Helt och hållet Stephen King - dedikationer, del 3

Eftersom jag äger så många böcker av skräckförfattarnas gigant, så är alla dedikationer hämtade ur enbart Stephen King-böcker den här gången. Jag äger nästan 60 böcker av honom, och således enhel del dedikatkioner. Många av dem är enkla, i stil med "Den här är till" och "Den här boken tillägnas" men det finns också några som är intressanta, och inte minst gåtfulla. Här är de.

Den första dedikationen kommer från Lida, boken om en författare som tas tillfånga av ett galet fan.

Nummer två är från Eldfödd.

En av de mest gåtfulla kommer från Sömnlös.

 Sedan har vi den här, från Det, som jag tycker är ganska fin.

Det intressanta med den här är att den kommer från Vägbygge, som är en roman King skrev under pseodonymen Richard Bachman. Och ja, jag var ju tvungen att kolla upp Ordspråksboken 31:10 - 28, som handlar om "Den goda hustrun" och hur hon är och beter sig.

Många av Kings böcker är dedikerade till hans fru, Tabitha. Eller Tabby, som han också ofta kallar henne. Pestens tid är en av dem.

 Mardrömmar består av fyra längre berättelser, varav Langoljärerna är den första. Kryptiskt värre.

Den sista långnovellen i Mardrömmar är Solhunden. En väldigt kryptisk dedikation här med, men jag har en liten misstanke om att "tigrarna" möjligtvis är något sportlag som man helt enkelt inte fattat när man gjorde översättningen. Vad tror ni?

Vargarna i Calla är femte boken i Det mörka tornet-serien. 

Och Det mörka tornet är den sista. Precis som J.K. Rowling dedikerade den sista av Harry Potter-böckerna till läsaren själv gör King samma sak här. "Ständige läsare", eller "Constant Reader" är namnet han gett sin trogna fanbase och i många förord talar han direkt till en med det smeknamnet. Så också här, i en av mina favoritdedikationer.

Veckans recension: Kometen kommer av Tove Jansson

Kometen kommer är den första regelrätta boken i serien om Mumintrollen, om man förbiser den prologliknande Småtrollen och den stora översvämningen.
I Kometen kommer återser vi Mumintrollet och hans mamma och pappa, samt det lilla djuret som fått namnet Sniff. Det är sommar i Mumindalen och allting är vackert och varmt och vänligt. Sniff har hittat en egen grotta och Mumintrollet dyker efter pärlformade stenar i havet. Men så kommer en storm, och Bisamråttan kommer för att söka skydd i det blå Muminhuset. Han säger att stormen inte är naturlig, att den har något att göra med den svarta världsrymden och den röda komet som närmar sig Mumindalen med sin svans av eld.

Trots att jag läst Sent i november och vet hur bra de här böckerna är, så går det inte att upphöra att förvånas. De är tunna och tryckta med stor stil och det tog mig bara en dag att läsa den här, men trots det, och trots att de är skrivna för en betydligt yngre publik så är Kometen kommer fängslande och otippat bra.

Det som fascinerar mig mest är hur boken har så många olika nivåer – den går att läsa som en äventyrsberättelse rakt upp och ned, om hur Mumintrollet och Sniff är ute på äventyr och träffar olika figurer och tar sig igenom farligheter, men denna barnvänliga yta är en tunn fernissa över ett avgrundsdjupt mörker som ger hela boken en vuxen och svart ton. Det är märkligt, men jag var faktiskt riktigt illa till mods under stora delar av läsningen. Boken tar upp hur svårt det är att vara väldigt väldigt liten när rymden är så stor och mörk, och pekar ut att vi alla är obetydliga när man tänker på hur små vi faktiskt är. Det är fascinerande hur boken kan lyckas vara både lättsam och allvarlig samtidigt på det sättet.

Jag är också glad att jag nu äntligen blivit introducerad till så många av de viktiga karaktärerna. I Kometen kommer träffar läsaren för första gången Snusmumriken, som jag är lite halvt förälskad i, men också Snorkfröken och en mer utvecklad version av Sniff, som bara gick under namnet “det lilla djuret” i Småtrollen och den stora översvämningen. Det känns bra att äntligen vara på väg in i Muminvärlden, och jag är lättad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Det bådar gott inför de delar som återstår.

