Adios

Idag åker jag till Stockholm några dagar för att se Neil Gaiman (!) och umgås med vänner. Är tillbaka på måndag!

Recension: Himmelsdalen av Marie Hermanson

Det här är den fjärde romanen av Marie Hermanson som jag läser - förut har jag läst Mannen under trappan, Hembiträdet och Värddjuret. Det jag gillar så mycket med henne är hennes skräckbetonade scenarion, obehaget som alltid ligger och bubblar under ytan, och hur hon ofta lyckas vrida det mänskliga psyket hos sina karaktärer utan att läsaren märker det förrän det är för sent.

I Himmelsdalen träffar vi Daniel, som reser till Schweiz för att besöka sin tvillingbror Max. Max bor på en klinik för människor med psykiska problem, människor som behöver vila upp sig i det vackra landskapet i en pittoresk dal med god mat och professionell behandling. Max ber Daniel om en tjänst - att byta plats med honom i ett par dagar. Inte ens en vecka, bara tillräckligt för att han ska kunna hämta pengar för att betala klinikräkningen. Daniel accepterar och börjar spela rollen som sin bror - men Max kommer inte tillbaka. Och ju längre tid Daniel spenderar i den vackra dalen, ju mer börjar han inse att allt inte är som det verkar under den felfria fasaden...

Jag har setts fram emot den här boken väldigt länge och föreslog den som bok till läsecirkeln jag är med i. Själva upplägget tilltalade mig mycket, med tvillingarna som byter plats och den allt mer skrämmande dalen, vars invånare står i kontrast till den vackra naturen och det vackra namnet. Det hela andas skräckfilm och obehag.

Men tyvärr är jag lite besviken på boken. Kanske handlar det om mina höga förväntningar, men det har hänt mig förut med Marie Hermansons romaner - jag gillar upplägget på dem, själva förutsättningarna, men det är ändå något som hindrar mig från att bli fängslad av dem. Av de romaner jag läst av henne är det bara Värddjuret som jag verkligen hittade läslust i, och jag har svårt att peka ut varför. Kanske är det för att den är den kortaste boken, kanske för att den är skriven i jagform och därmed minskar avståndet mellan mig och huvudkaraktären.

För i Himmelsdalen känner jag en stor distans till Daniel, han känns långt bort, tråkig och förutsägbar i sina reaktioner - personlighetslös, helt enkelt. Det blir svårt för mig att relatera och oroa mig för honom när jag har svårt att bry mig om honom. Jag hittar egentligen inga karaktärer som jag verkligen känner en koppling till, och därmed blir hela boken trist att läsa eftersom allt verkar ske på ett annat plan där jag inte befinner mig.

Språket i boken kan också bidra till att jag tycker boken är sådär - den är skriven på ett rakt och rättframt sätt utan några språkliga krumbukter eller stilmedel, och det slår ibland över till att bli rakt igenom tråkigt, även om det finns snygga liknelser då och då. Dessutom tycker jag att den skriver mig lite på näsan med sina övertydliga förklaringar; det lämnas inte särskilt mycket till läsarens fantasi och föreställningsförmåga, vilket kan göra läsningen torr och trist.

Allt detta är så himla synd, för jag gillar verkligen upplägget, de moraliska och etiska frågorna som boken tar upp, och jag gillar framförallt att boken känns så unik. Om det finns någonting som jag uppskattar med Marie Hermanson så är det hennes originalitet, hennes unika scenarion och den psykologiska skräck som hon alltid verkar väva in i sina berättelser.

Så det är synd att det inte räcker hela vägen för mig. Jag önskar att det gjorde det. För någonstans vill jag verkligen gilla Marie Hermanson mer än vad jag gör, för hon skriver sådana böcker som jag själv skulle vilja skriva, hon har en ton och en röst som känns unik i svensk romanutgivning idag och på pappret verkar hennes romaner alltid vara precis det jag önskat mig. Det är så svårt att sätta fingret på vad det är som saknas i Himmelsdalen. Är det språket? Karaktärerna? Den lite hastiga och långsökta upplösningen? Jag vet inte, men jag hittar aldrig något riktigt fäste i boken, trots att så mycket av handlingen är så tilltalande.

Men jag tipsar gärna om den här boken även om jag själv känner mig distanserad från den. För faktum kvarstår att det är en unik och obehaglig roman som jag tror att många skulle uppskatta.

"Himmelsdalen", 2013

Fiction to Fashion

Ni vet ju att jag gillar att surfa omkring efter kläder och smycken som är inspirerade av böcker. Och nu har jag hittat en blogg, Fiction to Fashion, som faktiskt sätter ihop outfits så att man blir klädd helt och hållet som en bok. Riktigt kul! Här är några av mina favoriter.

Just nu

Efter Den gamle och havet blev jag sugen på fler äventyrsskildringar till havs, så jag har gett mig på Varg-Larsen av Jack London. Har alltid velat läsa mer av Jack London, han är fenomenal. Just den här utgåvan är ju dock mer än lovligt ful.

Kortfilmssöndag

På tal om Den gamle och havet så hittade jag en fantastiskt vacker filmatisering - en kortfilm på tjugo minuter som finns i hela sin längd på YouTube. Det är en av de mest imponerande animerade filmer jag sett - varje bildram är målad med oljefärg på glasskivor och sedan ihopsatta till en sammanhängande film. Om inte det är imponerande så vet jag inte vad som är det. Titta bara hur vackert målad den är!

Recension: Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Den här boken har stått länge i min hylla. Jag tog med den hem från biblioteket där de hade gallrat ut den till förmån för en nyare version, och exemplaret som jag har är gammalt, slitet och trasigt så till den grad att trådarna som håller ihop sidorna sticker ut åt alla håll, och biblioteksplasten är bucklig och gulnad. Ändå finns det något i allt detta slitage som tilltalar mig, som om boken varit ute på äventyr.

En av anledningarna till att jag väntat så länge med att läsa Den gamle och havet är att jag nästan varit lite rädd för den. Den inger liksom en sådan respekt, trots sina knappt hundra sidor. Förutom Berg som vita elefanter har jag inte läst någonting av Hemingway, och jag har varit rädd att jag inte skulle tycka om den här boken.

Men jag borde inte ha oroat mig. Just mitt exemplar har ingen sammanfattning av handlingen på baksidan, och att få ge sig in i den här boken utan att veta någonting om vad den handlar om har varit en stor fördel.

Den gamle fiskaren Santiago har inte fått någon fångst på mer än åttio dagar. Den unge pojken han lärt upp har blivit tvingad ombord på en annan båt som inbringar mer fångst, och den gamle bestämmer sig för att bege sig ännu längre ut i hopp om att få in en fisk som kan vara värd alla de dagar han kommit hem tomhänt. Och med sitt livs fångst på kroken börjar en kamp på liv och död mellan människa och djur.

