tag:blogger.com,1999:blog-80319331860176969582024-03-19T09:47:07.617+01:00booksessedAmandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.comBlogger1327125tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-20034962090777447232019-06-11T08:43:00.000+02:002019-06-11T08:47:35.112+02:00Ett farvälHej alla läsare, ifall ni finns kvar!<br />
<br />
Det är i år tio år sedan jag började bokblogga. Inläggen har gått i vågor och mitt bästa bloggår var 2015 - då publicerade jag 314 inlägg på ett och samma år. Det har blivit ännu fler recensioner - nästan 400 recensioner finns att läsa här på Booksessed!<br />
<br />
Men de senaste åren har livet tagit över. Jag har pluggat mig till en kandidatexamen, bott ett år i England, skaffat pojkvän, fått jobb som skolbibliotekarie och flyttat ihop med sagda pojkvän - allt under de sista tre åren. I allt detta har bloggen försvunnit mer och mer, och jag har ofta haft dåligt samvete över det. Men ju längre tid som går, desto mer känner jag att bloggen kanske levt klart. Och vad passar egentligen bättre än att avsluta den på tioårsjubileet?<br />
<br />
Idag har jag publicerat de sista två recensionerna jag skrivit här - två som legat och skvalpat som utkast hur länge som helst: <i>The Year of the Flood </i>av Margaret Atwood och <i>Tusen bitar </i>av Marcus Jarl. De kan ni läsa här nedan.<br />
<br />
Med det sagt vill jag tacka alla er som läst, kommenterat och engagerat er i mitt skrivande. Jag hade ju aldrig fortsatt utan den responsen! Bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv och jag kommer givetvis inte att sluta att läsa eller dokumentera det jag läser. Jag har faktiskt investerat i en jättefin läsdagbok som jag kommer gå över till att skriva i. Det blir mer privat och lite mindre krav. Och för er som verkligen vill fortsätta följa mig och mitt läsande liv så publicerar jag rätt mycket av det på min Instagram. Där hittar ni mig under amanda.flinck. Kanske ses vi där.<br />
<br />
Och hörrni. Tack. För allt!Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com71tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-47210638552918807032019-06-11T08:22:00.001+02:002019-06-11T08:22:15.705+02:00Recension: Tusen bitar av Marcus Jarl<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjODiBv_Lb7vWxRcgHJB6_QwmMF0wy1VQ89k9lkbkvYZoPhvCZieidBlydErTnlhYlrN4zEVj-Mbe3wUUL7cp3D-AO7GntQJ_vvG_cs9s3Zwgj8cF7srquo7p7ohQ9EgP_rnm16O0BlxU6r/s1600/tusen-bitar.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="311" data-original-width="201" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjODiBv_Lb7vWxRcgHJB6_QwmMF0wy1VQ89k9lkbkvYZoPhvCZieidBlydErTnlhYlrN4zEVj-Mbe3wUUL7cp3D-AO7GntQJ_vvG_cs9s3Zwgj8cF7srquo7p7ohQ9EgP_rnm16O0BlxU6r/s400/tusen-bitar.jpg" width="258" /></a></div>
Den här boken dök upp som ett recensionsex på jobbet och jag drogs till det fina, fina (men på något vis lite juliga?) omslaget. Sedan var det själva bokens moraliska dilemma som jag blev intresserad av. Baksidetexten är något vag, men det går ändå att förstå att denna bok handlar om något så intressant som organdonation - och vad som händer när man inte vill ha det man får.<br />
<br />
I <i>Tusen bitar </i>får vi träffa Nils och Benke, ett par som haft en skakig start men som nu lever i en bra relation där det bara är Nils föräldrar, som tagit avstånd från honom sedan han kom ut som homosexuell, som är ett moln över deras huvuden. Särskilt Lennart, Nils pappa, har svårt att acceptera sin sons liv. Vi får också träffa Ebba och Robert, vars långa äktenskap blivit allt mer olyckligt och ohälsosamt - Robert får utlopp för sitt extrema böghat på nätet, och verkar falla allt längre ned i ett hål av ångest och våldsamhet. Ebba, å sin sida, kämpar för att hitta en ursäkt till att stanna hos honom. De två parens vägar korsas på ett oväntat sätt, som förändrar dem alla i grunden.<br />
<br />
Som sagt går det att, med lite fantasi, utläsa från bokens baksida att den handlar om organdonation och om vad som händer när en extrem homofob får en homosexuell mans hjärta. Det må vara en slags spoiler, men jag känner mig nästan tvungen att skriva det, för utan just denna handling skulle den här boken inte vara särskilt intressant, och jag hade antagligen inte läst den själv om jag inte visste att den handlade om detta. Jag går nämligen igång väldigt mycket som läsare på tänk om-scenarion; vad skulle hända <i>om...? </i>Det är kittlande att fundera på just reaktionen som en homofob skulle få om han visste, och det är i den kittlingen som hela <i>Tusen bitar</i>s tjusning ligger.<br />
<br />
Vägen dit är dock ganska lång. Eftersom jag vet vad som ska hända väntar jag mest för att se; vem ska dö? Vem ska få hjärtat? Och det dröjer. Det märks att detta är en debutbok, eftersom startsträckan är så väldigt lång. Länge är det Nils infekterade relation med sina föräldrar som är det intressantaste i boken, och det har man läst förut. Likadant är det med Ebba och hennes situation. Boken gör dock ett rätt bra jobb med att bygga upp sina karaktärer, hålla berättelsen flytande och sedan nå fram till den där twisten. Men ibland är det svårt att undgå känslan av att allt detta karaktärsbyggande är verktyg för att komma fram till den själva springande punkten. Tänk om-scenariot. Det är trots allt det som gör boken unik.<br />
<br />
Frågorna om organdonation i sig är intressanta - boken tar upp fenomen som cellminne och i vissa skildringar rör sig den här annars väldigt realistiska boken hyfsat nära en tunn, tunn gräns till något pyttelitet övernaturligt. Jag uppskattar nog att boken aldrig drar för mycket åt det hållet, men det finns ändå någon slags skugga där som är intressant och påverkar läsningen.<br />
<br />
Mitt största problem med denna roman är nog egentligen språket och uppbyggnaden. Emellanåt blir det så tydligt att den här boken är en första roman - den känns stundtals överarbetad, tyngd av adjektiv som ger läsningen en lite glättig ton. Det är aldrig någon som bara ler, de ler snett eller sorgset eller finurligt. Ingen säger, de försäkrar, frustar och varnar fram sin dialog. För mig blir språket ganska klumpigt och övertydligt. Detsamma gäller med alla inre tankar - allting förklaras, läggs rakt framför mig som läsare fastän jag säkert hade förstått att Ebba mår dåligt över sin mans hot även om jag inte fått det förklarat för mig på en halv sida. Ofta känner jag att boken kunde ha varit kortare utan att alls förlora på det. Till detta kommer en viss glättighet, en viss klyschig känsla jag har svårt för, där allt har en förklaring, alla säger rätt saker och det blir bra i slutändan ändå.<br />
<br />
Trots det finns det glimtar i <i>Tusen bitar </i>som är bra, som vittnar om författare som nog kan lite mer. För mig är det dock en rätt medioker bok som mest lever på den där enda tänk om-idén, som nog hade kunnat behandlas precis lika bra eller bättre i ett betydligt kortare, intensivare format.<br />
<br />
<i>"Tusen bitar", </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-52324067680536253982019-06-11T08:22:00.000+02:002019-06-11T08:22:08.012+02:00Recension: The Year of the Flood av Margaret Atwood<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgucipkcQ9SGTCD1RmJJKumIDP1ka0dt3ZHHYew1sUhmvhnv2T4QioJIGXwzAmi4PG_JIFU7ztl5Il3LCwvaLXSUEswwmBI3zlmsTeN9-7DhFKe6t0vcBe4dERmFfsbL6WXlB4nHY2jbx1z/s1600/9780349004075.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="386" data-original-width="252" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgucipkcQ9SGTCD1RmJJKumIDP1ka0dt3ZHHYew1sUhmvhnv2T4QioJIGXwzAmi4PG_JIFU7ztl5Il3LCwvaLXSUEswwmBI3zlmsTeN9-7DhFKe6t0vcBe4dERmFfsbL6WXlB4nHY2jbx1z/s400/9780349004075.jpg" width="260" /></a></div>
Det är ganska längesedan nu som jag läste den första delen i den här trilogin, <em>Oryx and Crake. </em>Men jag gillade verkligen den boken skarpt och köpte resten av delarna i serien nästan med en gång. Sedan blev det förstås saker som examensarbete och annat som kom i vägen för vidare läsning, men nu har jag alltså äntligen läst också del två.<br />
<br />
Världen ligger öde efter den sjukdom som dragit över jordklotet och dödat nästan alla människor. Kvar finns några enstaka som kämpar för överlevnad i en värld där naturen tar över allt mer. Bland dem finns Toby och Ren, två kvinnor som delar ett förflutet men som är ovetande om varandras överlevnad. Toby rör sig på hustaken med sin fars gamla jaktgevär, medan Ren sitter inlåst i en före detta sexklubb där musiken fortfarande dånar på den öde scenen. De har båda varit medlemmar i den religiösa natursekten The Gardeners, och det är både tron och erfarenheterna därifrån som håller dem vid liv. Men finns det någon mer?<br />
<br />
