tisdag 29 april 2014
Recension: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
måndag 28 april 2014
Gripen
Recension: På stranden av Nevil Shute
söndag 27 april 2014
Sommardystopier
Pärla ur hyllan: Dr Mårten Luthers lilla katekes
Det är helt enkelt en väldigt rolig liten bok att ha stående bredvid Bibeln i hyllan. Man kan titta på den och påminnas om att vara tacksam för en hel massa saker - den förändrade kvinnosynen till exempel, och dessutom att jag inte var en av de som var tvungen att lära mig alltihop i katekesen utantill inför min konfirmation (tydligen fick man göra det ända in på 1960-talet).
För den som vill läsa mer om just Martin Luthers lilla katekes så finns det en hel Wikipedia-sida ägnad den här.
lördag 26 april 2014
Bryter mitt löfte
Idag kom jag hem med Gullivers resor, en väldigt vacker utgåva i rött och guld. Upptäckte dock sen att den bara innehåller de första två delarna, så jag är fortfarande på jakt efter den kompletta boken. Den med allt människohat i hästform, ja.
Dessutom hittade jag Musselstranden av Marie Hermanson - hennes författarskap intresserar mig mer och mer och jag ska ge den en chans. Och så hittade jag Greven av Monte Cristo i två band, och det är också en bok jag sagt att jag ska läsa i evigheter.
Men det roligaste fyndet är Dr Mårten Luthers lilla katekes från 1897. Det kommer ett Pärla ur hyllan-inlägg om den senare.
Om att hitta recensioner
Jag har inte kunnat undgå att märka att recensionsarkivet som jag anstränger mig för att upprätthålla blir besökt väldigt lite. Därför har jag nu delat upp arkivet i fyra olika kategorier; Vuxenromaner, Klassiker, Tonåringar/unga vuxna och Barn/ungdom. Du kan se länkarna i spalten till höger! Och no worries, det kompletta recensionsarkivet finns kvar under Alla recensioner.
Egentligen avskyr jag att försöka kategorisera böcker efter åldersgrupper - ni kommer märka att jag nästan aldrig gör det i mina recensioner. Men jag förstår att det kan vara till hjälp om man letar efter något specifikt, och ser du något som du tycker ska ligga i någon av kategorierna, hör av dig!
För att hitta recensioner och inlägg på olika teman kan man klicka på etiketterna som finns längre ned i spalten på höger sida. Där finns kategorier som skräck, humor, eller sanna historier. Dessutom går det att söka på hela bloggen med hjälp av sökrutan längst upp till vänster.
Jag hoppas att uppdateringen kommer hjälpa dig att hitta vad du letar efter - och om du inte gör det, skicka en kommentar så hjälper jag till! :)
fredag 25 april 2014
Recension: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Jag har haft ögonen på den här boken väldigt länge, sedan förlaget var på besök på skrivarlinjen jag gick på och berättade om den. Själva omslaget fick mig att tro att det här var en ungdomsbok, och därför blev jag förvånad när jag såg att den var kategoriserad under vuxenavdelningen på biblioteket där jag jobbar. Men många böcker nuförtiden marknadsförs ju som böcker för "unga vuxna" och är oftast ändå passande för en läsarpublik på allt mellan 15 och 100 år.
I Låt vargarna komma är året 1987 och vi får träffa fjortonåriga June Elbus, som är en ganska udda tjej. Hon gillar medeltiden och saker som skulle kunna utspela sig för längesedan. Hon saknar jämnåriga vänner och istället finns det bara en enda person som hon är nära vän med, och det är hennes morbror Finn. När han dör i aids förlorar June den enda människan som verkar ha förstått henne, i en familj där föräldrarna arbetar konstant och hennes syster försvinner bort allt mer. Men så får June kontakt med Toby, en mystisk främling som snart visar sig ha varit Finns pojkvän, men som ingen i Junes familj vill veta av. I Toby hittar June den enda som verkar ta hennes enorma sorg på allvar, den enda som verkar sakna Finn lika mycket som hon gör. Men snart förstår hon att i och med hennes vänskap med Toby måste hon inse att det fanns sidor av Finn som hon inte visste någonting om, och sanningar som hon kanske inte ens vill möta ansikte mot ansikte.
Låt vargarna komma är en ganska tjock bok på kanske fyrahundra sidor, och jag läste den på mindre än ett dygn. Jag har inte velat göra annat, jag drogs med ner i den här berättelsen som i en virvelström och har inte kunnat släppa den. Det har varit en otroligt intensiv läsupplevelse och jag är så glad att jag lånade hem den här boken. När jag läst ut den tog det säkert en halvtimme för mig att ta den verkliga världen på allvar igen, så berusad har jag känt mig av berättelsen.
