Recension: His Dark Materials: The Subtle Knife av Philip Pullman

Efter att ha läst första boken i den här serien, Northern Lights, gav jag mig med en gång på bok två - som heter Den skarpa eggen för den som hellre vill läsa den på svenska. Precis som med första boken har det varit ett kärt återseende av den här världen och dess karaktärer.

Will är tolv år men har länge behövt vara vuxen. Redan som sjuåring insåg han att hans mamma inte är som alla andra, och att han måste ta hand om henne. Men i sina försök att skydda henne har han råkat döda en man, och nu är han på flykt. Av en slump hittar han något som verkar vara en dörr in till en annan värld - en värld där vuxna har flytt från märkliga själsdödande gestalter och där en vacker, varm stad har fallit i ruiner. Där stöter han på en udda flicka vid namn Lyra. Snart står det klart att deras öden är sammanvävda, och att de måste hitta ett föremål - ett vapen som kommer göra all skillnad i ett stort krig som står för dörren.

När det kommer till trilogier är ofta den andra boken den svagaste - en dömd transportsträcka. Men jag kan glatt meddela att The Subtle Knife definitivt står på egna ben, på vissa sätt är det kanske till och med en starkare bok än den första. Medan Northern Lights är en bok som är tydligt styrd av ett klassiskt fantasyupplägg som ibland är lätt att förutse, så är The Subtle Knife betydligt mer originell. Den för dessutom den här serien i en riktning som är både oväntad och unik.

Den allra största skillnaden mellan de två böckerna är kanske att perspektivet i den här andra delen på många sätt är förskjutet från Lyra till Will. Lyra har betydligt mer åsidosatt roll i den här boken, men som tur är inte på bekostnad av berättelsen. Utan att tyngas ned av lika mycket bakgrundsinformation som bok nummer ett är den här andra delen också betydligt friare att ta helt nya vändningar. Här presenteras fler världar än den som vi redan fått lära känna - boken utspelar sig dels i Lyras värld, dels i vår egen och dels i en tredje, ny värld. För att bättre ha koll på i vilken värld man befinner sig i är varje sida i boken försedd med en liten symbol som berättar vilken värld man är i - en fin detalj som hjälper läsningen mycket.

Men det jag gillar allra mest med The Subtle Knife är definitivt hur originell och spännande den är. Till och med jag som läst den här serien förut har haft extremt svårt att släppa boken, och jag har försummat en hel del skolarbete på grund av att jag bara velat läsa, läsa, läsa. Det är imponerande, och trilogins budskap börjar med den här boken allt mer ta en tydlig form - det är, av alla saker, en fantasyserie för barn och ungdomar som gör upp med kristendomen och kyrkans makt över samhället. Det kan låta för komplext, men det är det inte, och jag kan inte låta bli annat än att känna en viss skadeglädje över den här seriens tydliga och icke-ursäktande antireligionsbudskap. Det är som ett slag i ansiktet på självaste C.S. Lewis.

Och precis som sin föregångare kan The Subtle Knife emellanåt vara oväntat mörk och obehaglig; från blodiga scener till riktiga skräckscenarion, och dessutom så komplexa intriger att också jag, som är äldre än bokens egentliga målgrupp, måste stanna upp, tänka efter och koppla ihop trådarna. Det gör läsningen engagerande, och det enda som är lite trist är att ett par av bokens mer utpräglade twister är sådant jag kan förutse på långt håll.

Faktum är att jag fastän jag vet vad som komma skall, så gråter jag över bokens sista kapitel, över karaktärer som skildras så vackert med alla sina brister, och jag återbesöker i The Subtle Knife en av de mest minnesvärda och sorgliga scenerna jag överhuvudtaget läst. Språket i den här serien är som sagt kanske inte dess största styrka, men det är effektivt och det finns särskilt i karaktärsskildringarna något djupt mänskligt som gör att hela den här serien lever upp; från Lyras modiga envishet och Wills djupa saknad efter en förälder, till Lee Scoresbys moraliska och samtidigt lakoniska humor. Karaktärerna är vad som gör den här serien - och det är precis så det ska vara.

