Veckans recension: Boktjuven av Markus Zusak

Döden är intresserad av människorna. Döden samlar på deras berättelser. Och nu berättar Döden en av dem för dig.
Berättelsen handlar om Liesel. Hon är en överlevare, en sådan som Döden passerar tätt intill flera gånger, utan att röra. Hon är nio år när hon blir förd till den lilla staden Molching, inte långt från München, för att kanske få överleva andra världskriget. På vägen dit har hennes sexårige lillebror dött på ett tåg och nu lämnas hon av sin mamma hos paret Hubermann. De blir hennes fosterföräldrar när hennes riktiga mamma försvinner.
Rosa Hubermann är liten och byggd som ett klädskåp. Hennes språk är förfärligt men hennes hjärta är stort. Hans Hubermann är lång och vänlig och har silverfärgade ögon. Det är han som blir Liesels första och enda pappa. Sin riktiga kommer hon inte ihåg.
Liesel anpassar sig snabbt till sitt nya liv på Himmel Straße i Molching. Hon får sin bästa vän i grannpojken Rudy Steiner och fördriver tiden med att spela fotboll på gatan med honom och grannpojkarna.
Men om nätterna kommer mardrömmarna. Drömmarna om en pojke som dör på ett tåg. Varenda natt kommer pappa in och tröstar, och det dröjer inte länge förrän de tillsammans försöker lära Liesel att läsa.
Böckerna blir Liesels besatthet. Hennes första har hon stulit. Och snart fortsätter hon. Hon stjäl från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek, och hon delar sina böcker med juden som gömmer sig i deras källare, och med grannarna i skyddsrummet när bomberna faller över deras huvuden. Kriget är nära, men innan Liesels berättelse är över kommer det vara så nära det bara kan komma…


Boktjuven är skriven på ett oerhört originellt och kreativt sätt. För det första är det berättaren, jaget i boken. Det är ingen annan än Döden själv. Aldrig har jag stött på Döden som en så distinkt person, och det är också Dödens ovanliga uppfattningar och beskrivningar som färgar bokens språk. Den är full med liknelser om hopknycklade väggar, frukostfärgade himlar och droppande solar. Till en början gör det mig förvirrad – hur kan en himmel stå upp utanför fönstret? Men när tiden går och sidorna bläddras förbi börjar jag tycka om alla dessa poetiska liknelser, alla färgsprakande metaforer, och inte minst Dödens egna noteringar som hoppar in i berättelsen då och då. Från att ha uppfattats som störande blir de små höjdpunkter.
Tillsammans blir allt detta till en väldigt bra, vacker och sorglig bok som skulle kunna beskrivas med ordet sällsam. Istället för att pressa samman alla tyskar under kriget till hjärntvättade, Hitlerälskande självmordsbombare får vi se nazityskland ur ett barns ögon, ett barn som är med i Hitler-Jugend, ett barn som spelar fotboll och stjäl böcker och vars vän är en rädd jude i källaren. Boken tar fram det faktum att det inte bara var nazister som bodde i Tyskland under Hitlers styre. Att det fanns barn också, att det fanns människor som ville hjälpa, människor som gav förbimarscherande judar på väg till koncentrationsläger bröd – människor som gjorde vad de kunde. Jag tror det är väldigt viktigt med sådana här böcker. De som tar fram faktumet att det alltid finns mer än svart och vitt, att man inte kan bunta ihop människor i oskyldiga och onda, i offer och mördare, judar och nazister.
Boktjuven är en vacker roman, en bok för alla åldrar. Den handlar om det lidande som krig orsakar alla inblandade, kärlek till människor omkring en, om vänskap och fattigdom, om livets glädjeämnen och om dess oerhörda sorg.
Och, naturligtvis, om all dess död.

