Bokåret 2014

Och naturligtvis är det också dags för den årliga enkäten! I år har jag dock hottat upp den en aning, så att den innehåller lite fler frågor. Svara du också!

1. Hur många böcker har du läst år 2014?
69 stycken.

2. Hur många sidor blev det sammanlagt?
Oj oj oj. Flera uträkningar senare landade jag och min miniräknare på 19 498.

3. De fem sämsta böckerna du läste?
Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
Berövad av Liz Coley
Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque
Livbåten av Charlotte Rogan
I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan

Det är svårt med "dåliga " böcker tycker jag, för ofta inser jag ju att de kan ha ett värde för någon annan. Men de här är de fem böcker som jag känner gav mig minst av alla de jag läste i år.

4. De fem bästa?
Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
Steglitsan av Donna Tartt
The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman
22/11 1963 av Stephen King
I klockornas tid av Maria Gripe

Några bubblare som inte riktigt nådde hela vägen är Glaskupan av Sylvia Plath och Hunden av Kerstin Ekman.

5. Den sorgligaste boken du läste?
I kroppen min av Kristian Gidlund. Mycket sorgligare än en självbiografisk bok om döden blir det nog inte.

6. Den du aldrig kommer glömma?
Steglitsan av Donna Tartt. Jag tänker konstant på den boken fortfarande, flera månader efter att jag läst ut den.

8. Den mest spännande?
Det kan nog ha varit ungdomsboken Svensk synd av Martin Jern, som gick i en rasande fart.

9. Den längsta?
Den längsta boken jag läste 2014 är, föga förvånande, en av Kings böcker. 22/11 1963 vinner med sina 795 sidor - dock tätt följd av Steglitsan på 782.

10 ... och kortaste?
Den kortaste bok jag läste var novellen Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe, på 34 sidor.

11. Den med vackrast omslag?
Livbåten av Charlotte Rogan kan vara en av de snyggaste böcker jag läst. Layouten rakt igenom var riktigt vacker.

12. Den med fulast omslag?
Kan nog vara Varg-Larsen av Jack London.

14. Hur många böcker recenserade du?
63 stycken, om jag räknat rätt.

15. Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2014? Före eller efter att du läst boken?
Jag såg den nya filmatiseringen av Den store Gatsby, efter att jag läst boken. Och jag tyckte faktiskt att filmen på något vis gav mig en större förståelse för boken. Och så såg jag Gone Girl av Gillian Flynn som gick upp på bio i år - i det fallet var det var trailern som fick mig att bli intresserad. Sen såg jag en jättefin animerad kortfilm baserad på Den gamle och havet, en rysk tecknad film baserad på Djungelboken, och filmatiseringen av Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson.

16. Hur många seriealbum läste du?
Den längsta serieromanen jag läste var Smålands mörker av Henrik Bromander. Sedan läste jag också Hur man botar en feminist av Nanna Johansson, men eftersom den inte hade någon storyline fick den inte ens vara med på listan över lästa böcker i år.

17. Hur många av böckerna kom ut 2014?
Inte särskilt många - Svensk synd, Himmelstrand, Jag duger inte åt lycka och Speciella omständigheter är nog de som kom ut 2014, om jag inte räknar böcker som översatts och kommit på svenska först 2014.

18. En som bok alla borde läsa?
Som vanligt är det de sanna berättelserna som känns viktigast. Äta djur har fått mig att äta betydligt mer vegetariskt, och är en bok som alla borde läsa någon gång. Flickan och skulden är också en bok som jag skulle vilja lästes överallt av alla.

19. Den roligaste boken du läste?
Jag läste om en del böcker i år, bland annat Jonas Gardells böcker om Juha som både är något av det sorgligaste och det roligaste jag vet i läsväg.

20. Den mest hypade boken du läste?
Förmodligen Gone Girl, eftersom jag läste den precis när filmen gick på bio.

21. Den du hade väldigt stora förhoppningar på, och boken överträffade?
Steglitsan överträffade verkligen alla förväntningar, och det vill inte säga lite.

22. Den du blev mest besviken på?
Kanske Marie Hermansons Himmelsdalen, som jag mest kände var en axelryckning.

23. En relativt okänd bok du läste, som fler borde läsa?
Låt vargarna komma var en av de bästa läsupplevelserna jag haft någonsin, och den pratas det inte så mycket om - iallafall inte tillräckligt mycket!

24. Vilka fem böcker som kommer ut 2015 ser du mest fram emot att läsa?
Hm. Den enda jag vet som är självklar för mig är Kings nya - Mr Mercedes.

25. En bok som kom ut det här året som du inte hann läsa, men vill?
Väckelse av Stephen King ska jag ta och köpa så fort jag får tillfälle!

26. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2014?
Låt vargarna komma, Steglitsan och I klockornas tid.

27. Den bästa serien du upptäckte under 2014?
Jag gillade Miss Peregrine's Home for Peculiar Children väldigt mycket, och jag tror nog att jag skulle tycka om fortsättningen också (om jag bara kom till skott).

28. Den bok du såg mest fram emot?
Steglitsan tror jag - men ändå dröjde det innan jag faktiskt läste den.

29. Favoritförfattare du upptäckte 2014?
Carol Rifka Brunt ska jag definitivt hålla utkik efter i fortsättningen. Dessutom har jag blivit betydligt mer biten av Stig Dagermans författarskap och ägnat massor av tid åt hans dikter och samlingar i år.

30. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Förmodligen Boris från Steglitsan. 

31. Vilken bok påverkade dig mest?
Också här svarar jag Steglitsan - det var väldigt länge sedan jag kände mig så djupt påverkad av en bok.

32. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2014?
Människohamn av John Ajvide Lindqvist - jag har stått med den i handen flertalet gånger och ändå har det dröjt tills nu. Och den är ju så bra! 

33. Favoritcitat från en bok du läst 2014?
Åh, jag har ju så många! Men ett av mina favoriter är från Maria Gripes I klockornas tid: 

"Människor drömmer så ofta om att bli kungar. Är det då förbjudet för en kung att drömma om att vara människa?"

34. Den bok du läste 2014, som du kan tänka dig att läsa om 2015?
Hm - kanske The Ocean at the End of the Lane, det känns som om det finns mer att hämta där.

35. Vilka tre bloggare taggar du?
Alla som vill - men jag skulle gärna se Carolina, Mel och Bookbirds svar!

Och sist men inte minst vill jag önska er alla ett gott nytt år!

Årets böcker 2014

Imorgon är det nyårsafton, och eftersom det är ganska liten chans att jag hinner läsa ut ännu en bok innan året är slut så tycker jag att det är dags för årets listor. Som vanligt börjar jag med att lista alla de böcker som jag läst under 2014:

