Veckans recension: Dime Store Magic av Kelley Armstrong

Att hantera faktumet att hennes mamma mördats, och att hon plötsligt måste ta hand om den trettonåriga Savannah, borde vara problem nog för Paige Winterbourne. Men som om inte en normal, envis tonåring vore nog med utmaning, så är Savannah en av de mäktigaste häxor Paige någonsin stött på – och hon har inte ens blivit så gammal att alla hennes krafter utvecklats än.
Dessutom är Savannah alltför villig att acceptera svart magi. Hennes likgiltighet inför människor och deras lidande skrämmer Paige, liksom det faktum att Savannah är kraftfullare än hon själv och på gränsen till ohanterlig. Men trots det går det inte att bortse från att Savannah egentligen bara är en trettonårig flicka, med en mördad mor och alla de problem som vanliga tjejer i hennes ålder måste handskas med.
De äldre kvinnorna som är överhuvudena i the Coven, trots att platsen för ledare egentligen är Paiges, blir alltmer otåliga och oroliga vad gäller Savannah. Savannahs mamma var trots allt en häxa som besatt oerhörd svart magi. Och Paige har enligt dem aldrig varit att lita på med sin otålighet och rebelliska natur. De tror inte att hon är mogen att ta sig an Savannah, och vill helst se att Savannah försvinner från all kontakt med the Coven. Det gör Paige rasande – trots allt är det ju meningen att the Coven ska vara en fristad för alla häxor, en trygg plats för lärdom där man inte blir avvisad, och de vänder ryggen åt en flicka på gränsen till sina fulla krafter.
Men hennes problem med Savannah slutar inte där. Leah, halvdemonen som så effektivt nästlade sig in på forskningsanstalten i Vermont förra året, tar plötsligt kontakt med Paige, med krav på förmyndarskapet för Savannah. När Paige svarar med att kämpa emot, börjar saker hända alldeles för snabbt.
Genom underliga omständigheter får hon kontakt med besvärjaren Lucas Cortez som vill hjälpa henne, trots att fejden mellan häxor och besvärjare fortfarande pågår. Och när the Coven vägrar hjälpa henne, blir kanske Cortez hennes enda utväg. Men kan hon lita på en besvärjare? Har hon råd att vara stolt och vägra hans hjälp?
Paige måste bestämma sig snabbt, för saker blir snart allt allvarligare. Offentlig smutskastning hotar och the Covens tålamod sinar. Paige börjar inse att hon står ensam i en strid som kan rasera precis allting hon någonsin strävat efter att uppnå, att kampen för Savannah kan innebära att hon förlorar allting annat.
Är hon beredd att ta upp den kampen?

Som tredje boken i serien om Otherworlds kvinnor, och den första med Paige som huvudperson, är Dime Store Magic precis lika spännande som sina föregångare. Den är intressant, rolig och bra, med intrig och problem som blandar genrer skickligt och som gör gamla story lines originella och oväntade. Det hela är otroligt skickligt och skrivet med en trovärdighet jag inte ens kan komma mig för att ifrågasätta.
Jag tycker visserligen mer om varulven Elena som huvudperson, men Paige är inte heller dålig. Hon är uppfriskande, intelligent men samtidigt väldigt mänsklig. Det går att relatera till henne, och även om jag ibland blir lite irriterad på hennes envishet så är hon en stark karaktär som jag gillar. Jag tycker också om att man blir påmind om Elena och föregående händelser, vilket gör att man känner sig mer inne i serien och mer invigd i själva berättelsen.
Otherworld är en värld där jag känner mig välkommen och som jag varken kan eller vill släppa.
Jag tycker om karaktärernas djup och annorlunda personligheter, allt från den envisa Savannah med sina humörsvängningar, till den samlade och akademiske Lucas Cortez med sina dolda egenskaper. Jag gillar också hur feminismen ligger till grund för berättelserna i den här serien som uteslutande handlar om starka kvinnor som vägrar bli nedtryckta, och jag tycker om hur olika genrer blandas så otroligt skickligt – fantasy, feminism, drama, kärlek, action, ödets alla nycker. Otherworld är definitivt en favoritserie.
Engelskan i Dime Store Magic slår mig som något svårare än föregående två böcker, mest på grund av lagliga termer och antika häxföremål, men trots det är det fullt förståeligt och jag tappar sällan bort mig.
Nästa bok i serien handlar också om Paige, och jag är spänd på att se vad hon kan tänkas göra härnäst. Boken heter Industrial Magic.

