Veckans recension: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren

Skorpan har inte ens fyllt tio år och ändå ska han dö. Hur kan livet få vara så orättvist? Han ligger bara hemma i kökssoffan och hostar och hostar, och kan inte ens resa sig upp. Han kan inte gå i skolan och kan inte leka med de andra barnen ute på gården. Hans liv vore riktigt hemskt, om han inte hade haft Jonatan.
Jonatan är Skorpans storebror. Det är Jonatan som kommit på det där med Skorpan, för egentligen heter han ju Karl. Skorpan kan inte riktigt förstå varför Jonatan tycker så mycket om honom, han som bara ligger i soffan hela dagarna och hostar, inte särskilt vacker och med alldeles skeva ben.
Jonatan, å andra sidan, han är så vacker! Alla mammas kunder säger att han liknar en sagoprins, och det gör han. Han är precis lika god och snäll och vacker som en prins ur sagorna. Hela kvällarna sitter han hos Skorpan och berättar historier. Han berättar om Nangijala. Det är dit som Skorpan ska när han snart ska dö. Det säger Jonatan – då kommer han att komma till Nangijala, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid.
Och visst kommer han dit, men inte på det sätt som han tänkt sig. Men nu finns där allt som han nånsin önskat sig – Jonatan. Det är det enda som Skorpan egentligen bryr sig om, att få vara med sin älskade bror. I Nangijala är allting härligt. Skorpan och Jonatan bor på Ryttargården och Skorpan har till och med fått en egen häst och kaniner. I Nangijala kan han och Jonatan sitta och meta hela dagarna.
Men allt är inte så idylliskt som det verkar. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, och där har mörkret sänkt sig. Den onde Tengil sätter skräck i människorna som bor där, med sina arméer och det stora vidundret Katla. Och nu ska Jonatan ge sig iväg för att hjälpa till! Han ska lämna Skorpan kvar. Men hur ska Skorpan bara kunna vänta? Han kan inte bara sitta hemma och vänta på en bror som kanske aldrig kommer tillbaka! Men han är ju så feg – han kommer aldrig våga ge sig iväg efter Jonatan.
Men så kommer han på en sak som Jonatan sagt; Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jag vet egentligen inte varför jag inte läst Bröderna Lejonhjärta förrän nu. Det har förmodligen något att göra med att man växt upp med den här sagan – sett den på film, framförallt. Den har följt en genom barndomen även om man inte läst den själv, precis som Pippi och Emil och Ronja Rövardotter och alla andra av Astrid Lindgrens karaktärer. Men så tänker man ju ändå att även om jag vet hur sagan slutar, även om jag känner till den, så måste jag läsa den. Det är en svensk barnklassiker och man borde läsa den. Så det gjorde jag. Och det är jag glad för. Jag tycker om den, och trots att den är skriven för barn på ett enkelt och naivt sätt så är själva berättelsen väldigt mycket vuxnare. Det handlar inte bara om gott och ont, utan också om att vara modig, om döden och om att våga saker man egentligen inte törs. Om att mod inte nödvändigtvis betyder att man inte är rädd.
Det är en vacker berättelse som samtidigt som den är sorglig är väldigt mysig. Den är helt enkelt vemodig, och jag kan nästan höra Astrid Lindgrens röst när jag läser.
Skorpans tro på att han inte är värd något är sorglig och samtidigt så otroligt relevant. Det ger boken trovärdighet. Att allting berättas från Skorpans synpunkt avväpnar en, hans oskyldighet gör att hela boken blir så lätt att ta in. Hans idealisering av sin storebror gör Jonatan till just den hjälte som vi är vana vid att se, men aldrig så att man blir trött på stereotypen.
Boken är både mäktig och berörande, och på slutet känner jag att tårarna kommer. Kort och gott är det här en barnbok som också vuxna har mycket att hämta ifrån.

”Bröderna Lejonhjärta”, 1973

Veckans recension: Harry Potter och hemligheternas kammare av J.K. Rowling

När Harry Potter börjar sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom efter ett hemskt sommarlov, dröjer det inte länge förrän skräcken sprider sig bland lärare och elever – någon eller något har börjat förstena mugglarfödda elever!
Myten om Hemligheternas kammare och Salazar Slytherins arvtagare börjar berättas igen, om hur monstret i den gömda kammaren slapp löst för mer än femtio år sedan. Men vem är det som öppnat kammaren en andra gång?
Är det vem Harry, Ron och Hermione är övertygade om – Draco Malfoy? Eller är det vem alla andra tror det är – Harry Potter själv?
Till skolan har också en ny lärare i försvar mot svartkonster dykt upp – Gyllenroy Lockman, en uppblåst, egoistisk och utseendefixerad man som hela tiden tror att Harry vill bli mer berömd än vad han är.
Harry träffar också Draco Malfoys far Lucius Malfoy, och husalfen Dobby som på de mest desperata sätt försöker få Harry att återvända till Dursleys på Privet Drive där han är i säkerhet.
När skolan hotar att stänga och Dumbledore blir tillfälligt avsatt som rektor beslutar sig Harry för att han måste hitta Hemligheternas kammare för att få ett slut på attackerna mot de mugglarfödda barnen.
Men vad har Tom Dolders dagbok med det hela att göra? Och vems hotfulla, viskande röst är det som Harry ständigt hör innanför väggarna…?

Nummer två i serien om den unge trollkarlen Harry Potter och hans äventyr är väldigt spännande och gripande. Boken är inte en av de starkaste i serien men presenterar karaktärer och föremål som kommer ha stor betydelse inför de nästkom-mande böckerna.
Jag tycker att i den andra boken hittar berättelsen en ton som varar ända till sista boken, den allvarliga grunden, de utströdda bitarna av humor som emellanåt får en att skratta högt och den trovärdiga berättartonen.
Mer fragment av det förutbestämda öde som Harry har framför sig avslöjas och man blir helt enkelt tvungen att läsa vidare i nästa bok, Fången från Azkaban, för att finna svaren på varför Harry överlevde, hemligheterna bakom Voldemorts ondska och kanske även komma lite närmare Harrys egna föräldrar, Lily och James Potter.

”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998

Veckans recension: Kom närmare av Sara Gran

Amanda lever ett näst intill perfekt liv. Hon är arkitekt på väg uppåt, har en man som hon älskar och en vacker vindsvåning. Det är livet som hon alltid velat leva.
Sedan börjar allt gå snett. Det är ett mönster, men det märker inte Amanda från början. Knackanden i den fina lägenheten, fler gräl med sin make Ed… Amanda tror det är en fas.
Tills boken Demoner förr och nu dimper ned i brevlådan utan att hon beställt den. I den finns ett test: ”Är DU besatt av en demon?”
Från början tycker Amanda att allt i boken är nonsens, något hon kommer skratta åt senare… tills hon börjar få minnesluck-or, konstiga drömmar och röster i huvudet. Snart är det inte så roligt längre.
Amanda börjar röka igen, dricker, skolkar från jobbet, stjäler saker och är otrogen mot sin man. Hon inser långt om länge att hon inte är ensam i sin kropp – Naama är där.
Amanda forskar, går till terapeuter och andliga rådgivare. Men vansinnet slutar inte – det blir värre. Barn och djur drar sig undan henne. Och bit för bit fortsätter Naama ta över Amanda, som blir fånge inuti sin egen kropp och bara kan se och våndas över det kaos som demonen inuti henne ställer till med.

Kom närmare är en otroligt stark och trovärdig skräckroman som genast griper tag i en och drar med en i strömmen. Att den är skriven i jagform förstärker bara ”det kunde ha varit jag”-känslan som ofta försvinner i skräckböcker. Man kan känna nackhåren resa sig och hur det pirrar i magen när man läser om Amandas helvete. Det är en bok som är bra utan att behöva vara lång - Kom närmare har bara 185 sidor.
En bok om undergång, rädsla och det tillfredställande i att göra saker man inte borde. Fenomenalt lästips!

”Come Closer”, 2003

Veckans recension: Förbannelse av Richard Bachman (Stephen King)

Billy Halleck är en advokat på väg uppåt. Han har en fru och en dotter och ett dyrt hus i den lilla staden Fairview, där den vackra illusionen döljer de rika människornas lidande.
Så kommer ett följe zigenare till staden. De uppträder och blir snart bortkörda igen, precis som de blir från varje stad och av alla människor.
Men innan de ger sig av råkar Billy köra över och döda en av dem.
Hans skuldkänslor är stora och hans liv knakar i fogarna en kort tid. Rättegången mot honom leds av en av hans vänner, och han blir frikänd utan något straff alls. Staden vill inte ha något att göra med zigenarna och bryr sig inte om att rättegången var orättvis och domaren jävig.
Så zigenarna bestämmer sig för att straffa Halleck själv. Den äldste av dem rör vid Billys kind och viskar ett enda ord.
Magrare.
Kort därefter börjar Billy, som varit väldigt överviktig under en stor del av sitt liv, att gå ner i vikt. Till en början är han glad och tillfreds med det, och det är hans fru också. Tills han upptäcker att han bara fortsätter gå ner. Och gå ner. Det spelar ingen roll hur mycket han äter; vågen visar att han ändå går ner orimligt mycket.
Billy börjar snart förstå att det har något med zigenarna att göra. Något med den gamle Taduz Lemke. Och medan hans fru slår sig ihop med den lokala doktorn för att försöka få honom inlagd på sjukhus och förklarad mentalt instabil, så vet Billy bättre. Han måste försöka hitta den gamle zigenaren och få honom att upphäva förbannelsen innan det är alldeles för sent.

