Anledningen till att jag älskar King

Jag är inte ens på sidan femtio i Under kupolen än, och minst tre karaktärer är redan döda. Varav en i ett sjukt grovt våldsbrott. Ah, Stephen King, how I've missed you!

Den arbetande bokmalen

Idag ska jag börja min timanställning på Bokia i Malmö. Yay, och hjälp. Är riktigt nervös.

Gallrade böckers sorgliga öde

Det är faktiskt riktigt sorgligt, det här med gallrade böcker. Jag vet inte hur alla andra bibliotek gör, men där jag är, så går det till så att de böcker som är hela och någorlunda attraktiva läggs ut till försäljning. Där ligger de ett tag och hoppas på nya ägare, tio kronor styck, tio stycken för femtio kronor. De flesta säljs inte, och gissa vad som händer. De åker ner i sopsäckar och transporteras bort - till förbränning.

Jag tycker det är riktigt hemskt. Jag räddar med mig några stycken hem varje gång det är dags för nästa lass att åka ner i säckarna, men jag kan inte ta med mig allihop. Jag har frågat om kanske Lions eller någon annan välgörenhetsorganisation inte kan tänkas ta hand om dem istället, men samtidigt fattar jag ju att de får in lådvis med böcker redan som det är. Någonstans måste ju saker och ting försvinna. Men att ett bibliotek regelbundet skickar iväg böcker till förbränning känns faktiskt väldigt hemskt.

Jaja. Idag tog jag med mig 491 av Lars Görling hem, tillsammans med Stig Dagermans Bränt barn från 1948. Det fanns liksom inte på kartan att den skulle bli eldmat.

Veckans recension: Horn av Joe Hill

Joe Hill dras med något som folk gärna tar upp i samband med hans verk – att han är Stephen Kings äldste son. Det måste vara ganska trist att hela tiden nämnas i samband med en förälder, men å andra sidan har också Joe Hill valt att skriva skräck, precis som farsgubben som bara råkar vara världens mest lästa skräckförfattare. Då får man kanske räkna med att ständigt bli jämförd med och kopplad till sin pappa. Men å andra sidan lär ju försäljningssiffrorna knappast bli sämre.

Och även om jag försöker se Joe Hill som en fristående författare för att göra honom rättvisa, så går det inte att förneka att det faktiskt finns något lite King-aktigt över hans sätt att skriva. Men precis som med John Ajvide Lindqvists böcker så finns det något med själva berättelsen, kärnan i boken, som känns unikt och som är annorlunda från Stephen Kings verk. Framförallt kan det i det här fallet bero på generationsskillnaden – eftersom många av Kings mest hyllade böcker vid det här laget är både trettio och fyrtio år gamla (men fortfarande extremt läsvärda), ligger Hills böcker mycket närmare rent tidsmässigt än många av Kings största verk. Men jag ska inte ägna mig åt någon jämförelse dem två emellan. Det skulle ta för lång tid och dessutom kännas orättvist och off topic.

Jag har tidigare läst En hjärtformad ask, som var Joe Hills debutroman, och sedan dess har han gett ut novellsamlingen Vålnader och nu, romanen Horn. Som man kan räkna ut bara genom att översätta En hjärtformad ask till Heart-Shaped Box, så gillar Joe Hill rockmusik (Heart-Shaped Box är, för er som inte redan vet, titeln på en av Nirvanas största låtar). Något som också går igenom i Horn. Rockmusiken verkar vara en röd tråd genom hans verk, om än inte riktigt lika tydlig här.

Tjugosexårige Ig Perrish har levt i vad som liknar en mardröm ända sedan hans flickvän Merrin hittades våldtagen och mördad ute i skogen. Ig var den huvudmisstänkte i utredningen, men det saknades tillräckligt med bevis för att man skulle kunna straffa honom – som om inte omgivningens reaktioner är straff nog. Alla verkar hata honom och har dragit sig undan från honom sedan Merrins död. I byns ögon är han skyldig, redan dömd – och fördömd.

