Harry har hittat hem

Så här ser förresten min fina Harry ut i sin helhet på min vägg. Jag älskar den absurt mycket och ler typ varje gång jag tittar på honom. Annars fortsätter jag att läsa Den lille vännen - jag har kommit ungefär halvvägs nu.

Helgens aktivitet

Jag firar helg så här, med Donna Tartts Den lille vännen. Jag har sagt att jag ska läsa den så himla länge och nu är jag äntligen igång. Det är en riktigt tjock pocket, så vi får se hur lång tid det tar. Jag vet vad jag ska göra i påsk iallafall. Vad läser ni?

Fredagsfrågor

Det var ett tag sedan jag svarade på bokfrågor nu, så jag tyckte det var dags. Återigen stulna och fritt översatta från tumblr, så om någon vill stjäla vidare så varsågod (alla bilderna är dock mina). Eller ännu hellre, svara i kommentarerna så vi kan jämföra svar!

1. Om du kunde resa till en plats du läst om i en bok, vilken plats skulle du besöka?

Jag skulle åka till Hogwarts, helt klart, utan några betänkligheter. Strunt i Abarat och Fantasién och Sherwoodskogen - jag älskar dem alla men Hogwarts slår faktiskt allt. Tänk ändå, Stora salen, sovrummen, porträtten, ugglorna och spökena... Jag är fortfarande upprörd över att det inte finns på riktigt.

2. Om du fick vara bästa vän med en författare, vem skulle du välja och varför?
Det är en så svår fråga, för jag skulle inte vilja vara vän med de författare jag verkligen gillar. Jag tror att det skulle vara svårt att vara bästis med någon man idoliserar så mycket. Visserligen verkar Stephen King väldigt jordnära och rätt cool, men jag tror ändå inte att jag skulle kunna vara normal i hans sällskap. Dock kan jag inte läsa Stig Dagerman utan att önska att jag kunde typ fika med honom och ge honom en kram, så kanske Stig?

3. Finns det ett citat från någon bok som har inspirerat dig eller förändrat sättet du ser på saker? I så fall, vilket är citatet?
Jag samlar ganska maniskt på citat och det finns många som jag inte tröttnar på och som jag försöker hålla i minnet. Men väldigt nyligen tejpade jag upp ett nytt citat på min spegel - det är från Ett hem vid världens ände som jag läste för ett par veckor sedan, och jag tycker verkligen att jag har något att lära från det: "Vill det du vill med större hetta. Bli besvärligare och kräv mer. Annars kommer du aldrig att skapa ett liv som tar dig i bruk."

4. Om du kunde gifta dig med en fiktiv karaktär, vem skulle det vara?
Alltså, de flesta karaktärer man verkligen gillar är ju de intressanta, störda typerna man nog inte skulle stå ut med i verkliga livet. Men jag minns att jag hade en liten förälskelse i Henry från Tidsresenärens hustru, och han verkade hyfsat normal tror jag (förutom hans ofrivilliga tidsresande, det var ju en pain in the ass).

5. Om du kunde radera en karaktär från en bok, vem skulle du vilja göra dig av med? Kom ihåg att det kanske förändrar hela historien.

Jag gillade aldrig karaktären Mordred från Det mörka tornet-serien. Det var en så märklig och inkastad karaktär som jag aldrig tyckte fyllde sitt syfte ordentligt, och jag hade gärna sett att någon annan fick ta över hans roll i böckerna.

6. Har du någonsin läst en bok där du ville ha fler svar och nästan ville döda författaren för att hen lämnade boken med ett så öppet slut? Vilken bok i så fall?
Nej, riktigt så upprörd har jag nog aldrig blivit, även om jag såklart blivit irriterad ibland. Jag gillar inte öppna slut om de inte verkligen fungerar (ett bra exempel är den jättefina boken Spring! Fanny, spring! av John Reynolds Gardiner), utan jag vill gärna känna att jag kan ställa undan boken med en känsla av avslut. Lösa trådar måste bindas ihop så att man inte lämnas helt handfallen. En bok jag önskar var fristående är till exempel Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.

7. Vilket är det coolaste namnet du stött på i en bok? Skulle du kunna tänka dig att döpa ditt barn efter en fiktiv karaktär?
Jag gillar tyvärr oftast namn som inte riktigt funkar på svenska, haha. Men ibland börjar jag också gilla namn som jag från början inte alls tyckte var fina, för att karaktärerna var så intressanta. Angående om jag skulle döpa ett barn till typ Hermione så tror jag inte det, faktiskt. Jag har aldrig riktigt gillat tanken på att döpa barn efter andra personer, varken levande eller fiktiva, för då har de på något vis skor att fylla redan från födseln. Det känns inte riktigt schysst.

8. Vilken är din favorit bland klassiska romaner?

Det är ju lite olika vad man betecknar som en klassisk roman, men jag gillar flera stycken faktiskt. Först och främst kanske Skriet från vildmarken, men också Robin Hood, Djungelboken, Peter Pan och Wendy, Räddaren i nöden och Den store Gatsby.

9. Vilken var din favoritbilderbok som barn?

Jag minns att jag och min syster verkligen gillade Pixi-böckerna, de där jättesmå, särskilt en viss serie som handlade om pingvinen Lille P. Men det finns en bok som dyker upp lite varstans hemma hos folk med jättevackra oljemålningar i, som heter Vraket efter Taifun och som handlar om en pojke som vill lära sig att segla sin båt i luften. Den gillar jag mycket fortfarande, precis som Pettsson och Findus-böckerna och Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin av Elsa Beskow. För mig spelade illustrationerna stor roll redan när jag var barn, tror jag.

10. Köper du egna böcker, lånar du dem av vänner eller lånar du dem från biblioteket?

Det är väldigt blandat - jag lånar väldigt mycket från bibliotek och har alltid gjort, särskilt nu när jag jobbar på ett. Näst efter det köper jag böcker antingen i butik eller begagnade, eller så får jag böcker jag önskar mig på födelsedagar och julaftnar. Det händer att jag lånar av kompisar också, men det är betydligt mer sällan. 

11. Har du någonsin stulit förolämpningar från en bok och använt dem på riktigt? Hur gick det i så fall?

Alltså, jag har alltid velat testa det där, men jag tror inte att jag faktiskt har gjort det någon gång. Däremot händer det att jag blandar in citat eller budskap från böcker i det jag säger, eller försöker svära som någon i en bok (jag skulle ge vad som helst för att kunna spotta ur mig Kapten Haddocks tirader).