Upplägget på Den gamle och havet är förvånansvärt enkelt och avskalat. Med sin korta längd, sitt sparsamma persongalleri och enda viktiga storyline påminner boken mer om än novell än om en roman. Detta är inte negativt - det gör den lättläst och enkel att ta till sig, men jag är ändå förvånad. Min bok är på 96 sidor, och då tar ändå de stora illustrationerna upp mycket plats på var och varannan sida.

Språket är avskalat och lätt att läsa, men utan att för den sakens skull bli tråkigt. Det får färg av de gammalmodiga orden som finns åtminstone i min utgåva av boken från början på sextiotalet - delfiner heter dolphiner och citroner heter limoner, bland annat, vilket är roligt och lite udda. Annars är språket sakligt men pricksäkert och det påminner mig om det hos Jack London som jag uppskattar väldigt mycket, som skapar stora effekter genom att vara väldigt exakt och lågmält.

Också tematiken kring människa och natur är någonting som Den gamle och havet har gemensamt med Jack London, och det är mer fängslande än vad man skulle kunna tro att läsa om den gamle mannen och hans kamp mot fisken, som under större delen av boken befinner sig under ytan uto synhåll. Striden mellan dem är på liv och död, men det finns en oerhörd respekt och beundran i relationen mellan jägare och byte - under den utdragna kampen börjar den gamle sympatisera och fundera över fisken som han har på kroken, och det moraliska i jakten och dödandet. Men relationen till fisken präglas samtidigt av värdighet och stolthet. På så sätt blir Den gamle och havet inte en roman som sätter människa mot natur för att se vem som ska vinna, utan snarare en bok som vill peka ut människans plats i naturen och öka vår respekt för det vi har omkring oss.

Jag blev väldigt förtjust i Den gamle och havet - den är betydligt mer lättläst än vad jag hade förväntat mig och handlingen är förvånansvärt medryckande i sin enkelhet. Det är både en psykologisk roman mästerligt skriven ur den gamle fiskarens torftiga men sympatiska perspektiv och en spännande bok där man väntar för att få se vem av de två som ska vinna. Det finns många underliggande teman som gör att boken känns komplex och större än vad den verkar, och det är kul att få tänka efter lite som läsare utan att berättelsen blir mer svårförstådd för det. Den är både vacker och vemodig och jag gillar stämningen i den.

Jag rekommenderar verkligen Den gamle och havet - med sitt novelliknande upplägg tar den inte alls lång tid att läsa och det är en väldigt bra och läsvärd roman som lyckas väcka stora tankar med väldigt små medel.

"The Old Man and the Sea", 1952

Hemingway skulle nog gilla det här

Efter en dag i solen har jag (äntligen) börjat läsa Den gamle och havet, och vad passar bättre än lite alkoholhaltig dryck till en roman av Hemingway?

(kan tillägga att jag vet att jag ser ut som fjorton på bilden, men jag intygar på heder och samvete att jag är gammal nog både att dricka och få köpa rosévin. The wonders of makeup och annat i den vägen).

Recension: Muminpappans memoarer av Tove Jansson

Det var förra sommaren som jag bestämde mig för att läsa igenom Tove Janssons Muminserie - jag som på något vis helt missat Mumin under min uppväxt och läste min första Tove Jansson-bok på skrivarlinjen förra året, vid 22 års ålder. Då läste vi Sent i november, den sista boken i Muminserien, och jag blev så gripen av den att jag kände mig tvungen att börja från början och läsa allt i rätt ordning. Jag började alltså med Småtrollen och den stora översvämningen, och fortsatte med Kometen kommer och Trollkarlens hatt. Men så började jag på Muminpappans memoarer och fastnade. Det har dröjt ända tills nu innan jag drog ut bokmärket från förra sommaren och började om.

Det är mitt i sommaren och Mumintrollets pappa har blivit förkyld. Där han ligger utan något att göra bestämmer han sig för att skriva sina memoarer, och han beskriver sin gråa uppväxt på barnhemmet för upphittade Mumintroll, hans rymning därifrån, och mötet med vännerna Fredrikson, Joxaren och Rådd-djuret. Tillsammans är de med om hisnande äventyr ombord på båten Haffsårkestern.

Jag vet inte varför just Muminpappans memoarer var den bok som jag fastnade i - men jag tycker inte alls att den är lika bra och rolig som de andra böckerna jag hittills läst i serien. Kanske är det för att jag inte kan sympatisera särskilt mycket med Muminpappan, som är skrytig och uppblåst - karaktärsdrag som nog går den yngre läsaren över huvudet. Dessutom är poängen med hans memoarer att de kanske inte är helt sanna alla gånger, och då tycker jag det blir jobbigt och tråkigt att läsa, när det är meningen att inte allt har hänt på "riktigt".

Kanske är det att ta i lite när det gäller en bok för barn om ett troll ombord på en båt, jag vet. Men det finns en angelägenhet och ett mörker i de föregående böckerna som jag inte hittar på samma sätt i den här boken. Den är lite av en parodi på memoarer och de människor som skriver dem, och jag har svårt för det upplägget. De stycken som jag gillar mest är de som händer "i nuet", det vill säga pauserna som uppstår där Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken avbryter pappans läsning för att ställa frågor. Kanske är det för att det är de karaktärerna som jag känner sedan innan och som jag helst vill återvända till.

Men det hindrar ändå inte Muminpappans memoarer från att vara en välskriven, fantasifull och vacker liten bok. Den är väldigt citerbar, som vanligt när det gäller Tove Jansson, och det finns vissa karaktärer, känslor och händelser som är så djupa och mörka att man drar efter andan. Som vanligt är det detta som är den stora behållningen med att läsa Mumin, och det är ändå en väldigt kort bok som inte tar lång tid att läsa om man bara bestämt sig.

Så, för mig är det inte den här boken som är seriens topp, men jag gillar fortfarande tonen, den unika stämningen och det fantasifulla som är så utmärkande för Tove Jansson. Jag kan fortfarande inte fatta att det tagit mig så här lång tid att upptäcka den här serien, och jag ser fram emot att läsa näsa bok, Farlig midsommar. 

"Muminpappans memoarer", 1968 (tidigare Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv, 1950) 

Muminäventyr

Jag försöker fortfarande bekämpa min förkylning, men mellan hostattackerna läser jag Muminpappans memoarer i solen. Jag hoppas att jag blir frisk snart, för på tisdag åker jag upp till Stockholm för att se Neil Gaiman, och sen ska jag vidare till Gotland i ett par dagar. Det ska bli så fint.

Litteraturen till undsättning

Carrie Hope Fletcher, en av mina favoritpersoner på YouTube, pratar om hur bokkaraktärer och litterära scenarion kan hjälpa oss att hitta svaren på de svåra frågorna i tillvaron. Vad gör mig lycklig? Vilka människor är viktigast i mitt liv? Saker som blir lättare att svara på när de ställs genom ett Harry Potter-filter.

Bloggändringar

Nu har det tillkommit lite uppdateringar här på bloggen - i spalten till höger finns nu en lista över de mest lästa inläggen, och en ruta för Månadens lästips där jag i fortsättningen kommer presentera en av mina favoritböcker varje månad. Om du klickar på bilden kommer du till recensionen av just den boken.