Sammanfattningsvis är jag väldigt förtjust i den här boken och den här serien, som använder sig av de små fantasidjuren för att upptäcka mörkret som snarare finns inuti läsaren själv än i de dramatiska landskapen och farorna som den beskriver. Den är fantastiskt välskriven och har fina karaktärer som jag vill läsa vidare om. Nästa bok i serien heter Trollkarlens hatt och ska läsas så snart som möjligt.

“Kometen kommer”, 1968 (tidigare “Kometjakten”, 1946)

Sträckläsning väntar

Jag har spenderat nästan en vecka på Gotland med att ta det lugnt, leka med en dalmatiner vid namn Benjamin och läsa Kvinnan i sanden och Trollkarlens hatt. Och när jag kom tillbaka hem till Skåne låg minsann ett paket från Bokus och väntade på mig. Jag kan knappt bärga mig. Om man kan läsa skiten ur något så kommer jag definitivt göra det nu.

Veckans recension: Ormringen av Elvira Birgitta Holm

Ormringen är uppföljaren till Månskensvargen, en bok som jag blev så positivt överraskad av att jag var tvungen att läsa fortsättningen. Dock märkte jag fort när jag började på Ormringen att jag glömt mycket av första boken, och egentligen var det enda jag hade en minnesbild av hur mycket jag tyckte om den, min förvåning över hur bra jag tyckte den var och så cliffhangern på slutet som var det som lockade mig allra mest att läsa andra delen. Det är synd, för trots att baksidan på Ormringen utlovar att den är en fristående fortsättning på Månskensvargen, så kan jag omöjligt hålla med. Viss förkunskap krävs för att man ska förstå den här boken, och att ha glömt delar av den första är något som jag upplevt som ett stort handikapp i läsningen. Att inte ha läst första boken alls skulle vara extremt förvirrande.

Vi följer återigen Ylva och Mikael, två tonåringar på resa genom 1350-talets Sverige. I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande är märkt efter all död. Mikael när sitt brinnande hat och sin längtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bär hans barn och som han är ohjälpligt bunden till. Bunden är han också av ringen som han bär, ringen som föreställer en orm som biter sig själv i svansen. Mikales löften om hämnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till både Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördärvet.

Det är svårt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra läsnöjet för den som vill ge sig på den, eftersom den bygger mycket på att saker utvecklas runt situationerna medan man läser. Att faktiskt uppbåda energin att läsa den här tegelstenen till att börja med är lite av en bedrift bara i sig – det är en bok på över sexhundra sidor, och även om skrivsättet, all dialog och kapitelbyten underlättar läsningen mycket, så kvarstår ändå faktumet att det är en bok som är full av medeltida ord och som ofta drar igång relativt långa beskrivande stycken. Detta hjälper naturligtvis boken genom att grunda berättelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kan bli lite väl mycket beskrivningar av städer, kustlinjer, gatstenar och torg.

Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog. Det skapar en trovärdighet som är beundransvärd och som jag känner igen från Månskensvargen. Detsamma kan väl egentligen sägas om miljöbeskrivningarna också, men ibland känns de helt enkelt inte relevanta för berättelsen och är delar som rent av inbjuder till skumläsning.

Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen är hur fantastiskt bra den här romanen, och dess föregångare, lyckats med att väva ihop sin trovärdiga medeltida miljö och karaktärer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men också transsexualitet, diskriminering och frågor om könsroller och feminism. Det är väldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till läsarens egen vardag och det moderna samhället.

Jag är också ganska förvånad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den står på ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga ämnen, tvärtom, men på något vis missleder den medeltida och äventyrslika handlingen mig, och när saker som våldtäkt, skuld och skam kommer på tapeten blir man på något vis tagen på sängen. Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig läst maken till, föregångaren undantagen. Det är ett av romanens allra mest attraktiva drag, som också gör den mer trovärdig som berättelse.

Tyvärr måste jag ändå säga att boken inte alls lämnar mig med samma positiva och exalterade känsla som den förra. Ormringen är på många sätt en mer komplex roman än vad Månskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har många fler karaktärer att hålla reda på och jag har svårt för att skilja de olika personerna ifrån varandra. De jag faktiskt är intresserad av är Ylva och Mikael, och kanske också den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berättelsen är så överhopad av karaktärer när få av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta känns de enbart som stöttor för de två huvudpersonerna, hävstångar för att de ska ta sig runt, och det får dem att kännas platta och onödiga. De många intrigerna mellan karaktärer engagerar mig inte särskilt, utan det är egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker är intressant, och jag är besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer på detta än vad den faktiskt gjorde.