Efter ett försök att supa bort allt det onda en kväll vaknar Ig inte bara med baksmälla, utan med två horn utväxande ur huvudet. Han tror först att han hallucinerar, men sedan slår verkligheten obarmhärtigt emot honom. Hornen finns, och deras kraft får alla han möter att berätta sanningen om sina innersta begär. Plötsligt berättar alla invånare i byn hur de vill mörda, slå, fly och straffa andra och sig själva. Hornen öppnar vägen till deras djupaste, mest hemliga brunnar av rent hat.

Ig inser att med hjälp av hornen, med hjälp av sanningen, kan han kanske äntligen hitta den som verkligen mördade Merrin...

Vid första anblicken ter sig Horn som en ganska komisk bok, men ju mer den vecklar ut sig, desto grymmare blir den. Visst finns det ett komiskt element, men det är en mycket mänsklig och tragisk slags komik. Ig upplever människorna runt sig från deras värsta tänkbara sidor, något som är skrämmande bara i sig. Det väcker tankar om att alla bär på en inre demon, en inre djävul, och vi lever alla i ett eget privat helvete på ett eller annat sätt. Det är väldigt intressant och känns originellt.

Också själva idén till boken känns unik och fräsch, och därför är den väldigt rolig att läsa – man vet aldrig riktigt var den ska leda härnäst. Den är på ett sätt en mordgåta med en enorm twist, men boken tar också upp teologiska frågor om gud och djävulen, himlen och helvetet. Jag är i allmänhet inte särskilt intresserad av sådant eftersom jag betraktar mig själv som ateist, och visst finns det något ställe i boken som jag tycker blir lite för bibliskt inspirerat. Men Horn tar upp aspekter av frågan som är väldigt intressanta, och vänder och vrider på frågan om gott och ont tills djävulen blir hjälten och gud boven, på ett sätt som påminner mig om Anne Rice och hennes Djävulens frestelser.

Jag gillar den här boken skarpt. Den var rolig, sorglig och skrämmande samtidigt som den var oförutsägbar, något som jag kommit att värdera väldigt högt ju fler böcker jag läser. Den är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det är en bra bok som klart hamnar i överkanten av listan. Jag rekommenderar den, bara för att den kommer ta dig på en resa där du inte har en aning om vad som kommer hända på nästa sida. Det är värt så mycket.

”Horns”, 2010

Ledsen dag idag

... för att jag nyss ringde upp Forma Publishing Group för att fråga om ifall nya Abarat-boken, Absolute Midnight av Clive Barker, kommer på svenska snart. Och svaret var nej.

Jag överdriver inte när jag säger att jag tycker Abarat-serien är en av de mest originella och välskrivna berättelser jag någonsin läst. Fulla med fantastiska färgillustrationer och en berättelse som inte liknar någon annan fantasy ni läst, det kan jag lova. Abarat är en bisarr värld, både skrämmande och vacker. Jag är faktiskt riktigt besviken, men jag antar att jag får läsa resten av serien på engelska istället. Inte hela världen, men jag hade gillat att ha hela serien i samma format.

Abarat: Absolute Midnight är tredje delen. De två föregående heter Abarat och Abarat: Days of Magic, Nights of War (Magiska dagar, gåtfulla nätter på svenska).

Nästa station: King-frosseri

Idag hämtade jag mitt ex av Under kupolen som kom ut på svenska i förra veckan. Låt mig bara säga så här: Den är ginorm (bilden illustrerar)! 1178 sidor King, det ser jag verkligen fram emot :) Ska bara klara av omläsningen av Jag minns att jag sprang av Ron McLarty innan jag tar mig an den här, men jag längtar.

Jag betalade för den med mitt presentkort, så för att köpa upp hela köpte jag också Du sköna nya värld av Aldous Huxley i pocket. Dystopier för hela slanten med andra ord.

Ny Hunger Games-trailer!

Watch and längta!

Veckans recension: Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn & David Levithan

När jag läst litteratur ”för vuxna” ett tag får jag ett enormt behov av att rensa systemen och lånar hem några ungdomsböcker från biblioteket. Det lätta språket, det snabba tempot och den enklare handlingen kan verkligen göra underverk. Det är skönt att luta sig tillbaka och låta berättelsen ta över, lite som att se på film. Det är uppfriskande och efteråt känns det som om Brott och straff inte är en dum bok alls att läsa om.

