Tillbaka i Sverige

What the title says. Och som ni kanske märkt innebär det att jag missat en recension, eftersom jag satt på ett flyg i söndags. Jag hoppas ni kan förlåta mig!

Igår började jag jobba med att märka om böcker på mitt bibliotek, så det är dit jag ska bege mig snart igen för att fortsätta. Dessutom har jag ju missat starten på bokrean eftersom jag varit utomlands, så någon av de här dagarna skulle det inte sitta fel att åka in till Malmö och fynda lite.

Veckans recension: Pappa Pellerins dotter av Maria Gripe

Maria Gripe är en av de där författarna som jag läst mycket lite av, men som ändå har en särskild plats hos mig. För det jag läst av henne – Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia – har varit böcker så utöver det vanliga, så unika och så bra att jag inte kunnat låta bli att älska dem och läsa dem om och om igen. Det finns något magiskt över Gripes böcker, något vackert och skört. Länge har jag velat läsa mer av henne, men aldrig kommit till skott och aldrig riktigt vetat vilken bok att börja med.

Men så gallrade mitt bibliotek flera böcker av henne, och jag var inte sen att ta med allihop hem för att äntligen kunna läsa dem. Den första i raden blev Pappa Pellerins dotter från 1963. Att den är gammal märks, inte bara på texten utan också på boken i sig – de gulnade sidorna, de på något vis åldrade bokstäverna. Språket börjar kännas daterat, inte minst när det skrivs på dialekt. Då har jag svårt att utläsa vad som sägs, och tyvärr tror jag att ordvalen och formuleringarna kan verka avskräckande på en ung publik idag. Men som tur är har berättelsen verkligen stått sig.

Det handlar om Loella, den tolvåriga envisa ungen uppe i skogen. Det skvallras om henne nere i byn, hennes sturska sätt och självbevarelsedrift. Alldeles själv tar hon hand om sina små tvillingbröder, skolvägrar och ägnar dagarna åt att försöka få ihop mat för dagen. Hennes mamma är ute i världen och nu har det gått flera månader sedan sist hon var hemma. När vintern kommer tycker folket i byn att situationen blir ohållbar. Barnavårdsmyndigheten rycker in och Loella blir flyttad till ett barnhem i staden.

Staden blir lite av en chock för Loella, som nu måste anpassa sig till skolgång, rumskamraten Måna och stadens liv som är så olikt skogens. Hon börjar fantisera om den pappa som hon vet finns, men som hon aldrig träffat. Han måste finnas här i staden, det måste vara meningen med att hon kommit hit, för att de två ska träffas. Eller hur?

Jag tycker det är vädligt mysigt att ägna en söndag åt att läsa Pappa Pellerins dotter. Efter att ha läst en nyutgiven tegelsten om en dystopisk framtid är den här lilla boken precis rätt återställare. Även om den då och då blir en aning svårläst på grund av dialektskrivandet och åldern så är den ändå oberoende av detta, och språket behöver inte vara ett hinder. Tvärtom ger det boken karaktär. Loella är en fantastiskt färgstark karaktär som påminner mig om Ronja Rövardotter eller Pippi Långstrump i sin styrka och envishet.

Det finns en humor och en värme i boken som blandas med Loellas sorgsna längtan efter en pappa. På många sätt är boken psykologisk och går mer på djupet än vad man kanske skulle kunna tro från början. Det är fin skrivkonst och visst finns det något skirt över hela berättelsen som bara kan beskrivas som Maria Gripe-iskt.

Allt som allt är Pappa Pellerins dotter en fin berättelse om saknad och hatkärlek, om att växa upp och om att överleva, och om att vara sig själv. Och framför allt fortfarande efter alla år en mycket läsvärd liten bok.

”Pappa Pellerins dotter”, 1963

Jag drar till staterna

Tidigt imorgon åker jag till USA, så bloggen kommer stå stilla i en vecka, tills jag är tillbaka på måndag, den 27/2. Jag har schemalagt en recension till imorgon, annars kommer det vara tyst.

