Veckans recension: My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran

När Hallies mamma plötsligt dör i en bilolycka kollapsar tillvaron för Hallie och hennes pappa, som blir väldigt sjuk. Doktorn säger åt Hallie att hennes pappa måste komma ifrån Kalifornien, och Hallie bestämmer sig för att övertyga sin pappa om att de ska flytta till hans barndoms Montana. Hallie gör det enbart för sin pappa och spelar glad och upprymd över flytten, när hon i själva verket älskar Kalifornien. Hon blir tvungen att lämna sin skola och sina vänner bakom sig och byter ut Kaliforniens soliga värme och citronträd mot snö, kyla och barrskog. Hennes skolgång måste skötas på distans eftersom det är för långt in till närmsta skola och hon får allt sitt arbete med posten. Livet i Montana verkar ensamt och mardrömslikt, med ingen annan att tala med förutom sin pappa.
Men allt förändras när hon räddar en vargvalp då dess mor dött. Hon börjar föda upp den lilla vargungen på flaska och han blir hennes enda vän i vildmarken. Hon kallar honom Sasha och älskar honom mer än vad hon någonsin förut älskat ett husdjur. I Sashas sällskap börjar ändå Montana verka mer lockande. Skogen som tidigare verkat så full av farligheter är i själva verket vacker och fridfull. Hallie hittar en vän i den handikappade grannflickan Birdie, men också en ovän i hennes bror John.
Men hon vet att hon inte kan hålla Sasha ifrån skogen. Han är i grund och botten ett vilt djur och han måste få ha sin frihet och sin stolthet. Ändå kan hon inte låta bli att älska honom som en hund, och hon vill inte tänka på den dag då han väljer skogen före henne. Men väl ute i vildmarken kommer hon inte heller kunna skydda honom. Jägare i trakten avskyr vargar och kommer göra allt för att döda hennes älskade vän, och hon vet inte vad hon ska ta sig till för att skydda Sasha.

Okej, jag erkänner det. Jag är en sucker för hundböcker. Jag har en rad dåliga ungdomsböcker om flickor och hundar bakom mig som alla varit mer eller mindre vedervärdiga, men som jag ändå dras till på grund av min enorma kärlek till hundar. Oftast är de så anonyma och intetsägande att jag inte bryr mig om att recensera dem, men det här är första gången jag läser en sådan bok på engelska, och here you go. Recension av dålig djurbok.
För det är vad My Wolf, My Friend är. Förutom det utomordentligt tråkiga och dåliga språket har jag svårt att se någon poäng överhuvudtaget med boken. Den är full av bred Montana-dialekt i dialogerna, stolpigt artiga uttryck (”you’re awfully nice to me!”) och inte minst har jag svårt att se Sashas stora roll i det hela. Trots att titeln och omslagsbilden tydligt talar om att den handlar om en varg, så tycker jag boken mest trampar vatten i sina skildringar av hur ensamt det är, hur snöigt det är, jobbet på farmen, och sällan om relationen mellan Hallie och Sasha. Det sägs nästan ingenting om vad de gör tillsammans mer än att hon brukar ha honom med sig, och i slutet som är avsett att vara så himla känslosamt känner jag inga som helst band till vare sig Hallie eller Sasha och tycker mest det är konstigt.
Sasha, ja. Jag snubblade nyss över en bruksanvisning i att måla just vargögon, så jag skrattade lite när bokens Sasha har blå ögon – vilket är genetiskt omöjligt såvida vargen inte har inslag av hund. Dessutom har han vit päls. Yeah sure.
Hallie å sin sida är en riktigt trist huvudkaraktär som inte verkar ha en egen vilja och som aldrig motiverar vad hon gör. Det är ständigt att ”hon bestämde sig”, men inte varför eller hur hon tänker.
Nej. Det här är en dålig bok. Eller, rättare sagt, en bok där jag mest höjer på ögonbrynen åt de stereotypa karaktärerna som är lika djupa som vattenpölar, och nästan skrattar åt de klumpiga beskrivningarna som gör mig besviken (som exempel kapitlet där Hallie spenderar timmar med att oroa sig över kon som ska kalva och sitter vid dess sida timmar i streck – och sen poff, plötsligt står det en kalv där utan att hon sett den födas). Det är klumpigt, dåligt och amatörmässigt, och boken verkar i stort sett vara en enda transportsträcka som slutar i ett ingenting. Inget konkret verkar hända och när det väl gör det, så upptäcker jag att jag inte vet så mycket om huvudkaraktärerna att jag ens bryr mig.
Och det här är anledningen till att jag inte brukar recensera de där bokklubbarnas dåliga djurböcker. Jag läser dem och sedan lämnar de inget som helst spår i huvudet på mig, så det är totalt onödigt att skriva om dem. De är dessutom lika intill förväxling, så den här får väl helt enkelt representera dem alla tills jag hittar en som står ut ur mängden.

”Sasha, My Friend", 1969

Veckans recension: Andarnas hus av Isabel Allende

När Esteban Trueba ligger för döden är han mycket gammal och tärd av de politiska stridigheter som råder i Chile, där han och hans familj levat och där han alltid haft gott inflytande, fram till dess att militärdiktaturen blev ett faktum. Tillsammans med sin dotterdotter Alba och med hjälp av sin hustrus gamla anteckningsböcker börjar han skriva ner berättelsen om Rosa, den sköna, Clara den klärvoajanta, om barnen Blanca, Jaime och Nicolás, och om sitt älskade barnbarn Alba. Det är en berättelse som tar sin början i den sjöjunfrulika Rosas död, och i Rosas syster Clara, en flicka som är full av egenheter. Hon äger övernaturliga gåvor; hon kan spå och få saltkaret att flytta sig utan att röra vid det. Hon gifter sig senare med Esteban, men är aldrig riktigt hans. Hon svävar ständigt i en värld dit ingen annan har tillgång, där hon pratar med andar och får föraningar om framtiden. Clara och Estebans första barn är en dotter som får namnet Blanca – den kanske enda normala unge som fötts i släkten Trueba, tycker Estebans syster. Esteban själv är alltid uppfylld av ett raseri större än honom själv, och han har inte mycket till övers för varken sin dotter eller de två tvillingpojkarna Jaime och Nicolás som sedan föds. Han älskar bara Clara, och så den gamla familjefarmen Las Tres Marías som han bygger upp från grunden.
Berättelsen som han och hans barnbarn skriver ned handlar om tre generationer kvinnor, om Clara, Blanca och Alba, och det är en berättelse om ambitioner, om krossade drömmar, förstörda äktenskap och olycklig kärlek. Vi får följa dem genom åren och se dem växa upp, tillsammans med männen som älskar dem och deras roller i Chiles allt blodigare historia.

Nu har jag skrivit om den här recensionen fyra eller fem gånger och helt enkelt kommit till slutsatsen att jag inte kan förklara vad Andarnas hus handlar om på ett bra sätt. Jag hittade titeln på en lista över böcker att läsa innan man dör, och när jag sedan kände igen den på en bokrea köpte jag den.
Det är en lång, ganska lugn berättelse som egentligen inte har någon spännande underliggande röd tråd – inget brott som ska lösas eller hemligheter som ska förklaras. Det här är en berättelse om de tre generationer kvinnor som omger Esteban Trueba och hur de levde. Det är inte en bok jag jäktar mig fram i, och i början hade jag lite svårt att hitta en handling i boken, eftersom den rör sig över en väldigt lång tidsperiod. Om författarinnan inte slängt in sina flaggor av olika slag – de där små ledtrådarna till vad som kommer hända – så vet jag faktiskt inte om jag orkat läsa den till slut.
Persongalleriet i den här boken är nog det som jag njuter allra mest av. Från den utomjordiskt vackra Rosa till den övernaturliga Clara, från den rasande Esteban till den förnuftiga Blanca och de två tvillingarna Jaime och Nicolás som är lika olika som natt och dag, och så Alba som rycks med av revolutionen och det fria folkets rätt. Hur alla personer är sina egna och har starka personligheter ger boken en krydda som är väldigt välkommen. Sättet som varenda en av de olika personerna verkar spela roll för familjen Trueba är väldigt skickligt gjort, och varje karaktär är av stor betydelse.
Något som däremot förvirrar mig en del är att landets namn aldrig nämns. Först läste jag något flyktigt om Barcelona och spanska och tog för givet att boken utspelar sig i Spanien. Sedan dyker inkaindianer upp och jag börjar fatta att vi inte befinner oss i Europa, utan i Sydamerika. Jag börjar långsamt förstå att boken förmodligen utspelar sig i Chile, men det tar lång tid eftersom jag inte är vidare bekant med landets händelser och inga årtal nämns. Jag irriterar mig lite på det, men det bidrar såklart också till att boken blir mer tidlös, fri från årtal och namn som kan binda den vid något.
Jag tycker också om boken mycket mer så länge den inte handlar om politiken och det militära övervåldet. Jag förstår att detta är något som är tätt sammanlänkat med landet, men jag tycker på något sätt att boken går ifrån sin ton när det börjar vankas politik, marxism och militärkupp. Det är absolut inte dåligt, men det skiljer sig mycket från resten av berättelsen i min mening. Kanske är jag helt enkelt för ung för att förstå den turbulens som skedde i den här delen av världen när boken skrevs, så att jag inte riktigt kan ta det till mig? Eller är jag bara mer mottaglig för vardagens bekymmer? Jag vet inte riktigt.
Andarnas hus är en väldigt bra bok som jag vet är mångas absoluta favorit, men för mig är den inte en av de böcker man är tvungen att läsa innan man dör. Den är läsvärd, men längre än så sträcker jag mig inte.

”La Casa de los Espíritus”, 1982

Veckans recension: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Pesten slår hårt, snabbt och obarmhärtigt över Sverige år 1350. Ylva Ulvsdotter är den enda överlevande ur sin familj, kanske i hela byn. Förtvivlad och ensam flyr hon ut i vildmarken för att undkomma, med bara varghunden Vargtass som sällskap. Hon kan inte förstå. Hennes älskade far, hennes mor, hennes systrar och lillebror, alla är de döda. Hon är ensam överlevande, men det hon helst av allt vill göra är att dö. Att dö och få komma till himmelriket och träffa alla de sina igen. Hur ska hon kunna leva kvar på jorden om hon inte har sin familj? Vem ska ta hand om henne, hur ska hon överleva på egen hand?
Tillbaka till byn kan hon inte gå. Där finns bara död. Men Ylva har inte varit länge i vildmarken förrän hon stöter på en underlig pojke. En yngling i hennes ålder, men så märklig att hon undrar om han inte är något skogsväsen. Han ser ut som en ängel. En ängel med svarta lockar och blå vargögon. Men han är stum. Inte ett ord säger han. Och i hans ögon brinner en eld som Ylva inte kan förstå. Det är en eld som närs av hat, en hämndlystnad som gör Ylva rädd. Frågorna surrar. Vem är han? Vad heter han? Var kommer han ifrån? Varifrån kommer alla hans ärr? Han vill inte bli vidrörd och inte ett ljud ger han ifrån sig.
Men de har bara varandra. Tillsammans måste de försöka överleva.