Annars har jag putsat upp en del småsaker. Jag försöker hela tiden göra booksessed till en lättnavigerad blogg som är rolig att klicka sig runt på. Om du har några synpunkter på vad som kan göras annorlunda, tveka inte att skriva och berätta det!

Kurerar med litteratur

Jag ligger i sängen förkyld och läser Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det är nästa bok till läsecirkeln jag är med i, den sista den här terminen, och jag gillar den hittills. Om jag nu bara kan bli frisk också!

Gatsbymode

Funderar på om jag verkligen kan motstå den här.

Recension: Dubbelfel av Lionel Shriver

Mitt förhållande till Lionel Shriver är lite märkligt; å ena sidan älskar jag tonen som utmärker hennes skrivande, hennes intensiva ärlighet och skärpa - men å andra sidan känner jag mig alltid smått andfådd efter att ha läst en av hennes romaner, och jag måste samla ihop mig innan jag sätter igång med en av hennes nya. Men Vi måste prata om Kevin är en av de mest drabbande böcker jag läst i hela mitt liv, och jag kommer nog alltid att hålla Shriver som en av de bästa författarna i min hylla, mycket på grund av hennes originalitet.

Just Dubbelfel pratade Shriver mycket om när jag såg henne "live" på Internationell Författarscen i oktober 2009. Hon var där för att marknadsföra boken, som egentligen kom ut före hennes genombrott med Kevin men som inte blev översatt till svenska förrän långt senare. Jag blev oerhört fascinerad av Shriver som människa, framför allt av hennes skärpa och kanske också hennes sätt att inte be om ursäkt. Sedan dess har jag länge tänkt att jag måste läsa Dubbelfel, och trots att jag har haft boken i hyllan i flera år har det dröjt ända tills nu, för jag vet hur krävande hennes romaner kan vara.

Dubbelfel handlar om Willy Novinsky, en av de mest hängivna tennisspelare som någonsin varit på väg uppåt. Hon har spelat tennis sedan hon var fem och har aldrig velat bli något annat än proffs. Hon älskar tennis så till den grad att hon inte kan skilja på sig själv och sporten, och ingenting verkar kunna stoppa henne från att snart kunna livnära sig på sin passion. Så träffar hon Eric Oberdorf, en spelare som inte plockat upp en racket förrän han var arton. Han ser tennis som något han gillar att hålla på med, och något han kan tjäna pengar på en tid innan han blir för gammal för sporten. Allt i Willy och Erics gemensamma liv andas tennis - de möts på en tennisbana, förlovar sig på en tennisbana och gifter sig på en tennisbana. Så länge Willys ranking är mycket högre än hennes mans kan hon acceptera honom - men ju bättre han blir, desto svårare får Willy att glädjas över hans framgångar. När han till sist går om henne har rivaliteten mellan dem som spelare flyttat in också i deras relation.

Det jag gillar så skarpt med Shriver är att hon, utan att väja, tar sig an de mest vämjeliga av de mänskliga sidorna. Kevin handlar om en misslyckad mor och om att inte älska sitt barn, Dagen efter om ett havererat äktenskap och en otrohetsaffär. I Dubbelfel utforskar hon avundsjuka, skadeglädje och missunnsamhet i ett förhållande där det är meningen att man ska stå på den andres sida och jobba som ett team, där det inte är acceptabelt att hata den andres framgångar. Willys eskalerande elakheter mot Erics vinster och hur hon definierar sig själv genom sina prestationer är en intressant och väldigt skrämmande studie i mänsklighet, en slags överdriven bild av det som många kanske någon gång känt.

Dubbelfel är också en intressant bok när det kommer till tävlingsmentalitet och egenvärde, likväl som i maktspelet och orättvisan mellan könen. Willy, som tagit ett mansnamn hellre än att bli kallad för det feminina Wilhelmena och som satsar allt i en tenniskarriär där hon kommer tjäna avsevärt mindre än en man med samma yrke, blir ofta tillbakahållen av det simpla faktumet att hon är kvinna. Att Eric har bättre fysiska förutsättningar och alltid kommer att vara fysiskt starkare, snabbare och längre, är något hon har svårt att komma över. Om de vill ha barn är det hennes karriär som ryker, och hon kämpar med att inte bli sedd som den framgångsrika mannens lilla fru. Att boken tar upp detta känns också typiskt Shriver, och att se de feministiska frågorna koncentrerade till tennisplanen gör att man funderar ordentligt på dem ur helt nya vinklar vilket är både viktigt och intressant.

Att Eric dessutom tränat betydligt kortare tid och inte ens älskar sporten gör Willy rasande, och hon är ganska sällan en sympatisk karaktär. Också detta är något jag känner igen från Shrivers andra romaner och som jag verkligen uppskattar. Det är på något vis uppfriskande att läsa om den här intensiva, besatta kvinnan som bryter mot alla de äktenskapliga tabun som man förknippar partnerskap med, trots att hon också blir bitter och elak i sin desperation. För det är viktigt att understryka vilken obehaglig bok Dubbelfel är. Det definitivt inte en feelgoodroman, snarare tvärtom, och dess kärna består av så nattsvarta skuggor att det bitvis är svårt att läsa den.

Språket i boken är också det typiskt Shrivers stil - det är svällande och informativt, kompakt och fullt med svårsmälta ord och färgstarka liknelser. Det är mycket språket som gör att jag måste samla mig innan jag påbörjar en bok av Shriver, för det kräver ganska mycket av sin läsare och går in på detaljer som nästan blir överflödiga. Ändå är det i denna orgie i detaljer och småsaker som Shriver lyser, och det är därifrån hela boken blir så stark och intensiv. Men det gör inte att boken blir mer lättläst. Jag måste erkänna att jag hade svårt att komma in i den här boken, och svårt att tro på dialogerna som ofta är alltför uttänkta, långa och liksom för textliknande för att kännas riktiga. Jag tycker också det är lite drygt med all tennis när jag själv är så oerhört ointresserad och oinsatt -men vad förväntade jag mig egentligen när jag plockade upp en bok med en tennisbana på framsidan?

Kort sagt; Dubbelfel är en enormt intressant bok, med teman som sportslighet, relationer, förväntningar, underläge och feminism i centrum. Men det är en väldigt mörk och ganska svårläst bok, även om den är fängslande när man väl kommit in i den. Absolut läsvärd, men lite svår både språkligt och rent emotionellt.

"Double Fault", 1997

Dåliga bokmärken

I förra veckan rensade jag bland mina bokmärken (jag har en ganska omfattande och oavsiktlig samling vid det här laget) och hittade ett av mina finaste - ett som jag inte kan komma ihåg att jag någonsin använt. Det ser ut så här:

Jättefint, och jag älskar det verkligen, jag som samlade så länge på ugglor. Jag fick det när jag konfirmerades om jag inte minns fel, och det är utformat ungefär som ett gem man klämmer fast över sidan. Anledningen till att jag inte använt det har varit ganska enkel: jag har varit rädd att tappa bort det. 