Vad packar man då ner i bagaget när man ska sitta på ett plan i nästan ett dygn, vänta på flygplatser och bo borta en vecka? Böcker, förstås. Böcker, böcker, böcker! Helst en blandning mellan engelskt och svenskt också. I mitt fall:

Slutet på Mr. Y av Scarlett Thomas,
The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky,
Coraline & Other Stories av Neil Gaiman,
The Fault in Our Stars av John Green,
Undergörerskan av Peter Dickinson, och
Varghunden av Jack London.

En bra blanding tycker jag! Nu ska jag se på Sherlock. Hade nog inte förlåtit mig själv om jag inte hunnit se det sista avsnittet innan jag åkte ;)

Jag pratar om Kevin

Biosalongen igår var nästan tom - en fem, sex personer allt som allt. Vilket är jäkligt synd.

För även om Vi måste prata om Kevin inte är en bred film som direkt faller alla i smaken så var den ändå väldigt bra. När eftertexterna började rulla satt alla i publiken stela som pinnar i någon minut till, som om vi just fått en bedövande käftsmäll.

Käftsmäll är väl egentligen vad både boken och filmen är. Och regissören Lynne Ramsay har verkligen , verkligen lyckats få fram känslan i boken, den där ångesten, obehaget, det hemska. Filmen talar mycket genom långa perioder av tystnad och Tilda Swinton, som spelar huvudrollen, behöver inte säga något, det är det hon gör som förmedlar alla känslorna. Det är väldigt effektfullt.

Det som gör mig glad är att filmen är så lik boken. Den är en bra filmatisering. Den missar ingen av de stora poängerna och den genomsyras av precis samma känsla som boken. Och även om romanen, som alltid, är bättre och tydligare och utförligare, så är det en riktigt bra tolkning av boken. Dock tror jag att man kan bli väldigt irriterad på filmen om man inte läst boken först. Den är berättad på ett lite udda vis, och jag tror att man får mer ut av att se filmen om man faktikt läst boken först. Till en början var jag lite irriterad och tänkte "ska hela filmen vara såhär?" men man kom in i det, och till sist uppskattade jag verkligen att filmen krävde lite av mig som tittare också, och inte bara lotsar mig fram i ett hjärndött landskap av biljakter och snygga människor.

Människor, ja. Alla skådespelarna är perfekta - Tilda Swinton och Ezra Miller, wow. Det är bra att ingen som spelar är direkt Hollywoodsnygg (fast okej, jag erkänner väl att jag är lite svag för Miller, men det är ju meningen att Kevin ska se bra ut...ehrm) - det får filmen att kännas ännu mer verklig. Den är läskig, obehaglig, hemsk, full med symbolik som inte går över huvudet på en, utan träffar där den ska.

Och, viktigast av allt; precis som boken är den rakt på, rakt i ens ansikte med alla frågor som är viktiga att ställa om vår bild av föräldraskap, familj och barn. Är det givet att an älskar sitt barn? Om man inte gör det? Vad gör man då? Vad kan man göra då, och vem gör det en till?

Det är viktigt att just börja prata om Kevin, och om sprickorna i detta tabubelagda heliga som vi kallar familj. Läs boken, för det nöjet vill jag inte beröva någon, och se filmen sedan. Den är värd det.

Biopremiär!

Yey! Ikväll ska jag på premiären av We Need to Talk About Kevin, baserad på boken av Lionel Shriver som jag fortfarande, efter flera år, är helt kär i.

Jag har en känsla av att filmen kommer vara bra, iallafall att döma av trailern och de klipp jag sett. Can't wait!

"Att ha oskyddat sex är som att gå och lägga sig med dörren olåst - du vet inte vem som kommer att gå in."

Ytterligare bevis på att författare är smartare än människor i allmänhet

... och jag såg precis finalen av Vem vet mest i Svt2 där Amanda Svensson ägde byxorna av de andra spelarna. Hah.

