Veckans recension: Patient 67 av Dennis Lehane

På den lilla ön Shutter Island ligger mentalsjukhuset Ashecliffe. Det är ett hårt bevakat ställe där man bara tar emot de mest våldsamma patienterna, de som mördat, varit våldsamma och som lider av extrema vanföreställningar. Nu, år 1954 har en av patienterna, Rachel som dödat sina tre barn, rymt. Den sheriff som skickas dit för att ta hand om fallet är Teddy Daniels. Han får tilldelat sig en partner som han aldrig förr träffat, en hygglig kille vid namn Chuck. De blir genast vänner och Teddy upptäcker att han nästan utan problem kan berätta för Chuck om sin döda fru, och prata om ärren som fortfarande finns kvar från krigets dagar.
Men väl på Shutter Island börjar saker och ting te sig underliga redan från början. De träffar Cawley, en av doktorerna som verkar både trevlig och sympatisk, men resten av personalen verkar spela något slags teater, som om de på förhand vet vad de ska säga.
För att inte tala om patienten som rymt. Rachel Solando är spårlöst försvunnen från sitt rum. Låset har inte dyrkats upp. Fönstret är oskatt. Det är som om hon gått upp i rök – men på ön finns det ingenstans att ta vägen, absolut inte nu när en storm är på väg in. Teddy och Chuck kommer snabbt överens om att hon måste ha haft omfattande hjälp utifrån – kanske från hela personalen. De som beter sig så underligt, som verkar läsa innantill när de pratar, som inte verkar anstränga sig det minsta när de söker igenom ön och som vägrar visa patienternas journaler eller tala sanning om vad som finns bakom de höga stängslen runt den gamla fyren.
Men fallet med Rachel Solando är inte den enda anledningen till att Teddy är på ön. Han har hört rykten om de fruktansvärda tillvägagångssätt som sker på mentalsjukhuset, om vilka hemska experiment som läkarna utför på patienterna, och dessutom har han egna, högst privata skäl till att befinna sig på Shutter Island. Men sanningen verkar glida allt längre bort för varje svar som Teddy och Chuck får. Det hela börjar mer och mer likna en konspiration och vansinnet börjar kännas mer verkligt än den sanning som de jagar...

Filmen Shutter Island hade premiär i år, och de små detaljer jag lyckades snappa upp gjorde mig intresserad. Men jag bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen, även om det som vanligt innebär att jag kanske blir besviken på filmen sedan.
Hursomhelst är Patient 67 ett rent nöje att läsa. Den är spännande och bra skriven med ett språk som framförallt gör att jag faller in i bokens stämning. Det får mig att vara lugn när bokens tempo är lugnt, och helt uppskruvad när det ökar. Ibland är det meningar på gång som har sex eller sju ”och” i sig och som blir förvirrade, men det händer bara ibland och det kan jag utan problem bortse ifrån.
Jag har hört att filmen hade en twist och blev inte så överraskad när detta inträffar i själva boken – jag ska inte avslöja för mycket nu – men trots att jag var mer eller mindre beredd på det som hände i bokens upplösning så slår jag igen boken med ett brett leende på läpparna. Inte för att den slutade lyckligt, utan för att Patient 67 är ett perfekt exempel på vilka effekter man kan uppnå i ett skrivande. Vad ord kan göra, vad ord kan skapa och åstadkomma om man använder dem på rätt sätt.
Det är en berättelse som är originell och spännande, en thriller som också är lite mer av en deckare och psykologisk roman. Den handlar inte bara om en rymning utan också om Teddys öde – Teddy är en tragisk karaktär, förstörd av kriget och med sitt livs kärlek för evigt förlorad. Chuck är däremot en härlig kontrast med rapp dialog, och tillsammans bildar de ett par som är både sorgligt och komiskt. Det är skönt när det blir lite lättsamt också, för det är en ganska mörk roman. På det stora hela skulle jag vilja beskriva Patient 67 med ordet väluttänkt. Den är smart och den är imponerande bra upplagd. Den är kanske inte ett odödligt verk, men den är helt klart läsvärd och jag tror att väldigt många kan uppskatta och låta sig ryckas med av den.

