Veckans recension: The Hunger Games: Mockingjay av Suzanne Collins

Att hon är räddad från Hunger Games-arenan har inte gjort någon större skillnad för Katniss – världen utanför har blivit minst lika skrämmande som den innanför arenans gränser, om inte värre. Den enda skillnaden är egentligen att spelarna är så många fler. Hon befinner sig i District 13, den enda platsen som är oberoende av the Capitol. Här finns rebellerna, styrkorna som krävs för att störta president Snow. District 12 är borta, tillsammans med nästan alla invånare. Peeta hålls fången i the Captiol och blir förmodligen torterad på alla möjliga sätt. Det hela är för mycket för Katniss som lever under District 13s krav på att bli deras symbol, galjonsfiguren som ska motivera distrikten till uppror. Men hon är inte säker på att hon klarar det. Hur ska hon någonsin kunna axla det ansvaret? Hon har inte talets gåva, som Peeta, hon är bara sjutton år, med mardrömmar som hon vaknar skrikande ur varenda natt. Men hon inser att hon har ett ansvar. Hon är gnistan som tände elden som startade en revolution. Och hon måste fortsätta vara den elden och ändå mer, om inte fler människor ska dö på grund av henne. Om inte framtiden ska bli lika mörk som det förflutna.
Men ju mer elden växer, desto svårare blir det att skilja vän från fiende.

Mockingjay är den första boken på väldigt lång tid som hållt mig uppe till halv sex på morgonen, helt okapabel till att sluta läsa. Precis som Catching Fire tycker jag att den börjar ganska segt, men när den väl kommer igång är det så actionfyllt, så spännande att jag bara kan ta korta pauser från boken. De sista sidorna gråter jag mig faktiskt igenom.
Mockingjay tycker jag framförallt ger en bra bild av hur svårt det är att skilja rätt från fel, hur gråzoner alltid existerar i krig och hur svårt det kan vara att se sanningen, särskilt om det finns mer än en. Den visar också krigets grymhet och hur all mänsklig moral slutar existera när överlevnadsinstinkten tar överhanden. Hela The Hunger Games-serien har egentligen handlat om detta, och med Mockingjay tycker jag att trilogin får ett slut som är mer än passande – det är nära perfektion. Medan jag tyckte att första boken var bra, andra ganska habil, så tycker jag att den sista åstadkommer väldigt mycket. Inte minst visar den prov på extraordinär karaktärsutveckling – jag, som helst velat se Katniss sluta med Gale och inte med Peeta, kommer någonstans på mig själv med att ha bytt sida. Karaktärerna förändras med grymheten kring dem på ett naturligt sätt och det, mer än något, tycker jag talar till bokens absoluta fördel. Jag är av åsikten att karaktärerna styr berättelsen mer än någonting annat, och med stereotypa och platta karaktärer åstadkommer författaren näst intill ingenting alls. Mer därför än för något annat tycker jag om den här serien. Och det ska erkännas vilket satans bra tidsfördriv de har varit. Jag slår utan att tveka vad om att den här serien kan slå ihjäl vilken tråkig flight som helst.
”Mockingjay”, 2010

Pottermore?

Ingen vet vad det är.

J.K. Rowlings "avslöjande" om vad Pottermore.com faktiskt är blev lite av en besvikelse igår, och det känner nog de flesta. Vi fick i princip ingen information alls, förutom att några få ska få tillgång till siten före alla andra, vilket också verkar lite märkligt.

Har spenderat morgonen med att titta på J.K. Rowlings så kallade avslöjande: http://www.pottermore.com/

Men också på min favoritvloggare Alex Days kritik "What The Fuck Is Pottermore? : http://www.youtube.com/watch?v=YD1KSOmO9cg&feature=feedu

Och läst inlägget på John Kearns fantastiska site The Harry Potter Companion: http://hpcompanion.com/2011/06/23/contest/

Och jag kan inte säga att jag inte håller med de båda ovanstående - att inte veta är frustrerande, men å andra sidan är det likt J.K. Rowling. Men det är inte likt henne att några användare ska få tillgång till vad-det-nu-är före alla andra, som John Kearns tar upp, och som Alex Day säger så är det här inget avslöjande, det är bullshit.

