Recension: Flush av Virginia Woolf

Precis som utlovat kommer här nästa bok i serien av kursromaner med inriktning på djur. Den här gången ett ännu större namn än Paul Auster - ingen mindre än Virginia Woolf.

Flush är en hundbiografi, som följer den renrasiga cocker spanieln Flushs liv från födsel till död. Som valp blir han skänkt som en gåva åt den sjukliga poeten Elizabeth Barrett Browning, och med henne lever han ett undanskymt liv i ett bakre rum i London. I parkerna måste han vara kedjad och farorna är många i det viktorianska England. Men senare kommer resorna i Italien, och parallellt med Elizabeth Barrett Brownings liv löper Flushs.

Det är ingen tillfällighet att allt jag läst av Virginia Woolf har blivit läst till olika kurser. Tyvärr har jag väldigt svårt för Woolf (och svårt för stream of conciousness-metoden som förknippas så starkt med henne) och jag har aldrig stött på någonting av henne som jag verkligen gillat. Förväntningarna på Flush var därför ganska låga.

Ändå har jag inte ogillat Flush. Det är en ganska trevlig bok, som inte skryter med några enorma ambitioner - den leker sig snarare fram och jag får intrycket av att författaren haft ganska roligt när hon skrev den här boken. Den är ovanlig på det sättet att det är en regelrätt biografi över en verklig hund. Samtidigt blir det förstås en slags biografi över Elizabeth Barrett Browning också, men en som är sedd utifrån, och det är ett intressant berättartekniskt val. Hundperspektivet hanteras bra, Flush blir aldrig mänskliggjord utan förblir en hund rakt igenom. Ändå finns det en mänsklig respekt för honom i berättandet.

Intressant nog går Flush också att läsa som en allegori över det slags liv som kvinnor tvingades leva i det viktorianska England. Renrasighet förknippas med klass, koppelregler blir sociala piskor, och Flushs frigörelse är synonym med Elizabeths. Det ger boken en djupare nivå som jag uppskattar, för den lyckas vara både en lättsam och lite humoristisk bok om en hunds liv, samtidigt som den genom hundperspektivet lyckas med att vara en social kritik.

Ändå kan jag knappast påstå att Flush är en bok som drabbar mig. Den är välskriven, småtrevlig och intressant, men den griper aldrig tag. Jag har läst den i Oxford World Classics utgåva, som till hälften består av förord och som är full av noter både av Woolf själv och av utgivaren. Jag måste erkänna att de hundratals asteriskerna och noterna har stört min läsning rätt ordentligt, och vissa av dem känns rentav överflödiga.

"Flush: A Biography", 1933

Lite real talk och varför jag inte kommer gå på Bokmässan i år

Det har tagit mig över en vecka att skriva det här inlägget, men i måndags förra veckan var jag och såg en film. Ska du se en enda film i år, så ska du se I am Not Your Negro. Som de flesta som följt mig här ett tag kanske vet så är James Baldwin en av mina senare favoritförfattare, som bara fortsätter att växa hos mig.

Förra året gjordes en dokumentärfilm som baserades på hans oavslutade roman Remember This House. Texten läses i filmen upp av Samuel L. Jackson och handlar om tre svarta medborgarrättskämpar, Martin Luther King Jr., Malcolm X och Medgar Evers, som alla blev brutalt mördade och som alla kände James Baldwin på något sätt. Det är en film om djupet i USA:s rasism, hur långt ner i rötterna det verkligen går och om hur man någonsin ska kunna leva som svart människa i USA. Går det ens?

Efter att ha velat se filmen länge gick jag till slut på visning av den här i Göteborg, på stadsbiblioteket. Det var en filmvisning som följdes av ett samtal om filmen och känslorna den väckte. Inte nog med att filmen i sig var en drabbande, totalt förlamande upplevelse - diskussionen i publiken efteråt var något av ett wakeup-call för mig.

Jag känner inte många rasifierade människor och de jag känner känner jag ytligt. Jag vet att jag lever i en skyddad tillvaro som vit, men jag tror inte att jag förstått det ordentligt förrän i måndags när jag såg den här filmen. Det är så enkelt att säga: Men det där är USA. Det går inte att applicera på Sverige.

Men jo. Hörni. Det gör det. Det fanns många smarta röster i publiken den kvällen, som tog upp faktum som att Sveriges kolonisationshistoria fortfarande berättas som en "upptäcktsresa" för svenska skolbarn. Den svarta läraren som upplyste mig om att man på 40-talet (40-talet!!) visade upp svarta människor på Skansen som djur. Och det mest beklämmande av allt är Sverige inte ens gör en ansats att möta sin rasistiska historia. USA, England och många andra före detta kolonisatörer gör åtminstone ansatser att göra upp med sin historia. Men i Sverige är man tyst. Och man lever på sitt rykte som ett tolerant land. Vi klappar oss själva på axeln för att vi inte krigat, det ligger så djupt rotat hos oss att vi är "de snälla" att vi är blinda för all den rasism som existerat här, och som fortfarande gör det.