Jag har inte läst Stephen King på ett tag och jag förvånas över hans berättarskicklighet och originalitet. Som alla av hans Bachman-böcker är Förbannelse mer samhällskritisk än någon av Kings ”egna” romaner, och det är genom hela boken ganska oklart vem som egentligen är den ”onda”. Är det zigenarna som vill få Billy att betala för det som hela det amerikanska samhället gör mot utbölingar som dem? Eller är det Billy själv, som representerar all den oförståelse och allt det hat som zigenarna får utstå? Vad är rätt och vad är fel?
Det är intressant och det går att applicera på så många olika samhällsskikt. Kanske är det mest störande om man bor i USA, men jag kan ändå känna av bokens budskap när jag läser.
Boken har en krypande känsla av obehag. Det är ingen skräck i den bemärkelse att det blir blodigt och mörkt, utan snarare en hemsk omvänd känsla av det man är van vid. Det är effektfullt och jag gillar det. Kanske är inte det här en av Kings bästa romaner, men den har en twist som är intressant och fortfarande aktuell.
Det förstör visserligen lite att jag sett filmen innan jag läste boken, men trots det tror jag att ingen kan påstå att överraskningsmomenten inte är bra.
Karaktärerna är som vanligt det som King lyckas bäst med och som hela boken bygger på. Alla från Billy Halleck till Taduz Lemke är väldigt levande. Min favorit måste ändå vara Ginelli, som praktiskt taget osar av karisma.

”Thinner”, 1984

Veckans recension: Sanningen om Winter av John Marsden

Winter är sexton år när hon återvänder till Warriewood och sitt barndomshem. Det är tolv år sedan hon sist var här och hon har kämpat länge mot sina släktingar som hon bor med för att få komma dit. Hon har slutat skolan och planerar inte att återvända. Inte än. Hon måste få se och uppleva gården där hon är född.
Gården sköts av Ralph och Sylvia, ett par som bor på ägorna. Winter bestämmer sig för att direkt flytta in i huvudbyggnaden, som är skrämmande nära förfall. Det är tomt och öde, möblerna saknas och det läcker in vatten. Trots det känner sig Winter hemma där. Det här är där hon hör hemma, där hon alltid hört hemma, trots att hon inte varit där sedan hon var fyra år gammal.
Hon tar itu med att använda sitt arv till att renovera huset, samtidigt som hon börjar bekanta sig med omgivningarna. Men det finns något som inte stämmer. Historien om hur hennes föräldrar dog visar sig vara en lögn. Plötsligt saknas det massor av pusselbitar och Winter vet inte var hon ska vända sig för att få svar. Hon får ingen ro, hon måste få reda på vad som hände den gången för tolv år sedan.
Och hon måste få reda på varför man ljugit för henne under hela hennes uppväxt.

Jag fastnar inte riktigt för den här berättelsen. Jag har läst en del John Marsden förut, och med den populära Imorgon-serien vet jag att han är en väldigt bra ungdomsbokförfattare, som vet hur man bygger upp en handling, spänning, intrig och karaktärer. Men det syns inte i den här boken. Precis som några av hans andra kortare verk – En bricka i spelet eller Så mycket att berätta för dig… – så tycker jag att boken är ganska intetsägande. Den går helt enkelt i för snabb takt. Det känns inte som om man blir riktigt tillåten att få ta del av hela berättelsen, nästan som om författaren struntat i att skriva vissa delar och sedan bara berättat dem genom en kort återblick. Jag känner mig inte riktigt invigd och inbjuden i berättelsen.
Sen måste det ju sägas att bokens överraskningsmoment är väldigt bra, och särskilt att karaktärerna är helt perfekta. Marsden vet hur man skapar personer som sprakar av eget liv, och Sanningen om Winter är inget undantag.
Men jag tycker ändå inte riktigt om den här boken – den har potential och skulle kunna utvecklas så mycket mer, men tar slut innan jag verkligen fattat tycke för någon eller något alls i den. Jag tror att någon yngre, någon som nyss börjat med ungdomsböcker, eller någon som helt enkelt inte är van vid att läsa så mycket, skulle kunna tycka boken är bra. Men min uppfattning är att den bara är okej och knappt det. Den lämnar inget som helst intryck på mig.

”Winter”, 2000

Veckans recension: Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling

Harry Potter bor hos sin moster och morbror, det elaka paret Dursleys, och deras feta, odrägliga son Dudley, eftersom han egna föräldrar dog i en bilolycka när han var liten.
Harry önskar inget annat än att få lämna huset på Privet Drive bakom sig och aldrig mer behöva se det eller dess invånare.
Samma år som Harry ska fylla elva år börjar märkliga saker hända. Han får brev från ingen och när han tillslut får läsa ett av dem visar det sig att han inte är vem som helst – han är en trollkarl.
En helt ny värld öppnar sig för Harry när han börjar på Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom. För första gången i sitt liv får han vänner, Ron och Hermione. Han träffar den gigantiske Hagrid, skogvaktaren, och skolans berömde rektor Albus Dumbledore. Han får lära sig olika sorters magi och har massor med nya lärare. Och det är inte allt – i trollkarlsvärlden är Harry berömd, han är en person som alla känner till.
Förvånad upptäcker Harry att hans föräldrar inte alls dog i den bilolycka som hans släktingar övertygat honom om, utan blev mördade av den ondaste trollkarl som någonsin existerat – Lord Voldemort. Många i trollkarlsvärlden är fortfarande rädda att uttala hans namn. Han är mer känd som Ni-Vet-Vem eller Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Det som gör Harry berömd är att han överlevde Voldemort. Han är den första som någonsin gjort det, och det berövade dessutom Voldemort hans krafter.
Men det finns en av lärarna på skolan som inte alls tycker om honom – professor Snape, trolldrycksläraren. Harry blir övertygad om att Snape har något ont i kikaren.
Snart börjar Harry, Ron och Hermione ana att något hålls gömt i skolan, något under extremt skydd som någon nu försöker stjäla. Harry och hans vänner får inget stöd av varken lärare eller rektor Dumbledore i sina farhågor, och tillslut tycker Harry att det är dags att ta saken i egna händer.

Det här är första boken i serien om pojken Harry Potter och hans äventyr, en av de bästa och mest hyllade bokserierna någonsin. För mig är den här serien i det närmaste helig, och jag kommer nog aldrig kunna se på dem som ”bara böcker”. Det här är böckerna som fick mig att börja läsa på allvar och jag älskar dem.
Det är den kortaste boken i serien, på omkring 300 sidor. Det är en bok för barn såväl som vuxna, och det känns inte särskilt löjligt att Harry är så ung som han är, eftersom han är anmärkningsvärt vuxen för sin ålder. Boken är varm, ganska oskyldig nu i början och med ett mått av humor strött över allvaret.
Det är en mysig bok som introducerar läsaren i trollkarlsvärlden på ett sätt som är både humoristiskt och självklart. Denna nya världs system och upplägg är så roligt och samtididgt trovärdigt på ett sätt som gör boken till en otroligt skickligt skriven roman.
Det här är porten till den sju böcker långa serien som bara blir bättre och bättre, och detta är en serie som alla med ögonen kvar borde läsa.Nästa bok heter Harry Potter och Hemligheternas kammare.

”Harry Potter and the Philosopher’s Stone”, 1997

Veckans recension: Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Andra världskriget har brutit ut, London hotas av flyganfall och massor av evakuerade barn från huvudstaden dyker upp runt om i byarna på landet.
En av dem är nioårige Willie Beech. Han blir omhändertagen av änklingen Tom Oakley, en enstöring i en stuga alldeles inpå byns kyrkogård.
Men Tom märker snart att Willie är i ett förfärligt skick. Han är liten, undernärd och har kroppen full med blåmärken och sår. Det är först när Tom öppnar hans väska och hittar moderns brev som han förstår – för det ligger ett bälte i väskan. Ett bälte som är till för att slå den stackars pojken med.
Toms vänlighet är helt obegriplig för Willie. Han är alldeles överväldigad av allt det nya. För första gången i sitt liv får han ett eget rum med en egen säng. Han får kläder och mat och börjar tycka det är roligt att hjälpa Tom med hushållssysslorna.
Snart hittar han också vänner i sin egen ålder. Det har han aldrig haft förut. Det är George och tvillingsystrarna Ginnie och Carrie, och så naturligtvis Zach. Zach är den mest underliga och konstiga pojke han träffat. Han är uppvuxen i teatern, pratar hela tiden och kommer med massor av idéer. Willie och Zach blir bästa vänner.
Willies liv är rent av lyckligt. Kriget märks knappast därute på landet i Little Weirworld. Han upptäcker att han gillar att måla, och får lära sig läsa och skriva.
Samtidigt som Tom förvandlar Willie till en frisk och glad pojke, märker invånarna i byn att något händer också med Tom Oakley. Han lägger enstöringen åt sidan, och Willies närvaro gör att han äntligen släpper sorgen han burit på.
Men så kommer det ett brev.
Willies mamma är sjuk och vill att han ska komma hem. Men något är fel.
När Willie inte skriver som han lovat och Tom inte längre kan skylla på att pojken kanske glömt, bestämmer sig Tom för att själv åka till London och hitta Willie.

Godnatt mister Tom har blivit något av en barnklassiker. Språket är varmt och enkelt att förstå, medan berättelsen inte lämnar någon oberörd.
Hur Tom får Willie igenom den mödosamma processen till att bli ett lyckligt barn och hur han själv förändras av det, är förmodligen en av de finaste historierna man kan läsa, och en berättelse som kan beröra flera olika sorters människor. För barn är det en bra saga, och för äldre en historia med stort djup och många nyanser. Boken är ett perfekt exempel på livet som det var under en viss tid och även ett bevis på att kriget förändrade många människors liv.
Den handlar om kriget, men samtidigt inte alls. Barnens landskap är grönt och orört, men mörkläggningsgardinerna, Röda Korset-mötena och radiosändningarna påminner hela tiden om att de lever i skuggan av Hitlers Europa. Just detta – barnens upptåg och äventyr, blandat med breven från det bombanfallna London gör boken till en vacker blandning mellan ljust och mörkt, skönhet och ondska.
Den handlar om att hitta sig själv och om kärleken till människor runt omkring, men också om ondskan och elakheterna från andra. Om att resa sig upp och kunna komma vidare i livet, vare sig man är barn eller gammal, om att vara en del av en enhet och känna att man är uppskattad för den man är. Den får mig att rysa inte bara för att det är en perfekt berättad historia, utan också för att den är så viktig.
Det är en bok alla bör läsa, gamla som unga.