Men man kan ju inte säga något konkret innan man vet vad det här är för något. Så vi får väl helt enkelt vänta och se.

Veckans recension: The Hunger Games: Catching Fire av Suzanne Collins

Efter att ha vunnit the Hunger Games förra året har Katniss Everdeens liv blivit mycket enklare – hon och hennes familj har flyttat in i ett stort hus, har alla pengar de behöver och mer, och de behöver inte svälta. Ändå är Katniss nedstämd. Hon vet inte längre vem hon är. När hon slogs för sin familjs överlevnad hade hon en bestämd plats, en roll. Nu är allt det som hon förr gjorde för sin egen överlevnad något som reducerats till ett nöje.
Dessutom är hennes relationer med Peeta och Gale väldigt komplicerade. Hon älskar inte Peeta, men måste låtsas inför alla kameror. Hon vet inte vad hon känner för Gale, som är den alltid känt henne bäst.
Att hon höll på att överlista the Hunger Games är inte heller något som gått obemärkt förbi. Katniss finner sig själv fångad i en förutbestämd framtid med Peeta, och spelar hon inte korten rätt är det så gott som säkert att the Capitol kommer döda inte bara henne, utan alla hon älskar. Hennes enda utväg är att låtsas.
Eller är det? Det hörs svaga rykten om revolution, om uppror, i de andra distrikten. Kan hon verkligen vara den som startat allt detta? Är det sant att hennes handlande i arenan förra året kan ha fått så enorma konsekvenser? Och kan hon få revolutionen att nå också District 12?
Men innan Katniss hinner forma ens de svagaste hopp om förändring, blandar sig the Capitol i. De har hittat på den grymmaste bestraffningen som tänkas kan för Katniss, som blir tvungen att återigen spela på deras villkor.

Catching Fire är andra delen i trilogin om Katniss och kampen mot the Capitol. Boken är inte lika bra som den första; den är segare i början och även om den är spännande har jag en ”mjaha”-känsla när den är slut. Det kan bero på att den är den andra delen i serien och därför dömd till att vara något av en transportsträcka utan vare sig en banbrytande start eller tillfredsställande slut. Det betyder inte att den inte är spännande, för det är den onekligen. Den har delar där man gapar i förvåning och gnisslar tänder i spänning, och den är väldigt svår att släppa.
Men det ska varnas för att Catching Fire knappt är läsbar om man inte läst The Hunger Games först. Utan bakgrundshistorien är boken i det närmaste oanvändbar och obegriplig. Jag tror att man gör bäst i att läsa böckerna i serien på rad, utan mycket väntetid emellan, för att verkligen kunna greppa allting. Därför blir det också lite tröttsamt i början av boken, när de sedvanliga genomgångarna av vad som hände sist radar upp sig. Med tanke på att boken är extremt osjälvständig tror jag att dessa uppfräschningar och förklaringar inte gör särskilt mycket nytta alls – jag kan inte tänka mig att en nykomling i serien skulle ha förstått mycket ändå.
Jag måste också erkänna att jag börjar bli lite väl trött på att läsa om den där inre kampen som handlar om vilken av de två killarna som ska väljas. Det känner jag igen både från Twilight, Ful-serien, Darkest Powers-böckerna, och så vidare i all oändlighet. Triangeldraman i all ära, men seriöst, börjar det inte bli lite uttjatat?
Hursomhelst. Precis som sin föregångare är Catching Fire skriven på ett rakt, enkelt och rättframt sätt, utan mycket språkliga krusiduller. Jag gillar att den inte känns som en snabbt ihopkokad fortsättning för pengarnas skull, utan att den faktiskt kopplar tillbaka på ett bra sätt till föregångaren.
Boken slutar med en cliffhanger, och därför ursäktar jag mig nu för att gå och slita ut tredje delen (som förresten heter Mockingjay) ur bokhyllan för att se hur det hela ska sluta.

