Cravings

Trots att jag läser en massa King nu i och med recensionsexemplaren jag fått, så har jag seriösa problem med att låta bli att köpa hans nya, Mr Mercedes. Har ni läst den ännu? Jag kan inte bestämma mig för om jag borde slå till eller vänta...

Annat på min lista som jag har svårt att låta bli att klicka hem från Bokus är de fina nyutgåvorna av Stig Dagermans böcker - särskilt Tysk höst och Nattens lekar, som jag inte läst ännu. Och så väntar jag ju på att Lionel Shrivers senaste bok Store bror ska komma i pocket. Men jag har en födelsedag i höst som jag kanske ska utnyttja...

Vilka böcker är ni sugna på?

Lidandet har börjat

Som sagt finns det massor av filmatiseringar av böcker jag läst som jag skulle vilja se. Nu har jag iallafall sett  Vild - en bra film tyckte jag, även om jag kanske såg den lite för tätt inpå boken. Och så har jag börjat på Lida av Stephen King. Det var åratal sedan jag läste den sist, och det finns mycket ur den som jag glömt. Vad läser ni?

Recension: Vild - en vandring till mig själv av Cheryl Strayed

Det var när jag såg att filmen Wild gick på bio som jag först blev intresserad av den här boken - och eftersom det generellt sett är smartast att läsa boken innan man ser filmen bestämde jag mig för att göra det i den ordningen. Dessutom tilltalade handlingen mig rejält.

Cheryl är tjugotvå år när hennes mamma hastigt dör i cancer. Hennes död slår hela Cheryls liv i spillror, och från att ha varit en ganska vanlig tjej rämnar hela hennes tillvaro. Hennes dittills så tajta familj splittras trots hennes ansträngningar att hålla ihop den, hennes äktenskap spricker och hon befinner sig i en destruktiv spiral som bara verkar leda nedåt. Med ingenting kvar att förlora bestämmer hon sig för att göra någonting drastiskt - hon ska vandra 200 mil på Pacific Crest Trail, en krävande vandringsled som sträcker sig från Mexikos gräns till Kanadas. Det blir en resa som kräver mer av henne fysiskt än vad hon någonsin kunnat vänta sig, men som kanske också kan få henne att äntligen läka.

Okej - jag älskar vildmarksskildringar. Kanske går det att härleda tillbaka till mitt tolvåriga jag som började läsa Jack Londons Skriet från vildmarken och sedan aldrig kunde släppa den, eller kanske beror det på någonting annat, betydligt mer mänskligt. För jag tror på sätt och vis att det ligger för oss som människor att söka oss till naturen och då särskilt orörd sådan, kanske särskilt när vi mår dåligt. Kanske för att bli påminda om vår litenhet, eller om ett slags ursprung. För mig är det där som den här boken verkligen träffar rätt - den träffar huvudet på spiken i sina beskrivningar av naturens okuvlighet och skönhet.

Dessutom är Vild en väldigt rörande och drabbande memoar som på sätt och vis går att kategorisera som en coming of age-bok, om en kvinnas okonventionella sätt att sörja och lära sig att leva med sig själv. Den är en överlevnadsbok på mer än ett sätt - för den handlar inte bara om att överleva en fysiskt krävande vandring i en kamp mot naturens faror helt på egen hand, utan lika mycket om Cheryls sätt att äntligen förlåta sig själv och acceptera både sig själv och livet som det blivit. Jag relaterar mycket och väl till henne, eftersom jag själv kan känna mig lite som hon ibland - helt jävla vilse. Och att läsa om en nästan jämnårig tjejs oerhörda styrkeprov både fysiskt och mentalt ger i sin tur mig livsmod, och det är nog det som jag uppskattar allra mest med den här boken.

Men även om jag gillar Vild mycket så har den svagheter. Det finns tillfällen när jag tycker att språket är ganska trist och mediokert, att vandringen börjar bli alltför händelselös för att passa i en bok - men så lyfter språket plötsligt och blir rått och nästan poetiskt på ett sätt som överrumplar mig. Det är sällan, men det händer, och det är för de tillfällena jag verkligen läser vidare. Det märks att även om boken är en memoar är den skriven av någon som är medveten om språket och de symboliska möjligheterna i berättelsen. Det finns partier som gör mig tårögd och det finns partier jag skrattar åt, och det visar att den här boken lyckas med att beröra mig, åtminstone då och då.

Cheryls berättelse är både fantastisk och inspirerande, och även om det finns partier i boken som jag bara kan benämna som halvtrista transportsträckor blir det här i slutändan ändå en bok jag gillar och kan rekommendera med gott samvete. En stor litterär upplevelse är den knappast, men det finns mycket att hämta i den i form av styrka och livsmod. Nu är jag dessutom mer taggad än någonsin inför att se filmen!

"Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail", 2012

Sommarserien är fixad

Idag var det paketdags! Jag har fått höra så mycket gott den senaste tiden om fantasyserien Övärlden av Ursula K. Le Guin, och eftersom de kom i pocket med nya fina omslag för inte så värst längesen bestämde jag mig till sist för att köpa dem istället för att låna dem.