Jag ska vara ärlig. Publikdiskussionen efter visningen av I am Not Your Negro gjorde mig djupt, djupt skakad. Där satt jag, mest intresserad av James Baldwin som författare, och befann mig plötsligt i en extremt laddad debatt. En arg tjej tog mikrofonen och nästan skrek: "Det är vi som står vid kravallstaketen. Det är oss de vill döda. Till alla vita här inne - var fan är ni nånstans?!"

Och ja. Vad säger man? Jag är skyldig i detta. I staden där jag bor marscherar nazister på gatorna utan att polisen gör någonting. På lördag är de utanför Bokmässans dörrar, på samma dag som en av de största judiska högtiderna äger rum.

Förra året gick jag på Bokmässan trots debatten kring Nya Tider. I år gör jag inte det. Det är tråkigt, för Bokmässan är en höjdpunkt för mig varje år, ett ställe dit jag gått exalterad som ett barn på väg till världens största godisaffär. Sist åkte jag till och med hem från England bara för att gå dit. Men tyvärr. I år är jag hemma. Jag vet att min enda lilla närvaro knappast gör någon skillnad, men jag kan faktiskt inte gå dit utan att få en fadd smak i munnen.

I am Not Your Negro finns för övrigt på SVT Play nu. Jag rekommenderar verkligen att ni ser den. Här har ni dessutom trailern:

Recension: Timbuktu av Paul Auster

Så var terminen igång. Jag har nu påbörjat min C-kurs i engelska, med inriktning på litteratur. Min kurs kommer att fokusera på "animal fiction" - ett tema jag tycker låter spännande och som passar mig väldigt bra. Förutom en essä om varför man har nytta av att studera djur i konst, så är Timbuktu den första boken på kursen - och dessutom är den mitt första möte med Paul Auster.

På gatorna i Baltimore snubblar Willy, en döende uteliggare fram med sitt konstanta sällskap - sin trogna hund Mr Bones. Mr Bones vet att Willy snart inte kommer finnas kvar, och att han måste börja ta hand om sig själv. Men hur ska det gå till när Willy alltid funnits? Inte en enda dag har Mr Bones varit utan honom. Men så är också Mr Bones en väldigt sofistikerad hund - han förstår det engelska språket och är smartare än de flesta andra fyrbenta han träffat på. Om han bara använder sin hjärna kan allting kanske lösa sig ändå...

Vad jag tycker om den här boken är extremt svårt att säga. Min åsikt om den har växlat mer än en gång under läsningen. Till en början tyckte jag bra om den - den kändes unik och intressant i sitt upplägg, men det är som om luften går ur den något kapitel in. Trots att boken är mycket kort - jag tror till och med att den klassas som en så kallad "novella" - så har den långa kapitel och handlingen är inte särskilt stramt uppspänd, vilket gör att jag upplever den som lite planlös. Till detta kommer att Willy håller långa monologer som i sanningens namn är rätt trista.

Det som dock gör mig mest konfunderad i läsningen är upplägget och berättarperspektivet. Mr Bones är definitivt bokens huvudperson, den kring vilken handlingen kretsar, men samtidigt är berättarrösten inte hans. Det berättas om saker Mr Bones omöjligt kan veta, boken tar svängar in i det förflutna och in i andra karaktärers tankevärldar. Ovanpå detta kommer också faktumet att Mr Bones är en slags fabelhund, kapabel att förstå mänskligt tal och mänskliga tankar - kort sagt med ett nästan helt mänskligt tankesätt. Och detta gör att berättelsen snubblar lite för mig. För Mr Bones är inte en hund. Hans berättelse är mänsklig, och det gör boken svår att tro på och svår att ta till sig. Jag kommer på mig själv med att kontrastera den med den kanske bästa skildring av en hunds tankevärld som alls skrivits - Kerstin Ekmans Hunden. I den berättelsen är hunden en hund, språket är en hunds, bilderna, världssynen, allting är filtrerat genom en prisma som tydligt säger att det är ett djurperspektiv. Så är verkligen inte fallet här.

