Inför resorna

Innan jag åkte på resa till Skottland och hem till Sverige över påsk, så passade jag på att köpa en läslampa att ha med på nattbussen och flyget. Så här ser den ut! Man kan antingen ha den stående eller klämma fast den över bokens pärm. Jag har haft ett par liknande lampor innan, men inte en som är så här fin. Dock är den lite klumpig och inte lika stadig som jag hade hoppats, men jag hoppas ändå att den kan komma till ordentlig användning! Har ni någon bra läsaccessoar?

Sci-fi i solen

Då var det dags för sommartid och en ny bok - jag fortsätter med böckerna jag ska läsa till skolan. Nästa på tur är China Miévilles The City & the City, en sci-fi-roman jag hunnit några knappa sidor in i (det är väldigt roligt att läraren i litteratur valt ut titlar som den här). Så jag ägnar tid åt den i den fina vårsolen, som faktiskt kommit till Sverige också. Vad läser ni på påskdagen?

Gula boktips

Glad påsk till er, mina fina läsare! Jag firar min påsk hemma i Sverige, men för att uppmärksamma den här på bloggen tänkte jag bjuda på några gula tips för alla smaker:

Gul utanpå av Patrik Lundberg: om att vara adopterad i Sverige, och om att åka tillbaka till sitt födelseland för att för första gången träffa sin biologiska familj. Det är en självbiografisk historia om kulturkrockar och stora känslor, och också om adoption och utanförskap - allt med mycket humor och på en lättsam prosa.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini: om två kvinnoöden i Afghanistan. En bok om systerskap, uppoffring, lidande och om ett älskat land som ligger slaget sönder och samman.

Kvinnan i sanden av Kobo Abé: en mycket speciell roman om en man som fångas i en grop av sand, tillsammans med en mystisk kvinna. Tillsammans måste de ägna dagarna åt att skotta undan sanden som konstant hotar att kväva dem.

Om en pojke av Nick Hornby: om en barnslig man och en brådmogen pojke som finner varandra mot alla odds. Feelgood så det smäller om det - vi har väl alla sett filmen?

Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin: första boken i trilogin om Övärlden, om en ung trollkarl som använder sina krafter för tidigt och sedan måste leva med konsekvenserna.

Carrie av Stephen King: skräckkungens debutroman, om en svårt mobbad flicka med oanade krafter, som hon släpper lös på sina plågoandar på avslutningsbalen.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg: den svenska klassikern om Arvid och Lydia, och deras stormiga förhållande.

Godnatt mister Tom av Michelle Magorian: om den kuvade pojken Willie som blir evakuerad till den engelska landsbygden under andra världskriget, och blir omhändertagen av den barske kyrkoherden Tom. En både vacker, sorglig och gripande berättelse i skuggan av kriget.

Duktig pojke! av Inger Edelfeldt: boken som blivit kallad "Sveriges första komma ut-bok", om Jim som växer upp under sjuttiotalet och som vet att han är annorlunda. För att kompensera vad han anser som sin största brist ser han till att vara duktig - i allt. Tills han träffar Mats.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie: om fler olika personers liv och relationer i Nigeria, och hur allt slås över ända när massmord börjar utföras, och Biafra utropas. Om ett land och ett krig jag vetat alldeles för lite om, med ett språk och karaktärsteckning som överträffar alla förväntningar.

Har ni några gula tips till mig? Hur firar ni er påsk?

Recension: Another Country av James Baldwin

Another Country är en av fyra böcker som det är meningen att jag ska läsa till litteraturvetenskapen i engelska, och eftersom den var längst (och förmodligen också tyngst att läsa) tyckte jag att det var bäst att börja med den. Dessutom var jag taggad på den eftersom den är skriven av James Baldwin, som jag velat läsa mer av väldigt länge, ända sedan jag läste Giovannis rum. 