”The Book Thief”, 2005

Veckans recension: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

David Martín växer upp i ett dystert och dunkelt Barcelona, med den rike Pedro Vidal som beskyddare och välgörare eftersom hans egen far är död. Han är springpojke på tidningen kallad Industrins Röst, men blir snart journalist och därefter författaren till en skönlitterär serie som kommer ut med tidningen. Det dröjer inte länge förrän han skriver under ett kontrakt med ett bokförlag och börjar skriva en lång serie kriminalromaner som utspelar sig i Barcelona, en serie kallad De fördömdas stad.
Han blir snabbt framgångsrik, och kan flytta in i det förfallna tornhus han drömt om att bo i redan som barn. Huset är nedgånget och spöklikt och fullt med den forne ägarens gamla saker. Men David slår sig ändå ned där och börjar skriva.
Men kontraktet han tecknat med förlaget visar sig snart vara ett slavkontrakt. David ägnar all sin tid åt att skriva. Han sover knappt, han lever i tornhuset som om det vore ett fängelse. Han plågas av olycklig kärlek och begraver sitt liv och sin ungdom i huset och sitt arbete.
Men allting förändras då en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli dyker upp. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Men avtalet är inte vad det ser ut som. Vem är egentligen denne Andreas Corelli? Varifrån kommer han? Varför beter han sig så underligt, och vad har han att göra med den forne ägaren till huset där David nu bor? Är han en ängel, eller rent av djävulen själv?
Är allting bara märkliga sammanträffanden, eller hänger allting ihop? Kanske börjar David bli galen. Han är intrasslad i ett nät av gåtfulla mysterier och olycka och det verkar inte finnas någon väg ut…


Jag har tidigare läst den fantastiska romanen Vindens skugga av samma författare, och jag tycker verkligen om att man i Ängelns lek får återkomma till samma miljöer, samma språk och till viss del samma karaktärer som förut. Jag återförenas med bokhandeln Sempere & Söner, får återigen kliva in i De bortglömda böckernas gravkammare och ta mig runt i det tidiga 1900-talets Barcelona, de fördömdas stad.
Ängelns lek utspelar sig några år före Vindens skugga men har samma otroliga, poesiklingande språk som jag älskar. Det här är en bok som är spännande på samma gång som den är lugnande, nästan vaggande i sitt välformulerade, välklingande uttryckssätt. På många sätt är det just detta språk som gör Carlos Ruiz Zafón unik i mina ögon.
Precis som i Vindens skugga går persongalleriet inte av för hackor, gåtfullheten och det dimmiga Barcelona är helt och fullkomligt levande, och dialogen är så rapp och livfull att jag ofta skrattar eller ler. Jag uppfattar boken som mycket mer humoristisk än vad Vindens skugga var, mycket på grund av huvudpersonens cynism och ironi. Men den är också mycket mer tragisk och sorglig.
Men jag uppfattar också Ängelns lek som betydligt mer komplicerad och förvirrande än vad Vindens skugga var. Det är en berättelse med för många trådar i, för mycket av allt, för utspridd, och på slutet lyckas Zafón inte knyta ihop alla de där trådarna till något ordentligt. Jag är faktiskt besviken, som om boken någonstans spårade ur utan att jag riktigt märkte det. Det gör mig sorgsen, för på samma gång är den en upplevelse med sitt otroliga språk och sin stämning. Den hade kunnat vara så himla bra, men är det inte. Det finns så många olika teman och inget av dem verkar riktigt vara det som boken egentligen handlar om. Men den är läsvärd. Den är bra och den är läsvärd, men den är inte så otrolig som Vindens skugga är. Ängelns lek vill mycket, men kommer inte riktigt dit. Och det gör mig väldigt ledsen.