Nick & Norahs oändliga låtlista är en av dessa rehab-böcker. Den utspelar sig under en enda lång utekväll på Manhattan, timmarna mellan midnatt och gryning. Nick är basisten i ett halvtaskigt queercore-band, där alla medlemmar är homosexuella utom han. Bandet spelar på en klubb den här kvällen. Nick har nyss blivit hjärtlöst dumpad och i ett desperat försök att komma undan sitt ex vänder han sig till tjejen i flanellskjorta bredvid sig i baren. Utan att tänka frågar han henne om hon skulle ha något emot att vara hans flickvän i fem minuter.

Tjejen råkar vara Norah, som inte bara känner Nicks exflickvän, utan som också precis som han nyss kommit ur ett förhållande med en skitstövel. Hon måste få hem sin fulla bästis och i hopp om att den här icke-bögen kanske kan köra dem hem börjar hon kyssa denna helt främmande kille.

Det är början på en närmast oändlig morgon där de stöter på varandra, skiljs åt och träffas igen på flera olika ställen. De har sitt stora musikintresse gemensamt, och de dansar, hånglar och utbyter musikpreferenser medan de tar sig igenom småtimmarna på det nattliga Manhattan. Och kanske har de båda på något underligt vis hittat helt rätt person.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Nick & Norahs oändliga låtlista, eftersom jag tyckte att omslaget var ganska fult och barnsligt och baksidetexten sa mig inte särskilt mycket. Men jag började läsa och blev alldeles fast. Det är för dessa wild cards som jag älskar bibliotek. Det finns inte mycket som går upp emot att låna en hel hög slumpmässiga böcker och upptäcka att några överträffar varenda förutfattade mening man haft.

Nick & Norahs oändliga låtlista är skriven av två författare, en manlig och en kvinnlig, som turas om att skriva de två karaktärernas uppfattning av nattens händelser. Det är spännande och kul även om det inte längre är särskilt originellt. Jag tycker det är ganska roligt att se hur olika Nick och Norah uppfattar situationen emellanåt, och i slutändan blir det blir en ganska gullig berättelse av det hela. Att boken utspelar sig under ett enda oavbrutet stråk av tid bidrar till att den blir en streckläsningsroman.

Musiktemat i boken tycker jag också om. Nick och Norah rör sig över ett romantiskt Manhattan med musiken som ständig följeslagare, och det blir extra kul så fort man känner igen ett bandnamn eller en låttext. Dock får det mig att önska att jag läste boken på engelska när jag stöter på så mycket citat ut låttexter på originalspråk, eftersom det hade skapat en annan slags närhet. Men vad gör man.

Nick & Norahs oändliga låtlista är när allt kommer omkring en väldigt bra ungdomsbok, men jag är rädd att den dels på grund av musiktemat och dels på grund av vissa beskrivningar kommer att åldras väldigt fort. Men just nu tycker jag den är extremt välskriven, i en snygg blandning av manligt och kvinnligt, humor, känslostormar, kärlek och spänning, allt präglat av en särskild inget-är-omöjligt-känsla född ur New York-natten.

”Nick and Norah’s Infinite Playlist”, 2006

Breaking Dawn, breaking down

(I just can't resist a word play)

Nu har jag sett Breaking Dawn del 1. Jag måste säga att jag är himla glad att den här filmen är uppdelad i två, för en gångs skull. Jag minns att jag tänkte på det när jag läste boken, att den hade passat bättre i två delar än i en enda tegelsten.

Nu är ju också boken Breaking Dawn som den är. Jag vet aldrig riktigt vad jag säga om den, eftersom jag tycker den är en extremt utflippad uppföljare samtidigt som jag på något diffust sätt gillar den. Jag har alltid varit av uppfattningen att när en huvudkaraktär i en serie blir gravid letar författaren (eller regissören, för all del) desperat efter en ny twist som ska göra allt lite intressantare. Det finns väldigt få undantag när det gäller det här - det känns alltid lite krystat (no pun intended).