”Goodnight, Mr Tom”,1981

Veckans recension: The Lost Symbol av Dan Brown

När Robert Langdon får ett samtal från sin gode vän och mentors kontor med frågan om han skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag i Capitol Building i Washington D.C., säger han genast ja. Vännen, Peter Solomon, har alltid varit Roberts guide och vän, och Robert är glad att få ge något tillbaka.
Men när han väl kommit till Capitol Building börjar saker snart gå väldigt, väldigt fel. Langdon är lurad. Och Peter Solomon är i stor, stor fara.
Langdon får ett samtal från en man som påstår sig ha kidnappat Solomon och vill ha Langdons hjälp med att dechiffrera koden som finns på frimurarnas legendariska pyramid i utbyte mot Solomon. Det är bara ett problem. Langdon är så gott som helt och orubbligt säker på att ingen pyramid existerar.
Allt desperatare inser Langdon i vilken knipa Peter sitter och att allt är upp till honom. Men varför är chefen för CIA, Inue Sato, honom i hälarna? Hon hävdar att ärendet är en fråga om nationens säkerhet, men Langdon förstår inte hur.
Samtidigt försöker Peters yngre syster Katherine Solomon förgäves nå Peter utan att veta att hennes älskade bror är kidnappad. Katherine är forskare som sitter inne med information som kommer förändra hela världen om den kommer ut... men är världen redo?
När Langdon inser att Solomon kommer dö om ingenting görs snabbt börjar en kamp mot tiden, innan Solomon dör… och vi får följa med på en kors och tvärs-resa över Washington såväl som bakåt i frimurarnas historia och organisation.
För Langdon är allting svårt att ta in. Hur ska han kunna rädda sin vän om lösningen som kidnapparen begär inte ens existerar? Eller gör den det? Om den mot alla odds finns – är Langdon som en icke-frimurare värdig att ta del av den?
Tiden rinner ut… och kidnapparen Mal’akh skyr inga medel.

Det är väldigt svår att skriva om vad den här boken handlar om utan att ge bort hela berättelsen. Det är meningen att den här boken ska läsas utan att man har en aning om vad som ska hända, och jag vill inte förstöra för någon som vill ge sig på den.
Det här är en typisk Dan Brown-bok. Den är väldigt lik hans förra böcker Da Vinci-koden och Änglar och demoner. De har samma upplägg, samma teman och samma huvudperson. Det handlar om mystiska urgamla kulter och traditioner, samfund, språk och symboler.
Tyvärr finner jag den här boken ganska trist. Jag hade svårt att komma in i den trots att den är spännande. Det beror förmodligen till viss del på att jag läste boken på engelska – frimurare och utförliga beskrivningar av arkitektur är inte lika lättsmält på engelska som på svenska och det händer att jag måste gissa mig till en del av slutsatserna. Jag tycker också att jag vid det här laget känner lite som om jag vet vad som kommer hända efter att ha läst de två förra böckerna som har samma upplägg. Samtidigt finns det väldigt smarta överraskningsmoment och otroligt mycket spänning som ibland får mig att sitta som på nålar.
Jag hörde någonstans att folk tycker om att läsa Dan Brown eftersom han får läsaren att känna sig smart. Det ligger något i det. I sina förklaringar är han allmänbildande och intressant på ett sätt som gör att man tar in information väldigt lätt, och precis som jag nämnt förut fastnar det på ett sätt som ingen lärobok någonsin fått mig att lära mig.
När jag läser kommer jag faktiskt att tänka en aning på James Bond. Liksom Bond-berättelserna är Browns böcker upplagda på samma sätt som ett mönster genom böckerna. Precis som Bond är Langdon ganska otrovärdig som karaktär som är med om så mycket olika saker som ändå är relaterade till det han kan. Och för det tredje finns det en ny tjej med i varenda bok. Det är en lite roande parallell faktiskt.
Liksom innan tycker jag att informationen om symboler och historia är Browns starka sida medan karaktärerna är hans svaga. Det märks inte lika mycket på engelska som på svenska, men det där språket som tangerar lite till klichéer finns där. Ändå tycker jag att det är bättre den här gången.
Det är allt som allt en jämn och skickligt berättad spänningsroman, på samma nivå som de föregående böckerna.
Men jag känner att jag förätit mig en aning på Brown för tillfället. Jag får nog vänta ett tag innan jag ger mig på något mer av honom.

”The Lost Symbol”, 2009

Veckans recension: På andra sidan gryningen av John Marsden

Slutet är nära. Nya Zeeland har fått stöd från andra länder och kriget befinner sig i ett kritiskt skede, en situation där allting kommer avgöras. Australiens framtid – Ellies, Kevins, Homers, Fis och Lees framtid.
Nya Zeeland behöver varenda resurs, och det inkluderar de fem tonåriga gerillasoldaterna i utkanten av Wirrawee.
Vännerna har fått utrustning av nyzeeländarna för att kunna skapa så mycket kaos som möjligt innanför fiendens linjer. Varenda litet sabotage kan betyda vinst eller förlust. En enda konvoj som Ellie och de andra fördröjer kan betyda allt för landets framtid.
Ansvaret är tungt och det blir inte bättre av spänningarna i gruppen. Förhållandet mellan Ellie och Lee är bara en av konflikterna. Ellie undrar också om Kevin kommer klara av vad han måste göra, eller kommer han att klappa ihop som förut?
Och hur kommer det att se ut efter kriget? Hur ska de någonsin kunna gå vidare? Alla som de dödat, allt som de förstört. Hur ska de kunna få något som liknar ett normalt liv efter allt det som de gått igenom? Vännernas död, ockupanternas behandling av landet – allt är saker som Ellie är tveksam på om hon kommer kunna hantera. När hon inte längre kämpar för att överleva, vad händer då? Vem är hon då?
Men kommer hon och vännerna ens att få uppleva den dag då kriget tar slut?

Sista boken i serien är också den längsta. Den är lika andlöst spännande vissa gånger som förut, men jag tycker ändå inte att den är den bästa i serien. I jämförelse händer det inte lika mycket och vissa delar känns som transportsträckor.
Men jag är väldigt glad att jag läst de här böckerna. De får en att tänka efter lite djupare, uppskatta det man har och vara glad över de små sakerna i livet. De handlar om så många viktiga saker som behandlas på ett så enkelt sätt att det blir väldigt effektfullt. Genom att läsa serien känns det som om man fått ett vidare synsätt på liv och död, etik och moral, krig och fred. I slutet av boken går handlingen ganska snabbt fram, vilket är synd. Men ändå är det så vemodigt och sorgligt på sina ställen att jag nästan gråter.
Med sin blandning av action, tonåringars syn på världen, relationer, vänskap, kärlek och humor är det här idealiska böcker för unga att läsa. De blir aldrig tråkiga och lär en ett och annat på vägen.
För den som är intresserad av att läsa vidare om Ellie så finns det en fristående fortsättning på serien, där första boken heter Ellie: Så länge jag finns. De handlar om livet efter kriget och om att gå vidare. Om jag själv läser dem, det får framtiden utvisa.

”The Other Side of Dawn”, 1999

Veckans recension: I skymningens land

För tillfället är Ellie och de andra någorlunda trygga i utkanten av Stratton, men fiendesoldater patrullerar området då och då och de måste ändå hålla sig tysta och gömda.
Men det som de huvudsakligen tänker på är inte längre sig själva, de försvunna nyzeeländska soldaterna eller de vänner som de förlorat. Det de tänker på är barnen. De förvildade och plågsamt unga barn som håller till i området där de själva befinner sig.
De måste på något sätt kunna få bort åtminstone några av barnen från Stratton. Men hur? Barnen har vapen och skulle mycket väl kunna döda dem. De äter inte av maten som Ellie försökt lägga ut och de verkar inte inse att de nästan oundvikligen kommer dö, hur skickliga de än varit på att gömma sig.
Men sedan, när Ellie och hennes vänner fått tag i några av barnen, återstår massor av problem. Hur ska de kunna ta hand om dem, och samtidigt skydda sig själva? Det här är inga normala ungar. De är skadade, både utanpå och inuti.
Samtidigt oroar sig Ellie för helt andra saker. Har Lee förstört deras vänskap lika mycket som deras förhållande genom det han gjorde borta i Stratton? Har Fi rätt när hon säger att Ellie blivit så kall och hård att hon nästan inte känner igen henne? Vem har kriget egentligen gjort henne till…?

Det här är sjätte och näst sista boken i serien om tonåringarna på egen hand i ett krigshärjat Australien, och den är precis lika spännande på sina ställen som föregående.
Att barn dras in i det hela ger ännu en infallsvinkel på kriget och vad det gör med människor. Det är otäckt att läsa om och ännu otäckare då man tänker efter och inser att det är såhär på många ställen runtom i världen.
Ellies gång från en normal tonårig tjej till en av gruppens hårdaste och mest kallblodiga mördare är skrämmande och samtidigt så ruskigt sannolik. Jag upphör aldrig att förvånas över hur skarpa och trovärdiga krigsskildringarna faktiskt är. De blir aldrig för mycket – Ellie blir aldrig en filmhjälte, kriget blir aldrig förskönat och på det stora hela är serien oerhört mänsklig. Ellies och vännernas reaktioner är så sannolika att man utan problem vet att man skulle handlat liknande i en sådan situation.
En annan sak som jag tänkt mer och mer på under tiden jag läst böckerna, är hur etiskt korrekta de är. De visar att ursprung, kön eller hudfärg inte spelar någon roll i krig, och att det är individen i sig som avgör vad man klarar av och inte klarar av.
Sista boken i serien är På andra sidan gryningen, och den ska jag ta itu med nu.