Biblioteksbestyr

Idag är det bibliotek på schemat för min del. RFID-maskineriet har kommit, så efter sportlovet blir det märkning av böcker som gäller. Alla böcker i hela biblioteket ska få ett chip inklistrade på insidan av pärmen - gissa vem som ska klistra? :P Jag sade ju att jag inte skulle vara borta från bibblo särskilt länge... ;)

Harry Potter in 99 Seconds

Den blir helt enkelt aldrig dålig. :)

Lite fantasi, tack?

Kan ingen ordna ett finare svenskt omslag till Den oändliga historien? Det är en bok jag hela tiden kommer tillbaka till, en av mina favoriter någonsin, och det gör mig lite ledsen att jag inte gillar omslaget. Jag tycker det är tråkigt och det representerar inte bokens handling alls.

Kanske bara jag som är kräsen, men hallå. Alla utgåvor jag sett har haft identisk omslagsbild med undantag av bakgrundsfägen. Originellt, verkligen... särskilt för att handla om en värld som heter Fantasién.

Side note - både den gröna och den orange boken innehåller ett av de värsta tryckfelen jag sett, någonsin. Mejlade förlaget om det förra året, som den nörd jag är, och de lovade mig ett felfritt ex nästa gång de trycker upp den. Man kan ju alltid hoppas på lite roligare framsida samtidigt.


















Omslag från 1981, 2001 och 2011, om jag inte tar fel. Jag äger bara den gröna, som jag faktiskt fått av Akademibokhandeln när min skola var där på studiebesök, i sjuan eller åttan.

Veckans recension: En förlorad värld av Evelyn Waugh

Den här boken är nog mer känd under sin originaltitel Brideshead Revisited, och många känner kanske bara till den som tv-serie eller film.

För mig är En förlorad värld en av de där böckerna som inte riktigt är klassiker, men som flyter i utkanten av den kategorin och som kvalificerar sig som böcker man ”bör” läsa. Jag har aldrig riktigt känt ett behov av att läsa den förut, men mitt intresse för homolitteratur tog överhanden här. Inte så att boken handlar om bögar, för det gör den inte, men för att inte märka de homoerotiska undertonerna måste man vara tämligen blind.

Bokens undertitel är ”Kapten Charles Ryders andliga och världsliga minnen”, och romanen är uppbyggd som ett slags självbiografi eller nostalgisk tillbakablick från Charles Ryders synpunkt. Berättelsen tar sin början då Charles som nykomling vid Oxfords universitet bekantar sig med Sebastian Flyte, en extremt excentrisk ung aristokrat. De två blir oskiljaktiga vänner, och Charles finner sig mer eller mindre förtrollad av Sebastian.

Snart bekantar sig Charles också med Sebastians familj, en grupp människor som Sebastian själv helst verkar vilja undvika. Familjen bor på Brideshead, ett gammalt vackert gods på landet, och består av Sebastians tre syskon, modern, och så fadern som bor utomlands med sin älskarinna. Familjen är katolsk, och det religiösa är ett tema som syns genom hela boken.

En förlorad värld är på många sätt en redogörelse för denna adelsfamiljs fall, då världen förändras för fort runt dem. Boken utspelar sig under tjugo- och trettiotalen med världskrigen på var sida, och jag tror absolut att den på ett lite vemodigt men relevant sätt visar hur adelssläkterna gick under i sviterna av förändringarna i England under den här perioden. För världen som boken visar upp, det luxuösa studentlivet, de överdådigt pampiga palatsen, det eviga frossandet i mat och det utstuderat svårmanövrerade societslivet hör verkligen inte dagens verklighet till. Alla har betjänter och uppassare, klär om för varje måltid och sysselsättning, har en hel uppsättning sociala regler för varje tillfälle och beter sig som gentlemän, hur många sprickor deras fasad än må ha. Det utstrålar en värld och en världsbild i dödsryckningar, med invånare alltför inrotade i sina traditioner för att klara av att överge sitt skepp.

Som modern läsare upplever jag ibland att jag blir lite irriterad på boken, eftersom världsbilden är så främmande från min. Att döttrarna ska ärva är naturligtvis en befängd tanke, och varför ska männen bry sig om sina barn? Bara faktumet att Charles studentrum är intrett med smakfulla möbler av kända märken blir en så märklig kontrast mot dagens samhälle att jag kan ha svårt att relatera. Samtidigt är det ju detta som är bokens största behållning, att få se hur världen var för människor som Charles och Sebastian.