Men men. Jag gillar Twilight. Faktiskt. *duckar för allehanda saker som kommer flygande mot mig*. Det är väl klart att jag fattar att budskapet i böckerna är rätt korkat - tjejen som ger upp hela sitt liv för att vara med killen hon älskar (som inte ger upp något alls, tvärtom), som lagar all mat till sin pappa och som måste beskyddas hela tiden, hur böckerna förespråkar celibat och är emot abort - gäsp, gäsp. Vi har hört det där nu. Och jag är i ärlighetens namn rätt trött på det. Det är bara vuxna som inte tillhör den riktiga målgruppen som säger det här, har ni märkt det?Och ärligt talat - visst är Twilight inte världens mest feministiska böcker, men att hävda att det är skadlig litteratur som rätt många gör, är att dumförklara alla tjejer som läser dem. Precis lika ofeministiskt som böckerna i sig, faktiskt.

Jaja. Jag skulle inte domdera om det här egentligen. Vad jag skulle säga: Breaking Dawn var helt okej som filmatisering sett. Lite för stolpig och löjlig ibland med alla de överromantiska, klichéartade kärleksförklaringarna (de får mig att vilja göra snarkljud väldigt högt), men bra. Helt okej. De följer boken, det är fin natur, det är maffiga ljudeffekter. Dock är hela serien filmer som gör sig ohyggligt mycket bättre på bio än på DVD. De blir sjukt... fjantiga på DVD. Tycker jag.

Japp. Jag har babblat om Twilight länge nog... dock har jag en sak kvar - jag har bokat mig på Under kupolen av Stephen King idag! Jag blev lite ledsen när jag kom till Malmö och upptäckte att inga bokhandlar verkade ha fått in den, trots att släppdatum enligt Bra Böcker var den femtonde. Fick höra från Science Fiction-bokhandeln att det är den dagen förlaget släpper den, men att det tar ytterligare tid att få dem till butikerna. Och att de bara hade köpt in ett exemplar (what the HELL is up with that?), och ville jag boka det?

Eh. Ja.

Så förhoppningsvis har jag en tusen sidor lång, ny Kingroman att läsa om någon vecka. Wee!

Det bästa med att jobba på ett bibliotek?

Man får rädda gallrade ungdomsböcker från sopsäckarna och ta hem dem istället :)
Sju timmar till midnatt av Michael Ende,
Den blå höken av Peter Dickinson,
Sjunde korpen av Peter Dickinson,
Kära ingen av Berlie Doherty,
Drakvinden av Inger Edelfeldt, och
Min vita älg av Bisse Falk.
(det blev kanske lite fler än vad jag egentligen har plats med, men jag är så nyfiken på Peter Dickinson. Och jag kan inte bara låta dem gå till förbränning. Don't judge me.)

Veckans recension: En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie

För inte så länge sedan råkade jag höra hur två tonårstjejer frågade en bibliotekarie om hon hade något tips på böcker som handlade om sanna historier om misshandel. När de gått sa bibliotekarien missnöjt att hon inte förstod varför barnen tvunget ville läsa om så hemska saker.

Just sanna berättelser verkar ständigt vara aktuella, sådant som vi blir mer gripna av just för att det hänt på riktigt. Varför? Är det för att trovärdigheten höjs, att folk i allmänhet har lite svårare att tro på romaner? Eller är det för att verkligheten överträffar fantasin?

För mig ligger nog fascinationen i sanna berättelser i att boken blir något annat än just en bok. Det är ingen saga, utan en redogörelse. För mig finns det en ganska tydlig gräns mellan dessa två – när det gäller en självbiografi eller en sann berättelse flyter vår värld på något vis in i böckernas universum, och fungerar som ett medium på ett helt annat sätt än en skönlitterär bok. Det finns utrymme i en bok, mer än i en tidningsartikel, en timmes tv-program eller en radiointervju, och den självbiografiska boken tjänar ofta exakt samma syfte som något av dessa – att rapportera. Att få oss uppmärksamma. Den självbiografiska boken är mer medial än vår skönlitteratur - ett långt reportage.

Det är också anledningen till att det är just de hemska livshistorierna som blir till ”sanna romaner” – när hörde du senast något positivt på nyheterna? Sanna romaner uppmanar oss att göra något åt barnmisshandel, djurplågeri, våldtäkt, psykvården eller rättsväsendet. Det är böcker som pekar på våra sociala problem för att få oss att, med gemensamma krafter, kanske kunna fixa dem.