”Dime Store Magic”, 2004

Veckans recension: Stolen av Kelley Armstrong

Elena försöker så gott hon kan att acceptera sig själv och den hon är. Hon jobbar på relationen till Clay, relationen till Jeremy och Flocken, men allra mest på relationen till sig själv.
När hon som en del av sitt jobb undersöker rykten om varulvar som kan tänkas stämma, snubblar hon över någon som vill sälja information om varulvar, information som verkar vara väldigt äkta. Hon beger sig till Pittsburgh, där hon möter någonting hon aldrig ens drömt om.
Hon träffar två häxor. Inte ens i sina vildaste fantasier har hon någonsin trott på andra övernaturliga varelser än varulvar. Och trots att hon själv och de personer som står henne närmast kan förvandla sig till vargar har hon svårt att fullt ut acceptera vad hon ser och hör. De två häxorna är Ruth och Paige Winterbourne, som vill få Elena att gå med på att vara närvarande vid ett möte. Mötet är viktigt, och handlar om säkerheten för alla raser. För det finns inte bara häxor. Det finns vampyrer, halvdemoner och besvärjare. Men nu verkar någon fånga in eller döda olika individer med övernaturliga krafter. Häxorna Winterbourne vill göra någonting åt saken, och upprätta stabilt försvar tillsammans med de andra raserna.
Elena tvingas ge upp sina tvivel på Winterbournes teorier när hon dras in i situationer på liv och död. Är ett samarbete nödvändigt för Flockens överlevnad? De behöver verkligen inga fler bekymmer. Och det som väntar är verkligen bekymmer.
Tyrone Winsloe, den stenrika datornörden som skapat sig en förmögenhet på virtuella spel, har startat forskning på övernaturliga varelser. De som är med har anslutit sig av olika orsaker. Lawrence Matasumi är bara intresserad av forskningssyftet. Sondra Bauer letar efter spänning i ett liv hon allt mer hatar. Men själv är Ty Winsloe inte alls intresserad av forskningen. Han är bara intresserad av spelet. Jakten. Lika galen som rik är hans högsta önskan att få jaga och döda en varulv eller en vampyr.
Och Elena är det perfekta objektet.


Även om föregående boken Bitten slår mig som något bättre är det här helt underbar läsning. Det är roligt, det är sarkastiskt, feministiskt, spännande och originellt. Berättelsen kastar sig mellan genrer utan att tveka och blir aldrig tråkig.
Berättartonen är snabb och rolig, och jag älskar verkligen Elenas karaktär. Hon och Clay är ett av mina favoritpar med sitt ständiga hackande på varandra och den djupa kärlek och det beroende som ändå är grunden de båda står på. Alla personer är utstuderat genomtänkta, bra beskrivna och känns väldigt verkliga. Jag älskar både Elena, Clay och Jeremys karaktärer. Tyrone Winsloe är också ett exempel på en verkligt läskig skurk – hans hysteriska, galna och fullkomligt samvetslösa person är mer skrämmande än vad man skulle kunna tro, och i likhet med Sondra Bauers karaktär en tragisk men inte desto mindre tänkvärd person. Deras problem är aktuella i dagens samhälle och väl formulerade i berättelsen.
Boken är en sträckläsningsbok som inte går att släppa ens andra gången jag läser den. Efter att ha läst den en gång förut på svenska har jag nu givit mig på den engelska originalversionen och engelskan är inte särskilt svår alls. I jämförelse med den svenska översättningen med titeln Märkt är den till och med bättre och känns fylligare och mer passande. Jag märker av skillnader framförallt i slang, svordomar och dialog. Till exempel blir Clays sydstatsdialekt mer framträdande när man läser på engelska.
Stolen är intressant, rolig och spännande läsning och ett verkigt ideal för min sorts favoritbok.
Nästa bok, som inte finns på svenska, heter Dime Store Magic och huvudpersonen är Paige Winterbourne – med andra ord en av häxorna som introduceras här i Stolen.
Den ska man kanske ta och börja på nu.