Själva tjockleken på den här boken kan verka skrämmande. Det är en massiv bok på nära 600 sidor, full med en lite främmande gammeldags dialog och uttryck. Men det är ingen svårläst bok. Den är indelad i så många delar och kapitel att den blir väldigt lättläst. Faktum är att den nog bara är hälften så lång som den ser ut att vara. Just den här indelningen irriterade jag mig en del på i början; många gånger känns den inte logisk. Varför göra en blankrad när handlingen ändå fortsätter direkt i nästa stycke? Jag förstår inte, men det gör i alla fall boken oväntat lätt att läsa. Dessutom är den spännande. Den är riktigt, riktigt svår att släppa.
Ylvas syn på världen är ganska roande med jämna mellanrum. Hennes vardag styrs av vidskepelse och tron på inte bara religion, utan också på underjordiska folk, varulvar och andra övernaturliga hot. Det ger en bra och trovärdig insikt i livet under medeltiden, och jag beundrar författarinnans researcharbete.
Samtidigt som boken är intressant ur ett historiskt perspektiv är den också oväntat aktuell. Jag var rädd att den inte skulle kännas relevant för mig, men där hade jag verkligen fel. Trots att den utspelar sig under medeltiden och pesten, så tar den upp förvånansvärt aktuella ämnen, bland annat homosexualitet. Den behandlar oförståelsen kring homosexualitet och könsroller och är väldigt nära inpå. Dessutom finns andra, mer tidlösa element också med – boken handlar om vänskap, om mod, kärlek, sorg, hämnd, misshandel och om banden till en annan människa.
Det är en väldigt bra bok för alla åldersgrupper som jag varmt kan rekommendera. Trots att jag kan räkna ut en del av handlingen som en yngre person kanske inte skulle klara av på samma sätt, så uppskattar jag boken väldigt mycket. Den är skickligt skriven på ett sätt som ger en bra och förvånansvärt trovärdig känsla av medeltid, men som ändå aldrig blir svår att förstå.
Det enda jag tycker är negativt är slutet. Man får inga svar. Det känns som om man glömt publicera de sista kapitlen av boken, och det gör mig otroligt besviken. Men jag hoppas att det bara är en cliffhanger och att en fortsättning är på väg. För jag gillade den här boken extremt mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra.

”Månskensvargen”, 2009

Veckans recension: Benrangel av Stephen King

Mike Noonan är författare på väg uppåt. Hans böcker går åt som smör, han har två hus och Johanna, sin underbara fru. Men allting, hela hans liv, kollapsar när Jo plötsligt dör. De är båda unga och ingen hade väntat sig att hon skulle dö, särskilt inte på ett så meningslöst och tragiskt sätt.
Chocken gör Mike avdomnad i fyra år. Han skriver inte längre – han lider av en så svår skrivkramp att han får andnöd och kräkningsanfall så fort han sätter sig vid datorn. Han lever inte, utan går genom livet som en död. Till slut bestämmer han sig för att flytta till sommarstugan, kallad Sara Skratt efter den svarta sångerska som levde där för nästan hundra år sedan, vars kännetecken var hennes hesa skratt. Mike har inte varit i det lilla huset vid sjön Dark Score på över fyra år – faktiskt ännu längre, nu när han tänker tillbaka på det.
När han flyttar dit börjar mystiska saker genast hända. Mike räddar Kyra, en treårig flicka, från att bli överkörd och träffar hennes mamma, den mycket unga Mattie Devore. Han blir genast indragen i den vårdnadstvist som är på gång mellan Mattie och hennes svärfar, den stenrike gamle datoringenjören Max Devore. Devore har bestämt sig för att han vill ha sin sondotter till varje pris.
Mike börjar också ana att hans döda fru höll något hemligt för honom de sista månaderna av sitt liv. Han upptäcker att hon varit i Sara Skratt utan att han visste något om det, att hon höll saker hemliga för honom som han aldrig trott henne om. Fyra år efter hennes död måste Mike försöka handskas med det faktum att Jo verkat leva ett hemligt liv, något som gör honom djupt sårad och förvirrad. Vad gjorde hon i Sara Skratt under sin sista tid i livet?
Samtidigt som han flyttar in börjar Mike också märka att det finns någon mer i Sara Skratt än bara han själv – någon eller något som skriver meddelanden med kylskåpsmagneterna, ringer i den lilla pinglan som hänger runt det uppstoppade älghuvudets hals, och som hemsöker hans sömn.
Allt det – Mattie som han börjar känna sig dragen till, hennes dotter, alla Jos hemligheter, och spökerierna i hans hus – verkar till sist leda tillbaka i tiden, till den riktiga Sara Skratt…

Det tog lång tid innan jag läste Benrangel, och det beror till störst del på att jag försökt läsa den en gång innan, men gett upp eftersom jag tyckte den var så otroligt dryg. Till sist lånade jag återigen boken från biblioteket, mest för att de inte hade någon av de andra böcker jag ville läsa – och sträckläste den. Att ta mig igenom bokens nästan femhundra sidor tog mig mindre än tre dagar.
Visst, jag kan nog säga att den är en aning dryg, rentav långtråkig på sina ställen. Men det är en del av bokens ton. Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång på riktigt, men samtidigt tror jag inte att boken skulle ha fungerat lika bra om den varit snabbare. Den smyger sig liksom på en, och den blir faktiskt otroligt kuslig på sina ställen.
Boken är både en kärleksberättelse, en spökhistoria och en mer filosofisk bok. Den handlar om sorgen efter en död livskamrat, om att hitta tillbaka till livet, om kärleken till ett barn och om skräckinjagande, övernaturliga ting. Men det övernaturliga känns så himla rätt. Det är en stor del av berättelsen och känns inte inslängt, inte forcerat eller hastigt påkommet. Alla trådar binds ihop i slutändan, och kanske är det vad som gör boken till en så enastående bra roman. Mystiken är tät och man frågar sig hela tiden vad som egentligen pågår – vad höll Jo på med? Varför vill Max Devore ha sitt barnbarn? Vad är hans motiv? Vem var egentligen Sara Skratt, och vad hände med henne?
Samtidigt som den är ganska läskig är det också en mycket varm och kärleksfull berättelse om ett förlorat äktenskap, en författares plågsamma skrivkramp, nytt hopp och skaparglädje.
Jag tipsar varmt om den här boken, som känns både originell och välskriven. Visst kan den vara långsam och kanske är vissa av partierna lite väl utflippade, men i slutändan är boken ändå det som utmärker Stephen King för mig – väldigt, väldigt bra.

”Bag of Bones”, 1998

Veckans recension: 1984 av George Orwell

Det är den fjärde april 1984 som Winston Smith börjar skriva dagbok. Att skriva på det sättet är strängt förbjudet och om någon kommer på honom kan han räkna med att bli torterad eller dödad. Winston lever ett torftigt, ensamt liv i det som en gång hette England, men som för länge sedan bytt namn till Oceanien. Han arbetar i Sanningsministeriet där han skriver om sanningar till lögner och ändrar det förflutna så att historien ska passa ihop med nutiden. Han har mycket få minnen från tiden före revolutionen, tiden innan partiet Engsoss, och eftersom det förflutna hela tiden ändras finns det inga bevis för någonting som hänt. Världen är ett enda stort nu. Ingenting annat än det som händer i nuet spelar någon som helst roll.
Överallt i staden som en gång hette London finns stora plakat uppsatta, plakat på deras ledare, barnens idol, partiets överhuvud – Storebror. Partiets slagord finns också präntade överallt; Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. I varje rum finns minst en teleskärm så att man ständigt är bevakad och ständigt försedd med Storbror och partiets framgångar. Alla personer som hyser några som helst annorlunda åsikter eller visar minsta antydan till illojalitet blir vaporiserade; de försvinner och syns inte till igen.
Allt detta är Winstons verklighet. Han beter sig som alla andra, ser ut som alla andra, säger inte mycket och anpassar sina ansiktsuttryck inför teleskärmarna så att han visar så lite känslor som möjligt. Det bästa är att bara se fullkomligt neutral ut.
Men innerst inne börjar Winston misstänka att han är en brottsling. Han är en krimtänkare, en som gör sig skyldig till brott via sina tankar. Han börjar inse att han inte tror på partiet. Han har svårt att tro på sitt arbete – hans förfalskningar är väl just det – förfalskningar? Han börjar skriva i sin dagbok, börjar göra saker som krimtänkare gör – som att försöka ta reda på vad som hänt i det förflutna, gå ensam på gatan och innerst inne börja hata partiet.
Men allt detta är planlöst, alla hans misstankar är mer eller mindre vaga. Sedan träffar han Julia.
Att bli förälskad är ett brott i Oceanien. Kärlek är något man bara visar Storebror. Julia gör Winstons tvivel till handling, och tillsammans blir de en revolt.


1984 är en av de klassiker som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men som aldrig blivit av på grund av någon outgrundlig anledning. Det är den första boken jag läst i egenskap av litteraturstuderande, med avsikt att senare analysera den. Detta har varit både en fördel och en nackdel i mitt läsande, eftersom jag på en nivå inte varit helt och hållet engagerad i romanen. Mina tankar har varit alltför splittrade, jag har känt ett tvång att läsa så fort som möjligt, och vissa partier i boken har jag rent ut sagt pressat mig igenom på grund av bristande entusiasm.
Allt detta är oerhört synd, eftersom jag samtidigt tycker mycket om boken. Den är väldigt intressant och jag känner att jag skulle ha uppskattat den mer under andra omständigheter.
Som de flesta vet så är 1984 skriven 1949, och avsedd som ett slags mörk profetia av George Orwell. Han förutsåg att diktaturen i hans roman skulle vara verklighet år 1984. Nu sitter vi med facit i hand och vet att det inte blev så, men trots det finns det många detaljer i romanen som känns obehagligt aktuella. I dagens samhälle har myndigheterna möjlighet att med hjälp av datorer komma inpå en individs liv in i minsta detalj, precis som teleskärmarna i boken kan. Inte minst den omdebatterade FRA-lagen här i Sverige känns aktuell, och många diktaturer i världen visar upp mycket få skillnader mot Orwells roman. 1984 är givetvis, liksom den liknande Djurfarmen som är den av Orwells romaner jag tidigare läst, en slags karikatyr av diktaturen som han just då såg i form av bland annat Sovjetunionen, men bara det faktum att många av de skrämmande detaljerna i boken går att applicera på dagens västerländska samhälle känns som en väckarklocka. Man kan ju hoppas att varenda politiker läst den här boken, och alla som överhuvudtaget håller på med politik i vilken form som helst. Det är trots allt en bok som lämnat så djupa spår i vårt samhälle att vi tillochmed fått ett uttryck från den; ”Storebror ser dig”, som ju använts inte bara i politiska sammanhang utan också varit grundidén till tv-shower som just Big Brother.
Jag själv tycker att det finns många andra böcker som är bättre skrivna, lättare att ta tills sig, intressantare – men få som är så här viktiga att läsa. Det är verkligen bok som väcker tankar till liv, inte bara om hur det skulle kunna vara och att vi ska akta oss för det, utan också tankar om hur bra vi egentligen har det.
Som jag nämnde tidigare har jag varit tankspridd och kanske tillochmed lite ointresserad vid läsningen av den här boken, med mycket runtom som distraherat mig. Det känns som om jag på grund av detta missat en del av vad boken har att säga mig. Eller så är jag helt enkelt för politiskt ointresserad, vem vet. Hursomhelst så har jag redan nu beslutat att jag ska läsa om den här boken senare när jag känner större engagemang till den.

