Ett farväl

Hej alla läsare, ifall ni finns kvar!

Det är i år tio år sedan jag började bokblogga. Inläggen har gått i vågor och mitt bästa bloggår var 2015 - då publicerade jag 314 inlägg på ett och samma år. Det har blivit ännu fler recensioner - nästan 400 recensioner finns att läsa här på Booksessed!

Men de senaste åren har livet tagit över. Jag har pluggat mig till en kandidatexamen, bott ett år i England, skaffat pojkvän, fått jobb som skolbibliotekarie och flyttat ihop med sagda pojkvän - allt under de sista tre åren. I allt detta har bloggen försvunnit mer och mer, och jag har ofta haft dåligt samvete över det. Men ju längre tid som går, desto mer känner jag att bloggen kanske levt klart. Och vad passar egentligen bättre än att avsluta den på tioårsjubileet?

Idag har jag publicerat de sista två recensionerna jag skrivit här - två som legat och skvalpat som utkast hur länge som helst: The Year of the Flood av Margaret Atwood och Tusen bitar av Marcus Jarl. De kan ni läsa här nedan.

Med det sagt vill jag tacka alla er som läst, kommenterat och engagerat er i mitt skrivande. Jag hade ju aldrig fortsatt utan den responsen! Bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv och jag kommer givetvis inte att sluta att läsa eller dokumentera det jag läser. Jag har faktiskt investerat i en jättefin läsdagbok som jag kommer gå över till att skriva i. Det blir mer privat och lite mindre krav. Och för er som verkligen vill fortsätta följa mig och mitt läsande liv så publicerar jag rätt mycket av det på min Instagram. Där hittar ni mig under amanda.flinck. Kanske ses vi där.

Och hörrni. Tack. För allt!

Recension: Tusen bitar av Marcus Jarl

Den här boken dök upp som ett recensionsex på jobbet och jag drogs till det fina, fina (men på något vis lite juliga?) omslaget. Sedan var det själva bokens moraliska dilemma som jag blev intresserad av. Baksidetexten är något vag, men det går ändå att förstå att denna bok handlar om något så intressant som organdonation - och vad som händer när man inte vill ha det man får.

I Tusen bitar får vi träffa Nils och Benke, ett par som haft en skakig start men som nu lever i en bra relation där det bara är Nils föräldrar, som tagit avstånd från honom sedan han kom ut som homosexuell, som är ett moln över deras huvuden. Särskilt Lennart, Nils pappa, har svårt att acceptera sin sons liv. Vi får också träffa Ebba och Robert, vars långa äktenskap blivit allt mer olyckligt och ohälsosamt - Robert får utlopp för sitt extrema böghat på nätet, och verkar falla allt längre ned i ett hål av ångest och våldsamhet. Ebba, å sin sida, kämpar för att hitta en ursäkt till att stanna hos honom. De två parens vägar korsas på ett oväntat sätt, som förändrar dem alla i grunden.

Som sagt går det att, med lite fantasi, utläsa från bokens baksida att den handlar om organdonation och om vad som händer när en extrem homofob får en homosexuell mans hjärta. Det må vara en slags spoiler, men jag känner mig nästan tvungen att skriva det, för utan just denna handling skulle den här boken inte vara särskilt intressant, och jag hade antagligen inte läst den själv om jag inte visste att den handlade om detta. Jag går nämligen igång väldigt mycket som läsare på tänk om-scenarion; vad skulle hända om...? Det är kittlande att fundera på just reaktionen som en homofob skulle få om han visste, och det är i den kittlingen som hela Tusen bitars tjusning ligger.

Vägen dit är dock ganska lång. Eftersom jag vet vad som ska hända väntar jag mest för att se; vem ska dö? Vem ska få hjärtat? Och det dröjer. Det märks att detta är en debutbok, eftersom startsträckan är så väldigt lång. Länge är det Nils infekterade relation med sina föräldrar som är det intressantaste i boken, och det har man läst förut. Likadant är det med Ebba och hennes situation. Boken gör dock ett rätt bra jobb med att bygga upp sina karaktärer, hålla berättelsen flytande och sedan nå fram till den där twisten. Men ibland är det svårt att undgå känslan av att allt detta karaktärsbyggande är verktyg för att komma fram till den själva springande punkten. Tänk om-scenariot. Det är trots allt det som gör boken unik.

Frågorna om organdonation i sig är intressanta - boken tar upp fenomen som cellminne och i vissa skildringar rör sig den här annars väldigt realistiska boken hyfsat nära en tunn, tunn gräns till något pyttelitet övernaturligt. Jag uppskattar nog att boken aldrig drar för mycket åt det hållet, men det finns ändå någon slags skugga där som är intressant och påverkar läsningen.