När det kommer till språket är romanen absolut inte av det lättläsa slaget. Den gavs ut 1945 och är därmed skriven på ett ganska gammalmodigt vis, ibland svulstigt och pompöst på grund av de kretsar vi rör oss i, vilket kan bli ganska tröttande. Samtidigt kan jag tycka att det på något vis är mysigt att läsa en roman som innehåller ord som ”vederkvickelse” och ”alltjämt”, men det är klart att det blir jobbigt i längden. Men samtidigt som den till språket är torr och då och då uppblåst, så lyckas den på något vis ändå ofta vara lättsam och rentav rolig på sina ställen. Särskilt i början av boken när Charles först lär känna Sebastian och dennes excentriska nycker, tycker jag att boken är underbart roande, en känsla som succesivt försvinner i takt med att familjen mer eller mindre går under. Dialogen är dock ofta väldigt bra och flyter på, tycker jag, förutom när karaktärerna brister ut i långa monologer som, eftersom dialogen är skriven med talstreck och inte så kallade ”kaninöron”, ibland gör mig förvirrad eftersom jag inte riktigt fattar var dialogen tar slut och Charles tankar tar vid.

Vad boken handlar om är egentligen hur de olika individerna hanterar livet – med hjälp av religion och den aristokratiska världsbilden de lever i. Personligen har jag tidvis svårt att hitta en handling som engagerar mig ordentligt, eftersom religion aldrig riktigt fungerat som tema för min del, och dels för att jag känner mig så väldigt främmande inför den rikemansvärld som syns genom hela boken. Att språket inte alltid är det lättaste gör också sitt, och hade det inte varit för att jag blivit sjuk och spenderat två dagar i sängen med den här boken, så vågar jag inte svära på att jag hade läst ut den.

Den främsta anledningen till att jag fortsätter läsa är fakiskt Sebastian som karaktär, och jag är ganska besviken på slutet när jag fått vara utan honom så länge. När jag slår igen boken känner jag inte heller att jag är helt nöjd eller att boken satt några djupa spår i mig, men den äger onekligen en dyster charm och en unik, inte helt död dragningskraft. Den är, utan tvivel, en mycket välskriven skildring av den brittiska överklassens fall, och karaktärsutvecklingen ska Waugh ha enorm cred för. Men, tyvärr, den sätter sig inte riktigt hos mig.

”Brideshead Revisited”, 1945

Elementärt!

Jag kan snart inte hitta fler adjektiv att beskriva hur mycket jag älskar Sherlock med. Igår kväll var det Baskervilles hund som avsnittet (avsnitt och avsnitt, de är mer som 90 minuter långa filmer) var baserat på. Åh, gud, det är så bra.

Låt mig bara säga detta; Benedict Cumberbatch är född till att spela den här rollen. Ärligt talat.
Avsnittet ligger ute på SvtPlay om ni missade det... eller bara vill se om det, som jag :)

Brideshead Revisited

Jag försöker vänja mig vid ny frisyr och läser Brideshead Revisited, eller, om man föredrar den svenska titeln, En förlorad värld.

Jag har visserligen inte kommit så långt i den än, men den lyckas på något vis vara både jobbigt gammalmodig och lättsamt rolig. Egentligen vet jag knappt vad den handlar om eftersom det inte står så mycket på baksidan, men jag vet att den är lite av en klassiker som blivit både tv-serie och film. Än så länge handlar den iallafall om studenten Charles Ryder, som bekantar sig med den inte så lite excentriske Sebastian Flyte, och dras in i hans trollkrets. Och, så småningom vad jag förstår, också livet runt Brideshead, familjen Flytes gods.

Lite totalt obvious homosexuella undertoner gör inte soppan sämre. Me like.

Kevin är äntligen här!

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är en av mina favoritböcker - inte minst sedan jag träffat författarinnan (she is amazing). Den här mörka, obehagliga och intressanta boken handlar om mamman till en pojke som mördat flera av sina skolkamrater, och tar upp flera kontroversiella ämnen som rör barn och familj, och inte minst bilden som vi har angående vad en familj är.