”Shutter Island”, 2003

Veckans recension: Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

När Nora får en ny partner att jobba med på biologin blir hon inte direkt överlycklig. Istället för att som vanligt sitta bredvid sin bästa vän Vee delar hon bord med den nye, tysta killen, Patch. Det är något med Patch som Nora verkligen inte gillar. Hans svarta ögon. Munnen som konstant verkar dölja ett flin. Hans sätt att prata med henne, hur han är elak men ändå verkar flirta på något motsägelsefullt sätt. Och inte minst att han verkar veta varenda liten detalj om hennes liv, trots att de aldrig tidigare träffats.
Det är efter att hon träffat Patch som livet verkligen börjar vända sig på ända. Vem är killen i skidmask som förföljer henne? Varför har hon en känsla av att ständigt bli spionerad på? Är det Patch, eller någon helt annan?
Och vem är Patch egentligen? Han tycks veta allt om henne, men själv förblir han sluten och otillgänglig. Allting med honom känns konstigt, ovanligt och inte minst väldigt farligt. Samtidigt kan Nora inte låta bli att känna sig dragen till honom.
Men det som skrämmer Nora allra mest är de hallucinationer hon börjar få, obehagliga scener som utspelas och som känns så oerhört verkliga… för att sedan försvinna som om de aldrig funnits. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Börjar hon bli galen?
Hon vet att allt detta har med Patch att göra. När hennes intresse för honom växer och han långsamt tinar upp, börjar hon förstå att han inte ens är mänsklig.

Det finns flera saker med Hush, Hush som irriterar mig. Vi kan ju börja med titeln, som inte har någonting att göra med något alls. Vi kan ta omslaget, som avslöjar i princip hela historien, hur vackert det än är. Och vi kan ju ta de uppenbara parallellerna till Stephenie Meyers Twilight; Tjej på biologin, mystisk kille i bänken bredvid, svarta ögon, sprakande personkemi - men killen inte mänsklig. Och voilá, dödlig fara för tjejen. Känns det bekant? Ända från början slår detta mig och jag kan inte låta bli att tänka på det under hela bokens gång. Vad är det för kul med att läsa en historia som är så lik en man redan läst? Visst, det handlar inte om vampyrer den här gången, men hade författarinnan bestämt sig för att Patch skulle vara vampyr, så hade Hush, Hush varit som en omskriven version av Twilight som knappt skulle skilja sig från originalet alls. Jag är så emot den här sortens otroliga brist på fantasi att jag inte riktigt kan ta åt mig boken.
Att baksidetexten berättar precis vad Patch är för något (vilket också den svenska titeln Fallen ängel gör) betyder att berättelsen också mister det spänningsmoment som mysteriet med Patchs identitet skulle ha kunnat föra med sig. Det gör att precis hela boken faller mer eller mindre platt.
Okej, jag erkänner att den har sina stunder, den har humor på sina ställen och den har en underliggande sexuell spänning som är bra framförd. Den känns lite mörkare än Twilight, och Patch är en intressant karaktär som jag kan uppskatta för hans farliga egg och snudd på oanständiga dialog. Den känns elakare än vad Twilight någonsin gjorde, och det gillar jag. Slutet var inte helt väntat vilket jag också uppskattar, men här tar också mina lovord slut (om jag nu inte ska nämna att jag tycker framsidan är väldigt vacker). Dessa småsaker väger inte upp det faktum att helhetsintrycket av boken är väldigt dåligt. Jag tycker Hush, Hush känns för mycket som ett copycat-verk. Den är fruktansvärt ooriginell. Jag tycker Nora är löjligt naiv och irriterande hjälplös, och jag tycker att det finns alldeles för få trådar som faktiskt binds samman. Det finns för många frågor som lämnas obesvarade, vilket öppnar upp för en efterföljande bok med titeln Cresendo som jag aldrig kommer läsa, men det hade behövts en mer sammanbindande förklaring i den här boken.
Men visst, jag tror nog att det finns en hel drös unga tjejer som skulle uppskatta boken väldigt mycket, som ett avbrott från vampyrerna men ändå i samma high school-stil. Jag gör det dock inte.

”Hush, Hush”, 2009

Veckans recension: Den hemliga historien av Donna Tartt

Den enda anledningen till att Richard Papen börjar på Hampden College är att han gillade broschyren. Han vill desperat komma hemifrån, bort från den lilla menlösa staden Plano där han växt upp och där hans föräldrar ständigt distanserar sig från honom, och vart han tar vägen spelar egentligen ingen större roll.
När han flyttar till Hampden är det som en helt annan värld. Han har kommit från Kalifornien, rakt in i Maine där klimatet är helt annorlunda. Han vill fortsätta läsa grekiska, men den underlige läraren i ämnet vill bara ha fem elever, och vägrar ta emot Richard, som blir allt mer fascinerad av den lilla gruppen grekiskstuderande. De är rika, de är intelligenta, de är de intellektuellas allra innersta krets. De är allt som Richard vill vara.
Efter mycket om och men får Richard till sist tillstånd att börja på grekiskan. Han ljuger om sitt förflutna och låtsas att han är precis lika rik och kultiverad som de andra. I hans ögon är de fantastiska; det är den storväxte Henry, inbunden och kylig, den rödhårige Francis, den bullrige och burduse Bunny och tvillingarna Charles och Camilla.
Eftersom deras excentriske lärare, Julian, undervisar dem i alla ämnen hamnar den lilla gruppen utanför resten av colleget. Det dröjer inte länge förrän Richard dras med i deras sätt att leva – sprit, droger och riter i dionysisk anda. Men gruppens från början oskyldiga lekar spårar snart ur ordentligt och får fruktansvärda följder…