1. 22/11 1963 av Stephen King
2. An Abundance of Katherines av John Green
3. Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald
4. Smålands mörker av Henrik Bromander
5. I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund
6. Tid att älska dags att dö av E.M. Remarque
7. Giovannis rum av James Baldwin
8. The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman
9. Gul utanpå av Patrik Lundberg
10. Maurice av E.M. Forster
11. The Shining av Stephen King
12. Livbåten av Charlotte Rogan
13. Doktor Sömn av Stephen King
14. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
15. Odd och frostjättarna av Neil Gaiman
16. Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt
17. På stranden av Nevil Shute
18. I klockornas tid av Maria Gripe
19. Styggelsen av Amanda Hellberg
20. Som om jag frågat av Johanna Lindbäck
21. Glastunneln av Maria Gripe
22. Berövad av Liz Coley
23. Dubbelfel av Lionel Shriver
24. Himmelsdalen av Marie Hermanson
25. Muminpappans memoarer av Tove Jansson
26. Den gamle och havet av Ernest Hemingway
27. Varg-Larsen av Jack London
28. Egalias döttrar av Gerd Brantenberg
29. Djungelboken av Rudyard Kipling
30. Klätterbaronen av Italo Calvino
31. Farlig midsommar av Tove Jansson
32. Frankenstein av Mary Shelley
33. Äta djur av Jonathan Safran Foer
34. Glasblåsarns barn av Maria Gripe
35. Människohamn av John Ajvide Lindqvist
36. En komikers uppväxt av Jonas Gardell
37. Ett ufo gör entré av Jonas Gardell
38. Jenny av Jonas Gardell
39. Jag, En av David Levithan
40. Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet av Stephan Mendel-Enk
41. Männen med rosa triangel av Heinz Heger
42. Flickan och skulden av Katarina Wennstam
43. Trollvinter av Tove Jansson
44. Hunden av Kerstin Ekman
45. Steglitsan av Donna Tartt
46. Purgatorium av Mikaela Knutsäter
47. Priset man betalar av Lionel Shriver
48. Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie
49. The Face on the Milk Carton av Caroline B. Cooney
50. Glaskupan av Sylvia Plath
51. Musselstranden av Marie Hermanson
52. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs
53. Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist
54. Gone Girl av Gillian Flynn
55. Vårt behov av tröst av Stig Dagerman
56. Svensk synd av Martin Jern
57. Dansa på min grav av Aidan Chambers
58. Affektion av Martin Jern
59. Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe
60. Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
61. Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson
62. Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho
63. Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin
64. Lilla smycket av Patrick Modiano
65. Världens viktigaste kyss av David Levithan
66. Getingfabriken av Iain Banks
67. Eleanor & Park av Rainbow Rowell
68. Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist
69. I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan

Det är betydligt bättre jobbat än förra året, när jag bara hade läst 33 böcker. Anledningen till att jag ökat så mycket är nog en kombination av arbetslöshet, samt att jag börjat jobba deltid på ett bibliotek där läslusten frodats ganska bra.

Dessutom är 2014 det bästa året för den här bloggen hittills - just nu är vi uppe i omkring 5000 läsare i månaden (som mest ca 6000). Det bidrar förstås till att det blir roligt att hålla på med böcker och läsande. Det kan jag bara tacka er, mina läsare, för.

Men hur ser då årets lista ut, mer i detalj? Av de 69 böckerna är 26 barn- eller ungdomsböcker. 19 kan räknas som klassiker eller åtminstone kultböcker, och 13 stycken snuddar på något vis vid temat homosexualitet. Det finns fyra fackböcker - resten är skönlitteratur, inklusive två separata noveller.

Dessutom har jag för första gången läst en aktuell Nobelpristagare i Patrick Modiano! (fast årets lista innehåller fler - Rudyard Kipling och Ernest Hemingway).

Till nästa år hoppas jag på en lika lång eller längre lista, med samma slags blandning av vuxenromaner, ungdomsböcker och en och annan fackbok som i år.

Hur många böcker har ni läst i år?

Buck, is that you?

Jag är tillbaka hemma! Det har varit en fin och vit jul uppe i Sälen och jag har åkt en massa skidor, druckit en massa te och dessutom provat på att åka hundspann, något jag velat göra sedan flera år tillbaka. Det enda jag hade i huvudet var såklart Skriet från vildmarken av Jack London.

Och så har jag ju förstås läst en massa och fått böcker i julklapp (och ett presentkort på Akademibokhandeln). Men nu ska jag strax iväg och jobba på bibblan. Vad läser ni?

Recension: I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan

Jag har faktiskt aldrig sett den kända slasherfilmatiseringen av den här boken, och egentligen inte haft något intresse av det heller. Det var först när jag läste om boken som jag insåg att den verkade vara något i min smak - psykologisk thriller för tonåringar, ja tack!

De hade druckit, rökt gräs och de körde för fort. Men det var inte meningen att köra på pojken på cykeln. De fyra tonåringarna Julie, Ray, Helen och Barry lämnar olycksplatsen utan att göra något mer än ringa ett anonymt samtal till polisen, men händelsen slår alla deras liv i spillror. De lovar varandra att aldrig nämna det som hänt för någon, men det finns hemligheter som är för stora för att hållas gömda. Ett år senare får Julie ett anonymt brev i posten med bara sju ord: I know what you did last summer.

När jag läste om den här boken förstod jag att den var mindre en skräckroman och mer en psykologisk thriller om skuld och konsekvenser. Och sådant gillar jag, jag tycker att själva utgångspunkten för handlingen i I Know What You Did Last Summer är väldigt intressant. Vad händer när en sådan hemlighet måste hållas mellan fyra tonåringar? Hur påverkas man, och vad skulle hända med ens liv om man var tvungen att bära en sådan skuld?

Tyvärr tycker jag dock att boken fokuserar mindre på de interna känslorna och karaktärerna än vad jag skulle ha velat. Istället blir det hela till en märklig katt-och-råtta-lek mellan de fyra huvudpersonerna och den person som är ute efter hämnd. Det hela blir nästan löjligt i sitt upplägg och betydligt mer filmiskt än vad jag väntat mig av den här boken, eftersom författaren själv kritiserat den berömda filmatiseringen hårt.

Dessutom inser jag ungefär en tredjedel in i boken vem som är "hämnaren". Jag ska inte spoila något, men boken innehåller så få karaktärer att antagonisten blir tydlig med en gång med hjälp av lite sunt förnuft och uteslutningsmetoden. Det är trist, för det ger boken en tröttsam och förutsägbar känsla av att gå på räls mot ett mål som man själv ser men inte karaktärerna.

Karaktärerna, ja. De är alla ganska stereotypa och tråkiga, på samma sätt som man är van vid i skräckfilmer - den pryda tjejen, den nördiga killen, den snygga tjejen, den sportintresserade killen. Det är så extremt tydligt upplagt att man nästan himlar med ögonen. Ovanpå det är boken dessutom väldigt könsstereotypisk, med kvinnor som lagar mat och män som jobbar. Några intressanta eller minnesvärda karaktärer är det verkligen inte tal om.

Men som irriterar mig allra mest med boken är nog ändå att den känns så präktig på något vis, att den så tydligt andas moralkaka. Så här går det minsann, om man dricker innan man kör bil! Där ser ni! Så här går det när man är oförsiktig. Inte för att det är ett dåligt budskap, men det gör att man med en gång får svårt för att ta till sig boken.

Men nej, I Know What You Did Last Summer är inte en värdelös bok. Den har ett underhållningsvärde och själva utgångspunkten - skulden, hemligheten - är faktiskt intressant. Tyvärr dras det bara aldrig till sin spets, utan fokus ligger på helt utomstående hot. Personligen hade jag föredragit en bok som riktade in sig ännu mer på de psykiska aspekterna av olyckan, inte på någon galen hämnare som är svår att ta på allvar och som man dessutom redan upptäckt på hundra sidors håll.

"I Know What You Did Last Summer", 1973 (i reviderad upplaga 2010)

Juldagläsning

Dan efter dopparedan sitter jag nedbäddad med filt och julklappste med kanelsmak. Och läser. Såklart. Det dumma med att få nya spännande böcker i julklapp är ju att man lätt börjar läsa dem istället för den lite långsammare boken man egentligen bestämt att man skulle läsa... så här sitter jag och har bytt ut Stig Dagerman mot Lois Duncan. Alldeles lagom rysansvärt här uppe i kylan.

Vad läser ni under julledigheten?

En sen men god jul

En god jul, vill jag önska alla mina läsare. Själv har jag ett mysig om än ganska internetfritt julfirande uppe i Sälen. Det blir mer skidåkning än läsning, om man säger så. Men jag har fått två av de böcker jag önskade mig - I Know What You Did Last Summer av Lois Duncan, och Anne Franks dagbok. 

