Jag duger inte åt lycka handlar om en ung, namnlös kvinna som driver omkring mellan stad och landsbygd, i jakt på en balans mellan ensamheten och gemenskapen. Det är också en kärlekshistoria där man får följa en relation från början till slut, och problematiken i att försöka vara någon annans när man samtidigt vill vara sig själv, det ambivalenta i att försöka ge sig åt någon utan att ge upp vem man själv är.
På skrivarlinjen jag gick (på ovan nämnda folkhögskola) pratade vi ofta om "hemliga" texter. Med det menades texter som man var tvungen att fundera över för att förstå, texter som var svårlästa och snåriga. Just den beskrivningen tänker jag ofta på medan jag läser Jag duger inte åt lycka, för det är så jag upplever den. Hemlig. Intern, dold, svår. Det är en bok om utsattheten i att älska någon, om identitetssökande, om att försöka hitta en plats och en trygghet med lagom mycket gemenskap och lagom mycket ensamhet.
Romanen är skriven ur ett jagperspektiv på ett sätt som nästan liknar en enda lång monolog, utan särskilt mycket utrymme för andra karaktärer än huvudpersonen. Det skapar en ganska instängd känsla som jag ibland upplever som väldigt jobbig. De flesta personerna i romanen nämns med initialer eller förkortningar, och bara ett fåtal är namngivna. Det, i kombination med att det är en oerhört inåtblickande roman, gör att jag har svårt att få grepp om bikaraktärerna - de flyter omkring i periferin som skuggor utan ansikten.
Språket, som är prosalyriskt snarare än berättande, sitter verkligen i framsätet och jag har intrycket av att språket, orden och rytmen är viktigare än själva berättelsen. Ofta känns det rentav som om boken inte riktigt vet var den ska ta vägen, och den går lite i cirklar med sina resonemang utan att handlingen kommer vidare. Och det är här som boken tappar mig lite. Jag är den typen av läsare som tycker att det är viktigare med en intressant handling än ett vackert språk, och för mig har alltid en bra berättelse varit det jag i första hand är intresserad av. Och jag upplever ofta att Jag duger inte åt lycka saknar en tydlig handling, ett driv framåt.
Dessutom är det sällan som språket faktiskt griper tag ordentligt i mig. Det finns någonting monotont över texten som gör mig avtrubbad och distanserad, som om jag läser någons väldigt interna dagbok som är svår att förstå utan rätt kontext. Det blir frustrerande, och jag kommer på mig själv med att leta efter ställen som bränner till, ställen där språket blir citerbart och vackert, utan att faktiskt hitta dem. Allt detta bidrar till att jag får väldigt svårt för den här boken. Det är egentligen bara framåt slutet, när boken får en mer utpräglat sorgsen och bitterljuv ton, som jag tycker att läsningen lyfter lite.
Min vän som gav mig boken sa att den inte riktigt var en Amandabok, och det hade hon alldeles rätt i. Jag duger inte åt lycka är verkligen inte min typ av roman, och även om den varit intressant att läsa just eftersom jag sällan tar mig igenom den här sortens böcker, så är det inte en bok som jag känner att jag kommit särskilt nära. Jag skulle inte vilja kalla den dålig, men för mig personligen saknar den en ordentlig röd tråd, jag blir förvirrad av den gissningslek som det vaga språket ibland utsätter mig för och jag tycker inte att språket är bra nog för att väga upp att den ibland stampar väl länge på samma ställe. Jag tror säkert att någon som uppskattar det mer inåtblickande och monologaktiga kan ha stort nöje av boken, men den någon är inte jag.
"Jag duger inte åt lycka", Norstedts, 2014