Vilket då utgör den typ 87:e överträdelsen jag gör i den där regeln jag satte upp, den om att faktiskt läsa ut de böcker jag har i hyllan innan jag köper nya. Oh well. Jag ser iallafall fram emot att läsa den här serien. Har ni någon relation till den?

Karaktärsquiz

Jag har visst varit dålig på att blogga i helgen igen - men jag läser, jag lovar! Och så väntar jag på ett spännande paket från Bokus... men till dess - den här roliga taggen hittade jag, återigen, hos Vargnatts bokhylla. Och så tog jag mig friheten att översätta dem lite snabbt till svenska. Svara ni också!

1. Du har ett prov imorgon, men istället för att plugga har du ägnat dig åt att läsa. Vilken fiktiv karaktär ringer du för att hjälpa dig råplugga?

Precis som Vargnatt måste jag ju svara Hermione från Harry Potter. Det finns verkligen inget bättre svar på den frågan.

2. Din lön kommer inte förrän om två veckor, men du är pank. Vilken rik karaktär lånar du pengar av?

Robin Hood skulle nog hjälpa mig, tror ni inte? Han är kanske inte rik per say, men jag tror ändå att han skulle kunna fixa fram lite cash.

3. En inbrottstjuv är i ditt hus. Vilken karaktär ringer du för att hjälpa dig slå ner tjuven?

Elena från Bitten skulle nog klara av det ganska bra.

4. Du har haft en riktigt dålig vecka. Vilken karaktär ringer du för att bli uppmuntrad?
Joni från Inger Edelfeldts Finns det liv på mars?. Hon skulle både kunna relatera, ge bra råd och göra mig på bra humör tror jag.

5. Zombieapokalypsen har kommit. Vilken karaktär kan klara av en sådan? Välj den karaktär som du tror har störst chanser att överleva.

Jag tror att jag skulle vilja ha Roland Deschain från Stephen Kings Mörka tornet-serie på min sida. Han verkar redan ha överlevt en typ av apokalyps och ingenting stoppar honom. Yes please, protect me.

6. Ditt hus har brunnit upp, så du har inga kläder. Vilken karaktär vill du låna kläder av?

Kan jag få komma till trollkarlsvärlden och prova på lite mantlar och grejer? Inte? Isåfall vill jag testa lite av Katniss kläder från The Hunger Games, de är ju beskrivna i så fin detalj.

7. Du har just gjort slut med din pojkvän/flickvän. Vilken karaktär får bli ditt rebound?
Humhum... den här var ganska svår. Kan jag få Lestat från En vampyrs bekännelse utan att han dödar mig? Okej, Lestat då.

Hur svarar ni?

Helger är för filmer

Den senaste tiden har jag läst ganska många böcker som också blivit film, och listan på filmatiseringar jag vill se har blivit ganska lång. Till att börja med är det förstås de två Stephen King-filmerna Jurtjyrkogården och Dolores Claiborne. Den senare har jag sett och tycker ganska bra om, men jag har faktiskt missat Jurtjyrkogården. Det hade varit kul att se den, även om jag fått höra att det är en riktig b-skräckis.

Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham finns också som film, och även om den inte verkar särskilt bra hade det varit roligt att se den. Så har vi ju böcker från så långt tillbaka som i julas - jag har aldrig sett I Know What You Did Last Summer, och den är ju lite kultförklarad vid det här laget. Just nu läser jag dessutom Vild som gick på bio så sent som i våras.

Det är alltså som upplagt för en riktig filmhelg. Brukar ni se filmer baserade på böckerna ni läser? Har ni sett någon av de här och kan säga om jag borde låta bli...?

Det går vilt till

Idag har jag börjat på Vild av Cheryl Strayed, som jag bara vet något om eftersom den gick som film på bio för ett tag sedan. Jag har inte sett den, utan tänkte läsa den först. Och njuta av det fina vädret förstås! Vad läser ni?

Recension: Jurtjyrkogården av Stephen King

Det här är andra gången jag läser Jurtjyrkogården - första gången var jag, inser jag nu, för ung för boken. Jag minns att jag drömde mardrömmar om den, och det förvånar mig inte det minsta. Också nu har jag blivit tvungen att somna med lampan på. Boken är också ett exempel på Stephen Kings tidigaste verk (om man nu kan kalla hans fjortonde roman för "tidig" - men å andra sidan har han skrivit över femtio stycken), vilket märks.

Louis Creed har fått jobb som läkare vid ett universitet i Maine och flyttar med sin familj till det lilla samhället Ludlow. Han och hans fru Rachel har två små barn - sexåriga Ellie och den knappt tvåårige Gage. Allting i Ludlow verkar perfekt - huset är stort och fint, naturen ligger just bortom det och Louis finner en nära vän i den närmaste grannen Jud. Det enda som drar ner betyget på deras nya hem är den livligt trafikerade vägen som går förbi rakt utanför deras hus. När familjens katt blir överkörd och dödad blir Louis också medveten om någonting annat - om den mystiska Jurtjyrkogården som ligger i utkanten av idyllen, och om den andra begravningsplatsen som ligger bortom den.