Precis som sin huvudrollsinnehavare är boken i sig lite udda och ovanlig, vilket beror mycket på att den är skriven i jagform ur Junes synpunkt och med hennes tankar om människor och omgivningar. Men den lyckas också därigenom fånga karaktärer och miljöer på ett okonventionellt sätt som jag verkligen gillar. Formuleringarna är ofta slående och fantastiskt unika, men jag tror att själva berättelsens utstrålning kan bli svår för vissa. Det är nog den sortens bok som man antingen gillar eller ogillar.
Handlingen i sig är också unik och det finns en viss tjusning i det hemliga vänskapsbandet mellan Toby och June, men den riktiga spänningen ligger i laddningen mellan karaktärerna - då inte minst den ytterst intensiva närvaron av den döde Finn. Men det finns också oerhört mycket laddning mellan June och hennes föräldrar, mellan mamman och Finn och, nästan den mest talande, mellan June och hennes syster Greta. Syskonskap är överlag ett av bokens allra största teman, som går igenom från första till sista sidan. Och skildringen av de två systrarna är så enormt igenkännbar. Carol Rifka Brunt lyckas verkligen förmedla det komplexa i en syskonrelation i tonåren, där barndomsminnena ligger kvar som ett idylliskt förflutet men den vuxna världen tränger sig på, där man förlorar varandra och hela tiden försöker hitta tillbaka till den syster man känt förut. Det är otroligt bra skildrat.
Även om ämnena i boken - sorg, familjerelationer, ensamhet, vänskap och sjukdom, allt med en fernissa av den djupa sorgen efter Finn och konsekvenserna av hans död - ibland kan kännas väldigt tunga så är boken skriven på ett så fängslande sätt att jag inte kan släppa den för en minut. Allt träffar så himla rätt, hela tiden. Det som lyser igenom är ändå mänskligheten, kärleken och budskapet att inte släppa människor som man älskar. Jag vill dyka ner i den här boken och stanna där, för det är en så finstämd skildring inte bara av de sakerna, utan kanske framför allt av den vilsna och ensamma June, som måste konfronteras med verkligheten och sig själv. Jag gillar att hon får lov att vara hemsk ibland, att hon får lov att vara verklig.
För mig är den en riktig guldklimp och förmodligen en ny favorit. Jag rekommenderar den varmt, men jag är också medveten om att det är den sortens bok som förmodligen kan uppfattas som märklig av en del. Jag, å andra sidan, tycker att den är fantastisk.
torsdag 24 april 2014
Recension: Odd och frostjättarna av Neil Gaiman
Den handlar om Odd, en pojke som bor i en vikingaby i norden för länge sedan. Där är det vinter, och den verkar aldrig ta slut. Odd rymmer hemifrån och är alldeles ensam i den stora, kalla skogen. Men så möter han tre djur, en smidig räv, en enögd örn och en stor björn. Mötet med de tre djuren tar med sig Odd på hans livs äventyr - ett äventyr som ska leda honom till Asgård och den frostjätte som tagit över herraväldet där.
Odd och frostjättarna är en mysig liten bok om mod och envishet och om att vara sig själv. Den leker med den nordiska mytologin på ett sätt som är både roligt och respektfullt, och boken är humoristiskt finurlig samtidigt som den är ett spännande äventyr. Det ska också nämnas hur mycket boken lyfts av de fina, svartvita illustrationerna av Mark Buckingham.
Det jag tycker allra bäst om med boken är väl egentligen det som jag förknippar Gaiman med - hans sätt att vara nytänkande och omvandla de klassiska elementen till en saga som inte går att räkna ut slutet på. Också den här boken är originell och det är lätt att peka ut att det är en Gaiman-bok enbart på grund av hur unik den är, och kanske också för hans sätt att skapa gråskalor. Inte heller i den här boken, som lätt hade kunnat ha ett klassiskt goda mot onda-upplägg, låter han de goda vara helt goda, eller de onda helt onda, och det tror jag är väldigt viktigt. Dessutom får Odd vara en fysiskt svag hjälte som istället förlitar sig på sitt huvud för att komma ur sina svårigheter, vilket jag tycker mycket om.