Jag passar på att ladda upp en bild som visserligen inte har något med litteratur att göra, men som visar hur fint det är här. Har ni fått några böcker i julklapp?

Vintersemester

Det kan bli lite mindre liv här på bloggen en vecka framöver - jag är nämligen just framkommen till Stöten i Dalarna där jag ska åka skidor över jul! Men läser gör jag, och recensioner blir det som vanligt. Min billäsning har varit Ormen, som jag verkligen vill ha utläst även om den är rätt seg. Vad läser ni så här dagarna innan jul?

Läsångest

Okej, jag ska inte ljuga - Dagermans Ormen går inte riktigt hem hos mig. Nu har jag inte läst i den på två dagar, vilket är mycket för att vara jag. Jag ska göra ett sista ryck och se om jag kan komma vidare ikväll, annars får jag lägga undan den ett tag. Det är nog mycket mindre bokens fel och betydligt mer beroende på att jag har ett ganska fullspäckat schema den här veckan.

Men jag har iallafall köpt det snyggaste skrivblocket jag sett på år och dag! Kolla bara - det ser ut som en hylla full med Penguin-klassiker. Vad jag ska skriva i det vet jag inte riktigt än - men man kan aldrig ha för många skrivblock.

Böcker för människohatare

Ibland när jag är uttråkad och inte vill lämna datorn kollar jag vad BuzzFeed har att säga om böcker. Och jag hittade den här roliga listan som tipsar om böcker för människor som hatar människor. Vad säger det om mig, att jag läst tre av dem och är intresserad av resten?

De jag läst är för övrigt En man med många talanger, A Clockwork Orange och Räddaren i nöden. Dessutom kan jag ju lägga till ett par på listan - några som absolut borde vara med är Getingfabriken, Flugornas herre, och kanske Bränt barn. 

Vilka har du läst? Och har ni något förslag till mig på fler människocyniska böcker?

Om man fortfarande hade iPhone...

Igår började jag prata noveller med en kollega (närmare bestämt John Ajvide Lindqvists Speciella omständigheter som jag gillade så mycket), och hon tipsade mig om en helt fantastisk app. Dötid heter den, den kostar sju kronor och kommer från Bonnier. Där kan man ställa in hur mycket dötid man har - tio minuter? Trettio? Femtio? Och sedan väljer appen ut förslag på noveller som tar ungefär så lång tid att läsa. Fantastiskt!

Jag ville såklart ladda ned den, men upptäckte att den inte finns till Android. Men jag tänkte att någon av mina läsare här kanske har iPhone och vill testa - ni kan ju alltid berätta vad ni tycker för mig här sen, det skulle jag bli glad för. Mer om appen kan ni läsa här.

Nu ska jag ta itu med dagen - hundklippning, biblioteksjobb och, såklart, mer läsning av Stig Dagerman.

En bra start på dagen

God morgon, önskar jag och Stig Dagerman. Jag sitter tidigt uppe med te, lussekatt och Ormen. Idag blir en lugn ledig dag innan veckan drar igång med jobb och julförberedelser. Jag ser fram emot att bara luta mig tillbaka och läsa. Vilken bok håller ni på med så här tredje advent?

Bästa julkalendern

Ni missar väl inte att Pottermore släpper nya grejer varje dag från och med idag tills den 23:e december? Även om sidan är lite rörig i mitt tycke så är själva upptäcktsfärden i kapitlen helt fantastisk, med allt det nya man kan läsa om Harry och hans värld. För att inte tala om hur fint och detaljerat illustrerade de är. Varje gång jag besöker sidan vaknar Potterfantasten inom mig igen och jag blir alldeles till mig och får lust att läsa om hela serien. Igen.

Speciella omständigheter

Förresten läste jag ut Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist häromdagen - en novell från Novellix, en sån där liten bok på bara runt femtio sidor. Och herregud, den var ju riktigt läskig!

Det var längesedan jag läste en spökhistoria som faktiskt skrämde mig, men Speciella omständigheter var faktiskt riktigt, riktigt obehaglig. Det är lustigt, för på många sätt är den en väldigt klassisk spökhistoria med alla de rätta elementen (hemsökt hus, källare, något som knackar i mörkret), men den blir ändå inte uttjatad eller tråkig - tvärtom. Den är bara en riktigt bra novell, från början till slut. En modern spökhistoria. Shit. Läs den, om ni får tillfälle... men inte i mörkret.

(Det blir ingen riktig recension av den, för den känns för kort att skriva något uttömmande om. Bara läs den.)

Inför julen

Den tjugofjärde närmar sig allt mer! Och som vanligt önskar jag mig hårda fyrkantiga paket - fast jag har egentligen bara tre titlar på listan i år. 

Jag har aldrig läst Anne Franks dagbok, vilket är en synd bara i sig självt. Alltså önskar jag mig hennes dagbok i oavkortad originalutgåva. Filmen I Know What You Did Last Summer har jag heller aldrig sett, men boken verkade väldigt intressant - psykologisk skräck för ungdomar säger jag inte nej till. Och, såklart - Kings nya Väckelse. 

Vilka böcker önskar ni er i julklapp?

Recension: Eleanor & Park av Rainbow Rowell

Jag har hört mycket om den här boken - eller kanske rättare sagt hittat citat och bilder på tumblr, sett den i listor över favoritböcker och förstått att det här är en väldigt omtyckt bok. Och jag blev nyfiken - jag fick intrycket att det var en slags blandning mellan The Fault in Our Stars och The Perks of Being a Wallflower - och den jämförelsen är inte helt fel.

De råkar hamna bredvid varandra på skolbussen - Park, musiknörden helt klädd i svart som bott på samma ställe i hela sitt liv med sin bror och sina kärleksfulla föräldrar. Och Eleanor, som just flyttat dit med sin kuvade mamma, sin hemska styvpappa och en hel hop med yngre syskon. Med sitt röda hår, sin märkliga klädstil och sin övervikt blir hon snabbt dubbad till skolans fetto. Ingen av dem passar in - utom kanske med varandra.

Trots att den här boken är mer än 300 sidor lång har det tagit mig väldigt kort tid att läsa den. Det var längesedan jag läste på engelska nu, men som alltid med ungdomslitteratur verkar originalspråket vara att föredra. Så snart jag vant mig vid engelskan igen så flyter den här boken på, alldeles obehindrat. Den är verkligen en sträckläsningsbok - man vill tillbaka till den hela tiden, så fort man har en minut över. Själva läsglädjen i den här boken har nästan varit dess allra största förtjänst.

Och visst liknar den både The Fault in Our Stars och The Perks of Being a Wallflower. Här finns samma slags halvt omöjliga kärlekshistoria som i den förra, och samma slags utanförskap som i den senare. Jag säger inte att jag nödvändigtvis vill jämföra dem med varandra, men det finns definitivt gemensamma nämnare. Det där att man sitter och ler lite mest hela tiden, att det går så lätt att läsa, att det är så fint, den där känslan av skörhet som verkar hänga ihop med den här typen av böcker.

Boken växlar perspektiv mellan Eleanor och Park, ett sätt att skriva som visserligen känns något uttjatat men som fungerar väldigt väl. Dock kan jag ibland önska att det var lättare att skilja de två åt - ibland kan jag komma på mig själv med att behöva påminna mig om vems kapitel jag läser ur just nu, för de bådas röster är ganska snarlika. Men språket är enkelt och samtidigt väldigt effektfullt, och det finns en hel del liknelser som jag verkligen gillar.

En av de saker som jag gillar allra bäst med Eleanor & Park är hur verkliga karaktärerna känns. Vi pratar inte om någon gnistrande Edward Cullen eller någon söt, finlemmad brunett - här är ingen av karaktärerna fantastiskt snygga och de har båda två egenskaper och tankar som de skäms för. Och det känns faktiskt oväntat skönt att få läsa en så rosenskimrande första-kärleken-roman om två människor som känns så vanliga. Det gör boken betydligt lättare att relatera till och ta till sig.