”Nineteen Eighty-Four”, 1949

Veckans recension: Frost av Maggie Stiefvater

När Grace var liten blev hon anfallen av vargar. Men en av dem var annorlunda – den med de gula ögonen. Den som räddade hennes liv den där gången.
I sex år har hon följt samma varg, iakttagit honom där han står halvt dold i hennes trädgård, till hälften gömd av skogen. Han är hennes varg. Vacker och smidig med genomträngande gul blick.
Hon vet det inte, men egentligen heter vargen Sam. Under sommaren, under några få dyrbara månader, får han lov att vara människa. Sedan slår vintern till och kylan förändrar honom återigen till ett djur och han måste stå utanför. Han betraktar Grace precis som hon betraktar honom. Hennes varg, hans sommarflicka.
Efter att ödet spelat dem nyckfullt i händerna under en höst kan de äntligen träffa varandra som människor. Kärleken blommar upp naturligare och intensivare än något som de tidigare upplevt. De upptäcker varandra, och faktumet att de inte kommer kunna släppa taget när det oundvikliga avskedet närmar sig. Tiden rinner ut. Vintern kommer närmare och Sams kamp för att förbli mänskig blir Graces kamp. Nu, sex år efter att Sam räddat hennes liv, måste hon försöka rädda hans.

Jag är intresserad av varulvar. Det är jag. Jag skriver om varulvar och letar ständigt efter nya böcker; vilket är anledningen till att jag blev intresserad av den här boken från början. Trots det kändes Frost som någon slags rip-off på Twilight när jag först läste om den – ännu en tjej i High School som blir förälskad i en övernaturlig varelse. Nu har jag sett både vampyrer, fallna änglar och varulvar – man kan ju undra vad som kommer härnäst. En tonårig tjej som blir ihop med Frankensteins monster?
Hursomhelst tänkte jag att jag inte skulle ha för höga förväntningar; att boken skulle vara den där kopian i Twilights fotspår och att jag inte skulle vänta mig mer av den. Töntig romantisk tonårsbok.
Jag säger det enklast så här; jag hade fel.
Frost kan till handlingen verka lik Twilight eller Hush, Hush, men är skriven med en mildhet och en känsla som känns otroligt äkta. Det finns ett vemod över hela berättelsen från början till slut som jag aldrig upplevde hos Bella och Edward, en ständigt närvarande sorg som gör att stämningen i boken känns ömtålig och bräcklig. Den växlar mellan Grace och Sams perspektiv och särskilt i Sams kapitel finns det en slags poetisk uppgivenhet som blir väldigt vacker i anslutning till Graces praktiska läggning och realistiska sätt. De är dömda från första början och kan ändå inte låta bli; ett klassiskt upplägg där också, men Stiefvater får det att fungera väldigt väl utan att det känns för smörigt.
Dessutom njuter jag lite av att det i Frost för en gång skull inte är killen som springer runt och räddar tjejen, utan tvärtom. Sam är den som behöver hjälp i den här boken, och Grace blir riddaren på den vita hästen, även om det förstås inte känns lika schablonartat i läsningen. Hon är en härlig huvudperson i mitt tycke; hon blir en kontrast till Sam och samtidigt ett komplement till honom.
Jag är glad att jag gav Frost en chans. Det var den verkligen värd. Den är enkelt men gripande skriven och jag sträckläste den på några få timmar. Det finns också en uppföljare på väg, men för att vara helt ärlig känner jag att Frost är en av de där böckerna som jag helst vill se som ett fristående verk, en bok där jag känner mig nöjd med slutet och inte riktigt önskar läsa en fortsättning. Men vi får se.

”Shiver”, 2009

Veckans recension: Dödssynden av Harper Lee

Jean Louise Finch känner sig aldrig som Jean Louise. Både hennes far och hennes storebror Jem kallar henne bara Scout. Hon växer upp i sydstaterna under trettiotalet som en pojkflicka, lika vild som sin bror. Den lilla staden där de bor heter Maycomb, ett litet samhälle där alla känner alla. Scouts barndom är näst intill idyllisk, en evig sommar tillsammans med Jem och grannpojken Dill som bor i Maycomb över somrarna. De spenderar tiden med att försöka locka ut Boo Radley, den mystiske mannen i grannhuset som aldrig syns utomhus. Radley Place har fått en närmast mytologisk ställning hos de tre barnen; ett kusligt hus som man springer förbi, där man tävlar om vem som vågar sig närmast. Det är idel bus och upptåg för Scout, Jem och Dill, men den oskyldiga idyllen börjar krackelera då deras far, advokaten Atticus Finch, åtar sig att försvara negern Tom Robinson.
Tom Robinson är anklagad för att ha våldtagit en vit flicka, och att Atticus försvarar denne svarte man mot en vit familj skapar stort rabalder i den lilla staden. Han är ju neger, visst måste han väl vara skyldig? Hur kan en vit man ställa sig att försvara en svart? Men Jem och Scouts far är en intelligent och klartänkt person med få fördomar, och är orubblig i sitt beslut att få Tom Robinson frikänd.
Hatet mot familjen växer i den lilla staden och det hela urartar snabbt.


Efter att ha försökt läsa To Kill a Mockingbird på engelska två gånger gav jag till sist upp och lånade boken på svenska, med den mindre tillfredsställande titlen Dödssynden och med ett av de fulaste omslag jag någonsin sett på en bok i hela mitt liv. Passande nog är det också femtioårsjubileum för den här romanen i år.
Trots det fula omslaget som ser ut som om det vore ritat av en sexåring, så verkar det inte finnas något större fel på översättningen. På bokens första sidor tycker jag den är förvirrande; det är mycket namn och historia att hålla reda på, men det löser sig mer eller mindre av sig självt på väldigt kort tid, och boken utvecklas till en enormt spännande berättelse. Jag var verkligen fast i den och trots att jag hade höga förväntingar efter att ha läst så mycket om boken, så är jag inte alls besviken. Det är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det var helt klart en njutningsfull läsupplevelse. Jag tycker särskilt mycket om faktumet att den berättas från ett barndomsperspektiv. Det ger boken färgstarkhet och den där känslan av evig sommar. Dessutom avväpnar Scouts oskuldsfullhet mig inför resten av boken, och trots det tunga ämnet blir hela berättelsen ljus och nästan positiv sedd ur Scouts ögon. Det skapar också en härlig, oskyldig humor som genomsyrar hela boken.
Jag blev tänd på att läsa den här boken efter att ha läst så mycket om vilket rabalder den skapade när den kom ut 1960, och efter att ha upptäckt att det är en av böckerna som är förbjudna på vissa skolor i USA – varför i hela världen då, frågar jag mig när jag läst ut den. Om något borde alla läsa den här boken eftersom den tar upp alla de där frågorna om rasskillnader, rasism, förtryck och dubbelmoral. Jag vill kräkas på människorna i boken som sitter och förbannar Hitlers förintelse för att sedan vända sig om och högljutt deklamera att nu har det gått för långt, nu får väl snart negrer gifta sig med vita också. Det är så skickligt gjort, hur vi ser världens orättvisor genom Scout och får dem silade igenom ett barns oskyldiga, renhjärtade åsikter.
Karaktärerna överhuvudtaget är väldigt skickligt skivna; pojkflickan Scout som hellre slåss än leker tebjudning, storebror Jem som börjar bli vuxen, pappan Atticus som mycket väl skulle kunna vara min favoritpappa någonsin i litteraturen med sina goda avsikter, sin antivåldspersonlighet och torra humor, för att inte tala om alla de färgstarka bikaraktärerna.
Dödssynden är kort sagt en mycket bra bok, om än inte en wow-upplevelse. Det känns som en bok som fortfarande är viktig att läsa, trots sina femtio år på nacken, för ämnet är tyvärr lika aktuellt idag. Rasismen försvinner inte, det är bara metoderna som förändras.

”To Kill a Mockingbird”, 1960

Veckans recension: Flickan från ovan av Alice Sebold

Fjortonåriga Susie Salmon blir våldtagen och mördad den sjätte december 1973. På väg hem från skolan dyker hennes granne upp och gör henne till sitt senaste offer.
Efteråt har Susie kommit till det hon kallar sin egen himmel, och därifrån börjar hon följa sin familj – först sökandet efter henne, sedan vissheten i att hon aldrig kommer tillbaka. Ovanifrån får hon se hur hennes död påverkar människorna hon levat runt; Ray Singh, pojken som nyss gett Susie hennes första kyss och gömt ett kärleksbrev i hennes skolväska som hon aldrig fick läsa. Den ensamma flickan Ruth som blir besatt av mordet på Susie. Och även mannen som mördat både henne och andra flickor, och polisutredningen som han skakar av sig gång på gång. Men framförallt är det sin familj som hon följer; föräldrarna som glider allt mer ifrån varandra i sin smärta. Hennes nästan jämnåriga syster Lindsey som blir en påminnelse för alla andra om Susies utseende. Buckley, hennes lillebror, som är alltför liten för att någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och som ständigt frågar när hon kommer tillbaka.
Hon är med dem, följer dem, gråter och skrattar tillsammans med dem under deras svåra väg tillbaka till ett fungerande liv.

När jag skriver ner vad den här boken handlar om så slår det mig hur himla sorglig och hemsk den verkar. Det är den faktiskt inte. Jag erkänner att jag fäller tårar över den på vissa ställen, men överlag skulle jag inte vilja beskriva den som en sorglig bok. Den innehåller saknad, sorg och orättvisa, men Alice Sebold har framförallt lyckats plocka fram livsglädje och kärlek. Den visar starka band mellan människor och blir en väldigt vacker, nästan sällsam historia, om kärlek, hopp och lyckan i att kunna vara levande och hitta tillbaka till varandra. Att få följa familjen Salmons öde efter att Susie ryckts ifrån dem är både rörande och glädjande på samma gång.
Berättartekniken, med en död människa som berättar ur jagform, blir också ovanlig och tilltalande. Det är en trösterik roman, som tar fram alla tankar om himmelriket och om hur våra döda följer oss genom livet, beskriver hur de ständigt är där trots att vi inte kan se eller höra dem.
Flickan från ovan är kanske inte en av världens bästa läsupplevelser, men den är definitivt värd den tid det tar att läsa den, och lyckas verkligen beröra en. Genom en död flickas ögon får vi verkligen se hur mycket det finns i livet som är värt att leva för. Den är lätt att ta in och skriven på ett enkelt men effektfullt sätt som gör den till idealisk slappna-av-läsning utan komplicerade undertoner i berättelsen.
Boken har också nyligen filmatiserats; dessvärre till en riktigt dålig film i mitt tycke. Läs boken och låt bli filmen, det är mitt råd.