”The Night is for Hunting”, 1998

Veckans recension: Änglar och demoner av Dan Brown

Robert Langdon är en symbolforskare som undervisar på Harvard. Han väcks av ett telefonsamtal mitt i natten. Den som ringer visar sig vara Maximilian Kohler, chefen för världens största forskaranläggning kallad CERN.
Det han har att visa Langdon går utöver hans fattningsförmåga. Langdon har under många år studerat det utdöda och hemliga sällskapet Illuminati – en grupp människor som ligger i krig med kyrkan sedan flera tusentals år. Illuminatis medlemmar är alla naturvetenskapsmän, framstående forskare som tystades ner av kyrkan för att inte undergräva tron med logiska argument.
Men Illuminati är försvunnet sedan länge! Det är Robert Langdon säker på. Kriget mellan tron och vetenskapen finns kvar, men inte det antikristna Illuminati. Det är omöjligt.
Och ändå är han snart på väg till CERN:s anläggning för att se detta enda, fruktansvärt grymma bevis på att Illuminati kan finnas kvar, att det fortfarande existerar… och vill göra sig tillkänna.
Men väl på forskaranläggningen växer situationen till ett ofantligt problem. Det handlar inte längre om ett mord som tillkännager Illuminati – snart handlar det om ett hot mot kyrkans högsta fäste – Vatikanstaten. På forskningscentret CERN har en man nu blivit mördad för sina upptäckter av antimateria, motsatsen till materia… något som är mycket, mycket farligt och kan döda tusentals människor om det hamnar i fel händer. En behållare med antimateria har stulits från CERN… en behållare som innehåller tillräckligt mycket antimateria för att få hela Vatikanstaten att flyga i luften.
Tillsammans med Vittoria, dottern till den man som mördades och en av hjärnorna bakom upptäckten av antimateria, flyger Langdon till Vatikanen för att varna om och hitta antimaterian innan det är försent.
Men i Vatikanen råder inga vanliga regler. Den förre påven har dött för femton dagar sedan och det pågår röstning bland kardinalerna i Sixtinska kapellet om vem som ska bli den nye påven. Att utrymma strider mot alla religiösa regler.
Snart upptäcker man också att de fyra kardinaler som har störst chans att bli utnämnda fattas. Var har de tagit vägen? Har det någon koppling till den tickande bomb som ligger gömd någonstans i Vatikanen?
Det är fullt med ledtrådar, symboler och urgamla konstverk som leder Langdon och Vittoria på en fruktansvärd jakt kors och tvärs över Rom, på jakt efter en livsfarlig mördare… som kan vara en del av det urgamla sällskapet Illuminati.
Klockan tickar…

Änglar och demoner är andra boken som kom ut på svenska av Dan Brown. Den första var, som de flesta känner till, Da Vinci-koden. Men om man ska vara noga är Änglar och demoner första boken i en serie, en bok som egentligen bör läsas innan Da Vinci-koden, eftersom den utspelas innan den boken. Som tur är så är serien om Robert Langdon en relativt fristående serie.
På sina ställen tycker jag att Änglar och demoner är bättre än Da Vinci-koden, mestadels på grund av att humor skymtar fram allt oftare och får mig att skratta. Det finns också en mer märkbar ton av feminism i den här boken. Vittoria är en roligare karaktär att läsa om än Da Vinci-kodens Sophie Neveu, även om de båda har skarpa drag av kvinnor som är självständiga och klarar sig utmärkt på egen hand.
Annars tycker jag att de båda böckerna är ganska lika varandra. Det är äventyr, spänning, mord och massor av religion. Det är faktiskt lärorika böcker, eftersom de innehåller så pass mycket information och historiska fakta. Till uppbyggnaden är de också lika; det är en skattjakt av historia, och utspelas på mindre än ett dygn.
Som alltid när det handlar om gud och djävulen, eller i det här fallet kyrkan och vetenskapen, så blir det ibland otroligt rörigt och filosofiskt. Det är synd och drar ner boken lite, eftersom man inte klarar av att följa med i alla teorier och resonemang om guds storhet och livets mening.
Precis som med Da Vinci-koden uppfattar jag historien och spänningsmomenten som Browns verkliga talang, och karaktärerna som hans svagaste sida. Men jag har svårt att bestämma mig. Karaktärerna är ojämna – ibland intressanta och verkliga, ibland klichéfyllda och distanserade. Karaktärerna och ibland skrivspråket balanserar farligt nära en kant med klassiska uttryck, tvivelaktiga tankegångar och reaktioner.
Men, precis som förut, så bortser jag helt och hållet från detta när jag ser till resten av boken. Det här är spännande. Det här är intressant. Och framförallt undrar man hur någon haft tålamod att verkligen se till att allt stämmer, att alla byggnader finns, alla saker, alla symboler och sällskap. Boken är fantastisk på det sättet.

”Angels and Demons”, 2000

Veckans recension: Så grydde hämndens timme av John Marsden

För tillfället är Ellie och hennes vänner säkra i Helvetet, men ilskan och besvikelsen över Nya Zeelands vägran att ta dem bort från krigszonen gör dem otåliga och irriterade.
Dessutom har Lee börjat drivas av ett hämndbegär större än han kan hantera. Och när han bestämmer sig för att ge sig ut oavsett om de andra följer med eller inte har ingen av dem något val. De kan inte övertyga Lee att stanna, lika lite som de kan lämna honom ensam.
Och kanske vill de med själva, också. De är den enda grupp på flera mils avstånd som har möjligheter att sabotera.
Men det finns problem. Det största av dem verkar vara att Kevin fått ett sammanbrott och är helt ur stånd att hjälpa till. Det andra är att de inte har något mål överhuvudtaget som de kan klara av att förstöra.
När möjligheten till deras kanske största sabotage någonsin kommer är det genom en fullständig slump. För att komma undan fiendens soldater gömmer de sig ombord på en lastbil – och tas på så sätt in i själva lejonets kula. De har förts rakt in på Wirrawees flygfält.
Chansen är så oerhörd och så viktig att de inte kan kasta bort den. Men hur ska de lyckas utan att ha planerat i förväg? De kan inte hålla sig gömda särskilt länge och tiden rinner ut. Och de är fullt medvetna om att chansningarna de gör nästan oundvikligen kommer ta död på flera av dem.

Jag tycker den här femte boken är en av de bästa i serien. Det händer mycket, och jag sitter och läser med alla nerver darrande mer än en gång. Det är näst intill omöjligt att sluta läsa.
Tempot är högt men händelseförloppet blir aldrig förvirrande. Att läsa är spännande, hemskt och samtidigt roande. De här böckerna slår ihjäl tid väldigt effektfullt.
Den här boken innehåller inte bara högklassiga actionmoment, utan också mer oro mellan vännerna än förut. Och det är lika spännande att läsa om konflikterna i gruppen som deras gerillaaktiviteter, eftersom deras relation till varandra är lika viktig för deras framgång och överlevnad som något annat.
Ämnet som serien behandlar är tungt men viktigt. Det handlar om hur krig och katastrofer påverkar och förändrar människor till oigenkännlighet, men också så mycket om vikten av att hålla ihop och ta hand om varandra. Om kärlek och vänskap och hat och hämnd, och om att överkomma hinder, om kärleken till sitt land och pliktkänslan mot omgivningarna och människorna som gjort en till den man är.
Nu ska jag gå direkt till nästa bok i serien, med titeln I skymningens land.

”Burning for Revenge”, 1997

Veckans recension: Da Vinci-koden av Dan Brown

Robert Langdon är en halvkänd symbolforskare från Harvard, som befinner sig i Paris för en föreläsning när han väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från franska säkerhetspolisen.
Förvirrad och lite uppskakad eskorteras Langdon till museet Louvren, där ett mord skett rum bara några timmar tidigare. Den som ligger död inne i Grande Galerie är ingen annan än den framstående muséeintendenten Jacques Sauniére – samme man som det var meningen att Langdon skulle ha träffat samma kväll.
Omständigheterna kring mordet är bisarra och överallt kan man hitta symboler. Symboler som polisen hoppas att Langdon kan berätta om. Det är i alla fall vad de säger till Langdon.
Men vad han inte vet är att han inte bara är där för att hjälpa dem lösa mordet, utan också för att han är deras huvudmisstänkte.
Snart får Langdon sällskap av kryptologen Sophie Neveu, som visar sig vara barnbarn till Sauniére, och som, till Langdons stora förvåning, försöker få honom att fly från polisen.
Det som börjar med ett mord i Louvren utvecklas snart till en komplicerad härva av gåtor och symboler som Jacques Sanuiére lämnat efter sig.
Med den barske och desperate polischefen Bezu Fache efter sig, börjar också mördaren själv följa dem i spåren, på jakt efter samma sak som de. Det är den storvuxne albinon Silas – en munk som lyder under order från någon som kallar sig Läraren.
På sin jakt efter sanningen, på vem Sauniéres mördare är, och varför han lämnat alla dessa ledtrådar till dem, måste Langdon och Sophie leta sig tillbaka i tiden, förbi religionernas födelse, förbi tempelriddare och genom symboliken, koderna, gåtorna och lösenorden. De finner sig snart vara på spåret efter det heligaste av allt heligt, och kommer att upptäcka den kanske största mörkläggningen i mänsklighetens historia.

När jag läste Da Vinci-koden första gången var jag tretton år och jag älskade boken. Det är svårt att berätta om den utan att avslöja för mycket, men den var den första "deckare" jag någonsin läst och verkligen tyckt om, och den platsen får jag nog säga att boken behåller, så här fem år i efterhand. Men jag är inte lika snabb att helgonförklara boken den här gången.
Det är en bra bok, det är det absolut. Men den här gången kan jag lägga märke till fler brister än vad jag gjorde förra gången, då jag kanske var alltför indragen i berättelsen för att lägga märke till dem. Någonting som utmärker Da Vinci-koden är att den ständigt pausar för att berätta om ursprunget till någon symbol, någon kyrkas historia, ett ords ursprung eller en förenings grundare. Och trots att det kanske stoppar upp berättelsen en aning är det detta som är Dan Browns riktiga styrka. Det är researchen (även den långsökta) som han lagt ner, allt det som gör boken väldigt trovärdig och ger läsaren, och själva berättelsen i sig, en otroligt stadig grund att vila på.
När det kommer till karaktärer och dialog är hans talang inte lika uppenbar, med det överskuggas av all den fascinerande fakta och all den trivia som man får reda på genom bokens gång.
Langdon och Sophie är i mitt tycke smått tråkiga, men andra karaktärer, som Manuel Aringarosa, Leigh Teabing och särskilt den tragiske albinon Silas är karaktärer som biter sig fast och som jag tycker om.
Dispositionen och växlandet av karaktärperspektiv är helt oklanderligt och väldigt effektfullt. Användningen av cliffhangers gör boken nästan omöjlig att släppa vid vissa tidpunkter. Att någon kan få en så här komplicerad, spännande och intressant historia att utspelas på mindre än ett dygn är nästan utöver min fattningsförmåga.
Jag tycker också om hur boken väver in feminism en aning, på samma sätt som den ibland är rolig, och naturligtvis är hela historien och alla gåtorna otroligt fyndiga.
Att da Vinci-koden skapade uppståndelse när den kom är jag inte det minsta förvånad över, eftersom den i princip undergräver en hel religion och en hel tro med fullständigt logiska argument. Den chockar och får en att genast vilja googla fram allt för att se om det verkligen stämmer. Det är egentligen det som gör boken så uppenbart originell – att ingenting egentligen är fantasi, allting är baserat på fakta, om än omtvistade sådana. Och en sak är säker – jag läser hellre den här spännande deckaren än en tråkig faktabok om samma sak.