Det är också väldigt kul att Gaiman behållit asagudarnas karaktärsdrag så väl; Odd och frostjättarna fångar mycket av den burleska humor och mänsklighet som finns hos asarna, deras eviga gnabb och ganska barnsliga konflikter. Jag ler också lite åt alla de paralleller som hoppar upp i mitt huvud när jag läser - det finns den klassiska myten om pojken som besegrar jätten, men jag kommer också på mig själv med att tänka på C.S. Lewis Narnia: Häxan och lejonet. Precis som i Narnia finns det ett hot om evig vinter i Odd.
Allt som allt är Odd och frostjättarna en fin liten saga som är för kort för att lämna ett bestående intryck, men som är rolig och lättsam att läsa. Naturligtvis tror jag att någon som är just mellan 9 och 12 år skulle tycka att boken var desto bättre; själv läser jag den för fort för att hinna knyta an ordentligt till varken Odd eller någon av de andra karaktärerna. Men som spännande bok för lässugna mellanstadieelever tror jag att den är perfekt - eller varför inte som högläsningsbok!
"Odd and the Frost Giants", 2008
onsdag 23 april 2014
Böcker på g
fredag 18 april 2014
Tips på Gaiman?
Som jag nämnde i recensionen av The Ocean at the End of the Lane så är mitt förhållande till Neil Gaiman lite märkligt, för jag älskar allt jag läst av honom, men jag har ändå missat en hel del böcker och jag har aldrig aktivt letat upp hans verk. Nu funderar jag på att läsa in mig ordentligt på honom innan jag åker upp för att se honom.
De böcker av honom som jag läst är Neverwhere, Coraline, Kyrkogårdsboken, Amerikanska gudar, Stardust och naturligtvis The Ocean at the End of the Lane. Har ni några tips på vilka böcker av honom jag borde ge mig på härnäst? Jag är öppen både för "vuxna" böcker och barn/ungdomsböcker. Lämna kommentarer, please?
torsdag 17 april 2014
Recension: Doktor Sömn av Stephen King
Låt mig börja med att säga att trots att Doktor Sömn är en fristående fortsättning så tror jag att man får mer ut av sin läsning om man läst The Shining innan. Man behöver inte ha gjort det för att förstå boken, men det underlättar en hel del. Det finns många paralleller och många minnen som spelar en stor roll, och det blir roligt för mig som läst The Shining - men för någon som inte gjort det kan jag tänka mig att det kan bli irriterande och konstigt.
Jag måste också säga att jag verkligen gillar att få se vad som hände med Danny. De vändningar hans liv tagit sedan han var fem år är både sorgliga och trovärdiga. Liksom sin pappa har Dan blivit alkoholist, och ett av bokens stora teman är just nykterhet och avhållsamhet från alkohol. Trots att han är en ganska vidrig person som full kan jag inte hjälpa att jag sympatiserar med Dan, och jag tycker att han är en väldigt intressant och mänsklig karaktär just på grund av alla sina brister. För mig hade boken gärna fått kretsa mer kring honom som person, hans specialitet med att hjälpa människor att dö och hans kamp mot alkoholen.
Men icke. Istället kretsar berättelsen desto mer kring flickan Abra, som likt Dan har skimret (för övrigt en betydligt bättre översättning av "shining" än "strålningen" som i den svenska upplagan av The Shining). Och hon har mycket av det. Dan bestämmer sig för att försöka hjälpa och beskydda Abra, som kommit den Sanna Knuten på spåren.
Och det är väl här jag tappar det lite. Den Sanna Knuten skulle kunna vara skräckinjagande. De är vampyrliknande varelser som lever på själar från barn som har skimret, och de lever i så total skymundan att de skulle kunna vara vem som helst. Ändå tycker jag genom hela boken att Den Sanna Knuten är väldigt problematisk i rollen som bokens "big bad". Det beror på flera saker - dels beskrivs de ofta, kanske oavsiktligt, i ganska sympatiskt ljus. De har partners, långvariga vänskapsband och ser varandra som familjemedlemmar. De äter barns själar på det mest brutala sätt och de ser ner på människorasen, javisst, men ofta känns det som om deras motiv är överlevnad och när mycket av boken är skriven ur deras perspektiv kan det bli svårt att tycka att de är så onda som det är meningen att man ska. Kanske är det jag som är störd, men ofta sympatiserar jag nästan lika mycket med Knuten som med Dan och Abra, och det gör att boken misslyckas lite när den ställer dem mot varandra.