”El juego del ángel”, 2008

Veckans recension: På västfronten intet nytt av E.M. Remarque

Paul Bräumer är tjugo år och hans liv består bara av död. Han är egentligen bara ett barn, men har blivit inkallad i första världskriget. Här utövar han sitt första yrke; att döda.
Livet vid fronten går inte att beskriva. Det är ett helvete av lik, blod, kroppsdelar och rädsla. För varje angrepp försvinner den mänskliga sidan hos Paul och de andra pojkarna som är hans vänner alltmer och de blir tomma skal, levande döda, mer djur är människor.
Med jämna mellanrum blir de avlösta och sända till barackerna som är det enda de kan kalla hem. Här försöker de ta så lätt som möjligt på livet – de lever i skuggan av fronten, med kanonernas eld i öronen och stridsflygplan över sig, men här spelar de kort och skämtar och försöker att inte förlora allt förstånd. Förutom Paul själv är det flera andra som är lika gamla som han; den redige Albert Kropp och obetänksamme Müller, den skäggige Leer och den magre Tjaden, den fattige Haie Westhus och så den äldre, mer slipade Stanislaus Katczinsky. De sex har blivit Pauls familj mer än vad Pauls egen någonsin varit; de är förenade i skräcken, i smärtan och förlusterna. De är de enda som någonsin kan förstå och de enda som han inte behöver låtsas inför.
Medan kriget rasar utan någon vet en vettig anledning dör alla runtom Paul som flugor. Själv är han mer veteran än många av de äldre. Men han är förlorad. Han har aldrig haft ett annat liv och efter detta kan han inte ha någon framtid, det är han säker på. Hans generation är utstött och oförstådd; hur ska någon egentligen kunna förstå krig, detta oerhörda? De äldre har liv att komma tillbaka till, men hans eget liv hann aldrig starta, och nu är det redan över.


Jag har haft boken På västfronten intet nytt i bokhyllan i flera år, men aldrig kommit mig för med att faktiskt läsa den förrän nu. Som man kan förstå av handlingen är det en fruktansvärd berättelse. Den är riktigt hemsk, full av lidande och död och ångest. Samtidigt lyckas den vara oerhört vacker; den beskriver undergången på ett så hopplöst sätt att det blir poetiskt. Det vackra står i kontrast mot allt det hemska och det hela blir en tavla i skickligt skriven melankoli. Just den skickligheten tycker jag mig skymta redan i titeln, som är både relevant, vacker och på något sätt underfundigt ironisk.
Tragiken i att börja sitt liv i ett krig och aldrig ha något förflutet, aldrig ha någon framtid, är helt oförståeligt för oss, som aldrig upplevt ett krig och förhoppningsvis aldrig kommer göra det heller. Boken är en lysande insikt i hur en soldat fungerar. Här hemma i tryggheten kan vi sitta och säga hur vi tror krig är och hur dumma soldaterna är som ger sig in i det; men här i huvudet på en ung pojke utan framtidshopp blir det så mycket klarare, så mycket hemskare. Det väcker verkligen alla de där tankarna till liv om hur glad man ska vara som slipper sådant här, men också om livets värde och hur sjukt det är att människor kan beordra andra att döda eller dödas. Den handlar om vem som har rätten att bestämma sådant, om att det egentligen inte finns onda och goda, inga hjältar och ingen ära i att dö för fosterlandet, och om hur stora konsekvenser kriget har för allt och alla som det berör. Boken tar också upp ämnen som oförståelse för den man en gång var, att inte kunna förstå hur man någonsin kommer kunna fortsätta, men också om den djupa kamratskap och förståelse som växer fram soldaterna emellan, ett brödraskap och en solidaritet som ingenting utom döden kan bryta. En död som är alltför närvarande.
Beskrivningarna är målande och nyktra, helt ocensurerade, och hugger i såväl den inre synen som i hjärtat. Man riktigt känner hur fel allting är, hur fruktansvärt, och man följer Pauls nedförsbacke mot undergången med tårfylld hänförelse. Boken har en kärv humor som jag gillar, och även om språket är gammeldags så är det aldrig svårförstått. Det är mycket "ty" och "härom" och andra gamla uttryck, men när man väl kommit in i det är det snart ingenting man tänker på längre.
På västfronten intet nytt är oerhört fängslande och bra, den ligger kvar i huvudet långt efter att den är slut, och jag kan knappt föreställa mig hur gripande och originell den måste ha varit på 20-talet när den kom ut, skriven i nutid som den är, med sina vackra formuleringar om det fruktansvärda som inte går att beskriva. Den är ett perfekt exempel på att åren inte betyder någonting, att berättelsen och budskapet kan överträffa åldern på verket i sig. Boken har också en närhet till läsaren som gör att man vill ge den till alla att läsa, om inte annat som en påminnelse – låt oss aldrig tvinga någon att gå igenom det här. Aldrig mer.