12. Vilken är din favoritförolämpning från en bok?

Oj, vilken fråga! Jag är säker på att jag stött på några riktigt bra, men just nu är mitt huvud tomt. Jo men just det - häromdagen tänkte jag på ett fantastiskt citat ur Stephen Frys Lögnaren som väl ändå får klassas som en slags förolämpning: "Då och då sprang pojkar i träningsoverall förbi dem med hela det dödliga uppsåt och den humorfria koncentrationen hos dem som uppskattar idrott."

13. Har du någonsin försökt mejla eller skicka brev till en författare? Svarade hen?

Jag vill helst inte bli påmind om det pinsamma brevet jag skrev till Stephen King när jag var femton, tack. Needless to say, så svarade han inte. Dock har jag faktiskt kommenterat en av John Greens videor på YouTube, varpå han lämnade ett svar på min kommentar, det kanske räknas? (det handlade om att jag plötsligt insett att jag läst hans böcker och sett hans videor utan att koppla att det var samma person. Han svarade att  jag inte var den första som hade svårt att koppla ihop hans personlighet med böckerna han skrev).

14. Har du en hög med böcker du vill läsa? Hur många ligger i den?

Ja, numera har jag en mer eller mindre permanent hög. Just nu består den av Fråga Alice, Anne Franks dagbok, Thérèse Raquin, Udda verklighet och Paganinikontraktet (de tre senare är till bokcirkeln jag är med i).

15. Hur många böcker äger du på ett ungefär?

Det var väldigt längesedan jag räknade efter nu. Jag gissar på någonstans mellan 600 och 700.

16. Finns det några låtar som får dig att tänka på vissa böcker eller scener ur dem? Vilka då?

En hel del, faktiskt! Visserligen lyssnade jag på The Smiths redan innan jag läste The Perks of Being a Wallflower, men jag tänker fortfarande på boken varje gång jag hör Asleep. Samma sak gäller låten Karma Police med Radiohead, som jag lyssnat länge på men som jag nu associerar till Steglitsan eftersom den citeras där. Sen finns det låtar jag upptäckt via böcker - nu allra senast var det Some of These Days med Ethel Waters, en gammal tjugotalslåt som spelade en viss roll i Äcklet. Och naturligtvis Let the Right One Slip In med Morrissey, som såklart påminner mig om Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.

17. Kan du nämna fem karaktärer vars namn börjar på H utan att kolla upp några? Bevisa det!

Okej, Harry Potter, Hagrid, Holmes som i Sherlock Holmes (räknas det?) Homsan och Harriet Cleve från boken jag läser just nu (Den lille vännen av Donna Tartt).

18. Gillar du lukten av nya böcker? Eller gamla böcker? Eller både och?

När vi gallrade riktigt gamla böcker på jobbet skrattade min chef åt att jag tog upp dem och började lukta på dem. Men vem kan låta bli? Jag gillar lukten av nya böcker också, men mest de riktigt gamla som luktar antikvariat och bibliotek.

19. Markerar du citat och stycken i böcker med lappar?

Nej, väldigt sällan. Jag skriver oftast av dem istället, eller nu i smartphonens tid - tar en bild.

20. Har du någonsin förstört en bok av misstag, typ kört över den med din bil? Eller har du förstört en med flit?

Jag har faktiskt förstört böcker med flit. En gallrad ungdomsbok och en reseguide blev material till pyssel och origami, och för bara några veckor sedan klippte jag ut konstverk ur gallrade konstbiografier. Av misstag har jag nog aldrig tagit sönder en bok, de är ändå ganska tåliga grejer. Det ska ganska mycket till innan de faktiskt går sönder (typ att man tappar dem i badkaret).

21. Har du haft någon kompis som förstört en bok du lånat ut? Hur reagerade du?

Det har hänt. Jag är visserligen av åsikten att böcker är till för att läsas, det finns liksom inte riktigt någon poäng i att ha dem om man tänker behandla dem som om de vore av glas. Dock finns det ju gränser; jag lånade en gång ut min pocketutgåva av Den gröna milen som visserligen var ganska medfaren redan, men efter att jag fått tillbaka den hade den lösa sidor och ett omslag som var så uppvikt att den fick ligga i press i flera veckor. Dessutom hade den blivit nedstänkt med vatten. Det var min bästa vän som lånat boken så jag höll god min, men innerst inne var jag besviken och ledsen, för det var en av mina favoritböcker. Till sist fick jag slänga den och skaffa en ny utgåva.

22. Har du någon gång läst en bok som påverkade dig så mycket att du inte kunde börja på en ny på flera dagar?
Ja, det har hänt flera gånger - till exempel med Steglitsan, Gökboet och Låt vargarna komma. 

Vad svarar ni på frågorna?

Recension: Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Jag var egentligen på jakt efter den engelska boken, med titeln We Were Liars, när jag upptäckte att den heter Kanske är det allt du behöver veta på svenska. Jag blev förvånad eftersom jag stått med boken i handen på biblioteket och varit lite halvt intresserad innan jag ställt undan den igen. Men nu har jag alltså läst den till slut.

Cadence är det äldsta barnbarnet i den gamla fina amerikanska familjen Sinclair, välbärgad och ansedd. Ingen är annorlunda, kriminell eller konstig. De är alla vackra och lyckade, åtminstone på ytan. Somrarna tillbringar familjen på sin privatägda ö, där barnen bildat starka vänskapsband. Förutom Cadence är det hennes yngre kusiner Johnny och Mirren, men också Gat, som inte är släkt med resten av dem på riktigt. Trots att han ägnat alla sina somrar tillsammans med familjen är han fortfarande utbölingen bland dem. Men den femtonde sommaren på ön händer någonting. Cadence råkar ut för en olycka och efteråt minns hon mycket lite och lider av fruktansvärda migränanfall. När hon återvänder till ön försöker hon desperat minnas vad det egentligen var som hände. Vad upplevde hon som var så fruktansvärt att hennes hjärna trängt undan det?

Till en början hade jag lite svårt att komma in i Kanske är det allt du behöver veta. Jag tror mest att det berodde på alla namn, både på karaktärer och platser på ön. Just i början av boken finns ett litet släktträd över familjen, och det är tur, för jag blir allt som oftast tvungen att titta på det. Vem var Johnnys mamma nu igen? Vem var Mirrens syskon? Det är irriterande och egentligen ett dåligt betyg till boken att jag inte kan skilja karaktärer och platser åt ordentligt, ens efter att handlingen fått upp farten.