Men så hittade jag det, putsade upp det och satte det i boken jag läser just nu: Dubbelfel av Lionel Shriver. En pocket, vilket har visat sig vara förödande när jag vill ha den med i väskan. Efter en tur i ryggsäcken på väg till tåget ser nämligen sidan där bokmärket var ut så här:

 Det är ett i-landsproblem, ja visst. Men ändå. Jag får använda bokmärket till inbundna böcker där sidorna inte är i jämnkant med pärmen, eller fortsätta ha det kvar i rent estetiska syften. Har ni något bokmärke som är vackert men helt värdelöst för sitt ändamål?

Lycklig tjej

Alltså, ni anar inte hur glad jag är just nu, trots att jag är enormt trött, halvförkyld och utmattad. När jag slog upp tidningen i morse, halvhög på Ipren och hett te, såg jag nämligen att Donna Tartt, aka författaren till en av de bästa böckerna jag läst, aka Pulitzer-vinnare - skulle komma till Internationell Författarscen i Malmö ikväll. Hur har jag kunnat missa en sådan grej?

Snacka om att jag nästan satte mitt te i halsen. För er som inte är så bekanta med Tartt så är en av de stora grejerna med henne att hon knappt gett ut några böcker alls. Hennes debutroman Den hemliga historien (den enda bok jag läst av henne, och vilken bok det är) kom ut 1992 och sedan dess har hon bara skrivit två romaner till, bland annat Steglitsan som precis kommit ut och som badar i beröm. Och nu är hon alltså i Sverige på en bokturné. Hur skulle jag kunna strunta i att se en författare som kanske inte kommer ge ut sin nästa bok förrän om ytterligare tio år? Och som klättrat upp till toppen av min lista över idoler med en enda bok? Kommer inte på fråga.

Tyvärr jobbade jag till sju, vilket naturligtvis var när samtalet mellan henne och Linn Ullman skulle starta, men med hjälp av en hjälpsam bibliotekarievän och lite stress så kunde jag ändå kasta mig in på biblioteket med andan i halsen vid halv åtta. Det gjorde inte så mycket - Steglitsan har jag inte läst än, och samtalet handlade mycket om den boken. Visst är jag intresserad, men jag undviker helst spoilers. Men sedan - jodå, blev det signering. Jag hade tur som råkade hamna relativt långt fram i kön på säkert 200 pers, och medan den långsamt ringlade sig fram blev jag mer och mer nervös. Jag hade varit förutseende nog att ta med mig mitt pocketex av Den hemliga historien, och när jag långt om länge kom fram till Donna Tartt där hon satt med sin svarta penna var jag så nära starstruck som jag någonsin varit.

Hon är en ganska liten kvinna, med felfri mörk page och intensiva, skarpt gröna ögon. Jag kunde knappt prata men fick ur mig ett halvt viskat "it's one of the greatest reading experiences I've ever had" och hon log stort och sa tack, how sweet och skakade hand med mig. Och efteråt hade jag nästan tårar i ögonen och kramade min hemliga historia ända ut i foajén. Jag är så glad att jag stack dit, trots begynnande förkylning, jobb och tveksamheter.

Hon kommer till Stockholm också, den 18:e, så har ni möjlighet så tipsar jag verkligen om att se henne. Hon är fantastisk och förtjänar allt beröm som kommer hennes väg, för hon är en otrolig berättare. Ursäkta mig medan jag försöker vifta bort min inre fangirl resten av kvällen.

Recension: Berövad av Liz Coley

Vi fortsätter med ungdomsböcker lite till. Berövad blev jag tipsad om, och jag tyckte att handlingen lät väldigt fascinerande, som upplagd för en spännande och mer lättläst thriller.

Berövad handlar om trettonåriga Angie som är med sina bästa kompisar på ett flickscoutsläger i skogen. I nästa sekund befinner hon sig istället på sin egen gata, klädd i kläder som hon aldrig skulle ha valt ut själv, och när hon går in genom dörren till sitt hus får hon sitt livs chock. Det visar sig att det har gått tre år sedan Angie var på scoutläger. Hon blev kidnappad och har varit spårlöst försvunnen sedan dess, och hon kan inte komma ihåg något av det. Hennes hjärna har trängt undan tre år av hemska minnen och erfarenheter, och nu är hon en trettonåring i en sextonårings kropp, oförmögen att svara på någon av polisens frågor, och med föräldrar som verkar ha accepterat henne som död för längesedan. Medan Angie kämpar för att återfå minnet börjar hon snart undra - vill hon veta? Vill hon verkligen minnas?

Jag tyckte att grundidén till den här berättelsen lät väldigt spännande - och dessutom ganska snarlik den i Stämplad, en annan ungdomsbok jag läste för något år sedan som jag tyckte var oväntat bra. Hela den psykiska aspekten av att återvända från ett stort trauma och försöka återgå till ett normalt liv tycker jag är intressant, och scenariot är som bäddat för emotionella konflikter.

Men tyvärr dras Berövad med en del skavanker som jag har svårt att bortse ifrån. För det första tycker jag inte att boken är särskilt bra skriven. Det är fullt möjligt att det är en översättningsfråga och att boken skulle låta mindre konstlad, mindre tam om man så vill, på sitt originalspråk. Trots sitt väldigt mörka och allvarliga tema tycker jag sällan att boken väcker några känslor hos mig. Jag har svårt att knyta an till Angie, och har svårt att sympatisera med henne som karaktär. Kanske är det för att hon är så pass tom och personlighetslös, utan minne som hon är. Alla hennes särskilda egenskaper delas i tur och ordning ut till andra karaktärer, på vilket sätt ska jag inte avslöja, men det lämnar väldigt lite över till Angie själv. Dessutom utspelar sig delar av boken i Angies huvud med hjälp av hennes föreställningsförmåga, vilket jag har lite svårt för.

Mitt nästa problem med boken är att jag tycker den är svår att tro på. Hela scenariot med allt som Angie varit med om är på något sätt för bra för att vara sant, för mycket av allt på ett sätt som känns överdrivet, vilket är tråkigt eftersom boken anstränger sig mycket för att väva in riktig psykologisk forskning som det uppenbarligen ligger en hel del research bakom. Bokens ambition är att vara trovärdig och visa en psykologisk reaktion som faktiskt finns - problemet är bara att den gör det på ett sätt som känns så svårt att tro på, så konstgjort. Också detta bidrar till hur distanserad jag blir från Angie som karaktär.

Ändå måste jag säga att Berövad, som på många ställen förefaller vara en väldigt förutsägbar roman, faktiskt överraskar mig. Det finns en hel del inslag som liknar plot twists och jag hade inte väntat mig vissa av vändningarna som boken tar. Det uppskattar jag mycket, annars hade boken fallit helt och hållet platt. Det ska också nämnas att det är en spännande bok, och kanske är det jag som är överdrivet kräsen när jag ger den såhär mycket kritik. Trots allt har jag sträckläst den, för att jag ändå var spänd på att se vad som faktiskt hänt Angie, och det i sig är ett betydligt högre betyg än vad man kan ge de flesta böcker.