Precis som <em>Oryx and Crake </em>är <em>The Year of the Flood </em>en bok som rör sig både framåt och bakåt i tiden, och därmed återbesöker vi händelserna från den första boken på ett liknande sätt, men rör oss också lite, lite in i framtiden. Karaktärer från förra boken dyker upp - både Crake och Snowman återkommer, och det är synd att det gått så pass lång tid sedan jag läste den första boken eftersom det finns en del saker jag inte längre minns. Men det är också roligt att återse de karaktärer man redan lärt känna, och få se dem ur andra synvinklar.<br />
<br />
Världen som Atwood skapat är nog bokens största styrka - fortfarande en fascinerande men olycksbådande tänk-om-värld som tyvärr inte känns helt omöjlig. I den bor märkliga djur framtagna i labb - från de obehagligt smarta pigoonerna till de löjligt färgglada Mo'Hair-fåren, resultat av en forskning där möjligheterna är oändliga. Även om boken visserligen är fiktion, är den inte riktigt så mycket fiktion som man skulle önska, för allt detta finns redan, om än inte i en riktigt lika uppskruvad variant. Konsumtionssamhället som beskrivs, jakten på något större, bättre och vackrare som urartat, känns obehagligt nära. För vad händer egentligen när forskningen gått så långt, när gränserna till vad som är möjligt tänjts ut så mycket att även rätt och fel blir svårt att skilja på? Var någonstans går gränsen till vad som är okej att skapa?<br />
<br />
Nyligen lärde jag mig också om genren som kallas cli-fi, alltså science fiction där det bärande elementet är att boken utspelar sig i en värld där klimatkatastrofen är ett faktum. Denna genre passar den här trilogin verkligen in i, och i kombination med de överentusiastiska genmodifieringarna blir det en dyster framtidsblick. Samtidigt kan jag inte låta bli att hitta en hel del svart humor i alla de märkliga djurkombinationer som Atwood hittat på - det finns något absurt komiskt i de märkliga lejon/får-djuren, de färgglada fåren och de självlysande rosorna som vittnar om författarens fantasi och humor.<br />
<br />
I denna bok behandlas dock desto mer religionens roll i ett allt mer vetenskapligt samhälle. Inte heller det är utan humor - The Gardeners åkallar helgon som Sankt Dian Fossey och sjunger hymner inte bara om Gud utan också om celler och elektroner.<br />
<br />
Kort sagt uppskattar jag också denna andra del i serien, även om jag nog inte blev lika förtjust som när jag läste del ett. Kanske har nyhetens behag lagt sig, eller så är det den där del två-transportsträckan som är så vanlig i trilogier. Hur som helst ska jag inte låta det gå lika lång tid innan jag ger mig på den avslutande delen, <em>MaddAddam.</em><br />
<em></em><br />
"<em>The Year of the Flood", </em>2009Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com135tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-53397592944171510302018-12-17T10:46:00.000+01:002018-12-17T10:46:34.024+01:00Recension: We are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhXFcdqiXku9SfMip89GhRKfyNa6eOWeg5ZRE-dVXfe9qYwf-nqVVLmrVq1cX3LzDNLvLyPskHMCjW0w6_MSh2TV1BF80MQbbDPZN0mzDYuCIHQx4kQGoVBLtciBqNwnGz9f_Po1D9gHrkz/s1600/we-are-all-completely-beside-ourselves.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="314" data-original-width="201" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhXFcdqiXku9SfMip89GhRKfyNa6eOWeg5ZRE-dVXfe9qYwf-nqVVLmrVq1cX3LzDNLvLyPskHMCjW0w6_MSh2TV1BF80MQbbDPZN0mzDYuCIHQx4kQGoVBLtciBqNwnGz9f_Po1D9gHrkz/s400/we-are-all-completely-beside-ourselves.jpg" width="256" /></a></div>
Jag hittade den här boken på loppis för en femma och kände igen den som en av alla de där jag har på en lista nånstans. På svenska heter den <i>Vi är alla helt utom oss </i>och har ett jättefint omslag - det är så jag upptäckt den till att börja med, när jag jobbade på bibliotek för flera år sen. Nu, äntligen, tog jag mig tid att läsa den.<br />
<br />
Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa brukade säga till henne att alltid börja i mitten av det hon ville berätta. Som ung collegestudent pratar hon nästan inte alls. Tvärtom har hon som ett mål att ingen ska få veta vem hon egentligen är, eller vad som hänt i hennes familj - särskilt under uppväxten då hon och hennes tvillingsyster var en del av sin pappas forskningsprojekt. Nu är det är tio år sedan hon senast pratade med sin bror och sin syster har hon inte sett sedan hon var fem. Men det förflutna går inte att hålla borta hur länge som helst, och Rosemary tvingas till sist att närma sig frågorna om vad som egentligen hände när hon var barn.<br />
<br />
Jag har verkligen tyckt om den här boken. Med sin ganska svåra engelska har det varit precis rätt bok att väga upp all svensk barn- och ungdomslitteratur jag läst på sistone med. Just språket har för mig mig varit en av romanens allra största behållningar - det här är en otroligt välskriven roman med ett både komplext, humoristiskt och fängslande språk.<br />
<br />
Själva berättelsen kräver också lite mer av sin läsare än vilken annan bok som helst - den böljar fram och tillbaka, mellan nutid, barndom och collegeåren, och blir en ganska spretig historia som man som läsare lämnas att försöka samla ihop så gott man kan. Men jag gillar det, dels för att det aldrig blir tråkigt, dels för att det är just detta boken handlar om - minnen, hanterandet av dem och deras opålitlighet. Det är en bok om att försöka få ihop verkligheten med det man minns, om att inte riktigt kunna lita på sina egna minnesbilder och om att försöka försonas med den skuld man äger i ett familjetrauma.<br />
<br />
Dessutom är det, på sätt som inte ska avslöjas, en bok om djurrätt, de etiska och moraliska frågorna som hänger ihop med forskning som bedrivs på djur, en bok som suddar ut gränserna mellan djur och människa, och som ifrågasätter likheter och olikheter på ett sätt som jag verkligen uppskattar och som är enormt intressant. Här blir boken ganska ofta vetenskaplig och hämtar information från riktiga forskningsexperiment och blir ett väldigt intressant svar på frågan: Vad hade hänt om man växt upp mitt i ett sådant experiment?<br />
<br />
<i>We are all Completely Beside Ourselves </i>är också en bok om sorg, men det är en märkligt rolig bok om sorg. För bokens språk, Rosemarys språk, är enormt finurligt, ironiskt och med en självdistans som jag verkligen saknar så fort boken är över. Jag älskar sättet som läsaren måste fundera ut förhållandena själv, sättet som Rosemary försöker lura läsaren - eller kanske egentligen sig själv? Det liknar inte riktigt något jag läst tidigare och med sina referenser till forskning och en mer vetenskaplig kontext blir det en bok som också känns intellektuell, en bok som inte fördummar något utan förlitar sig på att läsaren kan och vill hänga med. Och det gör man - för allt resulterar i en väldigt fängslande bok där man njuter av språket samtidigt som mysterierna kring vad som egentligen hänt gör den lika spännande som en deckare. Jag har verkligen haft svårt att lägga ner boken och ägnat en hel helg nästan enbart åt att läsa den.<br />
<br />
Däremot måste jag erkänna att i bokens andra del tappar jag geisten lite. Jag är fortfarande enormt fängslad, men när allt fler svar läggs fram på bordet känner jag inte riktigt den där tillfredsställande känslan. Tvärtom tappar boken mycket av sin tjusning för mig när den inte längre känns olöslig. Men vägen dit är åtminstone bland det bästa jag läst i år.<br />
<br />
<i>"We are All Completely Beside Ourselves", </i>2013Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-91403605253053660752018-11-18T18:15:00.000+01:002018-11-18T18:15:21.285+01:00Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgcespEhtVwUWXfs_24wwxFUM2KSlLuPdaX-5rFoiEO3zIhCpWBaETj05vZGVj8BonBa96W-IcdWgqHhcfC-jhITYNMWM_NxCgtdm33O7blvL2k4RR-cvXEPQhMuAqPlQk1obuMrkDWCyvg/s1600/nobelnoveller.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="575" data-original-width="348" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgcespEhtVwUWXfs_24wwxFUM2KSlLuPdaX-5rFoiEO3zIhCpWBaETj05vZGVj8BonBa96W-IcdWgqHhcfC-jhITYNMWM_NxCgtdm33O7blvL2k4RR-cvXEPQhMuAqPlQk1obuMrkDWCyvg/s400/nobelnoveller.jpg" width="241" /></a></div>
Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.<br />
<br />
De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.<br />
<br />
Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.<br />
<br />
Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.<br />
<br />
"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.<br />
<br />
Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.<br />
<br />
Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.<br />
<br />
<i>Fyra Nobelnoveller från Novellix, </i>2018<br />
