Veckans recension: I skymningens land

För tillfället är Ellie och de andra någorlunda trygga i utkanten av Stratton, men fiendesoldater patrullerar området då och då och de måste ändå hålla sig tysta och gömda.
Men det som de huvudsakligen tänker på är inte längre sig själva, de försvunna nyzeeländska soldaterna eller de vänner som de förlorat. Det de tänker på är barnen. De förvildade och plågsamt unga barn som håller till i området där de själva befinner sig.
De måste på något sätt kunna få bort åtminstone några av barnen från Stratton. Men hur? Barnen har vapen och skulle mycket väl kunna döda dem. De äter inte av maten som Ellie försökt lägga ut och de verkar inte inse att de nästan oundvikligen kommer dö, hur skickliga de än varit på att gömma sig.
Men sedan, när Ellie och hennes vänner fått tag i några av barnen, återstår massor av problem. Hur ska de kunna ta hand om dem, och samtidigt skydda sig själva? Det här är inga normala ungar. De är skadade, både utanpå och inuti.
Samtidigt oroar sig Ellie för helt andra saker. Har Lee förstört deras vänskap lika mycket som deras förhållande genom det han gjorde borta i Stratton? Har Fi rätt när hon säger att Ellie blivit så kall och hård att hon nästan inte känner igen henne? Vem har kriget egentligen gjort henne till…?

Det här är sjätte och näst sista boken i serien om tonåringarna på egen hand i ett krigshärjat Australien, och den är precis lika spännande på sina ställen som föregående.
Att barn dras in i det hela ger ännu en infallsvinkel på kriget och vad det gör med människor. Det är otäckt att läsa om och ännu otäckare då man tänker efter och inser att det är såhär på många ställen runtom i världen.
Ellies gång från en normal tonårig tjej till en av gruppens hårdaste och mest kallblodiga mördare är skrämmande och samtidigt så ruskigt sannolik. Jag upphör aldrig att förvånas över hur skarpa och trovärdiga krigsskildringarna faktiskt är. De blir aldrig för mycket – Ellie blir aldrig en filmhjälte, kriget blir aldrig förskönat och på det stora hela är serien oerhört mänsklig. Ellies och vännernas reaktioner är så sannolika att man utan problem vet att man skulle handlat liknande i en sådan situation.
En annan sak som jag tänkt mer och mer på under tiden jag läst böckerna, är hur etiskt korrekta de är. De visar att ursprung, kön eller hudfärg inte spelar någon roll i krig, och att det är individen i sig som avgör vad man klarar av och inte klarar av.
Sista boken i serien är På andra sidan gryningen, och den ska jag ta itu med nu.

”The Night is for Hunting”, 1998

Veckans recension: Änglar och demoner av Dan Brown

Robert Langdon är en symbolforskare som undervisar på Harvard. Han väcks av ett telefonsamtal mitt i natten. Den som ringer visar sig vara Maximilian Kohler, chefen för världens största forskaranläggning kallad CERN.
Det han har att visa Langdon går utöver hans fattningsförmåga. Langdon har under många år studerat det utdöda och hemliga sällskapet Illuminati – en grupp människor som ligger i krig med kyrkan sedan flera tusentals år. Illuminatis medlemmar är alla naturvetenskapsmän, framstående forskare som tystades ner av kyrkan för att inte undergräva tron med logiska argument.
Men Illuminati är försvunnet sedan länge! Det är Robert Langdon säker på. Kriget mellan tron och vetenskapen finns kvar, men inte det antikristna Illuminati. Det är omöjligt.
Och ändå är han snart på väg till CERN:s anläggning för att se detta enda, fruktansvärt grymma bevis på att Illuminati kan finnas kvar, att det fortfarande existerar… och vill göra sig tillkänna.
Men väl på forskaranläggningen växer situationen till ett ofantligt problem. Det handlar inte längre om ett mord som tillkännager Illuminati – snart handlar det om ett hot mot kyrkans högsta fäste – Vatikanstaten. På forskningscentret CERN har en man nu blivit mördad för sina upptäckter av antimateria, motsatsen till materia… något som är mycket, mycket farligt och kan döda tusentals människor om det hamnar i fel händer. En behållare med antimateria har stulits från CERN… en behållare som innehåller tillräckligt mycket antimateria för att få hela Vatikanstaten att flyga i luften.
Tillsammans med Vittoria, dottern till den man som mördades och en av hjärnorna bakom upptäckten av antimateria, flyger Langdon till Vatikanen för att varna om och hitta antimaterian innan det är försent.
Men i Vatikanen råder inga vanliga regler. Den förre påven har dött för femton dagar sedan och det pågår röstning bland kardinalerna i Sixtinska kapellet om vem som ska bli den nye påven. Att utrymma strider mot alla religiösa regler.
Snart upptäcker man också att de fyra kardinaler som har störst chans att bli utnämnda fattas. Var har de tagit vägen? Har det någon koppling till den tickande bomb som ligger gömd någonstans i Vatikanen?
Det är fullt med ledtrådar, symboler och urgamla konstverk som leder Langdon och Vittoria på en fruktansvärd jakt kors och tvärs över Rom, på jakt efter en livsfarlig mördare… som kan vara en del av det urgamla sällskapet Illuminati.
Klockan tickar…