Mitt största problem med denna roman är nog egentligen språket och uppbyggnaden. Emellanåt blir det så tydligt att den här boken är en första roman - den känns stundtals överarbetad, tyngd av adjektiv som ger läsningen en lite glättig ton. Det är aldrig någon som bara ler, de ler snett eller sorgset eller finurligt. Ingen säger, de försäkrar, frustar och varnar fram sin dialog. För mig blir språket ganska klumpigt och övertydligt. Detsamma gäller med alla inre tankar - allting förklaras, läggs rakt framför mig som läsare fastän jag säkert hade förstått att Ebba mår dåligt över sin mans hot även om jag inte fått det förklarat för mig på en halv sida. Ofta känner jag att boken kunde ha varit kortare utan att alls förlora på det. Till detta kommer en viss glättighet, en viss klyschig känsla jag har svårt för, där allt har en förklaring, alla säger rätt saker och det blir bra i slutändan ändå.

Trots det finns det glimtar i Tusen bitar som är bra, som vittnar om författare som nog kan lite mer. För mig är det dock en rätt medioker bok som mest lever på den där enda tänk om-idén, som nog hade kunnat behandlas precis lika bra eller bättre i ett betydligt kortare, intensivare format.

"Tusen bitar", 2018

Recension: The Year of the Flood av Margaret Atwood

Det är ganska längesedan nu som jag läste den första delen i den här trilogin, Oryx and Crake. Men jag gillade verkligen den boken skarpt och köpte resten av delarna i serien nästan med en gång. Sedan blev det förstås saker som examensarbete och annat som kom i vägen för vidare läsning, men nu har jag alltså äntligen läst också del två.

Världen ligger öde efter den sjukdom som dragit över jordklotet och dödat nästan alla människor. Kvar finns några enstaka som kämpar för överlevnad i en värld där naturen tar över allt mer. Bland dem finns Toby och Ren, två kvinnor som delar ett förflutet men som är ovetande om varandras överlevnad. Toby rör sig på hustaken med sin fars gamla jaktgevär, medan Ren sitter inlåst i en före detta sexklubb där musiken fortfarande dånar på den öde scenen. De har båda varit medlemmar i den religiösa natursekten The Gardeners, och det är både tron och erfarenheterna därifrån som håller dem vid liv. Men finns det någon mer?

Precis som Oryx and Crake är The Year of the Flood en bok som rör sig både framåt och bakåt i tiden, och därmed återbesöker vi händelserna från den första boken på ett liknande sätt, men rör oss också lite, lite in i framtiden. Karaktärer från förra boken dyker upp - både Crake och Snowman återkommer, och det är synd att det gått så pass lång tid sedan jag läste den första boken eftersom det finns en del saker jag inte längre minns. Men det är också roligt att återse de karaktärer man redan lärt känna, och få se dem ur andra synvinklar.

Världen som Atwood skapat är nog bokens största styrka - fortfarande en fascinerande men olycksbådande tänk-om-värld som tyvärr inte känns helt omöjlig. I den bor märkliga djur framtagna i labb - från de obehagligt smarta pigoonerna till de löjligt färgglada Mo'Hair-fåren, resultat av en forskning där möjligheterna är oändliga. Även om boken visserligen är fiktion, är den inte riktigt så mycket fiktion som man skulle önska, för allt detta finns redan, om än inte i en riktigt lika uppskruvad variant. Konsumtionssamhället som beskrivs, jakten på något större, bättre och vackrare som urartat, känns obehagligt nära. För vad händer egentligen när forskningen gått så långt, när gränserna till vad som är möjligt tänjts ut så mycket att även rätt och fel blir svårt att skilja på? Var någonstans går gränsen till vad som är okej att skapa?

Nyligen lärde jag mig också om genren som kallas cli-fi, alltså science fiction där det bärande elementet är att boken utspelar sig i en värld där klimatkatastrofen är ett faktum. Denna genre passar den här trilogin verkligen in i, och i kombination med de överentusiastiska genmodifieringarna blir det en dyster framtidsblick. Samtidigt kan jag inte låta bli att hitta en hel del svart humor i alla de märkliga djurkombinationer som Atwood hittat på - det finns något absurt komiskt i de märkliga lejon/får-djuren, de färgglada fåren och de självlysande rosorna som vittnar om författarens fantasi och humor.