”Catching Fire”, 2009

Veckans recension: The Hunger Games av Suzanne Collins

(för omväxlings skull tog jag bilden själv)

Katniss Everdeen är sexton år och den som försörjer sin mamma och sin lillasyster sedan hennes far dött. Hon är en skicklig jägare men en kall människa, och det är i princip bara sin syster Prim som hon verkligen, verkligen älskar. Det är världen kring henne som gjort henne sådan – hon bor i slummen i District 12, det värsta, fattigaste och smutsigaste distriktet som finns i landet Panem, som ligger där något som kallades Nordamerika förr fanns. Distrikten är styrda med järnhand av huvudstaden the Capitol, och lever helt på nåder därifrån. Höjdpunkten varje år för the Capitol är The Hunger Games, ett grymt spel som tjänar som påminnelse till distrikten om att de när som helst kan krossas. Spelen går ut på att en flicka och en pojke mellan tolv och arton år utses från varje distrikt. De totalt tjugofyra spelarna kastas sedan in på en vidsträckt arena där de lämnas under konstant tv-bevakning medan de slåss mot varandra. Den enda regeln är döda eller dödas. Den som överlever är vinnaren.
Och i år utses tolvåriga Prim som spelare. Katniss kastar sig desperat in som frivillig spelare i sin systers ställe, medveten om att hon just dömt sig själv till en säker död. Men kanske har hon underskattat sig själv – hon har överlevnadsinstinkten i blodet....

Jag har hört massor av gott om The Hunger Games och har köpt hela serien på engelska för att se vad det hela handlar om. Jag var beredd på att den skulle vara bra, och var rädd att mina förväntningar var för höga – men jag har bokstavligen talat inte kunnat slita mig från boken. Jag har läst den på två dagar nästan utan att pausa, och min första impuls efter att ha vänt sista sidan är att kasta mig över del två, Catching Fire, som väntar i hyllan.
Att det här är den första bra ungdomsroman jag läst efter månader av Proust, Joyce och Kafka kan ha något med det hela att göra, men det förändrar inte faktumet att The Hunger Games är en hejdundrans spännande berättelse. Den påminner mig om en blanding mellan Ful-trilogin av Scott Westerfeld, Imorgon-serien av John Marsden och Stephen Kings Maratonmarschen. Med det bästa ur alla tre – den saknar Ful-seriens långa transportsträckor, Imorgon-seriens upprepningar och Maratonmarschens brist på sidohandling. Istället äger den en blandning av framtidstekniken och dystopin som Ful visar prov på, samma andlösa spänning som Imorgon när kriget kom, och samma idé bakom en tävling där överlevaren är vinnaren som finns i Maratonmarschen. Den är jämn och har ett klart språk som återspeglar Katniss hårdhet och beräknande natur, och som är lätt att följa även på engelska. Under hela läsningen behövde jag bara kolla upp ett enda ord; det visade sig betyda buljong. Det tror jag att jag kan leva med.
Det är kanske inte en bok som är fantastiskt bra på det sätt som får en att tänka om och se världen med nya ögon, men den är otvivelaktigt en otroligt spännande bok som tjänar bättre som underhållning än den mest actionspäckade filmen på bio. Den är en fantastisk start på sommarens läsning. Jag kan knappt vänta på att få läsa nästa del.

”The Hunger Games”, 2008

... och vinnaren är

Den som vinner De ickesynliga av Fredrik Härén är Amelie Johansson i Malmö!

The end.

Jag håller på att vänja mig vid att vara ledig. Litteraturvetenskapen tog slut igår, och det känns väldigt märkligt att kunna läsa whatever I want. Just nu har jag gett mig på The Hunger Games av Suzanne Collins, och ni anar inte hur skönt det är att läsa något ungdomsinriktat, spännande, rakt och enkelt på engelska. Det är som en helt annan värld!

Men året har varit sjukt lärorikt ändå, trots allt jobb och all tidsbrist. Jag är glad att jag gjorde det. Att jag sökte, att jag kom in, att jag lyckades hänga med i tempot. Dessutom har jag ju fått läst alla de där böckerna som man "ska" ha läst.