Änglar och demoner är andra boken som kom ut på svenska av Dan Brown. Den första var, som de flesta känner till, Da Vinci-koden. Men om man ska vara noga är Änglar och demoner första boken i en serie, en bok som egentligen bör läsas innan Da Vinci-koden, eftersom den utspelas innan den boken. Som tur är så är serien om Robert Langdon en relativt fristående serie.
På sina ställen tycker jag att Änglar och demoner är bättre än Da Vinci-koden, mestadels på grund av att humor skymtar fram allt oftare och får mig att skratta. Det finns också en mer märkbar ton av feminism i den här boken. Vittoria är en roligare karaktär att läsa om än Da Vinci-kodens Sophie Neveu, även om de båda har skarpa drag av kvinnor som är självständiga och klarar sig utmärkt på egen hand.
Annars tycker jag att de båda böckerna är ganska lika varandra. Det är äventyr, spänning, mord och massor av religion. Det är faktiskt lärorika böcker, eftersom de innehåller så pass mycket information och historiska fakta. Till uppbyggnaden är de också lika; det är en skattjakt av historia, och utspelas på mindre än ett dygn.
Som alltid när det handlar om gud och djävulen, eller i det här fallet kyrkan och vetenskapen, så blir det ibland otroligt rörigt och filosofiskt. Det är synd och drar ner boken lite, eftersom man inte klarar av att följa med i alla teorier och resonemang om guds storhet och livets mening.
Precis som med Da Vinci-koden uppfattar jag historien och spänningsmomenten som Browns verkliga talang, och karaktärerna som hans svagaste sida. Men jag har svårt att bestämma mig. Karaktärerna är ojämna – ibland intressanta och verkliga, ibland klichéfyllda och distanserade. Karaktärerna och ibland skrivspråket balanserar farligt nära en kant med klassiska uttryck, tvivelaktiga tankegångar och reaktioner.
Men, precis som förut, så bortser jag helt och hållet från detta när jag ser till resten av boken. Det här är spännande. Det här är intressant. Och framförallt undrar man hur någon haft tålamod att verkligen se till att allt stämmer, att alla byggnader finns, alla saker, alla symboler och sällskap. Boken är fantastisk på det sättet.

”Angels and Demons”, 2000

Veckans recension: Så grydde hämndens timme av John Marsden

För tillfället är Ellie och hennes vänner säkra i Helvetet, men ilskan och besvikelsen över Nya Zeelands vägran att ta dem bort från krigszonen gör dem otåliga och irriterade.
Dessutom har Lee börjat drivas av ett hämndbegär större än han kan hantera. Och när han bestämmer sig för att ge sig ut oavsett om de andra följer med eller inte har ingen av dem något val. De kan inte övertyga Lee att stanna, lika lite som de kan lämna honom ensam.
Och kanske vill de med själva, också. De är den enda grupp på flera mils avstånd som har möjligheter att sabotera.
Men det finns problem. Det största av dem verkar vara att Kevin fått ett sammanbrott och är helt ur stånd att hjälpa till. Det andra är att de inte har något mål överhuvudtaget som de kan klara av att förstöra.
När möjligheten till deras kanske största sabotage någonsin kommer är det genom en fullständig slump. För att komma undan fiendens soldater gömmer de sig ombord på en lastbil – och tas på så sätt in i själva lejonets kula. De har förts rakt in på Wirrawees flygfält.
Chansen är så oerhörd och så viktig att de inte kan kasta bort den. Men hur ska de lyckas utan att ha planerat i förväg? De kan inte hålla sig gömda särskilt länge och tiden rinner ut. Och de är fullt medvetna om att chansningarna de gör nästan oundvikligen kommer ta död på flera av dem.

Jag tycker den här femte boken är en av de bästa i serien. Det händer mycket, och jag sitter och läser med alla nerver darrande mer än en gång. Det är näst intill omöjligt att sluta läsa.
Tempot är högt men händelseförloppet blir aldrig förvirrande. Att läsa är spännande, hemskt och samtidigt roande. De här böckerna slår ihjäl tid väldigt effektfullt.
Den här boken innehåller inte bara högklassiga actionmoment, utan också mer oro mellan vännerna än förut. Och det är lika spännande att läsa om konflikterna i gruppen som deras gerillaaktiviteter, eftersom deras relation till varandra är lika viktig för deras framgång och överlevnad som något annat.
Ämnet som serien behandlar är tungt men viktigt. Det handlar om hur krig och katastrofer påverkar och förändrar människor till oigenkännlighet, men också så mycket om vikten av att hålla ihop och ta hand om varandra. Om kärlek och vänskap och hat och hämnd, och om att överkomma hinder, om kärleken till sitt land och pliktkänslan mot omgivningarna och människorna som gjort en till den man är.
Nu ska jag gå direkt till nästa bok i serien, med titeln I skymningens land.

