Julklappsböckerna

Naturligtvis kom tomten med några hårda paket till mig. Just nu gräver jag ner mig helt och fullt i 22/11 1963 av Stephen King, som verkar mer än lovande just nu. Och så fick jag Eldfödd, också av King, och en faktabok om att göra drömfångare, vilket är en liten hobby jag har. I övrigt tar jag det lugnt; jag lyssnar på 70-talsmusik, tittar på Six Feet Under och spenderar för mycket tid på tumblr och YouTube. Hur spenderar ni mellandagarna? Och vilka böcker fick ni i julklapp?

God jul!

Vill passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul med många hårda och fyrkantiga paket under granen!

Veckans recension: Autobiography av Morrissey

Vissa böcker kräver mer tid och energi än andra, och det här är en av dem. Det har tagit mig lång tid att ta mig igenom Morrisseys självbiografi, och ibland har jag gjort det på ren viljestyrka.

Jag upptäckte The Smiths när jag hade slutat gymnasiet och började studera litteraturvetenskap. Och sedan lyssnade jag nästan inte på någonting annat under ett års tid. Samtidigt upptäckte jag förstås Morrissey, och drogs till hans ambivalenta, mystiska figur lika mycket som någon annan som lyssnat på hans musik. Dock har jag aldrig dykt huvudstupa ner i hans solomusik, och det är The Smiths som jag brytt mig mest om, även om jag hållit utkik efter Morrissey också och till och med var och såg honom live på Hultsfredsfestivalen 2011 - en fantastisk upplevelse, faktiskt. Och så kommer han med sin självbiografi. Och naturligtvis var jag tvungen att läsa den. Något annat hade varit otänkbart.

Att jag haft svårt att läsa den här boken beror på flera saker. För det första är det naturligtvis språket, eftersom jag läste boken på engelska och Morrissey skriver vackert och poetiskt på ganska tung prosa. För det andra är boken full av namn och referenser som jag inte känner till, och det blir ibland svårt för mig att läsa långa stycken eller rentav flera sidor om en gammal kändis jag aldrig hört talas om eller ett tv-program som sändes på 60-talet i England. Men det är ju sådant man måste räkna med när man läser en självbiografi - dock tror jag verkligen att bara de som delar nationalitet och ålder med Morrissey verkligen kan känna igen sig i alla de referenser som finns i början av boken när han beskriver låtar och tv-program från sin uppväxt. Dock är det en tydlig och rå bild som han ger av det Manchester där han växer upp, ibland så plågsamt orättvis och grym att man mår illa. Han beskriver framför allt sin skolgång med mardrömslik klarhet.

Ofta är Morrissey också rolig. Det är samma humor som går att hitta i hans låttexter och som man inte alltid upptäcker med en gång. Han sysslar med massor av ordlekar och språkliga krumbukter som får en att le och ibland skratta högt, och ändå är jag säker på att mer än hälften gått mig förbi. Han har också en tendens att låta meningarna övergå i rader från hans låttexter, vilket är roligt för ett fan som kan sitta och peka ut dem.

Autobiography slår mig ändå som en ganska ojämn bok. Den är skriven på ett sätt som är typiskt Morrissey-igt, och mer kunde man inte vänta sig. Vissa partier är andlöst vackert skildrade, det finns meningar som slår som knytnävar, men så finns det också långa, långa partier där han bara lyckas med att framställa sig som en gnällig och tjurskallig gubbe. Och ja, då tänker jag på den fruktansvärt långa, gaggiga harang som är sidorna som handlar om rättegången mot honom och Johnny Marr i mitten på 90-talet. Visst kan jag förstå behovet av att vilja berätta saker från sin egen synvinkel, men någon måtta får det faktiskt vara. Det är ointressant och tråkigt att läsa sida upp och sida ner om varenda detalj i rättegången, och Morrissey låter bara mer och mer bitter och gnällig för varje mening.

Och kanske är det detta som jag har allra svårast med i boken - Morrisseys sätt att hela tiden leka martyr. Han är ibland outsägligt självömkande och bitter, totalt inkapabel till att släppa det som varit. Ingenting är någonsin hans eget fel, ingenting kan man någonsin skylla på honom för, utan allt dåligt som händer honom har någon annan skulden för. Jag blir tveksam som läsare på hur mycket jag faktiskt kan lita på det han säger, och hans sätt att hela tiden hänga sig själv på korset hjälper inte direkt. Det är dock väldigt vackert att läsa om hans kärlek till publiken, och hans sätt att skriva gör att boken är väl värd att citera.

Hur som helst är det en biografi där det känns som om han vill dissekera allt, allt. Alla hängs ut, alla får sin beskärda del av Morrisseys skarpa tunga. Det blir en poetisk, svårsmält skildring av en man som ser sig själv som utstött, ensam och missförstådd, och som skapat en karriär runt det. Det är lite väl mastigt och det är framför allt självömkande. Men så är det Morrissey vi pratar om, och vad hade jag förväntat mig egentligen?

"Autobiography", 2013

Kompensation

Det ser inte ut som om jag kommer hinna läsa ut Morrans självbiografi idag, så den recensionen får vänta tills nästa söndag. Jag vet att jag varit dålig på att recensera de senaste veckorna, men jag skyller det på lite höstdepp och att jag blivit distraherad av omläsningen av Harry Potter and the Philosopher's Stone. Jag har nämligen en tvåmanna-bokcirkel med min vän Johanna där vi läser Harry Potter tillsammans på distans. Nu har vi precis börjat på Chamber of Secrets, och det är roligt att ha Harry i sitt liv igen (även om han aldrig helt lämnar mig).

Som kompensation har jag googlat fram en bokenkät som verkade intressant, och tänkte svara på lite bokfrågor.

Infoga en bild av det snyggaste bokomslaget du har i din bokhylla. Förklara varför du tycker det är så snyggt.

Det finns många fina omslag, men ett av mina favoriter är det här, från Boktjuven av Markus Zusak. Jag gillar det väldigt skarpt, för att det är en vacker bild med mycket stämning och en vinkel som inte avslöjar något ansikte och därför lämnar mer till fantasin angående huvudkaraktären. Dessutom speglar det på något vis bokens handling också på ett fint sätt.  Men delvis tror jag att jag uppskattar det så mycket för att min mamma målade av bilden till mig när jag fyllde 20, och jag blir påmind om det när jag ser boken. Jag infogar en bild av mammas tavla också, så får ni se själva.

Vilka tre böcker vill du köpa härnäst?

Jag vill hemskt gärna ha 22/11 1963 av Stephen King, men förhoppningsvis får jag den i julklapp. Sen skulle jag vilja köpa den oavkortade utgåvan av En världsomsegling under havet, och fortsätta min Muminsamling med Det osynliga barnet av Tove Jansson.

