Årets böcker

Då var det alltså dags igen. Jag är hemma i Skåne på jullov och har dessvärre legat magsjuk, vilket tillsammans med den vanliga julstressen väl förklarar min frånvaro. Hur som helst - listan över lästa böcker år 2012, coming right up. Som vanligt inkluderar den inte omlästa böcker. Här är den, i kronologisk ordning:

Min bror och hans bror av Håkan Lindquist
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Spelar roll av Hans Olsson
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe
En förlorad värld av Evelyn Waugh
Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson
The Fault in Our Stars av John Green
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky
Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker
Purpurfärgen av Alice Walker
Strax efter solnedgången av Stephen King
Att göra upp eld/Månansiktet av Jack London
På Y-fronten intet nytt eller jakten på den nya mansrollen av Peter Eriksson
Allt för min syster av Jodi Picoult
Fortfarande Alice av Lisa Genova
Den andra pojken av Willy Russell
Säg något av Laurie Halse Anderson
High Fidelity av Nick Hornby
Hembiträdet av Marie Hermanson
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius
Stämplad av Catherine Atkins
Den nya Isabel av Katherine Mansfield
Nattvakt av Kit Whitfield
Dead Until Dark av Charlaine Harris
En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Bögslungan av Per Alexandersson
Lögnaren av Stephen Fry
Living Dead in Dallas av Charlaine Harris
Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Matilda av Roald Dahl
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá
Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn & David Levithan
Vinterverk av Stephen King
Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz
Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Om en pojke av Nick Hornby
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Moab is my Washpot av Stephen Fry
Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Bara 45 stycken i år. Inte helt okej, faktiskt, med tanke på förra årets 68. Visserligen har jag pluggat en termin i år, vilket såklart är en av anledningarna till att jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat, men jag tror faktiskt att jag hamnat i en liten svacka i år som jag hoppas att jag snart tar mig ur.

Årets höjdpunkter har utan tvekan varit de två sjukdomsskildringarna The Fault in Our Stars av John Green och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (där andra delen snart kommer ut - räkna med att jag står i kö på onsdag). Även Den andra pojken av Willy Russell var en av höjdarna med sin brittska blandning av humor och tragik.

Av de klassiker jag läste i år var Räddaren i nöden av J.D. Salinger den solklara favoriten, tätt följd av de två korta novellerna Att göra upp eld och Månansiktet av Jack London. 

Det finns mer av Stephen King i år också, och för vad jag tror är första gången så har jag listat böcker i år som inte är romaner. På Y-fronten intet nytt och En riktig våldtäktsman, av Peter Eriksson och Katarina Wennstam, är båda fackböcker som dragit åt sig min blick på biblioteket. Jag skrev aldrig några recensioner om dem, men jag rekommenderar dem ändå högt, för det var enormt läsvärda böcker.

Annars kvarstår homotemat från förra året till viss del med böcker som Min bror och hans bror, Spelar roll, En förlorad värld och Torka aldrig tårar utan handskar - med flera, och årets längsta bok blev Flickan från ingenstans av Justin Cronin, med 907 sidor (den kortaste? Novellen Den nya Isabel av Katherine Mansfield, på 32 sidor, efterordet inräknat).

År 2013 siktar jag på lika varierade böcker, men helst lite fler än 45. Gott nytt år!

Så många filmatiseringar!

Så kan vi ju prata om hur många filmatiseringar av böcker det kommer just nu. Själv har jag inte läst varken The Hobbit eller Life of Pi, men jag blir mer och mer intresserad (fast jag tycker nog att Martin Freeman kan pallra sig tillbaka till England och snälla, snälla göra säsong 3 av Sherlock. Jag har allvarliga abstinensproblem).

Hur som helst, några av filmerna jag skulle vilja se är The Perks of Being a Wallflower, som jag läste i år. Den var bra, lite av en Räddaren i nöden för vår generation. Fast jag får erkänna att jag háde alldeles för höga förväntningar på den för att den skulle slå mig som riktigt, riktigt bra. Trailer:



Sen har vi ju Breaking Dawn del 2. Jag vet, jag vet, men jag vill faktiskt se den. Kan ju vara kul att se vår mjäkiga Bella vara lite mer badass. Och just Twilight-filmerna tappar ganska mycket när man ser dem på dvd, så helst vill jag gå till en bio innan den slutar gå helt.



Vad mer? Daniel Radcliffe spelar tydligen huvudrollen i den kommande filmatiseringen av Horn, och den vill jag definitivt se.  Stephenie Meyers icke-twilightiga bok The Host blir också film. Och sen kommer de göra en nyfilmatisering av Stephen Kings Carrie, och det kan ju bli intressant. Teaser:

Årets önskelista

Ingen recension den här veckan heller, är jag rädd för. Jag är ledsen, det känns hemskt att för första gången förneka bloggen på det här viset, men jag har helt enkelt inte tiden att läsa. Men jag håller på med Mrs Dalloway av Virginia Woolf till skolan, så håll tummarna (dock är jag mer än lovligt otaggad på just den boken. Har inte kommit så långt men shit vad jag tycker den är trist).

Iallafall tänkte jag presentera de böcker jag helst skulle vilja se under granen i år. På önskelistan finns som vanligt mest romaner:

Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson är först ut på listan. Jag vet ganska lite om vad den handlar om, mer än en roadtrip, våld och droger, typ. Men jag vill läsa den och har varit på väg att köpa den otaliga gånger.

Alice i underlandet av Lewis Carroll. En klassiker jag varit på väg att läsa flera gånger men ändå inte kommit mig för med. Det är dags!

Paper Towns av John Green. Vet inte så mycket om den här heller, men efter att ha läst The Fault in Our Stars vill jag läsa allt denne man någonsin skrivit.

 

An Abundance of Katherines av John Green. Se ovan.

Priset man betalar av Lionel Shriver. Jag tjatar om det, men jag träffade ju Lionel Shriver för ett par år sedan och blev totalt starstruck. Och nu vill jag läsa allt hon skriver. Men hon har ett språk som är ganska tungt och därför har jag inte kommit mig för med att läsa mer än två romaner. I hyllan väntar fortfarande Dubbelfel, men ärligt talat är jag mer intresserad av den här.

Förutom de romanerna vill jag hemskt gärna ha en synonymordbok också :) Vi får se vad tomten har med sig! Vilka böcker önskar ni er?

So many books...

... so little time. Igår hade vi litteraturseminarium om egenvalda böcker och min böcker-att-läsa-lista växte ganska mycket. Kvinnan i sanden av Kobo Abé, Aniara av Harry Martinson, och alla Muminböckerna av Tove Jansson hamnade nu på listan, de med. Min lista är så lång att jag förmodligen kommer dö innan jag hunnit läsa hälften.

Glad boknörd

Kolla vad som kom med posten idag! Har väntat i flera veckor, men till sist, när man just börjat misströsta, låg paketet från USA där i brevlådan.

För er stackare som inte haft nöjet att läsa Räddaren i nöden av J.D. Salinger än (eller The Catcher in the Rye som den heter i originaltappning), så är tröjan en referens till vår käre huvudperson Holdens sätt att hela tiden kalla människor för phonies. Det är en fantastiskt bra bok och jag hoppas att alla läser den någon gång i sitt liv. Själv väntar jag på rätta tillfället att läsa om den, fast på engelska.

Tröjan finns här, på DFTBA Records. DFTBA står för Don't Forget To Be Awesome och är mottot för internetfenomenet Nerdfighteria som jag inte kan göra tillräckligt med reklam för.

Mer nördkläder åt folket!

Klart!

Sådär ja, nu finns arkivet med länkar till alla recensioner i spalten till höger. Hope you like!

Nytt arkiv på g

Yes, jag jobbar på en länklista till alla recensioner nu. Men det tar sin lilla stund, för det finns en hel del. 159 stycken för att vara exakt. Men I'm working on it!

Veckans recension: Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Vägbygge har, tillsammans med Geralds lek och Väktarna, länge varit en av de få Stephen King-böcker som jag inte läst. Vägbygge är en av de böcker som King gett ut under pseodonymen Richard Bachman, och precis som de flesta andra Bachman-romanerna skiljer sig Vägbygge en del från Kings vanliga repertoar. Bachman-böckerna står ut eftersom de är mycket mer samhällskritiska än några andra av Kings romaner, de innehåller sällan några övernaturliga element, och handlar nästan alltid om en enskild individs kamp mot överheten.