”Burning for Revenge”, 1997

Veckans recension: Da Vinci-koden av Dan Brown

Robert Langdon är en halvkänd symbolforskare från Harvard, som befinner sig i Paris för en föreläsning när han väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från franska säkerhetspolisen.
Förvirrad och lite uppskakad eskorteras Langdon till museet Louvren, där ett mord skett rum bara några timmar tidigare. Den som ligger död inne i Grande Galerie är ingen annan än den framstående muséeintendenten Jacques Sauniére – samme man som det var meningen att Langdon skulle ha träffat samma kväll.
Omständigheterna kring mordet är bisarra och överallt kan man hitta symboler. Symboler som polisen hoppas att Langdon kan berätta om. Det är i alla fall vad de säger till Langdon.
Men vad han inte vet är att han inte bara är där för att hjälpa dem lösa mordet, utan också för att han är deras huvudmisstänkte.
Snart får Langdon sällskap av kryptologen Sophie Neveu, som visar sig vara barnbarn till Sauniére, och som, till Langdons stora förvåning, försöker få honom att fly från polisen.
Det som börjar med ett mord i Louvren utvecklas snart till en komplicerad härva av gåtor och symboler som Jacques Sanuiére lämnat efter sig.
Med den barske och desperate polischefen Bezu Fache efter sig, börjar också mördaren själv följa dem i spåren, på jakt efter samma sak som de. Det är den storvuxne albinon Silas – en munk som lyder under order från någon som kallar sig Läraren.
På sin jakt efter sanningen, på vem Sauniéres mördare är, och varför han lämnat alla dessa ledtrådar till dem, måste Langdon och Sophie leta sig tillbaka i tiden, förbi religionernas födelse, förbi tempelriddare och genom symboliken, koderna, gåtorna och lösenorden. De finner sig snart vara på spåret efter det heligaste av allt heligt, och kommer att upptäcka den kanske största mörkläggningen i mänsklighetens historia.

När jag läste Da Vinci-koden första gången var jag tretton år och jag älskade boken. Det är svårt att berätta om den utan att avslöja för mycket, men den var den första "deckare" jag någonsin läst och verkligen tyckt om, och den platsen får jag nog säga att boken behåller, så här fem år i efterhand. Men jag är inte lika snabb att helgonförklara boken den här gången.
Det är en bra bok, det är det absolut. Men den här gången kan jag lägga märke till fler brister än vad jag gjorde förra gången, då jag kanske var alltför indragen i berättelsen för att lägga märke till dem. Någonting som utmärker Da Vinci-koden är att den ständigt pausar för att berätta om ursprunget till någon symbol, någon kyrkas historia, ett ords ursprung eller en förenings grundare. Och trots att det kanske stoppar upp berättelsen en aning är det detta som är Dan Browns riktiga styrka. Det är researchen (även den långsökta) som han lagt ner, allt det som gör boken väldigt trovärdig och ger läsaren, och själva berättelsen i sig, en otroligt stadig grund att vila på.
När det kommer till karaktärer och dialog är hans talang inte lika uppenbar, med det överskuggas av all den fascinerande fakta och all den trivia som man får reda på genom bokens gång.
Langdon och Sophie är i mitt tycke smått tråkiga, men andra karaktärer, som Manuel Aringarosa, Leigh Teabing och särskilt den tragiske albinon Silas är karaktärer som biter sig fast och som jag tycker om.
Dispositionen och växlandet av karaktärperspektiv är helt oklanderligt och väldigt effektfullt. Användningen av cliffhangers gör boken nästan omöjlig att släppa vid vissa tidpunkter. Att någon kan få en så här komplicerad, spännande och intressant historia att utspelas på mindre än ett dygn är nästan utöver min fattningsförmåga.
Jag tycker också om hur boken väver in feminism en aning, på samma sätt som den ibland är rolig, och naturligtvis är hela historien och alla gåtorna otroligt fyndiga.
Att da Vinci-koden skapade uppståndelse när den kom är jag inte det minsta förvånad över, eftersom den i princip undergräver en hel religion och en hel tro med fullständigt logiska argument. Den chockar och får en att genast vilja googla fram allt för att se om det verkligen stämmer. Det är egentligen det som gör boken så uppenbart originell – att ingenting egentligen är fantasi, allting är baserat på fakta, om än omtvistade sådana. Och en sak är säker – jag läser hellre den här spännande deckaren än en tråkig faktabok om samma sak.

”The Da Vinci Code”, 2003