Jag har haft betydligt svårare för att läsa den här boken än vad jag förväntat mig. Normalt sett slukar jag Kings böcker som i ett enda andetag, men under omläsningen av den här har jag blivit tvungen att göra pauser. Jag har funderat på varför det är så, och kommit fram till att det beror på flera saker. För det första är det här ett tidigt verk av en författare som ännu inte nått sin fulla mognad rent språkligt. Personligen anser jag att King generellt skrev bättre historier under sitt tidiga författarskap än vad han gör nu, men det finns ingen tvekan om att hans språk numera är betydligt skarpare och bättre utfört. Delvis beror det förstås också på översättningen - det är inte utan att den skaver ordentligt emellanåt.

Jurtjyrkogården är också en av de där böckerna som hade kunnat kortas ned på sina ställen utan att det skulle påverka dess slagkraft det minsta. Emellanåt smyger sig en dryghet in i boken som är ganska jobbig att ta sig igenom, och emellanåt längtar jag bara efter att komma vidare och förbi de beskrivningar som stoppar upp handlingen och drar ner bokens tempo. Men det är också en långt mer långsam bok än vad man kanske förväntar sig, vars skräckkänsla vilar mer på ett krypande obehag än på chockfaktor.

Dessutom finns det andra saker i boken som jag irriterar mig ganska rejält på -  ibland undrar jag till exempel om det övernaturliga elementet i boken inte används lite väl mycket som ett deus ex machina. Boken hade nog blivit ännu starkare om den lutade sig mindre mot det övernaturliga och mer mot det mänskliga. Dessutom är det som om könsrollerna är hämtade från fyrtiotalet - unket är bara förnamnet.

Men den största anledningen till att det varit svårt att läsa Jurtjyrkogården är vad den faktiskt handlar om. Som fjortonåring läste jag boken som en ren skräckberättelse, och den funkar otvivelaktigt som en sådan. Men mest av allt är boken en brutal uppgörelse med döden, och framför allt vår oförmåga att handskas med den. På många sätt är den en bok som gör det värsta tänkbara av vår önsketanke att föra de döda tillbaka till livet. Det är ju så tilltalande, detta att köpa mer tid åt dem vi älskar. Men till vilket pris?  I boken börjar det med ett barns desperata ängslan inför att familjens husdjur ska dö, och eskalerar till rädslan inför att familjemedlemmar ska dö. Det är ett tema som är så oerhört mörkt och fullt av desperation och sorg att det här emellanåt blir en väldigt svår bok att läsa. Kanske eftersom den rör vid något väldigt fundamentalt hos oss som människor - rädslan inför döden, inför sorgen, inför det okända. Och kanske också västvärldens sätt att gömma undan döden och sorgen, göra den till något man inte får prata om, och vilka konsekvenser det får.

Detta gör att Jurtjyrkogården kan vara den mörkaste boken Stephen King över huvud taget skrivit, och förmodligen en av de allra mest skräckinjagande. För den effekten är det en bok värd att beundra, trots att språket ibland blir grovhugget och klumpigt. Det är inte en bok utan svagheter, men jag tror att den berättar någonting väldigt viktigt om vårt förhållande till sorg och döden - och det är i det som den riktiga skräcken faktiskt bottnar. Det gör Jurtjyrkogården till en oerhört stark och mänsklig bok, men också en bok att läsa på egen risk.

"Pet Sematary", 1983

Gallringshaul

Det har gallrats ganska friskt på båda de bibliotek där jag jobbar - och med tanke på hur svag jag är för begagnade böcker skulle man kunna tro att jag släpat med mig lådvis med böcker hem - men jag har faktiskt hållit mig i skinnet och bara tagit med mig fem stycken. Jag insåg att jag inte visat mina nygamla förvärv på bloggen, so here we go:

Den anonyma boken längst till vänster är Olof Lagercrantz biografi över Stig Dagerman - en väldigt fin gammal bok som jag förmodligen aldrig kommer att läsa i sin helhet, men som känns bra att ha i hyllan.

Sedan har vi Dödsdansen av Stephen King, hans enda rent facklitterära bok. Den handlar om skräckgenren i film och litteratur, och är väl lite utdaterad nu, men det är en av de få King-böcker som jag aldrig läst så det känns ändå roligt att äntligen ha den.

Never let me go gillade jag mycket när jag läste den, så jag kunde inte låta bli att låta den följa med hem.

Sen har vi Spökhistorier i mästarklass - jag älskar spökhistorier, och den här hamnar bredvid mina andra samlingar.

Sist ut - en bok i överlevnad. Jag vet inte varför jag är fascinerad av sådant, men det är jag, och jag gillar att bläddra i den typen av böcker. Har ni hittat något kul på biblioteksgallringar någon gång?

Inte min smartaste idé

Jag gick och lade mig jättetrött igår kväll och tänkte att jag skulle läsa lite innan jag somnade. Jag brukar inte vara särskilt lättskrämd av mig, men att läsa Jurtjyrkogården som godnattsaga var verkligen väldigt osmart. Det är en vidrigt obehaglig bok, faktiskt, och jag kunde inte somna förrän jag sett flera YouTube-videor för att börja tänka på annat. Vilken är den läskigaste boken ni läst?

