Recension: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Precis som I kroppen min av Kristian Gidlund och Gul utanpå av Patrik Lundberg, så har jag läst Den allvarsamma leken till den bokcirkel jag är med i. Jag kom först i kontakt med den här boken när jag pluggade litteraturvetenskap i Lund, men trots att det pratades mycket om den stod den aldrig med på någon litteraturlista. Sen dess har tanken på att jag verkligen borde läsa den följt med mig, särskilt efter att jag har fått höra hur bra den ska vara.

Boken följer Arvid Stjärnblom, som i unga år förälskar sig i den nittonåriga Lyda Stille. Men de blir aldrig gifta och tillfället går dem förbi. Istället möts de igen många år senare när de båda är gifta på annat håll, och först nu har de mod och beslutsamhet nog att göra känslorna dem emellan till verklighet. Men Lydia är inte längre flickaktig och blyg, och relationen dikteras inte längre helt av Arvid - vilket skapar konsekvenser som han inte är beredd på.

Det är intressant, detta med Arvid Stjärnblom. Romanen berättas utifrån hans synpunkt och det är hans känslor som beskrivs, och därför är det ibland lätt att känna med honom. Men eftersom boken aldrig moraliserar över varken Arvids eller Lydias val att vara otrogna blir det också nödvändigt för läsaren att själv ta ett steg tillbaka och fråga sig vem som är boven i romanen, vem som gör rätt och vem som gör fel. Det är naturligtvis något som var kontroversiellt att göra när Den allvarsamma leken kom ut, år 1912. 

Karaktärerna blir intressanta för att ingen av dem är särskilt sympatiska, och man undrar om de egentligen är kära i varandra eller bara i den bild de har av varandra sedan de var unga. Men det är också svårt att bry sig särskilt mycket om någon av dem när man inte kan sympatisera med dem, och det ligger en stor distans mellan läsaren och karaktärerna. Delvis kan man kanske förklara bort Arvids beteende med den mall och de förväntningar som fanns för män under den tidsperioden, men när jag läser andras recensioner av boken förvånar det mig att så många sympatiserar med honom och ursäktar honom som den oskyldige som lider i sin olyckliga kärlek till en grym kvinna, eller som ett offer för ödets nycker. För mig är han en ytterst obeslutsam person som undviker att gifta sig med Lydia när han först har chansen, som halkar in på sitt yrke på ett bananskal och som låter slumpen styra hans handlingar istället för att själv ta de beslut som kommer påverka hans liv.

På andra sidan står Lydia, som är betydligt mer framåt och som tar sitt liv i sina egna händer när hon märker att det inte går som hon vill. Hon går inte att styra på det sätt som Arvid förväntar sig, och kanske är det också lite däri som hennes stora dragningskraft ligger. Men inte heller hon är särskilt sympatisk som karaktär. Det känns väldigt modernt och dessutom skönt att Söderberg aldrig dömer henne på det sätt som "osedliga" kvinnor ofta blir dömda i äldre litteratur, utan läsaren blir den som får bestämma om hon ska dömas eller ej.

Den allvarsamma leken utspelar sig i Stockholm, och miljöskildringarna är en stor del av romanen. De är skarpa och vackra, och hade man bott i Stockholm hade det nog gett boken en hel dimension som jag säkert går miste om. Den vilar också mycket på dåtidens stora händelser, som kungens död, Titanics förlisning och andra nyhetsrapporter som ger boken färg och liv, en knivskarp blick in i en dåtid som aldrig kommer igen. Språket är enkelt men aldrig simpelt, utan stilfullt och exakt med en del äldre ord och uttryck som jag tycker ger berättelsen färg, snarare än att de gör den svårare. 

I slutändan så kan jag uppskatta Den allvarsamma leken för sättet den är skriven på, där läsaren hamnar i en mer aktiv roll och där alla karaktärer är väldigt mänskliga. Det är ett intressant drama som blir både en tidsskildring och en olycklig kärlekshistoria som är lätt att applicera också på modern tid. Men jag tycker inte att den är så bra som alla har lovat mig - också här ett offer för mina höga förväntningar.

"Den allvarsamma leken", 1912

Gripen

Nu solar jag tillsammans med Maria Gripe. Det var längesedan jag läste henne, och den här boken är skriven på ett så vackert sätt att jag emellanåt måste kväva impulserna att högläsa. Jag har bara kommit några kapitel in, men det är så sorgligt och vackert och liksom sällsamt att hjärtat värker.

Recension: På stranden av Nevil Shute

Den här boken är beviset på hur oerhört lång tid det kan ta för mig att komma till skott med en bok. När jag var sexton och gick första året i gymnasiet praktiserade jag på ett bokförlag. Min handledare där var fantastisk på alla sätt och vis och bland annat skrev hon ner ett par böcker hon verkligen tyckte att jag skulle läsa. På stranden var en av dem. I flera års tid har jag sparat lappen hon skrivit, men det är först nu, ganska exakt sex år senare, som jag äntligen läst den här boken.