Rufus Scott är en nedgången jazzmusiker som vandrar omkring i resterna av ett liv som han förstört, upp och ned längs gatorna i New York. Där finns också hans vackra syster Ida, vars sångtalang börjar ta henne uppåt, och hans bästa vän Vivaldo som utan framgång försöker skriva en roman. Sedan finns deras vänner Cass och Richard - gifta med två söner, och Eric, som flytt från New York till Paris i ett slags exil. Gruppen av vänner slits fram och tillbaka mellan kärlek och våld, liv och död, vänskap och hat - allt med den pulserande staden som kuliss.

Jag var lite rädd att det skulle bli svårt att läsa den här boken på engelska, eftersom Baldwin har ett så komplext sätt att skriva, men faktum är att bokens språk har varit min allra största behållning (dessutom finns inte Another Country översatt till svenska). Det här är framför allt annat en otroligt välskriven roman, som i händerna på en mindre kompetent författare mycket väl hade kunnat falla helt platt. Språket var det första som slog mig när jag påbörjade boken, och det är så mycket starkare på engelska än vad det hade varit på svenska (skillnaden är milsvid när jag tänker tillbaka på Giovannis rum). Baldwin på engelska är obönhörligt formulerad, språket är klart, starkt och våldsamt lysande. På många sätt är det sättet den är skriven på som lyfter upp och bär hela den här romanen framåt, betydligt mer än vad handlingen gör.

För just handlingen slår mig ibland som lite svag - den böljar fram och tillbaka utan ett tydligt mönster, och boken snubblar farligt nära gränsen till ung man vilse i stor stad-klichén som jag är så trött på, men tack vare att den växlar perspektiv tar den sig efter ett tag ur den fällan. Dock är handlingen inte särskilt konkret - boken slår mig snarare som en studie i mänskliga förhållanden än en bok som vill ta sig från punkt A till punkt B. Inget fel i det, men på 430 sidor blir man emellanåt trött och undrar vart alltihop egentligen är på väg.

Det, och att det fantastiska språket ibland - sällan, men ibland - brer ut sig lite väl mycket och blir för babbligt och beskrivande, är bokens stora svagheter i mitt tycke. Att det dessutom är en lång bok nästan helt utan kapitelindelningar kan emellanåt göra läsningen andfådd och svår. Det är en kompakt bok som dessutom är ganska mörk, och det resulterar i en läsning som tar tid och som kräver engagemang. Jag har dock varit på helt rätt humör för den här sortens bok och tyckte mycket om att läsa den, men jag vill inte sticka under stol med att den inte alltid är en lätt bok att ta sig igenom.

Det genomgående mörkret i Another Country beror mycket på vilka djupdykningar den gör i själslivet hos sina karaktärer. Också här, i sin karaktärsteckning, glänser romanen. Den här boken hade inte fungerat utan sin superba hantering av sitt persongalleri - den tar en med ner i de djupaste och mörkaste vrårna av deras begär, deras hat och deras kärlek till varandra, och gör det till synes utan ansträngning. Särskilt vill jag uppmärksamma hur otroligt bra dialogen är.

Baldwin är också intressant eftersom han levde som en öppet homosexuell svart man och skrev om rasism och sexualitet på femtio- och sextiotalet. Det är teman som går igen i Another Country, och jag beundrar det eftersom Baldwin närmar sig dessa teman med en sådan total öppenhet, inte en enda gång väjer han för det som är svårt, utan klampar rakt in i de svartaste tankar, begär och lustar. Det gör att hans karaktärer blir djupt mänskliga - komplexa figurer som det aldrig moraliseras över eller tycks synd om. De är utlämnade till sig själva och varandra och staden de lever i på ett sätt som känns pessimistiskt, men också väldigt rått och levande. Sexualitetens gränser är dimmiga, rasismens hat och bitterhet lika svårfångade.

