Veckans recension; Harry Potter och Fenixorden av J.K. Rowling

Harry är fast på Privet Drive över sommaren, utan tillräckliga brev om vad som händer från Ron eller Hermione, eller någon annan för den delen. Han känner sig arg över den otillräckliga informationen – det var ju faktiskt han som hindrade Voldemort alla de där gångerna, han som såg en vän dö, han som lyckades undkomma. Och varför får han inte reda på något? Var är Voldemort? Vem mer har han dödat? Varför får Harry ingen information?
Det är först då han räddar livet på sin kusin Dudley som han får tillräckliga responser från trollkarlsvärlden – men inga positiva sådana.
Harry får åtminstone komma ifrån sina släktingar och komma till stället där familjen Weasley, Hermione och hans gudfar finns. Han får svar på några av sina frågor, men skulle helst av allt vilja prata med Dumbledore – men det verkar som om rektorn undviker honom.
Då han återvänder till Hogwarts tillsammans med sina vänner upptäcker han inte bara att tidningen The Daily Prophet har börjat sprida elaka lögner och förtal mot honom och Dumbledore, utan också att en högst otrevlig kvinna från trolldomsministeriet tagit posten som lärare i försvar mot svartkonster.
Medan Harry måste utstå påhitten om att han är galen och Dumbledore senil, rykten som får hans skolkamrater att hata honom och elever att dra sig undan, har han också massor med läxor han måste läsa för att få godkänt i Grund-Examen i Trollkonst, quidditchträning och snart även straffkommendering hos Dolores Umbridge – den nya läraren i försvar mot svartkonster. Efter ett tag får han också kärleksbekymmer då flickan han tycker om, Cho Chang, börjar göra närmanden.
Då eleverna på Hogwarts upptäcker att deras nya lärare i försvar mot svartkonster inte alls vill lära dem något praktiskt börjar Harry, Hermione och Ron organisera en egen försvar mot svartkonstergrupp, som de kallar DA, Dumbledores Armé.
Det tar inte lång tid för Umbridge att ta över först sitt ämne, sedan inspektioner av andra lärare, för att slutligen få Dumbledore avskedad och sig själv insatt på posten som rektor.
Skolan börjar förvandlas till ett helvete, inte minst då Harry måste få privatlektioner med Snape och har konstiga drömmar där han förnimmer Voldemorts tankar och avsikter.
Det är när Harry får se sin gudfar bli torterad av Voldemort i en dröm som han bestämmer sig för att han måste göra något – han måste rädda personen som blivit som en far för honom. Utan att förutse konsekvenserna ger sig Harry och några av hans vänner sig av till Mysterieavdelningen, utan att ana att det är just dit som Lord Voldemort vill ha honom…

Den femte boken är den tjockaste i serien, på hela 1001 sidor, men kan också mycket väl vara den bästa. Tillsammans med tredje och sjunde boken är Harry Potter och Fenixorden helt klart i en klass för sig.
I den här boken får vi ta del av Harrys vrede som växer sig allt starkare, hans känsla av att vara missförstådd, och vi får för första gången släppas riktigt, riktigt nära Harrys förutbestämda öde.
Men femte boken är också en bok fylld av fruktan inför Voldemort, oron för att han håller sig gömd och vi får följa Harrys kamp för att försöka få folk att förstå, för att göra dem beredda inför det som ska komma – men att istället avspisas och själv anklagas.
Slutet i Harry Potter och Fenixorden är mycket sorgligt, mycket omvälvande och ritar även här, precis som i förra boken, upp en gräns mellan två tidsepoker i Harrys liv.
Trots den allt mörkare stämningen är boken fylld av modigt trots, godartade uppror och humoristiska hämndaktioner. Fortsättningen heter Harry Potter och Halvblodsprinsen.

”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003

Veckans recension: Dagen efter av Lionel Shriver

Irina McGovern är vad hon skulle vilja kalla en lycklig kvinna. Hon har allting som hon värdesätter – framförallt Lawrence, en man som hon kan lita på, i ett förhållande som är tryggt och varmt och beständigt.
Allting förändras när hon enligt tradition äter middag med en avlägsen vän till henne och Lawrence – Ramsey Acton, en av världens främsta snookerspelare.
Lawrence är lugn, lite sjabbig men ändå snygg, trygg, förmanande och sarkastisk, men Ramsey är fullständigt annorlunda. Han är som Lawrences motsats. Han är impulsiv och passionerad, spontan och kan nästan bli för mycket. Medan Lawrence är trygg och stadig är Ramsey spännande och oförutsägbar.
Den kvällen, på Ramseys fyrtiosjunde födelsedag, finner sig Irina stå inför sitt livs viktigaste val. En fortsatt stabil tillvaro med Lawrence, eller en osäker framtid med Ramsey?
I den här boken får vi följa inte bara ett, utan två livsöden – hur det skulle varit om hon stannat med Lawrence, och hur det skulle vara om hon lämnar honom för Ramsey.