Så när tonårstjejerna på biblioteket frågade om en sann bok om misshandel, så är det de egentligen frågade om snarare något som kanske skulle kunna få dem att bli politiskt aktiva, börja protestera mot krig eller få dem att bli vegetarianer – böcker som förändrar dem genom sin obevekliga sanningshalt. Och det tycker jag att en bibliotekarie borde förstå. Att genom en sann, hemsk bok skulle de här tjejerna kunna vara med och rädda liv.

En av böckerna som bibliotekarien skulle kunna ha grävt fram åt dem är den här. En blomma i Afrikas öken är nämligen skriven av Waris Dirie, en somalisk kvinna som gick från ett fattigt nomadliv i Afrikas öken till att bli stjärnmodell i västvärlden. Vi får följa hennes uppväxt, det svåra livet i vildmarken där man varje dag kämpar för att hålla sig vid liv. Waris har i hela sitt liv vaktat får och getter, vallat dem till vatten och grödor och hållit hyenor och vildhundar borta från flocken. Ibland lägger hon sig utan att ha ätit eller druckit på hela dagen. Det är ett hårt liv, men det är också ett till stora delar lyckligt liv. Hon och hennes familj lever nära naturen i ett symbiost förhållande, och hennes familj är alltid där för varandra, skojar, pratar och älskar varandra. De äger ingenting och ändå allt.

Men att vara flicka i Somalia är en nitlott. När hon är runt fem år gammal får Waris genomlida det som alla somaliska flickor måste vara med om – omskärelse. Att bli kvinna. Proceduren utförs under de mest primitiva förhållanden och leder inte sällan till döden.

När hon som trettonåring får reda på att hon ska bli bortgift med en gammal man bestämmer sig Waris för att fly. Hon är viljestark och övertygad om att livet måste innehålla något mer än detta, att bli bortgift med en vitskäggig gubbe. Efter många om och men lämnar hon Somalia och kommer till London. Det är här som hon för första gången till fullo inser hur barbariskt det är med kvinnlig omskärelse, och att det inte alls är nödvändigt. Hon påbörjar en resa som ska göra henne till en av världens främsta kämpar mot kvinnlig könsstympning.

Som nästan alla självbiografiska böcker präglas En blomma i Afrikas öken av den lätt amatörmässiga tonen som kännetecknar ”genren”. Men Waris berättelse är fantastisk och det spelar inte så stor roll att det ibland blir stolpigt och konstigt uttryckt. Syftet med boken är det viktiga och går fram med all önskvärd tydlighet. Jag kan inte annat än beundra denna kvinna som inte bara tagit sig ensam genom öknen i Somalia, som med en viljestyrka bortom denna värld lyckats ta sig till Europa, anpassat sig till ett så fundamentalt annorlunda land och dessutom använder sin position i modevärlden till att försöka förändra livet för miljontals kvinnor i hela världen. Hon måste vara en av de modigaste människorna som någonsin vandrat på den här jorden.

Jag är också väldigt förtjust i att läsa litteratur från andra världsdelar än min egen eller USA. Det råder en sorglig brist på romaner som skildrar livet i andra delar av världen, och Waris redogörelse för livet som somalisk nomad är verkligen rolig att läsa.

Men den här boken stödjer sig helt och hållet på sin sanna grund. Utan den skulle den här boken vara medelmåttig. Att dess största roll är som protestdokument mot kvinnlig könsstympning är väldigt tydligt, och den ger sig heller aldrig ut för att vara något annat. Waris berättelse är viktig för att den rör så många kvinnor, så många människor, och för att det hon berättar om orsakar ett sådant lidande. För att den gör skillnad. Det är därför den måste läsas, av så många som möjligt. Inte för att den är en fantastisk roman eller för att den skrivit in sig i litteraturhistorien, utan just för att den beskriver något som behöver förändras. Och kanske kan två tonårsflickor på ett bibliotek i sydsverige vara den förändringen.

”Desert Flower”, 1998

Det värsta med att jobba på ett bibliotek?