Vägbygge innehåller allt detta, och är en typisk Bachman-bok. Den handlar om den drygt fyrtioårige Barton Dawes, vars liv är tryggt och hålls på plats av hans arbete, hans hem och hans fru. Men när myndigheterna i staden bestämmer sig för att utöka motorvägen i staden påverkas hela Barts liv. I vägen för vägbygget ligger nämligen inte bara tvättfirman där han är förman, utan också hans hem. Och någonting slår slint hos Bart, som snart är på god väg nerför galenskapens brant. När hans fru lämnar honom har sista spiken hamrats i kistlocket och ingenting kan stoppa honom längre.

Det första som slår mig när jag läser Vägbygge är att det är väldigt kul för mig som King-fantast att läsa de böcker han skrev i Richard Bachmans namn. Även om språket, karaktärerna och i viss mån också handlingen inte skiljer sig särskilt mycket från vad King normalt använder sig av, så finns det något i Bachman-romanerna som är väldigt annorlunda, något som jag skulle vilja beskriva som ren samhällskritik. Barton Dawes får stå för den lilla människan som kläms åt när myndigheterna bara tänker på pengar. Samtidigt är den här boken en skickligt uppbyggd skilding av en man som långsamt blir en aning galen, men också helt och hållet sig själv i processen. Det handlar om maktlösheten inför det ansiktslösa förtrycket som myndigheterna och regeringen utgör, men allting är uppbyggt på en stadig grund av mänsklighet som gör att sympatin för Barton Dawes är väldigt stor.

Visst kan jag ibland tycka att det blir lite enformigt att följa Bart i hans ovilja att rucka på sitt liv, men samtidigt ser jag så tydligt vad boken vill ha fram att jag inte riktigt tycker att det spelar någon roll. Precis som många av Kings romaner hade man nog kunnat stryka ungefär en tredjedel av boken utan att det skulle ha gjort någon större skillnad, men jag är van vid hans sätt att skriva och tänker inte så mycket på det. För trots allt finns det där drivet här, den där berättarglädjen som jag pratat så mycket om i relation till Kings tidigare verk. Och med Bachman-böckerna känns det som om det finns ett budskap, någonting större än verket i sig som författaren vill fokusera på, och det gör att jag ursäktar den ibland långtråkiga handlingen mer än vad gör i hans andra böcker.

För jo, handlingen är ganska förutsägbar. Redan i första kapitlet får man reda på att Bart har varit och köpt vapen, och resten av boken är på många sätt bara en väntan på att han ska ta fram dem och använda dem. Det är en enkel handling som jag faktiskt kommer på mig själv med att tänka på som väldigt manlig. Det är mycket vapen, mycket män överlag, och i princip hela boken grundas på tanken att mannen är hemmets stöttepelare, den som tjänar pengarna, och den som beskyddar sitt hem till varje pris. Kanske är det en förutsättning för att romanen ska fungera, eller för att väcka igenkänningen hos läsaren, men jag kan inte låta bli att uppfatta det hela som aningens för amerikanskt och aningens för gubbigt. Sedan påminner jag mig om att boken börjar få några år på nacken och faktiskt utspelar sig på sjuttiotalet, och jag känner mig lite bättre till mods, men ändå inte helt och hållet.

Men hursomhelst gillar jag den här boken. Den är ingen höjdare och ligger bara någonstans under Okej-strecket när det kommer till mätaren över Kings bästa böcker, men jag kan ändå inte påstå att jag inte tycker om den. Den är en intressant skildring av en vanlig individs gång från duktig medborgare till upprorsmakare, det är en väl utformad story om än lite väl förutsägbar, men framförallt har boken ett budskap som den tror på. Den babblar aldrig ut i ingenting. Det finns en mening med att den existerar, och det känns viktigt.

”Roadwork”, 1981

Direkt upp på önskelistan

Aaaaaah, jag lider av ännu en attack av JAG MÅSTE HA DETTA. På grund av anledningar. Så det så.

Det är affisher med motiv från böcker. Gjorda av hela romanen! De mörka delarna är bokstäver, och man kan ha hela boken på väggen. Jag menar, gud. Titta!

White Fang av Jack London

Alice in Wonderland av Lewis Carroll

Eller varför inte The Origin of Species av Darwin?

Du hittar alla titlarna här: http://www.litographs.com/collections/all (och det finns många!)

Veckans recension: Moab is my Washpot av Stephen Fry

Stephen Fry. Åh gud, Stephen Fry. Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med honom från början, men nu har han kvalat in på listan över mina idoler (där han finns tillsammans med J.K. Rowling och Stephen King). Mest har jag sett QI som han är programledare för, men sedan jag sett alla avsnitt har jag nördat ner mig i intervjuer, dokumentärer, klipp, sketcher och naturligtvis också böcker av Stephen Fry. Min slutsats hittills är att den här människan borde vara världspresident.

Ni kanske minns att jag läste Lögnaren och var sådär måttligt imponerad? Nu bestämde jag mig för att istället prova på Frys första självbiografi, Moab is my Washpot – som faktiskt är väldigt lik Lögnaren, på mer än ett sätt. Fry delar inte bara flera karaktärsdrag med Lögnarens Adrian, utan alla omgivningar och väldigt många omständigheter verkar vara direkt hämtade ur Stephen Frys eget liv. Vid sju års ålder skickas han iväg till en internatskola, och inser tidigt att han inte är bra på saker som gör elever populära. Han är inte duktig på sport, han kan inte sjunga och han är inte snygg. Det enda han verkar vara bra på är studier och framförallt ord. Han blir tidigt något av lärarnas mardröm – högljudd, kvicktänkt, rapp i käften och irriterande. Han utvecklar också en äventyrslust som får honom att ständigt bryta mot reglerna och hela tiden ljuga – ett beteende som så småningom kommer få honom relegerad och till sist också dömd till fängelse.

Moab is my Washpot kom ut första gången 1997, och är därför något ofullständig som självbiografi, vilket är ganska irriterande när man vet hur mycket den här människan hunnit med sedan boken skrivits. Å andra sidan sträcker sig boken bara till den punkt där Fry (eller Stephen? Man är nog på förstanamnsbasis med någon sedan man läst om deras barndom, självmordsförsök och sexliv skulle jag tro) just fått reda på att han ska få ta proven för att komma in på Cambridge, och väljer att utesluta det som kommer senare – berömmelsen och kändisskapet till exempel. På många sätt är Moab mer en biografi över Stephens skolgång snarare än hela hans liv.

Det finns en sak som är irriterande med den här boken, och det är att den förutsätter väldigt mycket kunskap hos läsaren – inte bara vem Stephen Fry är, utan också vad han är känd för, vem han jobbat med, och sist men inte minst kräver den enormt mycket kunskap om den brittiska skolgången, brittisk kultur och för den delen kunskap om England i sig. Det är helt enkelt inte en bok för någon som inte bor i United Kingdom, och det märks. Det är förmodligen också anledningen till att bara Lögnaren blivit överstatt till svenska, och resten av Stephen Frys böcker får man snällt läsa på originalspråk.

 

Skolgången slår mig som nästan skrattretande stereotypsik. Jag trodde bara det var Hogwarts som såg ut så här, men här märker jag verkligen att Englands skolor faktiskt ser ut som Hogwarts. Det är extremt märkligt för mig som svensk, och till och med ganska roande. Elevhem, prefekter, matsalar, frukost, skoluniformer, sjöar och lärare som bor på skolan – här har ni hela baletten, hämtad ur verkligheten. Herregud, säger jag bara. Det hela är extremt främmande för mig, men samtidigt ganska tilltalande på det där väldigt brittiska viset. Det är roligt att läsa om, trots att det känns så långt bort och gammalmodigt för min del.