Avslutningsvis är Another Country en mörk roman om en bohemisk grupp människor i New Yorks hjärta som kämpar mot sig själva och varandra i en stad som verkar göra allt för att krossa dem. Det är en bok jag gillar skarpt, också de gånger då jag önskar mig en mer konkret röd tråd som gjort att man inte tappade greppet om var berättelsen är på väg, för det händer att jag gör det med jämna mellanrum. Trots sina brister är det en bok jag njuter av att läsa, på grund av hur skicklig Baldwin är i sitt språk, och hur skoningslös han är i sitt utforskande av människosjälen. Det är en bok där det inte finns några skarpa linjer mellan rätt och fel, moraliskt och icke-moraliskt, synd och uppoffring. Den är visserligen inte den lättaste bok jag läst vare sig språkligt eller tematiskt, det är inte alltid jag förstår den fullt ut, men den har engagerat mig mer än jag vågat hoppas på, framför allt på grund av sitt provocerande och lysande språk.

"Another Country", 1962

Läslovet

Nu har mitt påsklov börjat, ett som snarare är ett läslov eftersom jag påbörjar engelsk litteraturvetenskap efter påsk och ska läsa fyra romaner till kursen. Inte mig emot. Särskilt inte när jag har det här sällskapet!

Flyger och far

Inte nog med att jag nyss varit en helg i Skottland - igår tog jag flyget hem till Sverige för att umgås lite med min familj under påsklovet. Och läsa, såklart. Det är fortfarande Another Country på tapeten, som är en av skolböckerna som ska vara utläst till efter påsk.

Dessutom tar jag tillfället i akt att lämna några av mina utlästa böcker, så Anne Franks dagbok, Jack och hela His Dark Materials-trilogin har fått följa med till Sverige för att stanna. Inte för att det finns någon plats i hyllan, men ändå...

Har ni några läsplaner för påsken?

Det litterära Edinburgh

Stort, stort tack till alla som rekommenderade saker att göra och platser att se medan jag var i Edinburgh! Verkligen en stad att bli förälskad i på kuppen - så himla vacker och full av saker att göra och se. På tre dagar har jag trots allt lyckats besöka en hel del statyer, museum, monument och natur.

Många av grejerna var förstås litteraturrelaterade. Först och främst gick det bara inte att missa det gigantiska monumentet över Sir Walter Scott, författaren till Ivanhoe (som jag litar på att alla mina läsare sett i sin helhet under minst en bakfull nyårsdag). Han är uppmärksammad med en enorm gotisk spira i vars mitt hans staty befinner sig. Tack till Anonym för tipset!

Också Robert Louis Stevenson, mest känd för sin bok Skattkammarön som stått på min lista i vad som känns som hundrade år, men som också skrivit Dr Jekyll och Mr Hyde - en bok jag faktiskt läst och gillar rätt skarpt, är skotte. Någon staty av honom hittade jag inte, men väl ett helt museum tillägnad inte bara honom utan också Sir Walter Scott och den skotske nationalpoeten Robert Burns.

Muséet heter The Writer's Museum och var en av de bästa platserna jag besökte under helgen - tackar Elin för tipset! Det var fullt av författarnas personliga tillhörigheter, till exempel Robert Burns skrivbord, R.L. Stevensons porslin och gåvor han skickat hem från sina resor, och Sir Walter Scotts schackbräde. Dessutom fanns det hårlockar från dem alla tre bevarade - det verkar ha varit poppis att klippa av sig lite hår och skicka till folk man gillade...

Såklart var jag också tvungen att kolla in The Elephant House, där J.K. Rowling satt och skrev början på Harry Potter and the Sorcerer's Stone. Dock var det så fullt att jag inte åt någonting där, utan på kaféet vägg i vägg. Det har verkligen känts märkligt att vara i J.K. Rowlings hemstad.

Sist men inte minst vill jag tacka Boktroll för tipset om statyn av Hume. Hans visdom ska tydligen smitta av sig om man vidrör stortån på hans staty, och det ska hjälpa en av klara sina tentor. Ni kan tro att både jag och mina klasskompisar gnuggade den där tån ordentligt!

Jag såg också andra, icke-litterära grejer i Edinburgh - som de underjordiska valven, flera muséer, slottet (från utsidan, pga studentbudget), S:t Giles Cathedral, och statyn av Greyfriar's Bobby, hunden som vaktade sin husses grav i fjorton år. Dessutom besteg jag och mina klasskompisar Arthur's Head, ett litet berg med utsikt över hela staden. Edinburgh är definitivt en plats att återvända till.

