Liten dikt

På bibilioteket hittade jag den här fina lilla dikten av Lennart Hellsing. Han måste vara en av mina favoriter när det kommer till rim och ramsor, det är bara så genialiskt.

Penguin

Är det någon mer än jag som har seriösa craving-problem när det kommer till Penguins nytrycka klassiker, med de karakteristiska omslagen...?

PocketShop i Malmö har en hel hög, bland annat H.G. Wells The Invisible Man, Wuthering Heights av Emily Brontë och A Room of One's Own av Virginia Woolf.

För övrigt har PocketShop snygga magnestiska bokmärken och ännu snyggare anteckningsblock för 30 kronor styck. Jag måste undertrycka min köplust varje gång jag är på centralstationen.

Veckans recension: Abarat - magiska dagar, gåtfulla nätter av Clive Barker

När jag var yngre läste jag väldigt mycket fantasy, en genre som med tiden börjat tråka ut mig. Det klassiska upplägget med gott mot ont, det medeltida stuket och hur ödesmättat allting tvunget ska vara är något som jag börjat irritera mig på. Det har helt enkelt börjat kännas ooriginellt, och jag föredrar numera urban fantasy eller magisk realism över den renodlade fantasygenren.

Böckerna om Abarat är en serie som jag påbörjade medan jag ännu läste massor med fantasy, och det är en av de få fantasyböcker som faktiskt behållit mig i sitt grepp, först och främst för att de här böckerna är så olikt något annat jag någonsin läst. För samtidigt som de innehåller de klassiska fantasyelementen så finns det mycket i Abarat som inte liknar något annat. Ibland påminner mig påhittigheten om Harry Potter, men i slutändan är ändå Abarat så unik och så eget att den inte riktigt går att jämföra med någon annan bok. De utmärkande dragen är egentligen absurditeten och bisarrheten som präglar handlingen. På många sätt påminner Abarat-serien om en vacker men farlig feberdröm som blivit verklighet, ett intryck som förstärks av alla de vackra, psykadeliska illustrationerna.

Det blir tredje gången jag läser den andra boken om Abarats magiska övärld, och precis som under omläsningen av den första boken så känner jag ibland att jag är för otålig. Jag bara väntar på att boken ska ta slut, så att jag äntligen kan börja på den tredje, olästa boken. Men det är ändå ett kärt återseende. Den här serien är verkligen olidligt spännande, och man vet aldrig vad man kan vänta sig härnäst i den här världen av absurda under. Just det är värt väldigt mycket i mina ögon, att boken är så oförutsägbar. Även om jag minns vad som händer så kommer jag ihåg hur det kändes att läsa den för första gången.

När den andra delen tar sin början har Candy och Malingo luffat runt bland öarna ett tag, ständigt på flykt undan Kristoffer Kadavers hejdukar. Candys resa genom Abarat blir alltmer märklig när hon inser att det finns mycket i den här världen som hon inte borde känna till, men som hon ändå kommer ihåg på något diffust plan. Hon blir allt mer säker på att hon varit i Abarat förut, hur märkligt det än kan verka.

Ätten Kadaver har dock planer som kan komma att störta omkull det Abarat som finns och förvandla hela arkipelagen till slavar under mörkret. Candy är, utan att veta om det själv, nyckeln till mycket av det som ska komma att hända i Abarat. Men för att hon ska kunna ta sitt ansvar och finna sin plats, så måste hon först komma underfund med vem hon är.

Något som jag lagt märke till när jag läser Abarat -magiska dagar, gåtfulla nätter den här gången, är att jag har svårt att få grepp om Candy som huvudperson. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag gissar på att mycket av orsaken ligger i att berättelsen är så väldigt äventyrsinriktad. Det står sällan om vad Candy tänker och hur hon känner sig, utan alltid om vad som händer. Det är egentligen ingenting som påverkar berättelsen negativt, men det gör att man som läsare saknar en känsla för huvudkaraktären som jag gärna skulle ha velat ha där.