Vad skulle titeln vara till din egen självbiografi?

Det har jag aldrig tänkt på! Dessutom är jag så sorgligt dålig på titlar att det inte är sant. Jag får nog anlita någon till det!

Om du fick bjuda hem valfri författare i ett dygn, vem hade du bjudit och vad hade ni gjort under dygnet?
Det där är så svårt, för jag tror verkligen att det kan bli oerhört antiklimatiskt att möta sina idoler. De är liksom bättre inuti ens huvud. Direkt tänker jag J.K. Rowling, men jag tror att hon är precis en sådan person som jag borde avguda på avstånd. Stephen King verkar dock vara en schysst gubbe med fötterna på jorden, så honom hade det nog varit enklare att snacka lite med. Om skräcklitteratur, skrivandet, samhället och annat kul.

Hur ser din läsritual ut (hur förbereder du din lässtund)?

Sånt sysslar jag inte med - att läsa är vardagligt för mig, det kräver ingen ritual. Ska jag börja på en ny bok kan jag dock vilja komma i lite stämning först, men det tar inte lång tid.

Föredrar du färdiga/definitiva slut eller öppna slut? Varför?
Det beror såklart på, några av de bästa böckerna jag läst har oerhört öppna slut, andra har definitiva. Dock har jag upptäckt att jag börjat bli mer kräsen angående slut och oavsett om de är öppna eller slutna så vill jag kunna lägga undan boken och känna att jag är tillfredsställd som läsare. Och jag tror att definitiva slut lyckas med det lite oftare än de öppna.

Vilken bok hoppas du blir film, och vem ska i så fall regissera filmen?
Jag är så dålig på regissörer, men som alltid hoppas jag på att nån kompetent människa kan ta tag i en riktig filmatisering av Det mörka tornet. 

Infoga en sångtext som du gillar och musikvideon om du kan hitta den på t.ex. YouTube.
Jag som har så många favorittexter! Men en duo där texterna alltid står i fokus är ju Simon & Garfunkel. En av favoriterna är I Am a Rock, med hög igenkänningsfaktor:

A winter's day
In a deep and dark December;
I am alone,
Gazing from my window to the streets below
On a freshly fallen silent shroud of snow.
I am a rock,
I am an island.

I've built walls,
A fortress deep and mighty,
That none may penetrate.
I have no need of friendship; friendship causes pain.
It's laughter and it's loving I disdain.
I am a rock,
I am an island.

Don't talk of love,
But I've heard the words before;
It's sleeping in my memory.
I won't disturb the slumber of feelings that have died.
If I never loved I never would have cried.
I am a rock,
I am an island.

I have my books
And my poetry to protect me;
I am shielded in my armor,
Hiding in my room, safe within my womb.
I touch no one and no one touches me.
I am a rock,
I am an island.

And a rock feels no pain;
And an island never cries.

Någon regelrätt musikvideo finns inte till låten, det är den alltför gammal för, men det finns ett mysigt liveframträdande i svartvitt här:

Nämn en rolig litteraturrelaterad internetsida som du brukar vara inne på (helst något annat än en bokblogg).
Kommer med en gång att tänka på The Harry Potter Companion, som är en fantastisk sida som samlar fanart med Harry Potter-motiv och kombinerar konstverken med kortfattade analyser av varje kapitel. Dessutom finns det essäer och karaktärssidor. Det är en jättefin sida som verkligen är ovärdelig för mig som Potternörd.

Hur många böcker läser du i genomsnitt på ett år?
Sen jag började räkna efter så brukar jag ligga på runt 60 eller 70 böcker per år, men det går lite upp och ned.

Svara gärna på frågorna ni med och länka i kommentarerna så jag kan se vad ni svarar! Så dyker det upp en recension nästa söndag istället. :)

Morgonmys

Jag spenderar morgonen i sängen tillsammans med Bella och Morrissey (förhoppningsvis kommer det en recension på söndag). Finns sämre sätt att vakna på!

Dags för önskelistor inför julen!

Nu närmar sig julen, och då är det förstås läge att önska sig - ja, vad trodde ni - böcker. På min lista i år finns:

22/11 1963 av Stephen King

En världsomsegling under havet av Jules Verne, den oavkortade utgåvan

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Trollvinter av Tove Jansson

Det osynliga barnet av Tove Jansson

Pappan och havet av Tove Jansson

Vilka böcker finns på era önskelistor? 

I want this because of reasons

Jag har upptäckt Etsy och nu fyller jag ut listan över saker jag vill ha rätt rejält. Igen. Men jag menar, kolla bara:

Först ut, bästa nyckelringen ever. Jag har visserligen redan en som jag gillar (i form av en uggla), men skulle jag byta ut den skulle det bli till den här.

Jag är fruktansvärt dålig på att bära ringar. Och jag skyller det på att jag inte äger någon ring jag verkligen, verkligen gillar. Den här skulle jag lätt ha på mig.

Och de här.

Jag är på jakt efter ett nytt mobilskal också, och även om jag fortfarande är upprörd över att det där med motivet från Call of the Wild inte finns för iPhone 4 så skulle jag utan tvekan kunna ha det här istället. Lagom internt för alla Sherlock Holmes-fans och Cumberbitches.

Mer Harry Potter-ringar jag skulle ha tagit på mig utan att tveka en sekund. Funderar allvarligt på att beställa någon av dem när jag har pengar över. (förutom Snapes Always så står det Until the very end på den andra).

Kommer ni ihåg mitt lilla ramble angående ex libris och hur gärna jag skulle vilja ha ett? På Etsy kan man köpa stämplar istället, så slipper man betala för klistermärken (vilket är bra, för jag skulle ha behövt typ 300). Ugglor, lätt.

Och så det här. En gång när jag var yngre var jag på Malmöfestivalen och hittade ett stånd där de sålde sådana här halsband, gjorda av riktiga tangenter från skrivmaskiner. De var äckligt dyra och därför köpte jag inget, men jag har alltid ångrat det. Nu har jag dock hittat flera olika alternativ och är ganska sugen på att köpa ett, antingen med bokstaven A eller ett frågetecken.

Vilka bokrelaterade prylar ger dig seriösa cravingproblem? Jag vill läsa i kommentarerna! 

Mitt i natten-bio

Jag har sovit nästan hela dagen efter att ha varit på mitt livs första midnattspremiär. Premiären för - just det, The Hunger Games: Catching Fire. 

Jag har som sagt aldrig förut varit på en midnattspremiär, och det var ganska speciellt - vi fick gratis popcorn, Coca-Cola och nyckelringar, plus boken Divergent av Veronica Roth, som väl går lite i samma anda som Hunger Games om jag fattat det hela rätt.

Vid niotiden började jag, min syster och typ 500 andra med att se den första filmen, och efter en halvtimmes paus var klockan över midnatt och det vankades nummer två.