Det är väldigt svårt att berätta om den här boken utan att förstöra den för de som är intresserade av att läsa den, eftersom det är meningen att man inte ska veta något i förväg när man sätter sig ner med den i handen. Jag har tidigare läst Vi måste prata om Kevin av samma författarinna, och blev intresserad av Dagen efter då jag besökte en författarträff med Lionel Shriver. Jag tyckte att idén med två parallella historier om samma person var lockande och originell. Upplägget och handlingen är väldigt snarlik den som utspelas i filmen Sliding Doors.
När man berättar om boken är det lätt att avfärda den som löjlig chicklitt. Men det är den verkligen inte; precis som i Vi måste prata om Kevin är Shrivers språk väldigt tungt och metaforiskt filosofiskt. Det är en jobbig bok att läsa på grund av det, men det är hennes stil och den passar berättelsen förvånansvärt bra. Där man förväntat sig en lättsmält och lite klichéartad bok möter man istället en svårläst roman som inte är politiskt korrekt eller som följer några regler. När många författare anstränger sig för att framställa sina kvinnliga karaktärer på ett starkare sätt och anstränger sig för att vara lätt feministiska, gör Shriver nästan tvärtom. Det är inte så att hon gör det bara för att hon ska, snarare är det så att hon berättar på ett väldigt, väldigt ärligt sätt från egna erfarenheter.
Boken är ångestfylld och gör mig nästan olustig. Huvudpersonen har hela tiden tvivel och det är utan tvekan så här det är i verkliga livet. Vägen är inte alltid spikrak när det gäller relationer och det är detta som boken tar fram i ljuset – illusionen om den raka kärleksberättelsen. Men det är också en underhållande bok eftersom den gör som vi kanske skulle önska att vi kunde – den ser på samma liv som de skulle varit om vi valt annorlunda.
Jag är road av de stilistiska upprepningarna som får de två berättelserna att ständigt följas åt. Det gör det möjligt att jämföra dem och det gör att man börjar tänka på saker som ödet och slumpen. Det är intressant och det är originellt på ett sätt jag aldrig stött på innan. Detta är vad som verkligen håller fast mig.
Precis som i Vi måste prata om Kevin är ämnet som Shriver behandlar känsligt. Men hon gör det bra och har en slags svart glimt i ögat med som får mig att småskratta emellanåt. Det märks att det är samma kvinna som skrivit de här två böckerna, för de båda osar av samma stilistiska grepp, samma berättarton, samma stämning. Ändå tycker jag om Vi måste prata om Kevin mycket mer. Jag tror det beror på att Dagen efter inte har en kulmen, ingen riktig upplösning som jag gärna velat se. Slutet är effektfullt och jag gråter nästan, men det är något som saknas som jag inte kan sätta fingret på.
Men jag tycker ändå att det här är en läsupplevelse som, om inte annat, är otroligt intressant, och jag tror definitivt att den kan ändra ens uppfattning om saker och ting.

”The Post-Birthday World”, 2007

Veckans recension: Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling

Harrys sommarlov får ett oväntat slut då han får lov att följa med familjen Weasley och Hermione till världsmästerskapen i quidditch. Efter matchen är det dags att fara till fjärde året på Hogwarts, där inget är som förut.
Lärarna och ministeriet har planerat en överraskning till eleverna; för första gången på många år ska turneringen i magisk trekamp äga rum på själva Hogwarts. Två andra skolor från andra länder är inbjudna, den franska Beauxbatons med den gigantiska Madame Maxime i spetsen, och svartkonstskolan Durmstrang, vars rektor Karkaroff är väldigt lömsk.
Tre personer ska bli utvalda, en från varje skola som ska tävla om Trekampspokalen. Personerna ska utses av Den flammande bägaren.
Men saker blir inte som man tänkt. Bägaren spottar ut inte bara tre utan fyra namn, och plötsligt finner sig Harry vara Hogwarts andra förkämpe. Allting vänds uppochner för honom. Ron och han blir ovänner då Ron vägrar tro på att Harry inte anmält sig, och den hemska journalisten Rita Skeeter börjar genast hitta på hemska historier om honom som publiceras i tidningarna.
Harry, desperat som den yngste av kämparna, den minst erfarna och nu också utan sin bäste vän, börjar tro att någon planerar att döda honom i turneringen.
Under tiden blir han också tvungen att försöka hålla betygen uppe. Den nya läraren i försvar mot svartkonst är en ytterst märklig och skrämmande person, den pensionerade auroren Monsterögat Moody.
Året på Hogwarts liknar ingenting som Harry någonsin varit med om, och han börjar fatta misstankar om Karkaroff och hans relation till trolldrycksläraren Snape. Och vart har turneringsdomaren Barty Crouch tagit vägen? Finns det någon betydelse i Harrys drömmar om Voldemort?
Men de riktiga bekymren dyker upp i den sista uppgiften, där Harry får bevittna något som kommer förändra hela hans liv.