Dessutom - och jag är ledsen för att jag säger det här - så är det ett ord som kommer tillbaka hela tiden när jag läser den här romanen. Ordet är löjlig. Som King-fan blir jag både ledsen och känner mig skyldig när jag tänker så, för King har oftast förmågan att få mig att tro på de mest absurda saker. En bil som mördar folk? Givetvis. En clown som bor i avloppen och äter barn? Varför inte. En djurkyrkogård där allt som begravs återuppstår? Inga problem. Så varför tar det stopp här, med den Sanna Knuten?
Jag tror att det beror på några olika saker - den första kan vara så enkel som att det lätt blir töntigt på svenska och att den är mer skrämmande på sitt originalspråk. Men jag tror också att Doktor Sömn rent allmänt lider av en brist på "regler". Det verkar inte finnas några gränser för vad skimret innebär. Läsa tankar, flytta objekt, byta kropp, se in i framtiden, se när folk ska dö, se spöken... det finns inga gränser för vad som går och inte går att göra, och det känns ibland som om författaren blir fri att göra precis vad som helst och bara kunna bortförklara det med "Jamen det är ju skimret." Detsamma gäller den Sanna Knuten och deras förmågor. Dessutom händer det vid flera tillfällen att King tar till det mindre populära knepet att "göra läsaren blind". Med detta menar jag att det står typ "Dan fick en idé. Han berättade för Abra. Hon lyssnade" och så får läsaren själv inte veta vad idén är förrän det är dags att genomföra den - lite som i filmer där huvudpersonerna viskar planer i varandras öron och tittaren inte får höra. Det fungerar ibland, men blir irriterande när det händer gång på gång. Och det gör det tyvärr i Doktor Sömn.
Nej, för mig hamnar den här boken väldigt långt ner på min lista över Kingböcker. Det är synd, för jag var så otroligt förtjust i den förra jag läste av honom - 22/11 1963 - och tyckte det var en av hans bästa böcker i hela hans produktion. För mig hade Doktor Sömn gärna fått vara en mer lågmäld roman om en nykter alkoholist som jobbar med att hjälpa människor dö. Det hade räckt. Ibland behövs inte den stora fienden och de invecklade planerna. Less is more, och i det här fallet är det för mycket av allt, iallafall i mitt tycke.
"Doctor Sleep", 2013
onsdag 16 april 2014
Biblioteksdekorationer
tisdag 15 april 2014
15 författare
2. Stephen King
3. Kelley Armstrong
4. Clive Barker
5. Michelle Magorian
6. Jonas Gardell
7. Michael Ende
8. Cornelia Funke
9. Jack London
10. Neil Gaiman
11. Erich Maria Remarque
12. Anne Rice
13. Lionel Shriver
14. John Ajvide Lindqvist
15. Philip Pullman
Alla av helt olika orsaker och på grund av helt olika böcker.
torsdag 10 april 2014
Recension: Livbåten av Charlotte Rogan
Men man ska inte döma boken efter omslaget, ens om det är vackert. Livbåten är uppbyggd som en tillbakablick ur den unga kvinnan Grace Winters perspektiv. 1914 sjunker oceanångaren Empress Alexandra och hon är en av de få överlevande som trängt ihop sig i en överfull livbåt som nu driver omkring på det oändliga havet. Tillsammans med de 38 andra överlevande dras hon in i en kamp mot inte bara naturen själv, utan också de maktstrukturer som börjar utvecklas ombord på den lilla båten. Moral och etik slängs bokstavligen överbord när Grace och hennes medpassagerare finner sig själva i en situation där de måste välja mellan andras överlevnad och sin egen.
Det här är andra boken om skeppsbrutna människor till havs som jag läser på mindre än ett år - jag tänker naturligtvis på Berättelsen om Pi som jag fortfarande har färsk i minnet. Men där slutar också likheterna. Där Berättelsen om Pi är en smått fantastisk berättelse med många ljusa och filosofiska inslag, så är Livbåten en mörk, psykologisk thriller som vill utforska människan i sin mest blottade situation. Det handlar om överlevnad och makt, om gruppdynamiken som fort förändras när livbåtens passagerare måste göra uppoffringar för att andra ska överleva. Under dagarna i livbåten utforskar Grace mänsklighetens allra lägsta och mest djuriska drifter, där bildning och pengar slutat att spela roll och bara de mest viljestarka har en chans till överlevnad.