Förresten avslutas tävlingen, eller utlottningen rättare sagt, av De ickesynliga imorgon. Vill du vara med? Skicka bara namn och adress, antingen här i en kommentar eller till amanda.flinck@gmail.com så är du med i utlottningen :)

Veckans recension: De ickesynliga av Fredrik Härén

Alex är en ung kvinna som håller på att utbilda sig till journalist, och som ämne för sin uppsats har hon valt att intervjua barn som har låtsaskompisar. Men när hon börjar gräva i alla historier märker hon hur lika de alla är... och att det inte bara är barn utan också galningar som verkar ha kontakt med något som verkar vara en osynlig typ av människor.
Det är när hon kommer detta fenomen på spåren som hon förstår hur stort det är, hur hemligt det är, och hur närvarande det är. Det finns alltid någon som bevakar. Det finns alltid någon som lyssnar och ser. Det är bara det att vanliga människor inte kan se dem. Innan hon vet ordet av är Alex fast i ett närverk av hemligheter och är medlem i en organisation som verkar för att behålla freden mellan de ickesynliga och de synliga.
Alex hela världsbild är vänd uppochned över en natt, och i sitt behov att att prata av sig gör hon misstaget att berätta den stora hemligheten för sin egoistiske och maktgalne bror, en handling som kan få ödesdigra konsekvenser...

Jag hade inte en aning om vad jag skulle förvänta mig av De ickesynliga. Det gläder mig att svenska författare äntligen skriver mer fantasyinriktade romaner för vuxna, för det är sannerligen en typ av böcker som det inte är gott om på Akademibokhandelns topplista. Boken påminner mig kanske just på grund av det om Udda verklighet av Nene Ormes, som har en del gemensamt med den här boken.
Dock är Udda verklighet bättre. De ickesynliga är ingen dålig roman, men den har en väldigt irriterande förmåga att hela tiden förklara för läsaren som om denne är dum i huvudet. Emellanåt blir jag fruktansvärt frustrerad över den ton av föreläsning som långa stycken har, ett smått besserwisseraktigt sätt att skriva som gör att man som läsare känner sig nedvärderad. Det är inte kul att känna att författaren saknar respekt för läsarens egen intelligens, och tyvärr är storyn också så tunn att man fortsätter känna sig dumförklarad. Mycket av boken består av utfyllnad, ofta i form av fullständigt ospontana dialogpartier som gör att jag inte tror på karaktärerna. Ingen pratar sådär. Det är bara i de korta meningsutbytena som personerna får någon form av karaktärsdrag, innan de går över till att redogöra för något vetenskapligt belagt fascinerande fakta om ljus eller hundens luktsinne eller hur bra bambu är att bygga hus med. Kort sagt saker som hade varit intressanta om jag letat reda på dem själv i en faktabok, men som bara stoppar upp historien när jag läser dem i en skönlitterär roman.
Det hela blir inte bättre av det Pocahontasliknande ta-hand-om-naturen-temat. Tolka mig nu rätt – jag älskar naturen, jag älskar böcker som behandlar naturens kraft och jag har ofta tänkt på det som boken diskuterar – den moderna människans sätt att alienera sig från naturen, på sin egen själs bekostnad. Men trots att jag uppskattar temat och tycker det är något som är viktigt att diskutera, så gör författaren samma misstag här, och istället för att koncentrera sig på berättelsen och låta den drivas av dynamiska karaktärer istället för de platta figurer som vi nu följer, så ägnar han sig genom hela boken åt att predika för mig. Jag gillar böcker som uppmärksammar naturen och människans problematiska förhållanden till varandra, men jag gillar inte att få det nedtryckt i halsen och bli tvångsmatad med sond på samma gång. Budskapet är löjligt övertydligt. Det är som om idén kom till när författaren tittade på Avatar i 3D för att sedan placera berättelsen i vår verklighet. Det fungerar inte. Det gör faktiskt inte det, och det är synd, för det märks hur mycket tanke som faktiskt lagts ned på boken. Rent formmässigt är den otroligt originell, och temat som går igenom boken har förts över på det typografiska med svart och vitt, ying och yang, balans och respekt. Men när bokens form är mer tilltalande än berättelsen i sig, så har något gått snett på vägen.

”De ickesynliga”, 2011