Tyvärr finns allt som jag tycker är bra med Ormringen redan; de tunga frågorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskänslan – allt detta fanns faktiskt i Månskensvargen. Ormringen tillför en mer bestämd känsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog väntat mig någonting mer. Nu återstår väl att se om det kommer också en tredje bok. En liten del av mig vill ändå veta vad som händer Mikael och Ylva, men frågan är om entusiasmen kommer räcka till.

”Ormringen”, 2012

Loppisskörd

Den årliga loppisen på Kämpavallen i Janstorp gav resultat den här gången också. I år fick jag tag på inte mindre än fjorton böcker för 120 kronor. Däribland Tusen och en natt i sex band, just de böckerna som jag beundrat i bibliotekets magasin, med illustrationer i färg. Jag har ingen aning om ifall de här böckerna är värda något; de ser fina ut men jag kan inte hitta något årtal i dem och det möjligt att skenet bedrar. Oavsett så tycker jag att de är väldigt vackra och jag är glad att jag fått tag på dem till slut, så billigt dessutom. Återstår dock att se om serien slutar med sjätte bandet eller om det finns fler.

Vidare hittade jag en pocketutgåva av Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Jag har redan den boken sedan tidigare, men eftersom den är så fruktansvärt ful tänkte jag att det kan vara en idé att byta ut den mot den här, som är något snyggare.

Gulliver's Travels hittade jag också, och även om jag är osäker på om jag kan läsa ett så gammalt verk på engelska så kan det ändå vara värt något att ha en fullständig utgåva av den boken.

Just- So - Stories av Rudyard Kipling är nog min favorit bland de här; en otroligt fin liten inbunden bok med originalillustrationer. Blev lite förvirrad först när jag upptäckte att boken har ett hakkors på omslaget, innan jag kom ihåg att symbolen är äldre än nazismen och att den är ett soltecken. Boken är för övrigt tryckt 1908.

Bob Hanssons Gunnar säger jag inte heller nej till, och sen hittade jag två böcker av Maria Gripe - Tre trappor upp med hiss och I klockornas tid. Gripe har skrivit några av mina favoritböcker och jag har länge velat läsa mer av henne, och i och med biblioteks gallring av hennes böcker när jag jobbade där, så har jag haft möjlighet att bygga upp en väntande samling av hennes böcker under det senaste året.

Varg-Larsen av Jack London har jag varit på jakt efter ett tag. Det grämer mig att jag faktiskt ägt den boken en gång i tiden, men skänkt bort den eftersom jag inte var intresserad av den just då. Nu har jag den dock igen, om än med ett långt fulare omslag.

Sist ut är På stranden av Nevil Shute, en bok jag blivit tipsad om för flera år sedan men som jag inte fått mig till att läsa. Nu när jag äger den blir det kanske ändring på det.

Veckans recension: Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Det här är en ungdomsbok som jag blivit tipsad om för länge sedan och som jag haft ögonen på sedan dess. Med sitt speciella upplägg står den verkligen ut från mycket annat som jag läst. Boken är nämligen uppbyggd kring ett lappsystem, som en slags modern brevroman.

De två lappskrivarna är femtonåriga Claire och hennes mamma. De går ständigt om varandra och är sällan hemma samtidigt. Därför sker nästan all deras kommunikation via lappar som de sätter upp på kylskåpsdörren i köket. När Claires mamma blir allvarligt sjuk får läsaren följa händelseförloppet genom att läsa deras meddelanden till varandra.

Upplägget är egentligen det enda som gör att den här romanen är riktigt läsvärd. Själva berättelsen i sig är knappast unik, men sättet som den berättas på är det definitivt. Sidorna i boken är tillochmed gulfärgade som post-it-lappar vilket tillsammans med det handstilsliknande typsnittet förstärker känslan av att det är riktiga lappar som man läser. Jag var rädd att jag som läsare ibland skulle uppleva att trovärdigheten spricker eftersom det blir så många luckor som författaren måste fylla ut med förklaringar, men faktum är att det funkar oväntat bra.