Jag kommer också på mig själv med att ibland tycka att vissa saker är för klassiskt fantasy-aktigt, med det goda mot det onda, så till den grad att det blir påklistrat. Men bokens egen unika handling får helt enkelt väga upp de fantasyelement som jag inte riktigt har tålamod med. Jag påminns trots allt om varför jag gillar karaktärerna, och varför jag inte har kunnat släppa den här bisarra drömvärlden ens sex år efter att jag först läste om den. Jag sitter ju trots allt här flera år senare, eld och lågor inför den tredje delen i serien, och har förberett mig på den genom att läsa om de två föregående böckerna – som båda går på inte mindre än 400-500 sidor vardera. Något måste ju serien ha som kan fängsla mig och göra mig så här pass lojal, eller vad säger ni?

”Abarat – Days of Magic, Nights of War”, 2004

Hunger Games-premiär (!!!)

Imorgon blir det bio igen för min del, och jag kunde inte vara mer taggad! Våren 2012 är verkligen fullspäckad med filmatiseringar som jag längtat halvt ihjäl mig efter. Nu är det naturligtvis The Hunger Games jag pratar om, som har officiell världspremiär imorgon, fredag. Jippi!

Jag har riktigt höga förhoppningar, så vi får hoppas att filmen lever upp till dem. Det ser ut så i trailern dock, och böckerna är ju i princip skrivna för att göras till film. Jag är äckligt nöjd med valet av skådespelare när det kommer till Katniss också. Vad säger ni?

Själv återkommer jag imorgon efter filmen med vad jag tyckte. Kan knappt vänta!

I just can't get enough

Jag är helt oförmögen att sluta med att släpa hem gallrade böcker. Jag menar, oh my god, vem kan låta bli?

De senaste förvärven är William Shakespeare - A Biography av A. L. Rowse som jag, ärligt talat, inte skulle ha tagit hem om det inte vore för hur fantastiskt fint den gör sig i hyllan. Den är bara för snygg för att få slängas.

Nummer två är Helvete och illuminationer av Arthur Rimbaud. Jag har vanligtvis ganska lite till övers för poesi, men när jag pluggade litteraturvetenskap fastnade jag verkligen för Rimbaud. Och inte minst hans helt galna livsöde, som minst sagt förstummade mig. Så, förra veckan när jag märkte om böcker av författare vars efternamn börjar på R, så hittade jag det här exet av Helvete och illuminationer, ganska illa vattenskadat. Och norpade åt mig boken så fort den blev gallrad. Mehehehe. There's no stopping me!

Veckans recension: Abarat av Clive Barker

Det här är tredje gången jag läser Abarat, en bok jag fick på en nästan bortglömd födelsedag – jag skulle tippa att jag fyllde tretton – med orden ”hon i butiken sa att den här skulle bli den nya Harry Potter”. Riktigt så bra har det ju inte gått med den förutsägelsen. Faktiskt så dåligt att tredje boken i serien inte ska översättas till svenska alls. Och jag stöter väldigt sällan på människor som läst Abarat, trots att Clive Barker inte är ett särskilt okänt namn.

Själv har jag visserligen varken sett Hellraiser eller intresserat mig för Barkers övriga skrivande, men jag har varit förälskad i Abarat ända sedan jag läste den för första gången. Det som griper mig allra mest med den här serien är dess originalitet och hur fundamentalt annorlunda den är från andra fantasyserier. Serien om Abarat är de böcker Barker skrivit som ska inrikta sig mer på en ung publik, men även om hans andra verk kanske är "värre" (vad vet jag), så hindrar den unga publiken inte Abarat från att vara skrämmande. Bokens handling balanserar hela tiden på en hårfin linje mellan dröm och verklighet - en dröm som är både vacker och skrämmande.

Bokens huvudperson är den tonåriga tjejen Candy Kvackensnår. Hon lever ett trist liv i en liten småstad i Minnesota, med sin försupne pappa och sin nedslagna mamma. Men som genom ett mirakel – kanske till och med något ödesbestämt – lyckas Candy ta sig bort från tristessen och kommer till Abarat, en värld bortom hennes egen.