Men i övrigt finns det mycket i boken som jag verkligen gillar - det här med välbärgade familjer och deras hemligheter har faktiskt en väldig dragningskraft. Det är väl något med den bedrägliga ytan, perfektionen som ofta visar sig ha avgrundsdjupa sprickor. Kanske är det allt du behöver veta leker med den bilden på ett ytterst skickligt sätt, även om jag då och då önskar mig ännu mer djupdykning i karaktärerna för att lära känna dem bättre. Ju längre in i boken man kommer, desto mer tragisk ter sig den till synes så fantastiska familjen, som invärtes faller sönder på grund av missunnsamhet, självömkan och girighet.

Ofta tänker jag faktiskt på boken Musselstranden, som visserligen skiljer sig mycket från den här boken, men som också har flera gemensamma nämnare; samma vackert skimrande sommarskildringar och samma känsla kring vänskapsbanden mellan barnen, och dessutom den ansedda familjen som rasar ihop under sin fasad.

Men den påminner mig också om en helt annan bok, och till på köpet några filmer. Jag vet att jag nog inte borde skriva för mycket om slutet, men jag kan bara inte låta bli. Kanske är det allt du behöver veta  innehåller nämligen något som inte kan betecknas som något annat än en plot twist, som vänder berättelsen upp och ned och snarare för tankarna till Patient 67 än någon annan bok. Vad den består i ska jag inte ge mig in på, men faktum är att jag inte är helt säker på om jag gillar den eller ej. På sätt och vis blir vändningen så stor att den kommer i vägen för bokens andra styrkor - den blir liksom allt man ser och kommer ihåg när man slår igen boken.

Samtidigt känns det uppfriskande att bli lite chockad. Vändningen är så bra uppbyggd och snyggt konstruerad att jag inte alls anat att den skulle komma. Det är ingen underdrift att säga att jag tappade hakan, och det är en känsla jag upplever väldigt sällan när jag läser - särskilt ungdomsböcker! För det kommer jag minnas den här boken, även om jag inte kan bestämma mig riktigt för precis vad jag tycker. Men det är en minnesvärd och fängslande berättelse som går att läsa både som tonåring och som vuxen, det tvivlar jag inte på.

De av er som läst boken får hemskt gärna kommentera vad ni tyckte om slutet, så kan vi ha en diskussion bland kommentarerna som är alldeles fylld av de spoilers jag inte kan nämna här...

"We Were Liars", 2014

Jag kan aldrig ha för mycket King

Igår besökte jag Myrorna igen (ja, samma butik jag var så arg på sist) och hittade den här pärlan. Vid det här laget äger jag ju nästan allt som Stephen King gett ut på svenska, med några få undantag. De flesta av hans böcker har jag ramlat över på loppmarknader eller i second hand-butiker, och numera hör det till ovanligheterna att jag hittar något jag inte redan har.

Men just den här, Dödsbädden, har jag inte hittat förut. Det är en av hans novellsamlingar, och egentligen äger jag den sedan innan, fast i en uppdelad pocketversion i två delar (Jerusalems lott och Majsens barn heter de i tur och ordning). Jag är glad att jag kan byta ut dem mot en komplett version.

Samlar ni på någon särskild författare på samma sätt som jag samlar på Stephen King?

Recension: Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo

Det var en av mina bästa vänner som rekommenderade den här boken när vi snubblade över den på Myrorna. När hon berättade vad den handlade om blev jag genast intresserad, och nu kan jag utan att överdriva säga att Bara sedan solen sjunkit verkligen är en väldigt annorlunda roman.

Fotografen Mikael är på väg hem sent en kväll, full och upprörd, och hittar ett märkligt bylte utanför sin port. Det är ett sovande djur, ett litet troll, med silkeslen päls svart som natten och rödgula kattögon. Trollet är det vackraste Mikael sett och utan att tänka mycket mer än så plockar han upp det och tar det med sig in i sin lägenhet. Beslutet får förödande konsekvenser inte bara för Mikael utan för alla i hans omgivning.

Bara sedan solen sjunkit är en märklig gränslandsroman som just för att den är så svårdefinierad blir så intressant. På sätt och vis närmar den sig någon sorts nedtonad science fiction, eller åtminstone magisk realism, eftersom den utspelar sig i en verklighet där trollens existens har bevisats, men där deras mystik i högsta grad lever kvar. Illusionen av deras existens förstärks i och med att handlingen i boken är varvad med mer "vetenskapliga" texter, tidningsartiklar och ibland också romanutdrag som handlar om troll och trollens historia. Trots att jag gillar effekten som de här kapitlen skapar kan jag ändå bli lite trött på dem ibland, eftersom de stoppar upp tempot i en annars väldigt kvick och fängslande bok.

I övrigt berättas historien genom flera olika jagperspektiv - dels Mikael som tillsammans med trollungen han hittar får betecknas som bokens huvudperson - men också av människor han omger sig med, som hans före detta pojkvän, älskaren han vill ha och hans beundrare. Dessutom finns kvinnan som han bor granne med och som kan vara min favorit i bokens persongalleri.

Just detta gillar jag mycket med boken, att den kretsar kring en väldigt liten grupp människor som är sammanbundna och som gör berättelsen tät och suggestiv. Trots att karaktärerna inte får särskilt mycket utrymme att röra sig på stiftar man snabbt bekantskap med dem, och särskilt deras brister och svagheter. På många sätt blir Bara sedan solen sjunkit en bok som går in på bara skinnet när det kommer till begär och behovet av att känna sig behövd av någon annan.

Ändå kan jag ibland uppleva att den snabba växlingen mellan jagperspektiv gör boken något rörig, särskilt tillsammans med inflikningarna av de opersonliga faktatexterna. Att kapitlen är väldigt korta bidrar också till att det hela ibland känns lite väl spretigt, även om jag uppskattar hur lättläst boken blir i och med de korta styckena.

På många sätt påminner Bara sedan solen sjunkit mig om Marie Hermansons böcker, kanske främst hennes Mannen under trappan. Det är samma nordiska, lite nedtonade skräck som tar fasta på våra lokala folksagor och traditioner för att skapa något helt nytt mitt i vardagen. Det är det jag gillar allra mest med den här romanen, att den är så nyskapande och ändå faller tillbaka på myter och folktro om troll och bergtagning för att fungera. Det är otroligt coolt och känns unikt.