"Pretty Girl-13", 2013

Önskelistan

Ju fler webbsajter jag upptäcker, desto längre blir listan över saker jag vill ha. Till exempel de här t-shirtarna från Redbubble.

Recension: Glastunneln av Maria Gripe

Jag fick lite dille på Maria Gripe igen, efter att ha läst I klockornas tid för någon vecka sedan. Jag bestämde mig för att jag måste läsa mer av henne - men kanske borde jag hålla mig till böckerna hon skrivit för ungdomar och inte de som är för barn, för jag märker verkligen hur mycket mer jag får ut av läsningen av till exempel Glastunneln än vad jag fick ut av Pappa Pellerins dotter. Fast jag tänker ändå ge de barnböcker jag har en chans, när jag nu har dem i hyllan och allt.

Hur som helst. Glastunneln handlar om en fjortonårig pojke som alltid fått höra att han är väldigt lik sin morfar, som dog långt innan han själv fick en chans att lära känna honom. Till slut är det som om han är sin morfar, som om han aldrig fått ha en egen identitet - till och med hans namn har varit morfaderns förut. Han blir så kvävd av bristen på ett eget jag att han tar beslutet att försvinna. Han går hemifrån och går inte tillbaka. Istället tar han tåget till Stockholm, där han börjar gå omkring och leta efter något - sig själv och en egen identitet. Han döper om sig, ändrar sin ålder och försöker helt enkelt hitta ett annat jag. Hela tiden slåss han mot den döde morfadern som hänger över honom som en skugga. Men så träffar han också många människor som blir viktiga - den snälle Arne, den jättelika Bosse som inte rår på sin egen kroppshydda, den filosofiske Luffarn och den kanske allra viktigaste - Elna Terese.

På många sätt uppfattar jag Glastunneln som en bok i samma anda som Räddaren i nöden, Svält, På väg och en hel massa andra böcker. Den kvalar in som en av alla dessa romaner om en ung man som vandrar omkring och måste finna sig själv. Det finns en uppsjö av dem när man bara upptäckt dem, och även om jag kan bli lite trött på att det är ett så återkommande och typiskt manligt tema, så gillar jag den här boken. Den fängslar mig inte på samma sätt som Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia eller I klockornas tid, kanske för att den saknar det mer mystiska och svagt övernaturliga som är det jag börjat förknippa Maria Gripe med. Visst finns det en liten hint åt det ödesbestämda också i Glastunneln, men den är mycket mer en realistisk roman, byggd till störst del på huvudpersonens tankar och inte så mycket på en yttre handling.

Det som också gör boken så annorlunda från det andra jag läst av Gripe är att Glastunneln är skriven i jagform, och hela berättelsen filtreras genom huvudpersonens tankar, personlighet och uttryckssätt. Det vittnar om vilken fantastisk författare Maria Gripe var, eftersom karaktärens röst är så oerhört stark, och så totalt annorlunda från berättarrösten i till exempel I klockornas tid. Men det som får det att falla lite är hur väldigt daterad den ibland är. Boken gavs ut första gången 1969 och det finns mycket i huvudpersonens sätt att uttrycka sig som känns väldigt gammalmodigt. Men det ställe där man verkligen inser hur gammal boken är, är faktiskt inte kopplat till ett uttryck eller ordval utan till en sak - i början av boken finns det en karaktär som håller i en kobra. Min första tanke; en orm? Sedan slog det mig - telefonen. För en ungdomsbok är det ganska ödesdigert att den där kobran är med. Fast ungdomsbok och ungdomsbok - Glastunneln är en väldigt vuxen roman.

I likhet med I klockornas tid är nämligen Glastunneln oerhört filosofisk, och betydligt svårare att ta till sig än vad man skulle vänta av en bok man plockat från tonårsavdelningen. De djupa, filosofiska funderingarna om tillhörighet, frihet och identitet dominerar verkligen den här boken.

Men sitt ganska tunga och komplicerade tema till trots så saknar inte den här boken humor. Ofta är den väldigt rolig och på gränsen till bisarr - huvudpersonens egna resonemang är ibland kul, men framförallt är det de färgstarka birollskaraktärerna som får mig att skratta. Den store Bosse som älskar sin grävling - eller är det en sork? - som han döpt till Fule, och som bara pratar i skrönor. Eller Luffarn som inte klarar av att vara nykter och som inte alls fungerar på land, bara på sjön eller ute på isen. Där förvandlas han istället till en vis man med svar på allt. Det är roliga men också smått sällsamma karaktärer - då särskilt Elna Terese.

Glastunneln är kort sagt en väldigt vuxen ungdomsroman som innehåller mycket som man inte med en gång skulle koppla ihop med en ungdomsbok, och både språket och de teman som den är byggd på är väldigt stora och "vuxna". Ibland är den rentav svårläst på grund av hur mycket tankeverksamhet den kräver, hur mycket djupdykning som man måste ge sig hän åt. Men det är ju just det som gör den så bra, och så speciell. Tyvärr är den också daterad, vilket inte riktigt är till bokens fördel. Dessutom upplever jag den som en ganska långsam och liksom introvert bok. Men jag tipsar gärna om den, även om jag nog föredrar Maria Gripes andra verk.

"Glastunneln", 1969

I Open at the Close

Har jag förresten nämnt hur mycket jag älskar mitt kvicken-armband? För det gör jag.

(Boken är Berövad av Liz Coley. Får se om det dyker upp en recension snart!)

Litterära serier

På Litteraturmagazinet kan man hitta helt obetalbart roliga seriestrippar av Elin Lucassi, om alla sidor av litteraturälskandet. Kolla in henne! Här är några av mina favoriter.

Recension: Som om jag frågat av Johanna Lindbäck

Det är sådär härligt skönt att läsa Som om jag frågat. Den där känslan som infinner sig nästan bara med ungdomsböcker - det är okomplicerat och det flyter på så bra. Ibland vill jag läsa ungdomsromaner bara för att de väcker min läslust mer än något annat.

I Som om jag frågat träffar vi John, som precis ska börja nian. Men sommarlovet har inte alls varit någon avslappnad semester. De senaste månaderna har Johns hem varit lite som en krigszon - hans föräldrar som varit gifta i nästan tjugo år har plötsligt börjat bråka hela tiden, och även om ingen säger det rakt ut förstår John att skilsmässa inte längre är ett avlägset ord. Hela sommaren har han dessutom känt sig försummad av sina två bästa kompisar Saga och Lukas, som hux flux blivit ett par från ingenstans. Nu är han tredje hjulet och de verkar bara vilja vara med varandra.