Abarat är en arkipelag bestående av tjugofem öar, där varje ö är en timme av tiden och den tjugofemte är tiden utanför tiden. Det är en värld av under och magi, men också av skräck och mörker. Candy är den första besökaren på mycket lång tid, och det dröjer inte länge förrän de högre makterna på öarna fått nys om hennes existens. Och Candy själv börjar få en märklig känsla av att hon varit i Abarat förut.

Trots att jag tycker enormt mycket om Abarat, så måste jag medge att eftersom det här är tredje gången jag läser den här boken så kommer jag ibland på mig själv med att ha tråkigt. Inte för att boken är trist, utan för att jag vet vad som ska hända. Det har inte gått så lång tid sedan sist att jag glömt allt. Min genomläsning blir mer en uppfräschning inför mitt planerade läsande av den tredje boken än en faktisk njutning, men jag är fortfarande fantastiskt imponerad av hur välskriven den här boken är. Den är avgjort en ren äventyrsroman i fantasygenren, men jag vågar svära på att ingen av er någonsin stött på något som ens liknar Abarat förr.

Det som framför allt kommer fastna i minnet hos varje läsare är illustrationerna. Boken pryds på var och varannan sida av färgstarka oljemålningar som ger liv och stämning åt hela berättelsen. Abarat är en absurd värld, nästan psykadelisk, där alla sorters varelser finns, där magi och teknik samsas sida vid sida och det vackra och det fula nästan är oskiljaktigt, precis som mörkret och ljuset. Det blir en vacker men samtidigt skrämmande värld, levandegjord genom de här unika illustrationerna. Jag vet att några kritiker hävdat att bilderna tar udden av berättandet, att de förhindrar läsarens egen fantasi. Jag är av en helt annan åsikt. Jag älskar verkligen bilderna, och många gånger verkar de snarare fantasieggande än tvärtom på mig.

Hela anledningen till min omläsning av Abarat-serien är naturligtvis att den tredje boken har kommit ut, inte mindre än åtta år efter den senaste i serien. Jag hoppas verkligen att det inte kommer dröja lika länge tills de två sista böckerna utkommer (enligt uppgift med titlarna The Dynasty of Dreamers och The Eternal). I så fall lär jag vara medelålders innan jag kan läsa ut den.

Det som oroar mig mest inför den tredje boken är att jag måste övergå från den svenska översättningen till den engelska. Det kan bli svårt eftersom många namn översatts i den svenska – mycket bra översatta av min favoritöversättare John Henri-Holmberg, ska tilläggas – och nu måste jag se till att fatta vem som är vem i den engelska. Men så länge jag får läsa vidare i den här absurda, drömliknande bokserien som fängslat mig så länge, så är jag nöjd.

”Abarat”, 2002

Taglines

Jag ägnar helgen åt att försöka bli helt frisk, och läser Abarat. Nu har jag läst om de två första böckerna i serien och har nyss börjat på den tredje delen. Efterlängtat!

Ibland när jag läser böcker så stöter jag på en rad som står ut från mängden, en som på något sätt verkar beskriva hela boken. Det händer ganska sällan, men när det händer är det coolt. "If you gotta name it, Arnie, why don't you name it Trouble?" är en riktigt bra en, från Christine av Stephen King. Och jag hittade just en i Abarat - Magiska dagar, gåtfulla nätter:

"När det handlar om Abarat finns det alltid mer. Det är en värld utan gränser."

Det, ni.

Hot wheels

Här har ni mitt kontor på hjul. Jag försöker trotsa min envisa förkylning och jobbar på med att märka om biblioteksböcker medan jag hostar över sidorna. Jag har kommit till slutet på bokstaven S på den skönlitterära avdelningen nu, så det rullar på! (bokstavligt talat, eftersom mitt bord är en serveringsvagn).

Det är lustigt vilka kvarglömda saker man kan hitta i böcker. Hittills har jag hittat två bokmärken, varav ett i form av ett hjärta i metall, ett vykort poststämplat 2010 och en liten virkad duk. Många använder sina bibliotekskvitton som bokmärken. Det äldsta jag hittat har varit från 1994. Då var jag tre år gammal :P

Ikväll är det dags för avslutning i skrivarcirkeln, så vi ska prata förlagsbrev och äta kakor. Så borde man avsluta varje dag!