Klassisk punklitteratur? Varför inte?

Out of Print levererar igen. Är ganska kär i deras nyinkomna tygkasse med författarporträtt i punkstil. Det blir något att sätta upp på önskelistan! Vad tycker ni?

En gång King-nörd, alltid King-nörd

Nu har jag börjat läsa om Jurtjyrkogården av Stephen King, som jag läste för första gången sommaren 2006. Så här såg jag ut på den tiden, fjorton år gammal i familjens husvagn. Om jag inte minns fel drömde jag mardrömmar om den här boken i den husvagnen, så vi får väl se om en tio år äldre version av mig tycker att den är lika läskig...

Recension: Om du vågar av Megan Abbott

Jag har varit taggad på den här boken sedan jag först läste om den på Bokboxen, och efter en lång väntan på att mitt bibliotek skulle beställa in den har jag äntligen läst den. Det är första gången jag läser något av Megan Abbott, men efter det här har jag verkligen fått mersmak.

Addy och Beth har alltid varit bästa vänner, men det är Beth som bestämmer. Addy är bara den som lyder, som ser till att Beth får som hon vill. Det är Beth som styr skolans lag i cheerleading, med Addy som sin högra hand. Men sista året i high school kommer en ny coach, och kanske har Beth för första gången mött sin jämlike. Den nya coachen är stenhård och bryter snabbt ner den hierarki som rått så länge i laget. Hennes närvaro letar sig också in mellan Addy och Beth - medan Addy fascineras av och dras till den nya coachen börjar Beth å sin sida att dra sig undan. Men Addy, som känner henne bättre än någon annan, vet att Beth inte släpper sitt ledarskap så lätt...

Det här har verkligen varit en streckläsningsbok, alldeles omöjlig att lägga ifrån sig. Jag har läst den bara på ett par dagar och den har hela tiden funnits i mina tankar, av flera olika anledningar. För det första är det en enormt välskriven roman som rent språkligt imponerar på mig. Beskrivningarna är så träffande, liknelserna så mitt i prick och flera gånger levererar boken meningar som slår hårt och obönhörligt. Det är ett kort och lite rått språk, som verkligen samspelar med bokens ton och handling.

Om du vågar är skriven ur Addys jagperspektiv och den målar upp en mörk och obehaglig bild av tjejerna i cheerleadinglaget, av deras hierarki, deras maktlystnad och utpressning. Jag gillar effekten som uppstår, med det mörka och krypande som finns rakt under den glättiga och glittriga ytan av vackra leende tjejer. Sporten, som måste utföras med knivskarp perfektion och kontroll, bidrar till den effekten - hur den polerade ytan döljer något betydligt mer kaotiskt och sjukt, hur tjejerna som verkar så perfekta och avundsvärda är täckta av blåmärken under kläderna, hur de svälter sig och hjälper varandra spy upp lunchen för att sedan smeta in sig i glitter och låta sig kastas flera meter upp i luften i rent dödsförakt. Jag gillar verkligen kontrasterna som uppstår i den bilden, kombinerat med omvärldens syn på cheerleading som någonting löjligt, någonting som bara blåsta brudar sysslar med.

Kanske är man också benägen att avfärda bokens handling som för banal, för tjejig - men det är där som Om du vågar verkligen briljerar - i att låta det tjejiga bli det skrämmande, att förvandla sminket och hårsprejet och parfymen till vapen, de pinnsmala tjejerna till stenhårda krigare med paljetter som krigsmålning - om det finns något i boken som jag älskar är det detta.

En annan av bokens största styrkor är karaktärsteckningen, för det är verkligen karaktärerna som bär upp Om du vågar. På sätt och vis är den ett triangeldrama mellan Beth, coachen och Addy, som står i mitten och slits mellan de två och aldrig får anledning att lita särskilt mycket på någon av dem. Beth är otvivelaktigt bokens mest intressanta person, sockersöt och perfekt men samtidigt grym, manipulativ och hänsynslös mot alla som inte ger henne vad hon vill ha.

Sättet som tjejerna spelar ut varandra på, hur de leker med andras liv och känslor på ett så beräknande sätt, är så väldigt bra utfört. Men det som jag ser som romanens enda svaghet kommer också in här - ibland har jag lite svårt att tro på hur säkra de alla är, hur de ständigt säger olycksbådande och smarta saker - i mitt huvud borde sjuttonåringarna vara mer naiva, mindre beräknande. Men på samma gång är det en av de saker jag gillar, deras växling från tonårsjargong till iskyla, hur just de tjejerna som alla tror är blåsta i verkligheten är de som är de mest sluga. Ingen i boken är särskilt god, vilket är en av de saker jag gillar allra mest med den.

Det är kanske lätt att tro att boken närmar sig en ungdomsbok, med sjuttonåriga tjejer i huvudrollerna, men faktum är att jag inte skulle rekommendera den till någon i den åldern. För det är den alltför obehaglig, alltför mörk och rå. Mer än något annat är Om du vågar en riktigt obehaglig spänningsroman som innehåller allt man kan önska sig - välskrivna karaktärer, en stramt uppspänd psykologisk handling, och till och med en mordgåta att lösa. Men framför allt presenterar den intressanta om än osympatiska karaktärer, och en skimrande perfekt yta som döljer avgrundsdjup vrede, och det är det jag blir mest imponerad av, det är det som håller kvar mig. Och i kombination med det täta, imponerande språket är det vad som gör den här boken riktigt minnesvärd.

