Dumbledore-citat, del 1

Jag är rädd att den här bloggen kommer gå i Harry Potters tecken ett tag. Hör jag någon klaga? Nej, men vad bra. ;)
Jag är som sagt klar med första boken, och det slog mig vilken citatmaskin Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore råkar vara. Här är alltså Dumbledore-citat, del ett:

"It does not do to dwell on dreams and forget to live."
- PS 231, "The Mirror of Erised"

"After all, to the well-organised mind, death is but the next great adventure."
- PS 320, "The Man with Two Faces"

"The truth. It is a beautiful and terrible thing, and should therefore be treated with great caution."
- PS 321, "The Man with Two Faces"

Illustration av Fizzing Whizbees, vars konst du hittar här: http://fizzingwhizbees.deviantart.com/

När jag ändå nördar runt med HP

Alla Harry Potter-fans måste titta på den här. http://www.youtube.com/watch?v=y57sYHIDP_Y

Vad jag gör?

Jag läser om Harry Potter, på engelska den här gången, och nördar ner mig totalt med HP Companion ( http://hpcompanion.com/chapterbychapter/ - jag kan inte rekommendera den sidan för många gånger), fanart och videos. Jag tänker se filmerna också. My inner fangirl is screaming in joy.
Nu måste jag ursäkta mig och gå och börja på tvåan.

Veckans recension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist har blivit något av Sveriges egen skräckkung – vår alldeles egna Stephen King. Jag kan ibland slås av likheter och ”lån” när det gäller språkbruket som Lindqvist använder, en slags ton som liknar Stephen Kings väldigt mycket. Men det har egentligen aldrig varit något större problem eftersom Lindqvist alltid lyckats hålla själva berättelsen väldigt unik och egen. Dessutom är det väl nära nog oundvikligt att inte bli inspirerad av en så pass stor författare inom genren.

Vad jag älskar med Lindqvist är inte bara böckerna, utan till desto större del det faktum att hans genombrott har inneburit att skräcklitteraturen blivit mer accepterad i Sverige. Jag såg en gång en intervju med Lindqvist där rubriken var ”Han har gjort skräcken rumsren” och ingenting skulle kunna göra mig gladare i en värld där alla svenska bokhandlar svämmar över av kriminalromaner. Bring on the horror, säger jag. Det är dessutom så himla roligt att få läsa om skräck och övernaturligt som utspelar sig i en miljö jag känner till och kan relatera till. Ja, visst utspelar sig Lindqvists berättelser i Stockholmsregionerna medan jag bor så långt ner i Skåne man kan komma, men hallå – hellre det än inget. Att se barnramsan En liten elefant balanserade citerad i Låt den rätte komma in tar skräcken till en helt ny och njutningsfull nivå för mig.

Jag tycker väldigt mycket om John Ajvide Lindqvist för de ovan nämnda sakerna, men inget av det vore värt något om jag inte gillat det han skriver. Jag älskade Låt den rätte komma in. Jag tyckte Hanteringen av odöda var helt okej trots att jag inte är särskilt förtjust i zombier. Och jag skäms över att säga att jag varken läst Människohamn eller Pappersväggar än, men de väntar faktiskt på mig i min bokhylla.

När jag flera år efter att ha läst Låt den rätte komma in upptäckte The Smiths och Morrissey kan ni ju döma om min förtjusning när jag upptäckte Lindqvists kärlek för samma artist. Citerade Morrissey-texter saknas inte någonstans i Lindqvists verk. Jag menar, hans debutroman är ju till och med döpt efter låten ”Let the Right One Slip In”. Om något så har det bara gjort läsningen av Lindqvist desto roligare. Men, det som slog mig när jag upptäckte det här sambandet är dock i första hand det gemensamma temat mellan Morrisseys texter och Lindqvists verk: utanförskap. Det går att hitta hos The Smiths, hos Morrissey, och i alla de verk av Lindqvist jag läst än så länge. Ofta handlar det om barn, som i Låt den rätte komma in, eller varför inte Lilla stjärna.

