Veckans recension: Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Mot sina föräldrars vilja beger sig den unge Robinson Crusoe ut till sjöss. Han är med om flera äventyr på havet och besöker många olika länder. Han är en rastlös själ och kan inte stanna någon längre tid någonstans innan han vill ge sig ut igen, trots att han är medveten om de höga riskerna med att ständigt vara ute på äventyr.
Så händer det mest fruktansvärda av allt. På en resa för att hämta hem slavar till sin tobaksplantage i Brasilien råkar Robinsons skepp ut för en rasande storm. Skeppet förliser och bara Robinson överlever, uppsköljd på stranden till en obebodd ö.
Här måste han plötsligt försöka klara sig själv, med bara vrakgodset som hjälpmedel. Han börjar långsamt bygga upp en slags minicivilisation på ön, med sig själv som enda invånare och härskare. Ensamheten är fruktansvärd och räddningen helt utom räckhåll. Det är en kamp mot såväl naturen som det sunda förnuftet. Är allt hopp ute, eller finns det en chans till guds förlåtelse och till räddning?

Jag har tidigare läst Robinson Crusoe i ett anfall av klassikerläsning när jag var omkring tolv, tretton år. Jag läste den igen nu, som en del av mina studier i litteraturvetenskap, och blev förvånad över hur lite ur den som jag kom ihåg. Det kändes lite som en helt ny bok, eller åtminstone kändes delar av den nya för mig.
Det är förmodligen den äldsta hela roman som jag läst, om man inte räknar in de pjäser jag läst, som Shakespeares Hamlet och En midsommarnattsdröm. Åldern medför naturligtvis en viss distans mellan Robinson Crusoe som huvudperson och mig som läsare. Det vimlar av människoätande negrer, man skjuter hejvilt alla lejon och tigrar och leoparder för att ta vara på skinnen och icke-troende människor är knappt värda mer än djur. Men ser man förbi dessa detaljer känns Robinson Crusoe på många sätt modern; situationen som Robinson befinner sig i skulle se nästan precis likadan ut om det hände idag (om vi nu bortser från teknik med vilken man skulle kunna tillkalla hjälp). Det hade varit precis samma back-to-basic-situation, med bara naturen att försöka leva av.
Boken fokuserar också väldigt, väldigt mycket på materiella ting. Vår huvudperson är en nästan löjligt praktisk man, som istället för att tänka över sin situation något vidare stället tar itu med att snickra bord och stolar, gör upp listor och redogör in i minsta detalj hur han yxar till plankor. Detta medför att – ja, boken blir rätt och slätt tråkig. Det kan ingen sticka under stol med. Inte bara på grund av det materiella fokuset, men också på grund av de långa religiösa harangerna som dyker upp med jämna mellanrum, där Robinson tydligen ska nå någon form av rening och förstå det gudomliga. Jag är inte mycket för religion och finner således Robinson vara en tråkig och inskränkt människa utan vidare djup, som mest bara sväljer bibeln med hull och hår för att sedan pracka den på andra (läs Fredag) och deras sätt att leva.
Boken är långtråkig, den är rak, okonstlad och avskalad till den grad att det inte lämnas särskilt mycket kvar åt läsaren att tolka och reflektera över. Ibland närmar den sig nästan en instruktionsbok för vad man ska göra i den här situationen – kanske är Robinson Crusoe svaret på vilken bok man borde ta med sig till en öde ö?

”The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe”, 1719

Veckans recension: Fight Club av Chuck Palahniuk

Högst upp i Parker Morris-byggnaden står två män. En av dem, vid namn Tyler Durden, har kört in en pistol i munnen på den andre, som inte har något namn. Den namnlöse vet att om man blandar salpetersyra med svavelsyra och glycerin får man nitroglycerin. Han vet det för att Tyler vet det. Han vet också att byggnaden de står på kommer att sprängas i luften om tio minuter. Han vet det, för att Tyler vet det.
Det hela började med att han inte kunde sova. Verkligheten blir underlig när man inte sover. Till slut vet man inte när man är vaken, om man existerar över huvud taget. Det enda sättet att få sova är att umgås med döende människor. Att gå på möten för cancersjuka under falskt namn. Få gråta ut hos andra som tror att man är lika döende som de. Sedan dök Marla Singer upp och förstörde allting. Hon är smal som ett skelett och kedjeröker. Hennes livsfilosofi är att hon kan dö när som helst. Hennes livs tragedi är att hon inte gör det.
Och sedan möter han Tyler Durden. Tyler som är allt han själv inte är. Som är fri. Som är stark. Självständig. Helt och hållet sin egen. Tillsammans upptäcker de att slagsmål är nyckeln, att självförverkelse aldrig varit lösningen, men att självdestruktionen kanske är det. De drar med andra i sina slagsmål, nätterna när de lever för knytnävarna och smärtan. Fight Club bildas.
Men så börjar Tyler försvinna. Vem är han egentligen? Och Fight Club växer, tar sig ur klubblokalen och ut i samhället som Projekt Förödelse där det tar sig oanade konsekvenser…
Man är inte riktigt fri förrän man inte har något kvar att förlora. Det vet han. Men Marla då, är inte hon något att förlora?