Nästa del heter The Amber Spyglass och den ska jag ta itu med snarast möjligt.

"The Subtle Knife", 1997  

Boktips för Black History Month

I USA och Kanada är februari månad s.k. Black History Month. Jag är medveten om att jag läser alldeles för lite böcker av eller om svarta - något som jag långt om länge försöker råda bot på genom att läsa mer varierat. Med blandat resultat, ska väl tilläggas. Men med det här inlägget tänkte jag tipsa om de böcker jag faktiskt har läst som för en gångs skull inte handlar om vita människor. Om ni har några tips till mig tar jag mer än gärna emot dem!

(För att kvalificera sig till den här listan behöver boken i fråga antingen vara skriven av eller ha en svart person i huvudrollen. Bra böcker som till exempel den alltid aktuella Dödssynden räknas alltså inte, eftersom den trots allt berättas av en vit flicka.) 

Först ut är Purpurfärgen av Alice Walker, om Celie som lever ett tungt liv och som för att orka med allting börjar skriva brev till Gud på sin stapplande, felstavade engelska. Hennes kuvade liv tar en vändning när hon blir vän - eller ännu mer - med den otämjbara bluessångerskan Shug Avery. Antirasism, feminism och lesbisk homoerotik - det blir knappast bättre än så.

En annan homoerotisk bok är Giovannis rum av James Baldwin, om David som friat till sin fästmö och befinner sig i Paris, där han inväntar hennes svar. Men medan han väntar möter han den vackre italienaren Giovanni. James Baldwin är en författare jag vill (och ska) läsa mycket mer av - någon som behandlade rasism och sexualitet i mitten på 1900-talet kan jag bara respektera.

Allt går sönder av Chinua Achebe har en given plats på den här listan, som en av de viktigaste afrikanska romanerna. Boken berättar om koloniseringen av dagens Nigeria ur en lokal stams perspektiv, och då särskilt den store krigaren Okonkwo som ser det som sin uppgift att bjuda missionärerna motstånd när de kommer till hans by.

Så måste jag slå ett slag för min nyupptäckta favorit Chimamanda Ngozi Adichie. Också hon är en nigeriansk författare, som tog mig med storm med sin briljanta En halv gul sol, om Biafrakrisen som jag vetat skamlöst lite om. Hon har också skrivit talet Alla borde vara feminister, en tunn liten bok som förra året gavs till alla sextonåringar i Sverige. Mer av henne står absolut på listan för 2016.

Jag har också valt att inkludera böckerna om Övärlden av Ursula K. Le Guin här. Jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om hur hennes Övärld blivit vittvättad inte bara i filmatiseringar utan också på själva omslagen till böckerna, och jag tycker serien är värd att ta upp här eftersom det är den enda fantasyserie jag läst med uttalat svarta huvudkaraktärer.

Jag vet att jag läser alldeles för lite litteratur som inte är skriven av vita, heterosexuella män. Tro mig, jag försöker bättra mig! Fortfarande har jag aldrig läst något av Toni Morrison, Maya Angelou eller Alex Haley. Vilka är era favoritböcker som inte handlar om vita människor? Ge mig tips!

Rakt på't

Jag slösar inte någon tid på att pausa; nu har jag kastat mig rakt in i andra boken i His Dark Materials-serien; The Subtle Knife. Den är så spännande att jag vänt mitt dygn och ignorerat mina läxor lite mer än vad jag skulle vilja, så nu spenderar jag kvällen med att försöka få lite skolarbete gjort. Vad läser ni?

Recension: His Dark Materials: Northern Lights av Philip Pullman

Jag läste den här trilogin på svenska när jag var femton eller sexton år, men trots att jag gillade böckerna blev det aldrig av att jag skrev några recensioner av dem. Därför har jag glömt mycket av vad som hände i dem, och jag har länge tänkt att det vore roligt att läsa om dem, fast på engelska. Och när jag såg serien här i England, med nya snygga omslag, så var det avgjort.