Lilla stjärna handlar nämligen också om två utstötta barn, som likt Oskar och Eli finner trygghet hos varandra, oavsett hur smutsig, ful och sjuk den tryggheten är – ”in my own sick way, I will always stay true to you”, för att citera Morrissey. Det börjar med Theres, som hittas hittas mitt ute i skogen som spädbarn, nergrävd och nästan död, av dansbandsmusikern Lennart. Lennart tar den lilla flickan med sig hem, och märker snart två saker. Det första är att det är något fel på den lilla flickan, som inte alls beter sig som hon borde göra – hon visar inga känslor över huvud taget. Det andra är att hon har en lika kuslig som enastående förmåga att sjunga helt rent. Theres, som hon blir kallad, växer upp isolerad i en källare och vet ingenting om världen utanför.

Samtidigt som Theres föds Teresa, en helt och hållet vanlig flicka i en helt och hållet vanlig familj med syskon och skola. Teresa är vanlig – visst är hon lite tjockare, lite fulare och lite mer utanför, men det finns ingenting hos henne som får henne att sticka ut ur mängden. Det är när Theres och Teresa är fjorton år som de båda träffas, och tillsammans blir de en enhet. Tillsammans kan de göra vad de inte kunnat åstadkomma på egen hand. De är inte längre ensamma. De har varandra, och snart har de också en hel grupp flickor runt sig, flickor som är i behov av en ledare och ett syfte.

Egentligen vet jag inte vad som är värst med Lilla stjärna – att jag som tonårig tjej känner igen mig i utanförskapet som beskrivs, med den svenska skolans losers, alla de där musgrå flickorna som ingen lägger märke till, eller att jag kommer på mig själv med att tycka bokens flickor är fascinerande i sin extrema hänsynslöshet. För ja, jag var en av de där flickorna under gymnasiet och jag antar att den delen av mig kanske längtar efter en hämnd som Lilla stjärna ger mig, komplett med blodbad och våld av högsta graden. Trots att det är äckligt på gränsen till spyfärdighet ett par gånger så är jag alltid på Theres och Teresas sida. Jag förstår dem för att jag varit en av dem, och det gör den här boken fruktansvärt verklig för mig. Den bevisar att det inte bara är jag som lagt märke till fenomenet med de osynliga skolflickorna, de där som alltid verkar tappas bort någonstans på vägen och som bara fungerar som utfyllnad på skolfotona.

Lilla stjärna handlar om att vara utanför, om att vara udda och inte passa in, en känsla som förvisso stämmer överens med varenda tonåring, men som här dras till det extremas gräns. Här finner de udda flickorna trygghet hos varandra, men framförallt hos Theres som börjar fungera som något slags kultledare som leder gruppen mot det slutgiltiga målet. Det här upplägget får mig flera gånger att tänka på Fight Club av Chuck Palahniuk, bättre känd som filmen med Brad Pitt och Edward Norton. Liksom Fight Club börjar Lilla stjärna med en liten grupp, igångsatta av en liten gnista orsakad av samhället och den sociala strukturen vi lever i, en gnista som sedan växer och expanderar utanför sina gränser tills den ofrånkomligen sätter eld på samhället som skapat den.

Och även om det handlar om våld, blod och död så finns det något vackert i systerskapet mellan dessa flickor som blivit över, hur dessa udda figurer finner varandra och lyckas ge varandra en mening. Även om de triggar varandra och börjar se sig själva som övermänniskor är det ändå när allt kommer omkring deras sökande efter gemenskap som får dem att handla som de gör, och det är både tragiskt och vackert på ett förvrängt sätt.

Det är just denna förvrängda skönhet som jag uppskattar hos Lindqvist, och som funnits i alla verk jag hittills läst av honom. Lilla stjärna är en läsvärd bok på grund av denna imponerande balansgång, på grund av den originella berättelsen, och på grund av att det faktiskt är en väldigt bra bok. Det enda jag irriterar mig på är slutet, som känns avhugget och inte särskilt tillfredsställande. Men förutom det är det här en bok som verkligen slog ihjäl timmar, och ännu en påminnelse för mig att jag måste läsa resten av Lindqvists böcker.