Naturligtvis är det också detta som gör Timbuktu intressant. Varför denna hybrid mellan hund och människa? Det väcker onekligen alla sorters olika frågor. Men för mig haltar läsupplevelsen eftersom jag aldrig tror på den. Jag hittar aldrig det där läget där jag accepterar premisserna. Att göra Mr Bones så mänsklig känns för mig som att fuska, och detsamma gäller perspektivbytena. Fusk - för att boken tar genvägar. Istället för att faktiskt gå in i hur en hund skulle kunna uppleva världen stannar den här boken vid att ge hunden ett mänskligt sinne, som kan förklara allting för läsaren. Jag upplever det då och då som ett slags lathet, som om författaren inte orkat med det arbete som hade behövts för ett "riktigt" djurperspektiv. Dessutom lider boken av en del styltig exposition.

Intressant nog har jag dock redan känslan av att det här kommer bli en bok som växer i efterhand - något som kan diskuteras, stötas och blötas i timmar. Det finns naturligtvis en vits i att skriva så här - men det hindrar inte boken från att kännas halvdan under själva läsningen. Hursomhelst kan ni vara så säkra - det blir fler recensioner på djurböcker framöver!

"Timbuktu", 1999

Stephen King 70 år!

Lite sent på det men jag kan ju inte missa min favoritförfattares 70-årsdag! Stort grattis till Stephen King!

Jag får för övrigt be om ursäkt för tystnaden på bloggen - det finns mycket jag skulle vilja blogga om men plugget tar helt enkelt för mycket tid i anspråk just nu. Jag hoppas på att kunna återvända snart med en lite mer ingående uppdatering. Recensioner kommer åtminstone, med tanke på att jag läser litteraturvetenskap igen.

Men dagen till ära - vilken är din favoritbok av King?

Recension: Vända världen rätt av Jennifer Niven

Förra året läste jag Jennifer Nivens genombrottsroman All the Bright Places (den svenska titeln är Som stjärnor i natten). Den var en välbehövlig injektion av ungdomslitteratur mitt i mina studier, och jag tyckte boken var väldigt bra. Nu är det pluggtider ifen, och i vad som nästan liknade panik lånade jag hem den här, Nivens andra ungdomsbok, för att läsa den innan jag kommer sitta fast med tyngre litteratur.

Jack är en av de coolaste killarna på sin high school, men ingen vet hur hårt han jobbar för att hålla sig flytande. Han lider av ansiktsblindhet, och kan knappt känna igen någon - varken sina vänner, sin av-och-på-flickvän, nästan inte ens sina egna familjemedlemmar. När det nya läsåret tar sin början kommer också Libby tillbaka. Hon är tjejen som gick upp så mycket i vikt att hon blev tvungen att lyftas ut ur sitt hus med lyftkran. Trots att hon nu gått ner massor i vikt vet hon att det förflutna inte går att fly ifrån.

Jag har haft ganska svårt att känna mig engagerad i den här berättelsen, och har försökt sätta fingret på varför under hela läsningen.  Kanske beror det på att jag hade för höga förväntningar efter att ha läst All the Bright Places - men det finns ändå en gemensam känsla i båda de här romanerna som jag känner igen; utsattheten, de dolda handikappen, den darrande första kärleken. 

Men kanske är det något med detta att läsa amerikansk ungdomslitteratur på svenska som bara faller platt för mig. Jag tänker ofta på hur originaltexten kan ha sett ut, hur mycket mer pondus en bok om amerikanska ungdomar och high school hade fått om jag läste den på engelska. Det ligger som något konstlat och falskt över hela miljön, dialogerna och karaktärerna som, liksom med så många andra böcker i "high school"-genren, resulterar i en glättighet som jag associerar till Hollywood. Alla är lite för mycket karaktärer, lite för lite människor. Allt är lite för bra uttänkt, lite för bra planerat. Om det är bokens eller översättningen som ger den känslan låter jag vara osagt.

Det är hur som helst en tråkig känsla att ha, särskilt eftersom jag ändå inser att Vända världen rätt tar upp viktiga saker - social stigma, självkänsla, mobbing, ensamhet och respekt mot andra. Dessutom är den då och då rolig. Ändå tycker jag allt som oftast att boken inte är mer än sådär. Kanske, har jag tänkt lite sorgset medan jag läst, är jag helt enkelt för gammal.

Vända världen rätt är, precis som All the Bright Places, skriven i kapitel som växlar mellan Jack och Libbys perspektiv. Dessutom är den indelad i delar, på ett i mitt tyckte ganska kaotiskt sätt som inte ger någon särskild struktur åt berättelsen - titlarna lyder bland annat "åtta timmar tidigare", "veckan därpå", och så vidare. Jag har svårt att se syftet med den typen av indelningar och tycker mest det blir märkligt.

Men som sagt tar boken upp viktiga teman, och jag tror säkert att det är en bok många kan ha utbyte och nytta av. Själv är jag tyvärr inte särskild såld.

"Holding Up the Universe", 2016