Ändå är Bara sedan solen sjunkit inte en fullpoängare för min del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. På pappret har den alla de kvaliteter som skulle skapa en favoritbok för mig, men ändå går den aldrig så långt att den verkligen griper tag i mig. Kanske är det bokens spretighet, kanske att den är väldigt kort. Kanske gillar jag bokens idé bättre än dess faktiska utförande. Ändå måste jag säga att det är väldigt ovanlig och annorlunda roman som jag är glad att jag läst, för den liknar inte riktigt något annat.

"Ennen päivänlaskua ei voi", 2000

Seg söndag

Efter en intensiv lördag (det var Mamma Mu-dag på bibblan där jag jobbar) ska jag bara ta det lugnt idag. Och läsa Johanna Sinisalos Bara sedan solen sjunkit. Vad läser ni?

Inför sommaren

Igår släpptes förresten trailern till filmatiseringen av John Greens Paper Towns. Något premiärdatum finns inte ännu, men till sommaren är det sagt. Vad tror ni? Bra eller dålig?

Recension: En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick

Jag minns att jag stått och tittat på den här boken på biblioteket när den var ny, men av någon anledning lånade jag den aldrig. Nu kände jag att jag behövde något enklare och eftersom jag sett så fina bilder på bokens illustrationer på Bookbirds tyckte jag att den verkade passa.

Det är 1931 och på tågstationen i Paris bor pojken Hugo Cabret. Efter att hans pappa dött är han alldeles ensam och om dagarna stjäl han mat för att överleva, och har som uppgift att se till att stationens alla klockor går i tid. Undangömt i ett rum finns en stor hemlighet som Hugo sätter all sin tro till. Men hans planer verkar dömda att misslyckas när den gamle leksaksförsäljaren på stationen sätter käppar i hjulet. Eller?

Den egentliga anledningen till att jag blev så intresserad av att äntligen läsa En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är faktiskt illustrationerna, som utan tvekan är det mest intressanta med boken. De blir inte bara ett komplement till texten utan också en del av den. De vackert tecknade svartvita bilderna tar emellanåt över berättarrollen, lite som om man plötsligt läser en serieroman eller ser scener ur en film. Det är ett intressant grepp, och framför allt gör det att boken, som är omkring femhundra sidor lång, knappt tar någon tid alls att läsa eftersom mer än hälften av sidorna är täckta av bilder. Dessutom ger det boken ett väldigt säreget utseende, inte minst eftersom man också valt att låta varje sida ha svarta kanter.

Men jag gillar själva berättelsen mycket också - det finns en sällsam stämning i boken som jag verkligen uppskattar, som späds på av de ofta lite mystiska bilderna. Det handlar om trolleri och om förverkliga sina drömmar - bokstavligt - på ett sätt som författaren verkligen lyckats få fram på ett bra sätt, och själva mysteriet i boken är engagerande och spännande.

Det hela är väldigt bra upplagt och uttänkt, men det märks att En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret inte är en bok tänkt för vuxna. Jag ångrar lite att jag inte lånade boken när jag var yngre och kanske hade uppskattat den mer. För hur mycket jag än gillar boken finns det en distans till karaktärerna som jag tycker är svår att komma över. Hugo känns som den ganska typiska föräldralösa huvudpersonen man så ofta ser i den här typen av böcker, och eftersom boken tar så kort tid att läsa blir det svårt att hinna knyta an ordentligt till honom. Både han och de andra karaktärerna i boken lämnar mig hyfsat oberörd, vilket gör att jag genom hela läsningen känner ganska lite inför handlingen.

Dock tror jag att allt det beror mer på mig än på boken. Jag är för gammal, helt enkelt. Och jag tycker ändå att En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är en väldigt unik och rolig bok att läsa, både på grund av bilderna men också berättelsen, som innehåller precis så mycket mysterier och fantasifullhet att man vill läsa vidare. Brian Selznick har lyckats med att skriva en bok där handlingen tar många vändningar utan att kännas förutsägbar.

Det jag har allra svårast för med boken är egentligen att den väver in en person som funnits på riktigt; filmskaparen Georges Méliès. Jag vet inte varför jag har så svårt för verkliga personer i böcker, jag bara har det. Men också det beror mer på mina egna preferenser än på att boken i sig är dålig, för det är den inte på långa vägar.

Så, jag rekommenderar En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret, men kanske främst för barn mellan nio och tolv år ungefär. Jag tror att jag själv hade uppskattat den som allra mest då.

"The Invention of Hugo Cabret", 2007

Idag är en bra dag

Idag har jag faktiskt fått en barndomsdröm uppfylld! På biblioteket där jag bor har det sedan jag var liten hängt en fantastisk bild på Harry Potter med Dobby på axeln, målad av Alvaro Tapia som gjort omslagen till de svenska Harry Potter-böckerna. Den dök upp någon gång inför släppet av Harry Potter och hemligheternas kammare, och jag stod ofta och länge och tittade på den, med en, vad jag föreställer mig, längtansfull blick. Fortfarande blir jag så glad när jag ser den.

Och så, på biblioteket där jag jobbar, råkade jag nämna detta och fick veta att bibblan hade två ex av den här bilden. Ville jag kanske ha den ena? Om jag ville. Och idag har jag fått ta hem min alldeles egna Harry! Döm om min lycka! Jag är verkligen helt oproportionerligt glad, till gränsen där det börjar bli löjligt. Men ärligt talat, vem skulle inte vilja ha en egen Harry på väggen?

En lyxig start

Idag börjar jag dagen sådär som alla säger att man borde; med en ordentlig frukost. Och såklart, med en bok - närmare bestämt En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick. Vad läser ni?

Recension: Startpistolen av Claes Holmström

Jag blev tipsad om Startpistolen i samband med att jag läste American Psycho - den här boken skulle vara den svenska motsvarigheten. Det lät ju intressant tyckte jag och fjärrlånade boken som verkar vara notoriskt svår att få tag på, och lite av en halvt bortglömd kultbok i vissa kretsar - en googling avslöjar att någon till och med startat en namninsamling för att få boken utgiven på nytt. Själv kände jag dock inte alls till varken den eller författaren innan jag fick tipset.