”Lilla stjärna”, 2010

Dag 30 – Din absoluta favoritbok i hela världen

Jag har ingen absolut favoritbok i hela världen. Av den anledningen att jag älskar så många böcker på så många olika sätt. Att fråga mig vilken min favoritbok är, är som att fråga vilken min favoritlåt är. Det kanske är en enda för tillfället, men i ett vidare perspektiv går det inte att säga bara en.

Dag 29 – En bok som alla hatade utom du

Skrikande hysteriska tonårstjejer räknas väl inte som normalt folk, eller? För jag tänker nämna Twilight. Nej, jag hatade inte den boken av hela min varelse. Visst var den klyschig och könsstereotypisk, men wth. Jag gillade berättelsen, humorn. Den var avkopplande och trevlig läsning. Men det är tur att jag läste den så pass långt innan den blev en storslam, för jag hade ingen aning om vad den skulle handla om, och det hjälpte. Jag tyckte bara den var bra, och ganska charmigt gullig. När alla började bli rabiata angående den blev jag ganska chockad faktiskt, och numera vill jag inte ens ta i ämnet Twilight med tång - det är så himla infekterat och det slutar alltid med att man måste försvara sin ståndpunkt, som om jag nyss sagt att jag tycker Hitler var en rätt skön typ. Antingen det, eller så blir man så vilt medhållen att man måste lyfta fram bokens dåliga sidor för att inte känna sig som ett får. Dilemman, dilemman.

The Fault in mitt bankkort

John Green, författaren som jag följer på YouTube och som är underbart rolig, kommer signera alla förhandsbeställda exemplar av The Fault in Our Stars. Alla. Varenda en. I want one! Verkligen. Men att beställa från Amazon går inte eftersom jag inte äger det rätta bankkortet. Ja men jippi :/

Dag 28 – Favorittitel

Det är ju också svårt! Men jag gillar ofta böcker med namn som titlar, även om det är lite fantasilöst. Till exempel Lolita. Eller Christine. Titelns jobb är ju att väcka uppmärksamhet, men jag tycker den ska passa innehållet, annars blir jag bara irriterad. Samtidigt får den gärna vara sådär lite mystiskt vacker. Men för att bestämma mig någon gång så väljer jag en bok jag har färsk i minnet - Torsdagsbarn av Sonya Hartnett. Jag gillar titeln, för den är fin, säger en del om vad boken handlar om och har en kontext (i det här fallet ett barnkammarrim som är citerat i början av boken).
En annan titel jag gillar är På västfronten intet nytt eftersom den är poetisk, sorglig men samtidigt har en ironisk twist.

Dag 27 – Den mest överraskande twisten eller slutet

Det måste vara twisten i slutet på Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Herregud, jag satt bara och gapade. Jag hade verkligen inte sett det komma. Loved it!

Dag 26 – En bok som ändrade din åsikt om någonting

Hmmm. Jag tror egentligen att alla böcker man läser gör att man ändrar åsikter och uppfattningar på något sätt eller annat, eftersom det ändå är det som böcker är till för. Alla böcker jag läser väcker ju tankar, mer eller mindre, och i längden får kanske de tankarna mig att ändra åsikt. Men att komma på en bok som varit revolutionerande för mig är svårt. Jag får nog säga pass på den här.

Tillbaka

Ja, då var jag hemma i Sverige igen. Jag var egentligen hemma sent i söndags kväll, men jag blev sjuk så fort jag kommit innanför dörren och har spenderat två dagar i sängen med feber. Jag lovar att det var fransmannen i sovkupén från Ljubljana som smittade mig.

Hur som helst så är jag väldigt nöjd med min planering av läsning under den här semestern - jag saknade aldrig en bok och jag släpade inte med mig för många. Lilla stjärna läste jag på vägen ned och under den första dagen i Portorož. Det var en bok jag gillade, och som jag ska se till att få upp en recension om.

