Hemma hos Holmes

Kanske måste jag börja det här inlägget så här: Förlåt! Jag har varit en sämre bloggare de sista veckorna än på flera år. Jag skyller på skolan och segt internet, och ber om förlåtelse.

Hur som helst var jag hemma hos Sherlock Holmes i helgen som gick! Det vill säga museet som ligger på 221b Baker Street. Det var väldigt kul (men kanske lite dyrt), och upplagt som om Sherlock Holmes funnits på riktigt. Det hela började redan i tunnelbanan:

Och statyn på vägen dit:

Och till sist själva museet:

Dock tror jag att jag hade fått mer ut av besöket om jag hade läst novellerna mer nyligen - nu minns jag de jag läst rätt vagt och det gjorde att jag missade massor av referenser. Men det var kul ändå, och något jag velat göra väldigt länge!

Slutspurten

Nu är jag klar med kursen i English Speaking Cultures, och kvar är alltså "bara" litteraturvetenskapen - med en tenta och en uppsats kvar. Ikväll sitter jag alltså och renskriver anteckningar, med min näst intill oläsliga handstil. Men imorgon ska jag iallafall ta en sista tur in till London för att besöka Sherlock Holmes-museet, det ser jag fram emot! Vad läser ni?

Snart...

Jag får återigen ursäkta min högra frånvaro på bloggen - jag håller just nu på att förbereda mig för en muntlig presentation, och därefter ska jag göra en reflektionsuppgift, en tenta och skriva en uppsats innan jag är helt fri. Läsningen har fått hamna i bakgrunden ett tag, tyvärr. Men som jag längtar efter att ha sommar och massor att läsa! Bara ett par veckor kvar... Vad läser ni?

Begravd i arbete

Just nu är jag lite mellan böcker - jag har läst ut min sista kursbok, men har alldeles för mycket att göra innan jag kan tänka på att börja på något för nöjes skull, tyvärr. Men jag tänker mig något lättsamt, kanske en ungdomsbok! Vi få se, helt enkelt. Har ni några tips på en bok att rensa systemen med efter en hel termins plugg?

Recension: The Vertical Hour av David Hare

The Vertical Hour är den fjärde och sista boken jag läser till min kurs (halleluja), och den enda av dem som inte är en roman, utan en pjäs. Jag har inte läst pjäser sedan sist jag pluggade litteraturvetenskap, för fem-sex år sedan. Då var det klassiker som Shakespeare, Molieré och Ibsen på schemat, och det gör The Vertical Hour till det första moderna drama jag läser.

Philip har åkt tillbaka från Amerika till England med sin flickvän Nadia för att introducera henne för sin pappa Oliver. Philip och hans pappa har en bitter och långt ifrån bra relation; i bakgrunden ekar ett krossat äktenskap och en olycklig barndom. Nadia är en före detta krigsreporter som numera är akademiker, och hon och Oliver hamnar genast i en het debatt om Irakkriget, där de två har olika synpunkter. Visiten hos Oliver väcker tankar och känslor både om politik, ansvar, kärlek och familj.

Innan jag ger mig in i den här recensionen på riktigt är det kanske lika bra att erkänna en grej - jag har aldrig varit på teater. Jag har aldrig sett en riktig, professionell pjäs. Varför är svårt att säga, för jag skulle nog vilja egentligen, men det är helt enkelt ingenting som funnits i min uppväxt eller i min skolgång, och det har inte varit något jag aktivt sökt upp heller. Därför känner jag mig väldigt främmande inför dramatik, trots att jag vet att många av litteraturens största verk är just pjäser.

Men även om det känns ganska ovant att läsa en pjäs, så tycker jag om det. Det är, till och med när det är Shakespeare, eller, som i det här fallet, om krig, väldigt avslappnande läsning. Det beror på att det är så luftigt - nästan uteslutande dialog, med mycket utrymme för tolkning, för läsaren att läsa in egna uppfattningar, och för en publik. Jag är imponerad av sättet att kunna berätta en historia med så begränsade medel, enbart genom dialog och små, små karaktärsbeskrivningar. Det är intressant och det är imponerande, men jag känner inte riktigt att jag har kunskap eller tillåtelse att närma mig dramer på samma kritiska vis som jag kan med romaner, och det gör både min läsning och den här recensionen smått enbent.