”The Lovely Bones”, 2002

Veckans recension: Boktjuven av Markus Zusak

Döden är intresserad av människorna. Döden samlar på deras berättelser. Och nu berättar Döden en av dem för dig.
Berättelsen handlar om Liesel. Hon är en överlevare, en sådan som Döden passerar tätt intill flera gånger, utan att röra. Hon är nio år när hon blir förd till den lilla staden Molching, inte långt från München, för att kanske få överleva andra världskriget. På vägen dit har hennes sexårige lillebror dött på ett tåg och nu lämnas hon av sin mamma hos paret Hubermann. De blir hennes fosterföräldrar när hennes riktiga mamma försvinner.
Rosa Hubermann är liten och byggd som ett klädskåp. Hennes språk är förfärligt men hennes hjärta är stort. Hans Hubermann är lång och vänlig och har silverfärgade ögon. Det är han som blir Liesels första och enda pappa. Sin riktiga kommer hon inte ihåg.
Liesel anpassar sig snabbt till sitt nya liv på Himmel Straße i Molching. Hon får sin bästa vän i grannpojken Rudy Steiner och fördriver tiden med att spela fotboll på gatan med honom och grannpojkarna.
Men om nätterna kommer mardrömmarna. Drömmarna om en pojke som dör på ett tåg. Varenda natt kommer pappa in och tröstar, och det dröjer inte länge förrän de tillsammans försöker lära Liesel att läsa.
Böckerna blir Liesels besatthet. Hennes första har hon stulit. Och snart fortsätter hon. Hon stjäl från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek, och hon delar sina böcker med juden som gömmer sig i deras källare, och med grannarna i skyddsrummet när bomberna faller över deras huvuden. Kriget är nära, men innan Liesels berättelse är över kommer det vara så nära det bara kan komma…


Boktjuven är skriven på ett oerhört originellt och kreativt sätt. För det första är det berättaren, jaget i boken. Det är ingen annan än Döden själv. Aldrig har jag stött på Döden som en så distinkt person, och det är också Dödens ovanliga uppfattningar och beskrivningar som färgar bokens språk. Den är full med liknelser om hopknycklade väggar, frukostfärgade himlar och droppande solar. Till en början gör det mig förvirrad – hur kan en himmel stå upp utanför fönstret? Men när tiden går och sidorna bläddras förbi börjar jag tycka om alla dessa poetiska liknelser, alla färgsprakande metaforer, och inte minst Dödens egna noteringar som hoppar in i berättelsen då och då. Från att ha uppfattats som störande blir de små höjdpunkter.
Tillsammans blir allt detta till en väldigt bra, vacker och sorglig bok som skulle kunna beskrivas med ordet sällsam. Istället för att pressa samman alla tyskar under kriget till hjärntvättade, Hitlerälskande självmordsbombare får vi se nazityskland ur ett barns ögon, ett barn som är med i Hitler-Jugend, ett barn som spelar fotboll och stjäl böcker och vars vän är en rädd jude i källaren. Boken tar fram det faktum att det inte bara var nazister som bodde i Tyskland under Hitlers styre. Att det fanns barn också, att det fanns människor som ville hjälpa, människor som gav förbimarscherande judar på väg till koncentrationsläger bröd – människor som gjorde vad de kunde. Jag tror det är väldigt viktigt med sådana här böcker. De som tar fram faktumet att det alltid finns mer än svart och vitt, att man inte kan bunta ihop människor i oskyldiga och onda, i offer och mördare, judar och nazister.
Boktjuven är en vacker roman, en bok för alla åldrar. Den handlar om det lidande som krig orsakar alla inblandade, kärlek till människor omkring en, om vänskap och fattigdom, om livets glädjeämnen och om dess oerhörda sorg.
Och, naturligtvis, om all dess död.

”The Book Thief”, 2005

Veckans recension: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

David Martín växer upp i ett dystert och dunkelt Barcelona, med den rike Pedro Vidal som beskyddare och välgörare eftersom hans egen far är död. Han är springpojke på tidningen kallad Industrins Röst, men blir snart journalist och därefter författaren till en skönlitterär serie som kommer ut med tidningen. Det dröjer inte länge förrän han skriver under ett kontrakt med ett bokförlag och börjar skriva en lång serie kriminalromaner som utspelar sig i Barcelona, en serie kallad De fördömdas stad.
Han blir snabbt framgångsrik, och kan flytta in i det förfallna tornhus han drömt om att bo i redan som barn. Huset är nedgånget och spöklikt och fullt med den forne ägarens gamla saker. Men David slår sig ändå ned där och börjar skriva.
Men kontraktet han tecknat med förlaget visar sig snart vara ett slavkontrakt. David ägnar all sin tid åt att skriva. Han sover knappt, han lever i tornhuset som om det vore ett fängelse. Han plågas av olycklig kärlek och begraver sitt liv och sin ungdom i huset och sitt arbete.
Men allting förändras då en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli dyker upp. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Men avtalet är inte vad det ser ut som. Vem är egentligen denne Andreas Corelli? Varifrån kommer han? Varför beter han sig så underligt, och vad har han att göra med den forne ägaren till huset där David nu bor? Är han en ängel, eller rent av djävulen själv?
Är allting bara märkliga sammanträffanden, eller hänger allting ihop? Kanske börjar David bli galen. Han är intrasslad i ett nät av gåtfulla mysterier och olycka och det verkar inte finnas någon väg ut…


Jag har tidigare läst den fantastiska romanen Vindens skugga av samma författare, och jag tycker verkligen om att man i Ängelns lek får återkomma till samma miljöer, samma språk och till viss del samma karaktärer som förut. Jag återförenas med bokhandeln Sempere & Söner, får återigen kliva in i De bortglömda böckernas gravkammare och ta mig runt i det tidiga 1900-talets Barcelona, de fördömdas stad.
Ängelns lek utspelar sig några år före Vindens skugga men har samma otroliga, poesiklingande språk som jag älskar. Det här är en bok som är spännande på samma gång som den är lugnande, nästan vaggande i sitt välformulerade, välklingande uttryckssätt. På många sätt är det just detta språk som gör Carlos Ruiz Zafón unik i mina ögon.
Precis som i Vindens skugga går persongalleriet inte av för hackor, gåtfullheten och det dimmiga Barcelona är helt och fullkomligt levande, och dialogen är så rapp och livfull att jag ofta skrattar eller ler. Jag uppfattar boken som mycket mer humoristisk än vad Vindens skugga var, mycket på grund av huvudpersonens cynism och ironi. Men den är också mycket mer tragisk och sorglig.
Men jag uppfattar också Ängelns lek som betydligt mer komplicerad och förvirrande än vad Vindens skugga var. Det är en berättelse med för många trådar i, för mycket av allt, för utspridd, och på slutet lyckas Zafón inte knyta ihop alla de där trådarna till något ordentligt. Jag är faktiskt besviken, som om boken någonstans spårade ur utan att jag riktigt märkte det. Det gör mig sorgsen, för på samma gång är den en upplevelse med sitt otroliga språk och sin stämning. Den hade kunnat vara så himla bra, men är det inte. Det finns så många olika teman och inget av dem verkar riktigt vara det som boken egentligen handlar om. Men den är läsvärd. Den är bra och den är läsvärd, men den är inte så otrolig som Vindens skugga är. Ängelns lek vill mycket, men kommer inte riktigt dit. Och det gör mig väldigt ledsen.


”El juego del ángel”, 2008

Veckans recension: På västfronten intet nytt av E.M. Remarque

Paul Bräumer är tjugo år och hans liv består bara av död. Han är egentligen bara ett barn, men har blivit inkallad i första världskriget. Här utövar han sitt första yrke; att döda.
Livet vid fronten går inte att beskriva. Det är ett helvete av lik, blod, kroppsdelar och rädsla. För varje angrepp försvinner den mänskliga sidan hos Paul och de andra pojkarna som är hans vänner alltmer och de blir tomma skal, levande döda, mer djur är människor.
Med jämna mellanrum blir de avlösta och sända till barackerna som är det enda de kan kalla hem. Här försöker de ta så lätt som möjligt på livet – de lever i skuggan av fronten, med kanonernas eld i öronen och stridsflygplan över sig, men här spelar de kort och skämtar och försöker att inte förlora allt förstånd. Förutom Paul själv är det flera andra som är lika gamla som han; den redige Albert Kropp och obetänksamme Müller, den skäggige Leer och den magre Tjaden, den fattige Haie Westhus och så den äldre, mer slipade Stanislaus Katczinsky. De sex har blivit Pauls familj mer än vad Pauls egen någonsin varit; de är förenade i skräcken, i smärtan och förlusterna. De är de enda som någonsin kan förstå och de enda som han inte behöver låtsas inför.
Medan kriget rasar utan någon vet en vettig anledning dör alla runtom Paul som flugor. Själv är han mer veteran än många av de äldre. Men han är förlorad. Han har aldrig haft ett annat liv och efter detta kan han inte ha någon framtid, det är han säker på. Hans generation är utstött och oförstådd; hur ska någon egentligen kunna förstå krig, detta oerhörda? De äldre har liv att komma tillbaka till, men hans eget liv hann aldrig starta, och nu är det redan över.


Jag har haft boken På västfronten intet nytt i bokhyllan i flera år, men aldrig kommit mig för med att faktiskt läsa den förrän nu. Som man kan förstå av handlingen är det en fruktansvärd berättelse. Den är riktigt hemsk, full av lidande och död och ångest. Samtidigt lyckas den vara oerhört vacker; den beskriver undergången på ett så hopplöst sätt att det blir poetiskt. Det vackra står i kontrast mot allt det hemska och det hela blir en tavla i skickligt skriven melankoli. Just den skickligheten tycker jag mig skymta redan i titeln, som är både relevant, vacker och på något sätt underfundigt ironisk.
Tragiken i att börja sitt liv i ett krig och aldrig ha något förflutet, aldrig ha någon framtid, är helt oförståeligt för oss, som aldrig upplevt ett krig och förhoppningsvis aldrig kommer göra det heller. Boken är en lysande insikt i hur en soldat fungerar. Här hemma i tryggheten kan vi sitta och säga hur vi tror krig är och hur dumma soldaterna är som ger sig in i det; men här i huvudet på en ung pojke utan framtidshopp blir det så mycket klarare, så mycket hemskare. Det väcker verkligen alla de där tankarna till liv om hur glad man ska vara som slipper sådant här, men också om livets värde och hur sjukt det är att människor kan beordra andra att döda eller dödas. Den handlar om vem som har rätten att bestämma sådant, om att det egentligen inte finns onda och goda, inga hjältar och ingen ära i att dö för fosterlandet, och om hur stora konsekvenser kriget har för allt och alla som det berör. Boken tar också upp ämnen som oförståelse för den man en gång var, att inte kunna förstå hur man någonsin kommer kunna fortsätta, men också om den djupa kamratskap och förståelse som växer fram soldaterna emellan, ett brödraskap och en solidaritet som ingenting utom döden kan bryta. En död som är alltför närvarande.
Beskrivningarna är målande och nyktra, helt ocensurerade, och hugger i såväl den inre synen som i hjärtat. Man riktigt känner hur fel allting är, hur fruktansvärt, och man följer Pauls nedförsbacke mot undergången med tårfylld hänförelse. Boken har en kärv humor som jag gillar, och även om språket är gammeldags så är det aldrig svårförstått. Det är mycket "ty" och "härom" och andra gamla uttryck, men när man väl kommit in i det är det snart ingenting man tänker på längre.
På västfronten intet nytt är oerhört fängslande och bra, den ligger kvar i huvudet långt efter att den är slut, och jag kan knappt föreställa mig hur gripande och originell den måste ha varit på 20-talet när den kom ut, skriven i nutid som den är, med sina vackra formuleringar om det fruktansvärda som inte går att beskriva. Den är ett perfekt exempel på att åren inte betyder någonting, att berättelsen och budskapet kan överträffa åldern på verket i sig. Boken har också en närhet till läsaren som gör att man vill ge den till alla att läsa, om inte annat som en påminnelse – låt oss aldrig tvinga någon att gå igenom det här. Aldrig mer.