Och här, äntligen, äntligen, äntligen, är filmen. Jag har sett fram emot den i ett halvår minst. 17e februari nästa vecka är det dags för premiär i Sverige. Boka in!

Inte "lethal" längre

Min tidigare nämnda Lethal Pile of Books har nu flyttat upp ovanpå mina två bokhyllor. Så nu ser det ut såhär i mitt rum, och jag behöver inte oroa mig för att vakna med hjärnskakning längre.

Jag gillar det, det gör att min bokhylla ger ett ännu mer massivt intryck än tidigare.

För er som undrar hur många böcker jag faktiskt äger så ligger antalet någonstans runt 350. There is no such thing as too many books.

Veckans recension: Flickan från ingenstans av Justin Cronin

Det är barta februari och jag måste redan ha läst en av det här årets längsta böcker – Flickan från ingenstans är inte mindre än 907 sidor lång. Så vitt jag vet är den också första delen i en trilogi, och allt tyder på att de följande böckerna blir minst lika långa. Dock är jag inte helt säker på hur gärna jag vill läsa vidare.

Jag blev intresserad av den här boken på grund av två saker. Ett: jag älskar omslaget, det är skitnsyggt. Två: Det här är en bok som fullkomligt överösts med beröm. På framsidan är min favorit Stephen King citerad; ”Läs denna bok och den vanliga världen försvinner”. Bloggrecensenter har gått bananas, filmrättigheterna är redan sålda. Det är bara positivt från alla håll och kanter. Kanske är det därför jag blev lite besviken på den här boken, för att jag förväntade mig för mycket?

Men jag förstår att Stephen King gillar den. Till en början har jag nämligen en ganska stark déjà-vu känsla – Kings Pestens tid bara måste ha varit den huvudsakliga inspirationen här. Det finns så mycket likheter att jag nästan rynkar på näsan – militären och FBI fifflar med ett virus, experimentet går naturligtvis fel och smittan sprider sig urskillningslöst över den nordamerikanska kontinenten. Förresten är det inte bara handlingen som liknar King – också själva skrivsättet har något Kingskt över sig (för att inte tala om tjockleken på boken).

Men i Flickan från ingenstans räcker det inte att de som smittas med viruset dör. Nej, Justin Cronin har följt vampyrtrenden och alla som smittas förvandlas till blodtörstiga monster. Det är kanske detta som gör mig mest skeptisk av allt. Jag har svårt för apokalyptiska historier överlag (ja, även Pestens tid – jag har aldrig riktigt förstått varför folk envisas med att kalla den för Kings bästa verk). Kanske för att det är så uppenbart att de inte är sanna – det räcker trots allt med att jag tittar upp och ut genom fönstret för att övertyga mig själv om att jo, världen är kvar. Jag har helt enkelt aldrig kunnat sätta mig in i världen-går-under-scenariot.

Och även om Cronins vampyrvarelser, kallade viraler eller pyrer, är väldigt originella och inte liknar något jag läst om eller sett på film förr, så har jag svårt att ta till mig hur viruset skulle fungera. På något vis tycker jag det blir löjligt med dessa självlysande, fladdermusliknande monster (och jag ser av någon anledning förvuxna gremlins för min inre syn, vilket inte underlättar problemet).

Hursomhelst. Boken är indelad i en före-del och en efter-del, skulle man kunna säga. Läsaren får se hur det går till när viruset bryter sig ut, och sedan kastas vi ungefär hundra år in i framtiden. Varje dag är en kamp för de överlevande, varje natt är skräckens tid eftersom det är då som viralerna är aktiva. Mörkret fruktas och ingen vet vem som kommer vara död när morgonen kommer. Ingen vet det än, men det enda hoppet är flickan från ingenstans, vandrerskan, den eviga – Amy.