Att jag känner mig ganska oförmögen att analysera The Vertical Hour beror också på de teman som pjäsen behandlar; jag är inte en väldigt politiskt övertygad människa och jag har svårt att reda ut politiska begrepp och ståndpunkter. Det faller jag på som läsare, eftersom det här är en pjäs som explicit handlar om politik. Nadia och Oliver utgör olika ståndpunkter till krigföringen i Irak, och ämnet ligger hett i all deras interaktion. Jag är inte helt säker på att jag förstår dem fullt ut. Tur är då att pjäsen också är ett relationsdrama, för där landar den för mig. Det är nämligen också en berättelse om familj, om att vara präglad av sitt förflutna och om att ta sitt professionella liv in i sitt privata. Det är hemskt intressant, också när jag inte helt förstår, och jag ser fram emot seminariet jag ska ha om den här pjäsen, bara för att kunna upptäcka fler nyanser och vändningar i den som jag är övertygad om att jag har missat.

Tekniskt sett är The Vertical Hour en skicklig karaktärsskildring, centrerad kring tre huvudkaraktärer, Philip, Nadia och Oliver, men kanske trots allt mest kring Nadia och Oliver, för det är mellan de två som bokens alla teman ligger spända, som på en tråd mellan dem. Dialogen är djup och intellektuell på en nivå som jag visserligen uppfattar som ganska icke-trovärdig, men som samtidigt är välskriven och välformulerad - och inte minst väldigt tankeväckande.

Under läsningen undrar jag nästan allra mest: varför läser jag inte pjäser oftare? Jag skulle vilja slå ett slag för att iallafall försöka, också för er som liksom jag tror att det inte alls är er grej.

"The Vertical Hour", 2008

Dramatisk läsning

Nu har jag äntligen påbörjat den sista kursboken för terminen - The Vertical Hour av David Hare, som faktiskt är en pjäs. Jag har läst pjäser förut, men jag har aldrig gjort några recensioner av dem. Det här kanske blir den första. Vad läser ni?

Memory-tagg

Det var längesen jag gjorde en enkät, så jag tog till google och hittade den här, som går ut på att svara på frågorna enbart ur minnet. Jag brukar ha ganska bra bokminne, men vi får väl se!

1. En bok skriven av någon som heter Michael.
Sista året eller så har jag ju upptäckt den fantastiska Michael Cunningham - en av hans bästa böcker är Ett hem vid världens ände.

2. En en bok med en drake på omslaget.
Eragon av Christopher Paolini har en drake!

3. En en bok om en karaktär som heter George.
Den första karaktären jag kommer på är såklart George Weasley från Harry Potter-böckerna. Någon huvudkaraktär kan jag dock inte komma på...

4. En en bok som är skriven av någon med efternamnet Smith.

Just Kids av Patti Smith,

5. En en bok som utspelar sig i Australien.

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty!

6. En en bok med en månad i titeln.
Sent i november av Tove Jansson - den enda Muminboken jag ännu inte recenserat här (men jag har läst den!).

7. En en bok med en kniv på omslaget.
The Subtle Knife av Philip Pullman!

8. En bok med ordet "en" i titeln:
Jag, En av David Levithan.

9. En bok med namnet på huvudpersonen i titeln:
Hamlet, för att undvika att svara Harry Potter på allt.

10. En bok som blivit film:
Den senaste filmatiserade bok jag läste är nog en där filmen är ännu mer känd än boken; Frukost på Tiffany's av Truman Capote.

Hur bra minne har ni?

Recension: The Blue Flower av Penelope Fitzgerald

Det är märkligt hur svårt det kan vara att läsa ut romaner som man vet att man är tvungen att avsluta. Så fort det är ett tvång slutar det vara roligt, och det gäller i högsta grad The Blue Flower, som är den tredje boken jag läser till min kurs i engelsk litteratur.