Det här är typiskt en sån där bok som jag tuggar mig igenom på nolltid - mindre än en dag faktiskt - för att den är så rolig att läsa. Det är som att rensa systemen lite från all djupare och mer komplicerad litteratur, även om det inte innebär att den här boken inte har något att komma med, för det har den. Den är kanske inte det mest minnesvärda jag läst i mitt liv, och knappast en av böckerna som kommer finnas med på listan över årets bästa, men det är ändå härlig, befriande läsning som är enkel att ta till sig och som samtidigt känns relevant.

Som någon som själv växt upp med skilda föräldrar finns det en hel del att känna igen sig i i den här boken, även om jag var för liten för att påverkas lika mycket som John när mina egna föräldrar flyttade isär. Det är en väldigt bra beskrivning av en ung, nutida kille som påverkas allt mer av sina föräldrars relation. Det hugger till ordentligt när han anstränger sig för att vara så lydig och duktig som möjligt för att försöka förhindra att hans mamma och pappa får fler saker att bråka om. Johanna Lindbäck lyckas väldigt bra med att göra John till en karaktär man kan känna igen sig i, och det tror jag är väldigt viktigt för läsarna i den åldern - och kanske särskilt killarna som jag hoppas läser den här romanen.

Och även om det är längesedan som jag gick ut högstadiet så känner jag mig väldigt närvarande i Som om jag frågat. Allting är så bra beskrivet - dynamiken bland klasskompisarna, de störiga som alltid förstör varje lektion, lärarnas sätt att prata och bete sig, kompisarnas jargong och miljöerna. Det är levande och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Att boken dessutom handskas med ganska allvarliga frågor ger boken ett ytterligare djup. Det finns en stor respekt och förståelse för bokens huvudpersoner och det är skönt att den inte moraliserar eller dömer någon av dem.

Det som jag egentligen har svårt för med boken är väl att den är ganska lik all annan ungdomslitteratur, och att jag har ganska lätt för att gissa mig till vad som ska hända härnäst. Som sagt är det ingen särskilt minnesvärd bok, även om handlingen känns angelägen och språket inte går att anmärka det minsta på. Det är en bra bok, varken mer eller mindre, och jag både skrattar och känner hur ögonen tåras lite över den. Ändå tvivlar jag på att jag kommer minnas den särskilt väl om ett år eller bara någon månad från nu. Delvis beror det kanske lite på omslaget - en mer intetsägande framsida får man leta länge efter, och titeln har egentligen knappt något att göra med handlingen alls.

Men det är ändå en bra bok för sin målgrupp, en fin roman att slå ihjäl några timmar med, och jag hoppas framför allt att den kan hitta fram till andra femtonåringar som befinner sig i en snarlik situation. Det är en snygg skildring av John i den där övergångsåldern när man varken räknas som barn eller som vuxen, och de begränsningar och möjligheter som det för med sig, och för det är den läsvärd.

"Som om jag frågat", 2012

Köp, köp!

Nu finns The Ocean at the End of the Lane att köpa på svenska! Och det borde ni verkligen göra. Funderar själv på att göra det. Fast kanske den engelska då, eftersom det var den jag läste - så kan man kanske få den signerad av Gaiman själv när man åker till Stockholm i slutet på månaden. Så taggad!

Annars är jag lite frånvarande från bloggen på grund av jobb - jag vikarierar hela den här veckan på bibblan. Men så läser jag fina ungdomsböcker samtidigt, som Maria Gripes Glastunneln och Johanna Lindbäcks Som om jag frågat. Den blir det recension på snart.

Dessutom lånade jag hem Berövad av Liz Coley, ännu en ungdomsroman som jag blivit tipsad om. Men sen blir det nog något lite mer vuxet och komplicerat - kanske någon av Lionel Shrivers böcker som väntat så länge i hyllan. Blev lite sugen när jag såg om filmatiseringen av Vi måste prata om Kevin häromkvällen.

Nu blir det iallafall att gå ut med hunden och läsa mer Maria Gripe!

Recension: Styggelsen av Amanda Hellberg

När jag blev tipsad om den här boken blev jag väldigt förväntansfull - svensk skräck! Det är inte någonting man är bortskämd med, och jag som gillar skräck tycker att det är spännande att upptäcka nya författare inom genren rent allmänt - men särskilt svenska sådana.

Styggelsen handlar om den finlandssvenska flickan Singa som turnerar med sin pappa på olika marknader på landsbygden under 40-talet. Hon agerar som medium, och hennes show går ut på att få kontakt med andevärlden. Men hennes kringflackande liv tar en dramatisk vändning när hon kidnappas och utnyttjas för sina förmågors skull. Många år senare förnimmer den unga tjejen Maja en närvaro när hon jobbar med att städa i en gammal vårdcentral, och Singas berättelse kommer i dagen.

Jag är ganska osäker på vad jag egentligen tycker om Styggelsen. Jag har haft svårt att bli fängslad av boken och min läsning har varit sporadisk och ganska oengagerad. Jag vet inte riktigt varför, för boken har många ingredienser som tilltalar mig - de klärvoajanta gåvorna som Singa besitter är snyggt beskrivna och det kittlar när man får ta del av hennes syner och sättet hon utnyttjar dem på för att tjäna pengar på marknaderna, som är livfullt och starkt beskrivna. Den svenska miljön ger boken en känsla av närhet som jag verkligen uppskattar, och det märks att det ligger research bakom romanen - särskilt de parapsykologiska tricken som utförs.

Styggelsen är en annorlunda roman som känns rolig att läsa just därför. Den känns ganska unik, och många gånger sköter den sig väldigt väl som skräckroman. Den blandar både klassiska spökelement med mänsklig grymhet och mer lågmälda ockulta inslag som jag uppskattar mycket. Ibland tycker jag dock att boken förlitar sig lite väl mycket på äckelfaktorn för att skapa obehag, men det går inte att förneka att det är effektfullt.

Det är när boken går över i sin andra del och Maja tar över rollen som huvudperson som jag tröttnar lite - jag hinner inte riktigt utveckla någon relation till Maja, och jag blir störd av att boken växlar perspektiv till ett jag i den andra delen. Dessutom saknar andra delen all spänning eftersom Maja försöker lösa mysteriet med vem Singa är, medan jag som läsare redan vet. Det finns inget mysterium för mig att lösa som läsare, och många gånger slår tanken mig att boken fungerat bättre om de två berättelserna - den om Singa och den om Maja - hade löpt parallellt med varandra istället för att lösa av varandra. Det hade gett boken ett helt annat engagemang, för i slutet känner jag mest att boken bara avslöjar det jag redan vet, i en upplösning som känns alltför forcerad och plötslig.

Jag tycker också att romanen känns ganska splittrad, kanske på grund av att perspektivet hela tiden hoppar mellan karaktärer, och kanske på grund av att det passerar så mycket tid i boken utan att jag riktigt förstår det som läsare. Singas karaktär gillar jag, och de grymma antagonisterna är väl framförda, men Maja får jag aldrig någon ordentlig relation till och det finns alltför många sidokaraktärer som tar upp plats utan att föra berättelsen framåt mer än i några krystade nödfall, och som sedan försvinner utan att man får veta vad som hände dem. Och det finns för många lösa trådar som man aldrig får svaret på. När boken tog slut kunde jag inte låta bli att tänka, jaha, var det där allt?