Lyra har bott hela sitt liv på det prestigefulla Jordan College, omgiven av torra akademiker som inte riktigt kunnat handskas med den vilda och envisa flickan. Hon trivs i sin inkapslade värld, men allt förändras när barn spårlöst börjar försvinna. Innan Lyra vet ordet av har hon blivit indragen i en räddningsaktion som ska försöka lokalisera och hämta hem de försvunna barnen. Resan bär norrut, mot Svalbard där den kalla ödsligheten styrs av pansarbjörnar och där norrskenet dansar på himlen. Men vad är det egentligen för fruktansvärt som händer de barn som blivit tagna? Det börjar stå klart att Lyra själv har en mycket större roll att spela än vad hon kunnat föreställa sig.

Det har varit ett kärt återseende av både karaktärer och miljöer i den här seriens första bok (med titeln Guldkompassen för den som hellre läser på svenska). När jag började läsa insåg jag att jag faktiskt mindes långt mer än vad jag från början trott att jag skulle göra, men det har inte gjort läsningen tråkigare. Tvärtom, för det finns så mycket i den här serien som gör att den är värd en omläsning. Visserligen tycker jag att boken är något seg att komma in i, kanske på grund av att den presenterar ett nytt universum som man försöker få grepp om samtidigt som man ska hålla reda på karaktärer och miljöer. Men när väl det mest grundläggande är presenterat kommer boken in i en andra andning och är väldigt svår att släppa.

För Northern Lights utspelar sig i en värld som liknar vår mycket, men som styrs av fundamentala skillnader. Den största är att varje människa har vad som kallas en dæmon, en varelse som är en del av ens själ och som antar en djurform. När man är barn kan ens dæmon skifta form, men i puberteten antar den en fast gestalt som representerar den person dæmonen tillhör. Just detta är nog min favoritdetalj i den här serien - själva premissen att ha en del av sin själ utanför sin kropp är fantastiskt intressant och utgör grunden för många av den här seriens mer komplexa frågor om identitet, själens existens och om att vara en hel människa.

Dessutom är boken en äventyrsberättelse som kittlar ens fantasi och som är fartfylld och spännande, med alla element man kan önska sig - här finns inte bara dæmoner, utan också bepansrade björnar, häxor och upptäcktsfärder till långväga platser. Det är tydligt att boken är inspirerad av sent 1800- och tidigt 1900-tal, särskilt när det gäller den tidens expeditioner till Nordpolen. Det vilar någonting närmast steampunkigt över bokens miljöer - det är gaslampor, zeppelinare och luftballonger, och mycket av bokens mystik kretsar kring ett mystiskt kompassliknande föremål som Lyra får i sin ägo, en slags symbolläsare som, om den blir läst på rätt sätt, kan ge svar på de svåraste frågor.

Språket i boken är väl kanske ingenting märkvärdigt, men det är rättframt och rakt på sak på ett sätt som gagnar bokens fartfyllda handling och fantasifulla stuk. Det jag dock uppskattar allra mest med den här boken och med serien i stort, är att den inte väjer för komplexa och mörka teman. Den handlar om själsstympning, om komplicerade relationer och politisk makt, såväl som invecklad vetenskap och andra universum. Det är också förvånansvärt mycket våld och död på tapeten. Det gör att boken trots sin fantasifulla handling aldrig känns barnslig. Mörkret gör den relevant också för mig som vuxen, och det om något är ett betyg på hur bra den faktiskt är. Just detta är nog också vad den genomkassa filmen från 2007 helt missade - att det här är en serie vars storhet vilar i det mörka, det existentiella. Jag kan knappt bärga mig tills jag kan börja på nästa del - med titeln The Subtle Knife.