The Blue Flower utspelar sig i slutet på 1700-talet, och är en bok baserad till viss del på verkliga livet. Den handlar nämligen om Friedrich "Fritz" von Hardenberg, under åren innan han blev en känd romantisk poet och filosof under pseudonymen Novalis. Som ung man blir han på ett ögonblick förälskad i den tolvåriga Sophie, ett mysterium för alla runt honom. Sophie är inte bara ett barn - hon är dessutom obildad, av lägre klass och inte ens särskilt vacker. Men Fritz insisterar - Sophie är hans hjärtas åtrå, hans "Philosophy".

Jag har stött på Novalis tidigare, när jag pluggade litteraturvetenskap i Lund och vi pratade om de romantiska poeterna. Jag minns honom på grund av den vackra pseudonymen och också på grund av några fragment jag fick läsa då, men inte mycket mer än så. Han var inte någon av författarna vi ägnade särskilt mycket tid åt på den utbildningen, så hans liv har jag inte haft en susning om. Inte heller Penelope Fitzgerald har jag hört talas om förut, så det här var en bok jag började läsa helt utan några förväntningar.

Och tyvärr har det inte varit ett möte som gett mersmak. Jag har haft ganska svårt att läsa The Blue Flower, trots att den inte är särskilt svårläst och väldigt luftig - boken är på knappt trehundra sidor, men är indelad i hela femtiofem kapitel, vilket borde göra läsningen enklare. Att den är svårläst beror istället på hur tråkig och oengagerande jag tycker att den är. Den här romanen slår mig som otroligt menlös, och den inger knappt några känslor hos mig över huvud taget - det är till och med svårt att säga att den är dålig. Istället slår boken mig snarare som en helt smaklös läsupplevelse som inte lämnar några spår alls hos mig. Varför är det så? Kanske är jag bara fel person eller i fel sinnesstämning för en bok som denna, men det kan inte vara allt.

Saker som jag tror bidrar till min upplevelse av boken är först och främst att det inte finns någon riktig handling, utan karaktärerna (som är många och går under flera olika namn, vilket bidrar till en viss förvirring) hastar fram och tillbaka över sidorna utan något synligt mål. Boken växlar perspektiv mellan fler karaktärer än vad jag kan räkna, och Fritz själv står ofta i skymundan på ett sätt som jag tycker är konstigt för en bok som utger sig för att handla om honom.

Till saken hör väl också att jag normalt sett inte är överförtjust i historiska romaner, eller för den delen historiska romaner som handlar om riktiga människor. För mig har det alltid funnits någonting vagt osmakligt i att skriva en roman om riktiga människors liv, och ta sig friheter med verkliga personers historia. Därmed inte sagt att det inte är gjort med respekt och kärlek i The Blue Flower, för det är det, men jag känner att det ligger någonting i vägen för mig som läsare - en konstant undran över hur var det egentligen? 

Språket i boken slår mig inte heller som särskilt engagerande. Det gör mig konfunderad att förordet i boken är så översvallande positivt, för det finns väldigt lite i The Blue Flower som jag personligen tycker är bra. I mina ögon är meningarna korta, tråkiga, intetsägande. Det är en känslokall bok som bara då och då lyser upp i en humoristisk mening eller två. Bokens största styrkor ligger istället i hur verkligt och vardagligt den lyckas göra 1700-talets Tyskland för mig som modern läsare. Där kan jag uppskatta boken, men det innebär inte att den blir engagerande eller rolig läsning. Det är synd, för jag tror att jag faktiskt tycker att Novalis är intressant. Hur Fitzgerald lyckas göra honom ointressant är nästan ofattbart.

"The Blue Flower", 1995

Bra val, Akademien

Så har Sara Stridberg blivit invald i Svenska Akademien! Jag har faktiskt inte läst någonting av henne, men har fått höra från flera håll att hon är riktigt bra. (Jag stod dessutom öga mot öga med henne på Bokmässan för ett par år sedan, hon är sjukt cool). Har ni läst något av Stridsberg? Vad rekommenderar ni i så fall?

Sympati och litteratur

Just nu är det de här två böckerna som upptar den mesta platsen i min hjärna; The Blue Flower ska vara utläst nästa vecka (och det ska bli skönt att slippa den) och Another Country ska jag skriva en uppsats om. Den ska handla om boken i relation till konstens förmåga att få oss att känna sympati och empati. Det är precis lika flummigt som det låter, men jag hoppas på att kunna få någon rätsida på det den här veckan. Har ni några tankar om litteratur och sympati?