Min handledare sa att den här romanen var en av de läskigaste hon läst. Och även om det inte finns någon skräck i genrens klassiska bemärkelse - spöken, zombies, hemsökta hus - så går det inte att förneka att skräcken är påtaglig i den här boken. Den utspelar sig efter att tredje världskriget ägt rum (någon gång på sextiotalet, om jag fattat boken rätt). På det norra halvklotet har allt liv utplånats av en rad atombomber, och mänskligheten finns nu bara bevarad i de allra sydligaste länderna, däribland Australien där boken utspelar sig.  Men vindarna för radioaktiviteten med sig, och man beräknar att man har ungefär ett halvår på sig innan strålningssjukan oundvikligen kommer. Boken kretsar kring en liten grupp människor;  Dwight Towers, den amerikanske befälhavaren på ubåten Scorpion, den unga hetlevrade Moira som förälskar sig i honom, och paret Holmes som har en liten dotter. De har alla sina egna sätt att försöka handskas med ödet som väntar dem.

På handlingen kan man ju förstå att På stranden är en oerhört deppig bok. Det kan bara gå på ett sätt, och det intressanta blir att se hur karaktärerna försöker handskas med vad som komma skall och hur de väljer att spendera sin sista tid. Det är inte helt utan humor heller - någon väljer att helt sonika sätta sig och dricka sig igenom allt vin på sin förnäma klubb, och man ställer om och om igen frågan till sig själv; vad skulle jag ha gjort?

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att På stranden är en gammal bok vid det här laget, och precis som med de flesta dystopier åldras handlingen inte särskilt bra. Boken är utgiven i slutet på femtiotalet och är extremt präglad av en rädsla inför atombomben som inte finns på samma sätt idag. Dessutom är omgivningarna och rollerna som karaktärerna har inte lika relevanta längre. Det är en hyfsat mansdominerad bok där kvinnorna är mer eller mindre förvisade till sina roller som mödrar eller vackra objekt, även om Moira ibland förvånar mig med sin framfusighet och sin fräcka humor. Männen står för det mesta av handlingskraften när de ger sig ut i ubåten för att undersöka en morsesignal i USA som antyder överlevnad, men Dwight är en ganska torr och präktig karaktär som håller på lagarna och reglerna in i det sista. Ändå är han mer spännande än Peter Holmes, den andra centrala manskaraktären.

Det är istället den psykologiska aspekten av romanen som blir intressant - det bränner till ordentligt när Dwight genom boken totalt förnekar att hans familj i Connecticut är döda, och istället talar om sin fru och sina barn som om de lever och väntar på honom. Detsamma gäller den lilla familjen Holmes som också väljer förnekelsen och planerar sin trädgård för flera år framåt i tiden, trots att det står klart att de inte kommer överleva ens i tre månader till. Det är i de allra minsta sakerna som På stranden blir oerhört berörande.

Dock undrar jag ofta i läsningen hur aktuella karaktärernas reaktioner är, och jag önskar att det lagts mer fokus på det psykologiska och på de olika sätt människorna hanterar situationen än på den långa, ganska dryga kryssningen som görs med ubåten. Boken dras med ett ganska torrt och kortfattat språk som ibland bidrar till dess obehag, men som emellanåt slår över till att bli trist. Den är skriven i långa, långa stycken och innehåller, trots sina nästan trehundra sidor, bara nio kapitel. Det gör den bitvis dryg och särskilt de beskrivande partierna om ubåtens teknik och harangerna om arbetet med en bil gör mig ointresserad och trött. 

Men i slutändan är På stranden en ovanligt pessimistisk bok som utmärks av sin överhängande känsla av död, av meningslöshet och orättvisa, med en skeptisk människosyn och inget hopp att vända sig till, och den känns unik i sin cynism. Det är en osedvanligt mörk roman som väcker frågor till liv, inte bara vad man själv skulle ha gjort i samma situation utan också en stilla undran om det inte är på ett liknande, lika korkat sätt som människan kommer att utrota sig själv. Precis som många andra (bland annat Stephen King i sin lite snarlika roman Pestens tid) har Nevil Shute valt att citera T.S. Eliots The Hollow Men innan boken tar sin början, och sällan har väl det citatet passat så bra. This is the way the world ends/Not with a bang, but with a whimper.

"On the Beach", 1957

Sommardystopier

Jag har spenderat hela dagen i solstolen tillsammans med Nevil Shutes deppiga dystopi På stranden. Sommarvärmen verkar mena allvar, äppelträdet har slagit ut och himlen har varit härligt blå hela dagen. Jag läser som på räls nu, och det är så himla skönt efter att ha varit i en sådan svacka hela våren. Vad läser ni?

Pärla ur hyllan: Dr Mårten Luthers lilla katekes

Det var längesedan jag gjorde ett Pärla ur hyllan-inlägg, och jag tyckte det kunde vara kul att visa mitt senaste förvärv. De böcker jag presenterar som "pärla ur hyllan" är helt enkelt böcker som är unika, roliga eller speciella på något sätt som utmärker dem lite extra. Kuriosa, helt enkelt.

Den senaste i gruppen är Dr Mårten Luthers lilla katekes som jag hittade på en loppmarknad. Den är tryckt 1897 och är en skolbok för konfirmander - texten på framsidan är svårläst men det står: Dr Mårten Luthers lilla katekes, med kort utveckling. Skolupplaga utgifven af Biakop Gottfrid Billing och Seminarierektor P. Wingren. Den är tryckt i Lund och på insidan har ägaren till boken gjort blyertsanteckningar. Där finns också orten Sjödiken, under vad som ser ut som ett utsuddat namn. Sjödiken ligger inte långt ifrån stället där jag köpte boken, så jag antar att den kommer ifrån ett dödsbo.

Katekesen är en avlång, smal och tunn bok, ämnad att få plats i en ficka. Den är upplagd som frågor och svar om den kristna tron och innehåller fem huvudstycken som behandlar Tio Guds bud, Trosbekännelsen, Herrens bön, Dopet och Nattvarden, som den förklarar med hjälp av klassiskt "frågor och svar"-upplägg. 