Robert Englund är en av Sveriges främsta inom triathlon, och vid sidan om är han aktiv medlem i Ny Demokrati och livnär sig främst på att kidnappa och sälja unga tjejer till porrindustrin i Asien. Han bor på en husbåt som han har inrett som en djungel och anser sig vara Sveriges största djurvän. Tack vare sitt "yrke" har han massor med pengar men är ändå inte nöjd; sedan han gick ut gymnasiet verkar allt i själva verket ha gått utför. När han får svårigheter att leverera både inom triathlon och till sin chef i Asien börjar läget dessutom se allt värre ut, och desperationen är ett faktum.

Att Startpistolen liknar American Psycho är verkligen ingen underdrift. Faktum är att jag under läsningen har väldigt svårt att inte ständigt jämföra de två böckerna, så mycket har de gemensamt. De utspelar sig i olika länder och under olika årtionden - American Psycho är en skildring av åttiotalet medan den här boken fokuserar på nittiotalet - men de kretsar båda kring varsin psykiskt störd individ som ofta kommer undan med framgång och pengar som medel. Dessutom är båda romanerna skrivna med samma stream of consciousness-teknik, som innebär att man befinner sig inuti karaktärernas huvud och tankar på ett minst sagt intensivt vis.

Visserligen är Startpistolen inte riktigt lika våldsam som sin amerikanska tvilling, men ett rågat mått av våld finns ändå i boken, framför allt mot de tonåriga tjejerna som Robert kidnappar, spärrar in och våldför sig på i väntan på att skeppa iväg dem i containrar. Det som trots allt lyfter boken är dess absurditet och den satiriska humorn som lägger sig som en fernissa över sidorna, mer och mer ju längre man läser. Det är svårt att tro, men Robert är faktiskt oerhört rolig i sin förvirrade galenskap. Det finns riktiga guldkorn som är svåra att inte skratta rakt ut åt, även om skrattet ofta också fastnar i halsen när man inser att det som gör Roberts beteende möjligt är samhället han lever i.

För i grunden är Startpistolen ändå en samhällssatir över sin samtid. Men det är också här som boken förlorar mig lite - den är inte skriven för mig. Jag var barn under nittiotalet och det är svårt för mig att ta till mig och förstå alla de problem som var aktuella i den tidens Sverige på ett sätt som gör att boken går fram ordentligt till mig. Dock förvånar den mig också ordentligt ibland genom att plötsligt vända helt och kännas mer än relevant - situationen med Ny Demokrati påminner om den vi har nu med Sverigedemokraterna, främlingsfientligheten är densamma och det finns samma problem i skolorna som på senaste tiden figurerat i tidningarna. Boken har fått mig att inse att de samhällsproblem vi har nu inte är så olika de som fanns för tjugo år sedan.

Men så finns det också väldigt mycket i boken som jag har ganska svårt för. Först och främst är det kanske att den bitvis känns ganska rörig och hade kunnat kortas ner på sina ställen - är en flera sidor lång utläggning av handlingen i Melrose Place verkligen nödvändig? Eller ett halvt kapitel ägnat ett dålig filmmanus? För mig är svaret nej. Det är en bok som hade kunnat vara betydligt kortare och enbart vunnit på det. Också språket slår mig som grumligt och stundvis ofokuserat.

Märkligt nog slår mig också Startpistolen som en väldigt manlig bok, om väldigt manliga problem. Exakt vad det är som ger mig den känslan är svårt att sätta fingret på, men att tänka sig boken med en kvinna i huvudrollen är omöjligt. Hela romanen domineras av män och av en maskulin kultur där kvinnor är antingen horor eller offer. Det är sport och kriminalitet och biljakter och vulgära sexscener som avlöser varandra, och ibland vet jag knappt om det är meningen att det ska tas på allvar eller om det hela är ett enda stort satiriskt skämt. När mina googlingar dessutom avslöjar att boken betraktas som en generationsroman blir man nästan lite orolig, även om den nog så väl sammanfattar sin samtid i massor av referenser och beskrivningar som säkert ofta går mig över huvudet.

Slutligen; Startpistolen är läsvärd, om inte annat så som ett tidsdokument, eller som Sveriges svar på American Psycho, men själv har jag ändå bitvis väldigt svårt för den. Kanske för att den helt enkelt inte är skriven för mig, en tjugotreårig tjej på 2010-talet.
  
"Startpistolen", 1996

Om vikten av representation

Så var det söndag och jag slöar vidare med Startpistolen. Men så snubblade jag också över den här väldigt välskrivna krönikan om hur viktigt det är med representation i böcker, och jag kände att jag måste dela med mig av den. I det här fallet skriver författaren till texten om hur det dröjde tills hon var tjugotre år gammal innan hon hittade en karaktär som fick lov att vara överviktig och ändå mänsklig, utan att behöva förändras - Eleanor i Rainbow Rowells Eleanor & Park. 

Vilken eller vilka karakärer har ni kunnat relatera mest till i de böcker ni läst?

Om man bara fått läsa det här i skolan

Igår "råkade" jag liksom läsa ut Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt. Det gick av bara farten, jag hade börjat och sen kunde jag inte låta bli. Eftersom det inte är en roman blir det ingen ordentlig recension på den, men jag tycker ändå att den är värd att nämnas här, för den var faktiskt sjukt bra och otroligt läsvärd.

I serieform behandlar Liv Strömquist det som brukar kallas för "det kvinnliga könsorganet", och redogör inte bara för en hel del historia som jag inte hade en aning om, utan diskuterar också hur vi förhåller oss till kvinnors kön, och varför. Det är massor i boken som jag inte hade en susning om - visste ni till exempel att det finns uråldriga statyer och avbilder av kvinnor med blottade könsorgan runtom i världen? Eller att några gubbar var så sjukligt intresserade av drottning Kristinas könsdelar att de faktiskt fick tillåtelse att öppna hennes grav för att kolla lite extra?

Det är otroligt intressant, men ofta också beklämmande - som när boken förklarar hur systematiskt vårt samhälle osynliggör kvinnors kön - det har ju inte ens något ordentligt namn! - och har fått mens att bli en av de mest tabubelagda sakerna man alls kan prata om. Hur män genom historien har fått kvinnor att skämmas över sina kroppar och sin sexualitet, och hur det fortfarande pågår idag. Hur kvinnors kön alltid benämns som ett slags komplement till det manliga och som har som enda syfte för mannen att använda - till och med i moderna biologiböcker.

Dessutom är Kunskapens frukt helt otroligt rolig. Jag skrattar högt mest hela tiden, men satiren går ändå in genom märg och ben och jag får lust att dela ut den här boken till typ alla jag känner. Och kanske posta en hel klassuppsättning till den lokala högstadieskolan.