Att boken är uppbyggd som en tillbakablickande dagbok gör den väldigt lättillgänglig, trots att huvudpersonen är från en helt annan tid och har ett helt annat sätt att se på världen. Faktiskt är det sättet att skriva genom Graces ögon som jag ser som bokens allra största styrka. Jag har inga som helst problem med att se henne som en riktig och komplex person, och sättet att beskriva hennes tankar, förhoppningar och önskningar är beundransvärt träffande. Jag tycker också om hur den lyckas kännas trovärdig mot sina karaktärer samtidigt som den ifrågasätter den tidens samhälle. Graces språk känns troget henne som karaktär och tiden hon lever i på ett väldigt snyggt sätt.
Däremot tror jag att jag hade för högt uppskruvade förväntningar på den här boken. Jag trodde att den skulle vara jättebra, och visst är den läsvärd, spännande och väldigt välskriven, men den når mig inte på det sätt som jag förväntat mig att den skulle göra. Jag tror att det beror mycket på att jag trots allt känner mig ganska distanserad från Grace, och också för att jag genom hela boken har svårt att skilja karaktärerna åt. Båten har från början 39 personer, och jag tycker nog att boken fungerat lika bra eller bättre om den varit centrerad kring färre karaktärer, för nu har jag svårt att hålla isär många av dem och det är ofta som namnen inte nämns särskilt ofta, och när de till sist dyker upp har jag glömt vem de var eller vad som utmärkte dem. Det är egentligen bokens största nackdel, för det bidrar till att jag har svårt att känna sympati för karaktärerna när jag inte minns vem som är vem.
Men det är en väldigt originell och unik roman som utforskar en bit av mänskligheten som vi helst blundar för - vad som händer när vi konfronteras med att välja oss själva före andra. Kommer vi vara beredda att döda för att själva leva? Hur långt är man egentligen beredd att gå för att få leva bara några minuter till? Och vad händer när rika och välbärgade människor som är vana vid att alltid få som de vill sätts i ett scenario där ingenting av deras rikedomar eller rykte längre kan hjälpa dem?
Att författaren valt att sätta sina karaktärer i en så enormt utsatt situation gör att det riktas en strålkastare på just detta, och i det ligger allt mitt intresse för boken, och i min mening allt som gör den bra. Därför blir jag också ibland besviken när jag tycker att boken kunde fokusera mer på de sakerna än vad den ibland gör. Men jag skulle definitivt rekommendera Livbåten alla dagar i veckan, även om den inte hamnar på toppen av min egen lista.
"The Lifeboat", 2012
tisdag 8 april 2014
Gammalt vs nytt
Annars då? Jo, jag läser Livbåten av Charlotte Rogan, jobbar på bibblan och försöker vänja mig vid min nya telefon. Har bytt min iPhone mot en Samsung på prov. Vi får se hur det slutar!
söndag 6 april 2014
Recension: The Shining av Stephen King
Handlingen är ju nästan kultförklarad och behöver egentligen inte presenteras, men jag kan dra den ändå. Efter att ha blivit sparkad från sitt jobb som lärare, försökt sluta med sitt alkoholmissbruk och misslyckats med sina ambitioner som författare får Jack Torrance ett jobb som fastighetsskötare över vintern. Han ska ha hand om det otillgängliga Overlook-hotellet som ligger stängt under vintersäsongen, underhålla byggnaden och helt enkelt hålla ställningarna tills snön smälter och hotellet kan öppna igen till våren. Han flyttar in i det övergivna hotellet tillsammans med sin fru och sin femårige son Danny, som alltid varit mycket speciell - ibland verkar det som om han kan se in i framtiden och kanske också läsa tankar. Jobbet på Overlook är Jack Torrances sista chans. Häruppe kommer han att vara insnöad, det finns ingen alkohol, och kanske kommer han kunna rädda förhållandet till sin familj lika mycket som han kommer få sig själv och sitt författande tillbaka på fötter. Vad han inte räknat med är att hotellet lever ett eget liv... och medan snön avskärmar den lilla familjen totalt från omvärlden vaknar det upp allt mer.
Det är naturligtvis handlingen som gör den här boken. Det är en av Kings allra tidigaste romaner, nummer tre i ordningen för att vara exakt, och den bär också märken därefter. Språket är klumpigare, mindre förfinat än vad man är van vid när man just läst hans böcker från förra året, och The Shining är ibland kraftigt daterad - den kom ändå ut 1977 och har en del år på nacken vid det här laget. Men handlingen är det inget fel på. Boken har alla ingredienser som kännetecknar en riktig King-klassiker av det gamla stuket. Det är inte för inte som den här romanen fått rykte om sig som en av de bästa moderna skräckromanerna, och det är fortfarande tydligt också vid en andra genomläsning.