Dessutom är det här inte en bok om en okomplicerad kärlekshistoria; det säger ju nästan sig självt. Det finns en hel del mörka element som jag verkligen gillar, för det hindrar boken från att bli alltför sockersöt. Det handlar om utsatthet på många sätt - om mobbing, fattigdom och taskiga hemförhållanden, och jag tror att det är en väldigt viktig bok att läsa på grund av just de sakerna. Man läser alltför sällan böcker som den här, böcker som kan skildra de svåra sakerna utan att för den sakens skull låta dem ta över hela handlingen. För i grund och botten är Eleanor & Park ändå en kärlekshistoria ut i tåspetsarna.

Och det är en oerhört fin bok. På väldigt många sätt. Inte bara för att berättelsen är fin, men för att den känns verklig. Den distans jag ibland känner till boken beror nog i högre grad på hur amerikansk den känns, grundad i typisk high school-miljö, än för att den brister på något annat sätt. Visst finns det ett par tillfällen som känns så filmiska att det nästan blir för mycket, men på det stora hela balanserar Eleanor & Park mellan det gulliga och det hemska på ett väldigt bra sätt. Det finns både humor och tragik i boken och den lyckas hela tiden avhålla sig från att bli alltför smörig. Till och med i de mest kärlekskranka ögonblicken finns det utrymme för tvivel och skam. 

I slutändan vet jag ändå inte om jag skulle vilja kalla Eleanor & Park en favoritbok. Berättelsen känns lite för lik andra kärlekshistorier för att kännas helt unik. Men det är definitivt en bra bok, och jag kan se framför mig hur den kommer som en bittersweet indiefilm för ungdomar om ett par år. Och jag tvekar inte att rekommendera den till någon. Den är väldigt fin, och samtidigt sorglig, och samtidigt så hoppfull - och det är aldrig fel med en sådan bok.

"Eleanor & Park", 2013

Färdlektyr

Idag läser jag Eleanor & Park på tåget. Och på jobbet. Och hemma. Den är väldigt svår att lägga ifrån sig! Vad läser ni?

Recension: Getingfabriken av Iain Banks

Jag ska inte ljuga - hela anledningen till att jag ville läsa den här boken var för hur den beskrevs på baksidan; ondskefull, effektivt vidrig, ett frosseri i grymhet - och samtidigt med orden storslagen debut och fängslande. Till och med killen som sålde boken till mig sa att den verkade helt skruvad. Och det finns väl ingenting bättre än kontroversiella debutromaner?

Tonårige Frank har sedan barnsben varit en psykotisk mördare. Han bor ensam med sin pappa på en ö utanför Skottlands kust, där han ägnar sin tid åt rituella djuroffer, byggandet av vapen och åt Fabriken som finns uppe på vinden, okänd för alla utom han själv. Hans bror Eric har just rymt från ett mentalsjukhus och Frank väntar, övertygad om att hans bror snart ska komma hem.

Jovisst - Getingfabriken är väldigt äcklig. Den beskriver i detalj tre mord på små barn, makabert djurplågeri och våld, och visar upp en perversitet som blir direkt motbjudande. Det blir särskilt effektfullt eftersom boken är skriven mindre som en skräckroman och mer som en arbetarroman, med ett realistiskt och sakligt språk. Och så läser man ju allting från Franks egen synpunkt - och för honom är detta helt normala sätt att spendera dagarna på.

Kontrasten blir skarp, och samtidigt är det just där som den verkliga poängen och den riktiga skräcken finns - i sättet Frank tänker, sättet han blivit uppfostrad och lärd att bete sig. Han är övertygad om att allting hänger ihop, att det finns ett sammanhängande syfte i allt han gör,och själv spelar han en viktig roll. Och i det blir Getingfabriken snarare en bok som konfronterar religion och samhälle, och dess inverkan på den enskilda människan. Istället för att bara bli ett frosseri i brutalitet blir Getingfabriken en mångbottnad roman som dessutom är väldigt bra skriven.

Det är en bok som är smart upplagd, och  märkligt fascinerande. Framför allt finns det, tro det eller ej, en slags vriden humor i den som lyfter boken till höjder den inte hade nått om den varit gravallvarlig. Det finns en underfundig, mörkt och ironisk lättja i den som gör att det inte bara blir en smart bok, utan också en som är väldigt underhållande.

Trots att boken knappast beskriver ett helt samhälle så blir Frank ändå en slags envar och det går att läsa boken som en slags kritik mot samhälle och religion. Och faktiskt har jag redan från sida ett en känsla av att vilja kategorisera den här boken som en dystopi. Tankarna går ständigt till A Clockwork Orange, som har många gemensamma nämnare med Getingfabriken.

Men det finns saker som stör mig - kanske framför allt de sista sidorna, som jag ogillar av samma anledning som jag ogillade den ursprungliga epilogen till A Clockwork Orange. Här låter Banks sin huvudperson resonera och förklara sitt beteende, och det är så totalt onödigt när jag redan förstått. Här skriver boken mig på näsan som läsare, och även om de sidorna ger ett nödvändigt slut åt några lösa trådar är det synd att den slutar på ett så övertydligt vis när den dittills varit så bra på att få fram vad den vill genom att låta läsaren läsa mellan raderna.

Jag tror att det är lätt att fastna i själva äckelfaktorn i Getingfabriken, och inte kunna ta sig förbi de vidrigheter som den skildrar på ett så neutralt sätt. Och då stannar också boken där, som en slags "litterär motsvarighet till en våldsvideo" som en kritiker uttryckte det. Då blir den heller inte mer än sitt blod, sitt våld och sin perversitet. Men om man läser mellan och under det där, så blir Getingfabriken en smart, vass och väldigt läsvärd roman som provocerar sin läsare till att tänka efter ordentligt.

"The Wasp Factory", 1984

Hornigt värre

Och så har jag sett filmatiseringen av Horn av Joe Hill. Jag hade nog alldeles för höga förväntningar, märkte jag. Horn är en sån där bok som lyckas blanda massor med genrer - skräck, humor, kärlek, mordgåta - utan att någonsin bli för mycket av det ena eller det andra. Det är en bok som jag tyckte så mycket om just för att den var så oväntad och originell, någonting jag aldrig läst förut.

Filmen drar det hela lite väl långt tycker jag, med en del effekter som jag faktiskt skrattar åt trots att det inte var meningen att de skulle vara roliga. Jag tror att bokens absurditet inte riktigt fungerar på film, då blir det hela alldeles för skruvat för att funka ordentligt. Men det var ändå så länge sedan jag läste boken att jag glömt bort en del grejer, så det fanns faktiskt saker som förvånade mig lite.

Men men. Det är kul att ha sett den, även om den inte var någon höjdare. Sen passar ju Daniel Radcliffe oväntat bra i horn, eller är det bara jag?

Getingar och nudlar

Idag läser jag Iain Banks Getingfabriken över en skål med nudlar - äkta studentkänsla på det. Och så känns det lite lustigt att gå från ungdomsböcker med feelgoodkänsla till Banks, som är mörk och obehaglig. Men omväxling förnöjer heter det ju. Och snart ska jag iväg på fredagspass i lånedisken på bibblan! Sedan ska jag minsann fira helg. Vad läser ni?

Recension: Världens viktigaste kyss av David Levithan

Jag tror att det här blir den sjätte boken av David Levithan som jag läser, och den tredje som är skriven enbart av honom (de andra är skrivna tillsammans med John Green och Rachel Cohn). Jag både gillar och ogillar Levithan av flera olika anledningar, men det går inte att förneka att han är en intressant författare inom både ungdomslitteratur i stort och som hbtq-författare. För det är ju faktiskt därför jag envisas med att läsa hans böcker - på grund av det här ständigt pågående lästemat jag snöat in på, med skildring av homosexualitet i litteraturen.