Språket i boken känns däremot starkt och säkert, och väldigt effektfullt på sina ställen. Det enda som stör mig är egentligen att dialogen nästan hela tiden skrivs ut på dialekt. Jag inser att det är en smaksak, men jag personligen har svårt för att läsa dialog som är skriven på det sättet. Det stannar upp min läsning och gör att jag tvingas läsa långsammare.

Sammanfattningsvis tycker jag att Styggelsen är en intressant bok, definitivt läsvärd, men lite ofokuserad och för uppdelad, vilket skapar en distans till mig som läsare. Den är obehaglig och framför allt äcklig, men det stör mig att själva handlingen har så stor potential som aldrig riktigt utnyttjas fullt ut. Det känns som en bok som hade kunnat bli betydligt mer spännande och nervkittlande om den fått ett annat upplägg.

Men det finns ändå någonting hos Amanda Hellberg som jag gillar, en essens i berättelsen som känns unik och personlig, och jag ska definitivt kolla upp hennes andra romaner.

"Styggelsen", 2008

Handlar mycket på PocketShop?

Vem då? Jag? Nehejdå. Hittade bara alla de här när jag gick igenom mina bokmärken. Ingen big deal.

Fast ärligt talat - jag gillar verkligen att man får ett bokmärke med sin bok där. PocketShop är en av mina favoritbokhandlar, mycket på grund av att de är specialiserade, men också på grund av att de som jobbar där alltid är så otroligt trevliga och gärna tipsar om böcker. Dessutom säljer de mycket bokrelaterade prylar, och det är jag svag för. Näst Science Fiction-bokhandeln är de min favoritbokhandel bland kedjorna.

Min nya favoritillustratör

När jag letade efter mer Gaiman att läsa hittade jag bilderboken Vargarna i väggen som jag lånade med mig hem från biblioteket. Till min förvåning var den inte klassad som en bilderbok för barn - den stod istället på hyllan för ungdomar.

Men jag tror att jag förstår varför. När jag kom hem och läste igenom den insåg jag hur mörk den är,  kanske framförallt på grund av illustrationerna av Dave McKean. De är läskiga, men totalt fantastiska. De är gjorda på blandteknik, delvis fotomanipulationer, dels collage, dels måleri. Se här:

Vargarna i väggen är en fantastisk liten bok på grund av experimenterandet med illustrationer och layout - den är obehaglig, kittlande och sprängfylld av kreativitet. Jag undrar flera gånger under läsningen hur boken egentligen skulle fungera om man läste den för ett yngre barn - skulle den vara läskig, eller är det så att boken är mer obehaglig för vuxna läsare?

Medan jag läste den insåg jag också att jag kände igen stilen i illustrationerna. När jag läst ut den var jag tvungen att hämta Det mörka tornet IV: Magiker och glas av Stephen King för att se om mina aningar stämde - och mycket riktigt. Dave McKean har illustrerat den boken också. Kolla in:

Jag gillar verkligen hans stil, hur motiven flyter in i varandra och skapar en absurd och obehaglig känsla, som i en feberdröm. Jag ska verkligen hålla utkik efter fler illustrationer av honom i framtiden. Har ni läst något som han illustrerat?

Recension: I klockornas tid av Maria Gripe

Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia är två av de böcker som hängt sig kvar allra längst hos mig, och som fortfarande håller hela vägen igenom när man läser dem. De är otroligt bra, och jag har längre tänkt på att jag borde läsa mer av henne. Men jag är inte längre i den rätta åldern för att läsa många av hennes böcker - Pappa Pellerins dotter var till exempel fin, men det märktes tydligt att den var skriven för en yngre målgrupp.

Därför blev jag så oerhört glad när jag märkte hur komplex och sällsam I klockornas tid är. Den är klassad som en ungdomsbok på mitt bibliotek, men hur den kan vara det går nästan utöver min fattningsförmåga. Jag menar, lyssna på det här: "Liksom han upplevde borgen som ett djur som slukat honom och dräkterna som tygmassor som behärskade honom, upplevde han till sist sin egen kropp som en grav där själen sänkts ned att förgås." Knappast en fras som man med en gång associerar till en ungdomsroman.

Boken utspelar sig på medeltiden, där den unge kung Arvid sitter på tronen. Han blev kung som mycket ung och har aldrig kunnat axla rollen som härskare. Han är en grubblande, sluten själ som aldrig passat som regent. Hovet inser att man måste göra någonting åt saken, och alla har olika sätt att försöka få kung Arvid att bli mer lämpad för sitt yrke. Hans mamma drottningen hämtar Elisif, en vacker ung kvinna som ska bli hans brud, medan hans pappa kungen väljer att utse en strykpojke åt sin son. Strykpojken blir Helge, uppfostrad av en skarprättare. De två nya människorna i kung Arvids liv kommer att förändra allt.

Normalt brukar jag ha ganska svårt för böcker som utspelar sig på medeltiden, förmodligen eftersom jag associerar det till klassisk fantasy som jag för länge sedan tröttnat på. Men I klockornas tid är annorlunda, här finns inga konkreta magiska inslag, utan det övernaturliga ligger som en lätt fernissa över berättelsen utan att göra några anspråk på handlingen. Istället blir tiden en kuliss som ger boken en sagolik och mystisk känsla, och den tjänar på många sätt som kontrast mot den väldigt modernt tänkande Arvid.

Arvid är bokens egentliga huvudperson, och jag finner honom otroligt intressant. Han är en av de mest komplexa, olyckligaste och sorgligaste karaktärerna jag någonsin läst om. Han är helt upptagen i grubblerier, i filosofiska tankar som jagar honom runt, runt samtidigt som omvärlden sätter en press på honom att vara mer än människa. Han är upptagen av sin vilja att förstå människorna, som själva bara letar efter en ledare att vända sig till.

När jag läser andras recensioner av boken blir jag konfunderad över att de kallar den platt och tråkig. Jag läser den som en bok med ett oerhört djup och enorm känsla, en bok som vill utforska utanförskap och konsekvenserna som för högt ställda förväntningar kan ha på en människa. Men samtidigt tror jag att jag kanske förstår varför den kan uppfattas som händelselös - särskilt när man valt att klassa den som en ungdomsroman där man förväntar sig att handlingen ska vara spännande och fartfylld. För på ytan händer det inte så mycket i I klockornas tid. Det finns inga strider eller tydliga uppgörelser. Istället ligger allting under ytan och handlingen äger rum inuti karaktärerna, ofta halvt dold för läsaren. Det är en bok som kräver att man tänker efter medan man läser, och den känns djup och ibland oåtkomlig också för mig som är van läsare av både ungdoms- och vuxenlitteratur.