Vad tror ni om detta?

Vad säger ni om trailern till filmatiseringen av Miss Peregrine's Home for Peculiar Children? Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker. Kanske för att jag glömt ganska mycket av boken, men också för att trailern inte riktigt stämmer överens med hur jag tyckte att boken var. Men vad tror ni?

Tips på skotska författare?

Idag är det Saint Patrick's Day, vilket märks här i England. På bloggen kan jag ju uppmärksamma dagen genom att göra en throwback thursday till när jag själv var på Irland och sade hej till den här malliga statyn av Oscar Wilde!

Mer Irland blir det dock inte - faktum är att jag åker en vända till Skottland över helgen för att fira att första kursen är över och att det nu är påsklov i två veckor! Har ni något tips på någon litterär plats att se medan jag är i Edinburgh? Eller någon skotsk författare att hålla utkik efter statyer av?

Det kanske dröjer

Jag läser vidare i Another Country, som jag faktiskt tycker väldigt mycket om, men som nog kommer ta mig ett tag att läsa. Inte bara för att den är tjock, rätt tung och på engelska, utan också för att jag har så mycket plugg den här veckan - med en hemsk tenta som avslutning. Men från och med torsdag är det påsklov, och då ska jag försöka få den utläst! Vad läser ni?

Motsatsböcker

Mitt liv just nu består av att plugga inför en mardrömstenta i fonetik och grammatik, så för att göra tillvaron lite roligare tyckte jag att jag får lov att svara på en enkät! (det var dessutom jättelängesen jag gjorde en). Den här hittade jag på den fina bloggen Dreamlandbookblog. Tanken är helt enkelt att lista motsatsböcker.

Första boken i din samling/den senaste boken du köpt:

Jag har inte den blekaste aning om vilken bok som kan ha varit min första, eller vilken bok i min hylla som jag haft längst. Däremot minns jag tydligt den första boken som jag köpte för egna pengar - det var Harry Potter och den flammande bägaren, som kom ut 2001 på svenska, vilket betyder att jag var tio år när jag köpte den. Den senaste boken jag köpte var ungdomsboken All the Bright Places av Jennifer Niven, som jag hört ska vara bra.

Din billigaste bok/dyraste bok:

Jag tror att de billigaste böckerna jag hittat är sådana som jag köpt begagnade för runt en tia styck, ibland ännu mindre (och ibland inga pengar alls - som när jag fått ta med gallrade böcker hem från biblioteket där jag jobbat). Loppisar och antikvariat är nog mina absoluta favoritställen att leta böcker på, eftersom man kan hitta så oväntade pärlor för en spottstyver. Jag gillar till exempel omslaget till min utgåva av Flugornas herre, det är coolt retro på något vis.

Paradoxalt nog är dock min allra dyraste bok också en begagnad bok - och inte ens en särskilt speciell sådan. Det är Det osynliga barnet av Tove Jansson, som gick ur tryck innan jag hann köpa den, och som jag sen letade efter med ljus och lykta tills jag hittade den på ett antikvariat - för runt 400 kronor (jag vet...).

En bok med en manlig huvudkaraktär/en med en kvinnlig huvudkaraktär.

Det här blev svårt bara för att det finns så mycket att välja på! Men, för att göra det enkelt kan jag ju bara ta den senaste boken jag läste med en manlig huvudkaraktär; Jack av Ulf Lundell (med just Jack i huvudrollen såklart), och den senaste med en kvinnlig: His Dark Materials-trilogin av Philip Pullman, med Lyra Silvertongue i spetsen.

En bok du läste fort/en som tog dig lång tid att läsa:

Ungdomsböcker brukar sällan ta mig mer än ett par dagar, och ibland inte ens det. Sen beror det ju på omständigheter också, men den senaste jag läste riktigt snabbt var nog Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz. Och en bok som tog mig plågsamt lång tid att läsa var Ormen, som gott och väl tog mig tre, fyra veckor, om inte mer.