<br />Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-76120822009637509572018-11-10T21:50:00.000+01:002018-11-10T21:50:55.910+01:00Recension: Holes av Louis Sachar<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEitgGjvaXJcFPLTKVjtVi8gvDu9y8NPF42QrANGqxTjUIkipf_YG94Tk9TaryJAOmHDGPisoSQ5r0pscX7ZS3JIAg0ZD9MS-CHag3D-v_ybGpgNm49F2gqPMA0MloD1I04JiDFDnnOiO9LT/s1600/holes.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="499" data-original-width="312" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEitgGjvaXJcFPLTKVjtVi8gvDu9y8NPF42QrANGqxTjUIkipf_YG94Tk9TaryJAOmHDGPisoSQ5r0pscX7ZS3JIAg0ZD9MS-CHag3D-v_ybGpgNm49F2gqPMA0MloD1I04JiDFDnnOiO9LT/s400/holes.jpg" width="250" /></a></div>
I somras hälsade jag på en vän i Stockholm och då var vi ju tvungna att besöka Science Fiction-bokhandeln där. Min kompis hittade då den här boken i hyllan, fast på svenska (<i>Ett hål om dagen </i>är den svenska titeln) och berättade att hon läst den som yngre och mindes den som bra. När jag kollade in baksidan tyckte jag den verkade väldigt intressant, så när jag kom tillbaka från Göteborg såg jag till att låna den.<br />
<br />
Stanley Yelnats blir inte förvånad när han blir oskyldigt dömd till ungdomsstraff - hela hans familj i flera led tillbaka har alltid varit på fel plats vid fel tillfälle. Men han får ett val - han kan antingen åka i fängelse, eller åka till Camp Green Lake. Han väljer det senare. Men på Camp Green Lake finns ingen sjö och ingenting är ens grönt. Det är en stor, uttorkad sjöbotten där Stanley och de andra unga kriminella pojkarna har en enda uppgift - att varje dag gräva ett hål, en och en halv meter djupt och en och en halv meter brett. Det sägs att det är karaktärsdanande, men Stanley misstänker snart något annat - att lägerföreståndaren letar efter någonting som ligger nedgrävt. Men vad?<br />
<br />
När jag väl fått upp ögonen för den här boken har det visat sig att den är något av en amerikansk kultklassiker i ungdomsgenren. Den utkom första gången 1998 och verkar vara en vanlig bok att läsa i skolan och har dessutom filmatiserats 2003 med Shia LaBeouf i huvudrollen. Men för mig är detta första mötet med Louis Sachar. Det går snabbt att konstatera att även om boken har några år på nacken vid det här laget så är den både lättläst och mycket rolig - den är en slags blandning mellan mysterium och komedi och lyckas kombinera dessa två genrer på ett väldigt bra sätt.<br />
<br />
Det jag gillar mest med boken är nog hur den enkelt berättar en historia som går tillbaka långt i tiden utan att göra det förflutna tråkigt. Sammanhangen mellan Stanleys familjehistoria och Camp Green Lake är skrivna på ett sätt som får läsaren att hela tiden ligga ett par steg före Stanley själv, men samtidigt finns det vändningar som tar en på sängen. Det hela skapar ett kollage där man själv är den som får dra de röda trådarna och hitta sambanden, och det är faktiskt rolig och engagerande läsning.<br />
<br />
Jag uppskattar också humorn i boken, som inte är för explicit utan balanserar mellan det överdrivna och det vardagliga på ett snyggt sätt. Det är en lätt absurd humor som vilar på sammanträffanden och lågmäld, lite halvtokig humor som blir som allra roligast när man får tänka lite själv. Fint med boken är också skildringen av vänskapen som så småningom uppstår mellan Stanley och den tystlåtne pojken Zero, och själva vänskapstemat är viktigt för boken utan att bli sentimentalt.<br />
<br />
Kort sagt är <i>Holes </i>en engagerande, rolig och mycket spännande historia som rör sig lätt och snabbt framåt och som verkligen knyter ihop alla trådar så att läsaren blir nöjd på slutet. Om det inte vore för den skriande bristen på kvinnliga karaktärer hade boken varit en fullpoängare. En enkel, rolig läsupplevelse med dolda samband, familjemysterier och nedgrävda hemligheter - vad mer kan man begära av en bra ungdomsroman?<br />
<br />
<i>"Holes", </i>1998Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-18643786787780220882018-10-13T14:12:00.000+02:002018-10-13T14:12:46.955+02:00Recension: Slutet av Mats Strandberg<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhXkc-CFc2K1u9v4Iq9fVU6rcXv8kmBhf9FAtBBBM0oLLsI8JjxMAjJZk1kiThMCyhWRMR8sZLm6FOPI5JUQcnELeHXXRsoVkd3_UrIDDYAMd8npLyRk5q68iE1KBORfmtC0wtUI277b0uv/s1600/slutet.png" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="808" data-original-width="520" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhXkc-CFc2K1u9v4Iq9fVU6rcXv8kmBhf9FAtBBBM0oLLsI8JjxMAjJZk1kiThMCyhWRMR8sZLm6FOPI5JUQcnELeHXXRsoVkd3_UrIDDYAMd8npLyRk5q68iE1KBORfmtC0wtUI277b0uv/s400/slutet.png" width="256" /></a></div>
Det är alltid roligt att läsa böcker som man väntat länge på, som liksom levt i periferin så länge att det nästan känns som om man redan börjat på dem när man öppnar dem. <i>Slutet </i>är en sådan bok för mig. Eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier har jag sett uppdateringar kring boken, sett avslöjandet av titeln, sedan först en bit av omslaget, sedan hela. Och för någon månad sedan låg manuset till boken bland recensionsexemplaren i Akademibokhandelns lunchrum, inlindat i en fejkad löpsedel som jag faktiskt tog med mig hem sedan. Sen, till sist, fick jag alltså tag på ett ex av boken på bokmässan, signerat och allt, efter att ha hört Mats Strandberg själv prata om boken. Att öppna boken var alltså efterlängtat.<br />
<br />
Simon är sjutton år gammal och kommer aldrig att bli äldre. Det är en månad kvar innan allt försvinner - hela mänskligheten kommer att gå under när kometen Foxworth slår ned. Alla kommer dö vid samma tidpunkt. Och vad ägnar man egentligen den sista tiden åt? Simon och hans kompisar festar, alla försöker leva ut sina drömmar och uppfylla sina önskemål innan det är för sent. Lucinda som är jämngammal med Simon börjar skriva i TellUs, en app som kommer sända ut mänsklighetens historia i rymden. Hon har varit döende i cancer och kometens ankomst blir nästan en befrielse för henne - nu är alla lika döende som hon. Simon och Lucindas vägar korsas under tragiska omständigheter, och tillsammans söker de svar som de måste försöka få innan all tid runnit ut.<br />
<br />
Jag var rädd att jag skulle ha höjt mina egna förväntningar orimligt mycket och att <i>Slutet </i>inte skulle kunna leva upp till dem, men nej. Så fel jag hade. <i>Slutet </i>kan vara en av de bästa böcker jag läst hittills i år och den har förgyllt mina pendlingsmorgnar så mycket att när den väl var slut var det näst intill deprimerande att åka till jobbet. Jag som verkligen gillat både <i>Färjan </i>och <i>Hemmet </i>får nog ändå säga att den här boken slår dem med hästlängder. Det är utan tvekan det bästa som jag läst av Strandberg hittills.<br />
<br />
Kanske beror det på att jag verkligen tilltalas av idén i boken - vad som skulle hända om vi visste att vi alla skulle dö och precis när. Hur snart skulle samhället falla ihop? När skulle pengar sluta fungera? Hur skulle vi som människor reagera? Och allt detta lyckas Strandberg att skildra så väl att jag spenderat det mesta av läsningen med ett tryck av lätt panik över bröstet, nästan troendes att världen på riktigt kommer gå under, att kometen Foxworth faktiskt snart är här. Förutom att skildringen av detta är spot-on så är det nära nog ett snilledrag att göra <i>Slutet </i>till en ungdomsroman. För alla de där stora livsfrågorna man brottas med i tonåren ställs verkligen på sin spets och tillför en svårslagen melankoli till boken som jag verkligen tilltalas av.<br />
<br />
Naturligtvis lyckas boken också så bra eftersom karaktärerna verkligen är välskrivna. De agerar mänskligt och inte alltid sympatiskt, och just därför blir de så verkliga. Och det gäller inte bara Simon, som brottas med både familjerelationer och en komplicerad kärleksrelation, utan också Lucinda vars uppvaknande till världen är både sorgligt och fint. Också bokens bikaraktärer sprakar av liv, från Simons mammor och deras ansträngningar för att hålla ihop sin relation för barnens skull in i det sista, till Tilda, som knyter samman Simon och Lucindas liv samtidigt som hennes eget liv faller samman. Kort sagt är det en fantastiskt studie i olika människors reaktioner på undergången.<br />
<br />
<i>Slutet</i> är både en hjärtskärande och otroligt varm bok om att vara ung men i slutet av sitt liv, av orättvisan i det och hur man handskas med det. Jag gillar den rakt igenom, jag har varit som uppslukad av den och det finns nästan ingenting i den som jag inte gillar. Det enda jag tror kan komma att ligga boken i fatet är att den är väldigt nutidsanknuten, och kanske kommer dess aktualitet inte att vara för alltid. Men här och nu är det precis rätt bok vid rätt tillfälle.<br />
<br />
<i>"Slutet", </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-24978589441938422132018-10-05T19:55:00.003+02:002018-10-05T19:55:39.787+02:00Senaste nyttHej allihop. Jag vet att jag försvunnit igen, men av god anledning denna gång. Jag har nämligen haft fullt upp med inget mindre än ett nytt jobb - som skolbibliotekarie! Det är någon vecka nu sedan jag började och jag tror att jag så smått börjar falla in i rutinerna och veta mer vad jag ska göra. Men bloggen har fått stryka på foten igen - förlåt.<br />