Den fjärde boken skiljer sig avsevärt från både de tidigare och de kommande böckerna, just eftersom turneringen äger rum. När jag tänker på den så ser jag den som en av de svagaste i serien, men när jag väl har den i handen kan jag inte påstå att den är det. Det är den av böckerna i serien som mest handlar om att växa upp, och det är boken som förändrar allt. Genom större delen av den finns den lätt naiva, oskyldiga tonen som illustrerar Harry som barn, men i slutet märker man tydligt hur serien djupnar, mörknar och tar en illavarslande vändning.
Det är nu som allt börjar hända, och det är nu som serien verkligen börjar ta fart.
Det känns också som om den här boken har mer humor i sig, jag skrattade flera gånger både högt och länge åt vad som stod i den.
Mycket bra bok som rekommenderas till alla som läst de föregående böckerna, och till dem som inte gjort det – gör det nu!
Fortsättningen heter Harry Potter och Fenixorden.

”Harry Potter and the Goblet of Fire”, 2000

Veckans recension: Hemlängtan av Michelle Magorian

När Virginia blev evakuerad undan Tysklands bombanfall i London hamnade hon hos familjen Omsk i Connecticut i Amerika. Efter fem år av vänner, kärlek, god mat och en fantastisk fosterfamilj, åker hon tillbaka till England för att återförenas med sin riktiga familj.
När hon åkte var hon en liten, tyst och försiktig sjuårig flicka vid namn Virginia. När hon nu återkommer till sitt hemland är hon en lång, robust och bestämd tolvåring som kallas Rusty på grund av sitt röda hår.
Fem år har gått, och Rustys minnen från England och sina föräldrar är vaga och bleka, som drömmar för längesedan. Det England hon möts av är grått, sönderbombat, regnigt och deprimerande. All mat, vatten, bensin och kläder är ransonerat och kylan håller på att ta kål på henne. Men värst av allt är ändå hennes mor. Rusty, som under sin tid i Amerika lärt sig massor med saker och blivit mer eller mindre självständig, måste nu be sin mamma om tillstånd för minsta småsak hon vill göra – allt från att ro till att simma till vad hon ska göra härnäst. Det verkar inte alls som om hennes mamma är glad att Rusty är tillbaka. Hennes lillebror Charlie föddes under kriget och Rusty har inte fått träffa honom förrän nu. Också det blir en besvikelse – Charlie hatar henne.
Rusty vill bara tillbaka hem. Hon längtar efter familjen Omsk och sin frihet. Hon vill tillbaka till sina vänner och de vuxna som bryr sig.
Men droppen blir när Rusty placeras i en internatskola för att lära sig vett och etikett. Ingen där vill ha med henne att göra. De ser ner på hennes färgglada kläder och hennes amerikanska accent och hon har inga vänner. På skolan får man inte använda slanguttryck och inte ha foton av några andra än sin biologiska familj uppe.
Rusty bestämmer sig. Hon hatar England. Hon hatar alla människor här och hon ska rymma tillbaka till Amerika.