Hunger Games är filmer som jag faktiskt tycker följer böckerna väldigt bra - jag gillar valet av skådespelare, framför allt Jennifer Lawrence som är fantastisk, och filmerna håller sig väldigt nära sina förlagor. Vilket kanske inte är så svårt med tanke på att böckerna är väldigt filmiska i sig, men ändå värt en eloge.

Tjugo i tre på natten var Catching Fire slut och jag var inte i säng förrän lite i fyra. En lång kväll, men väldigt värt det.

Mina recensioner av böckerna finns här: Hunger Games, Catching Fire, och Mockingjay.

Veckans recension: Värddjuret av Marie Hermanson

I mitt lilla (nej, faktiskt ganska stora) projekt med att äntligen läsa igenom alla olästa böcker jag äger, så är Värddjuret en av de första jag tar itu med. Jag har tidigare läst Mannen under trappan och Hembiträdet av Marie Hermanson, och jag är väldigt förtjust i hennes sätt att skriva skräckbetonade, vuxna böcker på svenska. Dessutom ofta med övernaturliga inslag. Värddjuret kan vara den roman jag läst av henne som jag tycker är den allra starkaste hittills - jag gillade idén med både Mannen under trappan och Hembiträdet, men båda de böckerna snubblade liksom lite på mållinjen. Värddjuret, däremot, känns som en enhetlig och liksom komplett bok, trots sitt relativt öppna slut.

Anna, en ensamstående, barnlös kvinna i yngre medelåldern, hamnar i något av en känslomässig kris när den gifta mannen som hon länge haft ett förhållande med gör slut. Hon åker till Borneo på semester i ett försök att tina upp sig själv. När hon kommer tillbaka till Sverige upptäcker hon en svullnad i sitt vänstra lår - och efter ett besök hos en excentrisk läkare som är expert på tropiska sjukdomar får hon reda på att hon har blivit värddjur åt en främmande varelse.

Det som jag gillar så skarpt med den här romanen är att den långsamt och utan att man riktigt märker det blir mer och mer skräckinjagande. Vid ett tillfälle när boken närmar sig slutet inträffar något som liknar en plot-twist och som lämnar mig i ett tillstånd av total sträckläsning. Det som verkligen får mig att sitta som klistrad är att jag inte har en aning om hur det kommer gå. Om det finns en nackdel med att läsa mycket så är det just detta att man efter ett tag blir alldeles för bekant med "mallen", det vill säga det upplägg som de flesta författare medvetet eller omedvetet följer. Det finns nästan ingenting tråkigare än att sitta där med en bok och veta på ett ungefär hur det kommer sluta för att den liknar så mycket annat man läst. Och det blir allt mer sällsynt att jag stöter på böcker som totalt överraskar mig. Värddjuret är en av dem. Jag vet aldrig riktigt var någonting kommer att leda, och det är detta mer än någonting annat som håller mig kvar.

Huvudpersonen Anna berättar boken i jagform och är faktiskt inte särskilt sympatisk. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig fattar ordentligt tycke för henne, men hon känns kall, otillgänglig och nästan uttråkad i sitt liv. Ändå lämpar hon sig bra för berättelsen, kanske på grund av att hon är jaget man befinner sig inuti. Även med Hermansons tidigare böcker har jag haft problem med att känna mig nära huvudpersonerna, och kanske är det just jagformen i den här boken som överbygger distansen jag annars skulle ha känt.

Det som Hermanson gör bra i alla de böcker jag läst av henne är att hon långsamt och omärkligt drar situationerna från accepterade, nästan normala, till absurda, obehagliga och skräckbetonade utan att man märker det - och plötsligt upptäcker man att allting är åt helvete utan att man märkt när eller hur det hände. Detta är något jag beundrar mycket och som jag som läsare uppskattar oerhört eftersom det överraskar mig.

Värddjuret överraskar, och den får mig att gripas av skräck och äckel samtidigt som jag ler stort åt hur den påverkar mig. Den känns enhetlig och mer stämningsfullt uppbyggd än någon av de böcker jag läst tidigare av författaren, vilket jag gillar. Den har en kall och ganska känslolös ton som på något sätt bidrar till obehagskänslan jag får i läsningen. Boken blir en berättelse byggd på ett muterat, förväxt tema kring moderskap och havandeskap som man aldrig riktigt vet om man finner vackert eller skräckinjagande.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i den här boken, för jag tror verkligen att den bör läsas utan att man riktigt vet vad som ska hända. Allt ni behöver veta om den är att den är läsvärd. Om inte annat för att den är något så ovanligt som en svensk roman som rör sig i skräckterritoriet.

"Värddjuret", 1995

Upp på önskelistan

Vandrade omkring i Malmö i veckan och upptäckte till min stora glädje att Stephen Kings roman 11.22.63 äntligen kommit ut på svenska, med titeln 22/11 1963. Jag som har oerhört svårt med siffror (är lite av motsatsen till en dyslektiker) kommer aldrig ihåg vad den här boken heter, men datumet syftar iallafall på dagen då John F. Kennedy mördades. Så vitt jag förstått handlar boken om tidsresor, och med tanke på att jag faktiskt gillade Kings senaste bok Under kupolen rätt skarpt - även om slutet var rätt lame - så är jag väldigt spänd på att läsa den här.

Stod och tittade på den i butiken, och den är (som vanligt) betydligt tjockare än vad jag väntat mig. Men jag ser verkligen fram emot att riktigt gräva ner mig i den, eftersom jag längtat så länge efter den. Det ser förresten också ut som om det är Albert Bonniers förlag som ger ut Stephen King på svenska numera när Bra Böcker inte finns mer.

Det går bra nu - del 2

Tänker "måste verkligen sluta köpa så mycket böcker som jag inte läser" för nittioelfte gången. Går in på biblioteket. De säljer gallrade böcker för tio kronor styck. Och jag går därifrån med fem stycken i min ryggsäck. Duktigt jobbat, fru Självdiciplin.

(böckerna är för övrigt Montaignes tre böcker Essayer, Vi kallar honom Anna av Peter Pohl och Glasblåsarns barn av Maria Gripe)

Veckans recension: A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är en bok som jag ändrat uppfattning om med tiden. Första gången jag läste den – med titeln En apelsin med urverk – tyckte jag inte alls om den. Jag hade svårt att ta till mig språket med sin påhittade ryska slang, och även om jag förstod bokens budskap så blev jag aldrig förtjust i den. Vid den tidpunkten hade jag inte heller sett Kubricks berömda filmatisering, vilket jag gjorde senare. Även filmen tyckte jag var en svår och märklig historia första gången jag såg den. Det dröjde ganska länge, men senare har jag sett om filmen flera gånger, och nu kan jag verkligen uppskatta den på flera plan. Jag har förstått mer av handlingen och vad verket egentligen vill säga, och när jag fick syn på boken i en svensk nyutgåva så bestämde jag mig för att köpa den och ge den en ny chans.