Min favorit av de tio buden? Det står mellan "Sjette budet: Du skall icke göra hor" och "Tionde budet: Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna".

Det är mycket regler och hot om hämnd från Gud i den här lilla boken. Jag skulle definitivt hamna i helvetet enligt standarden som sätts. Och är man kvinna - jo, det var ju tråkigt. Då ska du vara underdånig din man, för han är sin hustrus huvud. Man ska också vara sedlig, kysk, husaktig, from och man får inte göra sig snygg heller. Se bara här:

Men det allra bästa med hela boken är ändå språket och stavningen. Jag inser att innebörden av ordet "visserligen" har förändrats på de här 117 åren, precis som inledningen till "Herrens bön":

 Det är helt enkelt en väldigt rolig liten bok att ha stående bredvid Bibeln i hyllan. Man kan titta på den och påminnas om att vara tacksam för en hel massa saker - den förändrade kvinnosynen till exempel, och dessutom att jag inte var en av de som var tvungen att lära mig alltihop i katekesen utantill inför min konfirmation (tydligen fick man göra det ända in på 1960-talet).

För den som vill läsa mer om just Martin Luthers lilla katekes så finns det en hel Wikipedia-sida ägnad den här.

Bryter mitt löfte

... igen. Som jag visste att jag skulle. Just det, det där med att jag skulle läsa alla böcker i hyllan innan jag köper fler. Men så kommer sommarvärmen, och loppisarna börjar dyka upp överallt. Hur kan man låta bli?

Idag kom jag hem med Gullivers resor, en väldigt vacker utgåva i rött och guld. Upptäckte dock sen att den bara innehåller de första två delarna, så jag är fortfarande på jakt efter den kompletta boken. Den med allt människohat i hästform, ja.

Dessutom hittade jag Musselstranden av Marie Hermanson - hennes författarskap intresserar mig mer och mer och jag ska ge den en chans. Och så hittade jag Greven av Monte Cristo i två band, och det är också en bok jag sagt att jag ska läsa i evigheter.

Men det roligaste fyndet är Dr Mårten Luthers lilla katekes från 1897. Det kommer ett Pärla ur hyllan-inlägg om den senare.

 

Om att hitta recensioner

Jag har inte kunnat undgå att märka att recensionsarkivet som jag anstränger mig för att upprätthålla blir besökt väldigt lite. Därför har jag nu delat upp arkivet i fyra olika kategorier; Vuxenromaner, Klassiker, Tonåringar/unga vuxna och Barn/ungdom. Du kan se länkarna i spalten till höger! Och no worries, det kompletta recensionsarkivet finns kvar under Alla recensioner.

Egentligen avskyr jag att försöka kategorisera böcker efter åldersgrupper - ni kommer märka att jag nästan aldrig gör det i mina recensioner. Men jag förstår att det kan vara till hjälp om man letar efter något specifikt, och ser du något som du tycker ska ligga i någon av kategorierna, hör av dig!

För att hitta recensioner och inlägg på olika teman kan man klicka på etiketterna som finns längre ned i spalten på höger sida. Där finns kategorier som skräck, humor, eller sanna historier. Dessutom går det att söka på hela bloggen med hjälp av sökrutan längst upp till vänster.

Jag hoppas att uppdateringen kommer hjälpa dig att hitta vad du letar efter - och om du inte gör det, skicka en kommentar så hjälper jag till! :)

Recension: Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Alltså. Det var längesedan jag var så här totalt absorberad, så helt berusad av en berättelse att jag knappt kommit ihåg var jag är någonstans när jag tittat upp. Låt vargarna komma har varit en läsupplevelse jag varit helt oförberedd på att jag skulle älska som jag gjort.

Jag har haft ögonen på den här boken väldigt länge, sedan förlaget var på besök på skrivarlinjen jag gick på och berättade om den. Själva omslaget fick mig att tro att det här var en ungdomsbok, och därför blev jag förvånad när jag såg att den var kategoriserad under vuxenavdelningen på biblioteket där jag jobbar. Men många böcker nuförtiden marknadsförs ju som böcker för "unga vuxna" och är oftast ändå passande för en läsarpublik på allt mellan 15 och 100 år.

I Låt vargarna komma är året 1987 och vi får träffa fjortonåriga June Elbus, som är en ganska udda tjej. Hon gillar medeltiden och saker som skulle kunna utspela sig för längesedan. Hon saknar jämnåriga vänner och istället finns det bara en enda person som hon är nära vän med, och det är hennes morbror Finn. När han dör i aids förlorar June den enda människan som verkar ha förstått henne, i en familj där föräldrarna arbetar konstant och hennes syster försvinner bort allt mer. Men så får June kontakt med Toby, en mystisk främling som snart visar sig ha varit Finns pojkvän, men som ingen i Junes familj vill veta av. I Toby hittar June den enda som verkar ta hennes enorma sorg på allvar, den enda som verkar sakna Finn lika mycket som hon gör. Men snart förstår hon att i och med hennes vänskap med Toby måste hon inse att det fanns sidor av Finn som hon inte visste någonting om, och sanningar som hon kanske inte ens vill möta ansikte mot ansikte.

