Recension: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Alltså. Det var längesedan jag var så här totalt absorberad, så helt berusad av en berättelse att jag knappt kommit ihåg var jag är någonstans när jag tittat upp. Låt vargarna komma har varit en läsupplevelse jag varit helt oförberedd på att jag skulle älska som jag gjort.

Jag har haft ögonen på den här boken väldigt länge, sedan förlaget var på besök på skrivarlinjen jag gick på och berättade om den. Själva omslaget fick mig att tro att det här var en ungdomsbok, och därför blev jag förvånad när jag såg att den var kategoriserad under vuxenavdelningen på biblioteket där jag jobbar. Men många böcker nuförtiden marknadsförs ju som böcker för "unga vuxna" och är oftast ändå passande för en läsarpublik på allt mellan 15 och 100 år.

I Låt vargarna komma är året 1987 och vi får träffa fjortonåriga June Elbus, som är en ganska udda tjej. Hon gillar medeltiden och saker som skulle kunna utspela sig för längesedan. Hon saknar jämnåriga vänner och istället finns det bara en enda person som hon är nära vän med, och det är hennes morbror Finn. När han dör i aids förlorar June den enda människan som verkar ha förstått henne, i en familj där föräldrarna arbetar konstant och hennes syster försvinner bort allt mer. Men så får June kontakt med Toby, en mystisk främling som snart visar sig ha varit Finns pojkvän, men som ingen i Junes familj vill veta av. I Toby hittar June den enda som verkar ta hennes enorma sorg på allvar, den enda som verkar sakna Finn lika mycket som hon gör. Men snart förstår hon att i och med hennes vänskap med Toby måste hon inse att det fanns sidor av Finn som hon inte visste någonting om, och sanningar som hon kanske inte ens vill möta ansikte mot ansikte.

Låt vargarna komma är en ganska tjock bok på kanske fyrahundra sidor, och jag läste den på mindre än ett dygn. Jag har inte velat göra annat, jag drogs med ner i den här berättelsen som i en virvelström och har inte kunnat släppa den. Det har varit en otroligt intensiv läsupplevelse och jag är så glad att jag lånade hem den här boken. När jag läst ut den tog det säkert en halvtimme för mig att ta den verkliga världen på allvar igen, så berusad har jag känt mig av berättelsen.

Precis som sin huvudrollsinnehavare är boken i sig lite udda och ovanlig, vilket beror mycket på att den är skriven i jagform ur Junes synpunkt och med hennes tankar om människor och omgivningar. Men den lyckas också därigenom fånga karaktärer och miljöer på ett okonventionellt sätt som jag verkligen gillar. Formuleringarna är ofta slående och fantastiskt unika, men jag tror att själva berättelsens utstrålning kan bli svår för vissa. Det är nog den sortens bok som man antingen gillar eller ogillar.

Handlingen i sig är också unik och det finns en viss tjusning i det hemliga vänskapsbandet mellan Toby och June, men den riktiga spänningen ligger i laddningen mellan karaktärerna - då inte minst den ytterst intensiva närvaron av den döde Finn. Men det finns också oerhört mycket laddning mellan June och hennes föräldrar, mellan mamman och Finn och, nästan den mest talande, mellan June och hennes syster Greta. Syskonskap är överlag ett av bokens allra största teman, som går igenom från första till sista sidan. Och skildringen av de två systrarna är så enormt igenkännbar. Carol Rifka Brunt lyckas verkligen förmedla det komplexa i en syskonrelation i tonåren, där barndomsminnena ligger kvar som ett idylliskt förflutet men den vuxna världen tränger sig på, där man förlorar varandra och hela tiden försöker hitta tillbaka till den syster man känt förut. Det är otroligt bra skildrat.

Även om ämnena i boken - sorg, familjerelationer, ensamhet, vänskap och sjukdom, allt med en fernissa av den djupa sorgen efter Finn och konsekvenserna av hans död - ibland kan kännas väldigt tunga så är boken skriven på ett så fängslande sätt att jag inte kan släppa den för en minut. Allt träffar så himla rätt, hela tiden. Det som lyser igenom är ändå mänskligheten, kärleken och budskapet att inte släppa människor som man älskar. Jag vill dyka ner i den här boken och stanna där, för det är en så finstämd skildring inte bara av de sakerna, utan kanske framför allt av den vilsna och ensamma June, som måste konfronteras med verkligheten och sig själv. Jag gillar att hon får lov att vara hemsk ibland, att hon får lov att vara verklig.

För mig är den en riktig guldklimp och förmodligen en ny favorit. Jag rekommenderar den varmt, men jag är också medveten om att det är den sortens bok som förmodligen kan uppfattas som märklig av en del. Jag, å andra sidan, tycker att den är fantastisk.

"Tell the Wolves I'm Home", 2012