Selfie med Shakespeare

Jag trodde inte det skulle bli så mycket litteraturrelaterat för mig i helgen, men så åkte jag till Madame Tussauds där jag aldrig varit - och de hade ju faktiskt en liten avdelning med författare! Mest begeistrad blev jag definitivt över att hitta Oscar Wilde - titta bara så nöjd jag ser ut!

Men det fanns också några andra författare - jag hängde lite med både Shakespeare, Dickens och Voltaire:

Dessutom hittade jag några skådespelare som har litterära kopplingar - Benedict Cumberbatch såklart - lång människa - och så Jennifer Lawrence, i full Katniss-utstyrsel:

Dessutom hittade jag Audrey Hepburn som hon såg ut i den ikoniska filmatiseringen av Frukost på Tiffany's, som jag verkligen får se till att se nu när jag läst boken.

Kort sagt var det betydligt roligare på Madame Tussauds än vad jag hade väntat mig! Har ni varit där någon gång? Och hade de någon annan författare där då som jag missat?

Helgpaus

Jag tar en liten paus från bloggandet i helgen - min syster är i England och hälsar på, så det blir mest att turista omkring för min del. Så här fint kan det vara! Men det betyder också mindre tid att läsa, så det blir inte så mycket litteratur, tror jag - blir det nån så får jag helt enkelt blogga om den på måndag! Och så läser jag förstås The Blue Flower i pauserna som blir över... Hur spenderar ni er helg?

Vad jag gör när jag undviker att plugga

Det finns ingenting lika effektivt som hemtentor och plugg som får en att titta så mycket på meningslösa YouTube-videor. Själv kom jag på mig själv igår med att titta på Epic Rap Battles of History, en YouTube-kanal som ställer historiska figurer mot varandra i - just det - rap battles. Nu inför nya säsongen av Game of Thrones har de släppt en mellan George R.R. Martin och J.R.R. Tolkien. Det må vara prokrastinering på hög nivå, men jag tyckte nog ändå att den var rolig nog att dela med sig av.



(Det finns även en mellan Stephen King och Edgar Allan Poe...)

Smider sommarplaner

Jag måste medge att jag börjar känna mig hyfsat skoltrött. Jag har så hemskt mycket att plugga innan jag slutar i juni, och jag dagdrömmer en hel del om sommaren. Och mer än något annat tänker jag på alla böcker jag ska ta itu med då! Jag har till och med börjat göra upp en liten plan på vad jag vill läsa, trots att jag vet att jag nästan aldrig lyckas hålla mig till sådana listor. Men de böcker jag går runt och funderar på är iallafall de här:

Monstret i garderoben av Johan Hilton
Begravd jätte av Kazuo Ishiguro
Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie
Snödrottningen av Michael Cunningham
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
Yuko av Jenny Milewski
Den som finner av Stephen King
The Handmaid's Tale av Margaret Atwood
Stäppvargen av Herman Hesse
Store bror av Lionel Shriver
En bön för Owen Meany av John Irving

Och som om det inte vore nog med de titlarna, så vill jag kolla upp och börja läsa de boktips jag fått här på bloggen, framför allt de som kommer från resten av världen och inte bara Europa/USA.

Vilka böcker drömmer ni om att läsa i sommar? 

Hej maj!

Äntligen är det maj månad! April var en ganska dålig läsmånad för mig, mest på grund av plugg, och risken finns att det blir likadant i maj, för jag har en väldig massa skolarbete. Men jag ska göra mitt bästa för att läsa för nöjes skull också! I april läste jag iallafall bara tre böcker, och en av dem var till skolan. Om jag ska hinna med alla jag har i hyllan tills jag flyttar härifrån får jag allt skynda mig...

April var också präglad väldigt mycket av Rudyard Kipling. Inte bara var Djungelboken månadens favorit, utan jag besökte också huset där Kipling bott och såg den nya filmatiseringen på bio! Maj blir nog inte så Kipling-centrerad... Maj månads favorit är iallafall Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell, en samling essäer som jag läste i höstas och som gjorde starkt intryck på mig. Dessutom saknar jag det svenska språket lite för tillfället, och det finns nästan ingen bättre bok än den att läsa då.