<br />
Hur som helst betyder inte detta att jag inte läst - tvärtom såklart. Jag har blivit tvungen att börja läsa in mig ordentligt på barn- och ungdomslitteratur, och kanske kommer det dyka upp något så ovanligt som några barnboksrecensioner här på bloggen i framtiden,<br />
<br />
Dessutom har jag varit på årets bokmässa förra helgen och kom hem med inte mindre än fyra signerade böcker. En av dem var Mats Strandbergs <i>Slutet </i>som jag alldeles nyss läst ut - recension är på g. (De andra är <i>Einsteins nya fru </i>av Liv Strömqvist, <i>Till minne av en villkorslös kärlek </i>av Jonas Gardell, och <i>Vargattacken </i>av Lars Berge).<br />
<br />
Mycket nytt, med andra ord! Vad är nytt hos er?<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiKZTms0f_zh79TBv3eNO2fuV_v18B2MAV_pM6h7hiYNLeCA6YGDxfHTGM5Cxx53lqnRFOgt2lSHyViQkTOGFE6HqcOKi2cdEybML0_csO2JxItsMGqqEWo5UyyLXC1P1TuBxAIX9E3R663/s1600/DSC_3082_2.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiKZTms0f_zh79TBv3eNO2fuV_v18B2MAV_pM6h7hiYNLeCA6YGDxfHTGM5Cxx53lqnRFOgt2lSHyViQkTOGFE6HqcOKi2cdEybML0_csO2JxItsMGqqEWo5UyyLXC1P1TuBxAIX9E3R663/s640/DSC_3082_2.JPG" width="640" /></a></div>
<br />Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-84181744306941814472018-09-12T11:58:00.000+02:002018-09-12T11:58:58.537+02:00Recension: Intet av Janne Teller<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5913GWL3pv0iuklyg1juuv45IlTqiomQzNPtfHBRE_xfYLrmXXVU0a18nJGfY8B5Wbtn3pjrIc95t1CtCqOib8VEjquwGddx_jPbL8nB0q1LRkmDIFbdvRaYHqWCW-kqqXb1g1R_uJACp/s1600/intet.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="300" data-original-width="191" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi5913GWL3pv0iuklyg1juuv45IlTqiomQzNPtfHBRE_xfYLrmXXVU0a18nJGfY8B5Wbtn3pjrIc95t1CtCqOib8VEjquwGddx_jPbL8nB0q1LRkmDIFbdvRaYHqWCW-kqqXb1g1R_uJACp/s400/intet.jpg" width="254" /></a></div>
Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.<br />
<br />
Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.<br />
<br />
Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om<a href="https://book-sessed.blogspot.com/2013/10/veckans-recension-flugornas-herre-av.html"> </a><i><a href="https://book-sessed.blogspot.com/2013/10/veckans-recension-flugornas-herre-av.html">Flugornas herre</a> - </i>den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör <i>Intet </i>till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.<br />
<br />
<i>Intet</i> förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.<br />
<br />
Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.<br />
<br />
Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?<br />
<br />
<i>"Intet", </i>2000Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-63780716121519697482018-09-11T14:49:00.002+02:002018-09-11T14:49:10.409+02:00Istället för NobelprisFå boknyheter har fått mig lika glad som denna; att åtta stycken svenska förlag går ihop för att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare (fjorton stycken) i pocketutgåva i höst. Alla kommer dessutom ha samma ursnygga design av Kristin Lindström. En perfekt ersättare för årets Nobelpris i litteratur, som ju antagligen inte delas ut, om ni frågar mig!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6d7Ar7diRaPk7_u8i40c27jyypdZD9EL2gjbE8oAFbKUTjh7u2_KezhBMeHNVZPGqnVv5GDhmhGw6Yp4ekBrc0YnN5O2ox9a4phaHyPquDui78zIYw3w6h-39rnN7HZ2GdPqsLI3aSZAt/s1600/nobelpristagare+kvinnor.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="375" data-original-width="810" height="296" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi6d7Ar7diRaPk7_u8i40c27jyypdZD9EL2gjbE8oAFbKUTjh7u2_KezhBMeHNVZPGqnVv5GDhmhGw6Yp4ekBrc0YnN5O2ox9a4phaHyPquDui78zIYw3w6h-39rnN7HZ2GdPqsLI3aSZAt/s640/nobelpristagare+kvinnor.jpg" width="640" /></a></div>
<br />
För den nyfikne är de fjorton kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S. Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj.Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-28910470090607715962018-09-09T11:40:00.001+02:002018-09-09T11:40:06.109+02:00Recension: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgw_l1D65IcKHhHxjdnnDDJZJHEa7BS3L1CVDwYnB-3zaRRiKx8gh7pseIfogNY-utLJT0jkqv-HOmvke_pY1N43k5c1611uo5qwoL8-B-hLa7KeIOFOoOOiLRI3TcMpRpN1X5xmb-smbCL/s1600/till+minne+av+en+villkorsl%25C3%25B6s+k%25C3%25A4rlek.png" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="814" data-original-width="520" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgw_l1D65IcKHhHxjdnnDDJZJHEa7BS3L1CVDwYnB-3zaRRiKx8gh7pseIfogNY-utLJT0jkqv-HOmvke_pY1N43k5c1611uo5qwoL8-B-hLa7KeIOFOoOOiLRI3TcMpRpN1X5xmb-smbCL/s400/till+minne+av+en+villkorsl%25C3%25B6s+k%25C3%25A4rlek.png" width="255" /></a></div>
Jag har knappast läst allt av Gardell, men de största titlarna har jag läst och flera av dem utgör några av mina absoluta favoritböcker; <i><a href="http://book-sessed.blogspot.com/2014/07/recension-en-komikers-uppvaxt-av-jonas.html">En komikers uppväxt</a> </i>och kanske särskilt <i><a href="http://book-sessed.blogspot.com/2014/07/recension-ett-ufo-gor-entre-av-jonas.html">Ett ufo gör entré</a> </i>älskar jag, och såklart <i>T<a href="http://book-sessed.blogspot.com/2012/11/veckans-recension-torka-aldrig-tarar.html">orka aldrig tårar utan handskar</a></i>-trilogin. Så när den här nya boken dök upp var det självklart att jag skulle läsa den.<br />
<br />
Det är en svår bok att beskriva handlingen till, av anledningar jag ska återkomma till, men mest kretsar den kring Jonas mamma, Ingegärd Gardell, och hennes liv. Boken berättar om hur hon föds på tjugotalet i ett samhälle med stränga gränser för vad en kvinna kan göra med sitt liv, och hur Ingegärd genom hela livet går i krigsmarsch mot allt som kan hålla henne fången. Hennes stridsrop är: Jag måste vara fri! Boken blir en dykning ner i hennes familj flera släktled tillbaka, allt det som format Ingegärd till den hon blivit - frikyrklig, frihetstörstande, utan tro på svaghet. Men boken följer också hennes äktenskap och relationen till den yngste sonen Jonas, med vilken hon har ett förbund som aldrig ska brytas så länge de lever, och kanske inte ens efter deras död.<br />
<br />
Den här boken, romanen eller biografin - vad den är eller vill vara är stundtals svårt att utröna - berör visserligen allra mest Ingegärds liv, men i nästan lika stor mån Jonas eget. För den som minns de halvt självbiografiska <i>En komikers uppväxt </i>och <i>Ett ufo gör entré </i>finns det många paralleller och detaljer som stämmer överens med det som berättas här - till och med en liten glasgris som jag minns från den fina tv-serien <i>De halvt dolda </i>spelar en viktig roll. Det är lite lustigt att läsa en sådan bok, där gamla uppslag dyker upp i nya sammanhang. Små detaljer som verkar sanna i ett nät av tveksamheter, nästan.<br />
<br />
För är det något som <i>Till minne av en villkorslös kärlek </i>egentligen handlar om så är det kanske sanning och lögn - vad är egentligen sant i en människas liv? Vad händer med ett liv när sanningen ligger gömd bakom omskrivningar, försköningar och rena lögner? Men också - är det verkligen så viktigt att allting som berättas är helt sant? Det är frågor som böljar fram och tillbaka genom boken och som hänger ihop med själva dess format, för det finns saker i boken som presenteras som sanna men som uppenbarligen inte är det, och resultatet är en slags fiktiv biografi som ställer frågor kring berättandets villkor och hela tiden ifrågasätter sanningen och dess värde.<br />
<br />
För mig personligen gör detta <i>Till minne </i>en bok som jag kämpar lite med. Formatet är svårt att greppa, berättarrösten förändras ofta och det är inte alltid solklart vem som har ordet - är det en namnlös författare som skriver en biografi över Jonas Gardell? Är det Jonas själv? Ett syskon som inte finns? Eller någon annan? Ja ni märker - det är frågetecken efter frågetecken. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar greppet, men jag har svårt att engagera mig med det, och det där ifrågasättandet av allt gör att jag som läsare ibland har svårt att veta vad jag ska ta fasta på i boken. Jag saknar helt enkelt en fast ram att förhålla mig till när jag läser.<br />
<br />
Att perspektivet emellanåt tydligt är Jonas eget och att stora delar av handlingen uppenbarligen ägt rum öppnar också upp för ett annat problem som jag kände av lite grann redan i sista <i>Torka aldrig tårar-</i>boken - jag upplever att den här boken ibland blir så självömkande. Det förvånar mig lite, eftersom jag när jag läst <i>En komikers uppväxt </i>beundrat just att det aldrig blir en tycka-synd-om-roman. Kanske beror det på att den trots allt inte gör anspråk på att vara Jonas Gardells eget liv? Med <i>Till minne</i> kommer jag på mig själv med att sucka lite åt berättandet om barnkalaset som ingen svarar på inbjudan till, åt de otäcka mobbningsscenerna och otillräckligheten, särskilt i barndomssekvenserna. För det hela blir så ömkande att jag ställer mig på tvären nästan automatiskt. Dessutom har jag ju faktiskt redan läst detta förut, i <i>En komikers uppväxt</i>!<br />