I denna bok behandlas dock desto mer religionens roll i ett allt mer vetenskapligt samhälle. Inte heller det är utan humor - The Gardeners åkallar helgon som Sankt Dian Fossey och sjunger hymner inte bara om Gud utan också om celler och elektroner.

Kort sagt uppskattar jag också denna andra del i serien, även om jag nog inte blev lika förtjust som när jag läste del ett. Kanske har nyhetens behag lagt sig, eller så är det den där del två-transportsträckan som är så vanlig i trilogier. Hur som helst ska jag inte låta det gå lika lång tid innan jag ger mig på den avslutande delen, MaddAddam.

"The Year of the Flood", 2009

Recension: We are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler

Jag hittade den här boken på loppis för en femma och kände igen den som en av alla de där jag har på en lista nånstans. På svenska heter den Vi är alla helt utom oss och har ett jättefint omslag - det är så jag upptäckt den till att börja med, när jag jobbade på bibliotek för flera år sen. Nu, äntligen, tog jag mig tid att läsa den.

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa brukade säga till henne att alltid börja i mitten av det hon ville berätta. Som ung collegestudent pratar hon nästan inte alls. Tvärtom har hon som ett mål att ingen ska få veta vem hon egentligen är, eller vad som hänt i hennes familj - särskilt under uppväxten då hon och hennes tvillingsyster var en del av sin pappas forskningsprojekt. Nu är det är tio år sedan hon senast pratade med sin bror och sin syster har hon inte sett sedan hon var fem. Men det förflutna går inte att hålla borta hur länge som helst, och Rosemary tvingas till sist att närma sig frågorna om vad som egentligen hände när hon var barn.

Jag har verkligen tyckt om den här boken. Med sin ganska svåra engelska har det varit precis rätt bok att väga upp all svensk barn- och ungdomslitteratur jag läst på sistone med. Just språket har för mig mig varit en av romanens allra största behållningar - det här är en otroligt välskriven roman med ett både komplext, humoristiskt och fängslande språk.

Själva berättelsen kräver också lite mer av sin läsare än vilken annan bok som helst - den böljar fram och tillbaka, mellan nutid, barndom och collegeåren, och blir en ganska spretig historia som man som läsare lämnas att försöka samla ihop så gott man kan. Men jag gillar det, dels för att det aldrig blir tråkigt, dels för att det är just detta boken handlar om - minnen, hanterandet av dem och deras opålitlighet. Det är en bok om att försöka få ihop verkligheten med det man minns, om att inte riktigt kunna lita på sina egna minnesbilder och om att försöka försonas med den skuld man äger i ett familjetrauma.

Dessutom är det, på sätt som inte ska avslöjas, en bok om djurrätt, de etiska och moraliska frågorna som hänger ihop med forskning som bedrivs på djur, en bok som suddar ut gränserna mellan djur och människa, och som ifrågasätter likheter och olikheter på ett sätt som jag verkligen uppskattar och som är enormt intressant. Här blir boken ganska ofta vetenskaplig och hämtar information från riktiga forskningsexperiment och blir ett väldigt intressant svar på frågan: Vad hade hänt om man växt upp mitt i ett sådant experiment?

We are all Completely Beside Ourselves är också en bok om sorg, men det är en märkligt rolig bok om sorg. För bokens språk, Rosemarys språk, är enormt finurligt, ironiskt och med en självdistans som jag verkligen saknar så fort boken är över. Jag älskar sättet som läsaren måste fundera ut förhållandena själv, sättet som Rosemary försöker lura läsaren - eller kanske egentligen sig själv? Det liknar inte riktigt något jag läst tidigare och med sina referenser till forskning och en mer vetenskaplig kontext blir det en bok som också känns intellektuell, en bok som inte fördummar något utan förlitar sig på att läsaren kan och vill hänga med. Och det gör man - för allt resulterar i en väldigt fängslande bok där man njuter av språket samtidigt som mysterierna kring vad som egentligen hänt gör den lika spännande som en deckare. Jag har verkligen haft svårt att lägga ner boken och ägnat en hel helg nästan enbart åt att läsa den.

Däremot måste jag erkänna att i bokens andra del tappar jag geisten lite. Jag är fortfarande enormt fängslad, men när allt fler svar läggs fram på bordet känner jag inte riktigt den där tillfredsställande känslan. Tvärtom tappar boken mycket av sin tjusning för mig när den inte längre känns olöslig. Men vägen dit är åtminstone bland det bästa jag läst i år.

"We are All Completely Beside Ourselves", 2013

Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix

Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.

De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.

Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.

Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.

"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.

Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.

Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.

Fyra Nobelnoveller från Novellix, 2018

Recension: Holes av Louis Sachar

I somras hälsade jag på en vän i Stockholm och då var vi ju tvungna att besöka Science Fiction-bokhandeln där. Min kompis hittade då den här boken i hyllan, fast på svenska (Ett hål om dagen är den svenska titeln) och berättade att hon läst den som yngre och mindes den som bra. När jag kollade in baksidan tyckte jag den verkade väldigt intressant, så när jag kom tillbaka från Göteborg såg jag till att låna den.

Stanley Yelnats blir inte förvånad när han blir oskyldigt dömd till ungdomsstraff - hela hans familj i flera led tillbaka har alltid varit på fel plats vid fel tillfälle. Men han får ett val - han kan antingen åka i fängelse, eller åka till Camp Green Lake. Han väljer det senare. Men på Camp Green Lake finns ingen sjö och ingenting är ens grönt. Det är en stor, uttorkad sjöbotten där Stanley och de andra unga kriminella pojkarna har en enda uppgift - att varje dag gräva ett hål, en och en halv meter djupt och en och en halv meter brett. Det sägs att det är karaktärsdanande, men Stanley misstänker snart något annat - att lägerföreståndaren letar efter någonting som ligger nedgrävt. Men vad?

När jag väl fått upp ögonen för den här boken har det visat sig att den är något av en amerikansk kultklassiker i ungdomsgenren. Den utkom första gången 1998 och verkar vara en vanlig bok att läsa i skolan och har dessutom filmatiserats 2003 med Shia LaBeouf i huvudrollen. Men för mig är detta första mötet med Louis Sachar. Det går snabbt att konstatera att även om boken har några år på nacken vid det här laget så är den både lättläst och mycket rolig - den är en slags blandning mellan mysterium och komedi och lyckas kombinera dessa två genrer på ett väldigt bra sätt.

Det jag gillar mest med boken är nog hur den enkelt berättar en historia som går tillbaka långt i tiden utan att göra det förflutna tråkigt. Sammanhangen mellan Stanleys familjehistoria och Camp Green Lake är skrivna på ett sätt som får läsaren att hela tiden ligga ett par steg före Stanley själv, men samtidigt finns det vändningar som tar en på sängen. Det hela skapar ett kollage där man själv är den som får dra de röda trådarna och hitta sambanden, och det är faktiskt rolig och engagerande läsning.

Jag uppskattar också humorn i boken, som inte är för explicit utan balanserar mellan det överdrivna och det vardagliga på ett snyggt sätt. Det är en lätt absurd humor som vilar på sammanträffanden och lågmäld, lite halvtokig humor som blir som allra roligast när man får tänka lite själv. Fint med boken är också skildringen av vänskapen som så småningom uppstår mellan Stanley och den tystlåtne pojken Zero, och själva vänskapstemat är viktigt för boken utan att bli sentimentalt.

Kort sagt är Holes en engagerande, rolig och mycket spännande historia som rör sig lätt och snabbt framåt och som verkligen knyter ihop alla trådar så att läsaren blir nöjd på slutet. Om det inte vore för den skriande bristen på kvinnliga karaktärer hade boken varit en fullpoängare. En enkel, rolig läsupplevelse med dolda samband, familjemysterier och nedgrävda hemligheter - vad mer kan man begära av en bra ungdomsroman?

"Holes", 1998

Recension: Slutet av Mats Strandberg

Det är alltid roligt att läsa böcker som man väntat länge på, som liksom levt i periferin så länge att det nästan känns som om man redan börjat på dem när man öppnar dem. Slutet är en sådan bok för mig. Eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier har jag sett uppdateringar kring boken, sett avslöjandet av titeln, sedan först en bit av omslaget, sedan hela. Och för någon månad sedan låg manuset till boken bland recensionsexemplaren i Akademibokhandelns lunchrum, inlindat i en fejkad löpsedel som jag faktiskt tog med mig hem sedan. Sen, till sist, fick jag alltså tag på ett ex av boken på bokmässan, signerat och allt, efter att ha hört Mats Strandberg själv prata om boken. Att öppna boken var alltså efterlängtat.