"Dare Me" 2012

Antingen eller

Medan jag läser Om du vågar tänkte jag att jag kunde svara på lite frågor. Idag har jag stulit dem från Vargnatts bokhylla. Svara i kommentarerna du också, eller på din egen blogg!

Snabbläsare eller långsamläsare?
Jag läser fort - tar det mig mer än tio dagar att läsa ut en bok är det förmodligen något jag borde lägga ifrån mig. Oftast läser jag en bok på 1 - 3 dagar ungefär, men det beror ju på boken i sig också.

Tegelstenar eller tunnisar?
Det där beror helt på faktiskt - ibland föredrar jag det ena, ibland det andra, och jag kan inte riktigt välja.Variation is key!

Bibliotek eller bokhandel?
Jag föredrar att låna böcker, och bara köpa böcker som jag vet att jag verkligen kommer gilla (därför köper jag, lite dumt kan tyckas, ofta böcker som jag redan läst). Att låna dem inger mig ingen ångest, har jag däremot köpt dem blir jag mer besviken på dem om de inte är bra. Men så finns det ju böcker man gärna äger - klassiker till exempel.

Ljudbok eller e-bok?
Ingen av dem. Jag håller mig till old-school pappersböcker, men jag tycker att det är fantastiskt att det finns alternativ för de som åker mycket bil, reser mycket eller som bara föredrar det mer digitala.

Inbunden eller pocket?
På senaste tiden har jag börjat inse alla fördelar som pocket har, och när jag läser till vardags föredrar jag numera nästan alltid pocketformatet. Däremot tycker jag samtidigt att pocketläsning blir lite trist, eftersom nästan alla böcker är likadant formgivna. De inbundna har definitivt mer personlighet.

Vampyrer eller spöken?
Det beror också på - vampyrer har ju blivit lite väl uttjatade de senaste åren. Men jag gillar Anne Rices vampyrer mycket, medan jag inte kan minnas några spöken sådär på rak arm - jomen förresten, spöket på Canterville och de två flakmopedisterna i Människohamn är ju favoriter förresten...

En i taget eller slalomläsning?
Helst en i taget, annars känner jag mig splittrad och det finns alltid en bok jag hellre läser än den andra.

Nytt eller gammalt?
Gammalt - få saker gör mig så trollbunden som gamla vackra band. Allting med dem - formgivningen, de gulnade bladen - för att inte nämna doften - är fantastiskt.

Bokmärke eller hundöra?
Definitivt bokmärken.

Snacks eller godis?
Alla myskvällar jag haft i läsfåtöljen istället för framför tv:n...

Biografier eller memoarer?
Hellre memoarer, det känns bara mer tillförlitligt när personen själv får komma till tals.

Skräck eller chicklit?
Definitivt skräck. Jag älskar skräck.

Soffan eller sängen?
Jag läser nog mer i min säng än någon annanstans.

Inne eller ute?
Beror ju helt på årstiden, men att sola och läsa är en ganska bra kombo. Det blir svårt att variera läsställen inomhus efter ett tag.

Boken eller filmen?
Alltid boken.

Twitter eller Facebook?
Facebook, av den enda anledningen att jag inte har twitter. Tumblr är min huvudsakliga besatthet när det kommer till sociala medier.

Goodreads eller Boktipset?
Jag hade Goodreads ett tag, men upptäckte att jag inte använde det så mycket. Boktipset är jag dock inne på ibland för att se vad andra tycker om böcker jag också läst.

Kokbok eller bakbok?
Jag använder mest internet för alla recept, men det kan vara fint att bläddra lite ibland också.

Te eller kaffe?
Jag dricker inte kaffe, men de senaste åren har jag lärt mig dricka te, vilket går bra ihop med läsning.

Nobelpriset eller Augustpriset?
Det är ju mer prestigefullt, och internationellt. Det finns ju inget högre betyg att få inom den litterära världen.

Från mord till cheerleading

Så har jag gått från mörderskan Dolores Claiborne till tonåriga cheerleadingtjejer... som kanske inte är så långt ifrån mord de heller om jag fattar saken rätt. Jag har bara precis börjat på Om du vågar - jag är på sidan 60 ungefär, men jag gillar den verkligen hittills. Vad läser ni?

Bokturer i Stockholm

Jag vet att jag har varit dålig på att blogga i helgen - jag har faktiskt varit bortrest. Till Stockholm, närmare bestämt. Jag har haft en fin helg med vänner och med massor av besök i bokhandlar - jag har varit både på Akademibokhandeln, Bok-Skotten och Science Fiction-bokhandeln i Gamla Stan och spanat böcker (dock utan att köpa någon). Dessutom var jag en snabb vända på Stockholms Stadsbibliotek - vilken byggnad!