Favoritförfattare all the way

Jag fördriver tiden innan jag måste springa till tåget med att titta på intervjuer med Donna Tartt. Hon är så obeskrivligt cool. Jag kan fortfarande inte fatta att jag skakat hand med människan...

En kavalkad av böcker

Jag jobbar vidare på biblioteket - just nu gallrar vi ut både böcker och tidskrifter vilket gör att min ryggsäck är överdrivet tung i slutet av varje dag. Några nummer av Språktidningen har fått följa med hem, liksom Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij.

Dessutom har jag lånat ännu mer - förutom Startpistolen som jag läser nu så har jag En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret och Fråga Alice på gång. Snart måste jag lugna ner mig, annars vet jag snart inte vad jag läser längre. Det blir ju inte bättre av att jag har fyra romaner till som ligger i en hög på nattduksbordet och väntar... Vilka böcker har ni på lut?

Vårläsning

Kolla, våren är här! Solen skiner och värmer till och med. Ibland är det skönt att bo i södra Sverige. Jag har börjat läsa Startpistolen av Claes Holmström och njuter av vädret. Vad läser ni?

20 kvinnliga författare

Idag är det internationella kvinnodagen, och jag tänkte uppmärksamma den genom att helt enkelt tapetsera hela bloggen med mina kvinnliga favoritförfattare. Dessutom passar jag på att tipsa om en deras riktigt, riktigt bra romaner. Det är viktigt att komma ihåg hur många läsupplevelser som gått förlorade för att man inte haft vett nog att låta kvinnor skriva.

Dessutom har jag insett att jag, omedvetet, faktiskt läser fler böcker skrivna av män än av kvinnor. Jag brukar inte tänka på vilket kön författarna har - oftast är det handlingen som tilltalar mig - men det döljer ändå inte faktumet att av de 69 böcker jag läste förra året var bara 27 av kvinnor. Alltså är det verkligen på sin plats med lite boktips för att jämna ut det hela!

Alltså - här har ni tjugo stycken fantastiska kvinnliga författare som ni inte får missa. Jag listar dem tillsammans med de böcker de skrivit som betytt mycket för mig.

1. Sylvia Plath, för boken Glaskupan - berättelsen om den psykiskt sjuka Esther i USA på 1950-talet.

2. Donna Tartt, en av mina absoluta favoriter och författare till inte en, utan två av mina favoritböcker; Steglitsan och Den hemliga historien.

3. Maria Gripe, för en hel radda av mina favoriter; Tordyveln flyger i skymningen, I klockornas tid, Glasblåsarns barn och Agnes Cecilia - en sällsam historia.

4. Isabel Allende, värd att nämnas för sin uppmärksammade Andarnas hus, om tre generationer kvinnor i Chile.

5. Michelle Magorian, som skrivit de två otroligt viktiga ungdomsböckerna Godnatt mister Tom och Hemlängtan, som båda handlar om barn i England under och efter andra världskriget.

6. Lionel Shriver, alltid så bitter och så viktig, framför allt med Vi måste prata om Kevin och Dubbelfel

7. J.K. Rowling, som jag har att tacka för nästan allt när hon introducerade en viss trollkarl i mitt liv, i och med publiceringen av Harry Potter and the Philosopher's Stone.

8. Carol Rifka Brunt, som stod för en av förra årets mest otroliga läsupplevelser med sin debut Låt vargarna komma.

9. Selma Lagerlöf, som skrivit historia, bokstavligt talat, med bland annat till Kejsarn av Portugallien och Gösta Berlings saga.

10. Sofi Oksanen, framför allt med sin bok Utrensning om att leva i Estland under Sovjetunionens ockupation.

11. Harper Lee, med sin roman Dödssynden, mer känd som To Kill a Mockingbird om rasism och rättvisa i femtiotalets amerikanska södern.

12. Inger Edelfeldt, som jag verkligen borde läsa mer av med tanke på hur mycket jag gillar särskilt Duktig pojke! och Finns det liv på mars?

13. Joyce Carol Oates, ständigt Nobelpristippad och som jag också verkligen borde läsa mer av. Mest har jag uppskattat hennes ungdomsböcker, och Dödgrävarens dotter.

14. Kelley Armstrong, min guilty pleasure-favorit med serien The Otherworld Series, som börjar med Bitten.

15. Tove Jansson, den fantastiska skaparen av Muminserien som jag kommit att uppskatta först nu som nästan-vuxen och som börjar med Kometen kommer.

16. Anne Rice, såklart, skräckdrottningen själv som återupplivade vampyrgenren på 70-talet med sin En vampyrs bekännelse.

17. Audrey Niffenegger, författaren till en av mina absoluta favoritromaner Tidsresenärens hustru.

18. Amanda Svensson, som jag fortfarande måste läsa mer än Hey Dolly av.

19.  Kerstin Ekman, som jag nyss upptäckt storheten hos när jag läste hennes lilla mästerverk Hunden.

20. Och såklart som avslutning, allas vår oundvikliga Astrid Lindgren som gjort mer för svensk barn- och ungdomslitteratur än någon annan. En personlig favorit är Ronja Rövardotter.

Jag kan inte lova att jag kommer bli bättre på att jämna ut min egen läslista, men det är absolut något som jag ska hålla i minnet när jag väljer böcker. Hur ser det ut för er, läser ni mer män än kvinnor eller tvärtom?

Och desto viktigare - har ni någon bra kvinnlig författare att tipsa mig om?

Recension: Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham

I efterhand har jag förstått att Michael Cunningham faktiskt är ett ganska stort författarnamn, som vann Pulitzer-priset 1999 för sin bok Timmarna. Men när jag plockade upp den här boken hade jag ingen aning om vad det var för något, eller vad jag skulle förvänta mig. Jag tyckte bara att berättelsen lät intressant.

I centrum står de jämnåriga pojkarna Bobby och Jonathan. Efter varsin barndom som för dem båda innehållit varsin typ av tragedi träffas de som tonåringar under 70-talet, och inser att deras relation går utöver vänskap. Flera år senare träffas de igen i New York, där deras relation kompliceras av en tredje part - Clare, som är äldre än de båda och som börjar spela en stor roll i både Jonathan och Bobbys liv. Går det att skapa ett liv tillsammans som tre personer?