Ännu en bok där det är näst intill omöjligt att återge lagom bitar av handlingen på ett bra sätt. Nåja. Jag gjorde mitt bästa.
Första gången jag såg filmen Fight Club blev jag totalt förälskad, köpte filmen, såg den flera gånger till på rad, skrev ner citat, läste om dess betydelse, dess innebörd. Och upptäckte att den är baserad på en bok.
Att jag sett filmen så många gånger och i princip kan den utantill gör läsupplevelsen enbent. Jag jämför hela tiden med filmen, hör Edward Nortons röst istället för min egen inre när jag läser, ser scenerna med Brad Pitt och Helena Bonham Carter framför mig och kan nästan höra bakgrundsmusiken. Därför ser jag mig själv som mer eller mindre okapabel till att recensera den här boken. Men jag ska väl ändå ta och göra ett försök.

Det är först och främst en väldigt intensiv berättelse, skriven på ett avhugget, ryckigt och snudd på förvirrande sätt. Vi befinner oss i huvudet på en sjuk människa, en man utan namn, och vi har inga garantier för vad som är verkligt och vad som är hallucinationer. Det kan vara svårförstått men är samtidigt njutbart i sin originalitet.
Det är en bok om ett sjukt samhälle, om nutidens meningslöshet, om att ”spendera timme efter timme på ett jobb vi hatar för att kunna köpa saker vi inte behöver.” Det handlar om att lära känna sig själv, inse vem man är och vad man går för, men också om att tappa bort sig själv, acceptera sina egna brister och omfamna det negativa, den mörka sidan (eller sanningen?) av världen och inse världens jävlighet.
Man skulle kunna säga att Fight Club är en identitetskris, satir, perversitet, våldsamhet, samhällskritik, galenskap och självförverkligande – allt på samma gång. Dessutom är det en skruvad kärlekshistoria som spyr galla över vår strukturerade tillvaro, som uppmanar oss att sluta vara en skock får, men också få oss att inse att det är just vad vi är.
Det är en väldigt intressant läsupplevelse, eftersom den är så annorlunda skriven. Många gånger kastas man in i en situation som bara långsamt, långsamt nystar upp sig inför ögonen på en ju mer man läser, och ändå är det så mycket som ligger kvar i det dolda som vi själva måste räkna ut. Det blir en av de där sällsynta böckerna som kräver mer av läsaren, som tvingar till eftertanke och tolkning.
Jag önskar lite att jag läst boken innan jag såg filmen, men det är inget jag kan ändra på nu. Dessutom håller sig filmen väldigt nära sin förlaga, om än på ett aningen annorlunda sätt. Jag kan hitta en hel del exakta fraser och citat i boken som används i filmen, på nästan varje sida, vilket jag verkligen uppskattar trots att den svenska översättningen står lite ivägen.

”Fight Club”, 1996

Begagnat

Mitt lilla kommunbibliotek gallrade ut böcker idag när jag helt dyblöt av regnet störtade in för att rycka åt mig Jack Kerouacs På väg. Fick nämligen reda på igår att vi ska ha läst den - tills på fredag. Jippi? Lite mer planering av lärarna vore, åh, jag vet inte, toppen?

Iallafall så slogs jag av hur perfekta fyndställen biblioteksgallringar är. Varje bok kostade tio kronor, och jag hittade tre. Till att börja med köpte jag Twilight på engelska (med rätt mycket lösa sidor i, men det ska jag fixa med tejp) för jag har bara läst den svenska och känner mig ganska lurad på något sätt. Men jag vägrar byta ut min svenska, för den var en present från förlaget som ger ut Twilight, där jag praktiserade för en tre-fyra år sedan.

Vidare köpte jag ännu en version av Jack Londons Skriet från vildmarken. Den boken är, utan tvekan, den bok jag läst flest gånger och äger flest exemplar av - tre olika översättningar plus en gammal serietidningsadaption. Anledningen är just att den finns i så många översättningar. Jag måste verkligen köpa den på engelska så jag kan sluta kompromissa mellan mina olika versioner. Dock ska jag inte behålla den ena, den jag köpte idag, utan den tänker jag ge bort.