Dock har det inte blivit så jättemycket läst - tågresan upp från Malmö gick väldigt fort när jag hade Dolores Claiborne som sällskap, men nu har jag inte kommit igång med någonting nytt ännu. Men hemma ligger Om du vågar av Megan Abbott och väntar, precis som de andra Kingböckerna jag fick härom veckan. I helgen kom dessutom Ursula K. Le Guins serie om Övärlden på tal och nu är jag ganska taggad på att prova på dem. Vad läser ni? Och har ni något favoritställe när det gäller litteratur i Stockholm som jag inte får missa nästa gång jag är där?

Recension: Dolores Claiborne av Stephen King

Innan jag säger något om Dolores Claiborne vill jag först och främst tacka Bonniers för att de skickade recensionsexemplaret till mig. Jag har läst den här boken förut, men det var längesedan och jag har velat läsa den igen för att se om jag fortfarande tycker lika bra om den. Och vad passar då bättre än att läsa den med ett helt nytt omslag?

Dolores Claiborne, sextiosex år gammal och märkt efter ett hårt liv - sitter anklagad för mord. Sedan många år tillbaka har hon arbetat för den vresiga men förmögna Vera Donovan, och under de sista åren har hon tagit hand om henne när hon blivit allt äldre, allt mer senil och kanske också mer galen. Men Dolores vidhåller att hon inte dödat den gamla kvinnan - men däremot har hon dödat någon annan. Och i förhörsrummet på polisstationen börjar hon berätta om hur det blev så - och det är en berättelse om mod, om livets jävlighet och om att en kvinna ibland inte har något annan val än att bli en satmara.

Personligen tycker jag att den här romanen är en av Stephen Kings mest bortglömda pärlor. Folk yrar om särskilt Pestens tid som hans allra bästa roman, men själv tycker jag att den här boken nämns alltför sällan som en kandidat. Till skillnad från det mesta som han skrivit är det här varken övernaturligt eller överdrivet skräckinjagande, vilket fungerar till bokens fördel. Det är dessutom inte en särskilt lång bok - lite mer än tvåhundra sidor, och den lyckas med mycket mer än vad man skulle kunna tro på de sidorna.

En av anledningarna till att Dolores Claiborne kanske anses som lite svår är att den är skriven på ett lite annorlunda vis - den innehåller nämligen inte en enda kapitelindelning och inte en enda styckeindelning. Den är utformad som Dolores talade bekännelse från början till slut, utan uppehåll, och även om det kan låta jobbigt är det faktiskt inte det. För boken är otroligt fängslande, och på sätt och vis är det bara skönt att den inte gör några pauser. En annan grej som kan kännas konstig är att Dolores ibland frågar och svarar på frågor från karaktärer som inte hörs eller syns, men jag tycker om det eftersom det ger en ledtråd till vad den här boken vill vara - en kvinnas första och kanske enda chans att få komma till tals i en värld där hon alltid varit den som blivit hunsad.

Det är extra skönt att läsa en bok av King där kvinnorollen är så upplyft. Om det är någonting han fått mycket kritik för - på goda grunder - så är det hans sätt att berätta om kvinnor nästan uteslutande i rollen som mödrar eller fruar. Dolores är visserligen både och, men hon är också en egen person som är starkare och mer kapabel än de flesta. Kanske är Dolores Claiborne Stephen Kings mest feministiska roman (iallafall den absolut bästa, jämfört med till exempel det totala vraket till roman som ska föreställa Rasande Rose).

Dolores Claiborne är en bok om mäns våld och makt, och om hur en till synes betydelselös kvinna tvingas att handskas med det på ett brutalt vis. Dolores är städerskan, den som sopar, lagar mat, och som får ta i all skit utan ett enda tack eller någon komplimang. Hon är en fantastisk karaktär med sin praktiska läggning och sitt enkla sätt, utan att för den sakens skull framstå som korkad eller dum. Livet och omständigheter har gjort henne hård, men inte humorlös - hennes språk är jordnära men också bitande sarkastiskt på ett sätt som känns både roligt och verkligt. Relationen mellan Dolores och hennes arbetsgivare Vera är central, och karaktärsteckningen av de båda kvinnorna är många gånger fantastiskt gestaltad.

Ett känt citat från boken, och från den faktiskt ganska lyckade filmatiseringen, är: "Sometimes, Dolores, being a bitch is all a woman has to hang on to." Det sammanfattar mycket av vad den här boken är, och varför jag tycker så mycket om den. Den är smart, den är berörande och spännande, och är både väldigt obehaglig och väldigt rolig att läsa. Den är också lika invecklad som någonsin en deckare, med tillhörande mordgåta, men på samma gång andas den av en enkelhet som King borde utnyttja oftare. När folk frågar mig om vilka Kingböcker jag tycker allra bäst om, så står Dolores Claiborne tveklöst högt på den listan, och jag rekommenderar starkt att läsa den.

"Dolores Claiborne", 1993

Återbesök

Egentligen är det bokcirkelvecka och jag borde läsa Udda verklighet. Men jag är inte det minsta sugen - jag har ju redan läst den och känner inget alls behov av att läsa om den, även om jag glömt det mesta. Det lutar åt att jag bara kommer bläddra igenom den och skumläsa lite varstans för att fräscha upp minnet.