”The Da Vinci Code”, 2003

Veckans recension: Den långa flykten av Richard Adams

Hassel och Femman, så heter de två kaniner som först får igång flyktplanerna i Sandleford-kolonin. Femman är Hassels yngre bror och har en underlig förmåga att kunna förutsäga vad som kommer hända. Han blir skräckslagen när han får ett varsel om att kolonin kommer utplånas, och han ser fältet där de bor höljt i blod. Efter att ha blivit avspisad av kolonins hövding lyckas han övertala Hassel att försöka samla ihop så många kaniner som möjligt för att lämna kolonin. Det blir de två, den stöddige Kronan, den poetiske Maskros, den intelligente Björnbär, den fega Koppen, Silver med sin ovanliga pälsfärg, och två kaniner till vid namn Hökfibbla och Ärenpris. Tillsammans börjar de sin färd mot ett mål som bara Femman kan se.
Men vägen är farlig för en grupp kaniner och överallt hotar elil – fiender. De stöter på Gullviva och de blänkande snarornas koloni, de färdas över floder och fält och deras väg är inte lätt.
Tillslut kommer de ändå dit – till Watership Down. Det är deras paradis, och Femman försäkrar dem om att plasten är trygg.
Men än finns äventyr kvar. Det blir turer till bondgården i närheten och kaninerna skaffar sig även andra vänner, som måsen Kehaar.
Hassel som blivit den nye hövdingen inser att utan honor kommer de inte överleva. Deras största äventyr blir Efrafakolonin och deras grundare – general Svartstarr som slåss hellre än flyr och styr sin koloni som en tyrann.
Och när kaninerna som först startade sin resa avslutar den är de inte längre samma unga, sorglösa kaniner som en gång lämnade den dödsdömda kolonin i Sandleford.

Den som läser det här och aldrig förr hört talas om Den långa flykten tänker nog ”Herregud, en bok om kaniner!” Och tycker att boken låter störtlöjlig. Men den som läst Den långa flykten vet, och det gör jag med, att det här är en av de bästa böcker som existerar.
Trots att kaninerna pratar med varandra och tänker klart, så blir de aldrig mänskliga. De förblir de djur de är, på ett sätt som gör det möjligt för oss att ändå följa dem med samma känslor och spänning som vi skulle göra om vi läste om människor, men ändå inte ta bort trovärdigheten.
Bokens lilla text gör den svårläst, och dess längd kan ibland slå ner en, men handlingen driver en framåt och man vet att man måste läsa vidare. Jag tycker om alla kaninernas namn som Klöver, Järnek, Blåklocka och Smultron, att eftersom kaninerna är naturliga har de naturliga namn. Honornas namn, däremot, är på oöversatt kaninspråk och blir då riktiga tankenötter. Vad sägs om Thrayonlosa? Eller varför inte Thethuthinnang?
Det jobbiga med boken är just kaninspråket som man lär sig men ibland måste slå upp i bokens ordlista längst bak.
Annars finns det inget att klaga över. Boken är underbart skriven med klara bilder över Englands gröna kullar, och mina favoriter är alltför många för att räknas upp. Karaktärerna är levande och fulla med liv och personlighet.
Kort sagt kan man sammanfatta min åsikt om Den långa flykten såhär: Jag älskar den.

”Watership Down”, 1972

Veckans recension: Duma Key av Stephen King

Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig. Han har en fru, två döttrar och ett eget byggföretag som gjort honom rik. Men hans liv krossas i småbitar i den olycka som inte bara kostar honom högra armen, utan också en för evigt dålig höft och en hjärna som inte riktigt vill minnas.
Edgar är en spillra av sitt forna jag och när hans fru dessutom begär skilsmässa bestämmer han sig för att flytta. Långt bort.
Hans val faller på ön Duma Key utanför Floridas kust. Där börjar han ett nytt liv, i det stora rosa huset som han genast förälskar sig i.
Han får nya vänner i sin unge assistent Jack, och i Wireman, en medelålders man som ser efter den gamla damen Elizabeth Eastlake som äger hela norra delen av ön.
Och han lyder också sin psykologs uppmaning; att börja rita igen, som han gjorde när han var ung. Men Edgar gör mer än så. Han börjar med att rita med enkla färgpennor… och går snabbt vidare till oljefärger. Hans talang är närmast skrämmande bra, i varje fall för en man som inte ritat något mer än krumelurer på flera år.
Målandet blir Edgars väg tillbaka till verkligheten och rationaliteten. Men han upptäcker också snart att något inte står helt rätt till med de tavlor han målar – särskilt inte de som han målar i en slags skrämmande trance.
Vad betyder målningarna han gör av små flickor i roddbåtar, och den han gjorde av sin dotters pojkvän långt innan hon berättade att hon ens hade en pojkvän?
Och vad döljer egentligen Wireman, hans kanske bäste vän någonsin? Vem var egentligen Elizabeth Eastlake innan hennes Alzheimer slog till, och vad hände med hennes fem systrar på ön där Edgar nu bor?
Frågorna är många, och svaren döljer något mörkare än vad Edgar någonsin kunnat drömma om.

Om jag skulle sammanfatta Duma Key med ett ord, så skulle det ordet vara olycksbådande. Redan i början får man klart för sig att något hemskt ska hända, och den känslan håller sig kvar genom hela romanen, även i de ljusaste scenerna. Och det blir bara värre.
I början tycker jag att historien är rörig, och på vissa ställen känns den inte övertygande och ganska flummig. Det är lite överraskande, för vanligtvis har King en förmåga att få mig att tro på precis vad som helst. Som andra av Stephen Kings senaste romaner känns Duma Key som ett hopkok av gammalt och nytt. Det är tråkigt, eftersom man har en känsla av att ha läst delar av boken förut. Den innehåller delar som får mig att tänka på bland annat Rasande Rose, Liseys berättelse, Den gröna milen, Jurtjyrkogården och några noveller, kanske särskilt Den förskräckliga apan.
Som vanligt är karaktärerna Kings allra starkaste kort. Den enarmade Edgar är en stark huvudkaraktär och man lider verkligen med honom. Samtidigt märks det tydligt att han är en version av King själv, kanske mer lik honom än många av huvudpersonerna i de äldre böckerna. Wireman med sin tragiska men roliga och smarta humor träffar precis rätt.
De sista sidorna har den bitterljuva ton som jag lärt mig älska, och även om jag inte höjer den här boken till skyarna är den ändå långt bättre än vad andra författare någonsin kommer kunna åstadkomma.

”Duma Key”, 2008

Veckans recension: Nu är mörkrets tid av John Marsden

De fem som är kvar i den ursprungliga gruppen som kom undan invasionen är nu på Nya Zeeland. Äntligen får de en chans att vila upp sig, att andas. De får tala med psykologer och får för första gången på länge träffa vänligt inställda människor igen.
Men, till Ellies stora vrede och inte minst skräck, tvingas de återvända till sitt hemland. Kanske är de allihop fysiskt återhämtade, men psykiskt sett är de fullkomligt söndertrasade. Egentligen känner ingen av dem sig i form att återvända, under vilket skydd som helst.
Deras uppgift blir att vara vägvisare åt en grupp nyzeeländska elitsoldater. Soldaterna har en order som är ytterst hemlighetsstämplad, men Ellie och hennes vänner kan åtminstone räkna ut att det har någonting med ett sabotage att göra. Ett sabotage mot den nybyggda militärflygplatsen mitt i deras lilla välkända Wirrawee.
Men efter att de landat i Australien börjar saker gå fel nästan med en gång. Och det spelar ingen roll hur många order Ellie får, hur många förmaningar – för när en av hennes vänner är i fara kan varken hon eller de andra ignorera det. De har alla varit igenom så mycket tillsammans, skapat så starka band att förlusten av en enda skulle vara som att förlora alla.
Samtidigt som nya problem dyker upp, så återstår alla de gamla. Oron för familjerna som fortfarande är fångna, sorgen efter de vänner de förlorat och skuldkänslorna över de människor som de tvingats döda – allt det gör Ellie och hennes vänner instabila och osäkra på vad de klarar av.

Fjärde boken i serien tycker jag inte är lika bra som föregående. Visst är den fortfarande spännande, det är inte det, men det känns inte som om den håller samma standard som tredje boken. Det är mycket som en upptrappning inför en upplösning som aldrig kommer. Lite som en transportsträcka, med andra ord.
Trots det är bokens blandning av tragik, humor, skräck och relationer en mycket tilltalande mix. Tillsammans med det medryckande skrivsättet finns det inte mycket att klaga på.
Jag är inte alls förvånad över att Imorgon-serien, som den kallas, blivit så populär. Trots sin lätt science fiction- liknande handling utgör den ett så intressant synsätt på krig, etik, moral och livet att den blir oemotståndlig. Kvaliteten på trovärdigheten sjunker aldrig och man glömmer verkligen bort omgivningen medan man läser.
Fortsättningen på boken heter Så grydde hämndens timme och jag är mycket spänd på att se vad som kommer hända.