 

Som väntat när boken är skriven av en komiker så är Moab is my Washpot väldigt rolig på sina ställen. Det är en av bokens största behållningar, eftersom jag annars faktiskt inte tycker att den är så himla bra. Visst fattar jag att jag inte kan vänta mig att en självbiografi ska ha samma underhållningsvärde som en roman, men samtidigt finns det mycket som Stephen Fry gör i den här boken som får mig att sucka som läsare. Först och främst avviker han från ämnet så otroligt ofta. Och det hade väl varit helt okej, om det inte vore för att det ofta handlar om saker jag inte alltid förstår och ofta om saker som är så brittiska att jag inte ens får chansen att förstå dem. Han ägnar sig ofta åt att citera hela stycken ur andra böcker som handlar om historiska människor jag aldrig hört talas om, ägnar sidor åt att definiera olika ord (som hälsa och queer) och hoppar ofta fram och tillbaka i tid på ett sätt som ibland gör mig osäker på vad som händer när. Det gör att boken ger ett enormt spretigt intryck, och det är väldigt synd.

 

Dessutom blir jag, som alltid när det kommer till självbiografier, osäker på hur mycket jag kan lita på författaren. Hur kan han komma ihåg den här konversationen? sitter jag och tänker när han blir utskälld av rektorn vid elva års ålder. Hur kan han minnas allt detta, när jag själv knappt minns i vilken ordning mina minnen från skolan kommer?

 

Men trots att Moab is my Washpot är spretig, trots att den är förvirrande och trots att jag inte alltid är med på noterna så gillar jag den här boken. Den var inte så bra som jag trodde att den skulle vara och inte så upplysande som jag önskat, men Stephen Fry kan onekligen skriva, och att läsa om hans liv ger mig ännu mer förståelse och respekt för vem han är. Jag önskar bara att han inte uteslutit mig som läsare så mycket, för det är ofta så det känns - som om boken är skriven för någon annan än mig.

”Moab is my Washpot”, 1997

Bloggens layout

Tänkte fråga mina läsare vad ni tycker om bloggens utseende. Är den rörig?

Själv saknar jag en ordentlig lista över vilka böcker som jag recenserat. Klart det går att söka på titlar och författare, men jag tycker ändå det är tråkigt att det inte finns någon överblick. Jag funderar på att skapa något slags länkarkiv i bokstavsordning, men jag är inte helt säker på hur bra det skulle bli, eller om det ens är något som ni vill ha. What say you?

Veckans recension: Om en pojke av Nick Hornby

Jag har en lite lustig historia om den här boken, eller rättare sagt filmen. Jag satt nämligen och tittade på den för ungefär två och ett halvt år sen, när min pappa berättade att jag skulle få ett syskon till. Lite lustigt att det blev en lillebror också!

Iallafall har det dröjt tills nu innan jag läste boken, av någon anledning. Läste ju Hornbys High Fidelity tidigare i år, och även om jag tyckte den var väldigt bra på sina ställen så kan jag ändå inte påstå att det var mer än en okej-bok.

Om en pojke är lite likadan. Det handlar om Will, som är en 36 år gammal ungkarl helt tillfreds med sitt enormt händelselösa liv. Han är ekonomiskt oberoende och ägnar mesta delen av sin tid åt att ragga tjejer, lyssna på musik och hålla koll på vad som är inne för tillfället. Och så fantiserar han, massor. Han får en uppenbarelse när han inser hur många ensamstående mammor det finns i London, och hur lätta de måste vara att få i säng. Men var träffar man singelmammor? Will har svaret – han uppfinner helt sonika en tvåårig son och beger sig till ett möte för ensamstående föräldrar. Genom föreningen får han kontakt med tolvårige Marcus, som nyss flyttat till London med sin deprimerade mamma. Han är mobbad i skolan, och är väldigt, väldigt ensam. Mellan Will och Marcus börjar en vänskap växa, och kanske kan de lära mycket mer av varandra än de tror...

Precis som High Fidelity är Om en pojke sådär myspysig. Man kan känna igen sig i jakten på kärlek, jakten på meningen med livet, och ändå skratta åt de absurda situationerna som uppstår. Det är mycket i denna balansgång mellan humor och allvar som den här bokens förtjänst ligger, och även om jag kan tycka det blir ganska slätstruket mellan varven så måste man ge Nick Hornby cred för att han lyckas så bra med att behandla allvarliga ämnen med humor. Det handlar om depression, självmord, mobbing och rädsla inför livet, men ändå är Om en pojke ingen tung bok. Tvärtom, den känns väldigt upplyftande och ljus.

Jag gillar också karaktärerna i den här boken, faktiskt mer än vad jag gillade de som figurerade i High Fidelity. Will är faktiskt ganska osympatisk och nästan korkad mellan varven, och jag kan absolut inte känna igen mig särskilt mycket i honom, men ändå finns det en stor sympati hos mig som läsare för honom. Man vill liksom ta hand om honom på något vis, denne man som stängt in sig själv i en bekväm bubbla för att undvika allt trassel som livet innebär.

Marcus är också en kul karaktär, någon man tycker synd om men ändå kan beundra, och som är väldigt klok utan att veta om det. Mycket av vad som gör boken bra är att Marcus är så vuxen och Will är så barnslig. Det suddar ut linjen mellan barndom och vuxenliv på ett väldigt intressant sätt, och det tycker jag är bokens allra största styrka.

Men nej, det är ingen fantastisk bok som man vill återkomma till gång på gång. Visst gillar jag den, men den känns också vädligt tillbakahållen, som en crowdpleaser nästan, som så tydligt trycker på alla de vanliga knapparna som så många tryckt på förut, och därför får den inte så stor effekt hos mig. Nick Hornby känns trygg och bekväm i sin roll som mysrolig författare; han kastar ut alla säkra kort och tar aldrig några risker. Jag kan uppleva det som lite tråkigt, eftersom jag tror att han kan mer än vad han presterar. Men visst skrattar jag, och visst gillar jag den. Jag tycker om den bitterljuva tonen som känns så brittisk, jag gillar humorn, och jag tycker framförallt om att den känns komplett när man läst ut den. Man är färdig med den, och kan sätta tillbaka den i hyllan med en känsla av tillfredsställelse.

”About a Boy”, 1998

Saker man vill ha

Jag är en millimeter ifrån att beställa den här tröjan. Jag tror ni fattar varför.

(Den finns här, på dftba:s egen hemsida)

... on a related note

Alltså, jag börjar snart gråta. Stå ut med mitt nörderi i Torka aldrig tårar lite till, är ni snälla (för den är fan värd det).

Här sitter man och tittar på intervjuer med Jonas Gardell som är heartbreaking bara i sig - och så håller han upp boken och säger att bilden på omslaget är ett foto av honom själv som ung, och killen som håller om honom bakifrån är en av de som tog livet av sig efter beskedet att han var hivpositiv.

Herregud. Är jag försvunnen i en vecka är det för att jag ligger hopkurad till en boll under täcket och bölar, så ni vet.

12 dagar kvar

I vanliga fall brukar jag inte vara sådär jätteförtjust i filmatiseringar, och även om tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar natutligtvis inte kan mäta sig med boken, så vill jag ändå slå ett slag för den här.

För trots att jag såklart skulle föredra om varenda människa på jorden satte sig ner med Jonas Gardells böcker, så är det här ämnet ändå så viktigt att jag tycker tv-serien är berättigad. Så se till att se serien nu, den ligger bara uppe på SvtPlay i 12 dagar till! Go watch!

(fast jag får väl ändå erkänna att jag önskar att de kunde gett ut alla böcker innan de släppte serien, så man slapp spoila sin läsning...)

Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Det känns som om jag levt och andats den här boken nu, i flera dagar, utan att veta om jag vill att det ska fortsätta eller sluta. Herregud, säger jag bara.

Jag fick boken i födelsedagspresent och hade läst ut den två dagar senare. Innan dess hade jag längtat efter den, stått i bokhandlarna och bläddrat, velat köpa men tvingat mig själv att vänta – dels för att den faktiskt utgjorde en väldigt bra födelsedagspresent, och dels för att jag tyckte den var lite för dyr.

Tidgare har jag läst En komikers uppväxt, Ett ufo gör entré och Jenny av Jonas Gardell – böcker som skär mitt hjärta i bitar varje gång jag läser dem, och som verkligen på min lista är några av de bästa böckerna vi har i Sverige. Jag har försökt läsa annat av Gardell också, men även om jag inte direkt har något emot de andra böcker jag provat mig på (Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter och Frestelsernas berg), så har de inte fastnat lika mycket.