Ett fint omslag/ett fult omslag:

Det finns så många snygga omslag! Ett jag gillar mycket är Gale av Karl Eder, och ett som är riktigt fult och som inte gör boken rättvisa alls är Allt de bar av Tim O'Brien.

En nationell bok/en internationell bok:

Vad som menas med den här frågan är svårt att veta - så länge de blir översatta kan ju alla böcker räknas som internationella. Men jag tänker att en väldigt svensk bok skulle kunna vara Ett ufo gör entré av Jonas Gardell. Gardell leker överhuvudtaget mycket med det svenska samhället under sjuttio- och åttiotalet, och jag tror det skulle vara ganska svårt för någon som inte är svensk att ha stor behållning av hans böcker.

Och en internationell bok - ja, det skulle väl kunna vara en bok som utspelar sig i ett land som inte finns. Någon fantasy alltså - kanske Ursula K. Le Guins serie om Övärlden.

En tunn bok/en tjock bok:
En väldigt bra tunn bok tycker jag är Den gamle och havet av Ernest Hemingway - den är så kort att den nästan blir en novell, och det är i det korta formatet som Hemingway är som bäst. En riktigt bra tjock bok är Steglitsan av Donna Tartt, som är närmare åttahundra sidor lång och som är en av mina starkaste läsupplevelser.

En skönlitterär bok/en facklitterär bok.
Jag väljer en varm och en kall bok - Hundra år av ensamhet av Gabriel García Marquéz, som är en bok vars handling hela tiden tangerar det övernaturliga, och så min absoluta favorit bland facklitteratur de senaste åren - Expeditionen av Bea Uusma. Den tycker jag så mycket om eftersom den leker så vackert med bild och form, samtidigt som den framkallar både känslor och nyfikenhet.

En romantisk bok/ en actionbok.

När det gäller romantik tycker jag om den fina berättelsen Eleanor & Park. Och action - direkt kommer jag att tänka på Biotika som är en orgie i våld och snusk.

En bok som gjorde dig glad/en bok som gjorde dig ledsen:
Jag läser så sällan riktigt glada böcker, men Jag ger dig solen hade ett under omständigheterna rätt lyckligt slut. Och en bok som gjorde mig ledsen - kanske Allt de bar, en extremt intim läsupplevelse om Vietnamkriget (och återigen - ignorera det osmakliga omslaget!)

Vill du också göra listan? Varsågod, stjäl den! (Men länka gärna till dina egna svar!)

Den ultimata vårdikten

Jag vet att det fortfarande är snö på sina håll hemma i Sverige, men här i södra England har våren nästan kommit helt, och det har fått mig att tänka på den förmodligen bästa vårdikten som finns. Den är visserligen något uttjatad, men - är det egentligen någon som kan citera den i sin helhet? Jag pratar såklart om Ja visst gör det ont av Karin Boye, som är så mycket mer än sina två inledningsrader.

Har ni någon favoritdikt om våren?

Hyllnytt

Förresten kunde jag inte låta bli annat än att köpa ännu en bok sist jag var på Waterstones - jag måste verkligen sluta med det - och All the Bright Places av Jennifer Niven fick följa med hem, mest eftersom jag hört att den ska vara så bra. Och för att jag vill ha någonting lite lättare att läsa mellan de lite tyngre kursromanerna. Men jag borde verkligen kolla upp det där med ett brittiskt lånekort - det vore långt mer ekonomiskt...

Bra biverkningar

En av de bästa sakerna med att ha flyttat till England är utan tvekan att jag kommit igång med att läsa mer på engelska. Redan nu har jag läst fler böcker på engelska 2016 än vad jag gjorde under hela år 2015. Och mer blir det, för om ett par veckor är min kurs i lingvistik över, och det betyder att jag snart får börja med litteraturvetenskap! Jag ser hemskt mycket fram emot det, och för att hinna läsa alla böckerna i tid har jag börjat på den längsta av dem redan nu. Det är Another Country av James Baldwin, som verkar mycket lovande hittills. 