Man ser så himla många böcker varje dag som man skulle vilja läsa. Så många att man aldrig kommer hinna med dem allihop.

Library Activities

Ja, jag jobbar ju som sagt på kommunbiblioteket där jag bor just nu, eller, ja, jag arbetspraktiserar. Jag är dessutom med i skrivarcirkeln de har där och igår var det dags för uppläsning/författarbesök. Författaren i fråga var Amanda Svensson, augustprisnominerad för sin nya bok Välkommen till den här världen. Jag har bara läst Hey Dolly, hennes debutroman (rekommenderas).

Hursomhelst så var jag med på uppläsningen (där har ni mig på bild till och med - fotocred till Towe i cirkeln) och läste ur min nyskrivna skräcknovell, medan resten av gänget läste allt från dikter om stödstrumpor till Piraten-inspirerade noveller. Kul!

Idag har jag fyndat gallrat när jag gick igenom de gallrade ungdomsböcker som skulle läggas ut till försäljning; Duktig pojke av Inger Edelfeldt från 1983 (för att den handlar om en homosexuell kille och anses vara en av de första svenska böcker om just detta - och efter förra inlägget om homolitteratur har jag blivit intresserad av de olika sätten att beskriva homosexualitet), och två böcker av Peter Dickinson.

Jag vet inte om det bara är jag, men Dickinsons böcker ser ut som böcker som varit väldigt snygga och populära när de var inne (åttiotal här med), men att de liksom glömts bort nu. De heter iallafall Eva (1989) och Undergörerskan (1983). Båda verkar ha lite övernaturliga inslag, och sånt gillar ju jag.

Och vem vet - gillar man åttiotalsindiemusik gillar man kanske åttiotals-YA-böcker. Jag hoppas på det.

Malmö, Hey Dolly och Harry Potter

Idag tog jag en shopping spree i Malmö (vilket, för mig, betyder att kolla in varenda bokhandel jag råkar ha vägarna förbi). Är det någon mer än jag som bara älskar de nya, vita omslagen till Harry Potter?

Jag tycker de är stilrena och snygga. What do you think?



Sen köpte jag Hey Dolly av Amanda Svensson, en ung författare som jag faktiskt träffat eftersom vi läste litteraturvetenskap i Lund tillsammans. Hon kommer till Skurups bibliotek imorgon där hon ska läsa ur sin nya bok (som dessutom är Augustprisnominerad). Jag ska också läsa upp något, eftersom jag är med i skrivarcirkeln där. Efter Amanda Svensson. Ja, men ingen press eller så då...

Veckans recension: Sommardåd av Stephen King

I början på Stephen Kings karriär var det inte förlaget Bra Böcker som gav ut hans verk på svenska, utan ett förlag vid namn Legenda (numera uppköpt av Bra Böcker). Legenda valde i flera av fallen med Kings tidigare verk att dela upp dem i två delar, vilket har resulterat i att man på svenska kan hitta flera av Kings äldre böcker uppdelade (till exempel Det eller Christine). Det var naturligtvis extra lätt att dela upp böckerna när det rörde sig om samlingar, vilket är anledningen till att boken som från början heter Different Seasons inte existerar i sin helhet på svenska, utan i två delar kallade Sommardåd och Vinterverk.

Sommardåd är en bok som väldigt många har en koppling till utan att de vet om det. Den innehåller två av de fyra berättelser som går att hitta i Different Seasons – Vårbedrift (på engelska Rita Hayworth and the Shawshank Redemption) och Sommardåd (på engelska Apt Pupil). Berättelserna är vad som på engelska kallas ”novellas” – historier som är för korta för att vara romaner, men för långa för att vara noveller. Vi saknar ett bra ord för dem på svenska, så jag kommer fortsätta med att helt enkelt kalla dem ”berättelser”.

Låt oss alltså börja med Vårbedrift. Det är förstås den här som många har en koppling till – men den är extremt mycket mer känd under någon av titlarna Nyckeln till frihet eller The Shawshank Redemption. Känns det igen? Jag pratar förstås om den sjufaldigt Oscarnominerade filmen med Tim Robbins och Morgan Freeman i huvudrollerna. Det är en film som tusentals människor nämner som sin favoritfilm, utan att ha den blekaste aning om att Stephen King ligger bakom originalet, förmodligen för att hans namn inte går ihop med en så vacker berättelse om vänskap, våld, hopp och frihet. När man tänker Stephen King tänker man blod, skräck och monster, inte storslagen skönhet.