Men den här. Den här. Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken är den första boken i en trilogi om aids-epidemin under åttiotalet, och de som befann sig mitt i den. Det handlar om Rasmus, som flyr från det lilla samhället Koppom till storstadens Stockholm. Metropolen, folkvimlet där han för första gången i sitt liv kan tillåtas vara sig själv. Och det handlar om Benjamin, som växer upp som ett Jehovas vittne och ägnar sitt liv åt att knacka dörr och prata om räddningen. De två möts, och ingenting blir som förr. Men i ett samhälle där det alldeles nyss blivit lite mer okej att vara bög börjar ryktena komma, om en ny sjukdom, en smitta som drabbar homosexuella män. En sjukdom som kommer att komma väldigt, väldigt nära.

Jag kan inte låta bli att dra lite paralleller mellan den här boken och en annan som jag läste tidigare i år, nämligen The Fault in Our Stars av John Green. Båda dessa böcker är nog de bästa jag läst i år, och båda handlar om kärlek och sjukdom i en så otroligt gripande blanding att man inte kan sova på grund av det vackra och tragiska, sorgen och kärleken som går hand i hand. Jag vill dö lite när jag läser, och jag är verkligen fullkomligt i händerna på språket, detta som Jonas Gardell är så fenomenal på.

Ändå upplever jag aldrig att det blir för tungt eller att det blir en tycka-synd-om-bok. Till stor del beror det på humorn. Flera gånger måste jag gapskratta, ännu fler gånger är det en sorgsen tragikomisk fnysning man ger ifrån sig. Framförallt lättar karaktären Paul upp stämningen kollossalt. Och det är skönt att få lov att skratta också i något så här mörkt.

Och en sak märks. Jonas Gardell är arg. Jävligt arg, på allt som glömts bort, på hur orättvist det är att så unga människor dog, på sättet de behandlades, och på själva maktlösheten. De skönlitterära delarna i boken varvas med rent dokumentära bitar om hur gaylivet såg ut i Stockholm på 80-talet, och om hur hiv och aids långsamt började uppmärksammas. Det är intressant och stoppar inte upp läsningen, även om jag såklart vill tillbaka till Rasmus och Benjamin och det färgglada gänget man lär känna. Det är särskilt i dessa stycken som man märker ilskan som ligger och sjuder. Och det är bra, riktigt bra. För mig själv som inte ens var född när det här pågick är det svårt att föreställa sig om inte någon faktiskt börjar uppmärksamma och berätta. Det är obehagligt att inse att jag som nittiotalist faktiskt inte vet mycket alls om aids i Sverige, och jag kommer mer än en gång på mig själv med att tycka det är så oerhört bra med en bok som faktiskt skildrar livet som homosexuell och hur det såg ut här, då. Jag kan inte minnas att jag läst en enda annan bok som handlar om just detta, här, i Sverige. Och det är trots all homolitteratur jag grävt ner mig i det senaste året.

Nej, jag vet inte alls vad jag skulle kunna säga för negativt om den här boken, förutom kanske att slutet känns avhugget. Men så vet jag ju att det är en serie, och att det kommer en fortsättning. Men mitt hjärta sjunker varje gång jag tittar på orden ”tredje delen utkommer hösten 2013”. 2013. Men jag måste ju läsa nu. Ärligt talat, om någon uppfunnit en tidsmaskin hade jag nog inte gjort mycket mer än resa framåt i tiden för att få läsa nya böcker.

Som tur är finns ju tv-serien, som jag visserligen tvekade lagom länge med att se (och höll på att hyscha alla i min omgivning som ville prata om den med mig), eftersom jag visste att den skulle spoila de andra två böckerna. Men sen bestämde jag mig för att skitsamma, jag vill se, jag måste se. Och även om serien är platt i jämförelse med boken så är det ändå en jäkligt bra serie. Den behövs, precis lika mycket som boken behövs. För det här är ett så himla viktigt tema.

Jag vill fortsätta prata och skriva och diskutera den här boken i all oändlighet. Det finns så mycket jag vill säga och så mycket som jag vill citera, men jag antar att det enda riktiga att säga här och nu är läs den. LÄS DEN, för bövelen, jag vill inte höra talas om annat.

”Torka aldrig tårar utan hanskar 1. Kärleken”, 2012

Födelsedag i efterskott

Jag har blivit äckligt dåligt på att uppdatera. Jag borde inte göra några ursäkter, men - jag pluggar! Please forgive me.

Sen sist har jag hunnit fylla 21, och här har ni de bästa födelsedagspresenterna (varav en jag redan läst ut):



Bokens dag

Jag vet att jag blivit fruktansvärt dålig på att uppdatera, men jag skyller det hela på skolan och inte särskilt mycket tid att läsa.

Jag har insett att det här med en recension i veckan inte kommer funka medan jag pluggar. Tell you what - under det här läsåret får bloggen ta en paus från sin en-i-veckan-slogan och jag får lägga ut recensioner bara är jag kan. Helt tyst kommer det dock inte bli! (because I just can't stay away from books)

Iallafall har jag varit på Bokens Dag igår. Den hölls på Wisby Hotell och jag lyssnade på sex författare (av nio); Ronny Ambjörnsson, Josefine Sundström, Johannes Anyuru, Theodor Kallifatides, Karolina Ramqvist och sist men inte minst Jonas Hassen Khemiri.

Till min stora skam har jag faktiskt inte läst något av någon av dem - om man inte räknar novellen Spöket Milton av Khemiri (briljant!). Khemiri har jag dessutom sett förut när han besökte min skola i nian, men eftersom min skola var som den var, så gick det käpprätt åt helvete och Jonas Hassen Khemiri var rätt arg när han gick av scenen. Men det är en annan historia, en som jag helst glömmer eftersom den är pinsam och skämmig för min och Skånes del.

Hursomhelst var publiken betydligt mer tillmötesgående igår. De tre bästa var utan tvekan Theodor Kallifatides, Karolia Ramqvist och Jonas Hassen Khemiri. Deras tal var helt sjukt bra och jag blev lite sådär starstruck. Nu vill jag läsa något av Kallifatides, se Karolina Ramqvist debattera (satan, vad den kvinnan är skarp) och bli Khemiris bästa vän, typ.

Jag älskar att gå skrivarlinjen alltså! Emil Jensen kommer hit efter lovet och vi ska träffa en massa fler författare nästa termin. Ska bli så jäkla kul.

Veckans recension: Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström

Yay, recensionerna är tillbaka! Åtminstone för tillfället. Att plugga är trots allt ett heltidsjobb, så vi får se hur mycket utrymme för bloggen som blir över.

 Iallafall är Bara någon att straffa den första roman som jag fick att läsa här på Gotlands skrivarlinje. Vilket verkligen var kul, med tanke på att det är en nyutgiven bok, och framför allt för att den utspelar sig på – just det – Gotland. Eller, rättare sagt, Fårö.

En ung man kommer tillbaka dit för att begrava sin mamma, men också för att ordna med det sista inför försäljningen av gården som varit familjens egendom i hundrafemtio år. Att sälja den är att ge upp sina rötter, att slita upp sig själv ur jorden man kommer ifrån. Runtom på ön har fastlänningarna tagit över, ön är full av turister, allting som hör traditioner och historia till trängs undan och glöms bort. Istället görs det plats för Dem, de som inte hör hemma på Fårö från början. Och samtidigt som sorgen över mamman växer, så kommer ocskå ett behov av att skipa rättvisa, av hämnd, och av att visa vem som faktiskt hör hemma var.

Att läsa böcker på tid och under tvång är något som jag allmänt sett tycker väldigt illa om. Det finns alltid ett stresselement över läsningen, en känsla av att vara fast, och om det är någonting som läsningen ska representera för mig, så är det frihet. Därför finner jag det lite motigt att läsa Bara någon att straffa. Därmed inte sagt att jag ogillar den. Verkligen inte. Den är skriven på ett sätt som är väldigt intressant. I likhet med en annan bok som dyker upp i huvudet lite då och då under läsningen, nämligen Fight Club av Chuck Palahniuk, så har vår huvudperson inget namn. Och liksom vår namnlöse antihjälte i Fight Club, så får vi här följa vår huvudpersons gradvisa nerglidande i galenskap.