Precis som när jag såg filmen för andra gången så blir boken vid en andra genomläsning mycket lättare att ta till sig. Det är som om jag förstår och uppskattar den betydligt mer när jag vet vad den handlar om och när jag är beredd på det språkliga experimenterandet som pågår, och när jag närmar mig slutet på boken kan jag knappt sluta läsa.

I boken möter vi femtonårige Alex, vars största intressen är ultravåld och klassisk musik. Han spenderar dagarna med att sova och nätterna med att misshandla, våldta och råna tillsammans med sina tre ”drogisar”, det vill säga hans gäng. I våldet finner Alex en oerhörd tillfredsställelse. Men så blir han en kväll arresterad och hamnar så småningom i fängelse. På grund av all brottslighet är fängelserna i landet överfulla, och för att lösa problemet har regeringen bestämt sig för att införa Ludovicometoden, som Alex blir en av de första att utsättas för. Genom att tvingas se filmer med grova våldshandlingar samtidigt som han blir drogad och upplever ett fruktansvärt illamående blir Alex hjärntvättad till en god medborgare. Blotta tanken på att skada ett levande väsen gör att Alex drabbas av dödsångest. Mentalt bakbunden skickar myndigheterna ut honom i samhället igen.

Det är möjligt att jag precis avslöjade lite väl mycket av handlingen, men jag ursäktar mig med att de flesta vet åtminstone vad filmen handlar om, och dessutom är det ju denna hjärntvätt som blir bokens och filmens stora dilemma. Genom att betinga Alex med illamående varje gång han vill begå en våldshandling skapar boken en debatt kring det fria valet, och det är detta som är bokens kärna. Om man tar bort en människas förmåga att välja mellan gott och ont – vad gör det då henne till? Om man inte är kapabel till att välja det onda, blir man då god? Och vad är egentligen godhet, själva viljan att göra gott, eller handlingen i sig? Är motvillig godhet också godhet? Boken väcker många tankar kring godhet och ondska, och vad som egentligen gör en människa god eller ond. Bokens mest berömda mening kan mycket väl vara den upprepade ”När en människa inte kan välja upphör hon att vara människa.”

Boken är också intressant eftersom den lyckas vara både tidlös i sina teman, men samtidigt så tydligt en produkt av sin tid. Den är en dystopisk roman starkt präglad av en rädsla inför Ryssland och inspirerad av en växande ungdomskultur. Boken är skriven helt ur Alex synpunkt och innehåller hans alldeles egna slangspråk, en blandning mellan engelska och ryska – som vid min första läsning av boken blev förvirrande och irriterande, särskilt då man måste ha i åtanke att boken dessutom är översatt. Den här gången tycker jag det blir intressant och roligt eftersom läsaren ofta kan gissa sig till ordens betydelse, och i slutändan har man vant sig vid språket nästan helt. Inte ens när det gått flera dagar efter att jag läst ut boken kan jag sluta tänka på tolshockar, litson och maltjikar.

Att boken är skriven ur Alex jagform bidrar också till en hel rad intressanta effekter – bland annat faktumet att läsaren får sympatier med honom trots att han är så totalt genomvidrig. Jag skämtar inte, han är så motbjudande i sin sadism och sitt horrorsköna ultravåld, för att använda hans egna ord, att det är en klar bedrift av Burgess att man ändå kommer på sig själv med att ha sympatier med honom. Naturligtvis är Alex självcentrerad och tycker ständigt synd om sig själv, och hans berättarperspektiv blir opålitligt. Trots det är han ändå ett offer för ett större maskineri som gör honom lika illa som han gjort andra, och man är ändå alltid på hans sida. Som han själv säger i början av romanen: ”Satan i helvete må ta er allihop, om ni era jävlar står på det godas sida så är jag glad att tillhöra den andra avdelningen.” Han blir en sann antihjälte som man känner sig dragen till trots att han är egocentrisk, sadistisk, skadeglad och våldsam. Att han bara är femton år, helt övertygad om sin egen storhet, talar halvt slang och halvt gentlemannaspråk och dessutom lyssnar på Beethoven på högsta möjliga volym bidrar till hur skräckinjagande han faktiskt blir. Dessutom spökar bilden av filmens otäcke Alex, spelad av Malcolm McDowell, någonstans i huvudet hela tiden.

Som sagt har jag läst boken i en nyutgiven svensk utgåva som för första gången är helt komplett. Jag visste inte det här, men bokens sista kapitel blev borttaget när boken publicerades i USA, och filmen är således baserad på den beskurna versionen, precis som den förra svenska översättningen. I sista kapitlet vänder Alex ganska helt om i sina åsikter och sin livsåskådning, vilket ger boken en helt annan avslutande ton. Själv är jag inte säker på att jag gillar det – på något vis har boken större effekt när den slutar med en mörkare ton som i mina ögon verkar passa Alex bättre. Jag föredrar nog boken utan det avslutande kapitlet om jag fick välja.

Sammanfattningsvis; vid denna andra genomläsning uppskattar jag den här boken betydligt mer än vad jag gjorde första gången, och jag tror att det här är den typen av roman som nästan kräver att man läser den mer än en gång för att man verkligen ska fatta vad den går ut på. Det moraliska och etiska dilemmat är fortfarande bokens stora kärna och poäng, och på grund av det är det en tidlös bok som känns viktig att läsa för alla generationer. Läs den, och mer än så – läs den flera gånger.

”A Clockwork Orange”, 1962

Kolla vad jag har!

Just det. Morrans självbiografi.

Det går bra nu

Och det har inte ens gått en vecka sedan jag sa att jag inte skulle köpa nya böcker förrän jag läst ut alla jag har, och jag har redan köpt en ny bok. För att jag var korkad nog att gå in på antikvariatet i Ystad. Kom naturligtvis ut därifrån med en samling skräcknoveller av Poe. Suck. Men bokhandlaren därinne sa faktiskt en bra sak till mig: "Att ha olästa böcker i hyllan är som att ha inneboende vänner som inte betalar någon hyra."

30 bokfrågor

1. Har du ett speciellt ställe hemma där du brukar läsa?
Nej, men jag gillar att ha lugn och ro runt mig och inte så mycket annat som stör. Oftast hamnar jag i sängen eller i en soffa.




2. Bokmärke eller vilket papper som helst?
Jag gillar bokmärken och använder dem så ofta jag kan, men visst händer det att jag använder annat också om jag inte har bokmärken till hands.