Låt vargarna komma är en ganska tjock bok på kanske fyrahundra sidor, och jag läste den på mindre än ett dygn. Jag har inte velat göra annat, jag drogs med ner i den här berättelsen som i en virvelström och har inte kunnat släppa den. Det har varit en otroligt intensiv läsupplevelse och jag är så glad att jag lånade hem den här boken. När jag läst ut den tog det säkert en halvtimme för mig att ta den verkliga världen på allvar igen, så berusad har jag känt mig av berättelsen.

Precis som sin huvudrollsinnehavare är boken i sig lite udda och ovanlig, vilket beror mycket på att den är skriven i jagform ur Junes synpunkt och med hennes tankar om människor och omgivningar. Men den lyckas också därigenom fånga karaktärer och miljöer på ett okonventionellt sätt som jag verkligen gillar. Formuleringarna är ofta slående och fantastiskt unika, men jag tror att själva berättelsens utstrålning kan bli svår för vissa. Det är nog den sortens bok som man antingen gillar eller ogillar.

Handlingen i sig är också unik och det finns en viss tjusning i det hemliga vänskapsbandet mellan Toby och June, men den riktiga spänningen ligger i laddningen mellan karaktärerna - då inte minst den ytterst intensiva närvaron av den döde Finn. Men det finns också oerhört mycket laddning mellan June och hennes föräldrar, mellan mamman och Finn och, nästan den mest talande, mellan June och hennes syster Greta. Syskonskap är överlag ett av bokens allra största teman, som går igenom från första till sista sidan. Och skildringen av de två systrarna är så enormt igenkännbar. Carol Rifka Brunt lyckas verkligen förmedla det komplexa i en syskonrelation i tonåren, där barndomsminnena ligger kvar som ett idylliskt förflutet men den vuxna världen tränger sig på, där man förlorar varandra och hela tiden försöker hitta tillbaka till den syster man känt förut. Det är otroligt bra skildrat.

Även om ämnena i boken - sorg, familjerelationer, ensamhet, vänskap och sjukdom, allt med en fernissa av den djupa sorgen efter Finn och konsekvenserna av hans död - ibland kan kännas väldigt tunga så är boken skriven på ett så fängslande sätt att jag inte kan släppa den för en minut. Allt träffar så himla rätt, hela tiden. Det som lyser igenom är ändå mänskligheten, kärleken och budskapet att inte släppa människor som man älskar. Jag vill dyka ner i den här boken och stanna där, för det är en så finstämd skildring inte bara av de sakerna, utan kanske framför allt av den vilsna och ensamma June, som måste konfronteras med verkligheten och sig själv. Jag gillar att hon får lov att vara hemsk ibland, att hon får lov att vara verklig.

För mig är den en riktig guldklimp och förmodligen en ny favorit. Jag rekommenderar den varmt, men jag är också medveten om att det är den sortens bok som förmodligen kan uppfattas som märklig av en del. Jag, å andra sidan, tycker att den är fantastisk.

"Tell the Wolves I'm Home", 2012

Recension: Odd och frostjättarna av Neil Gaiman

Som nummer ett i mitt lilla projekt att läsa in mig på Neil Gaiman innan jag ser honom i maj, är den här lilla boken. För den är rent bokstavligt väldigt liten - en nästan rektangulär, smal bok som känns lätt att hålla i. Att den är för barn mellan 9 och 12 år är naturligtvis en av anledningarna till att den är så tunn, och jag läste den på bara någon timme.

Den handlar om Odd, en pojke som bor i en vikingaby i norden för länge sedan. Där är det vinter, och den verkar aldrig ta slut. Odd rymmer hemifrån och är alldeles ensam i den stora, kalla skogen. Men så möter han tre djur, en smidig räv, en enögd örn och en stor björn. Mötet med de tre djuren tar med sig Odd på hans livs äventyr - ett äventyr som ska leda honom till Asgård och den frostjätte som tagit över herraväldet där.

Odd och frostjättarna är en mysig liten bok om mod och envishet och om att vara sig själv. Den leker med den nordiska mytologin på ett sätt som är både roligt och respektfullt, och boken är humoristiskt finurlig samtidigt som den är ett spännande äventyr. Det ska också nämnas hur mycket boken lyfts av de fina, svartvita illustrationerna av Mark Buckingham.

Det jag tycker allra bäst om med boken är väl egentligen det som jag förknippar Gaiman med - hans sätt att vara nytänkande och omvandla de klassiska elementen till en saga som inte går att räkna ut slutet på. Också den här boken är originell och det är lätt att peka ut att det är en Gaiman-bok enbart på grund av hur unik den är, och kanske också för hans sätt att skapa gråskalor. Inte heller i den här boken, som lätt hade kunnat ha ett klassiskt goda mot onda-upplägg, låter han de goda vara helt goda, eller de onda helt onda, och det tror jag är väldigt viktigt. Dessutom får Odd vara en fysiskt svag hjälte som istället förlitar sig på sitt huvud för att komma ur sina svårigheter, vilket jag tycker mycket om.

Det är också väldigt kul att Gaiman behållit asagudarnas karaktärsdrag så väl; Odd och frostjättarna fångar mycket av den burleska humor och mänsklighet som finns hos asarna, deras eviga gnabb och ganska barnsliga konflikter. Jag ler också lite åt alla de paralleller som hoppar upp i mitt huvud när jag läser - det finns den klassiska myten om pojken som besegrar jätten, men jag kommer också på mig själv med att tänka på C.S. Lewis Narnia: Häxan och lejonet. Precis som i Narnia finns det ett hot om evig vinter i Odd.