Veckans recension: Pojken i randig pyjamas av John Boyne

På baksidan av min pocketupplaga av Pojken i randig pyjamas citeras DN, som beskriver det som ”ett snilledrag av den irländske författaren John Boyne att berätta det oerhörda och obegripliga genom att filtrera det genom en nioårings känslor och tankar.” Det kan jag väl hålla med om, men att skriva om andra världskriget i kombination med barndomsperspektivet är Boyne knappast ensam om. Låt mig påminna om Godnatt mister Tom, eller kanske Boktjuven. Eller varför inte En ö i havet när jag ändå är igång, för att bara nämna några av alla de böcker som, liksom Pojken i randig pyjamas, är skriven för en yngre målgrupp med en yngre berättare, med andra världskriget i fokus. Alltså konstaterar jag ganska snabbt att jag inte tycker att det är riktigt ett ”snilledrag”, men det är klart att det funkar. Kontraster brukar ju vara effektfulla när allt kommer omkring.

Boken, då. Det är en liten, tunn bok som handlar om den nioårige Bruno, som måste flytta med sin familj från Berlin till ”Allt Svitch” (ja, säg det högt så vet ni vilken plats det rör sig om), där han vantrivs storartat. Han har ingen att leka med längre, förutom sin äldre syster Gretel som knappt vill veta av honom, och huset är mycket mindre än vad han är van vid (”bara tre våningar!”). Det finns kort sagt ingenting med Allt Svitch som är bra.

Men så träffar Bruno en annan pojke, en pojke som är på andra sidan ett högt stängsel och som är klädd i en randig pyjamas. Pojken heter Shmuel, och de båda utvecklar en stark vänskap, en vänskap som lyckas växa sig igenom inte bara stänglset, utan också religionen och deras egna olikheter som skiljer dem åt.

Visst låter det ganska lovande? Det tyckte jag med. Men det griper mig av någon anledning inte. Det kanske är att boken är så kort (175 sidor) att den aldrig riktigt hinner få fäste. Det är kanske att jag aldrig hittar något jag gillar med Bruno, som jag anser vara en bortskämd och egoistisk liten unge. Eller kanske handlar det om att jag aldrig får en känsla av exakt hur viktig vänskapen de två pojkarna emellan blir, på grund av att den berättas så mycket utifrån snabba överblickar i stil med ”under de följande veckorna träffades de nästan varje dag”. Eller så är det helt enkelt bara boken som inte är min stil. Kontentan är ändå densamma – den griper mig inte, berör mig inte riktigt. Däremot får den mig att känna mig nervös eftersom jag som läsare är den enda som förstår sammanhangen och detaljerna, och därför kan räkna ut vad som kommer hända härnäst.

Boken har ett irriterande sätt att upprepa sig själv rent språkmässigt, ett grepp som förmodligen ska göra Bruno som huvudperson mer levande och trovärdig i rollen som barn, men jag tycker att upprepningarna snabbt förlorar sin tjusning när de används om och om igen. Ett exempel som inte spoilar något är hur Bruno ständigt referar till sin syster som ”det Hopplösa fallet”. Roande den första gången. Andra, tja. Tredje... fjärde... femtielfte... not so much. Dessutom finns det en övertydlighet som genomsyrar boken. Jag vet att den är riktad till en yngre publik, men snälla, dumförklara mig inte.

Jag har heller aldrig varit ett fan av författare som censurerar sitt språk på grund av publiken de väljer, och John Boyne tillhör tyvärr den grupp som verkar tycka det är befogat att göra så. Den del av mig som är besviken på boken har hakat upp sig en del på just det här. Om syftet med boken är att visa koncentrationslägrenas grymhet, varför då dra in på den skräck som onekligen fanns där? Varför beskrivs inte slagen, varför beskrivs inte blodet, våldsamheten, terrorn? Varför inte göra relationen med Shmuel till ett uppvaknande för Bruno, som baksidetexten utlovar? Ska det göras kan man väl göra det ordenligt, är mitt motto, särskilt när det handlar om specifika händelser som faktiskt ägt rum.