Till sist köpte jag också The Plague Dogs av Richard Adams, den enda av böckerna jag inte läst innan. Vet inte vad den handlar om, den har inte ens en baksidetext, men jag älskar ju Den långa flykten, (recension hittas den 27 september 2009) så jag får hoppas att jag gillar den här också. Allt med hundar på omslaget går hem hos mig ;)

Hursomhelst så är gallringar (och loppisar!) verkligen guldgruvor när det gäller att få tag på gamla, udda och svåråtkomliga böcker. Det finns extremt mycket skit (jag orkar inte se fler högar med Jean M. Auels grottfolksserie eller Törnfåglarna på ännu en loppmarknad), men ibland hittar man guldkorn som man varit på jakt efter länge.

Dessutom - priset. Tio kronor för en bok. TIO KRONOR, ofta fem för pocket. Och för det mesta kan man fylla en hel kasse och betala sådär en femtio, max hundra spänn. Jämför då med böcker i nyskick som i värsta fall kostar uppemot trehundra kronor styck. En sjuhelvetes skillnad.

Så om ni inte redan besöker loppmarknader, second-handbutiker och biblioteksgallringar - do it.

Nästa stopp Myrorna.

Veckans recension: Enzo och konsten att köra fort i regn av Garth Stein

Enzo är bara en hund. Ändå har han varit med om så mycket, ändå kan han så mycket och vet så mycket. Han önskar så att han vore människa. Att han kunde få ha tummar och en tunga som kan forma ord. Så att han kan säga allt han vill ha sagt till Denny, hans älskade husse. Att han förstår. Att han vet.
Allt det där som hände med Eve – lukten av förruttnelse, hjärncancern. Ingenting kommer bli detsamma efter Eves diagnos och Denny måste försöka få allting att fungera – med sin dotter, sina svärföräldrar, sin karriär som formel 1-förare. Kampen för sin dotter och för en framtid är lång och svår, men Enzo finns där. Han är en del av familjen och ibland den enda som håller den ihop. Och han vet att allt det här är som Dennys racing; man måste bara hålla balansen. Man måste se allting framför sig och fokusera på nästa kurva, nästa hinder. Man måste ha öppna ögon och fokusera. Det säger alltid Denny när de tittar på videobanden med hans racing. Det är det viktiga när man ska köra fort.
När man ska köra fort i regnet.

Om du inte gillar hundar är det inte lönt att du ens öppnar den här boken. Men jag som hundägare är kanske mer öppen för en bok skriven i jagform med en hund som jaget. Det är ett djärvt och originellt grepp, men samtidigt är det något som stympar berättelsen och gör den enbent, handikappad. När allt kommer omkring är en hund inte tillåten överallt. Att ha en hund i huvudrollen utan att en endaste gång byta perspektiv är samma sak som att berätta nästan hela historien ur ett andrahandsperspektiv. Samtidigt är det svårt att fånga en hunds syn på livet, på vardagen, och Stein lyckas inte fullt ut. Visst finns det ett mått av naivitet som ibland gör det hela vattentätt, men ofta är det för mänskligt för att man verkligen ska kunna läsa och tro på att det är en hund som berättar. Det känns lite som om historien offras för originaliteten, och så får det inte vara.
En annan grej jag tänker på är hur otroligt mycket potential den här boken har till en början. Jag gråter på första sidan och kan inte läsa första kapitlet för alla tårar. Men sedan är det som om boken går i snabbspolning. Visst, hundar upplever väl inte tiden på samma sätt som vi, men en bok som skulle kunna vara berörande och sorglig blir istället framrusad och nästan stressig.
Men det finns saker jag verkligen tycker om också. Upprepningarna, de korta kapitlen som gör boken väldigt lättläst, och sättet som det hela ramas in på. Den lilla, lilla smulan öde och slump och förutbestämdhet. Hoppet och lojaliteten. Tre saker som hundar förmodligen vet mer om än vad vi gör.
På det stora hela är det här en bok som är okej. Det är en bok för folk som har förståelse och känslor för hundar, för någon annan skulle förmodligen inte alls tycka om den.