Precis som många av Magorians andra böcker handlar den här om barn under andra världskriget, och då särskilt barn under den tid då de måste växa upp. Jag har tidigare läst Godnatt mister Tom och de här två böckerna liknar varandra till viss del.
Jag uppfattar Hemlängtan som något mörkare än Godnatt mister Tom, eftersom huvudpersonen mår väldigt dåligt genom större delen av berättelsen. Det kan också ha att göra med att huvudpersonen här är äldre. Men precis som i Godnatt mister Tom ligger det en stor vikt vid vänskap och familjeband också här. Rustys band till sin mamma och sin lillebror, och senare till sin farmor och sin pappa, ligger i centrum.
Det är hemsk, lättförståelig och levande läsning. Rustys kulturkrock mellan det moderna, framåtsträvande och fria Amerika och det gammeldags, konservativa och traditionsbundna England är gripande och fortfarande aktuell. Det är inte ofta man tänker på hur andra världskriget förändrade så många människors liv, även de som inte deltog aktivt, utan också alla de som blev evakuerade eller kvar hemma. Barnens uppväxt ur ett Europa i spillror är en ganska originell infallsvinkel som jag verkligen tycker om.
Ett tema genom boken som jag också faller för är feminismen. Under kriget lämnades framförallt kvinnor hemma att ta hand om alla de uppgifter männen vanligtvis hade, vilket är en klar lysande tråd genom historien. Det visar sig genom Rustys ovilja att kuvas och hennes mammas nyfunna yrke som något så okvinnligt som bilmekaniker. Det är en bok om att leva sin dröm och inte alltid lyssna på vad andra säger. En bok om att alla är lika värda, men också en mörkare bok om olidlig ensamhet, längtan och desperation, om mod och om sorgliga, starkt berörande relationsdraman.
Boken är skickligt enkelt berättad och man får en djup förståelse för Rustys växande hat mot sina omgivningar och sin mamma, samtidigt som man också utvecklar sympati med mamman som när allt kommer till kritan är mycket mer lik sin dotter än någon av dem vill kännas vid.
Något som stör mig är dock den svenska upplagan som jag läste. Den är i stort behov av uppfräschning. Detta är en bok om barn för barn, och borde inte innehålla gammeldags svenska ord som ”finge”. Det känns främmande och föråldrat. Jag tror att man överlag skulle få ut mer av boken om man läser den på engelska, eftersom en stor del av den handlar om skillnaderna mellan England och Amerika, och då framförallt deras språkskiljaktigheter. Om man läser den på originalspråk kommer man förmodligen lägga mer märke till Rustys dialekt och amerikanska val av ord.
En negativ sak med boken är att jag in början tyckte den innehöll för många karaktärer som var svåra att hålla reda på, men ju mer man läser desto klarare blir bilden, tills den suger in en i handlingen.

Jag tycker om den här boken väldigt mycket. Kanske har Godnatt mister Tom en plats lite närmre mitt hjärta, men den här boken är ändå en som jag tycker alla borde läsa.

”Back Home”, 1984

Veckans recension: Harry Potter och fången från Azkaban av J.K. Rowling

Efter ett kaotiskt sommarlov flyr Harry från familjen Dursley, övertygad om att han kommer att bli relegerad från Hogwarts.
Men trolldomsministeriet förvånar honom – ingen skada skedd, anser de.
Då Harry kommer tillbaka till Hogwarts upptäcker han varför – och även att ingenting är sig likt på skolan. Den ökände massmördaren Sirius Black har flytt från trollkarlsfängelset Azkaban, och nu är han ute efter ingen annan än Harry själv.
Med ett löfte han inte riktigt förstår om att inte ge sig ut och leta efter Black på egen hand börjar Harrys tredje läsår på Hogwarts. Han, Ron och Hermione har flera nya ämnen, bland annat spådomskonst med bluffmakerskan Sibylla Trelawney, som hela tiden förutspår Harrys tidiga död.
I ämnet försvar mot svartkonster har det kommit en lärare som de alla tycker mycket om – professor Lupin. Han klär sig sjabbigt och ser inte frisk ut, men han har oerhört intressanta lektioner som de alla gillar.
Men på skolområdet patrullerar nu de skräckinjagande dementorerna, fångvaktare från Azkaban på jakt efter Black. De påverkar Harrys sinne mer än han vill medge och när dementerorerna minskar Gryffindorlagets chanser att vinna quidditch-turneringen går Harry till professor Lupin och ber om hjälp. Och Harry börjar ana att Lupin bär på mer än en hemlighet.
Men dementorerna är inte allt Harry är rädd för det här läsåret… kan den stora, svarta hunden han ser ha något med Trelawneys varsel att göra? Varför är alla så måna om att hålla Harry utanför alla ämnen som rör Sirius Black? Döljer Hermione något, och vad kan vännerna göra för att hjälpa skogvaktaren, Hagrid, som snabbt börjar få problem?
Året kulminerar i en högst oväntad upplösning.

I den här boken börjar allt mer betydelsefulla personer dyka upp. Vi får färdas tillbaka till stunden då Harrys föräldrar dog, och försöka förstå vad som hände. Vi träffar James och Lilys vänner och fiender samtidigt som vi följer Harry och hans vänner in i allt mer spännande situationer.
Såvitt jag vet kan Fången från Azkaban mycket väl vara den bästa boken i serien, just därför att slutet är så oerhört oväntat och samtidigt så självklart.
Harrys och ens egna vyer vidgas då den lilla byn Hogsmeade presenteras, samtidigt som man får en djupare inblick i Harrys förflutna – och kanske även hans framtid. Man hoppas att få se mer av den i nästa bok, Harry Potter och den flammande bägaren.
Otroligt bra!

”Harry Potter and the Prisoner of Azkaban”, 1999