Och så låter jag överkritisk igen. Nej, inte heller det här är en genuint dålig bok. Det är en så liten och tunn bok som knappt tar någon tid alls att ta sig igenom, att jag tycker att man gott kan ge den en chans. Min tid känns inte bortkastad, jag är å andra sidan glad över att jag läst den och sett vad det handlade om eftersom jag hört mycket om boken. Den är ödmjuk, nästan anspråkslös, och den är skriven med känsla av någon som bryr sig. Och vem vet, kanske uppskattar någon annan den här lilla berättelsen så mycket mer än vad jag gjort. Jag nöjer mig dock med en axelryckning.

”The Boy in the Striped Pyjamas”, 2006

Banned Books Bracelet

Trots att dagen bestått av snörvlande och halsprov på vårdcentralen av en sur sköterska, så mynnade den ut i något riktigt nice. Jag har äntligen fått mitt "I Read Banned Books"-armband som jag velat ha ända sen jag såg det för två år sen.

Det är, precis som jag misstänkt, ganska stort. Men vad gör det, det är ju på något vis till för att synas.

Titlarna som finns med på armbandet är:

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Go Ask Alice av anonym

The Color Purple av Alice Walker

Adventures of Huckleberry Finn av Mark Twain
Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll
Howl and Other Poems av Allen Ginsberg, och

Annie On My Mind av Nancy Garden.

Jag måste nu se till att läsa varenda en av dem. Kan dock redan bocka av nummer ett, fyra och åtminstone delvis nummer sex.

Dock finns det ett problem. Problemet jag alltid har med armband, oavsett var de är från, om de nu inte är från barnavdelningen någonstans. Armbandet är alldeles för stort för mina handleder. Det ser mindre fancy ut när det ligger runt knogarna på en.

Det tar udden av det roliga litegrann. Men sen tänker jag mest, jag har ett Banned Books Bracelet, för fucks sake! Vem bryr sig? Jag får väl ha det lite sådär mindre snyggt ovanpå en tröjärm eller nåt. Happy booknerd is happy.

Abarat som medicin

Jag är sjuk. Sjuk så in i helvete för att vara helt ärlig. Fy. Ligger mest och rosslar i sängen och försöker att använda min stackars hals så lite som möjligt.

Och eftersom boken jag började på, min nyinköpta Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, visat sig vara precis lika dålig som mitt immunförsvar, så har jag nu återgått till en gammal favorit. Abarat av Clive Barker, första boken, läsning nummer tre. För att, naturligtvis, till sist komma till den tredje och alldeles nyutgivna delen i serien, Absolute Midnight.

Låt oss hoppas att ett besök i tidsarkipelagen gör mig frisk. Bild på Deaux-Deaux från första boken.

Veckans recension: The Fault in Our Stars av John Green

Att resa ensam till USA för att träffa en internetkompis man aldrig sett i verkligheten är ganska skrämmande, inte minst när man aldrig flugit förr och resan är på sisådär tjugo timmar, med massor av väntetid att bara vara nervös på. I sådana situationer vet jag inte vad jag skulle ha gjort utan böcker, och särskilt böcker som The Fault in Our Stars. En bok som suger tag i en som en virvelström och inte släpper taget, ens när man läst ut den.

Jag läste merparten av den här boken medan jag satt och väntade på Heathrow i London, och timmarna bara försvann. Dessutom fick den mig att börja gråta, där mitt bland alla passagerare som väntade på att få gå ombord på sin flight.

The Fault in Our Stars handlar om sextonåriga Hazel, som inte kommer leva i många år till. Hon har cancer i lungorna och kan inte andas ordentligt på egen hand. Hon måste ständigt släpa med sig ett ställ med syrgastuber och blir trött av minsta ansträngning. Både hon och hennes föräldrar, som gör allt för henne, vet att hon inte kommer överleva dem. Cancern gör henne okapabel till ett normalt liv, och hon ligger mest hemma och läser om dagarna.