Sedan tänkte jag att jag ville ha något simpelt och läste Älskade Danny av Linzi Glass, den enda av semesterböckerna som jag genuint ogillade. Reckless var lite för klassisk fantasy för min smak, men jag gillade slutet som var typiskt Cornelia Funke-iskt och jag tyckte om att den var illustrerad.

Sonya Hartnetts Torsdagsbarn var dock lite av en överraskning, men en bra sådan. Den är nog den av böckerna som jag tycker har känts mest som ett enhetligt verk med en början och ett slut. Den gillade jag skarpt.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten har jag velat läsa länge, men jag blev lite besviken. Jag läste den på tåget hem genom Tyskland och avslutade den på Hamburgs centralstation. Och innan vi kom till Danmark hann jag börja på Waking the Witch som också hållt mig sällskap nu när jag varit sjuk.

Normalt sett skriver jag recensioner direkt efter att jag läst en bok och tycker det är ganska svårt att göra det efter att ha läst flera böcker till efteråt, men några av de här ska jag se till att recensera innan jag lämnar tillbaka dem till biblioteket.

(Och ja, jag är medveten om att jag missat en recension. I'm sorry!)

Veckans recension: Älskade syster av Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates är en sån där författare man inte riktigt kan undvika; hon har skrivit för mycket för att man ska kunna låta bli att konfronteras med hennes verk. Jag har tidigare läst ett par ungdomsböcker av henne när jag gick i högstadiet och gymnasiet; Vilda gröna ögon som jag knappt kommer ihåg över huvud taget, och Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, en intressant och fängslande bok om sorg och skuld. Sorg och skuld handlar det om i Älskade syster också, men denna roman känns betydligt mer vuxen, trots faktumet att vår berättare inte är mer än nitton år gammal.

Älskade syster är baserad på en sann händelse som skakade USA år 1996 då den sexåriga skönhetsdrottningen JonBenét Ramsey hittades mördad i källaren till sin familjs hus. Hennes föräldrar blev huvudmisstänkta för brottet, men än idag är fallet ine uppklarat. Det är en fascinerande och grotesk historia som Oates återanvänder och gör fiktion av. I vanliga fall är jag inte så intresserad av romaner som baseras på verkliga grunder – på något sätt känns det fuskigt och fejkat, men den här boken (liksom en annan av Oates romaner som jag inte läst än, nämligen Blonde som behandlar Marilyn Monroes liv och mystiska död) tilltalade mig på något vis.

Boken baseras på de fakta om mordet på JonBenét som finns tillgängliga, men i Älskade syster heter underbarnet Bliss Rampike, och istället för skönhetsdrottning är hon en exceptionellt begåvad liten skridskoprinsessa. Historien berättas av Bliss tre år äldre bror Skyler, som i kontrast mot Bliss är obegåvad, klumpig och ful. Han är ständigt den åsidosatte, den som hans föräldrar inte riktigt ser och han lider i det tysta av svartsjuka mot sin syster. Ändå älskar han henne mycket och försöker beskydda henne. Men hur ska man kunna beskydda sin syster – eller sig själv – från de som utgör det riktiga hotet – sina föräldrar?

Betsey och Bix Rampike, Skyler och Bliss föräldrar, ligger i ett ständigt krig med varandra. De är alltför upptagna av sig själva för att kunna se barnens lidande. Betsey är uppslukad av dotterns karriär, den som hon själv aldrig kunde få, och den status som den ger familjen, medan Bix aldrig är hemma, reser mycket och inte gör någon hemlighet av att han har älskarinnor överallt. Familjesituationen är infekterad och Skylers berättelse handlar inte bara om mordet på hans syster utan i större grad om familjens trasiga historia.