Det är intressant eftersom man som läsare är utlämnad åt en ganska opålitlig berättare, och själv måste fylla i sprickorna som löper genom berättelsen, och fråga sig själv de frågor som romanfiguren undviker. Ändå är berättaren i Bara någon att straffa skrämmande precis, beskrivningarna är målande och rått verklighetstrogna.

Just beskrivningarna är något som jag verkligen gillar. Att ha varit på Fårö är utan tvekan något som jag har hjälp av i texten. Liksom Fårös natur är handlingen och faktiskt också själva språket i den här boken som en spegling av öns karga men vackra natur. Det finns en råhet och en slumrande styrka över öns kalkfärgade stenar och raukar, det obändiga, kalla grå havet och de envisa barrträden, en känsla som kommer fram genom själva ordvalen i den här boken. Och det är väldigt imponerande.

Bara någon att straffa känns överlag som en väldigt jämn bok rent språkmässigt, vilket är ovanligt för en debutroman, men väldigt angenämt. Dock tycker jag att dialogen ofta känns lite för uppstyltad, för djup, för att jag ska kunna tro på den. Men visst, det gör inte så mycket när hela bokens fokus snarare ligger på vår huvupersons inre liv. Särskilt kontrasten mellan sommaren på ön och huvudpersonens kalla, vredgade inre är något jag fastnar för.

Sammanfattningsvis skulle jag nog vilja säga att Bara någon att straffa är en helt okej bok. Den har inte kvalat in på min lista över wow-upplevelser, och inte heller på listan över böcker som aldrig borde blivit publicerade. Jag är utan tvekan imponerad av språket i den, men när det kommer till handlingen är det mest bara en axelryckning från mitt håll. Den är okej, men inte mycket mer. Den är intressant eftersom den utspelar sig på Gotland och tar upp frågor som bara finns här, och för det kan jag väl säga att den är läsvärd. Men jag kommer också på mig med att fråga mig själv om jag hade gillat den här boken lika mycket om jag läst den för några veckor sedan, hemma i Skåne, utan att någonsin sett Fårö. Hade jag då uppskattat boken lika mycket? Jag tror faktiskt inte det. Och när man måste vara gotlänning eller ännu hellre fåröbo för att få ut det mesta ur en bok, så måste jag ändå säga att den träffat det mindre målet, men bommat det större.

”Bara någon att straffa”, 2011

Bokrunda i Visby

Idag besökte jag Visby för första gången. Vilken fantastisk stad! Den var amazing tillochmed i regn.

Naturligtvis inkluderade besöket en runda i bokhandeln där. Och jag såg något som gjorde mig väldigt glad - minns ni Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm? Den där ungdomsboken som var så mycket bättre än jag förväntat mig och som slutade med en fullständigt enerverande cliffhanger?

Well, här är andra delen! Ormringen heter den, och den är nästa bok på min lista över bibblo-böcker att låna.

När allt kommer omkring, vilken ö är en bättre ö att läsa medeltidsböcker på än Gotland? :)

My bad conscience

Åh, mitt samvete lider för hur mycket jag förnekar bloggen just nu! Jag vet att jag missat två recensioner i rad, och om det är till någon tröst så späker jag mig själv över det, och den enda ursäkt jag kan ge er är att ja - jag pluggar. Och att det är jätteroligt.

Jag ska iallafall försöka bättra mig. Läser just nu två böcker (Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström till studierna och Slakthus 5 av Kurt Vonnegut för mitt eget höga nöjes skull), så förhoppningsvis kommer recensionerna igång snart igen :)

Utebliven recension

Och veckan efter att hon skrivit att hon inte kommer försumma recensionerna, så gör hon just det. Jag är väldigt ledsen, men jag har helt enkelt inte haft tid eller möjlighet att läsa ut en bok den här veckan. Jag flyttade hit, till Gotlands folkhögskola, för en vecka sedan, och har börjat plugga en skrivarlinje. Och mitt bland allt flyttande, lära-kännandet av nya klasskompisar och börja plugga igen, så har jag inte riktigt hunnit med. Men jag ska bättra mig, jag lovar! Gimme another week, så ska ni se att jag nog kan ge er den recension ni förtjänar :)

Veckans recension: Vinterverk av Stephen King

Första recensionen som laddas upp från Gotland, dit jag flyttat. Värt att uppmärksamma ;)

Ni kanske minns att jag läste Sommardåd för längesen? Efter mycket letande snubblade jag över andra delen, Vinterverk, på ett antikvariat. Döm om min lycka!

Som jag nämnde i recensionen för Sommardåd så är de här två böckerna från början en och samma. Det svenska förlaget Legenda som gav ut Kings böcker på svenska (innan Bra Böcker köpte upp dem) hade nämligen nån kul idé om att dela upp många av de tjocka böckerna i två delar. Med blandat resultat. Romaner funkar det urdåligt med, samlingar som denna aningens bättre, men idén är ändå rätt korkad till att börja med.

Vinterverk är iallafall andra delen i den serie med långnoveller som kretsar kring årstiderna. I Sommardåd läste jag vår- och sommarberättelserna, och nu var det alltså dags för höst- och vinterberättelserna. Innan jag sätter igång måste jag dock peka ut det lustiga i att två av dessa fyra berättelser blivit extremt framgångsrika filmer. I Sommardåd var det Vårbedrift (Rita Hayworth and the Shawshank Redemption) som blivit film under den svenska titeln Nyckeln till frihet, och i Vinterverk är det berättelsen Höstgärning (The Body) som filmats med titeln Stand by Me. Och det lustiga är väl egentligen inte att de filmtiserats (vilken King-berättelse har inte filmatiserats, liksom?), utan att de båda blivit filmer som är väldigt otypiska för King. De innehåller mycket lite skräckelement, och desto mer finstämd vänskap.

Hur som helst. Stand by Me fick jag se första gången i skolan när jag gick i sjuan, och jag älskade filmen. När sen eftertexterna berättade att den var baserad på en berättelse av King gick mitt trettonåriga jag nästan i taket. Men konstigt nog har det dröjt ända tills nu innan jag läst boken. Till viss del har det väl handlat om att jag varit rädd att bli besviken på berättelsen, eller börja ogilla filmen (som numera är en av de filmer jag sett flest gånger).

Men jag borde naturligtvis inte ha oroat mig. Höstgärning, som man valt att kalla den på svenska, är en extremt bra långnovell. Den handlar om tolvårige Gordon och hans tre vänner Chris, Teddy och Vern, som ger sig ut på en lång vandring precis innan skolan börjar igen efter sommarlovet. Målet för vandringen är liket av den jämnårige Ray Brower, som varit försvunnen i tre dygn och som hittats av traktens värstingar, som inte rapporterat saken till polisen. De fyra pojkarna tror att det ska bli en riktigt äventyr. Att se ett lik, det är ju coolt! Och när de kommer tillbaka kommer de vara i nyheterna och kanske till och med få medalj. Och visst blir det ett äventyr, men för Gordon blir vandringen också en tydlig gräns mellan barndomen och vuxenvärlden.

Kort sagt är den här berättelsen infernaliskt bra. Den är ungefär 170 sidor lång men jag vill aldrig att den ska ta slut. Jag älskar hur den är uppbyggd som den vuxne Gordies tillbakablickar, och hur vackert den skildrar den råa men kamratliga jargongen mellan de fyra vännerna som står på gränsen till vuxenvärlden. Den har uppenbara självbiografiska inslag från Kings sida, vilket gör det hela så mycket bättre och mer gripande. Jag blev dessutom förvånad över hur nära filmen har hållit sig till sin förlaga. Alla ändringar som gjorts i filmen är om inte bättre så åtminstone precis lika bra. Jag förstår varför King sagt att Stand by Me är hans favoritfilmatisering, för när jag nu läser förlagan finns det ingenting som filmen inte fått med.

Den sista långnovellen heter Vinterverk och är inte lika bra som Höstgärning. Den handlar om en mystisk herrklubb som inte riktigt är en herrklubb, och de historier som berättas där om kvällarna. En iskall och stormig kväll strax innan jul berättar en man vid namn McCarron sin berättelse, om den gravida ensamstående kvinna han mötte då han praktiserade som läkare, och om hur hon blev en av de första kvinnor som använde sig av andningsprofylax - något som ledde till ett mardrömsscenario.