"His Dark Materials: Northern Lights", 1995

Ett fint återseende

Just nu är jag mitt i Northern Lights av Philip Pullman - en omläsning fast på engelska av boken som heter Guldkompassen på svenska. Det är fint att återse karaktärer och miljöer som man halvt om halvt glömt bort. Vad läser ni?

Ingen bokrea för mig

Ingen bokbloggare värd namnet hemma i Sverige har väl missat att det är bokrea på gång. I år kommer det inte bli någon sån för mig, fast i utlandet som jag är. Man tycker att de där britterna kan importera just den februaritraditionen!

Istället ägnar jag dagen åt läxläsning - det är återigen tråkig grammatik på schemat och jag ska lära mig hitta nominalfraser. Ni hemma i Sverige får skriva om vad ni fyndar så får jag helt enkelt leva genom er! Vad ska ni köpa på årets rea?

Skräckmuggen

I helgen som gick köpte jag inte bara hela His Dark Materials-trilogin, utan den här litterära muggen också. Jag har visserligen redan en termos med samma motiv, men nu har jag något som matchar! Det är såklart från Stephen Kings The Shining. 

Litterära London

Igår bestämde jag mig för att vara en riktig turist och åkte för att besöka London för första gången. Det är en stad jag velat besöka väldigt länge, och förutom de mest turistiga grejerna (Buckingham Palace, Big Ben och så vidare) så såg jag också till att se en del platser med koppling till litteratur.

Shakespeare's The Globe såg jag till exempel, och såklart statyn av Peter Pan i Kensington Gardens.

Det var dock en blixtvisit och jag ska definitivt åka tillbaka och uppleva saker mer ingående. Andra platser jag vill ta mig till är King's Cross Station (av Harry Potter-skäl) och Sherlock Holmes-muséet på Baker Street.

Har ni några litterära platser ni vill se?

Tack, Harper Lee

Måste ju också ägna några rader åt Harper Lee, som dog igår. Hon är en av de allra mest betydelsefulla författarna i USA, och också en av de intressantaste, eftersom hon skrev sin klassiker To Kill a Mockingbird 1960, och sedan inte skrev någon mer bok på femtio år.

Här hittar ni min recension av To Kill A Mockingbird, eller Dödssynden som den heter på svenska.

Efter tenta-belöningen

Idag skrev jag min första engelska tenta, vilket gick över förväntan. Som en morot till mig själv i allt pluggande lovade jag mig själv att om tentan gick bra skulle jag åka in till Waterstones och faktiskt köpa den där snygga upplagan av Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi.

Sagt och gjort, förväntansfull stegade jag fram till hyllan inne i den helt fantastiska Waterstones-butiken (den är, jag skämtar inte, fyra våningar hög). Men! Förstår ni hur besviken jag blev när den första boken, Northern Lights, var slutsåld? Kvar fanns bara nummer två och tre. Jag hade varit så inställd på att köpa hela serien på en gång att jag på riktigt blev alldeles ställd.

Men så hittade jag med hjälp av ett butiksbiträde hela serien i en box. Inte riktigt med lika fina omslag, men snygga nog att jag skulle bestämma mig för att köpa boxen istället. (Vilka omslag som helst är egentligen snyggare än de svenska som jag läste för längesen, som bara är samma bild från den kassa filmatiseringen på varje bok.)

Hur som helst vet jag precis vad jag ska börja på nu i helgen, och jag är väldigt förväntansfull.

Recension: Anne Franks dagbok av Anne Frank

Att jag inte läst Anne Franks dagbok har länge verkat helt befängt för mig, men det finns en hel del saker som har hållit mig ifrån boken. En av dem har utan tvekan varit att den inte intresserat mig så mycket som den borde - när jag var yngre såg jag helt enkelt inte poängen i att läsa en bok man ändå visste nästan allting om. Den andra anledningen är att jag alltid haft väldigt svårt för brevromaner och dagböcker, hur engagerande och viktiga de än må vara. Ändå har jag de sista åren känt att en Anne Frank-formad lucka funnits i min läsning, och att det helt enkelt är en bok som måste läsas.