Allt som allt är Odd och frostjättarna en fin liten saga som är för kort för att lämna ett bestående intryck, men som är rolig och lättsam att läsa. Naturligtvis tror jag att någon som är just mellan 9 och 12 år skulle tycka att boken var desto bättre; själv läser jag den för fort för att hinna knyta an ordentligt till varken Odd eller någon av de andra karaktärerna. Men som spännande bok för lässugna mellanstadieelever tror jag att den är perfekt - eller varför inte som högläsningsbok!

"Odd and the Frost Giants", 2008

Böcker på g

Till bokcirkeln nästa vecka läste jag idag ut Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. (Recensionen kommer nästa vecka!) Som tur var läste jag ut den på jobbet, det vill säga biblioteket, och då var det ju bara att resa sig och leta fram någonting annat. Det blev Odd och frostjättarna av Neil Gaiman, den enda boken av honom på biblioteket som jag inte hade läst. Det är en liten och tunn bok för barn och ungdomar, men den verkar bra ändå.

Dessutom lånade jag Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt som jag haft ögonen på ganska länge. Och jag kunde inte låta bli att köpa Donna Tartts nya bok Steglitsan när jag var inne på PocketShop igår. Hennes Den hemliga historien är ju en av mina absoluta favoriter, och om man får tro alla bibliotekarier och låntagare (och Pulitzer-juryn, för den delen) så är också Steglitsan en väldigt bra bok. Jag är riktigt spänd på den! Har ni läst någon av böckerna? Vad tyckte ni?

Tips på Gaiman?

Nämnde jag att jag ska till Stockholm och se Neil Gaiman i maj? Och kanske gå på en signering också? Taggad är bara förnamnet!

Som jag nämnde i recensionen av The Ocean at the End of the Lane så är mitt förhållande till Neil Gaiman lite märkligt, för jag älskar allt jag läst av honom, men jag har ändå missat en hel del böcker och jag har aldrig aktivt letat upp hans verk. Nu funderar jag på att läsa in mig ordentligt på honom innan jag åker upp för att se honom.

De böcker av honom som jag läst är Neverwhere, Coraline, Kyrkogårdsboken, Amerikanska gudar, Stardust och naturligtvis The Ocean at the End of the Lane. Har ni några tips på vilka böcker av honom jag borde ge mig på härnäst? Jag är öppen både för "vuxna" böcker och barn/ungdomsböcker. Lämna kommentarer, please?

Recension: Doktor Sömn av Stephen King

Doktor Sömn är en fristående och väldigt sen uppföljare till The Shining. Den handlar om Daniel Torrance, som spelar en av huvudrollerna i The Shining som den lilla pojken med övernaturliga krafter. I Doktor Sömn träffar vi Danny igen, den här gången en medelålders man som arbetar på ett hospis där han använder sina förmågor för att hjälpa människor dö. Av kollegorna får han smeknamnet Doktor Sömn. Dan försöker leva sitt liv så stillsamt som möjligt - men Overlook Hotel spökar fortfarande och han kämpar mot alkoholismen som varit en alldeles för stor del av hans liv väldigt länge. Och som om inte det vore nog tar en liten flicka kontakt med honom. Hon är hotad av en grupp varelser som kallar sig den Sanna Knuten, och som livnär sig på barns själar. Kanske är Dan den enda som kan hjälpa henne.

Låt mig börja med att säga att trots att Doktor Sömn är en fristående fortsättning så tror jag att man får mer ut av sin läsning om man läst The Shining innan. Man behöver inte ha gjort det för att förstå boken, men det underlättar en hel del. Det finns många paralleller och många minnen som spelar en stor roll, och det blir roligt för mig som läst The Shining - men för någon som inte gjort det kan jag tänka mig att det kan bli irriterande och konstigt.

Jag måste också säga att jag verkligen gillar att få se vad som hände med Danny. De vändningar hans liv tagit sedan han var fem år är både sorgliga och trovärdiga. Liksom sin pappa har Dan blivit alkoholist, och ett av bokens stora teman är just nykterhet och avhållsamhet från alkohol. Trots att han är en ganska vidrig person som full kan jag inte hjälpa att jag sympatiserar med Dan, och jag tycker att han är en väldigt intressant och mänsklig karaktär just på grund av alla sina brister. För mig hade boken gärna fått kretsa mer kring honom som person, hans specialitet med att hjälpa människor att dö och hans kamp mot alkoholen.

Men icke. Istället kretsar berättelsen desto mer kring flickan Abra, som likt Dan har skimret (för övrigt en betydligt bättre översättning av "shining" än "strålningen" som i den svenska upplagan av The Shining). Och hon har mycket av det. Dan bestämmer sig för att försöka hjälpa och beskydda Abra, som kommit den Sanna Knuten på spåren.

Och det är väl här jag tappar det lite. Den Sanna Knuten skulle kunna vara skräckinjagande. De är vampyrliknande varelser som lever på själar från barn som har skimret, och de lever i så total skymundan att de skulle kunna vara vem som helst. Ändå tycker jag genom hela boken att Den Sanna Knuten är väldigt problematisk i rollen som bokens "big bad". Det beror på flera saker - dels beskrivs de ofta, kanske oavsiktligt, i ganska sympatiskt ljus. De har partners, långvariga vänskapsband och ser varandra som familjemedlemmar. De äter barns själar på det mest brutala sätt och de ser ner på människorasen, javisst, men ofta känns det som om deras motiv är överlevnad och när mycket av boken är skriven ur deras perspektiv kan det bli svårt att tycka att de är så onda som det är meningen att man ska. Kanske är det jag som är störd, men ofta sympatiserar jag nästan lika mycket med Knuten som med Dan och Abra, och det gör att boken misslyckas lite när den ställer dem mot varandra.