Vinterverk må vara obehaglig och nästan överraskande blodig, men personligen gillar jag den inte särskilt mycket. Jag tror det beror på att den är så splittrad. Till viss del handlar det om den mystiska klubben (anar jag kopplingar till Det mörka tornet?), till viss del om berättelsen om andningsprofylax. Det hade räckt med en, tycker jag. Det här blir lite för mycket att koncentrera sig på och samtidigt känna sig engagerad.

Sammanfattningsvis är den här boken värd att läsas bara på grund av den första berättelsen, precis som Sommardåd var värd att läsas bara för den andra berättelsen. Men det är en bra samling, en väldigt bra samling, på grund av just de här två. Samlingen är ett av Kings tidigaste verk och bär spår därav – språket är aningens mindre finslipat, mer trubbigt (och översättningen är inte lika bra som i de nyare böckerna), men i berättelserna ligger en rå urkraft som jag saknar i Kings senare verk. I sina tidiga böcker är King full av energi och jävlarannamma, och det riktigt sprakar om kreativiteten. Det är kul att läsa hans äldre verk, för även om hans stil och språk blivit jämnare och trevligare att läsa med tiden, så lyser berättelsernas egen kraft igenom här på ett helt annat sätt. Och berättelsen är ju, när allt kommer omkring det enda viktiga, som King själv pekar ut.

”Different Seasons”, 1982

Nattliga King-citat

Det finns många orsaker till att jag älskar Stephen King. Det här är en av dem.

(ur Vinterverk)

What the f**k?!

Vad i hela jävla helvete är det här? Här sitter man i godan ro och tittar på John Greens YouTube-kanal och plötsligt dyker svenska omslaget till The Fault in Our Stars upp. The Fault in Our Stars som fortfarande toppar min lista över årets bästa, vackraste, sorgligaste böcker. Och de har valt att översätta titeln till Förr eller senare exploderar jag!

Jag vill skrika rakt ut. Ni kan inte mena allvar, BonnierCarlsen. NI KAN INTE MENA ALLVAR. Det här är ett sällsynt dåligt skämt. Även om John Green gillar omslaget så måste ju till och med han avsky att ni valt att översätta en Shakespeare-inspirerad titel som The Fault in Our Stars till en äckligt tonårig titel som Förr eller senare exploderar jag!. Som om detta vore vilken dålig tjejbok om hormoner som helst, istället för en viktig vacker bok om liv och död och cancer.

Jag är så besviken på mitt land just nu.

Det svåraste beslutet

En av de svåraste grejerna att bestämma sig för nu när man ska flytta är vilka böcker som ska få följa med. Helst skulle jag såklart vilja ta med allihop, men det är tyvärr uteslutet.

Eftersom vi ska plugga lite litteraturvetenskap tänkte jag att det kanske skulle vara bra att ha med litteraturböckerna - dvs Texter från Sapfo till Strindberg, Litteraturens historia i Sverige och Litteraturens historia i världen. Men sen då?

Kanske Harry Potter, som jag läser när jag inte kan sova eller när jag är ledsen? Någon samling med olika författare? En Stephen King-bok måste såklart med. Lionel Shriver vore inte heller fel. Tänk om jag behöver läsa nån av klassikerna? Och vem vet när jag får lust att läsa Den oändliga historien igen?

Åh, så svårt. Till sist, efter mycket om och men, utrensningar och rotande i hyllan, så beslöt jag mig för att bara ta med olästa böcker, och några fler på skrivtemat. Kontentan blev som följer (med motiveringar):

Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson (officiellt den bästa inspirationsboken ever)
Den åttonde dvärgen av Annika Burholm (för jag kan behöva all hjälp jag kan få om jag drabbas av skrivkramp)
Att skriva - en hantverkares memoarer av Stephen King (för att den är min bibel i fråga om skrivandet)
Den gamle och havet av Ernest Hemingway (har lovat mig själv att läsa den)
Flickan med bibelspråken av Fritiof Nilsson Piraten (så jag inte glömmer att jag är skåning)

Moment 22 av Joseph Heller (för att jag ska läsa den. Jag ska.)

Slakthus 5 av Kurt Vonnegut (spänd på den, vad mer behövs?)

Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman (som sagt. Något av King måste jag ha)

Spellbound av Kelley Armstrong (för att väga upp alla de här prettoböckerna med något lättare)

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald (bara för att jag måste läsa den någon gång).

 

Allt som allt tio böcker, utöver mina litteraturböcker. Tittar på högen och tänker att det kanske är dumt att släpa med mig dem? Kommer jag få tillfälle att läsa dem, liksom? Sen tittar jag på högen igen och tänker herregud så liten. Är det där allt? Det är ju vad jag läser på två sommarveckor.

 

Men jag får väl byta dem mot andra varje gång jag är hemma. Shit, alltså. Jag ska flytta till freaking Gotland.

Veckans recension: Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn & David Levithan

 

Den här boken är väldigt lik Nick & Norahs oändliga låtlista av samma författarduo, men det är inte på något sätt en uppföljare. Det är snarare en bok i samma stil, som följer en liknande mall. Precis som i Nick & Norahs oändliga låtlista byter vi genom boken berättarperspektiv, där de olika karaktärerna skrivits av de respektive författarna.

De två huvudpersonerna är, föga förvånande, Naomi och Ely. De har vuxit upp tillsammans som grannar och bästa vänner, och deras relation är nästintill syskonlik. Det finns ingen annan som känner den andra bättre. Men det finns problem som de hela tiden undviker. Naomi, som är snygg och vet det, har i hela sitt liv planerat att hennes första gång ska vara med Ely. Hon kan inte tänka sig någon annan. Problemet är bara att Ely är bög. Och en slampig bög, till på köpet. När han sätter klorna i Naomis pojkvän tar det hus i helvete och de två oskiljaktiga vännerna blir plötsligt fiender – och måste omvärdera hela sin vänskapsrelation.

Även om upplägget och karaktärerna är annorlunda i Naomi & Elys kyssförbudslista¸så är likheterna med Nick & Norahs oändliga låtlista uppenbara. Det handlar egentligen inte så mycket om handlingen, utan snarare om en känsla, ett skrivsätt och en stil som placerar de här två böckerna i exakt samma område.

David Levithan tilltalar mig eftersom han skriver om homosexuella killar i väldigt vardagliga situationer, utan att hänga upp sig på homosexualiteten i sig. Det är aldrig den som står i det riktiga centrum, och det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom det normaliserar homosexualiteten på ett så odramatiskt vis. Jag tycker att det behövs fler böcker och filmer som inte problematiserar homosexualiteten i sig, utan istället fokuserar på allt som gör det till vilka andra kärleksrelationer som helst. Samtidigt har jag svårt för Levithans förkärlek för smörigt lyckliga slut, som får mig att höja på ögonbrynen och ha svårt för att tro på berättelsen.

Vilken tur då att Rachel Cohn befinner sig på andra sidan. Nick & Norahs oändliga låtlista var den första bok jag läste av någon av de här författarna, men sedan dess har jag hunnit bekanta mig lite mer med både Levithan och Cohn. Och jag tror att Cohn erbjuder en lite mörkare sida som balanserar de här två författarna mot varandra. Tillsammans blir deras böcker en blandning av humor, kärlek, vänskap och värme, men inte utan att ta upp problemen som uppstår i allt det.

Dock måste jag nog säga att jag gillar Nick & Norah mer än Naomi & Ely. Den här boken slår mig som långsammare och inte lika mycket av en streckläsningsbok – kanske för att den utpselar sig under längre tid. Den är också mycket rörigare. Det finns mycket bakgrundshistoria som vecklar ut sig under bokens gång, och många gånger är jag inte helt hundra på vad som faktiskt hänt och önskar att boken ville förklara det lite bättre. Jag kan också tycka att mycket av bokens skämtsamma fernissa känns överdriven, och det gör att man får svårt att ta boken på allvar.

En annan av anledningarna till att det blir rörigt är hur många karaktärer som blandas in. Medan Nick & Norah var strikt just Nick och Norah, så innehåller Naomi & Ely många fler karaktärer som får sina stickspår, och vissa av dem känns plågsamt onödiga. Dessutom är Naomis kapitel fulla av små illustrationer mitt i texten, små symboler som ersätter ord och som förmodligen ska vara spännande och roliga, men jag tycker mest att det är irriterande. Det stoppar upp flytet i texten på ett irriterande vis när man måste stanna upp och undra vad den där lilla illustrationen betyder.