”Im Westen nicht Neus”, 1929

Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Den store halvindianen som går under öknamnet Hövdingen Sopasopa har varit på avdelningen för psykiskt sjuka personer i många, många år. Han är den som varit där längst, om man inte räknar med Stora Syster. Han sopar korridoren och golvet i dagrummet och alla har tagit för givet att han är både döv och stum. Livet under Stora Systers välde är enformigt och alla de intagna är kuvade. Dagarna består av pillerdimma, av pussel och kortlekar, av Stormöten där man anklagar varandra, och om man beter sig olämpligt väntar elchockbehandling eller, i värsta fall, lobotomi.
När McMurphy kommer till avdelningen går det som ett friskt korsdrag genom hela inrättningen. McMurphy är stor, rödhårig och fräckheten personifierad. Han skrattar, sjunger och skojar, och han skakar våldsamt liv i patienterna.
Den omänskliga miss Ratched, mera känd som Stora Syster, finner sig snart utmanad i en kamp som alltmer liknar en strid på liv och död. McMurphy tar alla tillfällen i akt att försöka bryta sig igenom hennes försvar, bryta mot reglerna och knäcka henne och hela överheten.
Men han kommer aldrig kunna lyckas, inte om det bara är han. Han måste få med sig de andra patienterna, de som apatiskt sitter och stirrar i dagrummet, de som inte vågar säga emot, de som inte ens vågar skratta med honom. Snart är de alla involverade och de inser att det inte bara handlar om vardagen på avdelningen – det handlar om deras liv, deras stolthet, deras mänskliga rättigheter. En sak är Hövdingen säker på. Livet på avdelningen kommer aldrig mer bli sig likt.


Gökboet är en bok som de flesta förmodligen känner till som filmen från 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen. Den beskrivs redan på omslaget som ”en sund satir om ett sjukt samhälle”, och visst, det är precis vad den är. Men den är också en strålande bra berättelse. Den går att se från båda sidor – man kan välja att tolka den som en enda stor metafor, men man kan också bara luta sig tillbaka och se själva berättelsen utspelas.
Till en början tyckte jag att boken var rätt seg – trots allt utspelar sig nästan hela romanen på psykavdelningen och ofta mer i det underliggande – men ju mer jag läser, desto starkare slår boken klorna i mig. Den har visserligen sina sega, svåråtkomliga partier, men till sist streckläser jag, och när den är slut ursäktar jag den alla dess svagheter.
Att se hur alla patienter blir mer friska, mer ”normala” genom att gå ifrån medicineringen och kurerna och bryta mot regler istället för att följa dem, är extremt bra skildrat. Att dessutom se det hela från Hövdingens synpunkt är som att vara en fluga på väggen, en åskådare, men som dras med honom ner i berättelsen och blir en del av det som händer, på samma sätt som han själv. Dessutom är boken full med fantasifulla uttryck och beskrivningar – vi läser ändå ur en dåres synpunkt. Det är tillfredsställande att läsa, originellt och lite tragikomiskt. Samtidigt ger det en kusligt bra bild av en annan verklighetsuppfattning än vår.
Gökboet är en bok som ställer frågor om vad det är som gör oss galna, vem som bestämmer att vi är det, och som ifrågasätter såväl behandlingsformer som hela samhället. Den är en resa genom både samhället och det mänskliga psyket. Stora Syster och hennes personal blir ett substitut för överheten, och dårarna på avdelningen blir vi. Det är en bok som väcker massor med tankar och får en att se en gång extra på allt man har, en bok om att inse sitt eget värde, om att vakna upp och ta tillbaka det som rätteligen tillhör en, att finna sig själv, men det är också en bok om plikt, om ansvar, vänskap, medmänsklighet och självuppoffring.
En annan sak jag måste ta upp är karaktärerna. De sprakar av personlighet, karisma och trovärdighet. Stora Syster är en karaktär man lär sig avsky och respektera, medan McMurphy som är hennes motpart är en fantastiskt rolig karaktär att följa. Med den rappa, humoristiska dialogen blir kriget dem emellan både roligt och tragiskt när det går allt längre, och i kombination med de andra, mer sorgliga karaktärerna blir det ett fantastiskt persongalleri.

Jag tror Gökboet just klättrade upp på min lista över världens bästa böcker. Nu får jag väl gå och hyra filmen och se om den gör boken rättvisa.

”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1962