På biblioteket där jag jobbade förut gallrade man till min fasa ut massor av Maria Gripe, men när jag läser I klockornas tid inser jag att det är förståeligt. Språket är inte längre är gångbart hos en ung publik, det finns många ord och uttryck som är hyfsat svåra också för mig. Men det är ett vackert språk som drar i mina hjärtsträngar, som är precis så sällsamt och precis så gammalmodigt att det blir oerhört vackert och bildrikt. Det enda jag ser som negativt med hur boken är skriven är att jag ibland har svårt för att förstå vem som säger vad i dialogerna, vilket skapar lite förvirring ibland.

Det är en kort bok som inte tar lång tid att läsa, och även om den är lite förutsägbar så har jag aldrig läst något som liknar den förut. Mina tankar går ibland till Drakens ögon av Stephen King, men det här är ändå något fundamentalt annorlunda som känns unikt och speciellt. Det är en bok om personlig frihet, om en ung människas försök att hantera livet, döden och ett ansvar som han aldrig velat ha men som alla förväntar sig att han ska bära med enkelhet och tacksamhet. Själv tycker jag att det är en smått fantastisk liten bok, och jag rekommenderar den varmt - men kanske framförallt till vuxna läsare.

"I klockornas tid", 1965

20 frågor

Hoppas att ni alla hade en fin valborg! Jag spenderar min lediga dag med att få lite inköp gjorda, och med att läsa Styggelsen av Amanda Hellberg som jag blivit rekommenderad. Men så tänkte jag svara på lite frågor också när man har tid och allt. Tycker det är lite rolig omväxling. Gör dem du också!

1. Vilken bok har du haft på hyllan allra längst?
Jag har en hel del böcker kvar som jag fick av mina föräldrar när jag var liten, och många av dem är i sin tur begagnade. Men jag skulle tro att Pippi-böckerna är några av dem som jag haft allra längst.

2. Vad läser du just nu, vad läste du senast och vad ska du läsa härnäst?
Idag började jag på Styggelsen av Amanda Hellberg, och igår läste jag ut I klockornas tid av Maria Gripe som jag ska recensera snart. På tur står förmodligen Glastunneln av Maria Gripe (fick lite dille på henne när jag började läsa om henne), eller kanske Steglitsan av Donna Tartt.

3. Nämn en bok som alla verkar älska men som du hatar.
Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag förstår verkligen inte grejen och jag läste aldrig vidare i serien.

4. Vilken bok intalar du dig att du kommer läsa, fast du förmodligen aldrig kommer göra det?
Har en känsla av att jag faktiskt aldrig kommer ta itu med Sagan om ringen.

5. Vilken bok sparar du till "pensionen"?
Jag har ingen bok som jag känner att jag måste spara på, men Walden av Henry David Thoreau känns som en bok jag måste ha tid och energi över till.

6. Sista sidan: läser du den först eller väntar du?
Jag försöker att inte läsa något på sista sidan, men det händer ju att man inte kan låta bli att smygtitta...

7. Författarens tack; är det slöseri med papper eller läser du dem?
Jag läser dem faktiskt, men visst skumläser jag om det bara är en massa namn.

8. Vilken bokkaraktär vill du byta plats med?
Någon bakgrundskaraktär på Hogwarts så att jag bara kan få gå där och uppleva allt utan att för den sakens skull behöva slåss mot Voldemort.

9. Finns det någon bok som påminner dig om något särskilt (en person, en plats eller en viss tid?)

The Fault in Our Stars av John Green läste jag på planet till USA och den påminner mig om den resan väldigt mycket.

10. Finns det någon bok som du fått tag på på ett udda sätt?
Novellen Den nya Isabel har jag en ganska udda historia om. Jag hade lagt upp ett Pärla ur hyllan-inlägg här på bloggen angående en novellsamling. Efter ett tag fick jag ett mejl från en översättare som höll på att översätta just Den nya Isabel, men som inte hade kunnat hitta den gamla översättningen till svenska någonstans - förrän hon googlade och fick fram min novellsamling. Det visade sig att novellen fanns med där, under titeln Äktenskap á la mode. Jag skannade in novellen och mejlade den till översättaren, och när sedan boken kom ut fick jag ett exemplar som tack.

11. Har du någon gång gett en bok till en särskild person av en särskild anledning?

Ja, flera gånger.

12. Vilken bok har varit med dig på flest ställen?

Den gröna milen har varit med på bilsemester i Europa, så den är ganska berest.

13. Någon bok du var tvungen att läsa i skolan och hatade, men som inte är så dålig tio år senare?

Nej, jag gillade när vi för en gångs skull fick läsa skönlitteratur i skolan. Däremot tror jag att jag skulle ha en annan uppfattning om många av de böcker jag fick läsa på litteraturvetenskapen om jag läst dem med mer tid och mindre press.

14. Vilken är den märkligaste sak du hittat i en bok?
Att jobba på bibliotek innebär att man hittar de konstigaste bokmärken - en liten rund virkad duk, till exempel. Men priset tar nog ändå biljetten till en fotbollsmatch i England som jag hittade i en reseguide till London - oanvänd.

15. Splitternytt eller begagnat?
Det spelar inte mig så stor roll - jag köper mycket böcker begagnade, på loppisar och på bibliotek när de gallrar ut. Mest för att man ofta hittar vackrare böcker och böcker som inte är i tryck längre. Men visst köper jag mycket nytt också.

16. Stephen King - litterärt geni eller skräpförfattare?

Älskar att den här frågan dök upp. Jag är ett enormt King-fan. Även om jag till viss del kan förstå varför folk har lätt att kalla honom för skräplitteratur så tycker jag att han är otroligt underskattad i "finlitterära" sammanhang. Som tur är börjar han få viss upprättelse nu.

17. Har du någonsin sett en film som du gillade bättre än boken?

Ja, faktiskt. The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet) är en av mina favoritfilmer; däremot tyckte jag inte alls att novellen var särskilt bra. Sen finns det filmer som lyckas göra boken rättvisa, som A Clockwork Orange. Den tror jag att man har nytta av att se om man ska läsa boken - iallafall hjälpte den mig att förstå boken mer. Den gröna milen och Stand by Me är andra filmer som verkligen lyckats fånga böckernas essens.

18. Å andra sidan - vilken bok skulle aldrig ha visats på vita duken?

Filmatiseringarna av Guldkompassen, Eragon och Bläckhjärta är rena rama hädelserna.

19. Har du någonsin läst en bok som gjort dig hungrig (kokböcker undantagna)?

Harry och hans kompisar äter alltid så detaljerad mat på Hogwarts, det gillar jag, och jag har säkert blivit sugen på något av det någon gång.

20. Finns det någon vars boktips du alltid läser?
Jag är ganska dålig på att komma till skott med böcker jag blir tipsad om, men ofta kommer jag ihåg dem och läser dem långt senare (som På stranden till exempel). Oftast läser jag dem om jag tror att jag skulle gilla dem, baserat på vad jag får veta om handlingen.