Mörka tornet-maraton

Funderar allvarligt på att ha ett Mörka tornet-maraton i sommar. Eller iallafall så fort The Wind Through the Keyhole kommer på svenska (för det räknar jag kallt med att den gör).

Jag har redan från början känt att jag skulle vilja läsa den serien från början till slut, nonstop, men det är så många tusen sidor att det känts som ett väldigt stort företag. Men jo, nu är jag faktiskt taggad. Känns som ett bra projekt när skolan tar slut i juni.

Veckans recension: Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson

Skräck och avsky i Las Vegas – en vild tripp till hjärtat av The American Dream. Så lyder hela titeln till den här boken, som jag egentligen bara trodde var en film jag inte sett. Sedan fick jag syn på den i en bokhandel för något år sedan, och tyckte att den verkade läsvärd. Men jag hade faktiskt ingen aning om vad den handlade om. Till och med nu, efter att precis ha avslutat boken, så är det svårt stt formulera vad handlingen består av, men jag ska göra mitt bästa:

Raoul Duke är journalist och skickas till Nevadas öken för att skriva en artikel om Mint 400, ett motorcykelrace som ska hållas där. Med sig har han sin advokat, kopiösa mängder droger och en röd Chevrolet Shark. Det som börjar som ett journalistuppdrag blir snabbt en påtänd, neurotisk jakt på den amerikanska drömmen.

Medan man läser förstår man fort att den här boken inte är enbart fiktion, och inte heller en självbiografi. Mycket i boken verkar vara självupplevt, vid flera tillfällen är till och med namnet Hunter S. Thompson utskrivet och man förstår att ”Raoul Duke” är ett täcknamn som huvudpersonen använder sig av för att lättare slinka undan när det korthus han ständigt bygger på börjar rasa ihop. Skrivsättet gör att det känns som om boken är byggd på dagboksanteckningar, minnen och sanna incidenter, som sedan förvrängts innan de skrivits ned. Det är svårt att veta vad man ska ta för sanning och vad man ska ta för fiktion, och till en början tyckte jag att osäkerheten störde min läsning. Men tvivlet inför vad som är sant och inte blir snart ganska ointressant när man inser att jaget i boken är hög på det ena eller andra hela romanen igenom. Det gör att även om boken är helt och hållet baserad på sanningen, så kan man inte lita på vad Raoul Duke säger, eftersom hälften av det han ser och upplever är hallucinationer. Han skulle förmodligen kvala in bland topp tre över listan på opålitliga berättare i romaner jag läst (tillsammand med Lolitas Humbert Humbert och Eva från Vi måste prata om Kevin).

Trots att Skräck och avsky i Las Vegas inte har någon konkret handling lyckas den behandla många olika teman. Jag tycker ibland att det blir ganska jobbigt att läsa boken eftersom det inte känns som om det finns en röd tråd – finns det en så är den uppklippt i bitar och utspridd mellan sidorna så att man inte känner igen den när man väl ser den. Dock stärker detta naturligtvis känslan av att boken är verklighetstrogen – livet har ingen handling, varför skulle då den här boken ha det? Istället blir läsningen en suddig dimma av droger, alkohol och idén om den amerikanska drömmens existens, där man aldrig kan vara helt säker på vad som faktiskt händer och vad som karaktärerna bara föreställer sig.

Men så är ju boken rolig. Faktiskt mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Den är rolig på ett bisarrt, ironiskt, överdrivet och fasansfullt sätt, vilket ger boken en väldigt speciell ton. Bara faktumet att Raoul Duke och hans advokat bokar in sig själva på en poliskonferens om hur farliga droger är i samhället och sitter i föreläsningssalen höga som hus är faktiskt ganska kul.

Dock är jag personligen absolut inte en drogliberal människa. Jag är uppfostrad i tron att droger är något av det värsta som finns och jag har aldrig ifrågasatt den synpunkten. Jag känner ingen som helst dragning till droger heller, och att läsa Skräck och avsky i Las Vegas blir en nästan lustig kontrast mot mitt eget liv. Här har vi två killar som provar precis allting som går att få in i sitt system – vi snackar marijuana, alkohol, meskalin, LSD, eter, syra. Och här sitter jag, som aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv och dricker lite vin då och då om jag får lust, och läser med  skräckblandad förtjusning om hur Raoul Duke kör omkring i Vegas, svettig och paranoid i en vräkig bil full av grapefrukt, genomskinlig tvål och droger, komplett med en drink i ena handen.

Känslan som genomsyrar hela romanen är känslan av att leva på gränsen, hela tiden balanserande på randen till ett totalt sammanbrott. Dock tror jag att boken vänder sig främst till amerikanska läsare. Den handlar mycket om att ta droger för att komma bort från den amerikanska vardagstristessen, om att försöka hitta den amerikanska drömmen, och jag läser bitvis boken som en berättelse om en man som försöker kämpa emot och förstöra det som i hans huvud symboliserar det amerikanska slit-och-släng-samhället. Innan boken tar sin början finns ett citat av Samuel Johnson som för mig känns som en sammanfattning för hela läsningen av boken: ”Den som förvandlar sig till en best slipper plågan av att vara människa.” Ja. Det är precis detta som den här boken handlar om; att bli något värre än en människa, för att vara mänsklig går inte att stå ut med.

Boken tar också upp mycket amerikansk historia, och jag tror att man skulle ha mycket större förståelse och förbehållning av boken om man läst den som amerikan. Men trots det, så tycker jag att Skräck och avsky i Las Vegas är en läsvärd, dråplig bok som går in under skinnet på drogeran, och den blir en väldigt viktig bok eftersom den är skriven så tätt inpå drogernas storhetstid och tar upp många frågor som fortfarande är aktuella i det amerikanska samhället. Dock känner jag att min läsning varit splittrad (precis som den här recensionen), och när jag slår igen boken vet jag fortfarande inte riktigt vad jag läst, eller vad jag tycker.

”Fear and Loathing in Las Vegas – A Savage Journey to the Heart of the American Dream, 1971

Fredagsmys med Hunter S. Thompson

... det vill säga med hans Skräck och avsky i Las Vegas. Jag tror att den lilla asterixen med texten "Namn utelämnade på inrådan av utgivarens jurist" kan vara något av det bästa jag någonsin stött på i en bok. Helt fantastiskt.

Sen uppdatering - bokrea

Bloggen har visst fallit mellan stolarna lite. Jag ber hemskt mycket om ursäkt. Jag har varit hemma på sportlov i Skåne förra veckan, vilket tursamt råkade vara under bokrean. Här har ni mina fynd:

I ett annat land av Håkan Lindquist. Jag hittade den här för tio kronor, och tänkte att det kunde den definitivt vara värd. Har ju tidigare läst Regn & åska och Min bror och hans bror av Lindquist, som båda har homotema. Återstår att se om det gäller I ett annat land också.

Monster av Micael Dahlén. En fackbok jag blivit tipsad om. Snygg är den, med röda sidkanter och allt.

Magritte av Marcel Paquet. En fackbok med bilder ur Magrittes konstnärskap. Jag gillar Magritte skarpt, så jag slog till. Fantastisk konstnär.

Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den går ju på bio nu och jag har blivit intresserad. Den var visserligen inte på rea, men who cares. Läsas ska den!