Det är svårt att säga mer om vad boken handlar om, eftersom det skulle förstöra läsningen, och det vill jag inte. För även om jag är lite kritisk så kan det aldrig bli tal om en totalsågning här – för det är boken alldeles för bra. Ingen kan komma och säga att boken är dåligt skriven eller har en tråkig intrig. Men även om Flickan från ingenstans är otroligt välskriven och jämn i språket så kan jag inte låta bli att irritera mig på en del saker. För det första är persongalleriet väldigt stort. Inget fel i det, och Cronin är skicklig på att framställa karaktärer som människor, men jag glömmer faktiskt bort vem som är vem ibland och jag får svårt att bry mig om så himla många människor samtidigt. Dessutom känns det som om alla får en lite för lång bakrundshistoria. Detta hjälper givetvis läsaren att bry sig om dem, men herregud, måste jag få reda på allt? Särskilt när karaktärer dör till höger och vänster så får jag svårt att fatta varför jag behövde läsa allt det där om deras förflutna. Det gör mig otålig, jag vill bara vidare.

Boken är himla bra, missförstå mig inte, men det kan liksom kännas som om man får för mycket av det goda. Den är mastig att ta sig igenom, med mycket miljöbeskrivningar, mycket bakgrundshistoria, mycket av allt. Den lever enligt något slags more is more-motto som gör mig lite trött som läsare.

Visst är Flickan från ingenstans en bra bok. Ja. Ingen tvekan om saken. Och den är definitivt läsvärd och spännande och jag skulle inte bli förvånad om någon sa till mig att det var en av deras favoritböcker. Det är den värd. Men jag är själv trött när jag är klar med den. Kanske för att storyn inte alltid tilltalar mig. Kanske för att jag läst den på så kort tid. Kanske för att jag vet att det här bara är första delen och att jag inte har energi nog för resten av serien. Åtminstone inte just nu.

För man vet ju aldrig, eller hur?

”The Passage”, 2010

Sherlock är tillbaka

Som jag längtat efter andra säsongen! Och ikväll är det äntligen dags, efter en så himla lång väntan. Jag kan knappt sitta still!

Jag bara älskar den här serien, särskilt hur den flirtar med Conan Doyles originalberättelser från sitt lite humoristiska moderna perspektiv. Att den sen svämmar över av brittisk humor, snygg klippning och en sjukt underbar huvudkaraktär gör inte direkt det hela sämre.

SVT 1 klockan 21.30. Don't forget, my dear Watson!

Tror jag just blev kär

Eftersom en av mina favorit-tv-serier, Sherlock, har säsongspremiär imorgon så började jag återigen fundera på att läsa just alla Sherlock Holmes-berättelserna i kronologisk ordning. Jag har läst ganska många förut, men huller om buller och för så längesedan att jag knappt minns dem längre.

Jag tror att jag ska ta en vända till Ystad och besöka antikvariatet där, eftersom innehavaren är en Sherlock Holmes-nörd av stora mått, men jag kunde inte låta bli att surfa runt efter samlingar på nätet. Och - herregud.

Kolla vad jag hittade! Jag är helt förälskad. Tio klassiska samlingsverk, inbundna i läder. OMFG. Bara titta på dem!

Förutom Sir Arthur Conan Doyles kompletta Sherlock Holmes- berättelser, så finns det följande:
The Complete Tales and Poems of Edgar Allan Poe
Seven Novels av H.G. Wells
Grimm's Complete Fairy Tales
The Divine Comedy av Dante
The Illiad and the Odyssey av Homeros
The Complete Works of Lewis Carroll
Seven Novels av Jane Austen
The Chronicles of NarniaThe Complete Works of William Shakespeare.
Shit, vad jag önskar att jag var rik.

Bu!

Förresten. I eftermiddag ska jag med skrivarcirkeln till Svaneholms slott och bli inspirerad till en spökhistoria. Tyvärr snöade det ordentligt igår, så våra planer på att tända en brasa, grilla korv och berätta spökisar i skymningen fick vi lägga på hyllan. Men det ska ändå bli väldigt kul.