<br />
Trots mina invändningar mot boken är den ändå mycket läsvärd - det som Jonas Gardell trots allt är så bra på är att sätta fingret på den där gränsen mellan det roliga och det sorgliga på ett sätt som få andra kan. Han balanserar dock på en mycket smal tråd och det är väl bara naturligt att det då och då slår över till melodrama. Trots allt är det en bok med väldigt mycket kärlek och väldigt mycket känsla, om en excentrisk, egocentrisk och lite galen mamma, om hennes frihetsbehov och trasighet och livslögn - och såklart också hennes helt villkorslösa kärlek.<br />
<br />
<i>"Till minne av en villkorslös kärlek", </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-28719311171708912018-09-08T21:26:00.000+02:002018-09-08T21:26:07.643+02:00Det blev visst lite tyst...... igen här på bloggen. Men tro mig, jag läser! Nu har jag nyss blivit klar med Jonas Gardells senaste bok <i>Till minne av en villkorslös kärlek. </i>Recension på den imorgon! Och så har jag börjat på en liten existentiell ungdomsbok från Danmark, <i>Intet </i>av Janne Teller. Vi får se vad det blir för betyg på den.<br />
<br />
Vad läser ni?Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-63782889346354109372018-08-30T14:16:00.000+02:002018-08-30T14:16:41.757+02:00Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div style="text-align: left;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh_0knyNOPDEeKglf_kM-73wOBLgQUpszN5vmM7rKKUOS92DYag7dHbCutLcmFF1Nt3QCPrPOReWVCeQKmM4hkgTWB7xS9J__bj4XLB9hnSUuWIBNBwpVunHVK3HoG_bm1mbQIqYi6LkBvW/s1600/novellix+skr%25C3%25A4ck.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh_0knyNOPDEeKglf_kM-73wOBLgQUpszN5vmM7rKKUOS92DYag7dHbCutLcmFF1Nt3QCPrPOReWVCeQKmM4hkgTWB7xS9J__bj4XLB9hnSUuWIBNBwpVunHVK3HoG_bm1mbQIqYi6LkBvW/s320/novellix+skr%25C3%25A4ck.jpg" width="320" /></a></div>
I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.<br />
<br />
Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.<br />
<br />
Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.<br />
<br />
Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.<br />
<br />
Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.<br />
<br />
Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe. Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.<br />
<br />
Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.<br />
<br />
Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!<br />
<br />
<i>Fyra skräcknoveller från Novellix, </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-57348500228611443142018-08-29T10:57:00.000+02:002018-08-29T10:57:15.581+02:00HöstnovellerEfter den långa resan som var <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone </i>har jag ägnat de sista dagarna med att läsa noveller. Och inte vilka noveller som helst, utan skräcknoveller!<br />
<br />
Just skräck passar enormt bra i det korta formatet och jag blev eld och lågor över det senaste Novellix-utskicket. Alltså har jag läst de fyra novellerna därifrån, men faktiskt också John Ajvide Lindqvists novell "Gräns" som finns i samlingen <i>Pappersväggar. </i>Detta med anledning av att jag bokat in bio på söndag för att se filmatiseringen, som fått massor med fin kritik i Cannes och som kanske dessutom ska bli ett svenskt Oscars-bidrag.<br />
<br />
Med andra ord riktig höstläsning. Vad läser ni för att komma i höststämning?<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQmzALUP2D0aHhZQ1BNWBCAa45aFvTlb3BriT5RRUx6s5kqSnig66vEIbjfuEaR-nJ3EtdQbgOdqsglO8jTUHXFS7zLlsTNx4cspxWrkywlt_G-K05lvsfZKSWU0FbucuCyS9yYHJ6OgTT/s1600/DSC_2885.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjQmzALUP2D0aHhZQ1BNWBCAa45aFvTlb3BriT5RRUx6s5kqSnig66vEIbjfuEaR-nJ3EtdQbgOdqsglO8jTUHXFS7zLlsTNx4cspxWrkywlt_G-K05lvsfZKSWU0FbucuCyS9yYHJ6OgTT/s640/DSC_2885.JPG" width="640" /></a></div>
<br />Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-50841293344657097492018-08-24T10:56:00.002+02:002018-08-24T10:56:36.277+02:00Recension: Tell Me How Long the Train's Been Gone av James Baldwin<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgehzbNDkhnkrda3L-I0RDj1Kb_bxQBs8J6bcHpUdgPNOyfEABi4Uznf9ImDQVkXpMgz2NvMYxK83fdTofqbkwLGf2-xFp7kz2rXb8NMlbD6ELHWoL7H8SZll08i8AEOVpTgq1iq06l2Edp/s1600/tell+me+how+long+the+trains+been+gone.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="450" data-original-width="290" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgehzbNDkhnkrda3L-I0RDj1Kb_bxQBs8J6bcHpUdgPNOyfEABi4Uznf9ImDQVkXpMgz2NvMYxK83fdTofqbkwLGf2-xFp7kz2rXb8NMlbD6ELHWoL7H8SZll08i8AEOVpTgq1iq06l2Edp/s400/tell+me+how+long+the+trains+been+gone.jpg" width="257" /></a></div>
Det här blir den fjärde romanen jag läser av James Baldwin, som jag fallit som en fura för. Med sina nästan femhundra sidor är <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone </i>(eller <i>När alla tåg har gått, </i>som den heter på svenska) den längsta boken jag läst i sommar, och den har också tagit mig ganska lång tid, av flera anledningar.<br />
<br />
Leo Proudhammer är på toppen av sin skådespelarkarriär när han får en hjärtattack som är nära att kosta honom livet. Medan han återhämtar sig börjar han reflektera över det liv han levt, ständigt hårt präglat av den rasism han fått utstå. Allt det som format honom - uppväxten i Harlem, den högt älskade brodern som försvinner bort på mer än ett sätt, hans arbete inom teatern och hans kärleksrelationer både med en vit kvinna och en svart, yngre man, är genomsyrat av de olika identiteter han måste balansera i ett samhälle där färg verkar betyda allt.<br />
<br />
Det finns nog få författare som med sådan komplexitet beskriver relationerna mellan svarta och vita i USA utan att göra det minsta avkall på varken ilska eller ömhet som James Baldwin. Den främsta anledningen till att jag håller honom så högt är nog den där brännande heta vreden som bubblar igenom allt han skriver. I den här boken är det dock en mer återhållsam, reflekterande ton som sitter på första parkett när Leo ser tillbaka på sitt liv. Om Baldwins<a href="https://book-sessed.blogspot.com/2016/03/recension-another-country-av-james.html"> </a><i><a href="https://book-sessed.blogspot.com/2016/03/recension-another-country-av-james.html">Another Country</a> </i>lekte med idén om sympati och ställde frågor om varför vi som läsare måste sympatisera med karaktärerna vi läser om, finns ingenting sådant här. I <i>Tell Me How Long </i>är det lätt att tycka synd om Leo och hans fattiga familj, särskilt i barndomskapitlen där barnets utsatthet står i fokus och hjälplösheten ibland känns total. Ändå är det just i barndomsskildringen som jag tycker att boken är som bäst - skildringen av familjen och särskilt relationen till den äldre brodern är väldigt skickliga.<br />
<br />
Anledningarna till att boken tagit mig lång tid är, som sagt, flera. En handlar om sättet den är skriven på; själva formatet på romanen kan ibland göra mig lite lätt utmattad - på de femhundra sidorna är det ont om pauser, boken är i princip bara indelad i tre kapitel. Det gör att läsningen ibland känns andlös, som om man inte riktigt får luft. I Baldwins kortare romaner är det okej, men här blir det ibland svårt att hålla tempot. En annan anledning är språket, som också är en av de saker jag älskar hos Baldwin. Hans formuleringar kräver ofta min fulla uppmärksamhet och det är svårt att läsa fort, för då missar man lätt de där nyanserna man nästan suktar efter. Särskilt dialogen i boken är fantastiskt välskriven och står sig väl än idag även om mycket av slangen måste vara daterad.<br />
<br />
Dock tycker jag nog att <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone </i>inte alltid flyter på särskilt bra - den är för löst sammanhållen för att kännas spännande och just Leos liv känns ofta långrandigt och inte alltid så väldigt intressant. Det är mycket av det som händer som känns som återanvända idéer från de böcker jag läst tidigare, och det gör att boken inte känns så nyskapande eller intressant.<br />
<br />
Det är språket och de där enstaka, glänsande bitarna av riktig ilska som håller ihop boken. För mig är <i>Another Country </i>fortfarande en betydligt bättre roman, och både <i><a href="http://book-sessed.blogspot.com/2014/03/recension-giovannis-rum-av-james-baldwin.html">Giovannis rum</a> </i>och <i><a href="https://book-sessed.blogspot.com/2017/04/recension-go-tell-it-on-mountain-av.html">Go Tell it on the Mountain</a> </i>är tunnare, men mer stramt uppspända berättelser som ger läsaren mer. Ändå är det alltid en njutning att läsa Baldwin, och han har en tendens att leta sig in överallt när jag har med honom att göra. Medan jag läst den här boken har jag tittat på intervjuer och videoklipp, läst texter och sett om dokumentären <i>I am Not Your Negro. </i>Det är en författare att njuta av, även när han inte är på topp.<br />