Men jag får ändå erkänna att jag, nästan alltid, föredrar att läsa på svenska. Jag tror det har att göra med att jag känner att jag har koll på allting, varenda liten skiftning i språket, vilket jag trots allt inte har på engelska. Samtidigt vill jag bli bättre på att läsa mer på originalspråk, eftersom översättningar alltid färgar av sig på texten en del, hur bra de än är. 

Vad säger ni, har ni ett språk ni föredrar att läsa på? Eller kan ni enkelt växla? Kanske gillar ni rent av bättre att inte läsa på svenska alls?

Recension: His Dark Materials: The Amber Spyglass av Philip Pullman

Så har vi alltså kommit till den tredje och avslutande delen i His Dark Materials-trilogin, som föregåtts av Northern Lights och The Subtle Knife. Den sista boken är också den längsta, med mer än femhundra sidor. För den som föredrar att läsa på svenska heter den Bärnstenskikaren i översättning.

Genom alla världar går en oro; Lord Asriel samlar en armé med målet att invadera självaste himmelriket och en gång för alla avsluta änglarnas revolt. Det är ett projekt som påverkar alla världar, och inte minst Lyra och Will, som spelar viktigare roller än vad de är medvetna om. Deras uppgift leder dem till den yttersta av alla världar - till de dödas rike, som de måste komma levande ifrån. Men hur? Samtidigt vilar hela tillvarons existens på deras axlar, och på hur de väljer att använda sina vapen; Lyra med sin alethiometer, Will med sin kniv. Tillsammans är de tyngden som kommer avgöra allt.

Den tredje boken tar vid precis där den förra slutar, och vecklar långsamt ut sig till ett ambitiöst och storslaget klimax. Det går inte att förneka att den här serien förmodligen är en av de mest komplexa och fantasifulla fantasyserierna som alls går att hitta, som både följer ett klassiskt fantasyupplägg och samtidigt bryter helt ny mark. Jag uppskattar den för dess komplicerade teman, dess stora frågor och mest av allt kanske för det sätt den väljer att tackla de största och svåraste känslorna, med en outtömlig tillit till sin läsares intelligens och engagemang.

Men tyvärr måste jag nog ändå medge att för mig personligen kulminerade den här serien i den andra boken, som jag tycker är klart bäst av de tre. Det är inte så att den tredje (eller den första, för den delen) är en dålig bok - tvärtom. Men The Amber Spyglass vill ibland lite för mycket, och klämmer in så mycket olika plotlines och trådar att jag blir lite utmattad - jag orkar inte bry mig lika mycket om alla händelser och karaktärer, och det drar ner läsupplevelsen en del. Det hade räckt med att reda ut de frågor som de föregående böckerna ställde, och inte blanda in så många fler nya karaktärer och händelseförlopp.

Allra svårast har jag nog för de delar av boken som berättas ur Marys perspektiv. Inte bara är detta en helt ny tråd; det är också en som berättas ur en vuxen forskares ögon och som inte förrän mycket sent har några tydliga kopplingar till Lyra och Will - som är de karaktärer man bryr sig om och vill läsa mer om. De här partierna drar ner tempot i boken rejält, och dessutom uppfattar jag dem ibland som alltför märkliga, med idéer som blivit dragna till absolut sista utposten innan de skulle ha blivit alldeles för löjliga eller svåra att tro på.

Också partierna som fokuserar på Lord Asriel och Mrs Coulter kan jag tycka är dryga, men inte riktigt till samma grad. Men man läser trots allt helst om Lyra och Will och när kapitlen inte handlar om dem vill jag helst av allt bläddra framåt tills jag återser dem. Det hela blir inte bättre av att Lyra spenderar en stor portion av bokens första del med att vara nedsövd - varför, undrar jag, ganska frustrerat.

Hur som helst betyder inte allt detta att The Amber Spyglass är dålig. Här finns massor av action, scener som får tårar att trilla, den får känslor att bubbla och den skickar mig då och då in i total sträckläsningstrans. Läsning blir inte mycket bättre än när den här serien är som allra bäst - när man bara vill läsa, inte tänka på någonting annat, bara sjunka in i detta universum och ta reda på vad som händer på nästa sida, och nästa...