”Stolen”, 2003

Veckans recension: Bitten av Kelley Armstrong

Elena är inte normal. Det spelar ingen roll hur mycket hon vill låtsas att hon är det – hur mycket hon än maskerar sig med jobb, sambo och lögner. Det tar inte bort det faktum att hon drivs av instinkter och begär starkare än hennes logik, eller att hon är fem gånger så stark som hon borde vara. Att hon kan lukta sig till människor och saker på flera kilometers håll. Att hon kan se i mörker.
Och att hon ibland måste förvandla sig till en varg. Elena är en varulv. Och som om inte det vore nog, så är hon den enda kvinnliga varulven som existerar. Hon försöker skapa sig det liv hon alltid velat ha, försöker ignorera vad hon är, och inbillar sig att det faktiskt fungerar. Hon börjar få en karriär, hon har en schysst och tålmodig kille, Philip, som inte vet vad hon är, allting verkar lösa sig.
Tills Jeremy ringer.
Han är ledaren för den samling varulvar som kallas Flocken, och hon kan inte ignorera honom. Han har inflytande över henne, precis som han har över de andra varulvarna, men dessutom är han också en person som Elena är skyldig oerhört mycket.
Arg och fast besluten att snabbt återvända till sitt liv beger sig Elena ut till Stonehaven i den lilla staden Bear Valley. Hon ska bara göra Jeremy en enda tjänst, sedan far hon tillbaka. Punkt slut.
Men saker är mer invecklade än så. Det finns rackor i Bear Valley – varulvar som inte tillhör Flocken, varulvar som är människodödare och som hotar hela Flockens livsstil.
Och situationen blir bara mer och mer ohållbar. Döda kroppar leder till Jeremys och Flockens ägor. Rackorna måste försvinna. Fort. Men snart visar det sig att rackorna verkar ha en plan, något Flocken aldrig förut sett. Rackornas överraskningsmoment och nya sätt att slå sig ihop sig blir snabbt ett allvarligt hot mot Flockens hela existens.
Och samtidigt som striden går mot en upptrappning har Elena andra saker som är minst lika viktiga för hennes egen framtid. Återföreningen med Clay, mannen som hon en gång älskade, men som svek henne så oförlåtligt, är svår och fullt av stormiga känslor. Hon har trots allt Philip som väntar på henne i Toronto, på att hon ska komma tillbaka. Hon intalar sig att hon hatar Clay, hatar allting som har med Stonehaven och Flocken att göra, men gör hon verkligen det?
Striderna och den känslomässiga pressen gör att Elena måste ta ett slutgiltigt beslut, och försöka inse vem hon egentligen är.

Jag har läst den här boken mer än en gång, både på svenska och engelska. Den är naturligtvis snäppet bättre på engelska, även om dem svenska översättningen är bra.
Det här är en bra berättelse som jag vill ha den. Bitten har tempo, den har action, kärlek, vänskap och massor med invecklade relationer. Men, kanske viktigast, så har den en fullständigt underbar humor. Jag skrattar ofta, sveps med i sarkasmen som är Elenas berättarton, och tar in historien utan att vilja slå av på lästakten.
Elena och Clay är ett av de roligaste, allvarligaste och mest intressanta par jag någonsin läst om, och de är två starka karaktärer som verkligen driver berättelsen framåt.
Jag har nästan ingenting negativt alls att säga om den här boken, för det här är precis den sortens litteratur jag älskar. Det är övernaturligt, men blir ändå aldrig fantasy. Det övernaturliga gör hela handlingen men blir aldrig svårintagligt. Det är så bra beskrivet och med så bra inlevelse att jag sugs in i boken och helst vill bli kvar där för alltid.
Bitten är en av mina favoritböcker, och är även första boken i serien Women of the Otherworld, vilket är en bokserie om för tillfället elva böcker om kvinnor med övernaturliga krafter. Nästa bok heter Stolen och har även den Elena som huvudperson. På svenska heter boken Biten och även uppföljaren finns på svenska, med titeln Märkt. Men tyvärr verkar det inte som om hela serien kommer översättas till svenska, vilket är anledningen till att jag läst om boken på engelska, i avsikt att läsa hela serien.