Tänkte ta med mig mina tre spökhistoriesamlingar ändå - Nya spöktimmen, med Barbro Werkmäster som redaktör, är äldst men ändå den jag gillar mest eftersom den är illustrerad och full av lite udda historier jag inte sett någon annanstans. Världens bästa spökhistorier gillar jag också, mest på grund av nostalgiska skäl - den innehåller nämligen den första Sherlock Holmes-berättelse jag någonsin läste, Det spräckliga bandet. Jag tycker fortfarande att den är bäst, till och med bättre än Baskervilles hund.

Min sista spökbok heter Klassiska spökhistorier och är sammanställd av Charles Keeping. Den är mer innehållsrik än de andra, men jag har aldrig kommit mig för med att läsa hela.

En lustig detalj är att alla tre böckerna innehåller Charles Dickens Banvakten. Men den är ju också riktigt, riktigt kuslig. Dock tror jag att världens bästa spökhistoria, alla kategorier, måste vara Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Underbar.

My "Lethal Pile of Books" is back

Ja. Det är vad jag kallar den. Min Lethal Pile of Books. Jag har haft den förr - den består helt enkelt av de böcker som inte får plats i mina bokhyllor. De samlar jag på hög mellan ena bokhyllan och väggen. Och högen växer... och växer... och växer. Nu är den mer än två meter hög, igen. Sist gav jag bort nästan hela högen till Lions. Nu vill jag mest skaffa ännu en bokhylla.

Anledningen till att jag kallar den Lethal är för att min säng är lokaliserad precis mittemot. Det händer nämligen att högen rasar, och om den gör det så rasar den bara åt ett håll - framåt. Det har hänt att jag vaknat av ett brak, med böcker över hela golvet och i min säng. Jag bara väntar på att min dödsorsak ska rubriceras som "bok i skallen".

Pärla ur hyllan: Lärobok i geografi av ED. Erslev

Den äldsta boken jag äger heter Lärobok i geografi. Jag köpte den på loppis i somras, för typ två kronor. Den trycktes 1881 och är alltså 131 år gammal. Texten på framsidan lyder:
Nr 2.
Lärobok i geografi
För Sveriges allmänna läroverk
af
ED. Erslev.
"Non multa sed multum."
Tredje, delvis omarbetade upplagan,
ombersörjd af
J.P. Velander,
folkhögskoleföreståndare.
Med 140 bilder och en karta.
(bild)
Uppsala kungshögar.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Pris: 2: 75.

Det bästa med hela boken är nästan att det står vem som haft den på ett av försättsbladen. Om ni har svårt att läsa den krulliga stilen så står det "Tillhörig Anders Olsson Wallarum, Eslöf den 2 September 1885".

Om det är det bästa så är bilderna utan tvekan det näst bästa. De är otroliga, fantastiskt detaljrika. Kan ni tänka er att sitta och teckna av en massa landskap och kyrkor till läroböcker?Helt amazing.

Det är också ganska kul att se att olika människoraser ingick i läroboken. Det finns massor med bilder på hur de olika raserna ser ut, med beskrivande undertexter, typ "Neger. Arab. Hottentott." Men trots att bilderna illustrerar folkslag på ett med vår syn ganska rasistiskt vis så ger boken aldrig uttryck för rasism. Den är imponerande fri från fördomar, faktiskt.

På det stora hela är det en rolig bok att bläddra i, men den är ganska svårläst. Det är kul att se de gammaldags namnen och den gamla stavningen, men desto svårare att ta till sig. Det är också imponerande hur mycket jobb som lagts ner på boken. Den är verkligen välgjord, från teckningar av domkyrkor till porträtt av "australnegrer" och landskap i Norge. Dessutom var den nog en ganska bra lärobok med tanke på hur mycket information den innehåller - som dessutom lyckas vara objektiv.

Tyvärr är den inte inbunden, så det finns en risk att sidorna börjar lossna ur den. Å andra sidan har den klarat sig hittills, och gamla böcker verkar ha en tendens att hålla extremt mycket längre än våra moderna. Det räcker att titta på bordet med gallrade böcker i mitt bibliotek - de inbundna böckerna från början på 1900-talet är i finfint skick, men Jan Guillous böcker behöver gallras för att sidorna lossnar och ryggen är sned.