”Im Westen nicht Neus”, 1929

Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Den store halvindianen som går under öknamnet Hövdingen Sopasopa har varit på avdelningen för psykiskt sjuka personer i många, många år. Han är den som varit där längst, om man inte räknar med Stora Syster. Han sopar korridoren och golvet i dagrummet och alla har tagit för givet att han är både döv och stum. Livet under Stora Systers välde är enformigt och alla de intagna är kuvade. Dagarna består av pillerdimma, av pussel och kortlekar, av Stormöten där man anklagar varandra, och om man beter sig olämpligt väntar elchockbehandling eller, i värsta fall, lobotomi.
När McMurphy kommer till avdelningen går det som ett friskt korsdrag genom hela inrättningen. McMurphy är stor, rödhårig och fräckheten personifierad. Han skrattar, sjunger och skojar, och han skakar våldsamt liv i patienterna.
Den omänskliga miss Ratched, mera känd som Stora Syster, finner sig snart utmanad i en kamp som alltmer liknar en strid på liv och död. McMurphy tar alla tillfällen i akt att försöka bryta sig igenom hennes försvar, bryta mot reglerna och knäcka henne och hela överheten.
Men han kommer aldrig kunna lyckas, inte om det bara är han. Han måste få med sig de andra patienterna, de som apatiskt sitter och stirrar i dagrummet, de som inte vågar säga emot, de som inte ens vågar skratta med honom. Snart är de alla involverade och de inser att det inte bara handlar om vardagen på avdelningen – det handlar om deras liv, deras stolthet, deras mänskliga rättigheter. En sak är Hövdingen säker på. Livet på avdelningen kommer aldrig mer bli sig likt.


Gökboet är en bok som de flesta förmodligen känner till som filmen från 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen. Den beskrivs redan på omslaget som ”en sund satir om ett sjukt samhälle”, och visst, det är precis vad den är. Men den är också en strålande bra berättelse. Den går att se från båda sidor – man kan välja att tolka den som en enda stor metafor, men man kan också bara luta sig tillbaka och se själva berättelsen utspelas.
Till en början tyckte jag att boken var rätt seg – trots allt utspelar sig nästan hela romanen på psykavdelningen och ofta mer i det underliggande – men ju mer jag läser, desto starkare slår boken klorna i mig. Den har visserligen sina sega, svåråtkomliga partier, men till sist streckläser jag, och när den är slut ursäktar jag den alla dess svagheter.
Att se hur alla patienter blir mer friska, mer ”normala” genom att gå ifrån medicineringen och kurerna och bryta mot regler istället för att följa dem, är extremt bra skildrat. Att dessutom se det hela från Hövdingens synpunkt är som att vara en fluga på väggen, en åskådare, men som dras med honom ner i berättelsen och blir en del av det som händer, på samma sätt som han själv. Dessutom är boken full med fantasifulla uttryck och beskrivningar – vi läser ändå ur en dåres synpunkt. Det är tillfredsställande att läsa, originellt och lite tragikomiskt. Samtidigt ger det en kusligt bra bild av en annan verklighetsuppfattning än vår.
Gökboet är en bok som ställer frågor om vad det är som gör oss galna, vem som bestämmer att vi är det, och som ifrågasätter såväl behandlingsformer som hela samhället. Den är en resa genom både samhället och det mänskliga psyket. Stora Syster och hennes personal blir ett substitut för överheten, och dårarna på avdelningen blir vi. Det är en bok som väcker massor med tankar och får en att se en gång extra på allt man har, en bok om att inse sitt eget värde, om att vakna upp och ta tillbaka det som rätteligen tillhör en, att finna sig själv, men det är också en bok om plikt, om ansvar, vänskap, medmänsklighet och självuppoffring.
En annan sak jag måste ta upp är karaktärerna. De sprakar av personlighet, karisma och trovärdighet. Stora Syster är en karaktär man lär sig avsky och respektera, medan McMurphy som är hennes motpart är en fantastiskt rolig karaktär att följa. Med den rappa, humoristiska dialogen blir kriget dem emellan både roligt och tragiskt när det går allt längre, och i kombination med de andra, mer sorgliga karaktärerna blir det ett fantastiskt persongalleri.

Jag tror Gökboet just klättrade upp på min lista över världens bästa böcker. Nu får jag väl gå och hyra filmen och se om den gör boken rättvisa.

”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1962

Veckans recension: Patient 67 av Dennis Lehane

På den lilla ön Shutter Island ligger mentalsjukhuset Ashecliffe. Det är ett hårt bevakat ställe där man bara tar emot de mest våldsamma patienterna, de som mördat, varit våldsamma och som lider av extrema vanföreställningar. Nu, år 1954 har en av patienterna, Rachel som dödat sina tre barn, rymt. Den sheriff som skickas dit för att ta hand om fallet är Teddy Daniels. Han får tilldelat sig en partner som han aldrig förr träffat, en hygglig kille vid namn Chuck. De blir genast vänner och Teddy upptäcker att han nästan utan problem kan berätta för Chuck om sin döda fru, och prata om ärren som fortfarande finns kvar från krigets dagar.
Men väl på Shutter Island börjar saker och ting te sig underliga redan från början. De träffar Cawley, en av doktorerna som verkar både trevlig och sympatisk, men resten av personalen verkar spela något slags teater, som om de på förhand vet vad de ska säga.
För att inte tala om patienten som rymt. Rachel Solando är spårlöst försvunnen från sitt rum. Låset har inte dyrkats upp. Fönstret är oskatt. Det är som om hon gått upp i rök – men på ön finns det ingenstans att ta vägen, absolut inte nu när en storm är på väg in. Teddy och Chuck kommer snabbt överens om att hon måste ha haft omfattande hjälp utifrån – kanske från hela personalen. De som beter sig så underligt, som verkar läsa innantill när de pratar, som inte verkar anstränga sig det minsta när de söker igenom ön och som vägrar visa patienternas journaler eller tala sanning om vad som finns bakom de höga stängslen runt den gamla fyren.
Men fallet med Rachel Solando är inte den enda anledningen till att Teddy är på ön. Han har hört rykten om de fruktansvärda tillvägagångssätt som sker på mentalsjukhuset, om vilka hemska experiment som läkarna utför på patienterna, och dessutom har han egna, högst privata skäl till att befinna sig på Shutter Island. Men sanningen verkar glida allt längre bort för varje svar som Teddy och Chuck får. Det hela börjar mer och mer likna en konspiration och vansinnet börjar kännas mer verkligt än den sanning som de jagar...

Filmen Shutter Island hade premiär i år, och de små detaljer jag lyckades snappa upp gjorde mig intresserad. Men jag bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen, även om det som vanligt innebär att jag kanske blir besviken på filmen sedan.
Hursomhelst är Patient 67 ett rent nöje att läsa. Den är spännande och bra skriven med ett språk som framförallt gör att jag faller in i bokens stämning. Det får mig att vara lugn när bokens tempo är lugnt, och helt uppskruvad när det ökar. Ibland är det meningar på gång som har sex eller sju ”och” i sig och som blir förvirrade, men det händer bara ibland och det kan jag utan problem bortse ifrån.
Jag har hört att filmen hade en twist och blev inte så överraskad när detta inträffar i själva boken – jag ska inte avslöja för mycket nu – men trots att jag var mer eller mindre beredd på det som hände i bokens upplösning så slår jag igen boken med ett brett leende på läpparna. Inte för att den slutade lyckligt, utan för att Patient 67 är ett perfekt exempel på vilka effekter man kan uppnå i ett skrivande. Vad ord kan göra, vad ord kan skapa och åstadkomma om man använder dem på rätt sätt.
Det är en berättelse som är originell och spännande, en thriller som också är lite mer av en deckare och psykologisk roman. Den handlar inte bara om en rymning utan också om Teddys öde – Teddy är en tragisk karaktär, förstörd av kriget och med sitt livs kärlek för evigt förlorad. Chuck är däremot en härlig kontrast med rapp dialog, och tillsammans bildar de ett par som är både sorgligt och komiskt. Det är skönt när det blir lite lättsamt också, för det är en ganska mörk roman. På det stora hela skulle jag vilja beskriva Patient 67 med ordet väluttänkt. Den är smart och den är imponerande bra upplagd. Den är kanske inte ett odödligt verk, men den är helt klart läsvärd och jag tror att väldigt många kan uppskatta och låta sig ryckas med av den.

”Shutter Island”, 2003

Veckans recension: Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

När Nora får en ny partner att jobba med på biologin blir hon inte direkt överlycklig. Istället för att som vanligt sitta bredvid sin bästa vän Vee delar hon bord med den nye, tysta killen, Patch. Det är något med Patch som Nora verkligen inte gillar. Hans svarta ögon. Munnen som konstant verkar dölja ett flin. Hans sätt att prata med henne, hur han är elak men ändå verkar flirta på något motsägelsefullt sätt. Och inte minst att han verkar veta varenda liten detalj om hennes liv, trots att de aldrig tidigare träffats.
Det är efter att hon träffat Patch som livet verkligen börjar vända sig på ända. Vem är killen i skidmask som förföljer henne? Varför har hon en känsla av att ständigt bli spionerad på? Är det Patch, eller någon helt annan?
Och vem är Patch egentligen? Han tycks veta allt om henne, men själv förblir han sluten och otillgänglig. Allting med honom känns konstigt, ovanligt och inte minst väldigt farligt. Samtidigt kan Nora inte låta bli att känna sig dragen till honom.
Men det som skrämmer Nora allra mest är de hallucinationer hon börjar få, obehagliga scener som utspelas och som känns så oerhört verkliga… för att sedan försvinna som om de aldrig funnits. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Börjar hon bli galen?
Hon vet att allt detta har med Patch att göra. När hennes intresse för honom växer och han långsamt tinar upp, börjar hon förstå att han inte ens är mänsklig.