I Världens viktigaste kyss får vi följa flera unga bögar. Craig och Harry har gjort slut, men har bestämt sig för att slå världsrekordet i världens längsta kyss, närmare bestämt 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder. Det hela är noggrant planerat på en offentlig plats, och de är omgivna av familj och vänner - men snart också av motståndare och människor som protesterar. Samtidigt är Ryan och Avery på sin första dejt, något som kan bli början till något riktigt stort, och Peter och Neil firar ett år tillsammans. En bit bort försvinner Cooper allt längre bort från den riktiga världen. Och överallt finns rösterna av de som försvunnit, alla de unga män som dog i aids men som finns kvar för att kunna betrakta livet.

Världens viktigaste kyss skulle kunna vara något så ovanligt som en bok skriven ur vi-perspektiv. Berättarrösten tillhör nämligen ingen av tonåringarna som egentligen står i fokus för boken, utan till den slags kör av döda som betraktar och ser dem. Det är ett intressant grepp som fungerar oväntat väl, hur märkligt det än kan låta. Det får mig att tänka på förra boken jag läste av Levithan, Jag, En som också experimenterar med sitt berättarjag. Det är uppfriskande att se den sortens twist på berättandet.

Som sagt har jag en ganska ambivalent inställning till David Levithan. Jag tycker på ett sätt att han är en väldigt välbehövlig röst inom ungdomslitteraturen, framför allt för att han ger unga, moderna homosexuella killar en röst och en litteratur där att vara homosexuell inte innebär ett problem. I alla hans böcker finns det ett stort fokus på det positiva, på acceptansen och det lyckliga slutet. Det är förstås ett beundransvärt ställningstagande och något som jag i teorin gillar att se, eftersom i princip all annan litteratur med homosexuella huvudpersoner problematiserar sexualiteten.

Men det är också i detta som jag alltid upplever att det skaver lite. Jag funderar och funderar på vad det kan vara som ger mig den känslan, och jag tror att jag insett vad det är - David Levithans böcker känns tillrättalagda. Det finns en slags känsla av planering i dem, att de är noga uttänkta och noggrant dikterar vad man ska tycka som läsare. Det gör att karaktärerna ibland känns som stela dockor vars repliker kommer från ett manus. Det är en känsla som jag på något vis förknippar med amerikanska filmer - allting är lite för glansigt, stelt och uppenbart ditmålat. Samtidigt kan jag inte säga rakt ut att det är någonting negativt, för genom att bygga upp en bättre värld i sina böcker kan Levithan mycket väl bidra till att den verkliga blir bättre.

I just Världens viktigaste kyss finns det visserligen mörka element, och boken tar itu med både hatbrott, självmordstankar, familjekonflikter och ett bakåtblickande på den hjälp som nekades de bögar som dog i aids, utan att släppa sin i grunden positiva anda. Själva kören av döda som betraktar och berättar ger boken en svävande stämning, men i slutändan en väldigt positiv nostalgisk sådan - det blir en jämförelse mellan då och nu, och man inser att även om det går långsamt, även om det fortfarande är revolutionerande att se två killar som kysser varandra, så är världen på väg åt rätt håll.

Det tråkiga med boken är egentligen att den har lite för många karaktärer - jag inser då och då att jag blandat ihop de olika killarna eller glömt bort vem som tyckte vad. Ett par mindre hade faktiskt inte skadat, för jag hade gärna gett mer utrymme till några av dem att fylla. Dessutom, trots att jag gillar vad Levithan håller på med i sina böcker när det kommer till genus - här pratar vi inte bara bögar, det finns transpersoner med också - så saknar jag tjejerna. I den här boken finns det verkligen inte en enda tjej med en ordentlig roll. Och jag undrar lite för mig själv var feelgood-böckerna om lesbiska tonåringar finns?

I slutändan är ändå Världens viktigaste kyss en fin bok. Den är positiv, underhållande och lite småpirrig. Kören av döda ger den en mer grundad, sorgsen ton som väger upp det som annars hade blivit alldeles för glättigt. Den här sortens böcker behövs, men någon gång vore det roligt att läsa en som inte har David Levithans namn på framsidan.

"Two Boys Kissing", 2013

Nobeltankar

Efter att ha läst Modianos Lilla smycket började jag fundera på vilka fler Nobelvinnare jag läst. Listan på vinnare är lång, och jag har läst elva av dem (dock aldrig med tanken att läsa för att de vunnit Nobelpriset - i Kiplings fall visste jag inte ens om det).

De jag har läst är: Rudyard Kipling (Djungelboken), Selma Lagerlöf (Gösta Berlings saga), Knut Hamsun (Svält), Thomas Mann (Döden i Venedig), Ernest Hemingway (Den gamle och havet), Albert Camus (Främlingen), John Steinbeck (Möss och människor), Samuel Beckett (I väntan på Godot), William Golding (Flugornas herre), och J.M. Coetzee (Onåd). 

Och så blev jag nyfiken på hur ni gör. Jagar ni efter böckerna när vinnaren tillkännagetts? Har ni läst många Nobelpristagare? Vilka då? Kommentera, det skulle vara kul att se!

Recension: Lilla smycket av Patrick Modiano

Det här med Nobelpristagare. Ni har säkert märkt att jag inte skrivit ett dyft om Nobelpriset i litteratur här på bloggen. Det är klart att jag är spänd på att veta vem som får det varje år, men det är inget som jag är särskilt insatt i. Dessutom blir jag lätt avtänd på att läsa böcker som alla andra läser för tillfället, och är det ingenting jag är intresserad av sedan förut är det heller ingenting jag jagar efter att få läsa. Men så blev Lilla smycket utvald till bokcirkeln jag är med i, och nu sitter jag alltså här och har precis som många andra läst min första bok av Patrick Modiano.

I tunnelbanan i Paris får den unga Thérèse syn på en kvinna i gul kappa - en kvinna som är oerhört lik hennes mamma, som påstås ha dött för flera år sedan i Marocko. Thérèse börjar följa efter kvinnan, allt mer övertygad om att det är hennes mor. Samtidigt börjar hon tänka tillbaka på åren med mamman och alla de smärtsamma minnen som är förknippade med barndomen.

Lilla smycket är en väldigt tunn bok på knappt 130 sidor, och jag har läst den under en enda intensiv läsdag. Det har inte gjort så mycket - det är inte en bok som man måste ta pauser i, utan den flyter på obehindrat, även om det så klart aldrig är optimalt att läsa böcker under tidspress. Men trots att boken till sin längd är ganska anspråkslös så hinner det berättas en hel del mellan sidorna.

Boken är uppbyggd kring tillbakablickar och minnen, och på många sätt känns läsupplevelsen som ett pussel där man får bit efter bit för att så småningom kunna bygga upp Thérèses bakgrundshistoria. Det är ingen ljus berättelse, men bokens lågmälda och ibland nästan känslokalla språk hindrar det från att bli melodramatiskt eller snyftigt. Det är berättelsen om ett övergivet barn som blivit en övergiven vuxen, och boken existerar någonstans mellan ett nu och ett då på ett sätt som blir drömskt och nästan suddigt.

Just språket i boken tycker jag mycket om, det är dämpat, avskalat och utan särskilt mycket känslor, vilket lämnar utrymme åt mig som läsare att tolka och vara aktiv i skapandet av berättelsen. Men samtidigt kan jag också känna att det hindrar boken från att kännas särskilt angelägen. Jag känner aldrig att jag riktigt bryr mig om Thérèse eller någon av de andra karaktärerna i boken, de känns alla långt borta. Sättet som boken är berättad på gör också att handlingen aldrig känns särskilt spännande, och även om jag gillar grundidén så lyfts den aldrig upp ordentligt, och upplösningen är ganska svårbegriplig för mig.