Anne Frank får på sin trettonårsdag en dagbok, som hon kallar Kitty och börjar anförtro sig åt som till en vän. Året är 1942 och Tyskland har ockuperat Holland där hon bor. Eftersom familjen är judar går de samma år under jorden, och gömmer sig tillsammans med fyra andra judar i ett gårdshus i Amsterdam. Anne för dagbok under hela vistelsen, fram tills augusti 1944 när gömstället avslöjas. Hon förs till koncentrationslägret Bergen-Belsen, där hon dör kort innan hon ska fylla sexton.

Jag har valt att läsa Anne Franks dagbok i den oavkortade och nyöversatta utgåvan som kom på svenska 2005. Den första svenska boken är nämligen baserad på en bristfällig tysk översättning, som dessutom saknar vissa delar som inte ansågs passande när boken först publicerades. Annes tankar om sexualitet och hennes ofta hårda ord om sin mamma har tagits bort, men är återinförda i den här utgåvan, vilket jag tyckte kändes viktigt.

Läsningen av Anne Franks dagbok är både vad jag förväntat mig och samtidigt inte. En sak kan jag lugnt säga - jag hade aldrig skrivit så insiktsfullt och utvecklat som trettonåring! Jag är, boken igenom, imponerad av Annes formuleringar, hennes tankar och filosoferande, också de gånger när hon har lite hybris eller är dramatisk. Hon ägnar mycket tid åt att beskriva de gräl och små fiendskaper som tilldrar sig bland de gömda som lever så tätt inpå varandra, och åt att blicka in i sitt eget och de andras själsliv.

Mer än något annat slås jag av hur nära Anne jag som läsare känner mig, hur mycket jag kan relatera till en flicka som sitter instängd i ett hus i Amsterdam och som funderar på livet, framtiden, familjen och kärleken för sjuttio år sedan. Hennes skildringar är ibland filosofiska, ibland sentimentala, ibland babbliga, ofta fulla av sådana tankar man umgås med i tonåren. Det är tydligt att Anne är en tänkande och filosoferande människa, och med det har hon åstadkommit en bok som vittnar om den intellektuella ungdomen, långt mer komplicerad än den ofta antas vara. Att få följa henne från tretton till femton är en resa både själsligt och språkligt.

Men så slås man om och om igen av det absurda i hennes situation - det är en fängslad flicka som skriver inifrån ett hus hon inte får lov att lämna, en tonår som ska levas i tystnad och skräck bakom fördragna gardiner och lönndörrar. Hennes beskrivningar av krigsrapporter och ransoneringar grundar den annars ofta ganska livsglada dagboken i en skräck som påminner om varför hennes dagbok blivit ett så viktigt dokument. Boken påminner mig om hur viktig litteraturen är, eftersom dagboken helt och fullt sätter läsaren i Annes skor och låter en uppleva både det stora och det lilla i en tillvaro som annars hade gått förlorad i historien.

Men samtidigt är det också en bok som lider av att ha blivit det mest berömda vittnesmålet av förintelsen, eftersom det gett Anne Frank en helgonstatus samtidigt som den gjort henne till ett hjälplöst offer. Jag tycker inte att det är rättvist att betrakta Anne enbart som ett oskyldigt barn, även om det också är något hon är. I läsningen av hennes anteckningar från gömstället känns hennes egna tankar om livet betydligt viktigare, som någonting ytterst mänskligt som gör henne till människa och inte bara ett offer.

Sorgen man känner i läsningen beror på att man själv känner till tragedin som komma skall när dagboken är slut. Det gör läsningen till en långt mer plågsam upplevelse än Annes egna texter, som ofta vittnar om livsglädje, mod och hopp. En del beskrivningar är dråpliga och rentav muntra, och mina tårar kommer inte förrän med efterordet, som redogör för hennes och resten av familjens öde.