”Bitten”, 2001

Veckans recension: Hjärtan i Atlantis av Stephen King

1: Låga män i gula rockar. År 1960 bor elvaårige Bobby Garfield ensam med sin mor i en lägenhet i Harwich. Hans pappa är död, och hans mammas favoritsysselsättning verkar vara att berätta för Bobby om vilken knöl hans pappa var. Bobbys enda riktiga önskan är att ha råd till Schwinncykeln som han sett i skyltfönstret nere i staden, och att få tillbringa så mycket tid som möjligt med sina vänner Sully-John och Carol. Men sommaren 1960 kommer hans liv att förändras för all framtid.
Det är sommaren då den gamle Ted Brautigan flyttar in på våningen ovanför Bobby och hans mamma. Ted är vänlig och behandlar Bobby som en vuxen. De blir bra vänner, och sitter ofta och diskuterar böcker – men snart upptäcker Bobby att något inte stämmer med Ted. Ibland försvinner han, som i trans. Då pratar han om saker Bobby inte förstår och ibland går han över till ett annat språk som Bobby inte känner igen.
Ted ger Bobby ett jobb. Bobby tar tacksamt emot det – han vill väldigt gärna ha den där cykeln. Jobbet går ut på att läsa tidningen för Ted om söndagarna… men det är inte allt. Att läsa tidningen är den oskyldiga delen av jobbet. Den andra delen, den hemliga delen, är att hålla utkik efter de låga männen. Låga män i gula rockar med grälla bilar. Att leta efter skyltar om försvunna djur och draksvansar som hänger från telefonledningar. Att titta runt hopphagarna om det ritats några symboler med annan färg och hålla ögonen öppna efter annonser som hängts upp och ned.
Det är sommaren då Bobby inser att det han känner för sin vän Carol Gerber är mer än vänskap, sommaren då han får sitt livs första vuxna vän. Sommaren då hans mors liv rasar samman och sommaren då hans eget liv och hans egen verklighet slås omkull.
2: Hjärtan i Atlantis. Året är 1966 och Pete Riley har börjat på universitetet i Maine. På universitet finns också hans vän Skip, som kan svära med tolv olika tonfall, hans rumskamrat Nate som vill bli tandläkare, och flickan som han börjat få upp ögonen för – Carol Gerber. Så finns där Stokely Jones, krymplingen som är uppfylld av vrede och som kastar sig fram på sina kryckor. Och så finns naturligtvis Ronnie Malenfant som de alla avskyr mer eller mindre. Det är Malenfant som drar igång det kortspelsberoende som sprider sig som en löpeld i deras studenthem – hjärter. Ända in på nätterna spelar de hjärter.
Deras betyg sjunker snabbt och i fjärran trappas kriget i Vietnam upp. Om Pete inte skärper sig är det i Vietnam han kommer vara nästa termin. Han måste inse att det finns andra saker än kortspel som spelar roll. Studierna, Carol, Skip och personer som Stoke Jones. Men också symbolen Stoke har på ryggen och de saker Carol allt oftare talar om.
3: Blinde Willie. Han börjar sin dag 1983 som alla andra dagar – som Bill Shearman. Men sedan går timmarna och han blir Willie Shearman… och till sist Blinde Willie. Utanför Sankt Patrickskatedralen som blind tiggare finns det mycket att fundera på, medan kvarterspolisen flåsar en i nacken och pengarna skramlar ner framför honom. Det finns tankar på fallande helikoptrar och på tiden därute i bushen. Personer som Sully-John och Carol Gerber.
4: Därför är vi i Vietnam. Det är 1999 och Sully-John är på väg hem efter en begravning av en annan Vietnamveteran. När folk dör tänker man på det förflutna. Det har Sully vetat länge, men kanske är det först nu det verkligen gått upp för honom. Hur alla bilderna kommer tillbaka, alla känslor, intryck och tankar. På känslan av kulor som viner förbi tätt intill kinderna, på ljudet av helikoptrar som störtar från himlen och skriken från de överlevande som de försöker rädda. Det är Ronnie Malenfants röst som skär igenom, det är hur Willie Shearman räddade hans liv. Och särskilt är det hur mamasan dog. Hon som kommer på besök till Sully…
5: Himmelska stråk av mörker faller. Bobby Garfield återvänder för första gången på nästan fyrtio åt till sin hemstad. Det är för att sörja en av sin barndoms bästa vänner, men kanske också för något annat, något mer.