Livet på en kylskåpsdörr är enormt lättläst på grund av hur korta styckena är och lämnar mycket av arbetet åt läsaren, vilket uppskattas. Det finns också en stor igenkänningsfaktor i relationen mellan mamman och den tonåriga dottern, som försöker älska varandra så gott det går i varandras bortvaro. Det finns också en stor mänsklighet som kommer från hur nära man kommer de två karaktärerna utan att de tvingas på en, och genom att ta del av deras högst vardagliga bestyr – töm diskmaskinen, handla det på denna listan, jag önskar mig detta i födelsedagspresent. Det är vardagliga ting och listor och påminnelser av den sort som alla skriver. Trots att jag läste boken på så kort tid hindrade det inte tårarna från att komma, och faktum är att boken är väldigt sorglig.

Även om relationen mellan mamma och dotter gestaltas på ett vackert och gripande vis som vittnar om stor kärlek och respekt så finns det också någonting djupt tragiskt i att läsa deras berättelse på det här sättet, och inse att de nästan aldrig träffar varandra, trots de allvarliga sakerna som håller på att hända dem. Det påminner en om att tid inte är någonting vi har massor av, som vi gärna vill tro, utan att den rinner ut för oss alla och man bör ta vara på den och varandra medan vi kan. På det sättet skapas ett väldigt djup i romanen som vid eftertanke närmast påminner om en slags samhällskritik.

Kort sagt är Livet på en kylskåpsdörr en välskriven roman som lyckas fungera ovanligt väl trots att den aldrig beskriver karaktärernas utseenden eller miljöerna de befinner sig i, och man ser dem och deras kylskåp framför sig ändå. Den här boken är själva sinnebilden för uttrycket Less is more, och den lyckas få fram sitt budskap utan att för den sakens skull bli klyschig eller skriva mig på näsan.

”Life on the Refrigerator Door”, 2007

T-shirt-craving

Asghajggffh. Out of Print har nya t-shirts till salu - bland annat den här, Den långa flykten av Richard Adams. Vilken råkar vara en av mina favoritböcker. Seriöst, ni anar inte hur illa jag vill ha den här tröjan just nu.

Feta mödrar och tamburinmän - dedikationer, del 2

Dags för andra delen av dedikationerna jag har i min bokhylla. Del ett kan ni hitta i arkivet under etiketten "Dedikationer".

Först ut är den här, från Varför deppar Gilbert Grape av Peter Hedges - naturligtvis refererar den till boken, där huvudpersonens mamma är gravt överviktig och pappan död.

Det roliga med den här är att den kommer från En hjärtformad ask av Joe Hill. Hans pappa är - just det - Stephen King.

Hunter S. Thompson dedikerade sin kultroman Skräck och avsky i Las Vegas till Bob Dylan själv. Om man får tro Wikipedia ordnade han också så att hans aska sköts ur en kanon på hans begravning till tonerna av just den här låten.

Här har vi en dedikation till en bok som jag inte läst än, nämligen Dubbelfel av Lionel Shriver. Vad jag vet är iallafall att den handlar om en kärleksrelation som utvecklas till en tävling mellan de två älskande, och att Jonathan är Shrivers man. So it makes some kind of sense iallafall.

Khaled Hosseini dedikerar sina böcker till samma personer - Haris och Farah, samt olika grupper av människor i Afghanistan som behandlas i hans böcker. Förra gången var det kvinnorna, i Flyga drake är det barnen.

Tills nästa gång ska jag leta vidare i hyllan efter fina dedikationer som är värda att blogga om. Och så hoppas jag på att läsa klart Ormringen av Elvira Birgitta Holm innan veckan är slut.

Veckans recension: Ormfågel av Mats Wahl

Ormfågel är en bok som stått i min hylla ett tag, men mitt intresse för den har varit svalt. Men så ville jag läsa en ungdomsbok och plockade ner den från hyllan. Rent utseendemässigt är boken ganska intetsägande. Varken titeln eller baksidetexten säger mig särskilt mycket och därför läste jag boken helt utan att ha en aning om vad den handlade om.

Som det visar sig handlar den om Ellen, som är fjorton år gammal och just flyttat in i en ny lägenhet med sin mamma, som är alkoholist. Ellen ska börja i en ny skola, men hon märker snart att stämningen där är hotfull och obehaglig. Brandlarmet startas jämt och ständigt, tjejerna blir tafsade på i korridorerna och lärarna vågar inte längre säga ifrån. Det hela är dömt att urarta, och utan att veta det står Ellen i skottlinjen.