Precis som många sagt är Modiano också starkt knuten till Parismiljön. Lilla smycket är tydligt präglad av staden som utgör en ständig kuliss med gatunamn, adresser och platser. Emellanåt tycker jag att det blir för mycket gatunamn och platsnamn som inte säger mig någonting, men det är såklart en smakfråga. Om man bodde i Paris eller hade varit där mycket hade alla namnen säkert varit roliga snarare än hindrande i läsningen.

Sammanfattningsvis kan jag ändå säga att jag gillar Lilla smycket, främst för språket och känslans skull. Dock är berättelsen i sig inte särskilt engagerande, och det känns som om det är en bok som jag snart kommer att ha glömt bort. Men jag kan tänka mig att det här språket, i kombination med en handling som jag känner mig mer uppslukad av, skulle kunna bli helt suveränt.

"La Petite Bijou", 2001

Racerläsning med Modiano

Jag har ägnat dagen åt ordentlig hetsläsning för att bli klar med Patrick Modianos Lilla smycket i tid till bokcirkelträffen ikväll - och jag hann! Två timmar till godo. Och jag har dessutom haft ganska bra julkänsla också, med hyacintdoft och valnötter att äta. Tur att boken är så kort, säger jag bara. Nu ser jag fram emot vad de andra i cirkeln har att säga om årets Nobelpristagare. Recension dyker upp snart!

Välkommen till vintern

Hoppas att ni alla hade en fin första advent! Det känns lite galet att vi redan är inne i december månad, gör det inte? Men om inte annat så betyder det iallafall att jag presenterar en ny favoritbok i spalten till höger - månadens val är 22/11 1963 av Stephen King, som jag fick i julklapp för nästan precis ett år sedan.

Annars läser jag nobelpristagaren Patrick Modianos bok Lilla smycket och känner mig smått stressad över den eftersom den är till kvällens bokcirkel. Vi får se om jag hinner! Vad läser ni?

Recension: Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin

Den här boken har jag läst mycket för att jag har lite av en personlig koppling till den - författaren är nämligen dotter till rektorn på folkhögskolan jag gick på för ett par år sedan. Det är lite roligt, men mest av allt läser jag Jag duger inte åt lycka för att den kommit varmt rekommenderad från en av mina bästa (och mest litterära) vänner.

Jag duger inte åt lycka handlar om en ung, namnlös kvinna som driver omkring mellan stad och landsbygd, i jakt på en balans mellan ensamheten och gemenskapen. Det är också en kärlekshistoria där man får följa en relation från början till slut, och problematiken i att försöka vara någon annans när man samtidigt vill vara sig själv, det ambivalenta i att försöka ge sig åt någon utan att ge upp vem man själv är.

På skrivarlinjen jag gick (på ovan nämnda folkhögskola) pratade vi ofta om "hemliga" texter. Med det menades texter som man var tvungen att fundera över för att förstå, texter som var svårlästa och snåriga. Just den beskrivningen tänker jag ofta på medan jag läser Jag duger inte åt lycka, för det är så jag upplever den. Hemlig. Intern, dold, svår. Det är en bok om utsattheten i att älska någon, om identitetssökande, om att försöka hitta en plats och en trygghet med lagom mycket gemenskap och lagom mycket ensamhet. 

Romanen är skriven ur ett jagperspektiv på ett sätt som nästan liknar en enda lång monolog, utan särskilt mycket utrymme för andra karaktärer än huvudpersonen. Det skapar en ganska instängd känsla som jag ibland upplever som väldigt jobbig. De flesta personerna i romanen nämns med initialer eller förkortningar, och bara ett fåtal är namngivna. Det, i kombination med att det är en oerhört inåtblickande roman, gör att jag har svårt att få grepp om bikaraktärerna - de flyter omkring i periferin som skuggor utan ansikten.

Språket, som är prosalyriskt snarare än berättande, sitter verkligen i framsätet och jag har intrycket av att språket, orden och rytmen är viktigare än själva berättelsen. Ofta känns det rentav som om boken inte riktigt vet var den ska ta vägen, och den går lite i cirklar med sina resonemang utan att handlingen kommer vidare. Och det är här som boken tappar mig lite. Jag är den typen av läsare som tycker att det är viktigare med en intressant handling än ett vackert språk, och för mig har alltid en bra berättelse varit det jag i första hand är intresserad av. Och jag upplever ofta att Jag duger inte åt lycka saknar en tydlig handling, ett driv framåt. 

Dessutom är det sällan som språket faktiskt griper tag ordentligt i mig. Det finns någonting monotont över texten som gör mig avtrubbad och distanserad, som om jag läser någons väldigt interna dagbok som är svår att förstå utan rätt kontext. Det blir frustrerande, och jag kommer på mig själv med att leta efter ställen som bränner till, ställen där språket blir citerbart och vackert, utan att faktiskt hitta dem. Allt detta bidrar till att jag får väldigt svårt för den här boken. Det är egentligen bara framåt slutet, när boken får en mer utpräglat sorgsen och bitterljuv ton, som jag tycker att läsningen lyfter lite.

Min vän som gav mig boken sa att den inte riktigt var en Amandabok, och det hade hon alldeles rätt i. Jag duger inte åt lycka är verkligen inte min typ av roman, och även om den varit intressant att läsa just eftersom jag sällan tar mig igenom den här sortens böcker, så är det inte en bok som jag känner att jag kommit särskilt nära. Jag skulle inte vilja kalla den dålig, men för mig personligen saknar den en ordentlig röd tråd, jag blir förvirrad av den gissningslek som det vaga språket ibland utsätter mig för och jag tycker inte att språket är bra nog för att väga upp att den ibland stampar väl länge på samma ställe. Jag tror säkert att någon som uppskattar det mer inåtblickande och monologaktiga kan ha stort nöje av boken, men den någon är inte jag.

 

"Jag duger inte åt lycka", Norstedts, 2014

På läslistan

Jag har visst tappat bloggen lite de senaste dagarna. Men jag lovar, jag läser! Och snart blir det en recension på Jag duger inte åt lycka. Det går som sagt ganska långsamt framåt med den, och som alltid när det inte går fort nog samlar jag på mig en hög med böcker som jag längtansfullt sneglar på.

Den högen ser ut så här för tillfället, så se fram emot Ormen av Stig Dagerman, Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist, Den lille vännen av Donna Tartt, Getingfabriken av Iain Banks, Det osynliga barnet av Tove Jansson, Eleanor & Park av Rainbow Rowell, Världens viktigaste kyss av David Levithan - och sist men inte minst, boken vi läser i cirkeln för tillfället, nobelpristagaren Patrick Modianos Lilla smycket. 

Har ni läst någon av dem?

En god morgon

Jag dricker te och läser Jag duger inte åt lycka. Det går långsamt, men jag har kommit ungefär halvvägs. Och som vanligt när det går långsamt i min läsning går jag och plockar böcker från ungdomsavdelningen på jobbet. Jag sitter i disken och så får jag syn på en skyltad bok därborta på tonårsavdelningen, och vips så har den följt med hem. De senaste dagarna har jag lånat Eleanor & Park av Rainbow Rowell som jag har hört mycket om, och Världens viktigaste kyss av David Levithan - för att fortsätta på tema homo i ungdomslitteratur såklart.

Men än så länge är det Märta Fohlins debut som gäller (och en del körkortsteori, men det är så tråkigt att jag väljer att inte ens se det som läsning). Vad läser ni? 