Skyler är en orolig själ som levt större delen av sitt liv hög på olika mediciner. Mediciner är status i det överklassamhälle han växer upp i – barnen byter piller i skolan på samma sätt som andra barn byter baseballkort. Efter systerns död ökar man medicineringen, så att Skyler lever i en dimma där han inte är säker på vad som är äkta eller falskt. Han är inte ens säker på att han inte dödat sin lillasyster. Han skulle kunna ha gjort det. Hur ska han veta, när ingen annan heller verkar veta? Älskade syster är Skylers memoarer, de bitar han minns och måste få ur sig för att kanske kunna förstå, tio år efter att systern hittats död i familjens källare.

Jag irriterar mig ganska mycket på Skyler i den här romanen. Nog för att han är en mentalt skör nittonåring som aldrig levt ett normalt liv, men hans sätt att berätta går mig lite på nerverna. Han är dimmig, förvirrad och man är aldrig riktigt säker på att det han säger är sant (ännu ett fall av den opålitlige berättaren). Allt detta är förstås mest ett bevis på att Oates är enormt skicklig på att ge karaktärerna en egen trovärdig röst, men det gör också att Skyler är omständig och babblande. Boken känns ibland alldeles förbannat långtråkig. Men det mest irriterande är Skylers sätt att sätta ord inom citationstecken, av helt oförklarliga anledningar. Det stör mig. Dessutom skriver han oräkneliga fotnoter som också stör i läsningen, även om jag kan uppskatta att det är rätt originellt, precis som kapitlen som är tryckt på vad som ska likna dagbokssidor och brevpapper. Det hela andas experimentering, och det är ju både ganska kul och uppfräschande. Men, som sagt, också enormt jobbigt med jämna mellanrum. Hela boken är ganska utmattande ibland, vilket kanske beror på att jag till viss del stressläste den.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om Älskade syster. Den är inte dålig. Den är ganska originell, antar jag. Den är tragisk och den är rätt deppig. Men är den värd en läsning? Inte om du frågar mig. Jag tyckte den var ganska medelmåttig och jobbig, faktiskt.

”My Sister, My Love”, 2008

Jag åker bort

Nu är det så att jag kommer vara borta från Sverige, internet och bloggen i en vecka ungefär - jag drar nämligen till Slovenien. Det innebär att bloggen måste ta en paus. Veckans recension kommer publiceras på söndag som vanligt - jag ska se till att schemalägga den - men i övrigt kommer bloggen stå stilla tills jag är tillbaka.
Vad tar då en boknörd som jag med sig på resan?
Böcker förstås. Böcker böcker böcker!
Närmare bestämt de här:
Det är Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon, Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, Waking the Witch av Kelley Armstrong, Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, Reckless av Cornelia Funke och Älskade Danny av Linzi Glass. Bara två av författarna är nya för mig (Mark Haddon och Sonya Hartnett), de andra har jag läst böcker av förut.
Om ni undrar varför jag ska ha med mig sex böcker när jag är borta i bara åtta dagar, så beror det på att jag ska spendera sammanlagt två dygn på tåg genom Europa, och vad gäller resten av dagarna kommer jag vara mestadels på en strand. Och jag överlever inte att sola utan att läsa samtidigt.
En update om min boksemester kommer när jag är hemma igen :D

Dag 25 – Den karaktär som du känner bäst igen dig i

Eh, jag skäms för att säga det, men jag känner igen mig ganska bra i Hermione Granger. Jag är väl ganska mycket av en plugghäst, och det spelar ingen roll hur mycket jag övat, jag är ändå så himla rädd att misslyckas på proven. Inte för att jag någonsin varit bäst i min årskurs i alla ämnen, men lite Hermione finns det nog i mig.

Dag 24 – En bok som du önskar att fler hade läst

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Varför? För att den ger en inblick i en helt annan kultur än den vi är vana vid, och beskriver både kärlek, sorg, kamp och ondska. Den är överbra och borde stå på alla läslistor i skolan.

Loppisböcker

Dålig bild, men jag har ju glömt att skriva om de böcker som jag köpte på loppis i Önneköp i helgen; En vampyrs bekännelse (Anne Rice), Huckleberry Finns äventyr (Mark Twain) och Lärobok i geografi (ED. Erslev).