Jag är iallafall väldigt glad att jag äntligen läst Annes dagbok, även om den emellanåt har känts seg att komma igenom. Jag beundrar Anne och jag tycker att hennes verk är ett av de viktigaste historiska dokument som finns att läsa, men samtidigt tror jag att det är väldigt viktigt att inse att hon också bara var en människa - och att det är tillräckligt.

"Het Achterhuis: Dagboekbrieven 12 juni 1942 - 1 augustus 1944", 1947

Fler saker att sätta upp på önskelistan

Den här muggen hade varit nåt! Den reagerar på värme och går från att vara censurerad till att visa alla titlar när den blir varm (såklart titlarna på böcker som ofta förbjuds runtom i världen). Finns att köpa hos Out of Print.

Boktips för alla som hatar alla hjärtans dag

Förra året skrev jag inför Alla hjärtans dag ihop lite boktips på tema kärlek. Jag hade tänkt göra detsamma i år, men faktum är att jag läser så väldigt lite böcker i den genren att jag inte får ihop någon mer sådan lista. Visst är kärlek något som är med i nästan alla böcker man läser, och det är så jag föredrar temat - vid sidan av, inte som huvudrätt.

Dessutom är jag inte så förtjust i hela grejen med Alla hjärtans dag. Så istället för att tipsa om romantiska böcker tänkte jag helt enkelt bjuda på de mest oromantiska titlar jag kan komma på, för de av er som liksom jag spenderar dagen med en bok.

Nummer ett är Revolutionary Road av Richard Yates. Välkommen till femtiotalet, där allt är fantastiskt och där Frank och April under den polerade ytan börjat se varandra som den främsta anledningen för sina misslyckanden. En mer cynisk bok om äktenskap är svår att hitta, och trots att det var längesen jag läste boken nu, så minns jag hur fullkomligt genomsyrad den är av äckel och förakt. Jippi.

Dansa på min grav av Aidan Chambers må vara lite av en kärlekshistoria, men är mer en berättelse om att vi alla hittar på människorna vi älskar och att vi också i viss mån hittar på oss själva. Och så inkluderar boken en dödlig motorcykelolycka och huvudpersonen måste dansa på sin älskares grav. Romantiskt? På sätt och vis.

The Shining - vad är mer romantiskt än Stephen Kings alkoholiserade familjefar som går bärsärkagång i ett avskärmat och hemsökt hotell? Spöken, lappsjuka och dålig manlig självkänsla bör tydligen inte blandas.

Gone Girl av Gillian Flynn - en bok som helt enkelt kommer göra dig glad över att du är singel. Boken igenom undrar Nick Dunne - har hans fru iscensatt sin egen död för att hon hatar honom? Man kan tycka vad man vill om den här hypade boken, men det går inte att förneka att Nick och Amy är ett av de mest dysfunktionella paren som finns att hitta i litteraturens värld.

Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Om hur ohälsosamt det är att bygga luftslott av sina drömmar, till och med på det glada tjugotalet. Massor av pengar, alkohol och lyx spelar inte så stor roll om man förälskat sig i en helt fruktansvärd person. Plus för det tragiska slutet.

Och, sist ut är no-brainern American Psycho. Det blir inte mer oromantiskt än plågsamt detaljerade våldtäkter och mord, allt mot en kuliss av nihilistisk materialism. Ingenting för den känsliga läsaren. Faktum är att i princip hela boken är fruktansvärt olämplig, inte bara på Alla hjärtans dag utan hela året om. Varsågod.

Vilka böcker är de mest oromantiska ni läst?

Helgläsningen

Jag spenderar helgen med plugg, och Anne. Jag måste säga att jag är imponerad av hennes språk, trots att hon bara var tretton år när hon började på sin dagbok. Min utgåva har dessutom fina bilder på henne, hennes familj och gömstället. Vad läser ni?