Filmhelg

Det är en helg full av filmatiseringar; jag är hemkommen från bion där jag var och såg den tredje Hunger Games-filmen, Mockingjay part 1. Säga vad man vill om att dela upp filmer på det här sättet (verkar vara en genomgående trend i ungdomsfilmer, med tanke på Harry Potter and the Deathly Hallows och Breaking Dawn), det blir åtminstone betydligt mer tid åt att följa boken.

Det är väl egentligen det jag respekterar mest med den här filmen, att den följer boken hyfsat bra. Men det märks att det är en transportsträcka, den är ändå betydligt sämre än de förra två. Men Katniss är ju alltid cool. Så det är väl bara att luta sig tillbaka och vänta på del 2 - är det i november 2015? Någon som vet?

Fredagkväll med Hannah

Ikväll har jag firat fredag med att se på Hannah med h, filmatiseringen av Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Det märktes att den var daterad, och skådespelarna var inte särskilt bra, men det är kul att ha sett den. Bäst av allt var ändå soundtracket av The Knife, och att den spelades in i Malmö (fast ändå pratar Hannah stockholmska, suck).

Och så läser jag Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin. Inte riktigt min typ av bok, men man måste ta sig ut från komfortzonen då och då.

Recension: Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho

Jag tvekade lite inför den här boken, som är tjock och tung och som jag plockade upp från bordet med boktips inför Halloween på biblioteket. Jag gillade utformningen, med rött och svart, och handlingen lät som något jag skulle kunna gilla. Och det dröjde inte länge från att jag börjat på den tills jag varit helt uppslukad.

Fyra barndomsvänner återser varandra under tragiska omständigheter; Benjamins fästmö Sofie har kört ihjäl sig och det gamla gänget samlas för att närvara på begravningen. Förutom Benjamin är det prästen Simon som nyss gjort bort sig inför hela Gränby, och Sofies bror Loke som trots sin grava stamning lyckats bra med ett radioprogram i Helsingfors. Hem till Österbotten kommer också Christoffer, som forskar om folktro och särskilt det onda skogsväsendet Raamt som synts till i de lokala skogarna - ett väsen som verkar vara närmare än vad någon av de fyra vännerna räknat med.

Jag gillar Gräset är mörkare på andra sidan väldigt mycket. Trots att den är över fyrahundra sidor lång har det bara tagit mig ett par dagar att läsa ut den, och den är onekligen en väldigt spännande bok som rör sig ledigt i gränslandet mellan spänning och skräck, vardagsrealism och fantasi. Det har varit väldigt skönt att läsa en bok till vilken tankarna hela tiden återvänder och som jag hela tiden vill läsa vidare i.

Det allra bästa med den är utan tvekan karaktärerna, de fyra barndomsvännerna vars återseende av varandra får dem att tänka tillbaka både på barndomen och på relationerna till varandra, sina familjer och sin omgivning. Upplägget påminner mig ganska ofta om Stephen Kings klassiker Det, som också den handlar om ett gäng vuxna vänner som återvänder till sin barndoms småstad för att kämpa mot den namnlösa fasan som de för länge sedan trott var borta.

Också språket andas en del Stephen King - det flyter på lätt och ledigt, enkelt att känna igen sig i och väldigt detaljrikt - ibland kanske lite väl mycket. Det Kingaktiga finns där såväl i handlingen som i språket och utförandet. Dock får Gräset är mörkare på andra sidan en helt egen och unik ton kanske särskilt av de Österbottniska omgivningarna, de djupa skogarna och kalla sjöarna. Det finska märks också i dialogen, som jag i egenskap av skåning inte alltid förstår. Men förutom en del dialektala uttryck är dialogen på det hela väldigt bra, då särskilt skildringen av Lokes stamning (också i Det har en av huvudpersonerna en grav stamning, dock betydligt sämre gestaltad) som blir väldigt påtaglig och verklighetstrogen.

Gräset är mörkare på andra sidan är på många sätt en roman som rör sig i skräckgenrens territorium, en spännande bok som lutar sig mot en kuliss av mörker och undanglidande skuggor som får sätta stämningen. I bakgrunden rör sig hela tiden den mörka skuggestalten Raamt, och undringen: vad är Raamt egentligen? En vålnad, ett förebud om döden eller en budbärare? Men trots Raamt blir ändå Gräset är mörkare i grund och botten snarare en bok som fokuserar på människans inre liv än på det övernaturliga yttre, en bok om skuld, om skam och begär, och om vikten av att våga fråga om hjälp, att våga kommunicera. Och mitt i allt det mörka lyckas den samtidigt ofta vara rolig.

Men trots att jag rakt igenom njuter av den här läsupplevelsen finns det några saker som sticker i ögonen - förutom några rent talspråkiga uttryck i själva texten som slår mig som amatörmässiga reagerar jag framför allt på hur väldigt få kvinnor som har någon ordentlig roll i boken. Alla viktiga huvudpersoner är män och den enda kvinnan av ordentlig vikt är Sofie, som ju är död från sida ett. Det stör mig lite, hur mansdominerat det hela är. Samtidigt lyfter boken andra frågor som är verkligt intressanta - om sexualitet, om förbjudna och mindre förbjudna begär, och det gör den på ett väldigt snyggt sätt. Framför allt Christoffers kamp med sin egen sexualitet i relation till barndomsvännerna och familjen är starkt gestaltad, och mycket av boken ägnas åt problematiken att återvända till det man lämnat. Spänningarna mellan syskon och föräldrar, mellan de som lämnat och de som valt att stanna kvar.

Och det är väl ändå det som får mig att gilla den här boken så skarpt i slutändan,. Relationerna, mänskligheten, vänskapen. Jag gillar alla karaktärerna och engagerar mig i deras problem och livsöden, och det gör att jag knappt kan lägga boken ifrån mig. Nej, den är kanske inte det bästa jag läst, det finns partier som känns konstlade och som andas nödlösning, men på det stora hela är Gräset är mörkare på andra sidan en rakt igenom bra bok som faller mig ordentligt i smaken. Av flera olika anledningar - mörkret, att det är svenskskriven skräcklitteratur, miljöerna, de allmänmänskliga känslorna och konflikterna. Allt det gör Gräset är mörkare på andra sidan till en läsvärd, välskriven och intressant roman.

"Gräset är mörkare på andra sidan", Schildts och Söderströms, 2012

Höstsysslan

Hösten är till för sådant här; varmt te och bra böcker. Jag har precis börjat på Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho som faktiskt verkar riktigt bra än så länge. Jag hoppas att det håller i sig. Och så dricker jag mitt Gotlands-te ur en mugg med motiv av Edvard Munch. Mycket bättre blir det inte. Vad läser ni?

På tal om Mumin

Nu har det blivit roligare att pendla också, för jag har skaffat en ny plånka till mitt tågkort!

Recension: Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson

Per Nilsson är en sån där författare som jag vet är en big deal, men som jag aldrig riktigt fått grepp om. Han är ett stort namn inom svensk ungdomslitteratur, kanske särskilt stor under nittiotalet, men det var först förra året som jag läste något av honom. Då var det Hjärtans fröjd, en bok jag inte blev särskilt gripen av och som jag nu knappt kan minnas. Men den här titeln, Ett annat sätt att vara ung, har alltid känts nära, som något jag hört talas om men inte riktigt minns var. Något jag borde läsa.

Sjuttonåriga Hannah vet precis vem hon är, hon vet vem hon vill vara och hur hon vill leva. Hon går gymnasiet i Malmö och bor ensam i en lägenhet där, och sin fritid ägnar hon åt att skriva, tänka och klistra upp dikter på väggarna. Men så kommer flera personer in i hennes liv - den intelligente gymnasieläraren med vackra händer, den livliga flickan Milena och hennes storebror Eldin, och Andreas, med skinnjacka och rakat huvud. Och samtidigt börjar Hannahs telefon ringa, varje kväll när hon gått och lagt sig. Vem ringer? Vad vill denne någon? Det börjar kännas som om någon spelar ett spel med henne, som om någon försöker lura henne. Eller?