Men så går hon till vad hon kallar Cancer Kid Support Group, där hon träffar andra som också är, eller har varit, i hennes situation. En av dem är Augustus Waters. Trots cancern och döden som ständigt tassar på tå runt dem, inleder Hazel och Augustus en kärleksrelation som på grund av cancern är högst temporär.

Den här boken är så våldsamt vacker. Den är rolig samtidigt som den är fruktansvärd, och någonstans där i brytningspunkten mellan humor och tragik balanserar den här kärlekshistorien, och det är den blandingen som ger boken en alledeles speciell, vemodig känsla. Precis som Looking for Alaska, John Greens debutroman, flirtar den både med livet och döden på samma gång.

Att jag dessutom på något märkligt vis fått se den här boken växa fram på långt håll, via John Greens och hans brors YouTube-kanal gör den här boken ännu mer personlig. För att inte nämna hur jag följt Johns galna kamp för att signera hela förstaupplagan. I mitt exemplar har jag inte bara hans signatur utan också en fisk som är ritad av hans bror, och jag kunde inte vara lyckligare.

Men trots allt det här har jag vetat väldigt lite om vad boken handlar om. För att vara ärlig har jag undvikit det lite, eftersom jag ville se efter själv. Något som jag faktiskt är lite glad för, eftersom jag inte hade så höga förväntningar och boken tog mig med storm.

Den får en att skratta högt, och den får en att bokstavligen gråta. Det är en ohyggligt vacker kärlekshistoria, där de två huvudpersonerna inte kan ta varandra för givet. Det är så orättvist, precis som livet, och det gör boken så himla, himla bra. Den blir aldrig löjlig med sin kärlekshistoria, utan förblir verklig och smärtsam. De båda huvudkaraktärerna får lov att fortfarande vara tonåringar, och precis det är vad som gör dem verkliga. Det är meningen att de ska leva sina liv, och istället är de på väg att dö. Det är så tragiskt och så fel.

Efter att jag läst ut The Fault in Our Stars, så kan jag inte sluta tänka på den. Jag tror att den är en ny favorit. Den har karaktärerna, den har humorn, den har kontrasterna mellan liv och död och hur man alltid måste fortsätta. Den griper tag om det där förgängliga i livet som vi så hemskt gärna skulle vilja hålla fast vid.

Mina sista ord om den här boken; läs den.

The Fault in Our Stars, 2012

Det var på tiden

Tog en liten vända in till Malmö igår för att gå på bokrean. Det var inte mycket till bokrea kvar - rea på rean och mest skräp tyckte jag. Och det jag köpte var ju som vanligt inte alls på rea, men jag är lika glad för det. Iallafall när det handlar om tredje delen i serien som jag följt sen jag var typ tolv.

Jag pratar förstås om Abarat. Äntligen, äntligen, äntligen är den tredje delen Absolute Midnight ute. Givetvis kommer den inte på svenska, så det blev till att köpa den på engelska, vilket är rätt störigt med tanke på att alla karaktärers namn är översatta i de svenska och nu måste man klura ut vem som heter vad på engelska. Men hellre det än att inte få läsa den alls.

Jag köpte också Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom, en liten pocket som jag tyckte verkade bra. Herregud, jag har så himla mycket böcker att läsa nu! För jag måste ju naturligtvis läsa om de två första böckerna i Abarat-serien innan jag ger mig på den tredje, nu när det gått åratal sedan man läste dem (närmare bestämt - förra boken kom ut 2004. Åtta år sedan. Jag kommer vara pensionär när sista delen kommer, alltså...).

Pärla ur hyllan: Världens bästa noveller

Jag älskar att leta böcker på loppisar och i second hand-butiker. Begagnade böcker kostar nästan ingenting, och man vet aldrig vad man kan tänkas hitta - jag har till exempel fyndat Stephen Kings ovanliga seriealbum Creepshow för två kronor en gång, något jag fortfarande tänker tillbaka på med stor förvåning (och glädje).

