Recension: Odd och frostjättarna av Neil Gaiman

Som nummer ett i mitt lilla projekt att läsa in mig på Neil Gaiman innan jag ser honom i maj, är den här lilla boken. För den är rent bokstavligt väldigt liten - en nästan rektangulär, smal bok som känns lätt att hålla i. Att den är för barn mellan 9 och 12 år är naturligtvis en av anledningarna till att den är så tunn, och jag läste den på bara någon timme.

Den handlar om Odd, en pojke som bor i en vikingaby i norden för länge sedan. Där är det vinter, och den verkar aldrig ta slut. Odd rymmer hemifrån och är alldeles ensam i den stora, kalla skogen. Men så möter han tre djur, en smidig räv, en enögd örn och en stor björn. Mötet med de tre djuren tar med sig Odd på hans livs äventyr - ett äventyr som ska leda honom till Asgård och den frostjätte som tagit över herraväldet där.

Odd och frostjättarna är en mysig liten bok om mod och envishet och om att vara sig själv. Den leker med den nordiska mytologin på ett sätt som är både roligt och respektfullt, och boken är humoristiskt finurlig samtidigt som den är ett spännande äventyr. Det ska också nämnas hur mycket boken lyfts av de fina, svartvita illustrationerna av Mark Buckingham.

Det jag tycker allra bäst om med boken är väl egentligen det som jag förknippar Gaiman med - hans sätt att vara nytänkande och omvandla de klassiska elementen till en saga som inte går att räkna ut slutet på. Också den här boken är originell och det är lätt att peka ut att det är en Gaiman-bok enbart på grund av hur unik den är, och kanske också för hans sätt att skapa gråskalor. Inte heller i den här boken, som lätt hade kunnat ha ett klassiskt goda mot onda-upplägg, låter han de goda vara helt goda, eller de onda helt onda, och det tror jag är väldigt viktigt. Dessutom får Odd vara en fysiskt svag hjälte som istället förlitar sig på sitt huvud för att komma ur sina svårigheter, vilket jag tycker mycket om.

Det är också väldigt kul att Gaiman behållit asagudarnas karaktärsdrag så väl; Odd och frostjättarna fångar mycket av den burleska humor och mänsklighet som finns hos asarna, deras eviga gnabb och ganska barnsliga konflikter. Jag ler också lite åt alla de paralleller som hoppar upp i mitt huvud när jag läser - det finns den klassiska myten om pojken som besegrar jätten, men jag kommer också på mig själv med att tänka på C.S. Lewis Narnia: Häxan och lejonet. Precis som i Narnia finns det ett hot om evig vinter i Odd.

Allt som allt är Odd och frostjättarna en fin liten saga som är för kort för att lämna ett bestående intryck, men som är rolig och lättsam att läsa. Naturligtvis tror jag att någon som är just mellan 9 och 12 år skulle tycka att boken var desto bättre; själv läser jag den för fort för att hinna knyta an ordentligt till varken Odd eller någon av de andra karaktärerna. Men som spännande bok för lässugna mellanstadieelever tror jag att den är perfekt - eller varför inte som högläsningsbok!

"Odd and the Frost Giants", 2008