Jag äger visserligen både En vampyrs bekännelse och Huckleberry Finns äventyr sedan innan, men vad gäller den första har jag den bara i en ful upplaga där filmomslaget fått utgöra omslagsbilden, och när det kommer till Huck Finn så passar den här boken betydligt bättre in i min rad av klassiker från samma förlag än den gamla versionen jag har i hyllan.

Lärobok i geografi, då? Varför i hesicke skulle jag gå och köpa den? Svar: för att den är helt amazing. Den är nämligen från år 1881 och innehåller sjuka teckningar av en massa kyrkor och ställen. Dessutom står det på försättsbladet att den är "Tillhörig Anders Olsson Wallasum, Eslöf den 2 September 1885". Jag kanske inte fick den där texten rätt med tanke på vilken krullig handstil det rör sig om, men ändå

Citat ur boken:
"Hafvet är af stor betydelse för de nordeuropeiska länderna, emedan det skär sig djupt in uti dem och i allmänhet är så djupt vid kusterna, att en mängd ypperliga hamnar bildas. Det har sex hufvudavdelningar, nämligen Ishafvet, Atlantiska hafvet, Nordsjön, Skagerack, Kattegatt och Östersjön."

Och allt detta för elva kronor. Inte illa, va?

Dag 23 – En bok du inte läst men länge velat läsa

Jag har svårt att svara bara en titel på den här frågan också. Jag har ju en hel lista med böcker som jag skulle vilja läsa. Men en bok som jag velat läsa sedan den kom ut är Under the Dome av Stephen King. Jag väntar fortfarande på den svenska översättningen. Det finns nämligen någonting med Stephen King som gör att jag föredrar att läsa honom på svenska.

Dag 22 – Favoritbok som du har hemma i bokhyllan

Flera stycken! Jag kan faktiskt inte välja att säga en enda. Jag har en tendens att alltid försöka köpa de böcker som berört mig, så att jag inte behövder gå till biblioteket varje gång jag vill läsa om just den boken.

Dag 21 – Favoritbok från din barndom

Jag började läsa på riktigt med den första Harry Potter-boken när jag var nio. Jag hade upptäckt att det där med böcker var ganska kul, så när jag fyllde år önskade jag uttryckligen mig en "stor tjock bok". Jag tyckte Harry Potter och de vises sten såg lika tjock ut som nationalencyklopedin.

Innan dess är jag så osäker på vilka böcker jag gillade. Jag minns att jag läste enkla Läsa-själv-böcker av Gull Åkerblom och jag minns Maud Mangolds Landet Innanför-serie, hur mamma läste högt ur Pippi Långstrump, bilderböcker, Pixi-böcker... men jag minns ingen bok som verkligen stod ut och som verkligen fick mig att känna att det var en favoritbok. Den stora vändningen kom med Harry Potter. Så jag antar att det får bli mitt svar. Harry Potter och de vises sten.

Veckans recension: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Det har snackats ganska mycket om den här boken på senare tid, och det fick mig att vilja läsa den. Ja, dels det, och dels att den har rykte om sig att vara väldigt rolig. Det är den också. Den är skriven på ett underhållande vis, med en ganska osannolik men härlig karaktär i huvudrollen.

Titeln säger en hel del bara i sig om vad boken handlar om; på sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson helt sonika ut genom fönstret på sitt äldreboende och försvinner. Sökandet efter honom tas genast upp, medan läsaren får följa det osannolika händelseförloppet under de veckor som Allan är borta. Dessutom är berättelsen en tillbakablick på Allans hundraåriga liv, en slags krönika som sträcker sig över hela 1900-talet.

Det är en bra idé och Jonas Jonasson lyckas med att vara rolig och låta humorn ta stor plats. Själv har jag alltid haft ganska svårt för komedier och parodier, särskilt i bokform. Jag menar, jag inser ju att det är meningen att jag ska ha roligt med boken, men att boken inte tar sig själv på allvar gör att jag också får svårt att göra det. Jag får svårt att sympatisera med karaktärer som känns mer som komiska schabloner än människor.