”Darkness, Be My Friend”, 1996

Veckans recension: Skymningsögon av Dean R. Koontz

Slim McKenzie har skymningsögon. De tillåter honom se hemska saker; saker som hänt, saker som kommer hända, dolda ting – och så ser han dem.
I brist på bättre ord kallar han dem troll. De är färre än människorna, hemska demoner som gömmer sig skickligt i maskeraddräkter föreställande vanliga personer. Deras enda mål är att orsaka så stort mänskligt lidande som möjligt, och de kan vara vem som helst av oss. De finns dolda bland oss, styr från politiska maktpositioner och livnär sig på människors förtvivlan och smärta.
Slim, fast han egentligen inte heter så, ser dem och när han får tillfälle dödar han dem.
Trollen drev honom bort från ett normalt liv, bort från alla chanser till en tillvaro som liknar andras. Han är inte ute på ett korståg, men han kan se trollen och vad de planerar, vad de gjort, och det får honom att döda dem utan samvetskval. De är inte mänskliga.
Han är sjutton år och har redan avrättat flera troll när han kommer till Bröderna Sombras tivoli. Tivolin är en värld utanför världen, dit folk som inte passar in dras och bildar ett eget universum.
Trots att Slim kan se att något hemskt väntar på tivolit – svarta skuggor kring pariserhjulet, personer med blod i ansiktet – så stannar han. Han är trött och i desperat behov av pengar.
På tivolit möter han chefen och fixaren ”Klumpen” Jordan. Han träffar den sagolikt vackra Rya Raines och den vanskapte Joel Tuck, som både äger och är en del av tivolits missfostershow.
Men vad är det som kommer hända vid tivolits pariserhjul? Vad döljer den hemlighetsfulla, dödslängtande Rya och varför hjälper Joel Tuck honom att mörda troll i hemlighet?
Och, inte minst, vad finns i staden Yountsdown som får så många troll att samlas där?

Jag tycker inte om den här boken. Jag gillar inte sättet den är skriven på och jag tycker storyn, som skulle ha kunnat vara okej, missbrukas tills den är helt befängd. Jag tycker om tanken på skymningsögon, på psykiska krafter och klärvoajanta signaler från människor och omgivningar. Vad jag inte tycker om är hur bokens huvudperson ständigt verkar skryta med sina egna förmågor, hur han lyckas med allt och hur alla i hans omgivning är mer eller mindre speciella. Det ger boken ett falskklingande och stereotypiskt intryck. Alla försök till att få läsaren att känna sympati med Slim gör mig bara mer irriterad på honom. Kanske är det för att boken är skriven i jagform som gör det – alla beskrivningar av honom kommer från honom själv och det gör att jag uppfattar dem som skrytsamma och ibland på gränsen till inställsamma. Att Slim hade kunnat vara en intressant karaktär om han beskrivits av någon annan gör hela saken ännu värre.
Jag tycker inte heller om bokens uppbrutna, hackiga skrivsätt – istället för att kännas stilistiskt känns det amatörmässigt och slumpartat. Dialogen är värst – ofta består den av ett par ord från en karaktär, som nästa karaktär svarar på – sida upp och sida ner utan att en enda gång beskriva ansiktsuttryck, tonläge eller något som helst annat som visar känslor.
Ord som ständigt återkommer och som jag irriterar mig på gör också boken jobbig att läsa. ”Troll” är för mig rufsiga stornästa och halvdumma varelser klädda i trasor i skogen – inte hundliknande demoner med lysande röda grisögon. ”Yxa” ser jag som ett redskap och inte som tivolibesökare.
Om alla dessa faktorer beror på författaren eller på en utomordentligt dålig översättning vet jag inte. Men tillsammans med gammeldags formuleringar och en slags uppblåst känsla av att boken tror på sig själv trots att jag inte gör det, så blir berättelsen riktigt, riktigt dålig.
Storyn som hade kunnat tilltala mig gör det inte alls. Ju mer sci-fi som blandas in, desto mindre tror jag på berättelsen i sig. Intrigen är där men får mig mest att undra när det ska ta slut, inte vad som ska hända härnäst. Jag suckade och släpade mig igenom boken utan någon större entusiasm. Såhär efteråt känns det inte ens som om boken hade en poäng över huvud taget.
Och att tillbringa femhundra sidor inlåst i Slim McKenzies huvud är ingenting jag rekommenderar.

”Twilight Eyes”, 1985

Veckans recension: Den oändliga historien av Michael Ende

Bastian Balthasar Bux är en tjock och ganska feg pojke i tioårsåldern som blir mobbad och retad för sitt utseende och sin förmåga att hitta på historier. När han en morgon blir injagad i ett antikvariat av sina klasskamrater får han syn på en vacker gammal bok med titeln Den oändliga historien. Bastian blir alldeles till sig. Detta är ju vad han önskat sig mest av allt! En bok som aldrig tar slut! Boken över alla andra böcker! Förtrollad stjäl han boken och flyr upp på skolans vind där han gör det mysigt för sig och börjar läsa.
Boken är en sådan äventyrsbok som han älskar – med alla slags fantasivarelser och farliga resor. Bokens hjälte är Atreju, en pojke i samma ålder som han själv, utsänd för att finna botemedelet åt barnakejsarinnan. Barnakejsarinnan är skaparen och härskaren över världen Atreju befinner sig i, landet med namnet Fantasién. Men det en gång vackra Fantasién håller på att gå under tillsammans med den döende barnakejsarinnan, och Atreju blir utskickad på sitt stora sökande efter något som kan rädda henne och därmed alla invånare i det magiska landet.
Uppslukad följer Bastian Atrejus äventyr, men boken han läser blir allt mer kuslig – som om han själv vore en del av den… Kanske rent av den ende som kan rädda det underbara riket som är Fantasién?
Och plötsligt finner sig Bastian någon helt annanstans, långt ifrån skolans malätna vind och långt ifrån vad han en gång var, tilldelad barnakejsarinnans symbol som ger honom all önskningarnas makt. Men ska man verkligen önska sig vad man först kommer att tänka på? Eller är en önskning något annat, något långt viktigare?

Det här är en av de böcker jag aldrig, aldrig tröttnar på. Det är en otroligt bra bok som för alltid kommer befinna sig på min personliga topplista.
Även om man får intrycket att boken riktar sig till yngre barn så har den ett djup och ett budskap som tilltalar mig och leder in mina tankar på nya spår för varje gång jag läser boken, och jag tror att både vuxna och barn har saker att hämta ur berättelsen. Det är en bok att upptäcka på nytt inte bara en utan flera gånger.
Trots det enkla, trollbindande språket blir boken aldrig förenklande och förklarar aldrig allt. Uppfattningen om boken blir ens egen, budskapet det alldeles egna.
Bokens uppbyggnad som en saga är också något som jag tycker mycket om. De stora anfangerna som täcker en hel sida var från tyska alfabetets början till slut bidrar till sagokänslan, och även de många ofullständiga sidoberättelserna som antyds i kanterna - de triggar igång tankar som man aldrig annars skulle ha lagt märke till.
Det är en bok som handlar om mänskligt felande, om vänskap och kärlek, sorg och saknad och om att inse sitt eget värde. Den handlar om godhet och ondska, rätt och fel och om jagets korruption. Samtidigt som det är en nästan episk fantasysaga är den ovanlig och har en intressant twist.
Detta är en bok jag tycker alla borde läsa, såväl för att tänka på vad den har att säga, som för att det är en enastående bra skönlitterär bok. Och trots att filmen är ett barndomsminne och en klassisk 80-tals film så tycker jag du kan glömma den, för den här boken går utöver allt annat.

”Die unendliche Geschichte”, 1979

Veckans recension: Den tredje dagens kyla av John Marsden

Det är dags att göra någonting igen. Det känner de av, alla de fem som för tillfället är kvar av den grupp som från början undvek invasionen.
Att hålla sig gömda i Helvetet börjar gå dem på nerverna. De bråkar allt mer och läget känns spänt. De undrar vad som håller på att hända med deras land och känner ett desperat behov av att hjälpa till.
Men ändå tvivlar de, för det företag de åtar sig känns alldeles för stort. De ska sätta in en stöt mot Cobbler’s Bay. Hamnen ligger nära deras stad Wirrawee och de kan ta sig dit hyfsat lätt. Det är en viktig punkt för fienden och ett angeläget mål.
Men hur ska de egentligen bära sig åt för att lyckas?
Att försöka komma fram till en plan som fungerar är svårt, och samtidigt som de känner sig tvungna att göra något, så är de så rädda att de knappt vet var de ska ta vägen. De lever på sin rädsla och sitt adrenalin och måste förlita sig på naturen och sin egen förmåga för att överleva.
De fysiska förhållandena är svåra för dem alla. De tvingas äta mindre, gå alldeles för långt och samtidigt befinna sig under så stark psykisk press att det är svårt att fungera normalt.
Ellie skräms av den nya person hon håller på att bli, och de förändringar hon ser de andra genomgå. Hon börjar bli rädd för Lee, hans aggressivitet och kallblodighet som börjar bli en del av honom själv. De börjar alltmer likna djur. Och var går egentligen gränserna?
Och kan de verkligen lyckas med något så stort, något så oerhört, som ett angrepp mot Cobbler’s Bay?

Precis som föregående två böcker är Den tredje dagens kyla så gott som en direkt fortsättning, utan några särskilt långa tidshopp eller andra glapp som stör mellan böckerna. Serien är lätt att läsa och går snabbt på grund av den snabba händelseutvecklingen och den spännande intrigen.
Och precis som de andra böckerna ställer boken många frågor om etik och moral, rätt och fel i krissituationer. Man fascineras och skräms av att se de vanliga ungdomarna bli så fullkomligt annorlunda, och de konsekvenser det har för dem. Men trots att jag tycker om serien hittills så börjar jag känna det lite som om den börjar bli tjatig. De springer omkring och spränger saker i luften, och tredje boken är inget undantag. Men ändå tycker jag om hur all action blandas med relationerna till varandra, kärleken och irritationen dem emellan. På många sätt känns det som om böckerna är skrivna på ett sätt som ska passa både killar och tjejer.
Slutet på tredje boken är vemodigt, nästan sorgligt, och skiljer sig lite från de föregående.
Jag tycker om serien, och jag tänker fortsätta läsa den som jag gör nu – i ett streck, för annars är jag orolig att jag kommer mista intresset. Nästa bok heter Nu är mörkrets tid och är nästa på min lista att läsa.