<br />
<i>"Tell Me How Long the Train's Been Gone", </i>1968Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-58234111342440328302018-08-22T12:56:00.002+02:002018-08-22T12:56:29.911+02:00Baldwinbesatt<div style="text-align: left;">
Som sagt läser jag fortfarande James Baldwins <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone. </i>Jag brukar sällan ta så här lång tid på mig när jag läser, men det är tvunget med hans böcker, som inte riktigt tillåter att man har bråttom. Det är full uppmärksamhet som krävs, på varje sida.</div>
<br />
Men med läsningen har jag också snöat in ordentligt på honom, igen. Jag har sett om den fantastiska dokumentären <i>I am Not Your Negro </i>(om ni inte sett den så <a href="https://www.svtplay.se/video/15284793/i-am-not-your-negro">finns den på SVT Play nu!</a>)<i> </i>Jag köpte en novell med titeln <i>Dark Days </i>av honom när jag var i England. Jag har klickat mig runt mellan intervjuer och tal på YouTube i timtal. Jag har till och med målat ett porträtt (!)<br />
<br />
Nu har jag iallafall runt hundrafemtio sidor kvar i min roman. Så länge kan ni ju få den här fina videon som The Guardian publicerade på sin Facebook-sida. Vilken författare detta var. Vilken talare. Och vilken man.<br />
<div style="text-align: center;">
<br /></div>
<iframe allowfullscreen="true" allowtransparency="true" frameborder="0" height="476" scrolling="no" src="https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Ftheguardian%2Fvideos%2F908411626013268%2F&show_text=0&width=476" style="border: none; overflow: hidden;" width="476"></iframe>Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-29864951983073411942018-08-21T12:39:00.003+02:002018-08-21T12:39:55.296+02:00SkräckpaketDet har varit lite tyst från mig - det beror helt enkelt på att jag fortfarande läser James Baldwins <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone. </i>Och så jobbar jag! Men denna tisdagen lystes upp ordentligt av den här leveransen från Novellix.<br />
<br />
För mig som älskar skräck är det nog detta släpp jag varit mest exalterad inför. Och titta, så fina! Flera av mina favoriter är med - kanske främst Stephen King och John Ajvide Lindqvist förstås, men den här klassikern av Poe är ju också fantastisk. Dessutom väntar en ny bekantskap i Karin Tidbeck. Ska verkligen bli jätteroligt att läsa!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEggO9-btTsCxjzQT_8dCCdC7K8aFpuHSlC9XrgLwPmPqC_BCrtuBM6DCSFJHz_trS9qi8NGyETd5Lp-hdsZleybeTFJMQJG9agfgc67AdmdxamS2-hw6EI1zVIoDbp-TAWFNcuSYqS1FpHR/s1600/DSC_2857.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEggO9-btTsCxjzQT_8dCCdC7K8aFpuHSlC9XrgLwPmPqC_BCrtuBM6DCSFJHz_trS9qi8NGyETd5Lp-hdsZleybeTFJMQJG9agfgc67AdmdxamS2-hw6EI1zVIoDbp-TAWFNcuSYqS1FpHR/s640/DSC_2857.JPG" width="640" /></a></div>
Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-68340255028059303722018-08-12T10:00:00.000+02:002018-08-12T10:00:04.114+02:00Recension: Hunger av Alma Katsu<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpARrD-2ka2mUi-mUWc4CC2FQKB4CxKR_hYOhorOdKUBE_MRq93fr7viLC0hFAond4VOPR-nqSMDy0i_I6K1jC6MZAHc1YFQCvVRZzQ97jcyEl8jojgsUpHRVC2Kt7u5zCS0A7YUpgqOCI/s1600/hunger.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="301" data-original-width="201" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpARrD-2ka2mUi-mUWc4CC2FQKB4CxKR_hYOhorOdKUBE_MRq93fr7viLC0hFAond4VOPR-nqSMDy0i_I6K1jC6MZAHc1YFQCvVRZzQ97jcyEl8jojgsUpHRVC2Kt7u5zCS0A7YUpgqOCI/s400/hunger.jpg" width="267" /></a></div>
Det var en kollega till mig som tipsade om den här boken, och med sitt fina omslag och handlingen som lät som om den kunde passa mig, så gjorde jag slag i saken.<br />
<br />
Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.<br />
<br />
Jag var lite tveksam till den här boken eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. <i>Hunger </i>är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's <i>The Shining </i>där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.<br />
<br />
Trots mina tvivel måste jag säga att <i>Hunger </i>överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.<br />
<br />
Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i <i>Hunger </i>som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.<br />
<br />
Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har <i>Hunger </i>varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.<br />
<br />
<i>"The Hunger", </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-63576506964636855052018-08-11T09:11:00.001+02:002018-08-11T09:11:45.502+02:00Kolla in signaturen!Här i Göteborg är Way Out West-festivalen i full gång. Själv jobbar jag och ska inte dit, men en av artisterna jag inte hade tackat nej till att se är Patti Smith. Inte bara är hon stencool, utan också en väldigt duktig författare, vilket jag märkte när jag för några år sedan läste hennes fina självupplevda <i><a href="https://book-sessed.blogspot.com/2011/10/veckans-recension-just-kids-av-patti.html">Just Kids.</a> </i><div>
<br /></div>
<div>
Men en liten smak på att hon varit i Göteborg fick jag allt, då jag genom PocketShops instagram fick veta att hon signerat böcker som fanns till salu hos dem. Så tidigt igår morse så tog jag mig in till stan för att se om jag kunde lägga vantarna på ett exemplar. Och titta här! Hennes sprillans nya <i>Hängiven, </i>en liten fin bok om kreativitet och skrivande, signerad författaren själv...<div>
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgUuQlLW3t1aWoNVzny-qhTxKU0QwuOBeOwk83kYiFFII10GIlbYEYvpkGpVJv9LSVjaLbRUjV3PJfIARpzDbuydbQ_9Hp0ji89BAtbP9FhpWOixwmUnCUSdRwzwWd_jxXe28ObMbO-p4yx/s1600/DSC_2801.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgUuQlLW3t1aWoNVzny-qhTxKU0QwuOBeOwk83kYiFFII10GIlbYEYvpkGpVJv9LSVjaLbRUjV3PJfIARpzDbuydbQ_9Hp0ji89BAtbP9FhpWOixwmUnCUSdRwzwWd_jxXe28ObMbO-p4yx/s640/DSC_2801.JPG" width="640" /></a></div>
<div>
<br /></div>
</div>
Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-44054291303253679192018-08-09T11:18:00.000+02:002018-08-09T11:18:58.866+02:00Recension: Vargattacken av Lars Berge<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQM3m-M4EA9IU2z6MwB2hHtgmnD6WwOOJalH9UofxBYVJSjWldB3VxjUqojZ5vK0XedKt4gaERUkFZ7mhmujPlihcleG4u8hOwjvSQRBEhYxJVdNbZgabdxDzyU09YGDVs_oysVm03uPsB/s1600/vargattacken.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="431" data-original-width="280" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhQM3m-M4EA9IU2z6MwB2hHtgmnD6WwOOJalH9UofxBYVJSjWldB3VxjUqojZ5vK0XedKt4gaERUkFZ7mhmujPlihcleG4u8hOwjvSQRBEhYxJVdNbZgabdxDzyU09YGDVs_oysVm03uPsB/s400/vargattacken.jpg" width="258" /></a></div>
Jag läser nästan uteslutande skönlitteratur, vilket tydligt märks här på bloggen. Det är sällan jag ägnar mig åt facklitteratur om det inte är till studierna, men ibland snubblar jag över någon intressant fackbok som jag läser enbart för nöjes skull - böcker som till exempel Katarina Wennstams <i>Flickan och skulden </i>och <i>En riktig våldtäktsman, </i>eller Johan Hiltons <a href="https://book-sessed.blogspot.com/2016/06/recension-monster-i-garderoben-av-johan.html" style="font-style: italic;">Monster i garderoben</a>. <i>Vargattacken</i> är också en sådan bok - ett reportage kring vargattacken på Kolmårdens djurpark 2012 och om hur den kunde hända.<br />
<br />
Det är på förmiddagen den 17 juni 2012 som en ung kvinnlig djurskötare på Kolmårdens djurpark hittas död inne i ett av parkens varghägn, dödad av de vargar hon skött om sedan de var valpar. Tragedin beskrivs av alla inblandade som en chock, något fullständigt oväntat som tar dem alla på sängen. Men när Lars Berge börjar gräva i omständigheterna kring dödsfallet växer en annan bild fram - en bild av hur det under flera år pågått ett tveksamt experiment i Nordens största djurpark där pengar spelat större roll än de anställdas säkerhet. Möjligheten för detta experiment bottnar i bilden av vargen i Sverige, hur den förändrats i takt med samhället, men också i själva drivkraften bakom varför människor dras till upplevelsen av det vilda.<br />
<br />
Jag tror att den största anledningen till att jag ville läsa <i>Vargattacken </i>är att den handlar mycket om frågor som liknar de som jag ägnat mitt examensarbete åt. Jag har nämnt det lite kort här på bloggen, men mitt uppsatsämne rörde en novell av Jack London och skildringen av varghunden i den. Min uppsats, och kursen jag tog inom litteratur och djur, är ämnen som tassar i närheten av den här bokens mest centrala teman, kring djur och hur vi människor använder dem för att se på och definiera oss själva, och hur bilden vi har av ett djur aldrig egentligen kan spegla det verkliga djuret utan alltid utgår från vårt mänskliga medvetande.<br />