Nu är Hundraåringen ganska bra på den här balansgången – jag gillar faktiskt Allan, och jag gillar persongalleriet. Men hans levnadshistoria där han har inflytande på flera av världens viktigaste och mäktigaste personer tar udden av det en del, och jag blir då och då rätt tveksam angående om jag verkligen kan förmå mig själv till att tro på berättelsen. Jag vet, jag vet, det är inte riktigt meningen att man blint ska tro på den här boken, men att distansera sig från den gör knappast den bättre. Verkliga personer som blir karaktärer är något som jag har problem med. Det fiktiva krockar med verkligheten på ett sätt som påminner mig om att det jag läser aldrig har hänt. Det hände i Flickan som lekte med elden där Paolo Roberto kommer in i bilden, och det händer här, där Allan träffar både Mao Tse Tung, Harry S. Truman, Stalin, Tage Erlander och Churchill – bara för att nämna några få. Boken tappar vikt och trovärdighet. Det blir helt enkelt för bra.

Men samtidigt kan jag tycka att just detta, blandningen mellan verklighet och fiktion, blir det som är bokens riktiga essens – den är en skröna, en överdrivnen historia där man inte riktigt vet var gränsen går mellan sanning och lögn, och det blir liksom lite bokens charm. Men för mig är språket det roliga, även om det ibland blir lite för käckt för att man ska orka med det ordentligt.

För att sammanfatta: jag tycker inte att Hundraåringen är så bra som alla säger. Jag tror att jag förväntade mig för mycket på grund av att så många rosat den här romanen. Den är kul och den är trevlig, men fler egenskaper än så tror jag inte att jag vill tillskriva den. Ibland närmar den sig ett långsträckt skämt utan poäng lite för mycket. Men, jag tror inte att jag läst en liknande bok någon gång förut, och för det får man ju tacka.


”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, 2009

Dag 20 – Favoritbok: romantisk

Jag läser i princip aldrig romantiska böcker. Isåfall är romantiken bara ett inslag och inte själva huvudberättelsen, så jag har extremt svårt att välja någon bok som känns relevant här... men jag säger Bitten av Kelley Armstrong. Den handlar inte alls bara om kärlek, men den har rätt mycket romantik i sig. Bitten är första delen i The Otherworld Series och har den tidigare nämnda Elena Michaels i huvudrollen.

Anledningen till att jag gillar kärlekselementet så mycket i den här boken är att karaktärerna är så udda och har en spännande, erotisk och inte minst rolig hatkärlek för varandra. Deras relation är en ständig katt-och-råtta-lek med både våld och psykiska problem inblandade, och innerst inne är de ändå oskiljaktiga. Det är en himla bra bok.

Dag 19 – Favoritbok som blev film

Är man ett fan av Stephen King blir den här listan ganska lång. För att inte säga oerhört tragisk. Jag skulle tro att 90% av Stephen Kings dåliga rykte är en produkt av alla de dåliga filmatiseringarna som hans verk utsatts för. Men en filmatisering som för ovanlighetens skull gör boken rättvisa är filmatiseringen av Den gröna milen.

Jag älskar det mesta med den filmen, även om boken såklart alltid slår den ändå. Men alla karaktärer är spot on, och alla skådespelare är så himla bra, särskilt de som är de "onda" killarna. Verkligen en suverän filmatisering.

Dag 18 – En bok du blev besviken på

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den blev så hypad i media att jag till och med köpte den. "Inspirerad av Buffy", "övernaturligt", "fantasy och verklighet i en mix" osv osv i all oändlighet. Massor med bra betyg och reklam. Tyckte det lät perfekt.

Och det var det inte. Jag (och alla jag pratat med som läst den också, för den delen) kom överens om att den inte är dålig, inte är bra - den är helt enkelt ingenting alls. Skulle jag sätta ett ord på den här romanen vore ordet "meh". Skulle jag göra en rörelse för att beskriva den, så skulle rörelsen vara en oengagerad axelryckning.

Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok

"Evigt är bara ögonblicket."
Ur Den oändliga historien av Michael Ende. Jag återvänder ofta till det. Det är vackert, och det ligger en sanning i det som man inte kommer ifrån.

Dag 16 – Favoritkaraktär: tjej

Jag svarar Elena Michaels, huvudpersonen från fyra av böckerna i Kelley Armstrongs The Otherworld Series. Det är en av mina favoritserier, mycket på grund av de fantastiska karaktärerna, som alltid är otroligt komplexa och mänskliga.
Och det är böckerna berättade av Elena som är bäst. Hon är tjejen som blivit sexuellt utnyttjad sedan barnsben, och som sedan, så fort hennes vuxna liv börjat, måste finna sig i att vara den enda kvinnliga varulven i världen. Hon är en actionhjältinna, samtidigt som hon är smart, sexig, rolig och har psykiska problem som hon tar ut på människorna (eller varulvarna) runt sig. Jag älskar hennes mänsklighet, hur verklig hon är i mitt huvud, trots att hon är en en övernaturlig karaktär.
Bilden är gjord av Angilram, som illustrerat seriemagasin om Elena: http://angilram.deviantart.com/

Dag 15 – Favoritkaraktär: kille

Oj, svårt, svårt, svårt. Det finns så många karaktärer jag gillar. Men jag har en thing för antihjältar och onda, fascinerande karaktärer. Jag tycker ofta de är så mycket intressantare än vanliga moraliska hjältar - jag pratar om karaktärer i stil med Randall Flagg, Tom Ripley, Kevin Katchadourian eller vampyren Lestat.
Men det finns en karaktär där hjältemodet och ondskan förenas till en väldigt komplex människa - revolvermannen Roland Deschain från Det mörka tornet-serien av Stephen King. Roland är både god och ond - han försöker rädda världen, men på andra människors bekostnad. I hans ögon ska man betrakta den stora bilden, och enskilda människor är att se som offer för det större sammanhanget. Roland låter ett barn falla mot sin död, skjuter alla som står mellan honom och målet och är en kallblodig mördarmaskin, samtidigt som han är den siste vite riddaren och den enda som kan rädda den förtappade världen han lever i. Han är en av mina favoritkaraktärer just på grund av att han är en intressant sammansvetsning av motsatser.

Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare

En av de saker som jag gillar så mycket med Stephen King är att han är så himla varierad i sitt skrivande. Alla som tror att han bara skriver om blod, skräck och inälvor lär få sig en överraskning om de läser böcker som Hjärtan i Atlantis eller Vårbedrift (långnovellen som i Sverige är bättre känd som Nyckeln till frihet, alltså filmen med Morgan Freeman). Man kan knappt tro att det är samma författare som skrivit till exempel Signal, en långsökt zombieroman, eller för den delen att det är han som skrivit vad som blivit känt som hans "kvinnoböcker": bland annat Dolores Claiborne, Rasande Rose och Liseys berättelse. I de fallen har det till och med spekulerats i om ifall han har en kvinnlig spökskrivare.

Stephen King kastar sig mellan genrer och teman: samhällskritik, framtidsvisioner, västerninspirerad fantasy och ren blodig skräck. Det är detta som gör honom intressant som författare, och det som gör att jag fortsätter följa hans författarskap. Det är också detta som gör det extremt svårt att välja ut en enda bok som favorit.

I slutändan säger jag ändå Den gröna milen. Den är så vacker, sorglig och gripande. Den är också en av de få av Kings verk som utspelar sig längre bak i tiden, i det här fallet i 1940-talets USA. För er som lyckats undgå såväl film som bok, så handlar den om en fångvaktare som under depressionen arbetar med att avrätta kriminella på delstatsfängelset i Cold Mountain. Och så får han och hans kollegor en dag in en man, anklagad för våldtäkt på två små flickor, som inte bara verkar vara oskyldigt dömd utan också ett guds underverk. Det är en bok om det moraliska dilemmat i att avrätta andra människor i lagens namn, men också en vacker och sorglig berättelse om vänskap, liv, åldrande och död.