Det finns flera saker med Hush, Hush som irriterar mig. Vi kan ju börja med titeln, som inte har någonting att göra med något alls. Vi kan ta omslaget, som avslöjar i princip hela historien, hur vackert det än är. Och vi kan ju ta de uppenbara parallellerna till Stephenie Meyers Twilight; Tjej på biologin, mystisk kille i bänken bredvid, svarta ögon, sprakande personkemi - men killen inte mänsklig. Och voilá, dödlig fara för tjejen. Känns det bekant? Ända från början slår detta mig och jag kan inte låta bli att tänka på det under hela bokens gång. Vad är det för kul med att läsa en historia som är så lik en man redan läst? Visst, det handlar inte om vampyrer den här gången, men hade författarinnan bestämt sig för att Patch skulle vara vampyr, så hade Hush, Hush varit som en omskriven version av Twilight som knappt skulle skilja sig från originalet alls. Jag är så emot den här sortens otroliga brist på fantasi att jag inte riktigt kan ta åt mig boken.
Att baksidetexten berättar precis vad Patch är för något (vilket också den svenska titeln Fallen ängel gör) betyder att berättelsen också mister det spänningsmoment som mysteriet med Patchs identitet skulle ha kunnat föra med sig. Det gör att precis hela boken faller mer eller mindre platt.
Okej, jag erkänner att den har sina stunder, den har humor på sina ställen och den har en underliggande sexuell spänning som är bra framförd. Den känns lite mörkare än Twilight, och Patch är en intressant karaktär som jag kan uppskatta för hans farliga egg och snudd på oanständiga dialog. Den känns elakare än vad Twilight någonsin gjorde, och det gillar jag. Slutet var inte helt väntat vilket jag också uppskattar, men här tar också mina lovord slut (om jag nu inte ska nämna att jag tycker framsidan är väldigt vacker). Dessa småsaker väger inte upp det faktum att helhetsintrycket av boken är väldigt dåligt. Jag tycker Hush, Hush känns för mycket som ett copycat-verk. Den är fruktansvärt ooriginell. Jag tycker Nora är löjligt naiv och irriterande hjälplös, och jag tycker att det finns alldeles för få trådar som faktiskt binds samman. Det finns för många frågor som lämnas obesvarade, vilket öppnar upp för en efterföljande bok med titeln Cresendo som jag aldrig kommer läsa, men det hade behövts en mer sammanbindande förklaring i den här boken.
Men visst, jag tror nog att det finns en hel drös unga tjejer som skulle uppskatta boken väldigt mycket, som ett avbrott från vampyrerna men ändå i samma high school-stil. Jag gör det dock inte.

”Hush, Hush”, 2009

Veckans recension: Den hemliga historien av Donna Tartt

Den enda anledningen till att Richard Papen börjar på Hampden College är att han gillade broschyren. Han vill desperat komma hemifrån, bort från den lilla menlösa staden Plano där han växt upp och där hans föräldrar ständigt distanserar sig från honom, och vart han tar vägen spelar egentligen ingen större roll.
När han flyttar till Hampden är det som en helt annan värld. Han har kommit från Kalifornien, rakt in i Maine där klimatet är helt annorlunda. Han vill fortsätta läsa grekiska, men den underlige läraren i ämnet vill bara ha fem elever, och vägrar ta emot Richard, som blir allt mer fascinerad av den lilla gruppen grekiskstuderande. De är rika, de är intelligenta, de är de intellektuellas allra innersta krets. De är allt som Richard vill vara.
Efter mycket om och men får Richard till sist tillstånd att börja på grekiskan. Han ljuger om sitt förflutna och låtsas att han är precis lika rik och kultiverad som de andra. I hans ögon är de fantastiska; det är den storväxte Henry, inbunden och kylig, den rödhårige Francis, den bullrige och burduse Bunny och tvillingarna Charles och Camilla.
Eftersom deras excentriske lärare, Julian, undervisar dem i alla ämnen hamnar den lilla gruppen utanför resten av colleget. Det dröjer inte länge förrän Richard dras med i deras sätt att leva – sprit, droger och riter i dionysisk anda. Men gruppens från början oskyldiga lekar spårar snart ur ordentligt och får fruktansvärda följder…

Ett par sidor in i Den hemliga historien tänkte jag att åh, den här boken kommer bli jobbig att läsa. Den har många svåra ord, många invecklade formuleringar och är på det stora hela ganska omständigt skriven. Men det där första intrycket gav snart vika för den streckläsningsroman den faktiskt visade sig vara. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Boken är fantastiskt bra. Den kan visserligen uppfattas som svårläst på grund av det invecklade språket, men den är i grund och botten en spänningsroman, eller en thriller, ett relationsdrama, en slags omvänd deckare. Jag tänker att det också finns ett Flugornas herre-element över den, den där skrämmande insikten i att människor är kapabla till så mycket mer grymhet än vad vi vill tro, den där potentialen till att begå fruktansvärda gärningar som bara väntar på tillfälle – och känslan av att gränserna är mycket tunnare än vad vi vill inse.
Man hör ofta om böcker som är ”fängslande från första meningen”, och det här är en sådan bok. Inledningen lämnar så mycket frågor, så många undringar, och trots att bokens upplösning avslöjas redan i första meningen så är man ändå fast fram till bokens katastrofala klimax, som ändå inte är något annat än vad man fått reda på redan på första sidan. Det är en bok berättad ur en mördares synpunkt, och det är man medveten om redan från början.
Det är en bok om en rad tragiska händelser och en jordskredseffekt, från de där första småstenarna till något som inte går att få stopp på, en mörk spiral av okontrollerade händelseförlopp där karaktärerna förlorar sig själva och varandra. Karaktärerna, ja. De är otroligt nyanserade, otroligt genomtänka och levande, inte minst genom den geniala dialogen. Till en början ter de sig alla likadana, men man förstår snart att de allihop är väldigt, väldigt olika, och man älskar dem alla på deras eget sätt.
Den hemliga historien har blivit kultförklarad, och inte utan anledning. Det är en fantastiskt genomtänkt, välskriven och fängslande roman som har det mesta man kan önska sig. Det är en bok för tänkande människor, en psykologisk roman som går på djupet och som jag skulle kunna skriva flera sidor till om.

”The Secret History”, 1992

Veckans recension: Udda verklighet av Nene Ormes

Udda plågas av mardrömmar, drömmar som hon vaknar skrikande ifrån och som känns lika verkliga som världen runt henne. Hon har stora sömnsvårigheter och går till psykologer och tar mediciner, men inget verkar hjälpa. Den enda som tar hennes problem på allvar och som verkar vilja hjälpa henne är hennes bästa vän Daniel, som bor några trappor ned. Ständigt ringer hon honom mitt i natten och är skräckslagen.
Som ett försök att få bukt med hennes mardrömmar beger sig Daniel och Udda till spårområdet i Malmö där hennes senaste dröm utspelat sig. Om de kan bevisa att drömmen inte är verklighet kommer hon kanske kunna sova bättre.
Men det som inte får vara sant visar sig mot alla odds vara det.
De hittar otvivelaktiga bevis på att Uddas dröm inte varit en produkt av hjärnspöken och livlig fantasi. Att den varit verklighet. Udda drömmer sanndrömmar.
För Daniel öppnar detta faktum en helt ny värld. Allt det där som han önskat vore sant, allt det övernaturliga, allt som bara funnits i filmens, böckernas och rollspelens värld. Trots Uddas protester beger han sig för att undersöka hennes dröm ytterligare.
När Daniel sedan inte hör av sig, när hans lägenhet står tom, hans mobil är avstängd och ingen sett honom vänds hela Uddas värld uppochner. Det är hennes fel att Daniel är spårlöst försvunnen, och hur ska hon någonsin kunna leva med sig själv om han inte kommer tillbaka?
Hon börjar leta efter spår, efter människorna hon drömmer om, efter något alls som kan ge henne en ledtråd till var Daniel är. För att kunna rädda sin vän måste hon plötsligt ta tag i alla de drömmar hon varit livrädd för och försöka förstå vad de betyder. Det Malmö som nu öppnar sig för henne är en helt annorlunda värld, befolkad av avvikande personer – hamnskiftare, lotsar och orakel. Med hjälp av den mystiske Hemming måste hon försöka hitta Daniel – innan tiden rinner ut.

Att jag vet vem författarinnan till boken är och att jag träffat henne (om än väldigt flyktigt) gör att jag, irriterande nog och mot alla bokens beskrivningar, inte kan låta bli att se henne framför mig när jag föreställer mig Udda. Men efter ett tag får jag helt enkelt försöka se förbi den detaljen och låta mig föras med av berättelsen istället.
Jag gillar den här boken. Att Sverige behöver mer fantasy från svenska författare verkar äntligen ha gått upp för någon mer än mig, för boken är utgiven av ett splitternytt svenskt fantasyförlag – Styx. Jag hade kunnat jubla och kyssa väggarna. Att boken utspelar sig i Sverige och i en stad så nära mig gör att jag känner en närhet till den som jag verkligen uppskattar. John Ajvide Lindqvists böcker må utspela sig i Sverige de också, men i Stockholm – en stad som jag bara besökt en enda gång. Därför är Udda verklighet en roman som tar fantasyn till mig istället för mig till fantasyn, vilket är exalterande kul.
Vad gäller språket i boken växlar det mellan att vara svinbra, okej och i vissa fall lite väl amatörmässigt. Det blir aldrig dåligt, för boken hämtar sig nästan alltid direkt, men på några ställen hakar jag upp mig. Det känns på något konstigt sätt som om den är lite för influerad av det engelska språket, som om den gärna vill använda det engelska sättet att beskriva och dela upp och i enstaka fall även försvenska de engelska orden. Det funkar inte alla gånger. Särskilt en konstig hantering av kommatecken är något som jag irriterar mig på.
Men vad är egentligen det att sitta och anmärka på? Det här är svensk fantasy! Det här är fantasy i Malmö! Och den är inte dålig!
Nej, det är den verkligen inte. Jag har fallit för genren urban fantasy väldigt hårt, och kan inte låta bli att älska mixen av hamnskiftare och moderna hjältinnor, orakel i toppen av Turning Torso och mystiska personer bakom allt det vardagliga. Det är så nära att det går lätt att föreställa sig. Och sedan är ju tanken på att Malmö har en hemlig värld väldigt, väldigt tilltalande…
Bokens upplägg påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritböcker; Neil Gaimans Neverwhere. Där liksom här finns den hemliga undre världen, befolkad av magiska människor som bara lever till hälften i vårt moderna samhälle. Det är särskilt den betonade användningen av hemliga dörrar som knuffar iväg mina tankar till Gaimans bok.
Som avslutning kan jag säga såhär; jag tycker verkligen om Udda verklighet. Den är inte en av de bästa böcker jag läst, men om författarinnan fortsätter hålla den här stilen kan jag tänka mig att nästa bok lär bli det.