Det som är så genialiskt med The Shining är användandet av miljöer och karaktärer på ett sätt som bygger upp en tät, spänningsfylld och skräckinjagande atmosfär. Nästan all handling utspelar sig i det igenbommade hotellet, mellan bara tre karaktärer som alla har sina egna rädslor och problem i relationen till varandra. Det är en originell roman som förenar de klassiska skräckelementen med moderna, mänskliga problem som går att känna igen sig i och som får en att sympatisera med huvudkaraktärerna - och därmed blir också rädslan så mycket mer verklig. För det är inte enbart en roman om ett hemsökt hotell. Det är en roman om en mans otillräcklighet, hans brister och hans önskan att vara en god far och en god man. Jack Torrance är en otroligt sorglig karaktär, fylld med självförakt, skuldkänslor och bitterhet i sin roll som pappa och äkta make. Det är känslor som inte är tillåtna i ett samhälle där en man ska vara stark och orubblig i rollen som ledare och försörjare.
Boken vilar väldigt mycket just på detta; Jack Torrances problem är sprungna ur hans känsla av att ha misslyckats när han inte klarar av de uppgifter som han tycker att han ska klara av som man. Över huvud taget är alla karaktärer i boken väldigt fast i sina stereotyper; Jack är man, far och äkta make medan hans fru Wendy är fast i rollen som mamma, hustru och hemmafru - roller som jag ibland kan bli irriterad på, men samtidigt förstår jag deras funktion i just den här romanen. Att man sympatiserar så mycket med Jack gör att man skakas i grunden när hotellet börjar manipulera honom och göra honom galen. Bokens sätt att låta honom sjunka allt djupare i tankar som redan fanns där men som långsamt växer och blir groteska är väldigt skickligt gjort. Samtidigt ligger mycket av rädslan i att fienden finns inuti den person som ska vara den stora tryggheten.
Men The Shining är inte helt utan skavanker. Den är otvetydigt en väldigt bra skräckroman, men den är skriven av en fortfarande ung och oerfaren författare, och dess största nackdel är kanske framförallt att det tar så ohyggligt lång tid för den att börja. Den har en väldigt lång startsträcka, och handlingen kommer inte igång på riktigt förrän familjen anländer till hotellet.
Men det allra största problemet jag stöter på när jag läser är egentligen översättningen. Jag hade intrycket av att den här utgåvan kanske blivit nyöversatt - släppt i nytt fint omslag och allt. Men icke. Ibland skaver översättningen något så enormt att till och med jag, som aldrig läst varken denna bok eller Stephen King över huvud taget på engelska, reagerar. Vad sägs om formuleringar som "hans andhämtning stoppade", "hissens bangande" eller att en karaktär "förlorat i vikt"? Ibland önskar jag väldigt mycket att jag läste boken på dess originalspråk.
Men det viktigaste är att handlingen står sig. Den här boken har ett driv som drar en med sig, den präglas av berättarglädje, den är nervkittlande och så spännande att jag har svårt att släppa den under de sista kapitlen, trots att jag vet hur det slutar. Det som gör den unik är också att det inte bara är en roman om spöken och övernaturligheter - det är också en bok om en desperat mans högst mänskliga problem, som förstoras upp och förvrängs till kusligheter av det hemsökta hotellet, och det ger boken inte bara känsla utan också väldigt mycket hjärta. Någon gång borde alla läsa den här boken, om inte annat så för att den faktiskt gör sig förtjänt av sitt epitet som skräckklassiker.
"The Shining", 1977
fredag 4 april 2014
Fina gamlingar
Graham Greene känner jag ju igen, men jag har aldrig läst någonting av honom. Men det kan jag ju göra nu! Vallmor från Taschkent däremot, den köpte jag bara för att jag verkligen, verkligen gillar omslaget. Boken är från 1956 och så sjukt retrosnygg. Jag vill nästan ha den på väggen. Eller vad säger ni?
onsdag 2 april 2014
Skräckfyllda tågresor
tisdag 1 april 2014
Och vinnaren är...
Stort tack också till Björn, Johanna, Ulf, Anna, Jessica, Fanny, Niklas, Anna, Amanda, Sofia och Jenny för att ni var med och tävlade! Så många deltagare har jag aldrig haft i någon utlottning förut, och varje mejl har gjort mig glad.
Tack också till B. Wahlströms som gett mig möjligheten att lotta ut den här boken!