Mest av allt uppskattar jag nog hur skickligt Philip Pullman låter sina karaktärer växa upp. Förändringarna är omärkliga och naturliga, och i slutet av den här serien har man karaktärer som växt, lärt sig, blivit äldre och annorlunda på fundamentala sätt utan att svika sitt ursprung. Jag är mäkta imponerad av det, och kanske är det detta som serien gör allra, allra bäst. Det, och såklart de självsäkra och giftiga pikarna mot religion som utgör grunden i hela serien,. I den sista boken utkristalliseras de helt och hållet och blir till en svidande skarp kritik - det här är en fantasyserie som gör upp med Gud och kyrkan, och som gör det utan pardon.

I slutändan är jag väldigt, väldigt glad att jag läst - och läst om - den här mycket unika, tankeväckande och fantasifulla serien. Få böcker känns så originella, tidlösa och hjärtslitande viktiga. Det finns visst saker som jag tycker är mindre skickligt utförda, men sammanfattningsvis är det här ändå ett ambitiöst verk där styrkorna med råge överskuggar svagheterna. Karaktärsteckningen, huvudpersonernas resa från barn till vuxna - det är något som den här serien gör så otroligt väl, och den gör det i en värld som trollbinder, drar med och fascinerar i det oändliga.

"The Amber Spyglass", 2005

Författare att läsa på Internationella kvinnodagen

Precis som förra året tänker jag uppmärksamma internationella kvinnodagen med att tapetsera bloggen med riktigt bra kvinnliga författare. Förra året var första gången jag gjorde en sådan här lista, och då hade jag med de riktiga lirarna (Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Sylvia Plath, Donna Tartt), så för att inte riskera upprepningar är årets lista de tio bästa kvinnliga författarna jag läst sen den 8:e mars 2015.

Anledningen till att jag tycker att jag behöver göra den här listan borde vara självklar, men jag vet att det inte är det för många. Men faktum är: jag läser färre böcker av kvinnor än av män utan att ens vilja det eller anstränga mig, som min årslista vittnar om. Jag vill ändra på det, precis som jag skulle vilja ändra på att kvinnor fortfarande blir rådda att inte skriva ur kvinnors perspektiv eftersom det alienerar den manliga publiken, eller bli rådda att inte skriva under egna namn utan under initialer eller pseudonymer av samma anledning (J.K. Rowling någon?). Det är heller inte mer än ett par månader sedan som ett förlag jag följer på Instagram valde att förnedra chicklit-genren och därmed också förminska miljontals kvinnors val av litteratur. Därför - denna lista, tillsammans med böcker jag tycker att alla kan läsa, om ni inte redan gjort det.

1. Svetlana Aleksijevitj, som vann ett välförtjänt Nobelpris förra året - den 14:e kvinnan att vinna priset (som delats ut 112 gånger). Själv har jag bara läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, men jag ska definitivt läsa mer av henne. Hennes livsverk är en ambitiös kartläggning av den sovjetiska människan.

2. Ursula K. Le Guin, vars fantasyserie Övärlden är en av de viktigaste och mest inflytelserika fantasyklassikerna, i en väldigt mansdominerad genre. Det är en tunn serie som går fort att läsa - och där nästan alla huvudkaraktärer är uttalat mörkhyade. Det ni!

3. Elisabeth Rynell, vars essäsamling Skrivandets sinne jag fick i födelsedagspresent förra året, och som golvade mig totalt med sina fantastiska formuleringar.

4. Anne Frank, den yngsta författarinnan på listan, som skrivit den mest berömda vittnesskildringen från andra världskriget genom att föra dagbok i sina tidiga tonår.

5. Chimamanda Ngozi Adichie, som jag upptäckte via skolan, när jag fick se ett av hennes Ted Talks inför en föreläsning. Sedan läste jag hennes genombrottsroman En halv gul sol och var såld. Mer Chimamanda 2016!

6. E. Lockhart, som skrivit två av de mest komplexa och välskrivna ungdomsböckerna jag läst i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och Kanske är det allt du behöver veta. Twister, farligt intelligenta unga kvinnor och hemligheter i överflöd. Det är inte bara bra, det är berusande.