Dessutom känns det som om den här boken skulle ha tilltalat mig mycket mer om jag läst den på engelska. Jag får en känsla av att boken skulle flyta betydligt lättare och kännas mer trovärdig om jag läst den på originalspråk. Mycket av känslan i boken tillhör nämligen New York och den puls man förknippar med staden, och jag tror att allt det försvinner lite i den svenska översättningen.

Men trots det är Naomi & Elys kyssförbudslista en bra ungdomsbok som jag kan uppskatta för hur den avdramtiserar homosexualitet och sätter relationerna i fokus, oavsett om de är romantiska eller vänskapliga. Och även om slutet är lite för Levithanskt för min smak så är det en fin liten bok, och jag kan inte låta bli att hoppas på fler böcker med ordet lista i titeln av den här duon.

”Naomi & Ely’s No Kiss List”, 2007

Jag är dålig

Bloggen (och hela min internetvistelse, faktiskt) är lite åsidosatt på grund av att jag har besök från USA, och för att det inte ens är en vecka kvar tills jag flyttar hemifrån. Förlåt! Nu ska ni iallafall få veckans recension, för det ska en hel del till innan jag ignorerar det obligatoriumet!

Veckans recension: Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá

Usch, vilken hemsk bok. Men det kunde jag ju ha räknat ut från början. Och vet inte vart är en i raden av böcker som jag upptäckte under min tid på biblioteket, och tänkte ”den måste jag läsa”.

Det handlar om Anna, som tillsammans med sin man Sal bestämmer sig för att adoptera två bröder från Colombia. Redan från början känner Anna rädslan för att barnen inte ska tycka om henne, att moderskapet inte ska komma naturligt – särskilt som barnen inte är bebisar utan redan fyra, fem år gamla. Hon intalar sig att det kommer ordna sig, att med tiden kommer alla de där familjekänslorna att komma fram, det kommer lösa sig. Men Annas alla rädslor besannas. Barnen är skeptiska till sina nya föräldrar, och har svårt att förstå att det här skulle vara mamma och pappa. De är redan märkta av ett hårt liv. José, den yngre av de två, får raseriutbrott och ibland blir han apatisk och går inte att kontakta. Han pratar mycket om döden och om olika sätt att dö på. Den äldre brodern, Abél, drar sig mest undan och vill vara till lags. Ju längre tid som går, desto svårare blir tillvaron för Anna, och den familj som hon hoppades på verkar vara en omöjlig dröm.

Handlingen i Och vet inte vart påminner mig på något vis om den i Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, en bok jag förmodligen aldrig riktigt kommer kunna släppa. Liksom  i Kevin handlar Och vet inte vart om en mammas relation till sina barn. Moderskärlek är ett av de huvudsakliga teman som boken tar upp, och bristen på sådan. Den stora skillnaden mellan böckerna är väl egentligen att Och vet inte vart är delvis självbiografisk. Vi måste prata om Kevin, å andra sidan, är helt och hållet fiktion. Just vetskapen om att mycket i den här romanen har en sanningshalt är skrämmande och så upprörande.

Det är svårt att inte dra paralleller till Vi måste prata om Kevin, just för att både den och Och vet inte vart berättas så fullständigt ur ett modersperspektiv, att båda romanerna utgår från scenariot jag är en dålig mamma. Viljan att räcka till, men att inte lyckas, och hur föräldraskapet kan vara svårt och nästan förgöra en, medan omvärlden kräver att man som mor ska älska sina barn mer än något annat. Men boken tar också upp viljan att gå vidare, viljan att leva och kunna hoppas på något bättre.

Boken känns, som väntat, väldigt personlig och nästan terapeutisk. Men jag är glad att den saknar det klumpiga språk och de tvivelaktiga formuleringar som självbiografier ibland lider av. Astrid Flemberg-Alcalá har ett eget språk som känns väldigt distinkt och unikt, vilket naturligtvis beror på att det här inte är Flemberg-Alcalás första roman, men det är likafullt något jag är glad för. Det är mycket inre tankar, och det är mörkt och ganska cyniskt. Dialogen är skriven både med talstreck och inbakad i prosan, men det blir aldrig förvirrande. Tvärtom känner jag igen mig på något vis, i detta vardagliga språk som är så uppenbart att det inte behövs skrivas ut för att man ska förstå. Det är ett sätt att skriva som förmedlar Annas känslor så tydligt att det blir tryckande.

Och vet inte vart är absolut ingen bok man ska läsa om man vill ha en rolig bok med ett lyckligt slut. Det är tragiskt, det är mörkt, det är hemskt, det är allt detta, och på slutet har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är en läsning som gör nästan fysiskt ont, till stor del naturligtvis för att man vet att detta är delvis sant.

Det är ingen fantastisk roman, men jag tror att det är en viktig bok, eftersom problematiskt föräldraskap är något som folk inte gärna tar upp. Därför blir det desto viktigare att en sådan roman alls existerar. Skulden som samhället lägger på föräldrar som faktiskt gör allt, men som ändå inte räcker till, och den skam man känner om man aldrig lyckas knyta några band till sina barn, aldrig får en fungerande relation –  att inte älska sina barn tillräckligt mycket eller på fel sätt är förmodligen ett av de mest tabubelagda ämnen man kan skriva om. En dålig mamma är det värsta man kan vara. Det sliter i en att läsa Och vet inte vart, men jag tror att det är nödvändigt, och det som boken tar upp borde man verkligen tala mycket mer om än vad man gör i nuläget.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att Och vet inte vart snarare är en viktig bok än en bra bok, men jag säger inte det på ett negativt sätt. Den är definitivt värd den tid jag lagt ner på den, och även om den ibland blir så tung att jag inte riktigt vet var jag ska bli av under läsningen, så är jag ändå glad att jag tagit mig igenom den.

”Och vet inte vart”, 2007

Veckans recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Ibland upptäcker man böcker via filmer. Om man har tur, upptäcker man att filmen är baserad på en bok innan man ser filmen. Det här är ett sådant fall. Jag såg trailern för filmen Never Let Me Go och tyckte den såg intressant ut, men bestämde mig för att vänta med att se den tills jag läst boken – ett beslut jag inte tror att någon någonsin ångrat.

Berättelsen i Never let me go handlar om Kathy och hennes vänner Ruth och Tommy. De är elever på Hailsham, en till synes idyllisk skola där de tillbringat hela livet. Deras värld har alltid bestått av de jämnåriga klasskamraterna, förmyndarna och skolområdet. De studerar som vilka elever som helst, men de viktigaste ämnena är de kreativa. Förmyndarna insisterar hela tiden på hur viktigt det är att eleverna målar, skriver och skapar.

Ju äldre Kathy och hennes vänner blir, desto tydligare blir det att förmyndarna undanhåller en hel del för eleverna. De vet att de är satta till världen för ett särskilt syfte, men vilket? Varför vill ingen berätta sanningen för dem, och varför undviker besökare dem? Frågorna verkar bara bli fler, men svaren är otydligare än någonsin.

Never let me go är skriven ur Kathys jagperspektiv. Hon är trettioett när hon berättar om sin uppväxt, de två nära vännerna som håller ihop i vått och torrt, och om Hailsham och dess hemligheter. Det är en extremt gåtfull bok, eftersom läsaren är helt hänvisad till Kathy och hennes vetskap om situationerna. Personligen är jag väldigt förtjust i berättelser som är upplagda som tillbakablickar, eftersom jag gillar ramhistorier och det bitterljuva i nostalgin som de medför.

Dock kräver Never let me go en del av läsaren. Jag tyckte först att boken verkade rörig och otydlig i sitt upplägg, där läsaren är så pass ovetande. Men ju mer jag läste, desto mer fastnade jag i boken, som jag till sist streckläste tills den var slut. Man får inte alla svaren på silverfat, och även om det ibland känns irriterande så är det också ett väldigt bra sätt att hålla läsaren kvar. Det finns inget tråkigare än när man som läsare inte får tänka efter själv, och Never let me go får mig verkligen att fundera på hur boken egentligen ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar. Jag var verkligen engagerad i bokens mysterier, och helt okapabel till att räkna ut hur allt hängde ihop i slutändan, och det gjorde verkligen läsningen rolig för mig. Emellanåt var jag rädd att boken inte skulle lyckas och att jag skulle bli tvungen att lägga den ifrån mig utan ett tillfredsställande slut, men som tur är blev så inte fallet.

Delvis handlar det nog om att hela upplägget i boken tilltalar mig. Jag gillar jagperspektiv, och jag gillar som sagt ramhistorier och tillbakablickar. Och jag älskar stämningen i den här boken, eftersom det känns som om den rör sig i en gränsvärld mellan vår värld och en parallell sådan – mycket lik men ändå med en avgörande skillnad. Det finns en gåtfull och mystisk stämning som jag kopplar ihop med tidiga morgnar och dimma, bleka himlar och höstkyla. Den bitterljuva nostalgikänslan gör mig gråtfärdig nästan från sida ett, och tillsammans med Ishiguros vackra men enkla språk är det nästan omöjligt för mig att inte tycka om den här boken.

Jag tycker om den för att har en lätt sci-fi-fernissad handling utan att vara för mycket åt fantasy eller sci-fi-hållet, och därmed är så mycket mer trovärdig. Jag tycker om den för att den fokuserar på människorna och deras inre liv istället för på allt runtom, som det annars så lätt blir när vi rör oss inom sci-fi, och jag tycker om den för att den är så stämningsfull och originell utan att någonsin vara för mycket. Kathy är väldigt bra beskriven som huvudperson, och hennes känslor och handlingar är välidgt mänskliga – även om jag ibland kan tycka att de tre vännerna som står i fokus förstår varandra övermänskligt bra.

Men även om jag för tillfället öser beröm över Never let me go så är det inte en bok som hamnar på någon av mina topplistor. Men jag är absolut glad att jag läste den, för det är utan tvekan en bok som är värd att läsas, och som jag tyckte om. Om någon sade till mig att Never let me go var deras favoritbok, så skulle jag inte bli det minsta förvånad.

”Never let me go”, 2005

Min bokhylla

Länge trodde jag att det inte fanns en vinkel i vilken jag kunde fota hela min bokhylla. Men nu har jag kommit på att om jag står upptryckt mot väggen ovanpå min säng och fotar med händerna ovanför huvudet, så går det faktiskt.



Veckans recension: Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King

Det finns nog ingen bättre situation att läsa Stephen King i, än när regnet öser ner utanför och man sitter hopkurad med täcket om axlarna och en snarkande hund vid sin sida. Men sanningen att säga så är Nattsvart, stjärnlöst en bok som jag läst under en lite längre period än vad jag brukar läsa böcker under. Det beror på att boken är en samling om fyra lite kortare berättelser, och jag kan tycka att det blir kaka på kaka att läsa hela boken på en gång.

Berättelserna i Nattsvart, stjärnlöst är längre än noveller, men kortare än romaner. Den första går under titeln 1922 och utspelar sig detta år – lite ovanligt för King, som sällan skriver böcker som inte utspelar sig i nutid. Huvudpersonen i 1922 är Wilfred Leland James, som lever i en bitter fejd med sin hustru som vill att de ska sälja gården de bor på för att flytta till staden och öppna butik. Wilfred ser till sist ingen annan utväg än att undanröja sin fru, men för att lyckas behöver han hjälp – och denna hjälpen blir hans fjortonårige son.

1922 är inte en av Kings starkaste berättelser. Den är extremt mörk och man läser den med en växande känsla av obehag. Vilket naturligtvis är meningen. Den är sorglig och hemsk och äcklig, och personligen har jag inte så mycket till övers för den. Den känns som en klassisk King-berättelse, inte särskilt nyskapande och inte särskilt engagerande. Den hade dessutom kunnat vara betydligt kortare än sina 160 sidor utan att lida av det.

Den andra berättelsen i boken heter Storchaffisen, och även om jag gillar den mer än vad jag gillade 1922, så är den ändå inte en av Kings toppberättelser. I huvudrollen finner vi Tess, en framgångsrik författare som lever gott på att skriva mysdeckare om äldre damer som löser brott. Efter ett författarframträdande på ett bibliotek blir Tess brutalt våldtagen och lämnad i tron att hon är död. I traumat som följer på våldtäkten och misshandeln, kommer också behovet av rättvisa... och behovet av att skipa den själv.

Jag både gillar och ogillar Storchaffisen. Jag tycker om den för att Tess är rätt cool som hämnas på sin våldtäktsman, men samtidigt känns den här novellen också ganska tråkig och förutsägbar för ett King-fan som mig. Jag har helt enkelt läst så mycket av King att han har börjat få problem med att överraska mig. Men visst är det fortfarande bra, på det där väldigt King-iska viset.

Den tredje berättelsen, Schysst förlängning, kan också vara bokens bästa. Den är avgjort den kortaste, och kanske just därför så njutbar. Här möter vi Streeter, som bara har några månader kvar att leva. Han är diagnosticerad med cancer, och har börjat förlika sig med faktumet att han snart kommer dö. Men så stöter han på en försäljare som säger sig sälja förlängningar. I en pakt med djävulen blir Streeter räddad från att dö sin förtidiga död – i utbyte mot att hans olycka förs över på någon annan.

Jag gillar den här sortens korta, obehagliga noveller som är så enkelt men så briljant uppbyggda. Just Schysst förlängning grundar sig på två så mänskliga känslor som viljan att leva, och bitter avundsjuka. Och det räcker. Det är så enkla, grundläggande känslor att man har full förståelse för sin huvudperson, som helt enkelt tar chansen medan han kan. Vem skulle inte göra det? Och just det är vad som gör Schysst förlängning så bra.

Men också bokens sista berättelse, med titeln Ett gott äktenskap, är bra. Också här har vi en kvinna i huvudrollen. Hon har varit gift med sin man Bob i tjugosju år, och precis som han vet allt om henne, så vet hon allt om honom. Åtminstone tror hon det tills hon snubblar över en låda i garaget på sin jakt efter batterier, och upptäcker sin mans fruktansvärda hemlighet.

Också Ett gott äktenskap är extremt tilltalande, och idén till den känns inte lika avverkad som några av de andra i den här samlingen. Jag gillar den för att den har sitt avstamp i en så trygg situation, och utvecklas till något fasansfullt samtidigt som den är extremt trovärdig. Den ställer frågor om hur bra man faktiskt kan känna en annan människa, och om man någonsin verkligen lär känna dem helt och hållet.

Gemensamt för alla bokens berättelser är hur mörka de är, och hur det mörkret inte kommer utifrån, utan inifrån. Nattsvart, stjärnlöst är en upptäcktsresa i mörkret inom oss, och vad som händer när en helt vanlig människa hamnar i en okänd situation. Här kommer vi också till det som jag tycker är Kings största styrka, nämligen förmågan att göra sina huvudpersoner så extremt mänskliga, så lika dig och mig, att inget av deras beslut känns otrovärdigt eller märkligt. Är det inte så här vi alla skulle handla när vi försöker räkna ut vad som är rätt och fel, och samtidigt behålla det liv vi känner oss hemmastadda i?

King skriver i sitt efterord att han aldrig varit intresserad av ”ovanliga människor i vanliga situationer”, utan det rakt motsatta – vanliga människor i ovanliga situationer. Här sätter han ord på precis det jag menar. Precis det jag älskar så med King, det som gör honom intressant som författare. Igenkänningsfaktorn. Och rädslan som ligger i just igenkänningen.

Nattsvart, stjärnlöst innehåller kanske inte Kings mästerverk, men det är en läsvärd samling. King rör sig på hemmaplan och även om det för en van King-läsare som undertecknad kan kännas en smula hemtamt och förutsägbart, så är det detta som King kan bäst. Under läsningen av Nattsvart, stjärnlöst, så är du i Stephen Kings vana händer, på både gott och ont.

”Full Dark, No Stars”, 2010

Jag antar att jag borde kunnat räkna ut det själv...

... men den här filmen var verkligen skitdålig. Oscar Wilde skulle väl ha vridit sig i sin grav. Jag vet att jag vred mig i tv-soffan. Förhoppningsvis är nästa filmatiseringen jag tänkte se  (Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro)  bättre.

Dorian Gray, 2009