Den här boken är tydlig i sin roll som ungdomsbok men känns ändå ganska otillgänglig på något vis. Språket är enkelt och torftigt, med enstaka instuckna meningar som har en mer poetisk, något klyschig ton och skär sig mot resten. Boken jobbar mycket med gestaltning genom dialog, som jag ofta upplever som hackig, osammanhängande och otrovärdig i sin spretighet. Ofta pratar karaktärerna om saker som inte för berättelsen framåt, som är ointressata för handlingen och som bidrar till att göra bokens personer stereotypiska och trista.

Det boken vill ha fram – och som den poängterar med ett övertydligt varnande efterord – handlar om skolbränder, som förekommer så ofta i boken att slutet på inget sätt är en överraskning. De olika faktorerna som bygger upp till bokens klimax är så tydliga att vägen mot tragedin är överdrivet utstakad.

För Ormfågel är en tragedi och ingenting annat. Tyvärr struntar författaren i att knyta ihop alla de trådar som plockats upp genom bokens gång – Ellens mamma med sina alkoholproblem, till exempel, eller klasskompisen Max som spelar stor roll i Ellens liv. Boken har också många bikaraktärer som det pratas mycket om men som är totalt onödiga för handlingen, till exempel Ellens morfar, Max äldre bror och skolans nya rektor. De är alla karaktärer som känns viktiga men som sedan bara släpps till förmån för olyckliga omständigheter. Faktiskt påminner mig den här boken om ett citat av Stephen King: “En tragedi är en tragedi, och i slutändan är alla tragedier korkade. Ge mig ett val och jag väljer En midsommarnattsdröm över Hamlet varje gång. Vilken dåre som helst med stadiga händer och en fungerande uppsättning lungor kan bygga ett korthus och sedan blåsa ner det.” Precis så är det i den här boken.

När jag läst ut boken lämnas jag kvar med en hopplös känsla av att ha slösat bort min tid. Det här är skrämsellitteratur som känns som om den vill peka ut ett viktigt problem, men som trasslar in sig i en massa onödigheter och övertydligheter på vägen dit. Ingenting av det som händer innan bokens sista sidor är egentligen nödvändigt för någon handlingsutveckling. Ingenting spelar någon roll för berättelsens utgång, och jag förstår inte syftet med all bakgrundshistoria, alla bikaraktärer och bihandlingar som bara släpps vind för våg i slutändan med en liten anmärkning om hur förstörda allas liv är nu.

Det är också synd hur pass otydlig boken är med vad den faktiskt handlar om. Varför heter den Ormfågel? Ordet är viktigt för huvudpersonen Ellen, men jag som läsare får aldrig reda på varför och ordet spelar ingen roll för handlingen heller. Varför har man då valt att kalla boken det? Jag kan tänka mig flera olika sätt man skulle ha kunnat ta sig an scenariot i Ormfågel som skulle ha gynnat handlingen och karaktärerna och inte minst läsaren. För det är egentligen det som gör mig irriterad. Den här boken har potential, och med ett annat upplägg hade den kunnat vara riktigt spännande och bra. Nu är den sabbad av hur splittrad den är, och känslan man har efteråt är ungefär som jag föreställer mig att det skulle kännas om jag tog min mobiltelefon och med flit slängde den i golvet. Det skulle kännas - just det - väldigt onödigt.

”Ormfågel”, 2010

Drakars boningar och papperstvillingar - Dedikationer, del 1

Dedikerad till, eller tillägnad. Nästan alla böcker har en dedikation på någon av sina första sidor. Det är ganska nyligen som jag börjat titta närmre på många av dem och insett hur många av dem som är roliga, poetiska eller mystiska. Jag tänkte dela med mig av några av mina favoriter från min egen hylla, och fortsätta göra det i sommar - och kanske längre än så, beroende på hur många fina som jag hittar.

Dedikationerna i Harry Potter-serien av J.K. Rowling är alla väldigt fina. Den här är från sjätte boken, Harry Potter and the Half-Blood Prince.

Från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Den här dedikationen handlar om att få barn, eftersom boken i fråga är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver - en bok om mamman till en massmördare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.

En av mina favoriter är från Gökboet av Ken Kesey. Som så mycket annat låter det bättre på engelska: "To Vik Lovell, who told me dragons did not exist, then led me to their lairs."

Har du någon favoritdedikation?