200 kronor senare

Förresten är jag numera ägare till den förut nämnda Stephen King-termosen. Dyr, men i stål och med skinnöverdrag som är textat med All work and no play makes Jack a dull boy. Nu får jag väl börja dricka varma drycker också.

Veckans recension: Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

Eftersom jag är en dålig bloggare och dessutom senil, så har jag inte bara lyckats glömma bort bloggen och recensionerna i typ två veckor, utan också råkat posta recensionen av Kometen kommer innan jag postade den här, som faktiskt är den första delen i Mumin-serien. Efter en del mental späkning har jag kommit fram till att det bästa sättet att gottgöra mig själv och de få läsare som den här bloggen har är att ta sig tillbaka upp på hästen och posta den här recensionen som om inget hänt. Alltså; Småtrollen och den stora översvämningen, here we go:

Det är inte ofta som jag recenserar korta barnböcker. Inte för att de inte är bra, utan för att jag ofta läser dem så fort att det knappt känns som om jag läst dem över huvud taget, - och ofta har ganska lite att säga om dem eftersom de är så korta. Den här gången gör jag ett undantag för Småtrollen och den stora översvämningen, eftersom den är en del av Muminserien som jag hade tänkt läsa i sin helhet i sommar.

Jag ska erkänna att jag aldrig någonsin känt någon koppling till Mumin. Jag såg aldrig tv-serien som barn, jag läste aldrig böckerna och har över huvud taget ingen relation alls till de stornästa varelserna. Men så läste vi Sent i november, sista boken i serien, under tiden som jag gick skrivarlinjen. Jag blev uppriktigt förvånad över hur bra jag tyckte att boken var, hur den lyckades säga så mycket genom så lite och ha så otroligt stort djup. Den sällsamma och vemodiga stämningen grep tag i mig, och plötsligt förstod jag verkligen fascinationen för Mumintrollen och alla deras vänner i Mumindalen, och jag bestämde mig för att försöka läsa alla böckerna nu i sommar.

Serien består av åtta böcker, den här undantagen. För Småtrollen och den stora översvämningen är egentligen inte en regelrätt Muminbok; den är snarare en prolog till serien. Den är tunnare och känns barnsligare än den enda bok i serien jag läst förut, och dessutom kan man på illustrationerna se att själva karaktärerna inte är helt utvecklade. De är skissartade och osäkra, utan riktig fast form.

Hur som helst handlar den här korta boken på knappt 55 sidor om Mumintrollet, som tillsammans med sin mamma tar sig igenom en rad faror och läskigheter i sin jakt på den försvunna Muminpappan. Dessutom letar de efter en plats de kan bo på, och på vägen träffar de både vänner och fiender.

Småtrollen och den stora översvämningen är en saga, en resa genom ett fantasins landskap där godheten är central men där mörkret ändå lurar alldeles i utkanten och ofta ger berättelsen en nästan obehaglig ton. Hade jag varit yngre när jag läst den här boken hade jag förmodligen varit ganska rädd för den. Som det är nu känner jag mig ganska långt borta från handlingen, eftersom det är så uppenbart att den inte är skriven för någon som är 21. Men jag kan uppskatta den som den prolog jag uppfattar den som. Nu vill jag mest fortsätta i serien och se om kanske också jag kan förälska mig i dessa karaktärer jag gick miste om som barn.

“Småtrollen och den stora översvämningen”, 1945

The one and only termos

 Jag dricker inte kaffe. Jag dricker sällan te eller varm choklad. Så en termos har aldrig riktigt varit något jag känt att jag behöver.

Men efter ett besök på Bokia har en viss termos klättrat till toppen av min önskelista. För att den är sjukt snygg. För att det finns en skrivmaskin på den. Och sist men inte minst för att den har Stephen King-tema. Ja, just det. Det står All work and no play makes Jack a dull boy över den, och jag tror inte ni förstår hur mycket jag vill ha den just nu.