Men det är just vad Vårbedrift handlar om. Berättelsen utspelar sig på fängelset Shawshank State Prison, där långtidaren Red berättar om sin vän Andy Dufresne, den lille bankmannen som blivit oskyldigt dömd för mordet på sin fru och hennes älskare. Andy blir snabbt en mönsterfånge, men ingen – inte ens Red – vet vad han planerar i tysthet.

Jag erkänner att jag för ovanlighetens skull sett filmen först i det här fallet, och eftersom jag tycker så bra om den har jag lite svårt för originalberättelsen. Kanske beror det på att filmen faktiskt är bättre än berättelsen (vem kunde ana?), eller kanske beror det på den slarviga översättningen som alla Kings böcker verkar ha utsatts för mer eller mindre av Legenda. Idag blir Kings böcker extremt väl översatta, men på åttiotalet låg det inte lika bra till. Och det stör. Jag har vant mig vid läsupplevelsen som jag fått av Bra Böckers översättningar och blir besviken varje gång jag läser en gammal King-bok och upptäcker hur bristfällig översättningen ter sig i jämförelse.

Man skulle kunna säga att Vårbedrift lägger hela grunden till filmen som blev en sådan succé. Den är inte dålig, men den är inte heller lika bra som filmen. Jag ser filmscenerna framför mig när jag läser vilket naturligtvis betyder att jag inte kan läsa den här berättelsen utan att jämföra med filmen. Det ä r synd, men filmen är faktiskt bättre i det här fallet. Den är mer nyanserad, den har mer kött på benen. Vårbedrift har potential, men det var regissören som tog vara på den och inte Stephen King. För ovanlighetens skull, måste jag tillägga.

Annat blir det i den andra delen av Sommardåd, som bär samma titel som boken i fråga. Todd Bowden är en helamerikansk grabb på tretton år, och han har allt man kan önska sig. Han har en utmärkt relation till sina föräldrar, är en toppstudent och en personifikation av den amerikanska idyllen med sina blåa ögon, sitt blonda hår och breda, vita leende.

Men så börjar Todd intressera sig för andra världskriget och särskilt hemskheterna som pågick i koncentrationslägren. Och vad mer är – han lägger av en slump märke till att den gamle mannen som bor på samma gata är ruskigt lik Kurt Dussander, den försvunne bödeln för ett av de värsta koncentrationslägren i historien. Dussander är en efterlyst krigsförbrytare – kan det verkligen vara så att han bor under täckmantel i deras lugna lilla villaförort?

Svaret är ja. Och med en pojkes hela morbida nyfikenhet börjar Todd utpressa den gamle tysken. Todd vill höra allt. Alla de gamla historierna om gasduscharna, om experimenten, krematorierna. Och inför hotet om dödsstraff ifall pojken avslöjar hans äkta förflutna måste Dussander ge med sig. Men ju längre tid som går, desto hårdare dras snaran åt runt både pojken och den gamle efterlyste nazisten. De faller båda in i självdestruktiva mönster och fällan kommer oundvikligen slå igen om dem båda två...

Det är den här berättelsen som gör Sommardåd verkligt läsvärd för mig. Vilken oerhört skicklig berättare King är! Här skildrar han Todds psykiska undergång, hur den gamle nazistens skelett i garderoben får liv och hur de båda virar in sig i en alltmer komplicerad relation av maktmissbruk över varandra. Det är så otroligt skickligt gjort, trots den bristfälliga översättningen och trots att den börjar få några år på nacken vid det här laget. Kontrasterna mellan den amerikanska idyllen och dödslägren, mellan Todds oskuld och berättelsena om ohyggligheterna som pågick, är slående och de skär sig mot varandra på ett effektfullt sätt.

Det är skrämmande att läsa om hur Todd tappar greppet om sig själv och sitt liv, och det känns samtidigt väldigt modernt – den här berättelsen påminner mig lite om de aldrig utdöende diskussionerna om huruvida våldsamma tv-spel och filmer kan förstöra unga människors verklighetsuppfattning och kanske till och med göra dem till mördare.