Dessutom - och jag är ledsen för att jag säger det här - så är det ett ord som kommer tillbaka hela tiden när jag läser den här romanen. Ordet är löjlig. Som King-fan blir jag både ledsen och känner mig skyldig när jag tänker så, för King har oftast förmågan att få mig att tro på de mest absurda saker. En bil som mördar folk? Givetvis. En clown som bor i avloppen och äter barn? Varför inte. En djurkyrkogård där allt som begravs återuppstår? Inga problem. Så varför tar det stopp här, med den Sanna Knuten?

Jag tror att det beror på några olika saker - den första kan vara så enkel som att det lätt blir töntigt på svenska och att den är mer skrämmande på sitt originalspråk. Men jag tror också att Doktor Sömn rent allmänt lider av en brist på "regler". Det verkar inte finnas några gränser för vad skimret innebär. Läsa tankar, flytta objekt, byta kropp, se in i framtiden, se när folk ska dö, se spöken... det finns inga gränser för vad som går och inte går att göra, och det känns ibland som om författaren blir fri att göra precis vad som helst och bara kunna bortförklara det med "Jamen det är ju skimret." Detsamma gäller den Sanna Knuten och deras förmågor. Dessutom händer det vid flera tillfällen att King tar till det mindre populära knepet att "göra läsaren blind". Med detta menar jag att det står typ "Dan fick en idé. Han berättade för Abra. Hon lyssnade" och så får läsaren själv inte veta vad idén är förrän det är dags att genomföra den - lite som i filmer där huvudpersonerna viskar planer i varandras öron och tittaren inte får höra. Det fungerar ibland, men blir irriterande när det händer gång på gång. Och det gör det tyvärr i Doktor Sömn.

Nej, för mig hamnar den här boken väldigt långt ner på min lista över Kingböcker. Det är synd, för jag var så otroligt förtjust i den förra jag läste av honom - 22/11 1963 - och tyckte det var en av hans bästa böcker i hela hans produktion. För mig hade Doktor Sömn gärna fått vara en mer lågmäld roman om en nykter alkoholist som jobbar med att hjälpa människor dö. Det hade räckt. Ibland behövs inte den stora fienden och de invecklade planerna. Less is more, och i det här fallet är det för mycket av allt, iallafall i mitt tycke.

"Doctor Sleep", 2013

Biblioteksdekorationer

Den här lilla planschen hänger på ungdomsavdelningen på biblioteket där jag jobbar. Kunde inte låta bli att le åt den. 

15 författare

Jag har fått en liten utmaning av en vän på Facebook, men jag tyckte att den lämpade sig bättre här på bloggen. Man ska, på högst en kvart, ange 15 författare eller poeter som inspirerat en och som alltid kommer att vara med en.

Mina 15 författare är:

1. J.K. Rowling
2. Stephen King
3. Kelley Armstrong
4. Clive Barker
5. Michelle Magorian
6. Jonas Gardell
7. Michael Ende
8. Cornelia Funke
9. Jack London
10. Neil Gaiman
11. Erich Maria Remarque
12. Anne Rice
13. Lionel Shriver
14. John Ajvide Lindqvist
15. Philip Pullman

Alla av helt olika orsaker och på grund av helt olika böcker. 

Enligt "reglerna" ska jag tagga 15 personer också, men jag tror ärligt talat inte att jag känner så många som är intresserade av listan. Istället kan man ju göra den om man vill - svara i kommentarerna, länka till din blogg eller gör det på Facebook! Det hade varit kul att se vilka författare ni andra väljer.

Recension: Livbåten av Charlotte Rogan

Det första som måste sägas om den här boken är att den är så himla snygg. Den har precis ett sådant format som jag gillar, lite mindre och mer kvadratisk. Den har rundade sidkanter, snyggt typsnitt och till och med ett sånt där gammaldags bokmärke i form av ett rött snöre som sitter fast i bokens rygg. Kort sagt är det rent estetiskt en väldigt tilltalande bok som man gärna läser bara för att den är fin.

Men man ska inte döma boken efter omslaget, ens om det är vackert. Livbåten är uppbyggd som en tillbakablick ur den unga kvinnan Grace Winters perspektiv. 1914 sjunker oceanångaren Empress Alexandra och hon är en av de få överlevande som trängt ihop sig i en överfull livbåt som nu driver omkring på det oändliga havet. Tillsammans med de 38 andra överlevande dras hon in i en kamp mot inte bara naturen själv, utan också de maktstrukturer som börjar utvecklas ombord på den lilla båten. Moral och etik slängs bokstavligen överbord när Grace och hennes medpassagerare finner sig själva i en situation där de måste välja mellan andras överlevnad och sin egen.

Det här är andra boken om skeppsbrutna människor till havs som jag läser på mindre än ett år - jag tänker naturligtvis på Berättelsen om Pi som jag fortfarande har färsk i minnet. Men där slutar också likheterna. Där Berättelsen om Pi är en smått fantastisk berättelse med många ljusa och filosofiska inslag, så är Livbåten en mörk, psykologisk thriller som vill utforska människan i sin mest blottade situation. Det handlar om överlevnad och makt, om gruppdynamiken som fort förändras när livbåtens passagerare måste göra uppoffringar för att andra ska överleva. Under dagarna i livbåten utforskar Grace mänsklighetens allra lägsta och mest djuriska drifter, där bildning och pengar slutat att spela roll och bara de mest viljestarka har en chans till överlevnad.