Jag vill egentligen inte skriva för mycket om vad den här boken handlar om, för på baksidan av min egen bok tyckte jag att det berättades lite för mycket om vad som skulle hända. Men det är en svår bok att beskriva - den spänner över lång tid, från Bobby och Jonathans tidiga barndom tills de båda är i trettioårsåldern. Under den tid som den utspelar sig förändras deras liv och förutsättningar flera gånger.

Främst uppfattar jag Ett hem vid världens ände som en bok om familjer och familjedynamik, och om att kunna skapa sina egna familjekonstellationer när de konventionella inte längre räcker till. Det slags familj som Jonathan, Clare och Bobby skapar åt sig själva i boken är kontroversiell, men inte desto mindre verklig. Men hur kan man leva tre personer tillsammans? Går det över huvud taget att genomföra, när de alla har egna problem och egna brister att försöka komma underfund med? Det är i de frågorna som den här romanen verkligen brinner och blir viktig, och i den djupdykningen i karaktärerna som man får hänge sig helt åt.

Med en gång när jag började läsa insåg jag att jag verkligen, verkligen skulle gilla den här boken. Egentligen beror det mindre på vad den handlar om och mer på hur den är skriven, hur karaktärerna beskrivs och behandlas. Michael Cunninghams språk är helt otroligt. Det är detaljrikt utan att bli tråkigt, och uppfinningsrikt utan att bli flummigt. Trots att bokens ton på det stora hela är väldigt allvarlig finns det utrymme för en bitter humor som verkligen faller mig i smaken. Ofta måste jag pausa i läsningen för att skriva ner citat som är så klockrena att det är svårt att tänka sig att Ett hem vid världens ände inte kommer finnas i mina tankar under en lång tid framöver.

På sätt och vis påminner berättarstilen och språket mig om en annan Pulitzer-vinnare, nämligen Donna Tartt. Det finns samma mustighet i språket och ändå samma drivkraft, som gör att jag trots en ganska massiv berättelse bara vill läsa vidare. Boken är närmare femhundra sidor lång och ändå har jag tagit mig igenom den på ett par dagar och inte velat att den skulle ta slut. 

Ett hem vid världens ände är skriven ur jagperspektiv från fyra olika vinklar - Bobby, Jonathan, Clare och Jonathans mamma Alice. Och det är kanske det enda jag faktiskt tycker är lite dåligt med den här boken - ibland, särskilt till en början, är det svårt att skilja de olika personerna åt. Emellanåt glömmer jag om jag läser ur Bobbys eller Jonathans perspektiv och blir lite förvirrad. De olika karaktärerna har visserligen sina egna sätt att se på världen, men inte på ett så tydligt vis att jag med en gång förstår vem som är vem av dem, och det är lite synd. Samtidigt är det ju skönt, eftersom jag gillar det betraktande sätt att beskriva saker som alla kapitel har gemensamt.

Slutligen; jag rekommenderar verkligen den här boken. Den är definitivt högt rankad på min årslista redan. Det enda som möjligtvis kommer att toppa den är kanske en annan bok av Michael Cunningham, som jag verkligen ska ta och läsa mer av. Om inte annat så har Ett hem vid världens ände gett mig mersmak på hans författarskap - den är faktiskt bara hans andra utgivna roman, och jag kan bara tänka mig vad han kan uppnå i sina senare böcker.

"A Home at the End of the World", 1990

Äntligen fredag

Ikväll tänker jag se filmatiseringen av Boktjuven som jag fortfarande inte kommit mig för med att ta itu med. Och läsa ut min bok såklart. Dessutom hade de utrensning av böcker på biblioteket idag, och jag fick med mig mitt alldeles egna ex av Maurice av E.M. Forster hem. Trevligare helg än så kan det inte bli!

Torsdagsläsningen

Jag läser vidare allt vad jag kan i Michael Cunninghams Ett hem vid världens ände. Den är faktiskt enormt bra, men så är han tydligen Pulitzer-vinnare också. Det ante mig, med formuleringar som: "Den kvällen var jag inte lämpligt sällskap för någon annan än, möjligtvis, kedjerökande änkor och avsatta präster". Vad läser ni?

Recension: Finns det liv på mars? av Inger Edelfeldt

Oj oj oj, vad jag behövde det här. Efter först American Psycho och sen Äcklet direkt efteråt har jag varit svältfödd på något mer lättläst och lättsmält. Finns det liv på mars? har varit helt perfekt. Jag har tänkt läsa den här boken i åratal och hittade den till sist på Myrorna.

Joni är en ganska kaotisk och halvfattig ensamstående mamma med musik- och författardrömmar. I garderoben ligger ettusenfemhundra exemplar av en skiva hon tagit lån för att spela in och som aldrig blivit såld, och trots att hon är vegetarian jobbar hon i charken på det lokala snabbköpet. Inför sin fyrtiofemårsdag bestämmer sig så Joni för att hon ska bli vuxen på riktigt. Hon ska bli en bra mamma, ha realistiska förväntningar och skaffa en ordentlig plastpappa åt sin dotter Mårran. Och inte lyssna mer på tonårsmusiken - ingen mer David Bowie. Men hon kan inte låta bli att tänka på honom ändå. Och på Magdalena, hennes bästa vän som tog livet av sig för sjutton år sedan.

Finns det liv på mars? har varit en riktig sträckläsningsbok för min del - jag har plöjt mig igenom den på nolltid och har haft så himla kul medan jag läst den. Till en början tänkte jag att det kanske skulle bli svårt att läsa en bok om någon som fyller fyrtiofem, men allt eftersom insåg jag att det faktiskt var helt perfekt. För jag känner igen mig själv betydligt mer i Joni än vad jag trott var möjligt - hennes ångest inför livet och vad man borde göra med det är jag inte alls främmande inför. Men så beskrivs boken också med undertiteln "en vuxendomsbok".

Dessutom är boken väldigt rolig, utan att någonsin bli löjlig. Humorn är kvick, stundtals vasst ironisk och emellanåt skrattar jag högt. Joni är en riktigt bra huvudkaraktär som man både sympatiserar med och skulle vilja lära känna, både väldigt stark och väldigt svag. Det är lätt att känna igen sig i henne.