”The Third Day, the Frost”, 1995

Veckans recension: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

När Daniel Sempere är tio år tar hans pappa med sig honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Det är en hemlig plats i Barcelona, en förvirrande labyrint av böcker som fallit i glömska, böcker vars berättelser ingen känner till och som förvaltas av en noga utvald grupp bokälskare. Det är tradition att man, första gången man är där, tar med sig en bok hem och adopterar den så att den aldrig glöms bort igen.
Boken som Daniel väljer ut heter ”Vindens skugga” och är skriven av en viss Julián Carax.
”Vindens skugga” är en fantastisk bok, den bok som blir Daniels absoluta favorit, och snart börjar han undra vem denne Julián Carax egentligen var. Snart får han reda på att det är näst intill omöjligt att hitta en Caraxbok nuförtiden, eftersom någon okänd person ser det som sin livsuppgift att bränna upp alla exemplar av Carax böcker som existerar. Men varför? Vad hände med Carax? Lever han ens? Vem var Penélope och vad hände egentligen med henne?
Hela Julián Carax liv är ett mysterium och när Daniel gräver djupare i det förgångna blir han snart indragen i någonting som är långt farligare än han någonsin kunnat ana. Han har strax den bindgalne och farlige kommisarie Fumero i hälarna, tillsammans med bokbrännaren som vill ha Daniels exemplar av ”Vindens skugga”. På hans jakt efter sanningen ljuger alla, och Carax liv verkar bara bli mer och mer mystiskt ju mer Daniel får reda på.
Men Daniel kan inte sluta försöka ta reda på vad som egentligen hänt Julián Carax. Hur ska han kunna göra det, nu när hans eget liv alltmer börjar likna författarens…?

Vindens skugga är en mycket speciell bok som kanske huvudsakligen handlar om flera ensamma människor, människor som gjort fel val i livet och som förlorar sig i sina drömmar istället för att leva ut dem. Den handlar om Barcelonas blodiga historia, om ung och villkorslös kärlek, om vänskap och band mellan människor som inte går att klippa av. Det är en berättelse om att växa upp, berättelsen om hur en pojke blir en man, om feghet, om plikter och lojalitet, och om massor med förbjudna förhållanden.
Boken utspelar sig mellan 1945 och 1966 och återspeglar dåtidens Barcelona lika mycket som Daniels historia.
Skrivsättet i den här boken är nästan det jag älskar allra mest. Det är vackert och klingar svagt av poesi. Det är effektfullt och skickligt formulerat på ett sätt som fängslar och håller kvar.
Jag misstänker att en stor del av anledningen till att jag tycker så mycket om boken är att den handlar om böcker. Den uttrycker mystiken och magin kring böcker och deras skapare, böckernas aldrig sinande dragningskraft, mångfalden, dörrarna som öppnas mot andra liv och andra verkligheter. Allt det känner jag igen och när jag läser nickar jag i samförstånd med texten. Precis så är det. Det är böckernas essens.
Jag tycker också om karaktärerna. Den naive, oskyldige Daniel som lever i förakt för sin egen feghet, den rappe Fermín med sina humorfyllda, intelligente monologer, de tragiska Nuria och Miquel, och den läskigt galna Fumero som inte skyr några medel. Och så naturligtvis Julián Carax, som med sin mystik och mörka dragningskraft förmodligen är min absoluta favorit.
Jag tycker om boken för det vackra, rika och poetiska språket som ändå lyckas vara humoristiskt. För de levande karaktärerna som jag lider med, håller med, avgudar och avskyr. För den bittra och grå bilden av efterkrigets Barcelona. Och framförallt tycker jag om den för sättet som allting hänger ihop, på sättet som alla lösa trådar binds ihop och ingenting är en slump. Hur allting har en koppling till något annat får mig att rysa och undra om det kan vara så i verkligheten också.
Berättelsen som boken berättar är ett mysterium i det förgångna samtidigt som det är en historia om nu levande kärlek och passion. Det är Daniels liv och det är Juliáns liv i en förtrollande bok som jag inte kan annat än tycka om för sin originalitet.

”La Sombra del Viento”, 2001

Veckans recension: Drakens ögon av Stephen King

I kungariket Delain härskar den medelmåttige kungen Roland, kallad Roland den Gode. Det är en kung som aldrig lyckas göra något ont, men heller aldrig något gott. Efter honom ska hans äldste son Peter ta över tronen. Peter är en vacker, kvicktänkt och trevlig pojke, som är älskad av alla.
Men, Peter har en yngre bror, Thomas. Thomas liknar sin far mycket, är inte alls vacker, inte alls särskilt smart och känner sig oälskad och oönskad vart han än vänder sig. Han tycker att alla verkar anklaga honom, eftersom det var vid hans födelse som den älskade drottning Sasha dog. Det är bara en som tycks gilla honom – nämligen kungens mystiske rådgivare, den illvillige trollkarlen Flagg.
Men bara några år innan Peter ska överta tronen från sin far dör Roland efter att ha blivit förgiftad.
Skulden skylls på den oskyldige Peter, men eftersom alla bevis emot honom är vattentäta har han inget annat val än att låta Thomas beträda tronen.
Peter själv spärras in på livstid i toppen av det höga tornet på torget, kallat Synålen.
Med Thomas som redskap regerar nu Flagg över ett allt mer olyckligt och rebelliskt folk.
Vad den onde trollkarlen inte vet är att Thomas har sett något fruktansvärt bakom ögonen på faderns drakhuvud. Men å andra sidan finns det saker om Flagg som ingen kan ana sig till, till exempel att han varit i Delain tidigare – mycket tidigare. Närmare bestämt för fyrahundra år sedan, kanske mer.
Och längst uppe i Synålen, utan folkets kärlek, börjar Peter undra hur han ska kunna ordna allt till det bättre igen, och för att klara av det måste han göra något ingen nånsin lyckats med – fly från det ofantligt höga torn där han är inspärrad.

Efter långt och troget läsande av Stephen Kings verk lånade jag nu den enda saga han någonsin skrivit, och även den enda bok som är mer anpassad för barn än för vuxna. Den utspelar sig i ett rike fjärran från vår egen verklighet, i en värld som är mycket lik verkligheten från Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och många namn i Drakens ögon kan återfinnas i denna sju böcker långa serie. Stephen King har själv sagt att man kan se boken Drakens ögon som en åsidosatt del från serien Det mörka tornet.
Trots att den här boken är mer barnvänlig än andra av Kings böcker är detta är en bok för många olika åldersgrupper. Det kan aldrig bli en barnbok, den är alldeles för mörk och skrämmande för det.
Boken är en fantastiskt bra skildring av karaktärernas livsöden, den handlar om mod, kärlek och lojalitet, men även svek och onda avsikter.
Den är berättad precis som en saga, något jag tycker är väldigt mysigt. Helsidebilderna och de krusidulliga anfangerna i början av varje kapitel förstärker sagokänslan och man får uppfattningen av att bläddra i en verkligt gammal historia.
Jag älskar karaktärerna i den här boken, jag älskar sättet den är berättad på, jag älskar allt som har med den att göra. Det finns inget spår av den seghet som ofta finns i Stephen Kings böcker, den är full av värme och hat och var komplett omöjlig för mig att släppa innan den var helt utläst. Jag måste erkänna att den här boken är en av de bästa jag någonsin läst.

”The Eyes of the Dragon”, 1987

Veckans recension: När natten är som mörkast av John Marsden

Ellie och hennes vänner fortsätter kämpa mot invasionen i andra boken i serien. Vi följer med dem ut på deras tillslag mot olika områden där de tror ockupanterna känner det mest.
Men det är svårt. Egentligen är de ju bara sex rädda, förtvivlade och ensamma tonåringar. De har inte hört någonting sedan Kevin körde iväg med Corrie till sjukhuset, och oron för vännerna växer alltmer.
Samtidigt djupnar Ellies känslor för Lee och hon börjar fundera på hur hon egentligen vill ha det med honom. Vad händer om deras förhållande tar slut, och de ändå måste hålla sig kvar vid varandra? Det finns ingen chans att någon av dem kan lämna den andra nu när de inte har någonstans att ta vägen.
Och vad är det egentligen med Chris? Han verkar stänga dem ute, låser in sig i sig själv. Han skriver i sina anteckningsblock och verkar leva mer med dem än med människorna omkring honom. Och Ellie tycker att han börjar lukta sprit allt oftare. Äventyrar han deras säkerhet genom att dricka?
De börjar också utforska området kring sin fristad bättre, och dras in i saker de helst skulle ha velat undvika – Harveys Hjältar, till exempel.
Frågorna är många, farorna är fler och de lever i mer eller mindre konstant rädsla över vad som kan tänkas hända dem, vad som händer deras familjer och, inte minst – vad för slags människor de börjar bli.


När natten är som mörkast är andra delen i serien om Australien under ockupation. Den är spännande, precis som andra boken, och väldigt fängslande. Jag tycker mycket om att boken aldrig blir en krigshistoria på det sättet man är van vid att se krig skildras, utan att man ser allting från ungdomarnas synvinkel och på så sätt får en helt annan bild. Man vet inte vilket land det är som tagit sig innanför gränserna, man vet inte exakt vad de håller på med, och det gör dem mer skrämmande.
Dilemmat som böckerna tar upp är intressant och relevant. Vad är rätt och fel i krig? Är det tillåtet att släppa alla moraliska värderingar för att överleva? Vilka regler gäller? Vad klarar man av att göra och vad klarar man inte av att göra?
Att se hur ungdomarna drivs av hämndbegär, kärlek till varandra och sin pliktkänsla är något som gör en riktigt bra story. Jag tycker om berättelsen och jag tycker om skrivsättet – och särskilt tycker jag om att det finns humor mitt i all tragik.
Nästa bok i serien heter Den tredje dagens kyla.