”Udda verklighet”, 2010

Veckans recension: Frostbitten av Kelley Armstrong

Elenas liv verkar ha blivit allt det hon någonsin velat ha; en familj, trygghet och – ja, hon kan äntligen erkänna det – lycka. Hon är fortfarande världens enda kända kvinnliga varulv, men trots det har hon en given plats i the Pack, och inte nog med det – hon har just fått reda på att Jeremy, the Packs ledare, planerar att göra henne till sin efterträdare.
Det är lite mer än vad hon är säker på att hon vill ha. Men Jeremy börjar bli till åren, och det finns ingen annan som skulle passa eller ens kunna mäta sig med Elena. Hon tänker fortfarande mycket på det, och på ett visst brev hon fått som kastar henne tillbaka till åren av osäkerhet och en känsla av hjälplöshet, när Jeremy skickar henne och Clay till Alaska på ett uppdrag. De ska göra några olika saker – de ska hitta den unge varulven Reese som är på flykt, men också se till gamla medlemmar av the Pack som inte hört av sig på länge. Jeremy börjar bli orolig för dem och vill veta om något hänt. Dessutom har tre personer dödats av vargar i Alaskas vildmark, men the Pack tvivlar på att det är riktiga vargar som är skyldiga.
Så Clay och Elena ger sig av in i Alaskas kärva vinterlandskap och börjar undersöka fallet. Men för varje fråga de får svar på, dyker fler upp. De upptäcker snart att det finns oroande många varulvar i staden Anchorage, och med deras uppdykande har tre män dött och unga flickor har försvunnit spårlöst.
Clay och Elena undersöker situationen närmare och måste söka sig långt in i det otämjda landskapet. Men något verkar inte riktigt stämma. Det finns något mer i skogen, något vilddjurslikt som verkar vara mer myt än sanning. Är det denna best som dödat människorna, eller gruppen med varulvar som de fått upp spåret på? Samtidigt som fallet visar sig bli långt mer komplext och mer farligt än vad de räknat med, gnager gamla mardrömslika minnen på Elenas undermedvetna, och hon blir alltmer känslomässigt involverad. Och så är det ju det där om ledarskapet. Hon och Clay har alltid varit jämlika. Hur ska deras relation bli om en av dem måste leda och den andra följa…?

Som tionde boken i romanserien och trettonde om man räknar in antologierna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld är det också den fjärde boken där Elena är huvudperson. Det är ett väldigt kärt återseende, måste jag säga. All Otherworld-litteratur är bra, men det är ändå romanerna som ger den mest ultimata upplevelsen. Elena och Clay är det mest oslagbara paret i serien, och Elena är en fantastiskt rolig person att läsa om. Hennes dilemman känns så mänskliga och ändå är hon mer en superwoman än någonting annat. Trots sina krafter och djuriska sidor lyckas hon vara en karaktär som går väldigt lätt att relatera till och som känns väldigt mänsklig.
Jag har längtat väldigt mycket tills jag fick läsa Frostbitten, och den gör mig inte alls besviken. Den är en precis lika rolig mix av genrer som de andra böckerna har varit; det är känslomässiga dilemman blandade med fartfylld action och passionerad kärlek, allt med den övernaturliga twist som jag älskar. Kelley Armstrong fortsätter att kunna överraska mig, med berättelser som alltid vrider sig åt oväntade håll. Jag kan inte räkna ut vad som ska hända, och för mig, som läser så mycket att jag ofta kan räkna ut hur berättelsen kommer utvecklas, är det väldigt roligt att läsa en bok som inte går efter ett klassiskt upplägg. Det blir dubbelt så kul att läsa när man inte riktigt vet var historien kommer sluta, hur allt hänger ihop.
Det gör mig dock förvånad när jag upptäcker att inte mindre än tio år förflutit i Otherworld-universumet sedan Bitten. Elena är fyrtio år gammal och Clay närmar sig de femtio. Det känns konstigt när paret i mitt huvud alltid känts så väldigt unga. Men jag uppskattar känslan av verklighet som detta också ger – hur personerna fortsätter utvecklas med böckerna och inte bara står och stampar på samma ställe.
Med den här senaste boken har jag också förstått att förlaget ändrat seriens titel från Women of the Otherworld till bara The Otherworld Series. Mer om det går att läsa på författarinnans hemsida. Det är en positiv förändring, eftersom det öppnar dörren för fler böcker, berättade av manliga karaktärer. Det gör också att de två novellsamlingarna jag nämnde förut faller in mer naturligt i serien.
Till sist kan jag säga att det var värt att vänta på Frostbitten. Det är en fantastisk bok och jag inser återigen varför jag är förälskad i den här serien. I nästa bok får vi möta en karaktär som aldrig varit huvudperson förut, men som vi känner ända sedan andra boken; Savannah Levine börjar nämligen bli vuxen och kommer berätta nästa bok, med titeln Waking the Witch.

”Frostbitten”, 2009

Veckans recension: Tales of the Otherworld av Kelley Armstrong

Precis som föregångaren Men of the Otherworld är Tales of the Otherworld en samling kortare berättelser som ger svar på alla de frågor man undrat över när man läst böckerna i serien Women of the Otherworld. Boken består av åtta berättelser; Rebirth, Bewitched, Birthright, Beginnings, Expectations, Ghosts, Wedding Bell Hell och The Case of El Chupacabra.
I den första berättelsen¸Rebirth, får vi se hur Aaron blev vampyr och hur han mötte Cassandra. I Bewitched får vi svaret på hur den svarta häxan Eve Levine mötte Kristof Nast, arvingen till the Nast Cabal, och hur de blev förälskade – ett förhållande som omöjligt kan fungera och som hotar att krossa båda deras liv.
I Birthright träffar vi Logan, och får vara med under hans första möte med the Pack. Därefter följer Beginnings, en längre novell där vi får se hur Clay och Elena träffades.
I Expectations råkar Lucas på Eve Levine, och i Ghosts träffar vi på Jeremy Danvers under perioden då Bitten utspelade sig.
Till slut har vi två noveller om Paige och Lucas; Wedding Bell Hell och The Case of El Chupacabra. Vi får se hur hektiskt ett bröllop kan vara när man är häxa och ska gifta sig med den rebelliske arvingen till tronen i the Cortez Cabal, och sedan, i The Case of El Chupacabra, får vi följa det gifta paret när de tar sig an ett fall som ser misstänkt mycket ut som en vampyrattack...

Det är väldigt svårt att skriva vad den här boken innehåller på ett bra sätt. Det är en novellsamling där alla noveller hör samman med Women of the Otherworld-serien, men också en bok som inte faller in naturligt i serien. Novellerna var från början bara publicerade på författarinnans hemsida, men efter påtryckningar av fansen blev de till de två samlingarna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld. Den förra var mer som en enhetlig berättelse, eftersom alla de fyra berättelserna innehöll samma karaktärer. I Tales of the Otherworld är det bara den kronologiska ordningen som gör boken mer organiserad.
Det är inte en bok jag rekommenderar till någon som inte läst serien den kopplar an till, för bara några få av novellerna är fristående. Några av dem; Rebirth, Birthright, Expectations, Ghosts och Wedding Bell Hell är väldigt korta, några av dem inte mer än ett par sidor långa, och innehåller ingen vidare storyline, men är fantastiska godbitar för mig som undrat över hur Paige och Lucas bröllop såg ut och hur Logan kom in i the Pack. Andra av berättelserna, Bewitched, Beginnings och The Case of El Chupacabra, är betydligt längre och innehåller mer av en berättelse i sig än vad de andra gör. Den sistnämnda är mest lik de övriga böckerna i serien, med mord och mysterier, medan de två första är berättelser om hur två osannolika kärlekspar uppstod.
Jag har längtat länge efter boken, och den är verkligen ett härligt komplement till serien jag redan älskar. Jag tycker det finns en så mysig känsla i den här serien, som är ett nätverk av personer där man skiftar fokus från en till en annan genom böckerna, men som aldrig glömmer bort de karaktärer man träffat på förr som man fortfarande älskar. Humorn är oundviklig och flera gånger ligger jag dubbelvikt i skrattattacker, samtidigt som det är sorgligt och vackert. De romantiska elementen är starka, men i kombination med spänningen och humorn gör det ingenting alls.
Jag tycker också om att få mer perspektiv på de karaktärer jag redan känner till men som jag inte reflekterat så mycket över. Kristof tyckte jag aldrig om, men i och med hans roll i Bewitched faller jag mer och mer för honom. För att inte tala om hans son Sean, som man bara vidrört som snabbast i Industrial Magic och Haunted. Hans svåra val mellan att ge upp sin familj och allt han känner till, eller att leva en lögn för resten av sitt liv, är sorgligt och så bra skildrat att jag kommer på mig själv med att mumla ”men åh, stackare” åt boksidorna.
För att sammanfatta det hela kan jag säga att om du läst och tyckt om Women of the Otherworld precis som jag, så finns det ingen anledning att inte läsa den här boken. Den är som en godispåse för ett fan av de övriga böckerna. Men om du inte känner till Women of the Otherworld (och förmodligen inte har förstått ett smack av vad jag skrivit i hela den här recensionen), så kan jag bara peka på första boken Bitten och be dig komma tillbaka om du fallit för serien.

”Tales of the Otherworld”, 2010

Veckans recension: Men of the Otherworld av Kelley Armstrong

För alla som undrat över hur det gick till när Clayton Danvers först blev biten, eller vad som egentligen hänt mellan Jeremy och hans pappa – här är berättelserna. Vi får följa hur Clay som barn inte motstod bettet, utan begärde det. Vi följer honom under hans första tid som varulv, hur han blir mer varg än människa och hur han till slut lät sig tämjas av Jeremy.
Som ett fullfjärdrat varulvsbarn var Clay mer annorlunda och mer konstig än något annat barn, och vi får följa hans kamp – inte för att passa in, utan för att blidka Jeremy, som blivit hans beskyddare och gud. Livet för honom i the Pack är inte lätt, eftersom han är den ende av the Packs söner som redan kan bemästra förvandlingarna och som redan kan överleva på egen hand. Och det här var långt innan Jeremy var den som stod högst i rang i the Packs hierarki. Liksom Clayton betraktades Jeremy som annorlunda, konstig, kanske till och med någon som inte borde få tillhöra. Vi får se the Pack som den var under Clays uppväxt, full av politiska rävspel, och bekanta oss med karaktärer som vi tidigare bara hört talas om.
Jeremys far Malcolm lurar bakom varje hörn, en djävul mitt i Jeremy och Clays paradis. Clay måste bli av med Malcolm, men hur? Malcolm är the Packs bäste slagskämpe, den starkaste av dem alla, med ett rykte som når långt och han är helt utan mänskligt samvete. Hur ska han, Clay, kunna driva bort Malcolm när han själv inte är mer än en valp med för stort självförtroende…?
Och så finns det andra problem. Kommer Jeremy lyckas få honom accepterad av resten av the Pack? Och kan Jeremy klara av att ta hand om sin far mycket längre, med Malcolms ständiga krav på pengar som inte finns, och det rykte som drar rackor till Stonehaven? Och kan det verkligen finnas något mer hos Jeremy, det som gör honom annorlunda, det som gör att han alltid vet när någonting är fel?
Clay har för längesedan bestämt sig för att han ska göra allt för Jeremy, vad som än krävs. Och han kommer inte tveka. Det spelar ingen roll vad han måste göra – han kommer göra det, hur långt han än måste gå…