7. Cheryl Strayed, vars självbiografiska Vild - en vandring till mig själv också gick upp på bio förra året. Hennes berättelse om hur hon bearbetar sin mammas förtidiga död och sitt eget sönderslagna liv genom att ge sig ut på en lång och krävande vandring är stark berättelse som ger både styrka och mod.

8. Liv Strömquist är ett måste för den här listan, med sina feministiska seriealbum (till exempel Kunskapens frukt) som är tankeväckande och upprörande samtidigt som man ligger hoprullad av skratt. Hon sommarpratade dessutom 2013, och valde (som det badass hon är) att tillägna hela sitt program åt mens.

9. Patricia Highsmith, som mina läsare kanske minns inte är en av mina egna favoriter, men som ändå utstrålar en air av mystik och fascination, mycket på grund av sina extremt osympatiska antihjältar, till exempel i debuten Främlingar på tåg. Eller varför inte se den Oscarsbelönade Carol, baserad på hennes roman The Price of Salt?

10. Megan Abbott - en helt ny författare för mig, men hennes målande beskrivningar av de dödsföraktande och farliga tonårstjejerna i Om du vågar gav mig verkligen mersmak. En så otroligt obehaglig roman om ett avgrundsdjupt mörker, fernissat med glitter, läppstift och sockersöta leenden.

Vilka kvinnliga författare tipsar ni mig om?

Hemingway 101

Tror att det här citatet från Och solen har sin gång är den enda introduktionen man behöver till Hemingways skrivande.

Glänsande bra böcker

Just nu läser jag den sista (och längsta) boken i Philip Pullmans His Dark Materials - The Amber Spyglass. Så här fint glänser den! Vad läser ni?

Bibliofili på väggen

Här i England har jag tyckt det känts jobbigt att inte kunna köpa så mycket bilder till mina väggar eftersom jag måste kunna få hem allting till Sverige igen. Men! Så hittade jag något fantastiskt som kombinerar litteratur med bilder att sätta upp på väggen - Bibliophilia: 100 Literary Postcards. Det är alltså hundra fantastiskt fina vykort med citat från kända böcker. Jag älskar ju dessutom citat, och är fortfarande ganska lyrisk över hur snygga korten är.

Så jag har ägnat en kväll åt att komponera ihop mina favoriter ovanför min säng. Så här bra blev det!

Nu är det officiellt!

Nu har Stephen King officiellt bekräftat att det blir en filmatisering av The Dark Tower - och att Idris Elba och Matthew McConaughey kommer spela Roland och mannen i svart. Vilken grej!

Valet av skådespelare har varit en het potatis på grund av tråkiga saker, som hudfärg. Mina tankar om det går att läsa här. Nu har man iallafall något att se fram emot - 2017 är det tänkt - och kanske får man läsa om böckerna tills dess också. Där har vi ett projekt som heter duga... men så länge kan man ju fröjdas lite inombords över den här twitter-konversationen:

Mars; och hur mycket ett omslag spelar roll

Jag välkomnar gärna mars månad, och hoppas att den för ännu mer vår med sig hit till Brighton (som faktiskt är oförskämt varmt redan, med mina svenska mått mätt, men jag klagar inte).

Februari var en ganska bra läsmånad för min del, trots att jag varit så gott som begravd i skolarbete också (jag sysslar med engelsk lingvistik och akademiskt skrivande för tillfället; två kurser som låter roligare än vad de är och som jag längtar bittert efter att se slutet på). Men jag har lyckats läsa ut fyra böcker, och påbörjat sista delen i min omläsning av Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi, en läsning som är väldigt engagerande och rolig att ta sig an.

Med en ny månad kommer såklart också en ny Månadens favorit. Mars favorit blir Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart - en av mina solklara favoriter från förra året. En uppfriskande och rebellisk bok som passar vårens antåg!

Men jag vill också ta tillfället i akt att undra över vem som är ansvarig för bokens svenska formgivning. Om ni inte sett det engelska originalomslaget någon gång kan ni jämföra här... känns som två helt olika böcker, inte sant?