3. Kan du sluta läsa var som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller ett visst antal sidor?
Jag kan sluta var som helst, oftast hittar jag direkt tillbaka till rätta stället. Men om jag vet att jag måste vänta ett tag innan jag läser vidare så försöker jag att sluta vid ett kapitel eller slutet på ett stycke.

4. Äter eller dricker du när du läser?
Ibland, det kan vara ganska mysigt.

5. Tittar du på tv eller lyssnar du på musik medan du läser?
Jag föredrar att läsa i lugn och ro. Särskilt tv:n tycker jag är väldigt distraherande, men jag kan mycket väl lyssna på låg musik eller sitta på en högljudd plats och läsa, även om det såklart är lite svårare.

6. En bok åt gången eller flera på samma gång?
Jag föredrar en åt gången, men det händer att jag läser flera samtidigt också. Dock är det oftast en indikator på att boken jag började läsa inte var tillräckligt engagerande för att hålla mig kvar.

7. Läsa hemma eller var som helst?
Var som helst. Det är väldigt skönt att kunna plocka upp en bok på tåget, på bussen eller när man väntar på något.

8. Läsa högt eller tyst inuti huvudet?
Tyst. Att läsa högt går oändligt mycket långsammare för mig.

9. Läser du någonsin i förväg eller hoppar över sidor?
Det händer tyvärr. Jag är inte stolt, och jag har lyckats spoila handlingen för mig själv flera gånger. Att hoppa över eller skumläsa gör jag dock aldrig.

10. Ha sönder ryggen eller behålla boken som ny?
Jag är av åsikten att böcker är till för att läsas. Därmed inte sagt att man ska vara oförsiktig, men jag tycker inte heller att man ska behandla dem som om de var av glas. Jag föredrar mina böcker med lite slitage, eftersom det visar att jag läst dem och att jag satt min egen prägel på dem. Det är också därför som jag tycker om att köpa begagnade böcker - de har mer personlighet.

11. Antecknar du i dina böcker?
Nej, åtminstone aldrig med skönlitteratur. Jag har gjort anteckningar i kursböcker för att underlätta studier, men jag försöker att markera med post-it-lappar i första hand. Hittar jag citat jag vill komma ihåg skriver jag av dem eller tar ett foto på sidan för att minnas.

12. Hur många böcker har du läst i ditt liv?
Omkring 550, inte inräknat omläsningar av böcker. Har räknat efter och i snitt läser jag en bok i veckan.

13. Vilken är din absoluta favoritbok någonsin?Jag har många favoritböcker, men jag står i skuld till Harry Potter och kommer aldrig någonsin att kunna jämföra de böckerna med några andra.

14. Vem är din absoluta favoritkaraktär?
Jag har så många där också! Det är omöjligt för mig att säga bara en. Men för enkelhetens skull ska jag välja en för den här listan - och jag tror jag väljer Graógráman från Den oändliga historien. Han är en ganska liten karaktär i boken och ägnas bara två kapitel, men ända sedan jag läste boken för första gången så har jag varit så fascinerad av honom. Delvis kanske för hans utseende - han är ett stort lejon som lever i en flerfärgad öken, och växlar färg för varje sanddyn han står på. Men kanske tycker jag främst om honom för att han presenteras som fiende men slutar som huvudpersonens vän, och han är en enormt ensam karaktär eftersom han förbränner allting runt sig till den öken han lever i. Han kallas Den brokiga döden och är en så komplex och sorglig sidokaraktär som jag aldrig riktigt kunnat släppa.

15. Favortfilmatisering av en bok?
Den gröna milen är en fantastisk filmatisering, liksom Stand by Me, baserad på The Body av Stephen King.

16. Vilken bok är den sämsta bok du vet, och varför?
Det finns en del böcker som jag verkligen inte tycker om, och ett fåtal som jag ogillar skarpt. En av dem är Yarden av Kristian Lundberg, som jag tycker är gnällig, egocentrisk och ensidig.

17. Vilken fiktiv karaktär är du kär i?
Min första kärlek var väl Harry Potter. Men jag är lite kär i Henry från Tidsresenärens hustru, det kan jag inte förneka.

18. Vilken av de böcker du läst i skolan har blivit din favorit?
I åttonde klass läste vi En komikers uppväxt, och sedan dess har jag haft en liten thing för Jonas Gardell som håller i sig.

19. Vilken bok skulle du vilja blev till film eller tv-serie?
Under förutsättning att det görs bra - The Dark Tower av Stephen King. Det skulle kunna bli så kick-ass.

20. Vilken är den första boken du minns att du läste?
Förutom Tintin som jag minns att jag läste hemma, och högläsning ur Madicken med mamma, så minns jag att jag läste böcker av Gull Åkerblom i typ andra, tredje klass. De handlade om ett par elever i mellanstadiet som blev kära och hade titlar som handlade om mat som Pizza med svamp och ost och Coca-cola och hamburgare. Det är åtminstone de första regelrätta kapitelböckerna som jag kan komma ihåg tydligt att jag läst, men jag tror jag hade böcker innan dess som jag också läste.

21. Vilken bok läste du sist och vad tyckte du om den?
I helgen läste jag ut I ett annat land av Håkan Lindquist. Det märktes att den var riktad till yngre, men den var bra och hade väldigt bra poänger som den fick fram på ett fint vis. 

22. Vilken författare skulle du helst vilja träffa?
Jag skulle ju hemskt gärna vilja sätta mig ner och prata med min världs två giganter; J.K. Rowling och Stephen King. Samtidigt tror jag att man kanske skulle bli lite besviken på något sätt när man inser att de också bara är människor, så egentligen är det kanske bäst att de får ha sitt liv på pappret och i mitt huvud. För att citera John Green: "What a treacherous thing to believe that a person is more than a person."

23. Lukten av nya eller av gamla böcker?
Både och luktar gott, men för mig är det nog ändå den gamla som jag tycker bäst om. Den ger bilder av bibliotek och dammiga mystiska hyllor, och jag svär att jag kan bli hög på den.

24. När hade du din Twilight-fas?
Jag fick den boken av förlaget som ger ut den i Sverige eftersom jag praktiserade där första året i gymnasiet. Jag hade aldrig hört talas om den, och jag tyckte att den var en underhållande, lite spännande och märkligt fängslande ungdomsbok. Jag läste nästa bok i serien när den kom och sen verkade hela världen brisera i en Twilight-explosion som jag aldrig riktigt fattade. Jag ska inte ljuga och säga att jag tyckte boken var dålig, för det tyckte jag inte, och tycker fortfarande inte. Nej, det är inget mästerverk och sista boken i serien kan vara något av det sämsta jag läst, men jag har heller aldrig riktigt förstått varför man ska hata den. Det finns bättre böcker, men lita på mig när jag säger att det också finns sämre.