Simon är sjutton år gammal och kommer aldrig att bli äldre. Det är en månad kvar innan allt försvinner - hela mänskligheten kommer att gå under när kometen Foxworth slår ned. Alla kommer dö vid samma tidpunkt. Och vad ägnar man egentligen den sista tiden åt? Simon och hans kompisar festar, alla försöker leva ut sina drömmar och uppfylla sina önskemål innan det är för sent. Lucinda som är jämngammal med Simon börjar skriva i TellUs, en app som kommer sända ut mänsklighetens historia i rymden. Hon har varit döende i cancer och kometens ankomst blir nästan en befrielse för henne - nu är alla lika döende som hon. Simon och Lucindas vägar korsas under tragiska omständigheter, och tillsammans söker de svar som de måste försöka få innan all tid runnit ut.

Jag var rädd att jag skulle ha höjt mina egna förväntningar orimligt mycket och att Slutet inte skulle kunna leva upp till dem, men nej. Så fel jag hade. Slutet kan vara en av de bästa böcker jag läst hittills i år och den har förgyllt mina pendlingsmorgnar så mycket att när den väl var slut var det näst intill deprimerande att åka till jobbet. Jag som verkligen gillat både Färjan och Hemmet får nog ändå säga att den här boken slår dem med hästlängder. Det är utan tvekan det bästa som jag läst av Strandberg hittills.

Kanske beror det på att jag verkligen tilltalas av idén i boken - vad som skulle hända om vi visste att vi alla skulle dö och precis när. Hur snart skulle samhället falla ihop? När skulle pengar sluta fungera? Hur skulle vi som människor reagera? Och allt detta lyckas Strandberg att skildra så väl att jag spenderat det mesta av läsningen med ett tryck av lätt panik över bröstet, nästan troendes att världen på riktigt kommer gå under, att kometen Foxworth faktiskt snart är här. Förutom att skildringen av detta är spot-on så är det nära nog ett snilledrag att göra Slutet till en ungdomsroman. För alla de där stora livsfrågorna man brottas med i tonåren ställs verkligen på sin spets och tillför en svårslagen melankoli till boken som jag verkligen tilltalas av.

Naturligtvis lyckas boken också så bra eftersom karaktärerna verkligen är välskrivna. De agerar mänskligt och inte alltid sympatiskt, och just därför blir de så verkliga. Och det gäller inte bara Simon, som brottas med både familjerelationer och en komplicerad kärleksrelation, utan också Lucinda vars uppvaknande till världen är både sorgligt och fint. Också bokens bikaraktärer sprakar av liv, från Simons mammor och deras ansträngningar för att hålla ihop sin relation för barnens skull in i det sista, till Tilda, som knyter samman Simon och Lucindas liv samtidigt som hennes eget liv faller samman. Kort sagt är det en fantastiskt studie i olika människors reaktioner på undergången.

Slutet är både en hjärtskärande och otroligt varm bok om att vara ung men i slutet av sitt liv, av orättvisan i det och hur man handskas med det. Jag gillar den rakt igenom, jag har varit som uppslukad av den och det finns nästan ingenting i den som jag inte gillar. Det enda jag tror kan komma att ligga boken i fatet är att den är väldigt nutidsanknuten, och kanske kommer dess aktualitet inte att vara för alltid. Men här och nu är det precis rätt bok vid rätt tillfälle.

"Slutet", 2018

Senaste nytt

Hej allihop. Jag vet att jag försvunnit igen, men av god anledning denna gång. Jag har nämligen haft fullt upp med inget mindre än ett nytt jobb - som skolbibliotekarie! Det är någon vecka nu sedan jag började och jag tror att jag så smått börjar falla in i rutinerna och veta mer vad jag ska göra. Men bloggen har fått stryka på foten igen - förlåt.

Hur som helst betyder inte detta att jag inte läst - tvärtom såklart. Jag har blivit tvungen att börja läsa in mig ordentligt på barn- och ungdomslitteratur, och kanske kommer det dyka upp något så ovanligt som några barnboksrecensioner här på bloggen i framtiden,

Dessutom har jag varit på årets bokmässa förra helgen och kom hem med inte mindre än fyra signerade böcker. En av dem var Mats Strandbergs Slutet som jag alldeles nyss läst ut - recension är på g. (De andra är Einsteins nya fru av Liv Strömqvist, Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, och Vargattacken av Lars Berge).

Mycket nytt, med andra ord! Vad är nytt hos er?

Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

Istället för Nobelpris

Få boknyheter har fått mig lika glad som denna; att åtta stycken svenska förlag går ihop för att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare (fjorton stycken) i pocketutgåva i höst. Alla kommer dessutom ha samma ursnygga design av Kristin Lindström. En perfekt ersättare för årets Nobelpris i litteratur, som ju antagligen inte delas ut, om ni frågar mig!

För den nyfikne är de fjorton kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S. Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj.