Årets böcker

Då var det alltså dags igen. Jag är hemma i Skåne på jullov och har dessvärre legat magsjuk, vilket tillsammans med den vanliga julstressen väl förklarar min frånvaro. Hur som helst - listan över lästa böcker år 2012, coming right up. Som vanligt inkluderar den inte omlästa böcker. Här är den, i kronologisk ordning:

Min bror och hans bror av Håkan Lindquist
Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Spelar roll av Hans Olsson
Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe
En förlorad värld av Evelyn Waugh
Punkindustriell hårdrockare med attityd av Louise Halvardsson
The Fault in Our Stars av John Green
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky
Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker
Purpurfärgen av Alice Walker
Strax efter solnedgången av Stephen King
Att göra upp eld/Månansiktet av Jack London
På Y-fronten intet nytt eller jakten på den nya mansrollen av Peter Eriksson
Allt för min syster av Jodi Picoult
Fortfarande Alice av Lisa Genova
Den andra pojken av Willy Russell
Säg något av Laurie Halse Anderson
High Fidelity av Nick Hornby
Hembiträdet av Marie Hermanson
Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius
Stämplad av Catherine Atkins
Den nya Isabel av Katherine Mansfield
Nattvakt av Kit Whitfield
Dead Until Dark av Charlaine Harris
En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Bögslungan av Per Alexandersson
Lögnaren av Stephen Fry
Living Dead in Dallas av Charlaine Harris
Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Matilda av Roald Dahl
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde
Nattsvart, stjärnlöst av Stephen King
Never let me go av Kazuo Ishiguro
Och vet inte vart av Astrid Flemberg-Alcalá
Naomi & Elys kyssförbudslista av Rachel Cohn & David Levithan
Vinterverk av Stephen King
Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz
Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Hjärtans fröjd av Per Nilsson
Om en pojke av Nick Hornby
Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell
Moab is my Washpot av Stephen Fry
Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Bara 45 stycken i år. Inte helt okej, faktiskt, med tanke på förra årets 68. Visserligen har jag pluggat en termin i år, vilket såklart är en av anledningarna till att jag inte hunnit läsa så mycket som jag velat, men jag tror faktiskt att jag hamnat i en liten svacka i år som jag hoppas att jag snart tar mig ur.

Årets höjdpunkter har utan tvekan varit de två sjukdomsskildringarna The Fault in Our Stars av John Green och Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (där andra delen snart kommer ut - räkna med att jag står i kö på onsdag). Även Den andra pojken av Willy Russell var en av höjdarna med sin brittska blandning av humor och tragik.

Av de klassiker jag läste i år var Räddaren i nöden av J.D. Salinger den solklara favoriten, tätt följd av de två korta novellerna Att göra upp eld och Månansiktet av Jack London. 

Det finns mer av Stephen King i år också, och för vad jag tror är första gången så har jag listat böcker i år som inte är romaner. På Y-fronten intet nytt och En riktig våldtäktsman, av Peter Eriksson och Katarina Wennstam, är båda fackböcker som dragit åt sig min blick på biblioteket. Jag skrev aldrig några recensioner om dem, men jag rekommenderar dem ändå högt, för det var enormt läsvärda böcker.

Annars kvarstår homotemat från förra året till viss del med böcker som Min bror och hans bror, Spelar roll, En förlorad värld och Torka aldrig tårar utan handskar - med flera, och årets längsta bok blev Flickan från ingenstans av Justin Cronin, med 907 sidor (den kortaste? Novellen Den nya Isabel av Katherine Mansfield, på 32 sidor, efterordet inräknat).

År 2013 siktar jag på lika varierade böcker, men helst lite fler än 45. Gott nytt år!

Så många filmatiseringar!

Så kan vi ju prata om hur många filmatiseringar av böcker det kommer just nu. Själv har jag inte läst varken The Hobbit eller Life of Pi, men jag blir mer och mer intresserad (fast jag tycker nog att Martin Freeman kan pallra sig tillbaka till England och snälla, snälla göra säsong 3 av Sherlock. Jag har allvarliga abstinensproblem).

Hur som helst, några av filmerna jag skulle vilja se är The Perks of Being a Wallflower, som jag läste i år. Den var bra, lite av en Räddaren i nöden för vår generation. Fast jag får erkänna att jag háde alldeles för höga förväntningar på den för att den skulle slå mig som riktigt, riktigt bra. Trailer:



Sen har vi ju Breaking Dawn del 2. Jag vet, jag vet, men jag vill faktiskt se den. Kan ju vara kul att se vår mjäkiga Bella vara lite mer badass. Och just Twilight-filmerna tappar ganska mycket när man ser dem på dvd, så helst vill jag gå till en bio innan den slutar gå helt.



Vad mer? Daniel Radcliffe spelar tydligen huvudrollen i den kommande filmatiseringen av Horn, och den vill jag definitivt se.  Stephenie Meyers icke-twilightiga bok The Host blir också film. Och sen kommer de göra en nyfilmatisering av Stephen Kings Carrie, och det kan ju bli intressant. Teaser:

Årets önskelista

Ingen recension den här veckan heller, är jag rädd för. Jag är ledsen, det känns hemskt att för första gången förneka bloggen på det här viset, men jag har helt enkelt inte tiden att läsa. Men jag håller på med Mrs Dalloway av Virginia Woolf till skolan, så håll tummarna (dock är jag mer än lovligt otaggad på just den boken. Har inte kommit så långt men shit vad jag tycker den är trist).

Iallafall tänkte jag presentera de böcker jag helst skulle vilja se under granen i år. På önskelistan finns som vanligt mest romaner:

Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson är först ut på listan. Jag vet ganska lite om vad den handlar om, mer än en roadtrip, våld och droger, typ. Men jag vill läsa den och har varit på väg att köpa den otaliga gånger.

Alice i underlandet av Lewis Carroll. En klassiker jag varit på väg att läsa flera gånger men ändå inte kommit mig för med. Det är dags!

Paper Towns av John Green. Vet inte så mycket om den här heller, men efter att ha läst The Fault in Our Stars vill jag läsa allt denne man någonsin skrivit.

 

An Abundance of Katherines av John Green. Se ovan.

Priset man betalar av Lionel Shriver. Jag tjatar om det, men jag träffade ju Lionel Shriver för ett par år sedan och blev totalt starstruck. Och nu vill jag läsa allt hon skriver. Men hon har ett språk som är ganska tungt och därför har jag inte kommit mig för med att läsa mer än två romaner. I hyllan väntar fortfarande Dubbelfel, men ärligt talat är jag mer intresserad av den här.

Förutom de romanerna vill jag hemskt gärna ha en synonymordbok också :) Vi får se vad tomten har med sig! Vilka böcker önskar ni er?

So many books...

... so little time. Igår hade vi litteraturseminarium om egenvalda böcker och min böcker-att-läsa-lista växte ganska mycket. Kvinnan i sanden av Kobo Abé, Aniara av Harry Martinson, och alla Muminböckerna av Tove Jansson hamnade nu på listan, de med. Min lista är så lång att jag förmodligen kommer dö innan jag hunnit läsa hälften.

Glad boknörd

Kolla vad som kom med posten idag! Har väntat i flera veckor, men till sist, när man just börjat misströsta, låg paketet från USA där i brevlådan.

För er stackare som inte haft nöjet att läsa Räddaren i nöden av J.D. Salinger än (eller The Catcher in the Rye som den heter i originaltappning), så är tröjan en referens till vår käre huvudperson Holdens sätt att hela tiden kalla människor för phonies. Det är en fantastiskt bra bok och jag hoppas att alla läser den någon gång i sitt liv. Själv väntar jag på rätta tillfället att läsa om den, fast på engelska.

Tröjan finns här, på DFTBA Records. DFTBA står för Don't Forget To Be Awesome och är mottot för internetfenomenet Nerdfighteria som jag inte kan göra tillräckligt med reklam för.

Mer nördkläder åt folket!

Klart!

Sådär ja, nu finns arkivet med länkar till alla recensioner i spalten till höger. Hope you like!

Nytt arkiv på g

Yes, jag jobbar på en länklista till alla recensioner nu. Men det tar sin lilla stund, för det finns en hel del. 159 stycken för att vara exakt. Men I'm working on it!

Veckans recension: Vägbygge av Stephen King alias Richard Bachman

Vägbygge har, tillsammans med Geralds lek och Väktarna, länge varit en av de få Stephen King-böcker som jag inte läst. Vägbygge är en av de böcker som King gett ut under pseodonymen Richard Bachman, och precis som de flesta andra Bachman-romanerna skiljer sig Vägbygge en del från Kings vanliga repertoar. Bachman-böckerna står ut eftersom de är mycket mer samhällskritiska än några andra av Kings romaner, de innehåller sällan några övernaturliga element, och handlar nästan alltid om en enskild individs kamp mot överheten.

Vägbygge innehåller allt detta, och är en typisk Bachman-bok. Den handlar om den drygt fyrtioårige Barton Dawes, vars liv är tryggt och hålls på plats av hans arbete, hans hem och hans fru. Men när myndigheterna i staden bestämmer sig för att utöka motorvägen i staden påverkas hela Barts liv. I vägen för vägbygget ligger nämligen inte bara tvättfirman där han är förman, utan också hans hem. Och någonting slår slint hos Bart, som snart är på god väg nerför galenskapens brant. När hans fru lämnar honom har sista spiken hamrats i kistlocket och ingenting kan stoppa honom längre.

Det första som slår mig när jag läser Vägbygge är att det är väldigt kul för mig som King-fantast att läsa de böcker han skrev i Richard Bachmans namn. Även om språket, karaktärerna och i viss mån också handlingen inte skiljer sig särskilt mycket från vad King normalt använder sig av, så finns det något i Bachman-romanerna som är väldigt annorlunda, något som jag skulle vilja beskriva som ren samhällskritik. Barton Dawes får stå för den lilla människan som kläms åt när myndigheterna bara tänker på pengar. Samtidigt är den här boken en skickligt uppbyggd skilding av en man som långsamt blir en aning galen, men också helt och hållet sig själv i processen. Det handlar om maktlösheten inför det ansiktslösa förtrycket som myndigheterna och regeringen utgör, men allting är uppbyggt på en stadig grund av mänsklighet som gör att sympatin för Barton Dawes är väldigt stor.

Visst kan jag ibland tycka att det blir lite enformigt att följa Bart i hans ovilja att rucka på sitt liv, men samtidigt ser jag så tydligt vad boken vill ha fram att jag inte riktigt tycker att det spelar någon roll. Precis som många av Kings romaner hade man nog kunnat stryka ungefär en tredjedel av boken utan att det skulle ha gjort någon större skillnad, men jag är van vid hans sätt att skriva och tänker inte så mycket på det. För trots allt finns det där drivet här, den där berättarglädjen som jag pratat så mycket om i relation till Kings tidigare verk. Och med Bachman-böckerna känns det som om det finns ett budskap, någonting större än verket i sig som författaren vill fokusera på, och det gör att jag ursäktar den ibland långtråkiga handlingen mer än vad gör i hans andra böcker.

För jo, handlingen är ganska förutsägbar. Redan i första kapitlet får man reda på att Bart har varit och köpt vapen, och resten av boken är på många sätt bara en väntan på att han ska ta fram dem och använda dem. Det är en enkel handling som jag faktiskt kommer på mig själv med att tänka på som väldigt manlig. Det är mycket vapen, mycket män överlag, och i princip hela boken grundas på tanken att mannen är hemmets stöttepelare, den som tjänar pengarna, och den som beskyddar sitt hem till varje pris. Kanske är det en förutsättning för att romanen ska fungera, eller för att väcka igenkänningen hos läsaren, men jag kan inte låta bli att uppfatta det hela som aningens för amerikanskt och aningens för gubbigt. Sedan påminner jag mig om att boken börjar få några år på nacken och faktiskt utspelar sig på sjuttiotalet, och jag känner mig lite bättre till mods, men ändå inte helt och hållet.

Men hursomhelst gillar jag den här boken. Den är ingen höjdare och ligger bara någonstans under Okej-strecket när det kommer till mätaren över Kings bästa böcker, men jag kan ändå inte påstå att jag inte tycker om den. Den är en intressant skildring av en vanlig individs gång från duktig medborgare till upprorsmakare, det är en väl utformad story om än lite väl förutsägbar, men framförallt har boken ett budskap som den tror på. Den babblar aldrig ut i ingenting. Det finns en mening med att den existerar, och det känns viktigt.

”Roadwork”, 1981

Direkt upp på önskelistan

Aaaaaah, jag lider av ännu en attack av JAG MÅSTE HA DETTA. På grund av anledningar. Så det så.

Det är affisher med motiv från böcker. Gjorda av hela romanen! De mörka delarna är bokstäver, och man kan ha hela boken på väggen. Jag menar, gud. Titta!

White Fang av Jack London

Alice in Wonderland av Lewis Carroll

Eller varför inte The Origin of Species av Darwin?

Du hittar alla titlarna här: http://www.litographs.com/collections/all (och det finns många!)

Veckans recension: Moab is my Washpot av Stephen Fry

Stephen Fry. Åh gud, Stephen Fry. Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med honom från början, men nu har han kvalat in på listan över mina idoler (där han finns tillsammans med J.K. Rowling och Stephen King). Mest har jag sett QI som han är programledare för, men sedan jag sett alla avsnitt har jag nördat ner mig i intervjuer, dokumentärer, klipp, sketcher och naturligtvis också böcker av Stephen Fry. Min slutsats hittills är att den här människan borde vara världspresident.

Ni kanske minns att jag läste Lögnaren och var sådär måttligt imponerad? Nu bestämde jag mig för att istället prova på Frys första självbiografi, Moab is my Washpot – som faktiskt är väldigt lik Lögnaren, på mer än ett sätt. Fry delar inte bara flera karaktärsdrag med Lögnarens Adrian, utan alla omgivningar och väldigt många omständigheter verkar vara direkt hämtade ur Stephen Frys eget liv. Vid sju års ålder skickas han iväg till en internatskola, och inser tidigt att han inte är bra på saker som gör elever populära. Han är inte duktig på sport, han kan inte sjunga och han är inte snygg. Det enda han verkar vara bra på är studier och framförallt ord. Han blir tidigt något av lärarnas mardröm – högljudd, kvicktänkt, rapp i käften och irriterande. Han utvecklar också en äventyrslust som får honom att ständigt bryta mot reglerna och hela tiden ljuga – ett beteende som så småningom kommer få honom relegerad och till sist också dömd till fängelse.

Moab is my Washpot kom ut första gången 1997, och är därför något ofullständig som självbiografi, vilket är ganska irriterande när man vet hur mycket den här människan hunnit med sedan boken skrivits. Å andra sidan sträcker sig boken bara till den punkt där Fry (eller Stephen? Man är nog på förstanamnsbasis med någon sedan man läst om deras barndom, självmordsförsök och sexliv skulle jag tro) just fått reda på att han ska få ta proven för att komma in på Cambridge, och väljer att utesluta det som kommer senare – berömmelsen och kändisskapet till exempel. På många sätt är Moab mer en biografi över Stephens skolgång snarare än hela hans liv.

Det finns en sak som är irriterande med den här boken, och det är att den förutsätter väldigt mycket kunskap hos läsaren – inte bara vem Stephen Fry är, utan också vad han är känd för, vem han jobbat med, och sist men inte minst kräver den enormt mycket kunskap om den brittiska skolgången, brittisk kultur och för den delen kunskap om England i sig. Det är helt enkelt inte en bok för någon som inte bor i United Kingdom, och det märks. Det är förmodligen också anledningen till att bara Lögnaren blivit överstatt till svenska, och resten av Stephen Frys böcker får man snällt läsa på originalspråk.

 

Skolgången slår mig som nästan skrattretande stereotypsik. Jag trodde bara det var Hogwarts som såg ut så här, men här märker jag verkligen att Englands skolor faktiskt ser ut som Hogwarts. Det är extremt märkligt för mig som svensk, och till och med ganska roande. Elevhem, prefekter, matsalar, frukost, skoluniformer, sjöar och lärare som bor på skolan – här har ni hela baletten, hämtad ur verkligheten. Herregud, säger jag bara. Det hela är extremt främmande för mig, men samtidigt ganska tilltalande på det där väldigt brittiska viset. Det är roligt att läsa om, trots att det känns så långt bort och gammalmodigt för min del.

 

Som väntat när boken är skriven av en komiker så är Moab is my Washpot väldigt rolig på sina ställen. Det är en av bokens största behållningar, eftersom jag annars faktiskt inte tycker att den är så himla bra. Visst fattar jag att jag inte kan vänta mig att en självbiografi ska ha samma underhållningsvärde som en roman, men samtidigt finns det mycket som Stephen Fry gör i den här boken som får mig att sucka som läsare. Först och främst avviker han från ämnet så otroligt ofta. Och det hade väl varit helt okej, om det inte vore för att det ofta handlar om saker jag inte alltid förstår och ofta om saker som är så brittiska att jag inte ens får chansen att förstå dem. Han ägnar sig ofta åt att citera hela stycken ur andra böcker som handlar om historiska människor jag aldrig hört talas om, ägnar sidor åt att definiera olika ord (som hälsa och queer) och hoppar ofta fram och tillbaka i tid på ett sätt som ibland gör mig osäker på vad som händer när. Det gör att boken ger ett enormt spretigt intryck, och det är väldigt synd.

 

Dessutom blir jag, som alltid när det kommer till självbiografier, osäker på hur mycket jag kan lita på författaren. Hur kan han komma ihåg den här konversationen? sitter jag och tänker när han blir utskälld av rektorn vid elva års ålder. Hur kan han minnas allt detta, när jag själv knappt minns i vilken ordning mina minnen från skolan kommer?

 

Men trots att Moab is my Washpot är spretig, trots att den är förvirrande och trots att jag inte alltid är med på noterna så gillar jag den här boken. Den var inte så bra som jag trodde att den skulle vara och inte så upplysande som jag önskat, men Stephen Fry kan onekligen skriva, och att läsa om hans liv ger mig ännu mer förståelse och respekt för vem han är. Jag önskar bara att han inte uteslutit mig som läsare så mycket, för det är ofta så det känns - som om boken är skriven för någon annan än mig.

”Moab is my Washpot”, 1997