Författarinnan till Women of the Otherworld skriver på sin hemsida att den här boken är ett komplement till serien. Jag kan inte annat än hålla med. Det är inte en bok man plockar upp innan man läst Women of the Otherworld, för då kommer man förmodligen inte att förstå särskilt mycket.
Det är en antologi bestående av fyra historier, berättade under olika tider – Infusion, Savage, Ascension och Kitsunegari. Alla handlar om och berättar om the Pack och dess medlemmar innan tiden då Bitten tar sin början och startar hela Women of the Otherworld-serien. Savage och Ascension är de två längsta berättelserna som utgör större delen av boken, med Clay som berättare. De övriga två handlar mest om Jeremy, med Malcolm och Jeremy själv som huvudpersoner.
Till skillnad från Women of the Otherworld är inga av karaktärerna som medverkar kvinnliga, vilket gör att boken inte faller in naturligt i serien. Men eftersom the Pack är den mest intressanta gruppen av övernaturliga har läsarna själva frågat efter berättelserna om Clays barndom, hans uppväxt och relationen mellan Jeremy och Malcolm. Jag är väldigt tacksam för att författarinnan bestämde sig för att inte bara skriva dem, utan också ge ut dem. Som komplement till serien är boken underbar, med massor av ledtrådar som hintar tillbaka till det man redan läst.
Det är berättelsen om Clay – hans utanförskap, hans uppväxt och hans dilemman, sidan av honom som aldrig återgick till att vara mänsklig. Men framförallt är det kanske berättelsen om Jeremy, och hans kamp mot en far som gör allt för att trycka ner honom på alla sätt och vis. Det är inte bara intressant utan också sorgligt och lite melankoliskt att se hans karaktär som yngre, naivare och framförallt sårbarare. Hans gång från någon som alla i the Pack ser som lite underlig, lite utanför och konstig till hans nuvarande position som den högste av dem alla är en berättelse om makt och om att styrka inte alltid ligger på ytan. Både han och Clay är två av mina favoritkaraktärer, och Men of the Otherworld är en bok som jag tar in och välkomnar helt på grund av just de två.
Men den här boken bör läsas inte som en del av serien, utan som ett komplement till vad man redan läst. Den är inte en viktig del, utan mest kul vid sidan av, om man undrar över andra karaktärer. Och Armstrong planerar även att ge ut en liknande bok, den här med titeln Tales of the Otherworld, som tar steget ifrån the Pack och presenterar en samling med övriga berättelser från Otherworld-universet, bland annat hur Clay mötte Elena…

”Men of the Otherworld”, 2009

Veckans recension: Living With The Dead av Kelley Armstrong

Sedan Robyn Peltiers make Damon dog har hon inte varit sig själv. Hon har helt enkelt inte kunnat ta sig upp på fötter efter chocken som följde på Damons oväntade, meningslösa död. Och det är inte likt henne. Hon har alltid kunnat hantera vad som helst, utan att någonsin sluta vara effektiv. Men det här blev bara för mycket.
I ett försök att komma vidare med sin sorg tar hon ett jobb i Los Angeles, som en PR-assistent till en ung kvinna som inte är känd för någonting annat än att hon är rik och korkad. Robyn tror att en förändring som den här kommer kunna få henne normal igen, få henne att ta tag i sitt liv.
Men istället finner hon sig snart på flykt från polisen, anklagad inte bara för ett, utan två mord. Och som om det inte vore nog med det, så är mördaren henne i spåren. Men varför?
Saker stämmer inte. Hur kan hennes förföljare hitta henne överallt? Vad betyder allt nonsens hon hör, om varulvar, klärvoajanter, nekromantiker, demoner och häxor? Har hela världen blivit komplett galen?
Den enda som verkar vara på hennes sida är hennes vän Hope Adams, som tillsammans med sin lite läskiga pojkvän Karl Marsten försöker klara upp vad som hänt – utan att Robyn ställs inför rätta för mord hon inte begått.
Hope själv har problem med att dölja hela den värld som Robyn ovetandes hamnat i. Hur länge kan hon komma med bortförklaringar? Hur mycket kan hon berätta? Borde hon hålla helt tyst för Robyns egen särkerhet?
Samtidigt som hennes oro för Robyn växer, börjar hon känna att förhållandet med Karl knakar i fogarna. Hon kan inte lita på att han ska hålla sitt löfte om att stanna kvar hos henne. Hur mycket styr egentligen vargen inom honom?
Samtidigt som Robyn försöker undvika att bli mördad och Hope försöker ställa allt till rätta, har polisdetektiven Finn fått fallet. Men han är inte heller vad han ger sig ut för att vara – han är en svag nekromantiker, även om han inte själv vet om det. Han löser mord eftersom han kan tala med spökena. Och jakten på Robyn och de människor som står henne nära kommer betyda mycket mer för honom än vad han någonsin trott.
Frågetecknen tätnar medan situationen blir alltmer ohållbar. De befinner sig i den stad där the Nast Cabal har sitt fäste, och där en Cabal är, finns det alltid mord, pengar och hämnd…


Det här är den nionde romanen i Women of the Otherworld-serien, och till skillnad från sina föregångare är den här inte skriven i jagform utan helt i tredje person. Den växlar också ständigt perspektiv och har ingen huvudkaraktär på samma sätt som i de föregående böckerna.
Överlag är det nog bra, eftersom berättelsen aldrig kunnat berättas från bara ett par ögon. Men det tar på sätt och vis också bort lite av den nära inpå-känslan man haft genom de förra böckerna. Men man vänjer sig snart och lär känna och tycka om de nya karaktärerna också. Jag tycker om Hope mer och mer, mest eftersom hon har fler och svårare dilemman än de föregående huvudkaraktärerna, dilemman som gör henne till en intressant och spännande figur. I den här boken växer också mitt tycke för Karl Marsten, som jag inte tyckt vidare om förut. När varulvar är inblandade är humorn oundviklig.
Robyn och Finn är också karaktärer som jag faller snabbt för, liksom Adele som verkligen utgör en läskig fiende.
Trots nästan tio romaner på samma ämne känns Armstrongs böcker alltid fräscha och nytänkande, vilket jag uppskattar oerhört mycket. De starka kvinnokaraktärerna som står i centrum är alltid levande och fulla av mer eller mindre humor.
Just Living with the Dead känns mindre humoristisk än några av de föregående böckerna, och mer vikt hat lagts på spänningsmomenten. Så fort historien planar ut och saker börjar lugna ner sig, dyker någonting nytt upp – ett skrivsätt som tajmar otroligt bra och lyckas, i alla fall för mig.
Slutet i boken är för mig lite mer melankoliskt och lämnar mer att undra över än de förra böckerna.
Vad gäller de nästkommande böckerna i Otherworld-serien, så finns det två man kan välja mellan att fortsätta med. Nästa bok i själva serien heter Frostbitten där Elena återvänder. Jag kan knappt vänta. Men sedan finns också boken Men of the Otherworld som är en samling berättelser som fokuserar mer på de manliga karaktärerna i serien, och särskilt då på the Packs historia. I väntan på att Frostbitten kommer ut i pocket ska jag definitivt läsa den, om inte annat så för att det är the Pack och jag älskar verkligen alla karaktärer som har med den att göra.

”Living with the Dead”, 2008

Veckans recension: Personal Demon av Kelley Armstrong

Hope Adams är ung, snygg, arbetar som journalist… och har en omättlig hunger för kaos. Samtidigt som hon njuter av det, av död, smärta och sorg, så känner hon sig otroligt skyldig. Hon måste ständigt dölja hur mycket hon får ut av andras kaos och att hon söker upp det, avnjuter det, gör att hon känner sig omänsklig och elak. Hope är halvdemon, men betyder det att hon inte kan känna mänskliga känslor?
När Benicio Cortez, överhuvudet i the Cortez Cabal, erbjuder henne ett jobb dröjer det inte länge förrän hon accepterar. Det här är chansen hon väntat på – att kunna testa sig själv. Se vad hon klarar. Lära sig att kontrollera sitt begär.
Hon ska nästla sig in hos ett övernaturligt gäng i Miami, som hotar the Cortez Cabal genom naiva, men destruktiva, små planer. Väl där, med ny identitet, möter hon medlemmarna i det gäng hon ska hålla koll på och få information ifrån. Det är Guy, ledaren, och hans underordnade unga medhjälpare. En av dem är Jaz – en magiker med ett ansikte hon snabbt faller för… och en aura av kaos som drar henne med sig.
Medan hon blir allt mer involverad med Jaz och rider på de visioner av kaos som gänget är upphov till, kommer Karl till Miami. Karl är varulven som just fått tillträde till Flocken, hennes bäste vän och kanske något mer… som nyss lämnat henne och sårat henne djupare än vad hon trodde var möjligt. Och som om inte hennes ilska mot honom vore nog, så är han inte heller särskilt glad över vad hon håller på med tillsammans med gänget. Det står snart klart att Karl kanske har rätt. Kanske har Hope tagit sig vatten över huvudet den här gången. Hon kräver alltmer kaos, mer förstörelse, och hon kan inte stoppa det.
Ligger det något i vad Karl tror – att Benicio Cortez gett henne det här jobbet för att locka henne till ett framtida jobb hos honom?
Men snart börjar saker hända lite för snabbt och blir för farliga. Det som var amatörmässiga slag mot Cortez Cabal blir snart något mycket större… Och Hope själv skulle helst av allt skulle vilja strunta i sin mänskliga sida och sina plikter, bara låta kaoset bära bort henne...

Personal Demon är åttonde boken i serien om övernaturliga kvinnor. I början tycker jag inte riktigt om boken – Hope är en för ny karaktär som jag inte riktigt känner än, och tillsammans med the Cortez Cabal som inte är riktigt lätt att förstå på engelska, så är jag lite off. Men sedan, när saker blir komplicerade och spännande, så är det omöjligt att sluta läsa. Hope är en komplex karaktär på grund av sin förmåga att uppfatta kaos. Det är intressant att se hur hon inte är uppenbart god som de förra hjältinnorna, utan snarare väldigt lockad av den mörkare delen av sig själv. Hennes hunger för kaos drar paralleller till beroende, droger och alkohol. Det går att applicera på läsaren och man känner igen sig och kan föreställa sig hur det är att vara Hope, fylld med skuldkänslor över ett begär man inte har kontroll över.
Själva boken är spännande, och återigen blir jag förvånad över att storyn är så pass originell till och med efter sju föregående böcker på samma tema. Det känns som om Armstrong borde upprepa sig själv snart, men det gör hon aldrig. Personal Demon är svår att skriva vad den handlar om helt och hållet, eftersom man då skulle spoila flera av bokens perfekta överraskningsmoment. Det är en berättelse som går snabbt från att vara en oskyldig lek till ett komplett blodbad.
Till skillnad från de föregående böckerna är inte Hope bokens enda berättare. Hon står för majoriteten av berättelsen, men Lucas Cortez har inte mindre än 21 kapitel där man ser saker från hans synvinkel. Det är relevant och ger en annan infallsvinkel mot berättelsen som skulle saknas annars.
Förutom Lucas återser vi också Paige, och inte minst Karl som jag aldrig gillade i första boken Bitten, eftersom han var en av skurkarna. Här ser vi en ny sida av honom som gör att jag omvärderar hans karaktär och tycker om honom mer, även om han kanske aldrig blir en av mina favoriter.
De förra böckerna har alla slutat mer eller mindre lyckligt. Inte den här. Den lämnar ett melankoliskt slut som är lite bittert, ett avslut där inte allting ordnat upp sig. Frågorna om några av karaktärernas framtid finns kvar, och jag längtar efter att se vad som kommer hända dem. Nästa bok heter Living with the Dead.

“Personal Demon”, 2008