Istället ägnar jag mig åt Dolores Claiborne - visserligen också en bok jag läst förut, men det är en jäkla skillnad att läsa den som 24-åring än vad det var att läsa den som 15. Ändå märker jag att jag minns ganska mycket ur den - mer än vad jag hade förväntat mig faktiskt. Vad läser ni?

Recension: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Édouard Louis

På bibblan där jag jobbar kom den här boken på tal efter att ha varit med i Babel, och mitt intresse väcktes snabbt på grund av de teman den har - och kanske desto mer när jag såg hur kort boken var och insåg att den skulle ta kort tid att läsa. Att det är en självbiografisk roman gjorde inte det hela sämre.

Eddy Bellegueule växer upp i en liten håla i norra Frankrike, där bylivet är centrerat kring fabriken där nästan alla män arbetar. Det är en isolerad och till synes hopplös liten industriort där männen sliter ut sig och super, där kvinnorna föder barn tidigt och inte jobbar. Allt går runt i ett ändlöst kretslopp av våld och inskränkthet. Eddy är redan som barn annorlunda och kan inte passa in i det machosamhälle som råder, med sin ljusa röst, sina feminina manér och sin homosexualitet. Han försöker ständigt vara någon annan, någon hårdare och tuffare.

Göra sig kvitt Eddy Bellegueule har blivit en väldigt stor bok i sitt hemland Frankrike, har nominerats till priser och fått massor med uppmärksamhet. Det är kanske på grund av så stora reaktioner som jag själv känner mig lite besviken när jag läser den - jag hade nog väntat mig något mer.

Det är en väldigt mörk barndomsskildring, inte tu tal om saken. Édouard berättar om det ständiga våldet som alltid är närvarande, om kraven på manlighet och om utanförskap. Men mer än något annat är det kanske en bok om fattigdom och hur den tar sig uttryck i skam och förtryck som i sin tur föder misär och våld. Eddy får utstå mobbing i skolan från sina jämnåriga och psykisk misshandel hemma från sina föräldrar, särskilt sin far, och blir ständigt kallad bögen, fjollan, våpet.

Även om jag förstår att Göra sig kvitt Eddy Bellegueule tar upp viktiga saker kan jag ändå inte låta bli att känna att den saknar djup och komplexitet - det är så mycket fokus på mörker och våld och misär att boken emellanåt enbart känns som en hämndaktion, en personlig uppgörelse med en tragisk barndom som inte har särskilt mycket med mig som läsare att göra. Det finns så mycket hat och bitterhet och uppgivenhet gentemot föräldrar och klasskamrater att bilden av dem ibland riskerar att bli alltför enahanda. Det finns väldigt lite kärlek i romanen, och emellanåt undrar jag om dess enda resultat istället blir att befästa stereotyper. Män som super och slåss, kvinnor som går hemma och städar, alla råa, grovhuggna och ointelligenta. Jag saknar mänskligheten i deras porträtt.

Kanske beror det också mycket på hur boken är skriven. Eftersom det är en självbiografisk bok är den komponerad av minnen, ofta flytande och generella, och sällan är det tal om en närmare relation till någon av personerna. Karaktärsutveckling, miljöbeskrivning och dialog på det sätt som man förväntar sig från en roman finns inte här, och det gör att jag nästan aldrig känner mig som en del av boken. Jag är enbart en åskådare. Det är såklart ingenting konstigt med tanke på bokens natur, men det gör också att jag ifrågasätter dess kategorisering som just roman. Är det verkligen ett skönlitterärt verk? Jag skulle hellre se den klassad som en självbiografi, för det är väldigt svårt att försvara dess struktur och upplägg som likvärdigt det man hittar i en roman.

Det som gör mig mest besviken är kanske ändå språket. Jag har en känsla av att översättningen inte alltid är hundra procent, och dessutom hade jag nog väntat mig någonting mer komplicerat rent stilistiskt av en bok som fått så mycket uppmärksamhet. Ibland reagerar jag över språkets osmidighet, kanske särskilt när jag hittar en mening som är tretton rader lång. Som det nu är har jag svårt att se bokens storhet, varför den blivit en sådan snackis. Krävs det att man är fransk? Den tar onekligen upp allvarliga problem i det franska samhället, men det är inte någonting jag har lätt att relatera till. Det andas mest bitterhet, självupprättelse och en gnutta självömkan i mina ögon. Jag förstår faktiskt inte riktigt grejen, mer än att jag såklart har medlidande för Eddy. Men medlidandet räcker tyvärr inte för att jag ska tycka att den här boken är något mer än okej.

"En finir avec Eddy Bellegueuele", 2014

Bokprylar

Jag är so ni vet ständigt på jakt efter nya grejer på tema litteratur. Och nu har jag upptäckt Literary Emporium, som säljer smycken baserade på böcker. Det är jättefina grejer, fast tyvärr krävs det nästan att man förklarar dem för att man ska förstå att de kommer från böcker. Men Harry Potter-ringen vore faktiskt inte helt fel... Vilka gillar ni bäst?