”The Art of Racing in the Rain”, 2008

Imorgon när kriget kom-filmatisering

Sommaren 2009 läste jag en ungdomsserie på sju böcker i rad, helt utan att pausa. De var mer spännande än alla actionfilmer jag någonsin sett, och jag rekommenderar varm serien, som är skriven av John Marsden och där första boken heter Imorgon när kriget kom. De är värda att prova på; jag menar, bara att den utpselar sig i Australien och handlar om gerillaungdomar tycker jag är lockande nog.
Förra året hittade jag en trailer på YouTube till en filmatisering som skulle komma under 2010: http://www.youtube.com/watch?v=gwABuCZYFVA
Jag blev överlycklig. Det är bara det att den aldrig kom till Sverige. Jag hade helt slutat tänka på det hela när jag igår läste i tidningen att den har premiär här nu.
Så nu blir det att boka in ett biobesök!

Foljeslagarna.com är döda och jag är arg

Det är just nu befogat att svära rakt ut. Vad i hela jävla HELVETE är det för elaka fucking människor som tycker det är roligt att hacka sig in och radera hela Följeslagarnas forum?
Följeslagarna är en hemsida som jag varit medlem på ett bra tag; den enda svenska fansiten för Stephen King-fans som överhuvudtaget existerar. Det roligaste med den har helt klart varit forumet där man kan träffa andra King-intresserade och diskutera Kings böcker, och händelser i King-världen. Och även om forumet inte varit den mest aktiva platsen på internet direkt så har den varit rolig och väldigt informativ.
Och nu har någon JÄVEL hackat sidan och raderat hela forumet så att ingenting finns kvar, inte ens användarna.
Är det här kul? Hur kan någon få ut NÅGONTING av att göra såhär? Fy fan för hackare - ni är Internets baksida, ni är avskum. Fy fan.
Tack så jävla mycket, jag hoppas du eller ni är nöjda, vem ni nu är - förmodligen Jolt-drickande sextonåringar som sitter och döljer chipsvalkarna i smutsiga hoodtröjor och gör sådant här på sin fritid för att de är FULLKOMLIGT SOCIALT INKOMPETENTA. Fuck you.

Veckans recension: Envar av Philip Roth

På hans begravning finns hans tre exfruar, hans två söner som alltid hatat honom och hans förlåtande, goda dotter. Hans storebror Howie är där, liksom hans gamla arbetskollegor från reklambyrån som han pensionerade sig ifrån för flera år sedan. Där finns några av de äldre människor som han hållt målarkurser för, och den objudna älskarinnan från många år tillbaka.
Hans liv har varit stormigt; fullt av kvinnor och nöjen, men med åren alltmer styrt av sjukhusbesöken – det första när han bara var liten pojke och fick operera bort ett bråck i ljumsken. Sen dess verkar det bara ha gått utför – brusten blindtarm, förkalkningar i ådrorna, hjärtoperation på hjärtoperation tills den oundvikliga döden inträffar.

Det här är allt jag kan skriva om den här boken. Jag vet inte vad mer jag kan säga som inte bara är tomt återberättande av handlingen. Som ni säkert gissat så är vår huvudperson namnlös – en liten vink åt 1400-talsdramat Spelet om envar på vilken även titeln syftar på. Just titeln vill gärna få en att tro att huvudpersonens liv skulle kunna vara allas, och till viss del stämmer väl det (även om jag inte tror att genomsnittsmannen har tre förstörda äktenskap, en karriär på en reklambyrå och en bror som är miljonär). Det är lite som att ta vem som helst på gatan och bli inkastad i hans liv.
Boken är en slags biografi som, vad jag förstått, har en del drag av författarens eget liv. Den har egentligen ingen spännande intrig eller andlös spänning – det är ett liv från början till slut – eller från slut till början skulle man kanske kunna säga, eftersom boken börjar med huvudpersonens egen begravning. Själva berättelsen är ganska rörig och uppluckrad, olika episoder av huvudpersonens liv huller om buller som först tillsammans skapar en enhetlig bild.
Det stora temat genom boken är död. Det handlar om sjukdom och ålderdom, om vemodet i åldrandet och önskan att vara frisk och hel och ung igen. Trots att boken bär på dessa tunga och ganska svåra ämnen, så blir den aldrig sentimental – tack och lov. Den klarar balansgången på ett oerhört imponerande vis och blir till en varm och nästan mysig berättelse trots döden och sjukdomarna och ensamheten. Den är smart skriven på ett sätt jag verkligen uppskattar.
Trots att jag verkligen gillar läsupplevelsen så skulle jag aldrig sträcka mig till att kalla den en wow-bok. Så bra är den inte i mina ögon. Den är läsvärd och ganska avslappnande (åtminstone efter att, som jag, ha läst mig igenom en historisk grundkurs i litteratur med svårsmälta böcker från hundratals år före Kristus), men inte mer än så.

”Everyman”, 2006