<br />
Den här reportageboken handlar naturligtvis mycket om själva attacken 2012 och hur den möjliggjordes av en mängd faktorer inom Kolmårdens djurpark som tål att ifrågasättas - varför jobbade djurskötarna ensamma och utan kommunikationsradio? Varifrån kom idén att låta skötarna vistas ensamma i hägnen med vuxna rovdjur, och hur kom det sig att detta sågs som så ofarligt att gäster kunde betala för att följa med in och hälsa på vargarna? Kändisar som Mikael Persbrandt, Zlatan och kungen själv har besökt vargarna och klappat och gosat med dem. Hur kom det sig då att de kunde döda en av de skötare de kände bäst?<br />
<br />
Men själva dödsfallet är bara startpunkten för <i>Vargattacken</i>, som utifrån det spinner vidare på trådar kring vargen i svenskt medvetande, hur den gått från ett hatat skadedjur till en skyddad art som tas i försvar av både djurrättsaktivister och allmänheten i stort, och hur den blivit objekt för en poraliserad debatt. Vidare fortsätter Berge med att undersöka andra fall av socialiserade vargar, hur vargar beter sig i fångenskap och hur traditionen av att hålla dem i djurparker ser ut. Han går dessutom tillbaka till berättelsen om hur Kolmårdens djurpark kom till, och ännu längre - till själva uppkomsten av djurparker och vilken funktion de fyller hos oss som människor.<br />
<br />
Allt detta vävs ihop som en grund för vargattacken på Kolmården. Boken ger inga svar, men erbjuder en slags förklaring samtidigt som den väcker frågor kring djurparker, instängda djur och det mänskliga behovet av att spegla sig i andra arter och vilka konsekvenser det kan få.<br />
<br />
Själv uppskattar jag verkligen <i>Vargattacken, </i>som tagit mig väldigt kort tid att sträckläsa och som är både intressant, lättläst och fascinerande. Det märks att den är skriven för en bred allmänhet, men jag uppskattar hur Berge formulerar väldigt komplexa idéer kring antropomorfism och relationerna mellan djur och människa så att de blir lättillgängliga och rentav spännande. Det får mig nästan att vilja skriva ännu en uppsats inom samma ämne. Men bara nästan.<br />
<br />
<i>"Vargattacken", </i>2018Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-16135070934079969852018-07-30T10:28:00.000+02:002018-07-30T10:28:02.552+02:00Semesterpaus<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
Nu tar jag lite semester och lämnar datorn hemma en vecka! En vecka i England väntar, och med på resan tar jag en av James Baldwins böcker som jag ännu inte läst - <i>Tell Me How Long the Train's Been Gone. </i>Lagom tjock för att vara i en vecka och tillräckligt lätt för att ta med sig omkring. Vad har ni för semesterlektyr?</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjO-2g4aXh8XEHf98JHrwgOKISxJaS5xq-_HH5-XeH6-6eM3thv1OUc1J01ukkVfyIXJaqKkA6KN2_UY_wxx_N8dLE2H3T2pqVPVprtDcj4Iaa8s1QsRG0kLXAIXD3R5XDul2zf2XvpZTJS/s1600/DSC_2377.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjO-2g4aXh8XEHf98JHrwgOKISxJaS5xq-_HH5-XeH6-6eM3thv1OUc1J01ukkVfyIXJaqKkA6KN2_UY_wxx_N8dLE2H3T2pqVPVprtDcj4Iaa8s1QsRG0kLXAIXD3R5XDul2zf2XvpZTJS/s640/DSC_2377.JPG" width="640" /></a></div>
<br />Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-5933403412604512982018-07-29T20:20:00.000+02:002018-07-29T20:20:27.526+02:00Recension: Call Me By Your Name av André Aciman<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh0bB-ZWWrPLzm3tgTSZhi-ySe-9woISNPTyjb4RiBbE30GoCvHQXHjYOLacTh164VEIZTTeACh8qTcfbek7Ujd8ulruR0StvI5nf6fg4XDUX-koynGJL-sGB-jxY9O2nohe4SAJfLHLTkn/s1600/call+me+by+your+name.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="515" data-original-width="343" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh0bB-ZWWrPLzm3tgTSZhi-ySe-9woISNPTyjb4RiBbE30GoCvHQXHjYOLacTh164VEIZTTeACh8qTcfbek7Ujd8ulruR0StvI5nf6fg4XDUX-koynGJL-sGB-jxY9O2nohe4SAJfLHLTkn/s400/call+me+by+your+name.jpg" width="266" /></a></div>
Vid årsskiftet var jag på bio och såg filmatiseringen av den här boken - en film som alla verkligen borde se. Med sina fantastiska miljöer, skådespel och musik var det verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. När jag sedan fick höra att det också finns en bok var jag såklart tvungen att läsa den - och upptäckte att jag faktiskt hade antecknat titeln för flera år sedan utan att komma till skott med den. Nå, nu var det dags.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Elio har vant sig vid sin pappas sommargäster som dyker upp varje år och flyttar in i hans sovrum i den vackra villan på den italienska Rivieran. I utbyte mot lite pappersarbete får gästen spendera sex veckor i Italien och arbeta på sina akademiska verk. Den här sommaren är inget undantag - men i år dyker den amerikanske Oliver upp, vacker, karismatisk och ung. Och mellan Elio och Oliver finns någonting helt nytt, någonting som både är smärtsamt och tilltalande. Medan sommaren breder ut sig växer också relationen mellan den unge akademikern och husets tonårige son, och det blir en livsomstörtande erfarenhet för dem båda.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag måste nog, tyvärr kanske man ska säga, erkänna att det här är något så ovanligt som ett fall där jag föredrar filmen framför boken. Det är verkligen inte ofta det händer och jag tror egentligen att det är ett gott betyg åt filmatiseringen, snarare än ett dåligt åt boken. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hur som helst finns det flera anledningar till varför jag uppskattar boken mindre än jag väntat mig - och den främsta är utan tvekan att boken har en ganska tjatig ton som jag snabbt tröttnar på. Den är skriven ur Elios synpunkt, men som en tillbakablick, vilket jag brukar gilla men som i den här romanen ofta blir ett perspektiv som trasslar in sig i reflektioner som jag inte alltid ser vitsen i. Till det kommer att jag inte är säker på att jag faktiskt sympatiserar särskilt mycket med Elio, som i boken slår mig som en ganska dryg tonårig kille. Inte heller förstår jag riktigt attraktionen mellan honom och Oliver förrän väldigt sent, och ofta tycker jag att jargongen dem emellan känns otypisk hur man verkligen pratar i verkliga livet.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
För mycket av den vuxne Elios tankar blandas in i den tonårige Elios agerande och analysen av allt som sägs och görs av alla karaktärer tycker jag ofta blir rätt tjatig. Aldrig får någon karaktär bara säga något, aldrig får de göra något utan att det ska stötas och blötas av huvudpersonen. Det blir rätt trist i längden och många gånger vill jag bara att det ska <i>hända </i>något.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har sedan förut också förstått att filmatiseringen bara gäller en del av boken - jag hade intrycket av att hälften av boken inte alls är filmatiserad och handlar om hur Oliver och Elio möts som vuxna. Jag blev rätt förvånad över att inse att det enbart är några få tiotal sidor i bokens slut som ägnas åt detta "senare". Och den delen tycker jag faktiskt om - här ligger historien mellan de åldrande männen tätt tätt inpå och boken dyker ner i frågor kring identitet och vem man varit om man inte mött just <i>den där </i>personen. Det jag gillar allra mest med boken kan dock vara självklarheten som den behandlar romansen med, utan pekpinnar från varken författaren eller någon annan karaktär, även om man ändå förstår att det de gör inte är direkt accepterat. Det behandlar författaren exemplariskt.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Kort sagt finns det bitar av <i>Call Me By Your Name </i>som jag gillar, men det är väldigt sällan den verkligen sliter tag i mig, sällan den verkligen bränner till. För mig var filmen bättre, för ovanlighetens skull.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
<i>"Call Me By Your Name", </i>2007</div>
Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-11215499368932757482018-07-27T10:00:00.000+02:002018-07-27T10:00:03.865+02:00Recension: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiWabgZ_OvVoSpqjT66GvMDOEDB3t_m9h_cwzvVZf0He1Los8pcq3TAN-GImqQoY2qsPtElVwEQqq4v7n8wF3PgigYO-jNiVDEfNrvt8Sn81GvnmMCDo0oknbaEKxDLRdcNtoedAi73bulI/s1600/Min+r%25C3%25B6st+skall+nu+komma.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="990" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiWabgZ_OvVoSpqjT66GvMDOEDB3t_m9h_cwzvVZf0He1Los8pcq3TAN-GImqQoY2qsPtElVwEQqq4v7n8wF3PgigYO-jNiVDEfNrvt8Sn81GvnmMCDo0oknbaEKxDLRdcNtoedAi73bulI/s400/Min+r%25C3%25B6st+skall+nu+komma.jpg" width="246" /></a></div>