Att boken är uppbyggd som en tillbakablickande dagbok gör den väldigt lättillgänglig, trots att huvudpersonen är från en helt annan tid och har ett helt annat sätt att se på världen. Faktiskt är det sättet att skriva genom Graces ögon som jag ser som bokens allra största styrka. Jag har inga som helst problem med att se henne som en riktig och komplex person, och sättet att beskriva hennes tankar, förhoppningar och önskningar är beundransvärt träffande. Jag tycker också om hur den lyckas kännas trovärdig mot sina karaktärer samtidigt som den ifrågasätter den tidens samhälle. Graces språk känns troget henne som karaktär och tiden hon lever i på ett väldigt snyggt sätt.

Däremot tror jag att jag hade för högt uppskruvade förväntningar på den här boken. Jag trodde att den skulle vara jättebra, och visst är den läsvärd, spännande och väldigt välskriven, men den når mig inte på det sätt som jag förväntat mig att den skulle göra. Jag tror att det beror mycket på att jag trots allt känner mig ganska distanserad från Grace, och också för att jag genom hela boken har svårt att skilja karaktärerna åt. Båten har från början 39 personer, och jag tycker nog att boken fungerat lika bra eller bättre om den varit centrerad kring färre karaktärer, för nu har jag svårt att hålla isär många av dem och det är ofta som namnen inte nämns särskilt ofta, och när de till sist dyker upp har jag glömt vem de var eller vad som utmärkte dem. Det är egentligen bokens största nackdel, för det bidrar till att jag har svårt att känna sympati för karaktärerna när jag inte minns vem som är vem.

Men det är en väldigt originell och unik roman som utforskar en bit av mänskligheten som vi helst blundar för - vad som händer när vi konfronteras med att välja oss själva före andra. Kommer vi vara beredda att döda för att själva leva? Hur långt är man egentligen beredd att gå för att få leva bara några minuter till? Och vad händer när rika och välbärgade människor som är vana vid att alltid få som de vill sätts i ett scenario där ingenting av deras rikedomar eller rykte längre kan hjälpa dem?

Att författaren valt att sätta sina karaktärer i en så enormt utsatt situation gör att det riktas en strålkastare på just detta, och i det ligger allt mitt intresse för boken, och i min mening allt som gör den bra. Därför blir jag också ibland besviken när jag tycker att boken kunde fokusera mer på de sakerna än vad den ibland gör. Men jag skulle definitivt rekommendera Livbåten alla dagar i veckan, även om den inte hamnar på toppen av min egen lista.

"The Lifeboat", 2012

Gammalt vs nytt

För jämförelsens skull kan ni ju få se hur min gamla upplaga av Varsel/The Shining såg ut, så förstår ni nog varför jag ville köpa den nya versionen! 

 

Annars då? Jo, jag läser Livbåten av Charlotte Rogan, jobbar på bibblan och försöker vänja mig vid min nya telefon. Har bytt min iPhone mot en Samsung på prov. Vi får se hur det slutar!

Recension: The Shining av Stephen King

Det finns flera anledningar till att jag läst om The Shining (eller Varsel, som den också heter på svenska). Jag köpte ju Kings nya Doktor Sömn för några veckor sedan, som är en fristående uppföljare till just The Shining, och eftersom det var så länge sedan jag läste den tänkte jag att det kunde vara kul innan jag började på Doktor Sömn. Dessutom hittade jag boken i nytt fint pocketomslag och kunde äntligen ersätta min gamla slitna 80-talspocket som jag hittat på en loppmarknad för flera år sedan. Men den främsta anledningen är ändå att The Shining är en väldigt bra bok.

Handlingen är ju nästan kultförklarad och behöver egentligen inte presenteras, men jag kan dra den ändå. Efter att ha blivit sparkad från sitt jobb som lärare, försökt sluta med sitt alkoholmissbruk och misslyckats med sina ambitioner som författare får Jack Torrance ett jobb som fastighetsskötare över vintern. Han ska ha hand om det otillgängliga Overlook-hotellet som ligger stängt under vintersäsongen, underhålla byggnaden och helt enkelt hålla ställningarna tills snön smälter och hotellet kan öppna igen till våren. Han flyttar in i det övergivna hotellet tillsammans med sin fru och sin femårige son Danny, som alltid varit mycket speciell - ibland verkar det som om han kan se in i framtiden och kanske också läsa tankar. Jobbet på Overlook är Jack Torrances sista chans. Häruppe kommer han att vara insnöad, det finns ingen alkohol, och kanske kommer han kunna rädda förhållandet till sin familj lika mycket som han kommer få sig själv och sitt författande tillbaka på fötter. Vad han inte räknat med är att hotellet lever ett eget liv... och medan snön avskärmar den lilla familjen totalt från omvärlden vaknar det upp allt mer.

Det är naturligtvis handlingen som gör den här boken. Det är en av Kings allra tidigaste romaner, nummer tre i ordningen för att vara exakt, och den bär också märken därefter. Språket är klumpigare, mindre förfinat än vad man är van vid när man just läst hans böcker från förra året, och The Shining är ibland kraftigt daterad - den kom ändå ut 1977 och har en del år på nacken vid det här laget. Men handlingen är det inget fel på. Boken har alla ingredienser som kännetecknar en riktig King-klassiker av det gamla stuket. Det är inte för inte som den här romanen fått rykte om sig som en av de bästa moderna skräckromanerna, och det är fortfarande tydligt också vid en andra genomläsning.