Och så är det ju alla musikreferenser - inte bara till David Bowie utan till massor av andra band, däribland The Smiths och Morrissey. Kanske skulle man inte uppskatta alla referenserna om man inte var insatt i musiken (jag ska inte säga för mycket, The Smiths är egentligen det enda band i boken jag verkligen känner till) men det fungerar verkligen, på ett sätt som det inte gjorde i till exempel Onanisterna. Här blir musiken en del av berättelsen på ett helt annat sätt, och Inger Edelfeldt har verkligen lyckats beskriva den där känslan som musiken kan framkalla, den totala magin.

Det jag gillar allra bäst med boken är nog ändå att den lyckas vara rolig utan att göra avkall på allt det svåra. Det är en bok som visar både de ljusa och de mörka sidorna på ett väldigt bra sätt, och samtidigt som det är en väldigt rolig bok är den stundtals väldigt mörk. Men jag gillar det, för balansen upprätthålls så snyggt, och resultatet blir att jag verkligen tror på den här boken. Den blir sann, den blir lite verklighet. Det påminner mig faktiskt lite om Jonas Gardell - kanske är det att Bowie spökar också i hans "vuxendomsböcker", men det finns också något i själva sättet att balansera mellan det väldigt roliga och det väldigt sorgliga som de här två författarna har gemensamt. Och så är den väldigt bra skriven, med finurliga formuleringar som är helt obetalbara.

Det enda jag kan tänka mig är en ordentlig nackdel för boken är  att den börjar bli lite daterad, men det är ingenting som stör särskilt mycket. Det finns egentligen bara en enda fråga som jag ställer mig om och om igen medan jag läser; varför läser jag inte mer av Inger Edelfeldt? Hon är ju fantastisk!

"Finns det liv på mars?", 2006

Te + bok + hund = sant

Det finns nästan ingenting bättre än en kväll med te, en bra bok och en hund. Det är nästan alla mina favoritgrejer samtidigt! Och Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham verkar vara en riktigt, riktigt bra bok. Jag hoppas att den håller hela vägen igenom. Vad läser ni?

Recension: Äcklet av Jean-Paul Sartre

Som ni kanske läste i mitt förra inlägg så är det här andra gången jag skriver den här recensionen - till min stora frustration försvann min i princip helt färdigskrivna text plötsligt medan jag höll på att redigera den. Aldrig har jag väl önskat mig tillbaka till skrivmaskinens era så hett.

Hur som helst, det är bara att bita i det sura äpplet antar jag, och börja om från början. Äcklet blev utvald till bokcirkeln jag är med i, och det är faktiskt ganska osäkert om jag alls hade läst ut den, om det inte vore för cirkeln.

Antoine Roquentin har bosatt sig i hamnstaden Bouville, där han ägnar sin tid åt att skriva en historisk roman. Men han börjar tycka att det blir allt svårare att skriva, och han börjar allt oftare gripas av ett intensivt äckel inför allt omkring sig - inte bara sina omgivningar utan också människorna och sig själv. Känslan gör att han kastas in i en existentiell kris som han har svårt att ta sig ur.

Jag ska gå rakt på sak och säga att jag tycker att den här boken är väldigt, väldigt tråkig. Det är synd, för jag hade väntat mig att den kanske skulle likna Albert Camus Främlingen, en bok jag faktiskt gillar. Den verkade snarlik i det existentiella temat, men i Äcklet får jag svårt att alls läsa vidare, på grund av flera saker.

Mitt största problem med boken är egentligen att jag tycker den är svår att försvara som en roman. Enligt förordet i boken var den heller inte tänkt som en roman från början, vilket kanske förklarar saken. Hade den varit en essä eller rentav en novell hade jag nog haft lättare för att läsa den, men att läsa den som en skönlitterär bok blir väldigt svårt, eftersom det händer så väldigt lite i den. Den är skriven som Antoine Roquentins odaterade dagboksanteckningar och det blir ofta ett virrvarr av existentiell ångest och långdragna beskrivningar som känns svåra att engagera sig i. Sällan illustreras bokens poänger i karaktärerna, och jag tror att det är det som jag verkligen saknar i den här boken - det är en bok byggd nästan enbart på flytande tankar och mycket lite på konkret handling.

Bokens händelselöshet, i kombination med ett ganska tungt (om än välformulerat) språk gör att jag känner mig trött på Äcklet redan på sida tjugo ungefär. Även om det finns en viss bitter och svart humor i boken är det sällan jag upplever att den lyfts av något som helst ljus eller hopp, vilket gör läsningen tung också rent känslomässigt. Det är en bok som ibland känns rentav kväljande. Det hela resulterar i att jag finner boken enormt trist och långtråkig, och jag känner mig instängd bland alla existentiella tankar som bara snurrar.

Jag har till och med kommit på mig själv med att delvis skumläsa Äcklet, något som jag ytterst sällan gör, mest eftersom jag bara vill igenom den. Jag har svårt att förstå mig på den storhet boken påstås ha, även om jag inser att de existentiella funderingarna säkert var banbrytande när boken kom. Jag tror att någon som gillar existentialism, Sartre eller både och, skulle ha betydligt större behållning av Äcklet än vad jag har.

Själv saknar jag framför allt en berättelse, en dramaturgi och karaktärer som går att engagera sig i ordentligt. Kanske krävs det ett knivskarpt engagemang och genuint intresse för existentialism för att faktiskt kunna ta sig an den här boken - jag för min del blir trött med en gång och önskar mest att boken ville ta slut. Trehundra sidor har känts som femhundra, och jag känner inte heller att jag fått ut särskilt mycket från Äcklet när jag väl tagit mig igenom den.

"La Nausée", 1938

Blogger sviker mig

Det här är första gången något sådant här händer mig, men hela min recension av Äcklet försvann just, medan jag höll på att redigera den. Den verkar inte finnas någonstans, så enda alternativet verkar vara att skriva om den helt. Frustrerad och arg - ja. Hädanefter blir det visst tvunget att börja spara ner recensionerna i Word igen.

I behov av fluff

Jag är äntligen klar med Äcklet, och jag måste säga att jag aldrig längtat så mycket efter en rolig, lättsam och liksom fluffig bok som nu, när jag ägnat veckor åt att läsa först American Psycho och nu Sartre. Jag tänker mig kanske Finns det liv på mars? av Inger Edelfeldt som står och väntar. Eller har ni några tips?

Förresten är det plötsligt mars - det betyder ny Månadens favorit i spalten till höger. Det blev Glaskupan av Sylvia Plath, en av förra årets bästa läsupplevelser. Och just det, recensionen av Äcklet dyker upp på måndag tror jag, när jag fått prata av mig lite i bokcirkeln!