25. Vilket är din favorit bland övernaturliga varelser?
Ända sen jag var barn har jag haft en fascination och ett intresse för varulvar. De är utan tvekan mitt favoritmonster, även om de har en tendens att bli rätt patetiska på film. Jag tror det handlar om striden mellan civilisation och djuriskhet som egentligen är det som jag har fallit för, och ingenstans blir väl den kampen så tydlig som hos varulven.

26. Om du kunde byta kropp och personlighet med vilken karaktär som helst, vem skulle det vara?
Jag har svarat på den här frågan förut och mitt svar är detsamma - jag skulle nog ge vad so helst för att bli en bakgrundskaraktär i Harry Potter. Jag vill inte vara en huvudkaraktär, jag behöver inte känna Harry Potter eller ens gå på skolan samtidigt som honom - jag vill bara gå på Hogwarts, som en vanlig elev.

27. När läser du?
Överallt och så ofta jag kan.

28. Vad läser du för tillfället?
A Clockwork Orange i nyöversättning. Jag har läst den förut men har förstått att jag nog inte förstod fullt ut vad boken hade att säga förut, och dessutom visar det ju sig att den svenska översättningen jag läst inte ens var komplett. So here I go again.

29. Pocket, inbundet eller e-bok?
På senaste tiden har jag börjat gilla pocketböcker desto mer än vad jag gjorde förut, på grund av det behändiga och lätta formatet. Dock finns det ingenting som slår en riktigt fin, inbunden bok i lite mindre storlek. Jag älskar inbundna böcker också, men de är svårare att ta med sig överallt. E-bok har jag aldrig provat och har egentligen ingen önskan att prova heller.

30. Innan du läste din favoritbok, trodde du då att den skulle bli din favorit?
Nej. Precis som med filmer så upplever jag nästan alltid bra böcker när jag inte fått höra på förhand att de är bra. Det bästa är när man inte vet något alls om boken och inte har några förväntningar alls. Det är då upplevelsen blir som mest förvånande och som starkast.

Veckans recension: I ett annat land av Håkan Lindquist

Den här boken hittade jag på bokrean i en låda med böcker för tio kronor styck. Jag köpte den dels för att den var i princip gratis och dels för att jag läst två böcker av Håkan Lindquist förut - Regn & åska och Min bror och hans bror. Båda de böckerna läste jag för att de behandlar homosexualitet. I ett annat land är den första bok jag läser av honom som inte fokuserar på det - även om en homosexuell man har en viktig roll i boken.

Det handlar om Aleks, som är fjorton år och som bor på en flyktingförläggning i det lilla samhället Dalshed i Sverige. Han har flytt undan kriget i sitt hemland tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster. Bakom sig har de lämnat sitt hem, och det som fanns kvar av släkt och vänner. Inom sig bär Aleks på massor av känslor och minnen, och allting blir en enda röra som han inte vet hur han ska nysta upp. Men så träffar han Lisa och hennes hund Askis, och han kan börja berätta om sin egen hund Mir, som han saknar mest av allt som kriget tagit ifrån honom, utom kanske sin bästa vän Soran. Och så träffar han Dagmar, som är hörselskadad men som ändå lyssnar bättre än de flesta.

I ett annat land är en bok för yngre tonåringar, vilket märks särskilt på språket som är enkelt och rakt och som når läsaren utan att ta några omvägar. Oftast lyckas språket med att vara enkelt utan att vara simpelt, men det finns vissa passager som känns övertydliga eller till och med lite dumförklarande, vilket är irriterande. Men det är lättförståeligt och flyter på bra.

Bokens stora fokus är att bearbeta sitt förflutna och ta sig framåt, till ett nytt liv. Det är en bitterljuv roman om att kunna hitta hopp även när man varit med om fruktansvärda saker, om att våga drömma om en bättre värld och om bättre människor. Porträttet av Aleks är känsligt och vackert, och jag är särskilt förtjust i hur boken markerar de stora kontrasterna mellan Sveriges sommarlandskap och hemlandets sönderbombade misär som ändå saknas och sörjs. Miljöerna i boken känns viktiga, en vital del av vad som gör att boken fungerar så bra - kanske för att det ger en igenkänningsfaktor, men också på grund av att de så tydligt visar skillnaderna mellan de två länderna som Aleks kallar hem.

Nej, jag tycker inte att det är den bästa bok jag läst, inte ens i närheten. Den har ett bitterljuvt men ändå upplyftande slut som känns nästan lite för bra, lite för positivt och orealistiskt för mig. Boken förvånar mig aldrig och den tar mig aldrig med storm. Den är lite slätstruken, ytlig skulle man nästan kunna kalla det, och den blir aldrig så djup som jag hoppas på som en lite äldre läsare. Men jag tror däremot att den passar sin målgrupp väldigt bra. Den tar upp viktiga saker som är aktuella bland ungdomar och erbjuder en insikt i en individs liv som är båda upprörande, vackert och väldigt relevant. Aleks representerar en grupp unga människor som finns - hans familj finns, hans historia är alltför lik så många andras. Vad hans hemland heter eller vilken nationalitet han tillhör får vi aldrig veta. Krig är likadana oavsett var de utspelar sig, och människor är människor oavsett var de kommer ifrån. Det är detta jag reagerar på när jag läser boken, och det är detta som gör att boken känns viktig och det är detta som gör att jag vill fortsätta med den. Och jag tror att boken skulle tilltala många yngre tonåringar. Tyvärr har den ett omslag som iallafall jag tycker är ganska oengagerande och en titel som inte riktigt förmedlar vad boken har att säga. Jag hoppas ändå att den kan hitta sin väg fram till klassrum och den yngre målgrupp som nog skulle uppskatta den mer än vad jag gör.

"I ett annat land", 2006

November

Det har blivit november, det är Halloween-tider och NaNoWriMo-tider. Jag nördar omkring i min Harry Potter-tröja, tittar på Sagan om ringen-filmerna med min syster och försöker hitta tillbaka till min läsgnista. Jag har hamnat i en svacka där jag lätt tröttnar på böckerna jag plockar upp, så just nu har jag väldigt många oavslutade böcker som ligger och skräpar (Att skriva, I ett annant land, Monster, Everything is Illuminated, bland annat).

 Jag har en liten tanke på att försöka ta mig an alla de olästa böckerna jag äger istället för att köpa eller låna nya, så att jag kan rensa ut min bokhylla sedan och skänka bort alla de böcker jag inte är intresserad av eller som jag tycker är dåliga.

Nu ska jag ha lite myskväll med ungdomsboken I ett annat land och verkligen försöka läsa ut den, så att jag kan sätta min plan i verket. Här är en bättre bild på mitt nya Kvicken-armband också:

Paket!