"The Dead of the Night”, 1993

Veckans recension: Amerikanska gudar av Neil Gaiman

Shadow har suttit tre år i fängelse och det enda han vill är att få åka hem till sin fru Laura och hålla sig undan trassel i resten av sitt liv. Han ser fram emot det och längtar efter det – och så rycks allting plötsligt bort. Bara ett par få dagar innan han ska få åka hem får han reda på att Laura dött i en bilolycka.
Chockad sätter sig Shadow på planet hem utan att riktigt veta var han ska ta vägen. Han vill bara gå på Lauras begravning och sedan vet han inte mer. Men på planet bredvid honom sitter en underlig man i kostym som presenterar sig som mr Wednesday. Wednesday vill att Shadow ska arbeta åt honom. På något underligt sätt vet han precis vem Shadow är och vad han upplevt, han vet mycket mer än vad som borde vara möjligt. Och innan Shadow riktigt fattat hur det hela gått till så har han börjat jobba för Wednesday, som något slags springpojke som ska skydda och hjälpa Wednesday på en resa som blir alltmer märklig. Shadow och Wednesday flänger omkring i staterna och försöker övertyga en brokig skara människor (eller är de människor?) att hjälpa till i någon slags strid. Shadow vet inte alla detaljer och han bryr sig inte heller om att fråga. Vad har han egentligen att förlora?
Men vem är egentligen den karismatiske och underlige mr Wednesday? Varför envisas Laura med att komma tillbaka från de döda? Vem eller vad är agenterna som kidnappar Shadow, och vad betyder drömmarna som ständigt upprepas?
Och vad kommer hända om de nya gudarna tar över helt, om de gamla glöms bort…?

Amerikanska gudar är en underlig och ganska rörig bok. Den är originell och stundtals väldigt komisk, men trots det vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.
Shadow som huvudperson är väldigt diffus och ganska overklig i min mening. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bara se och inte reflektera över de saker han upplever. Samtidigt besitter hans karaktär en mänsklighet som känns väldigt trygg.
Skrivsättet är enkelt uppbyggt men kan ändå bli oerhört invecklat och svårförstått, särskilt när parenteser dyker upp i dialogen eller när det blir alltför många svåra ord på samma ställe.
Boken innehåller väldigt många vinkar till legender, folksagor, myter och religion, och om man inte är expert på hedniska gudar från världens alla hörn är jag ganska säker på att man inte kommer förstå hälften av alla de blinkningar som dyker upp. Det gör inte jag. Kanske är det en del i det hela som gör att det blir väldigt förvirrande för mig – att de flummiga saker jag läser om i själva verket har en förklaring någonstans i Indiens myter. Därför känner jag mig lite okapabel till att recensera boken, eftersom jag inte vet allt som är bakomliggande.
Samtidigt som jag är konfunderad över alla de blinkningar som är menade åt andra religioner, så kan jag roas av bokens ironi, den rappa dialogen och det tragikomiska i gudar som försöker hanka sig fram bäst de kan i nutidens Amerika. Konceptet har stora likheter med barn/ungdoms-serien om Percy Jackson av Rick Riordan, där de grekiska gudarna är anpassade till vår tids civilisation. Det här är lite samma sak, men med all världens gudar och mytiska varelser och utan lika lättförståeliga förklaringar. Att man sett Jesus lifta i Afghanistan är en av de små ironiska kommentarerna som får mig att skratta länge när jag läser, liksom Shadows enkla syn på världen som ibland blir komisk.
En annan grej med boken är att det finns små historier i slutet av några av kapitlen, som handlar om händelser med koppling till gudar och andra väsen på andra håll och andra tider i Amerika. Vissa av dem känns bara som något som stoppar tempot i boken, medan andra är intressanta och förtrollande, som bra noveller. Det är lite som i Rudyard Kiplings Djungelboken när jag läser dem – historier med svaga kopplingar till huvudberättelsen, men i sig är de sina egna.
Amerikanska gudar är ingen dålig bok, men jag tycker inte heller att den är bra. Den har en potential som den aldrig riktigt lever upp till, och det känns ofta som om handlingen trasslar in sig i alla vinkar. Samtidigt kan man uppskatta den för allt det som på andra sätt är dess svagheter.

”American Gods”, 2001

Veckans recension: Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Eva Khatchadourian och Franklin Plaskett är ett ungt och framgångsrikt par. Eva har startat ett eget företag som skriver reseguider för de som vill resa billigare, och hennes man fotograferar reklambilder. De är lyckliga tillsammans och har allt – utom barn. Franklin vill hemskt gärna ha ett barn, och även om Eva är tveksam undrar hon om ett barn kanske kan vara svaret på hennes rastlöshet som får henne att resa så mycket hela tiden.
Men när Kevin Khatchadourian föds är saker fel redan från början. I alla fall för Eva. Hon känner ingenting, absolut ingenting, för denna nya person som kommit in i deras liv. Redan från födseln verkar Kevin ta avstånd från sin mamma, och hon återgäldar det genom att själv ta avstånd från honom.
Medan Franklin ständigt uppmuntrar och älskar sin son på ett nästan överdrivet sätt, upptäcker Eva i sin tur att Kevin är både intelligent, en bra skådespelare, en ögontjänare och att han helt verkar sakna samvete. Han är en utstuderad lögnare redan vid några få års ålder, och blir ett hinder mellan Eva och Franklin som plötsligt och oväntat glider ifrån varandra. Deras vardag liknar alltmer ett krig där Eva står ensam. Hon är den enda som ser igenom sin sons mask av lögner och fasader, medan Franklin vägrar se det alls.
Allting eskalerar och faller i bitar när Kevin, bara några få dagar innan sin sextonde födelsedag, skjuter ihjäl sju skolkamrater och två lärare.
Efter morden försöker Eva få rätsida på sitt liv igen, och bearbetar sina känslor, sitt dåliga samvete och sin sorg genom brev som hon skriver till Franklin, som hon inte längre lever med. Här får hon utlopp för allt det hon aldrig kunde säga, alla sina tvivel och alla de enskilda incidenter som tillsammans övertygade henne om att Kevin inte var normal.
På ett rationellt sätt försöker hon gå igenom Kevins och hennes eget liv, och försöker förstå hur händelser en efter en ledde till sonens slutgiltiga beslut.

Vi måste prata om Kevin är uppbyggd i brev, i en jag-och-du-form som är ganska ovanlig att hitta i böcker. Språket är komplicerat och ganska svårförståeligt, i långa meningar som kräver absolut fokus. Det är inte en bok jag skulle rekommendera till yngre personer. Inte desto mindre är det gripande och otroligt effektfullt. Trots sitt språk, eller kanske just på grund av det, blir formuleringarna exakta och träffar precis rätt.
Berättartonen är allvarlig och bitter, en historia från en mamma som inte har någonting kvar att förlora. Den är brutalt ärlig och tragisk, men lyses upp av den svarta humorn.
Den kanske kan uppfattas som filosoferande, vilket den är, men det är en detalj som gör att den känns desto mera trovärdig. Den innehåller sådana djupdykningar i både känslor, själ och tanke att jag ibland har svårt att skilja den från en verklighetsbaserad berättelse.
Boken framkallar en sorts motvillig, imponerad och skrämmande fascination för karaktären Kevin – den pojke som redan vid födseln hittar sätt att skilja sina föräldrar åt, pojken som börjar klä sig i för små kläder, som manipulerar, ljuger och till sist mördar – pojken som redan från början är en fullfjädrad psykopat, så tom på känslor att bara lögn kan få honom att ens framstå som mänsklig.
Boken är tragisk och mörk, en undergångshistoria från början till slut. Men trots att bokens upplösning – skolmassakern – avslöjas redan i första kapitlet, så innehåller den förvånansvärt många högklassiga överraskningsmoment.
Evas motgångar och den oförståelse hon möts av från den man hon älskar allra mest gör boken otroligt mänsklig i Evas egen oförmåga att älska sitt barn.

”We Need to Talk About Kevin”, 2003

Veckans recension: Imorgon när kriget kom av John Marsden

Ellie bor på en gård i Australien tillsammans med sina föräldrar, där de föder upp får och boskap. Hon och några kompisar bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken och campa några dagar under jullovet.
Det är Ellie själv, hennes bästa vän Corrie, Corries pojkvän Kevin, den rolige och vilde Homer, den prydliga stadsflickan Fi, kompisen Robyn och så Lee, som bor i staden med sina föräldrar som driver en asiatisk restaurang.
De tar sig ner i det så kallade Helvetet, en öde dal av snårskog och branta klippor mitt i vildmarken.
Men det är när de återvänder till civilisationen som de upptäcker att något har gått väldigt fel under deras frånvaro.
Deras hem är övergivna. Många av djuren ligger döda och allt verkar totalt ödelagt. Strömmen har försvunnit, radion sänder bara ut brus och telefonerna fungerar inte.
Förtvivlade och oroliga börjar ungdomarna försöka ta reda på vad som hänt. Varför finns inga tecken på strid? Varför lyser det på ställen borta i staden? Och vad har hänt med deras familjer, deras föräldrar och syskon, grannar och vänner?
Snart tvingas de inse att det bara finns en möjlighet, en enda förklaring. Australien har blivit invaderat. De är i krig.

Imorgon när kriget kom är en spännande och medryckande roman för unga. Jag skulle säga att målgruppen kan tänkas vara högstadieelever och uppåt. Språket är lätt att förstå men samtidigt drar det med en ner i berättelsen, och man följer händelseutvecklingen utan att tröttna det minsta.
Bokens handling blir inte så otrovärdig som man kan tro, eftersom man befinner sig tillsammans med ungdomarna och delar deras ovisshet om vad som händer och varför. Boken får en att tänka efter och inse hur bräcklig och lättkrossad våra invanda liv ändå är.
Det stilistiska skrivsättet blir effektfullt men är aldrig svårt att följa med i. Ämnet är tungt och allvarligt, men lyses upp av ungdomarnas humor, skämt och naivitet. Det är intressant att följa de förändringar som huvudpersonerna tvingas genomgå för att kunna överleva, och se hur de går från vanliga, jordnära personer till ledartyper, mördare och ultimata överlevare.
Imorgon när kriget kom är första delen i den sju böcker långa serien om det ockuperade Australien. Andra boken heter När natten är som mörkast.
Det råder inget tvivel om att den här boken förmodligen är något av det bästa på ungdomshyllan. Men trots det drabbas jag av mitt vanliga tvivel inför längre bokserier och undrar om jag kommer läsa klart serien.

”Tomorrow, When the War Began”, 1993