Biblioteksgallringar är rena guldgruvorna. Visserligen får man vara beredd på att böckerna är slitna och märkta med stämplar och kanske har biblioteksinbindning, men jag tycker att det kan vara värt det när man betalar ett så pass obefintligt pris. Dessutom har jag aldrig tyckt att det är något fel på slitna böcker - det är ju faktiskt innehållet som räknas.

Ett av mina favoritfynd gjorde jag tidigare i år på mitt bibliotek. Världens bästa noveller är en fantastisk bok. Tryckåret står med romerska siffror, men efter viss konvetering på nätet fattar jag att den är tryckt 1961. Den är tjock, 873 sidor lång, och innehåller i princip varenda klassikernovell du någonsin hört talas om, av varenda känd författare du någonsin hört nämnas. För att jag är nördig tänker jag redogöra för hela listan här:

1. ur Tusen och en natt: Kvinnolist
2. ur Gesta Romanorum: Om kejsar Jovianius' övermod och hur han straffades för det3. Giovanni Boccaccio, ur Decamerone: Masetto i nunneklostret4. Margareta av Navarra, ur Heptaméron: Drottning Margaretas 45:e berättelse5. Miguel de Cervantes Saveedra, Licentiat Glas6. Ur Kin Ku Ki Kuan, Den falska bruden7. Daniel Defoe, Han kämpade för sin rätt
8. Francois-Marie de Voltaire, Världens gång
9. Johann Wolfgang von Goethe, Novell
10. Walter Scott, De två kreatursdrivarna
11. Heinrich von Kleich, Markisinnan von O12. E. T. A. Hoffmann, Rådman Krespel13. Prosper Mérimée, Mateo Falcone
14. H.C. Andersen, Skyggen
15. Nikolaj Gogol, Kappan
16. Georg Büchner, Lenz
17. Edgar Allan Poe, Huset Ushers undergång
18. Fjodor Dostojevskij, En löjlig människas dröm19. Gustave Flaubert, Ett enkelt hjärta
20. Lev Tolstoj, Ivan Iltjis död
21. Jan Neruda, Fru Rus med det veka hjärtat
22. Guy de Maupassant, Lilla Roque
23. Auguste de Villiers de L'Isle-Adam, Hoppet som tortyr
24. Henry James, Vilddjuret
25. Anton Tjechov, Paviljong 6
26. Joseph Conrad, Dubbelgångaren
27. Miguel de Unamuno, Sankt Manuel Bueno, martyr
28. Rudyard Kipling, Mary Postgate
29. Maksim Gorkij, Tjugosex och en
30. Stephen Crane, Den öppna båten
31. Thomas Mann, Döden i Venedig
32. James Joyce, De döda
33. Sherwood Anderson, Jag vill veta varför
34. Robert Musil, Kärlekens fullbordan
35. D.H. Lawrence, Den blinde
36. Franz Kafka, En läkare på landet
37. Katherine Mansfield, Äktenskap á la mode
38. Francois Mauriac, En författare
39. William Faulkner, Röda löv
40. Isaak Babel, Di Grasso41. Ernest Hemingway, Snön på Kilimandjaro42. Rómulo Gallegos, Frid bland bergen
43. Cora Sandel, Flukten til Amerika
44. Samuel Josef Agnon, Dräkten
45. Yasunari Kawabata, Födelsemärket
46. Pentti Haanpää, Dryckenskap
47. Erskine Caldwell, Rachel
48. Alberto Moravia, Slutet på en förbindelse
Det finns så många författare här vars namn jag antecknat när jag pluggade litteraturvetenskap att jag inte vet vilka jag ska peka ut först. Gladast är jag över att Döden i Venedig av Thomas Mann finns med, för den gillar jag verkligen. Dessutom finns det bilder då och då som illustrerar en del av novellerna, vilket är helt awesome.

Ni förstår särkert varför jag blev totalt nerkärad i den här boken. Bara vetskapen om att jag kan plocka ner den och läsa en novell då och då när jag inte har tid för romaner känns härlig. 48 noveller, 12 illustrationer, nästan 900 sidors underhållning - för bara tio kronor.

The Literary Gift Company

Hemsidan som har allt jag nånsin velat ha.
http://www.theliterarygiftcompany.com/index.asp