Recension: Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty

Den här boken var lite av en impulsreservation på biblioteket - jag har aldrig hört talas om författaren och handlingen har jag bara blivit intresserad av efter att ha läst om den på Bokboxen. Så jag har inte haft några särskilda förväntningar på den - men ofta är ju det de bästa förutsättningarna för en bra läsupplevelse.

Boken följer tre kvinnor - pensionären Rachel, som aldrig hämtat sig efter mordet på hennes dotter för nästan trettio år sedan, och Tess som just blivit brutalt dumpad av sin man och flyr tillbaka till sitt barndomshem tillsammans med sin lilla son. Och så Cecilia, som hittar ett märkligt brev bland sin mans ägodelar på vinden. På det står hennes namn, och texten öppnas i händelse av min död. Det verkar vara skrivet av hennes man för längesedan, men Cecilia blir misstänksam när hon märker hur angelägen hennes man är om att hon inte ska läsa det. När hon ändå gör det uppdagas hemligheter som kanske skulle ha förblivit begravda.

Jag tänkte att jag verkligen skulle gilla handlingen i den här boken, och på sätt och vis gör jag det. Jag tycker om bokens fokus på hemligheter och på de psykologiska effekter som karaktärerna upplever när de ställs inför det extrema. Mer än något annat är nog Öppnas i händelse av min död en tänk om-roman; tänk om det här hade hänt en själv? Vad hade man gjort? Hur hade man reagerat? Och boken vinner mycket på den taktiken, för det är både skrämmande och fascinerande att tänka sig in i karaktärernas situationer. Att karaktärerna dessutom är välskrivna gör inte det hela sämre.

Men det är också där som jag ibland känner att boken blir lite väl sökt. Det är lite för mycket sammanträffanden och slumpmässighet för att jag ska köpa berättelsen rakt av. Men samtidigt är det lite av bokens poäng - att alla öden hänger ihop och att våra liv består av tusentals små beslut som sprider sig som ringar på vatten. Ändå kan jag inte låta bli att känna att allting är en snudd på för tillrättalagt och planerat. Den känslan bidrar också till att jag inte alls känner mig särskilt förvånad över bokens vändningar - jag räknar ut mycket av det som ska hända i förväg, vilket blir ganska tråkigt i längden.

Ändå slutar jag inte läsa boken, för även om den är snudd på för förutsägbar så märks det att Moriarty är en skicklig författare som vet precis vad hon gör. Hennes språk och stil påminner mig i viss mån om Stephen King - det är samma användning av vardagliga karaktärer i ovanliga situationer, samma skicklighet i beskrivningarna och dialogen. Jag känner mig trygg i läsningen, för det är solklart från början att jag inte behöver anstränga mig särskilt mycket, det är bara att följa med. Samtidigt är det ju det som jag också kan bli lite irriterad på - när boken skriver mig på näsan och förklarar allting utan att man som läsare får vara med.

Det gör att jag skulle vilja beskriva Öppnas i händelse av min död som en regelrätt underhållningsroman. Det är en spännande bok, och den är både engagerande och bra skriven, men den är långt ifrån intellektuell. Karaktärerna är skickligt tecknade, detaljerna är precis tillräckliga, dialogen är utmärkt. Den skildrar intressanta teman kring äktenskap, kärlek och hat i intressanta scenarion och jonglerar snyggt med ett stort persongalleri och uttänkta teman. Intressant att notera är också att det är en bok nästan helt uppbyggd kring kvinnliga karaktärer - männen är närvarande, men nästan aldrig drivande för handlingen, vilket är värt att fundera över.

Jag gillar romanen nästan hela tiden, men faktum kvarstår - den bjuder på få överraskningar och kan emellanåt kännas mer än övertydlig. Det här är ingen bok som tar några risker, och det gör mig lite besviken i en annars väldigt lättläst och engagerande läsupplevelse. Ändå är Moriarty så bra att hon alltid på något vis lyckas rädda berättelsen när den är snubblande nära det alltför klyschiga och överdrivna. Hon håller balansen på ett sätt som imponerar på mig, även när romanen inte gör det. Och det är väl knappast en bok som närmar sig det bästa jag läst, men det är verkligen en bladvändare, och jag har svårt att se att den inte skulle gå hem hos de flesta.

"The Husband's Secret", 2013

Bokröra

Så var det första maj! Det betyder att jag har bytt ut Månadens favoritbok i spalten till höger. Maj månads bok blir Den gamle och havet av Ernest Hemingway, som jag läste för första gången förra sommaren och verkligen föll för. Den har blivit en riktig sommarbok för mig. Vad har ni för relation till Hemingway?

Dessutom passade jag på att rensa min bokhylla igår. Jag skulle göra plats för mina nya Stephen King-böcker och insåg att de verkligen inte fick plats utan att jag möblerade om hela hyllan. Jag kompromissade och rensade ut lite av de böcker jag aldrig kommer att läsa eller som jag har dubbelt av, och då såg min säng ut så här. Så nu har jag en hög som ska iväg till Röda Korset och flörta till sig nya läsare. Brukar ni städa era bokhyllor ibland eller låter ni dem bre ut sig hur mycket de vill?