Men den har länge funnits med på listan över böcker jag vill läsa - dels för att den är en skräckklassiker, dels för att Mary Shelley själv var otroligt imponerande som skrev världens kanske första science fiction-roman som kvinna vid bara 18 års ålder i början av 1800-talet. Men jag läser också boken på rekommendation från en av mina bästa vänner, och det var hennes ord om den som fick mig att äntligen låna hem den.
I boken möter man den unge vetenskapsmannen Victor Frankenstein, som blir som besatt av idén att skapa liv. Med hjälp av modern teknologi och vetenskap lyckas han med sina föresatser att skapa en levande varelse - men när han väckt den till liv ryggar han tillbaka från sin skapelse. Varelsen själv utvecklar en egen identitet och kan både tänka och känna - men är dömd till utanförskap på grund av sitt monstruösa yttre. De två utvecklar en infekterad relation till varandra där moral, ansvar och hämnd dikterar villkoren.
Det har tagit mig ganska lång tid att läsa den här boken, trots att jag inte tycker att den är dålig på något sätt. Men det ålderdomliga språket och det teatraliska hos karaktärerna har skapat en distans till mig som läsare som ibland har varit svår att överbygga, och jag tycker att det är värt att nämna för den som vill ge sig på boken. Det är ingen lättläst roman, och har man bara någon av alla filmversioner i huvudet kan man nog också bli besviken på bristen på regelrätt skräck i den.
För mer än något annat är Frankenstein inte en skräckroman utan en science fiction-roman, och ofta en väldigt melankolisk sådan. Den handlar om vetenskapens möjligheter och dess konsekvenser, det ansvar man har för vad man skapar, och vad som händer när man frångår det. Visst finns det skräckelement, men de känns mänskliga snarare än övernaturliga och bokens essens landar i naturvetenskapliga resonemang..
Boken är skriven ur olika jagperspektiv, dels jaget från en ganska obetydlig ramberättelse, dels ur Victor Frankensteins synpunkt och också ur varelsens eget perspektiv. Personligen utvecklar jag nästan ingen sympati alls för Frankenstein, vetenskapsmannen, utan desto mer för varelsen han skapar, som formas av människors avsky och fördomar mot honom. Det så kallade Frankensteins monster är inte ont från början, utan blir det när människor behandlar honom illa, och här rör romanen vid någonting ytterst mänskligt och allmängiltigt; att människor beter sig så som vi förväntar oss att de ska bete sig.
För mig ligger mycket av bokens kärna och budskap här, och därför har jag så svårt för Victor Frankenstein själv, som jag ofta upplever som okänslig mot det liv han bär ansvar för. Ambivalensen jag känner till honom som karaktär bränner igenom hela den här berättelsen, och tillsammans med frågor om moral och med vilken rätt man som människa sätter sig över naturen, är det ofta det som gör boken intressant och fängslande att läsa för mig, och det som motiverar mig att läsa ut romanen trots att jag har svårt för det ålderdomliga språkbruket i den. Kanske kan det jag känner illustreras bäst av ett citat som jag stötte på på tumblr (var annars?) där någon berättade det här:
"Idag rättade jag någon som av misstag sa att monstret hette Frankenstein, och jag sa 'Frankenstein var forskaren, inte monstret.' Så sa min professor: 'Men var inte Frankenstein egentligen monstret?'"
Den frågan tänker jag mycket på när jag läser den här boken - som i slutändan ändå är en ytterst originell och nytänkande klassiker inom både skräck och science fiction, som förtjänar en plats i litteraturhistorien och som jag är väldigt glad att jag läst.
"Frankenstein; or, The Modern Prometheus", 1818