Fyllde tjugotvå år igår och fick som väntat en del böcker - närmare bestämt Extremely Loud & Incredibly Close, Priset man betalar och An Abundance of Katherines. Dessutom fick jag precis som jag önskat mig Berättelsen om Pi och Harry Potter och dödsrelikerna 2 på dvd.

Dessutom fick jag en ny ljusslinga till mitt rum, som jag använt till att illuminera det viktigaste i mitt rum - min bokhylla! (som jag fick möblera om lite för att få plats med de nya böckerna).

Och sist men inte minst; som en lite försenad födelsedagspresent till mig själv har jag nu fått hem ett paket med Harry Potter-nörderier från Wicked Clothes. Jag är extremt nöjd med kvalitén på tröjan och armbandet, men jag fick tyvärr betala mer än hundra kronor extra när jag hämtade ut paketet, så det blev lite dyrare än vad jag väntat mig. Dock har de så fina tröjor där att jag säkert kommer beställa igen.

Veckans recension: Flugornas herre av William Golding

Efter ett par stressiga veckor försöker jag nu få igång bloggen igen; jag hoppas att ingen är för besviken på att en-recension-i-veckan-regeln inte riktigt har följts de senaste veckorna. Jag har lite dåligt samvete, men bloggandet ska inte kännas som en plikt utan något jag gör för att det är roligt. Dessutom har jag inte tillräckligt många läsare för att skapa ett ramaskri av något slag.

För att återgå till att faktiskt recensera; jag befinner mig i en lässvacka som jag försöker råda bot på genom att läsa om böcker som jag vet att jag gillar. Flugornas herre läste jag för första gången när jag var alldeles för ung. Jag var kanske elva år och hade en klassikerfas där jag försökte beta mig igenom "alla" klassiker. Många av mina favoritböcker hänger sig kvar från den perioden (bland annat Djungelboken, Robin Hood och Skriet från vildmarken). En av böckerna som jag gav mig på var den här. Min mamma hade den i sin bokhylla och jag minns hur jag tyckte den var svårläst så obehaglig att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Ett år senare eller så valde jag att läsa den ordentligt, och även om jag inte kan minnas att det var en bok som jag älskade så har den tveklöst lämnat djupa spår hos mig. Jag behöll min mammas gamla orange pocketutgåva på mitt rum ända tills i somras, när jag äntligen hittade en med ett omslag som jag gillade bättre. Och i samband med det ville jag läsa om den, och här sitter jag nu.

Det har visserligen gått många år sedan sist jag läste den, men faktum är att jag har precis samma känsla när jag läser nu som jag hade som tolvåring. Om jag var tvungen att välja bara ett ord för att beskriva Flugornas herre så skulle ordet vara obehag. Jävlar vilken olustig känsla jag har genom hela boken; en pockande övertygelse om att allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

Bokens handling känner kanske de flesta till men jag kan dra den ändå; ett gängbrittiska pojkar i åldern sex till tolv år blir strandade på en söderhavsö när deras plan störtar mitt under ett pågående krig. Ön är obebodd, med det finns gott om frukt, en trevlig lagun att bada i, och grisar som visar sig vara relativt lättfångade. Medan de väntar på att bli räddade utser pojkarna en ledare, Ralph, och ett jaktlag, som leds av Jack. Tiden på ön kan bli en fantastisk semester och ett äventyr för livet, men snart växer oron, missämjan och rädslan och det bildas olika läger mellan pojkarna. Ralph och Jack blir rivaler, och ön förvandlas från ett drömlandskap till en mardröm.

På framsidan av min utgåva av boken står det att Flugornas herre är "ett miniatyrdrama över mänsklighetens historia", och under läsningen har jag funderat mycket på vad som menas med det där. Jag antar att man mycket väl kan läsa den här boken som en metafor över mänsklighetens historia; pojkarna landar på ön och utvecklar en civilisation och ett krig på samma sätt som man kan tänka sig att människor hamnat på jorden och gjort samma sak, och ön blir ett eget litet mikrouniversum, medan budskapet blir att alla människor är dömda att föra sig själva i fördärvet.

Jag tycker dock att det är en lite tråkig läsning av romanen, även om den teorin har sina poänger. För mig blir temat om den inre mänskliga ondskan det mest intressanta. Pojkarna är barn, oskyldiga och rena. Att se dem förvandla varandra och sig själva till monster enbart för att de kan, är skrämmande och det är detta som utgör själva bokens kärna för mig. Kort efter sin ankomst börjar de föreställa sig vad de kallar ett odjur, ett yttre hot som lever på ön och som är farligt. Odjuret blir katalysatorn som delar gruppen i två läger; Ralphs sida som representerar logik, civilisation och regler, och Jacks sida, som representerar känslor, våld och fysiska, djuriska drifter. Själva upplägget blir såhär vid en andra och mer vuxen genomläsning ganska tydligt, och i slutändan är Flugornas herre främst en bok som ställer civilisation mot ursprunget. Samtidigt blir dess budskap det rätt deppiga att mörker är en del av att vara människa, och att alla har ett frö inom sig som kan bli gro till ondska.

Bokens språk upplever jag som ganska träigt och svårgenomträngligt, även om jag aldrig riktigt kan sätta fingret på vilka formuleringar som ger mig den känslan. Jag har känslan av att Flugornas herre inte är en karaktärsdriven roman utan en intrigdriven roman, där händelser verkar föra karaktärerna med sig snarare än tvärtom. Det är synd, eftersom jag tror att boken hade fått större effekt på mig om jag kände mig närmare dess huvudpersoner. Karaktärerna - Ralph, Jack, Nasse och Simon som är de mest framträdande, blir snarare representationer för olika delar av samhället än faktiska personer som jag bryr mig om.

Mycket av den känslan förstärks av vissa "logiska glapp" som jag valt att kalla dem. Jag menar, jag förstår att bokens fokus ligger på barnens utveckling på ön, och att anledningen till att de kom dit inte är särskilt intressant för bokens handling. Men själv kan jag inte låta bli att tänka: var tog planet som kraschade vägen? Var det så fullt med barn att det inte fanns en enda vuxen utom piloten, eller vad är anledningen till att ingen vuxen fanns med? Finns det inga ägodelar eller människogjorda saker kvar från kraschen? Varför lider ingen av skador eller trauma? Och hur kommer det sig att nästan inga barn känner igen varandra? (under min första läsning som elvaåring minns jag att jag hade det ganska oskyldiga intrycket av att pojkarna varit på någon resa utomlands med sina skolor, men den här gången lutar jag mer åt att de håller på att bli evakuerade undan ett atomkrig).

Det är många frågor som hade känts naturliga för pojkarna att tänka på, men som aldrig tas upp. Som sagt förstår jag att bokens fokus inte ligger där, men det irriterar mig ändå lite att allt detta logiska bara ignoreras. Det skapar en irritation hos mig som läsare eftersom det inte känns naturligt.