Hjärtan i Atlantis är som en slags novellsamling där alla historier hör samman med varandra via karaktärer och händelser. Det är en av de mest sorgliga böcker jag läst, men inte för att den är sorglig i sig, utan eftersom den framkallar den exakta känslan av gamla foton, minnen man nästan glömt och den melankoliska känslan hos kläder man växt ur och brev som aldrig skickats.
De olika berättelserna är plågsamma på olika sätt. De gör ont för att man tydligt upplever smärtan i att gå från barn till vuxen, och sedan i att tänka tillbaka. Den handlar om minnen och bilder som man omöjligt kan radera och känslor som inte går att hantera. Boken framkallar livets ironi och dess obevekliga framfart med oss, vad livet gör med oss och hur meningslösheten väller upp mellan sprickorna.
Boken – särskilt den första och den sista berättelsen – har kopplingar till Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och även vaga vinkningar åt andra karaktärer som figurerar i Kings övriga berättelser.
Boken känns sorglig men sann, och är en verklig upplevelse att läsa. Den är hemsk men samtidigt vacker, och berättar om barndomens naivitet och ungdomens dårskap, om vuxenlivets otillfredsställdhet med en otrolig tidskänsla och humor som gör allting verkligt. Min favorithistoria är den första, men tillsammans bildar Hjärtan i Atlantis en sällsam och välskriven roman, en av Kings allra bästa.

”Hearts in Atlantis”, 1999

Veckans recension: Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Mannen som är Jack slutförde nästan sitt uppdrag. Han dödade mamman, han dödade pappan, han dödade systern. Men han lyckades inte döda den lille pojken, som var den allra viktigaste att döda. Mannen som är Jack kommer aldrig sluta leta.
Den lille pojken, som bara är ett år gammal, blir omhändertagen av de mest osannolika fosterföräldrar man kan tänka sig. Han har lyckats fly till den gamla stängda kyrkogården på krönet av kullen. Den är urgammal och är förklarad som naturreservat. Här räddar kyrkogårdens spöken honom, och han får ett namn; Ingenman Owens, förkortat Ingen. Han växer upp med spökparet Owens som föräldrar och den mystiske Silas som förmyndare.
På kyrkogården lever han tryggt från de levandes värld och här är han skyddad från mannen Jack. Han får lära sig sådant som de döda kan; att tona bort sig själv, att hemsöka drömmar, och annat som kan vara nyttigt. Kyrkogården blir Ingens eget lilla rike – här är han fri att gå igenom väggar och utforska de allra avlägsnaste hörnen. Han blir vän med häxan Liza på fattigkyrkogården, och inne i den äldsta gravkullen finns en mystisk slingrande varelse som kallar sig Dråparen. Han får lektioner av kyrkogårdens alla döda lärare, av Silas och den underliga fröken Lupescu som tar över när Silas är ute på någon av sina många resor.
Men utanför kyrkogårdsgrindarna finns det också en värld. En värld full av levande människor, människor som andas och som är som Ingen. Snart börjar han längta ut till den riktiga världen. Men när han väl fått sin vilja igenom dröjer det inte länge förrän mannen som är Jack är honom på spåren… och efter alla dessa år vill han slutföra det han påbörjade.

Den här boken är som Djungelboken fast i Neil Gaimans regi. Parallellerna är tydliga (redan i titeln finns de att hitta) men gör det hela desto roligare. Jag tror inte att Rudyard Kipling hade haft något emot det hela. Jag kommer också att tänka lite på Tim Burtons filmer, för den här boken leker i gränslandet till skräcken och det absurda utan att riktigt gå över i den genren.
Jag lånade boken från biblioteket i tron att det var en ganska tunn bok – jag var förberedd på att den skulle vara för barn – och blev förvånad när jag fick den här trehundrasidorsboken i handen. Men jag tror definitivt inte att detta kommer avskräcka bokens målgrupp. Jag hade jättekul när jag läste den, och det finns inget skäl till att yngre skulle tycka sämre om den än jag.
Boken har en lekfull ton, och en härlig humor som jag gillar. Ändå är den på många sätt en ren äventyrsbok från början till slut. Vi får följa Ingens uppväxt där på kyrkogården, och hur han får lära sig de dödas konster. Det blir aldrig tråkigt, och i slutet är det rent enormt spännande, för att sedan avslutas på det där vemodiga sättet som jag älskar.
Boken är också illustrerad av Chris Riddell, och hans stil påminner mig om Hans Arnold. Bilderna är ett trevligt avbrott mellan kapitlen.
Gaiman är en väldigt bra författare, och jag tycker om hans stil och hans sätt att skriva, även om jag inte fallit helt för alla hans verk. Men det här håller så hög standard att jag inte kan låta bli att älska boken. Den är riktigt, riktigt bra. Och jag får erkänna att jag fullkomligt älskar den mystiske förmyndaren Silas.
Kyrkogårdsboken är en originell bok för alla åldrar, och jag tror inte att någon kommer lämnas oberörd.

”The Graveyard Book”, 2008