En annan aspekt av berättelsen som tilltalar mig är att vi får följa de här två personerna när de visar sina allra sämsta sidor. Dussander berättar om illdåden han utfört under sin tid som SS-soldat, Todd vältrar sig i hans minnen och hotar med att röja den gamles identitet om han inte fortsätter – och ändå tycker man synd om dessa två, man lider med Todd som – alldeles för sent – märker att han börjar tappa kontrollen, få mardrömmar, fantisera om hur det faktiskt känns att döda någon, med sina egna händer... och samtidigt känner man för den gamle mannen som bara vill glömma sitt förflutna, som begravt det i sprit och det skydd som hans nya identitet ger honom, som lever i ständig skräck för att någon ska hitta honom och döda honom. Han vet att han aldrig kan bli förstådd och aldrig förlåten, men som läsare börjar man ändå tycka synd om denne gamle man som tvingas återuppleva de hemska saker han gjort, det lidande han sett och orsakat. Sommardåd ställer frågor om mänsklighet och medlidande, om gråzoner och tolerans på ett sätt som jag tycker är väldigt intressant.

På många sätt är den här berättelsen lite som en omvänd deckare, där vi får se händelseförloppet i en kriminalhistoria från en helt ny vinkel. Jag gillar den här berättelsen skarpt för dess originalitet, dess fantastiska spel mellan kontraster för att kalla fram skräcken, och de oväntade frågor som den ställler. Den är ett prov på Kings tidigaste, inte helt finslipande men extremt intensiva berättartalang.

”Different Seasons”, 1982

Halloweentips

Så här med Halloween och höstmörker tänkte jag att det kanske är en bra idé att tipsa om lite skräckböcker som man kan kura ihop sig under täcket med. Jag tänker inte göra någon topp tio-lista eller så, för jag har så svårt att rangordna böcker, men här är iallafall sju romaner att bli rädd för:

Först ut tänker jag på Dr Jekyll och Mr Hyde av R.L. Stevenson. En riktig klassiker som dessutom är så tunn att den går fort att läsa. Vetenskapens lite oroande kraft, förmågan att skilja gott och ont åt och så det där primitiva och djuriska som finns hos oss alla och som vi är rädda för. Kombinera och det blir till den här boken.

Coraline är en bok som är skriven för barn, men som ofta uppfattas som skräckinjagande bara av vuxna. Det är intressant att det är så, och det visar på hur olika barn och vuxna kan uppfatta samma sak. Boken handlar om Coraline, en flicka som hamnar i en parallell verklighet där hennes föräldrar är mycket bättre, maten är godare, leksakerna roligare - men alla har knappar som ögon och det finns något olycksbådande under ytan. Den är läskig just på grund av den där känslan, allt är för bra för att vara sant och något hemskt oundvikligen kommer hända. Skriven av Neil Gaiman.

Jurtjyrkogården av Stephen King kan mycket väl kvalificera sig som en av de läskigaste böckerna jag har läst. Komplett med en indiankyrkogård, barnadöd och djur som kommer tillbaka från de döda.

Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist - jag tycker faktiskt att den här boken är ganska vacker med de två udda barnen som förenas i sitt utanförskap, men visst är boken obehaglig. Mobbing, vampyrer, hämnd och blod i Stockholms förorter - kan det bli bättre?

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är kanske inte skräck i ordets (eller genrens) rätta bemärkelse, men jag tycker ändå att den platsar på listan - en förälders värsta mardröm måste väl ändå vara när ens barn massakerar sina skolkamrater? Dessutom är den en av mina favoritböcker. Någonsin.

Precis som Dr Jekyll och Mr Hyde så är Dracula av Bram Stoker ett måste. Vampyrernas kung, i original. Det är en lite tråkig bok med dagens mått mätt, men jag tycker nog att den kan vara värd en genomläsning.

Och, till sist - Det av Stephen King kvalificerar sig som en av de böcker som gett mig mardrömmar och som jag inte vågat läsa i mörker. Clownfobi, here I come.