Mitt icke-existerande kaffedrickande och den lite för dyra prislappen hindrade mig i butiken (jag hade dessutom redan famnen full av Mumin-böcker, en ny anteckningsbok och en engelsk utgåva av The Call of the Wild på rea). Men jag måste ju ha den. Om jag någonsin ska ha en termos så är detta Den Enda.

Sherlock säsong 3 är på väg!

En mycket kort liten trailer till tredje säsongen av Sherlock har släppts. Excited much?

Veckans recension: Kvinnan i sanden av Kobo Abé

När jag gick skrivarlinjen hade vi vid ett tillfälle ett litteraturseminarium där vi valde böckerna själva. Kvinnan i sanden var en av alla de böcker som presenterades i klassen, och utan tvekan en av de som lät mest intressant. Jag bestämde mig redan då för att prova på den, och nu, flera månader senare, har jag till sist läst den.

Boken handlar om en man, en insektssamlare som är på jakt efter en oupptäckt skalbagge som kan bli uppkallad efter honom. Han har räknat ut att den skalbagge han letar efter måste finnas i ett sandigt område, och beger sig därför till kusten och det vidsträckta sandlandskapet där. Men hans utflykt på några dagar tar en drastisk vändning när han blir tillfångatagen och nedsänkt i en sandgrop. Där bor det en kvinna som spenderar all tid åt att gräva och skotta bort sand från sitt lilla hus. Mannen är fångad i gropen, bara med denna märkliga kvinna som sällskap och runt honom reser sig förrädiska sandväggar, omöjliga att ta sig upp för.

Som man säkert märker på beskrivningen av handlingen så är Kvinnan i sanden en väldigt speciell roman, och jag har aldrig läst någonting förut som riktigt liknar den. Den är japansk, och jag är glad att jag för en gångs skull läser en bok som inte är översatt från engelska. Den enda japanska roman jag läst förut är Haruki Murakamis Kafka på stranden, och även om de två böckerna är väldigt olika och Kvinnan i sanden dessutom är mycket äldre, så kan jag inte låta bli att tycka att de liknar varandra på något sätt. Kanske har det med berättarstilen att göra, eller så kopplar jag helt enkelt ihop de två av anledningen att jag vet att de båda utspelar sig i samma land.

Hur som helst är det uppfriskande med läsning från en annan världsdel som man inte besökt så ofta genom litteraturen. Ordet som jag spontant beskriver boken med är “speciell”, utan att riktigt kunna specificera om detta är bra eller dåligt. Jag känner genom hela läsningen en enormt stor distans till huvudkaraktärerna, som bara omnämns som “mannen” och “kvinnan” - även om mannens namn finns med i boken. Att de nämns på det sättet gör att de känns opersonliga och främmande, men kanske är det också lite av bokens poäng. Handlingen, som utgår från ett låst och klaustrofobiskt scenario, riktar nämligen läsarens blick snarare inåt mannens psyke, och själva sanden som omger de två karaktärerna blir snabbt bokens stora fokus. Det talas ständigt om sandens natur, dess rörlighet och liv, dess potentiella dödlighet, dess ofruktsamhet, föränderlighet och förmåga att förstöra och ta sig in i de minsta skrymslen och vrår och därmed förvandla sandgropen till ett helvete.

Frågan om flykt och om sand och framför allt det eviga grävandet blir snabbt till ett inre problem lika mycket som ett yttre. Evighetsarbetet med att skotta sand blir för läsaren en allegori om människans existens, en modernare version av Sisyfosmyten, om mannen som rullar ett stenblock uppför berget bara för att se det rulla ner igen så fort han kommit till toppen. Det är en intressant bild och den fångar mig som läsare trots att jag ofta känner att boken rör sig för långt bort från mig och blir för abstrakt. Det är egentligen det som jag uppfattar som bokens största svaghet, men jag är också medveten om att alla läsare inte kommer tycka så, och för många kommer det filosofiska dilemmat i romanen säkert att vara totalt mind-blowing. Dock inte för mig, men det betyder inte att jag inte ser bokens storhet, och trots att jag aldrig riktigt fick fäste i den själv skulle jag inte tveka att rekommendera den till andra.

“Suna no Onna”, 1962