Det som är så genialiskt med The Shining är användandet av miljöer och karaktärer på ett sätt som bygger upp en tät, spänningsfylld och skräckinjagande atmosfär. Nästan all handling utspelar sig i det igenbommade hotellet, mellan bara tre karaktärer som alla har sina egna rädslor och problem i relationen till varandra. Det är en originell roman som förenar de klassiska skräckelementen med moderna, mänskliga problem som går att känna igen sig i och som får en att sympatisera med huvudkaraktärerna - och därmed blir också rädslan så mycket mer verklig. För det är inte enbart en roman om ett hemsökt hotell. Det är en roman om en mans otillräcklighet, hans brister och hans önskan att vara en god far och en god man. Jack Torrance är en otroligt sorglig karaktär, fylld med självförakt, skuldkänslor och bitterhet i sin roll som pappa och äkta make. Det är känslor som inte är tillåtna i ett samhälle där en man ska vara stark och orubblig i rollen som ledare och försörjare.

Boken vilar väldigt mycket just på detta; Jack Torrances problem är sprungna ur hans känsla av att ha misslyckats när han inte klarar av de uppgifter som han tycker att han ska klara av som man. Över huvud taget är alla karaktärer i boken väldigt fast i sina stereotyper; Jack är man, far och äkta make medan hans fru Wendy är fast i rollen som mamma, hustru och hemmafru - roller som jag ibland kan bli irriterad på, men samtidigt förstår jag deras funktion i just den här romanen. Att man sympatiserar så mycket med Jack gör att man skakas i grunden när hotellet börjar manipulera honom och göra honom galen. Bokens sätt att låta honom sjunka allt djupare i tankar som redan fanns där men som långsamt växer och blir groteska är väldigt skickligt gjort. Samtidigt ligger mycket av rädslan i att fienden finns inuti den person som ska vara den stora tryggheten.

Men The Shining är inte helt utan skavanker. Den är otvetydigt en väldigt bra skräckroman, men den är skriven av en fortfarande ung och oerfaren författare, och dess största nackdel är kanske framförallt att det tar så ohyggligt lång tid för den att börja. Den har en väldigt lång startsträcka, och handlingen kommer inte igång på riktigt förrän familjen anländer till hotellet.

Men det allra största problemet jag stöter på när jag läser är egentligen översättningen. Jag hade intrycket av att den här utgåvan kanske blivit nyöversatt - släppt i nytt fint omslag och allt. Men icke. Ibland skaver översättningen något så enormt att till och med jag, som aldrig läst varken denna bok eller Stephen King över huvud taget på engelska, reagerar. Vad sägs om formuleringar som "hans andhämtning stoppade", "hissens bangande" eller att en karaktär "förlorat i vikt"? Ibland önskar jag väldigt mycket att jag läste boken på dess originalspråk.

Men det viktigaste är att handlingen står sig. Den här boken har ett driv som drar en med sig, den präglas av berättarglädje, den är nervkittlande och så spännande att jag har svårt att släppa den under de sista kapitlen, trots att jag vet hur det slutar. Det som gör den unik är också att det inte bara är en roman om spöken och övernaturligheter - det är också en bok om en desperat mans högst mänskliga problem, som förstoras upp och förvrängs till kusligheter av det hemsökta hotellet, och det ger boken inte bara känsla utan också väldigt mycket hjärta. Någon gång borde alla läsa den här boken, om inte annat så för att den faktiskt gör sig förtjänt av sitt epitet som skräckklassiker.

"The Shining", 1977

Fina gamlingar

Jag råkade hamna inne på Röda Korset idag, och som alltid kom jag ut därifrån med böcker i ryggsäcken. Jag vet, jag vet, jag skulle inte köpa några. Men de var sjukt snygga och de kostade sex kronor för tre stycken! You can't blame me. Titta bara!

Graham Greene känner jag ju igen, men jag har aldrig läst någonting av honom. Men det kan jag ju göra nu! Vallmor från Taschkent däremot, den köpte jag bara för att jag verkligen, verkligen gillar omslaget. Boken är från 1956 och så sjukt retrosnygg. Jag vill nästan ha den på väggen. Eller vad säger ni?

Skräckfyllda tågresor

Kanske är det vårsolen, eller så är det all dödtid jag spenderar med att pendla, men jag har verkligen hittat tillbaka till min läslust. Jag läser skräckklassiker av min favoritförfattare på tåget och bussen till och från jobbet. Och på jobbet också, ska väl erkännas, men jobbar man på bibliotek så jobbar man på bibliotek, tycker jag! 

Iallafall är det ett kärt återseende av en mycket yngre King än vad jag är van vid. På hög bredvid sängen ligger också Livbåten av Charlotte Rogan, och Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, som är nästa på tur till läsecirkeln. Och listan på böcker jag vill läsa växer som vanligt hela tiden.

Vad läser du just nu?

Och vinnaren är...

Den som får hem Boktjuven i brevlådan blir Matteus Lilja! Grattis!

Stort tack också till Björn, Johanna, Ulf, Anna, Jessica, Fanny, Niklas, Anna, Amanda, Sofia och Jenny för att ni var med och tävlade! Så många deltagare har jag aldrig haft i någon utlottning förut, och varje mejl har gjort mig glad.

Tack också till B. Wahlströms som gett mig möjligheten att lotta ut den här boken!