Det var en vän som tipsade mig om den här boken, och jag kände igen författarnamnet som ett av alla de som nämnts i allt rabalder kring Svenska Akademien under året. Lotta Lotass satt invald i Akademien på stol nummer ett, men slutade delta delta 2015 och utträdde när det blev möjligt i våras. Med namnet i bakhuvudet och ett konkret boktips, dessutom med en titel som direkt satte sig i mitt huvud, så blev <i>Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet </i>min första bekantskap med Lotta Lotass.<br />
<br />
Las Vegas byggs i den ogästvänliga Nevadaöknen, stadens existens möjliggörs av enorma dammbyggnationer och ett trotsande av naturens krafter. Dit kommer en namnlös seriemördare som talar med fyra andra, autentiska mördare - de pratar om sina tillvägagångssätt, sina mord och sina liv. Runtom finns ökenlandskapet, de jättelika hotellen, de lysande kasinona och hettan.<br />
<br />
<i>Min röst skall nu komma från en annan del av rummet </i>är en väldigt märklig roman som inte liknar mycket annat jag läst, även om tankarna ofta går till Ellis <i><a href="https://book-sessed.blogspot.com/2015/02/recension-american-psycho-av-bret.html">American Psycho</a>. </i>Jag har förstått att Lotass är känd för att skriva på ett sätt som inviger läsaren i själva skapandet av berättelsen, och det stämmer verkligen. Det stämmer till och med lite för bra - det är mycket luckor och tomrum i <i>Min röst skall nu komma, </i>och de får man som läsare fylla i bäst man kan själv. Det är visserligen ett ganska intressant och fängslande sätt att skriva, men emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att jag som läsare behöver lite mer - mer kött på benen, mer ledtrådar, mer konkreta saker att ta fasta på. Som det är nu blir man som läsare lämnad ganska ensam i den här romanen och man saknar en författare som iallafall emellanåt kan tänka sig att sträcka ut en ledande hand. Utan den blir det väldigt svårt att känna att boken verkligen ger någonting.<br />
<br />
Trots det finns det flera saker jag uppskattar med den här romanen. Titeln är kanske den mest uppenbara - vilken fantastisk, gåtfull titel! Den hänvisar tydligen till de testsändningar som Sveriges Radio utförde för att man skulle kunna placera ut sina högtalare på bästa sätt. Mycket av läsningen har gått åt till att fundera över den där titeln...<br />
<br />
När jag läser på baksidan och även lite andra recensioner i försök att bättre förstå handlingen i boken inser jag också att de fyra karaktärer som är väldigt centrala - kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret - är baserade på verkliga mördare. Att veta det spelar egentligen ingen större roll för boken, men det ger den en lite mer grundad ton av verklig fascination och äckel som jag tror gagnar boken. Just denna fascination som många har när det kommer till bestialiska mördare uppfattar jag som <i>Min röst skall nu kommas </i>allra största tema - den utforskar den där fascinationen på ett väldigt unikt sätt och ur en synvinkel som känns nyskapande. Istället för att försöka förstå den obegripliga grymheten gör den här boken sitt yttersta för att behålla främmandeskapet. Här finns inga förklaringar. Bara grymma, meningslösa mord och de kallt sakliga rösterna hos dem som utför dem. Och det i sig blir en inblick som känns värd någonting.<br />
<br />
Sammanfattningsvis har jag svårt att ringa in den här boken. Den är ytterst välskriven, med väl avvägda ordval, en känsla som är helt unik och som etsar sig fast, och en handling som väcker frågor om det kapitalistiska USA och hur till och med mördare blir en slags idoler. Samtidigt är boken så full av luckor att den blir lite väl svårtolkad, och det gör att man sitter i en stilla undran genom hela läsningen, och även om det uppenbarligen finns en tanke bakom det är det inte alltid positivt.<br />
<br />
<i>"Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet", </i>2006Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-6501582643561546602018-07-26T20:27:00.003+02:002018-07-26T20:27:44.531+02:00Hungrig?<div class="separator" style="clear: both; text-align: left;">
Just nu jobbar jag massor, och förgyller mina lunchraster med den här olidligt spännande boken om blodtörst och kannibalism. Mums. Vad läser ni?</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2TQXurJtFgDpjCAgk82tMbJECdfXOBT4YNwFztUr6LOm4D7Q24PAgiQXDYPMwPD50eI9m4Dbc7yvOGeRSLbgvDEJTKktKXE7CUfvxVto6pHJjPi0VbMBtHEpzXvAmSG1Q4vHjav9lBbTk/s1600/DSC_2332.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="360" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2TQXurJtFgDpjCAgk82tMbJECdfXOBT4YNwFztUr6LOm4D7Q24PAgiQXDYPMwPD50eI9m4Dbc7yvOGeRSLbgvDEJTKktKXE7CUfvxVto6pHJjPi0VbMBtHEpzXvAmSG1Q4vHjav9lBbTk/s640/DSC_2332.JPG" width="640" /></a></div>
<br />Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8031933186017696958.post-13309857588669948372018-07-22T11:53:00.000+02:002018-07-22T11:53:13.035+02:00Recension: The Power av Naomi Alderman<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjaDHMSC5gQlimHEgTyVAn1Xssb8lSKcG5KeuhKZWgHE57UQcgemuU6iXwL6xz8NeZPBxGo9F_29CcauZssp6pkMS16Ew2zZ_1QQNvI-AFnvETcS8TuSRvwC_l7nsTcdYxhgBLzij4uVWmB/s1600/the+power.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="499" data-original-width="331" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjaDHMSC5gQlimHEgTyVAn1Xssb8lSKcG5KeuhKZWgHE57UQcgemuU6iXwL6xz8NeZPBxGo9F_29CcauZssp6pkMS16Ew2zZ_1QQNvI-AFnvETcS8TuSRvwC_l7nsTcdYxhgBLzij4uVWmB/s400/the+power.jpg" width="265" /></a></div>
Den här boken har just kommit på svenska med titeln <i>Makten, </i>och det var så jag fick syn på den på mitt butiksjobb. Framsidan drar blicken till sig, och när jag läste på baksidan blev jag väldigt intresserad.<br />
<br />
Överallt världen runt börjar någonting hända - unga flickor i tonåren får plötsligt tillgång till en kraft som gör dem näst intill oövervinneliga. Med en minimal ansträngning kan snart alla kvinnor orsaka fruktansvärd smärta eller till och med död. Men vad betyder det? Vi får följa Roxy, en ung tjej född in i en kriminell familj som hon med sin nya kraft verkar förutbestämd att ta över i, och Allie, som flyr sitt förflutna och hittar sitt fotfäste i ett kloster fullt av nunnor. Dessutom finns Margot, en medelålders politiker som med hjälp av sin dotter börjar klättra allt längre upp i sin politiska karriär, och Tunde, en ung nigeriansk man som med hjälp av sin kamera börjar dokumentera den enorma, världsomvälvande förändringen framför sig.<br />
<br />
<i>The Power </i>är en bok som spänner sig över flera års tid och som därför är ganska svår att sätta fingret på - det är både en bok som både utspelar sig i nutid men som så småningom rör sig allt längre in i en dystopi. Den följer patriarkatets totala fall och ett matriarkats uppbyggnad, med hjälp av främst de fyra huvudpersonerna Roxy, Allie, Tunde och Margot, samtidigt som den också är inramad som ett fiktivt manus. Just bokens inramning är ett smart och tankeväckande drag som liknar en twist, men det ger, iallafall för mig, också boken en känsla av tveksamhet. Om det är ett påhittat manus, vad ska jag tro på? Borde jag ifrågasätta den?<br />
<br />
Hur som helst är bokens kärna just makt, vem som äger den och varför, och kanske främst vad som händer med de som besitter den. När boken låter alla kvinnor bli enormt överlägsna männen blir den både en satir och en dystopi, och jag kan bara beskriva den som en slags blandning mellan <i>Egalias döttrar </i>och <i>The Handmaid's Tale. </i>Som läsare blir man ganska omtumlad - från att ha njutit av att se kvinnorna resa sig i revolt mot det manliga våldet, särskilt i utsatta områden, börjar man snart ana att det kvinnorna håller på att bli inte är något man kan eller vill sympatisera med. Men samtidigt är beskrivningen av de kuvade männen en satir över verkligheten som får en att stanna upp och fundera över vems sida man egentligen är på.<br />
<br />
Det hela skapar en väldigt unik berättelse både rent handlingsmässigt och berättartekniskt, och <i>The Power</i> är en ovanlig bok som jag nog kommer ha svårt att glömma. Men samtidigt är det, precis som många samhällskritiska dystopier, en bok som blir lite smått tråkig i sina övertydliga symboler. Även om den anstränger sig mycket för att man inte ska kunna skilja helt på rätt och fel och svart och vitt så finns det något i den allt mer dystopiska skildringen som jag har svårt för. Det känns för svepande, för allmänt, och jag kan inte låta bli att känna att jag tappar bort karaktärerna och deras personligheter till förmån för en större samhällsskildring som, även om den är intressant, inte känns lika drabbande eftersom den blir allt mer anonym.<br />
<br />
Hur som helst är <i>The Power </i>defintivt en läsvärd bok för alla som intresserar sig för feminism, makt, dystopier eller helt enkelt bara en väldigt välskriven och spännande roman.<br />
<br />
<i>"The Power", </i>2016Amandahttp://www.blogger.com/profile/14706361710454303301noreply@blogger.com0