Habegäret attackerar

För många år sedan läste jag Philip Pullmans fantastiska serie Den mörka materian, men av någon anledning recenserade jag inte just de böckerna. Jag minns dock hur otroligt bra jag tyckte att de var, så hemskt intressanta och välskrivna. Och jag har så länge tänkt att jag vill läsa om dem, helst på engelska. Och vad får jag se när jag går in på Waterstones här i Brighton? Jo, snuskigt snygga storpocketutgåvor av hela trilogin. Jag köpte dem inte, men funderar väldigt starkt på att göra det. Se bara! Har ni någon bok eller serie ni vill läsa om?

Ny Potterbok till sommaren

Idag kom nyheten att J.K. Rowling släpper en ny Harry Potter-bok - typ. Det är manuskriptet till pjäsen Harry Potter and the Cursed Child som utspelar sig nitton år efter att Deathly Hallows tog slut, som kommer släppas till sommaren som bok. Det är bara att hålla tummarna för att den är bra! Vad tror ni? Det går att läsa mer på Pottermore. 

På tiden

Hur det nu har kunnat gå till så har jag faktiskt aldrig läst Anne Franks dagbok. Det är ju helt sjukt, har jag tyckt länge, och därför sett till att önska mig boken i julklapp. För tre år sen. Jag förstår inte vad det är som är så svårt! Men nu, nu har jag äntligen tagit mig i kragen, fått tummen ur och fått ändan ur vagnen - nu har jag börjat läsa Annes dagbok! Har ni haft någon samvetesbok som legat och väntat i evigheter, precis som den här gjort för mig?

Plath-planshen på väggen

Igår upptäckte jag till min stora glädje att bokhandeln Waterstones säljer en massa litterära planscher. Efter att ha stått och valt mellan titlarna i evigheter (det fanns allt från The Great Gatsby och The Catcher in the Rye till The Perks of Being a Wallflower och American Psycho) blev det till sist The Bell Jar av Sylvia Plath, som jag verkligen tyckte om när jag läste den. Och den gör sig faktiskt väldigt bra på min vägg.

Vilket bokomslag hade ni velat ha på väggen?

Recension: Jack av Ulf Lundell

Jack är en kultbok som jag länge velat läsa - i många år har jag sneglat på ryggen av min mammas gamla pocketupplaga i hennes bokhylla, innan jag till sist lånade den av henne. Det är en gulnad och sliten gammal pocketbok, och jag måste medge att det finns någonting väldigt passande i att jag läst just Jack i begagnat skick. Mer beat än så blir det knappast, och att det är just min mammas gamla bok har på något vis gett min läsning en ytterligare, mer personlig dimension.

Det är sjuttiotal i Stockholm och Jack Råstedt är en ung bohem som tillsammans med sina kompisar är på ständig jakt efter nästa kick, vare sig den kommer från alkohol, knark, tjejer eller konst. De drar omkring i sjuttiotalets Stockholm, osäkra på det mesta i tillvaron. I slutändan verkar det ändå alltid fattas någonting.

När jag började läsa den här boken väntade jag mig Sveriges svar på Jack Kerouacs På väg. Och det går inte att förneka - likheterna är uppenbara. Andan är densamma, och mentaliteten och språket har tydliga likheter med varandra. Hela boken är ofelbart influerad av beatgenerationens livsstil och konstnärskap. Även om jag uppskattade På väg när jag läste den, så är det också en av de böcker jag läst där jag är allra tydligast medveten om hur problematisk den i själva verket är. Och med det i tankarna tror jag att jag tänkte mig Jack som en ofantligt pretentiös roman om det manliga, intellektuella lidandet.

Det är den visserligen, men den är inte bara det. Jag blev väldigt lättad och glad när jag märkte att Jack faktiskt har en stor portion humor, och det räddar åtminstone bitar av romanen. Det gör att en viss självdistans ändå smyger sig in mellan Jack som berättare och det han förmedlar - jag skrattar faktiskt högt flera gånger, när vännerna högt deklarerar att Dylan inte kan få något om bakfoten - han har inte ens nån bakfot. Eller när gänget höga på droger ger sig ut på stan för att leta fallossymboler och upptäcker att alla flaggstänger bara är "kukar med guldollon."