Jag har varit inne i något av en lässvacka de senaste veckorna - varför vet jag inte riktigt, men jag tog till mitt vanliga knep och gav mig på en ungdomsbok för att få upp farten igen. Men den här gången fungerade det inte riktigt - kanske för att Ett annat sätt att vara ung inte är någon hjärndöd bok som bara går att luta sig tillbaka inför som när man ser en film. Nej, det här är en bok som kräver engagemang, och tyvärr har jag inte alltid känt att jag varit tillräckligt närvarande för att ge den här boken en ärlig chans. 

Det betyder dock inte att jag inte gillar Ett annat sätt att vara ung. Tvärtom, det är snarare jag själv som varit någon annanstans, för när jag sedan väl bestämt mig och dykt in i den här boken är den svår att släppa. Det finns någonting här, det finns något hos Hannah och det finns något i språket och upplägget i den här boken som är väldigt, väldigt unikt. Det är en bok om ungdomen och om att vara alldeles vanlig men ändå inte, och om alla frågor som snurrar i ens huvud när man precis börjat förstå hur världen fungerar och precis blivit vuxen nog att vara ensam i den. Hannah funderar på hur stor plats en människa egentligen får ta, hur mycket man får lov att vara och göra och säga, och på många plan är den här boken väldigt existentiell.

För det är en bok med många plan och nivåer, vilket gör den väldigt, väldigt intressant. Det är inte bara en bok om Hannah och hennes liv, det är också en bok om att skriva en bok, och vem som är karaktär och vem som är författare är inte alltid klart. Mot slutet blir boken en metatext som nästan är jobbig, och definitivt svår att få rätsida på som läsare eftersom det inte är riktigt vad man förväntat sig.

Språket i boken bidrar också mycket till den lite långsamma, halvt mysiga och halvt oroliga känsla som går igenom boken - det är Hannahs språk, lite eftertänksamt men också modigt och naket på ett väldigt uppriktigt sätt. Det är enkelt och avskalat, men samtidigt finns det formuleringar som nästan golvar mig i sin finurlighet. Jag gillar Hannah trots eller kanske just för att hon känns väldigt normal och vanlig, och jordnära trots sina stora tankar om världen och livet. Jag känner igen mig i henne på ett sätt som går bortom schabloner och karaktärer; hon känns verklig.

Det är också extra roligt att boken utspelar sig i Malmö, en stad jag är betydligt mer bekant med än det ständiga Stockholm man besöker som svensk läsare. För en gångs skull är det Gustav Adolfs torg och Pildammsparken och Amiralsgatan istället för Gamla stan och tunnelbanan i Stockholm. Det är skönt och uppiggande. 

Det enda som jag tycker ligger boken ordentligt i fatet är att den börjar kännas daterad. Det är tydligt att det rör sig om nittiotal, mobiltelefoner och datorer finns, men det är inget som fått fäste riktigt på samma sätt som idag. Öresundsbron finns inte, istället är det färjor som går till Köpenhamn, och nummerpresentatören är sanslöst ny teknik. Jag kommer på mig själv med att försöka frammana det gamla Centralstationshuset i huvudet istället för det nya - försöker se ett Malmö utan Turning Torso eller silhuetten av Öresundsbron. Det är synd, för som alltid när det gäller just ungdomslitteratur vilar den här boken så mycket på att det ska gå att relatera fullt ut till den.

Men jag är glad att jag läst Ett annat sätt att vara ung. Det är en vacker, känslig och lite eftertänksam skildring om att stå på gränsen till vuxenlivet och känna sig både allvarlig och uppsluppen, att inte riktigt ha hittat rätt ännu, om att ha vänner och om att vara modig och om att vara rädd. Det är en bok om livet, och en stärkande sådan.

"Ett annat sätt att vara ung", 2000

Nytt på priolistan

Nu i dagarna kom en ny bok av Stephen King ut - Väckelse heter den, och kom för ovanlighetens skull ut i Sverige samtidigt som den kom i USA. Och jag måste såklart läsa den, annat vore ju absurt. Frågan är bara om man ska slå till på en gång eller om man ska önska sig den i julklapp...

Sisterhood of the World Bloggers Award

Jag har blivit utvald att svara på frågorna i Sisterhood of the World Bloggers Award, som kanske inte är strängt bokbloggarmässigt (även om jag anar en referens till bokserien Sisterhood of the Traveling Pants i namnet?). Men jag har sett den på en del bokbloggar och nu har jag alltså blivit nominerad själv av Stjärtmes på Bookbirds. Tack! Reglerna är ganska enkla:

1. Tacka bloggaren som nominerade dig, och länka till deras blogg
2. Ha med Sisterhood of the World Bloggers Award-loggan i ditt inlägg
3. Svara på de 10 frågorna som du fått
4. Nominera 10 andra bloggare och fråga dem 10 nya frågor

1. Vilken bok läser du just nu?
Just nu läser jag Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson.

2. Vilka tre böcker tror du att du kommer läsa härnäst?
Jag ska ta mig an Den lille vännen av Donna Tartt, Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin och kanske Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho (eller möjligtvis Getingfabriken av Iain Banks).

3. Varifrån hittar du böcker du ska/vill läsa?
Det är väldigt olika - boktips från människor jag känner, eller i tidningen, eller som jag läser om i andra böcker. Eller till och med hör i låtar - en av anledningarna till att jag faktiskt läste Lolita var för att Sting sjunger he starts to shake and cough just like the old man in that book by Nabokov i låten Don't Stand so Close to Me.

4. Vilka är de författare som du läser allt utav?

Stephen King, J.K. Rowling och hädanefter också Donna Tartt.

5. Hur går dina tankar när du ska ge bort boktips/böcker?

Förr tipsade jag helt enkelt om de böcker jag själv gillade, men numera försöker jag snarare tipsa utifrån personen som ska läsa boken. Det finns ju trots allt böcker jag själv inte gillar som andra kanske älskar. Men det är klart att jag alltid slår ett slag för mina egna favoriter också.

6. Hur ser din handstil ut?

Så här:

7. Vilka är dina favorit-tv-serier-topp 5?

Utan inbördes ordning: Six Feet Under, Buffy the Vampire Slayer, Sherlock, Dexter och Game of Thrones (den sistnämda dristar jag mig till, då jag bara är på andra säsongen).

8. Vilken musik lyssnar du på när du är ledsen?

Hm, The Smiths lyssnar jag ofta på både när jag är ledsen och när jag är glad. Men när jag är ledsen gillar jag Ben Howard, Simon & Garfunkel, Kent, och så en massa enstaka låtar förstås. Dessutom gillar jag sorglig femtio- och sextiotalsblues när jag är nere.

9. Vilken är din sorgligaste film?

Haha, jag gillar nästan bara sorgliga och/eller bitterljuva filmer. Men min sorgligaste favorit är kanske Den gröna milen?

10. Vilka adjektiv skulle du använda för att beskriva dig själv?

Hoppsan, vad svårt det blev. Nördig, skulle jag utan tvekan säga. Och samvetsgrann. 

Jag har svårt att hitta tio bokbloggar som inte redan gjort det här, så jag tycker helt enkelt att se som känner sig manade gärna får svara på mina tio frågor:

1.Vilken bok har influerat dig mest?
2. Vilken författare önskar du vore mer välkänd?
3. En bok du inte tyckte om första gången du läste den, men som du älskar nu?
4. En bok du tycker är alldeles för underskattad?
5. Nämn en bra filmatisering av en bok du läst.
6. Ett favoritcitat från en bok du läst.
7. Har du läst någon bok av någon nobelpristagare?
8. Har du läst någon bok med en hbtq-huvudperson?
9. Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
10. Din favoritinledning?