Men nu bitchar jag väl på om en massa onödigt igen. Flugornas herre är en riktigt bra roman om mänsklighet, omänsklighet och människors ofattbara kapacitet till ondska. Den handlar om mobbing, utsatthet, rädsla, grupptryck och våld, och om hur detta alltid ligger just under ytan, redo att blomma upp, och den är snyggt upplagd med tydlig symbolik. Obehagskänslan är konstant, inte minst för att den ställs emot den paradisaktiga miljön på ön.

Boken tar upp många viktiga teman och förtjänar verkligen sin status som modern klassiker eftersom den tål att tänka på. Alla borde verkligen läsa den här boken någon gång i sitt liv för att bli påminda om att medmänsklighet inte nödvändigtvis är något permanent, och att vi alla bör vara observanta på det primitiva och våldsamma mörker som existerar inom oss och som aldrig på riktigt kommer att försvinna.

"Lord of the Flies," 1954

Helgerån

Hittade skolpapper från gymnasiets svenskalektioner. Borde det inte finnas någon underförstådd regel som säger att det är moraliskt förkastligt att kopiera upp Stig Dagerman i Comic Sans?

Min nya hylla

Inte så ny egentligen kanske, men sen jag flyttade hem från Gotland har jag ett nytt rum, och har bytt upp mig angående bokhylla. Nu har jag tre vita nere i mitt källarrum, och jag gillar att de skapar ett hörn, det blir liksom en annan bibliotekskänsla då. Kom på att jag inte visat den på bloggen, och tänkte att det kunde ju vara kul.

Önskelista

Kom på att jag snart fyller år. På årets önskelista finns lite av varje, bland annat den enda boken av John Green som jag har kvar att läsa - An Abundance of Katherines. På torsdag kommer ju Morrisseys biografi ut, och den måste jag bara läsa. Det kan antingen bli helt fantastiskt eller ett enormt magplask, och jag måste få reda på vilket.

De tre återstående böckerna i Muminserien vill jag också gärna ha; Trollvinter, Det osynliga barnet och Pappan och havet. Sen skulle jag vilja läsa Priset man betalar av Lionel Shriver, aktuell nu med Obamacare i USA. Och så har vi Extremely Loud and Incredibly Close, som jag redan läst men som jag bara måste få äga också.

Dessutom skulle jag hemskt gärna vilja göra familjens Potter-filmsamling hel med Harry Potter and the Deathly Hallows part 2, som av någon outgrundlig anledning fallit mellan stolarna. Och så vill jag gärna se Life of Pi igen.

Pärla ur hyllan: Creepshow av Stephen King

(varning för ganska starka, dock tecknade bilder)

Eftersom jag inte har bloggat ordentligt på ett tag (nytt "jobb" och en massa annat) tänkte jag att det kunde vara dags för ett Pärla ur hyllan-inlägg. Det var längesedan jag gjorde ett sådant, så en liten förklaring är kanske på sin plats. En pärla ur hyllan är helt enkelt en bok jag äger som av någon anledning betyder lite mer för mig än många av mina andra. Det kan vara fina gamla böcker som är vackra eller speciella, men också böcker som har ett rent personligt värde för mig.

Den här gången handlar det till exempel inte om någon särskilt värdefull bok; faktiskt köpte jag den för två kronor på en loppis. Förresten är det inte ens en bok egentligen, utan en serietidning, typ. Bara det att jag äger en serietidning är rätt unikt i sig - jag läser aldrig serier, och äger bara ett par stycken tidningar och böcker. Det är en berättarform som aldrig tilltalat mig sedan jag upptäckte "riktig" läsning, och förutom en del Tintin när jag var barn har jag nästan inte läst några serier alls. Men i det här fallet handlar det om Stephen King, och eftersom jag samlar lite på hans verk så köpte jag Creepshow utan att tveka. 

Creepshow blev för ovanlighetens skull faktiskt film innan den blev bok. 1982 samarbetade King med sin polare George A. Romero, mest känd för filmserien som startade med Night of the Living Dead. Romero regisserade och King skrev manus och spelade själv en roll i filmen, som var en lågbudgetfilm som ville hylla 50-talets amerikanska skräckserietidningar som Tales of the Crypt och The Witching Hour. Och därifrån var det nog inte ett särskilt långt steg att vilja göra filmen till en riktig serietidning som efterliknar 50-talets.

"Boken" är egentligen fem korta, väldigt morbida berättelser, och är tecknad av Berni Wrightson. Kings berättelser gör sig faktiskt väldigt bra i det här formatet och det märks tydligt att han hyllar de serietidningar som han själv växte upp med.

Tidningen igenom guidas vi av den ironiske, skadeglada och faktiskt rätt tilltalande gröna liemannen som agerar berättare, ofta med ordvitsar och ordlekar. Den första heter Fars dag (Father's Day) och handlar om Bedelia Grantham som mördat sin far... som naturligtvis vill utkräva sin hämnd. 

Den andra berättelsen heter  Jordy Verrills ensamma död (The Lonesome Death of Jordy Verrill, vilket kan vara en av de bästa titlarna jag vet). Jag har inte själv sett filmen som Creepshow är baserad på, men jag vet att Stephen King själv spelar Jordy och att hans skådespelarinsats brukar räknas som, ja, rätt medioker om man ska vara snäll. Iallafall handlar berättelsen om en halvkorkad kille som pillar på en nedfallen meteor, och sedan börjar det växa vad som ser ut som grönt gräs - precis överallt.

Den tredje berättelsen, Trälådan (The Crate) tycker jag personligen är allra mest obehaglig. En mystisk låda, en irriterande fru... vad kan gå fel? Allt, uppenbarligen. För mig var det de blodiga bilderna som verkligen gjorde mig illa till mods - fast kanske mest för att jag förväntat mig en tidning för barn. Det här uppslaget skrämde upp mig rejält första gången jag läste den:

När tiden ebbat ut (Something to Tide You Over) kan vara den svagaste berättelsen i boken, men för att vara ärlig tror jag bara att den känns tamare än Trälådan och att det är därför jag tycker den är svagare. Och så använder den sig av en del klyschor och upprepningar från de förra berättelserna, vilket också kan bidra.

Den femte och sista berättelsen Det krälar i mörkret (They're Creeping Up on You) kan dock vara en av bokens äckligaste. Och dessutom rätt tillfredsställande, eftersom man alltid gillar att se elaka personer få vad de förtjänar. Här i formen av kackerlackor.

Kort sagt är Creepshow en morbid liten pärla som är väldigt otypisk mig, men som har en viss charm i all sin äcklighet. Och jag tror faktiskt inte att jag sett den någon annanstans sedan jag ramlade över den på den där loppisen för flera år sedan. Och vad vore egentligen min Kingsamling utan den?