Men denna humor som jag tycker lyfter hela läsupplevelsen för mig skakar boken faktiskt av sig framåt mitten. Jack är indelad i tre delar varav den första utan tvekan är mest livsglad och rolig, och de andra två allt mörkare. Det som varit glada orgier i sprit och knark och sex urartar till missbruk, alkoholism och skadliga förhållanden - intressant nog kombinerat med att karaktärerna rent yrkesmässigt rör sig uppåt. Och där tappar boken bort mig lite, för jag förstår aldrig riktigt vad som blir kontentan av det hela.

Att boken inte har en tydlig struktur eller dramaturgi gör den visserligen lättare att tänka på som självbiografisk, men det gör också att den stundvis blir extremt långrandig att läsa. Visst flyter språket på ganska bra i sin talspråkiga babblighet, men efter trehundra sidor av samma fester, människor och konflikter börjar jag som läsare fundera på vad det egentligen är meningen att jag ska fokusera på, och om det verkligen är intressant egentligen, alla dessa detaljer?

Samtidigt är det ju just alla dessa detaljer som gör boken till en så lysande generationsroman. Även om jag kanske inte skulle kalla Jack en klassiker, så har den definitivt förtjänat just epitetet som generationsroman. Man kan säga vad man vill om handlingen, men det finns inget tvivel om att den fångat tidsandan på ett mästerligt sätt. Men det gör också att jag tror att det här är en bok som ger betydligt mer till en läsare som var ung på sjuttiotalet, som umgicks i liknande konstnärskretsar och som, inte minst, är från Stockholm. Bokens kopplingar till staden är så starka att den emellanåt känns lika mycket som en  roman om Stockholm som en om Jack och hans vänner.

I slutändan är jag glad att jag läst Jack. Men samtidigt tycker jag att en del skarp kritik är på sin plats - framför allt är det Jacks många gånger helt usla kvinnosyn som närapå får mig att vilja lägga boken ifrån mig. Den är faktiskt inte så pass gammal att den går att ursäkta på just den punkten. Och där kommer vi också till det som är allra svårast med att läsa Jack - hur otroligt manlig och inte minst mansgrisig den är, och jag kan inte låta bli att irritera mig på det privilegierade manliga lidande som boken målar upp och glorifierar. Det gör att jag många gånger har väldigt svårt att sympatisera eller relatera till Jack som karaktär - vilket väl egentligen innebär att hela läsupplevelsen blir rätt haltande.

"Jack", 1976

Under Stigs vakande ögon

När en hel långvägg i mitt studentrum består av anslagstavla kan man inte låta bli att nåla upp lite dekorationer. Och självklart har Stig Dagerman fått följa med till England - nu sitter han och blickar ned över mitt skrivbord. I gott sällskap av ett Kafka-citat, dessutom.

We're all mad here

Förresten har jag hittat den bästa muggen i Brighton - med motiv av Cheshirekatten från Alice i Underlandet! (För övrigt en klassiker jag aldrig har avslutat i sin helhet). Just Alice-saker finns det en hel del av i Brighton har jag upptäckt, men just den här muggen tyckte jag extra mycket om.

Hej februari!

Februari, redan? Det känns som om 2015 nyss tog slut, och samtidigt inser jag när jag tänker tillbaka att det hänt väldigt mycket sedan nyår för min del. Rent läsmässigt har januari inte varit någon bra månad  - tre böcker har jag hunnit läsa vilket är mindre än jag brukar på en månad. Men det skyller jag på min Englandsflytt, och på hur lite tid den gett mig att läsa. Och lite skyller jag väl på Jack också, boken jag läser nu och som är så väldigt lång.

Men en ny månad innebär åtminstone en ny Månadens favorit. Eftersom februari är en så blaskig och tråkig månad tycker jag att jag kan lysa upp den med en mysig och finstämd kärlekshistoria - Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Hur har er läsmånad januari varit?