Ett par sidor in i Den hemliga historien tänkte jag att åh, den här boken kommer bli jobbig att läsa. Den har många svåra ord, många invecklade formuleringar och är på det stora hela ganska omständigt skriven. Men det där första intrycket gav snart vika för den streckläsningsroman den faktiskt visade sig vara. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Boken är fantastiskt bra. Den kan visserligen uppfattas som svårläst på grund av det invecklade språket, men den är i grund och botten en spänningsroman, eller en thriller, ett relationsdrama, en slags omvänd deckare. Jag tänker att det också finns ett Flugornas herre-element över den, den där skrämmande insikten i att människor är kapabla till så mycket mer grymhet än vad vi vill tro, den där potentialen till att begå fruktansvärda gärningar som bara väntar på tillfälle – och känslan av att gränserna är mycket tunnare än vad vi vill inse.
Man hör ofta om böcker som är ”fängslande från första meningen”, och det här är en sådan bok. Inledningen lämnar så mycket frågor, så många undringar, och trots att bokens upplösning avslöjas redan i första meningen så är man ändå fast fram till bokens katastrofala klimax, som ändå inte är något annat än vad man fått reda på redan på första sidan. Det är en bok berättad ur en mördares synpunkt, och det är man medveten om redan från början.
Det är en bok om en rad tragiska händelser och en jordskredseffekt, från de där första småstenarna till något som inte går att få stopp på, en mörk spiral av okontrollerade händelseförlopp där karaktärerna förlorar sig själva och varandra. Karaktärerna, ja. De är otroligt nyanserade, otroligt genomtänka och levande, inte minst genom den geniala dialogen. Till en början ter de sig alla likadana, men man förstår snart att de allihop är väldigt, väldigt olika, och man älskar dem alla på deras eget sätt.
Den hemliga historien har blivit kultförklarad, och inte utan anledning. Det är en fantastiskt genomtänkt, välskriven och fängslande roman som har det mesta man kan önska sig. Det är en bok för tänkande människor, en psykologisk roman som går på djupet och som jag skulle kunna skriva flera sidor till om.

”The Secret History”, 1992

Veckans recension: Udda verklighet av Nene Ormes

Udda plågas av mardrömmar, drömmar som hon vaknar skrikande ifrån och som känns lika verkliga som världen runt henne. Hon har stora sömnsvårigheter och går till psykologer och tar mediciner, men inget verkar hjälpa. Den enda som tar hennes problem på allvar och som verkar vilja hjälpa henne är hennes bästa vän Daniel, som bor några trappor ned. Ständigt ringer hon honom mitt i natten och är skräckslagen.
Som ett försök att få bukt med hennes mardrömmar beger sig Daniel och Udda till spårområdet i Malmö där hennes senaste dröm utspelat sig. Om de kan bevisa att drömmen inte är verklighet kommer hon kanske kunna sova bättre.
Men det som inte får vara sant visar sig mot alla odds vara det.
De hittar otvivelaktiga bevis på att Uddas dröm inte varit en produkt av hjärnspöken och livlig fantasi. Att den varit verklighet. Udda drömmer sanndrömmar.
För Daniel öppnar detta faktum en helt ny värld. Allt det där som han önskat vore sant, allt det övernaturliga, allt som bara funnits i filmens, böckernas och rollspelens värld. Trots Uddas protester beger han sig för att undersöka hennes dröm ytterligare.
När Daniel sedan inte hör av sig, när hans lägenhet står tom, hans mobil är avstängd och ingen sett honom vänds hela Uddas värld uppochner. Det är hennes fel att Daniel är spårlöst försvunnen, och hur ska hon någonsin kunna leva med sig själv om han inte kommer tillbaka?
Hon börjar leta efter spår, efter människorna hon drömmer om, efter något alls som kan ge henne en ledtråd till var Daniel är. För att kunna rädda sin vän måste hon plötsligt ta tag i alla de drömmar hon varit livrädd för och försöka förstå vad de betyder. Det Malmö som nu öppnar sig för henne är en helt annorlunda värld, befolkad av avvikande personer – hamnskiftare, lotsar och orakel. Med hjälp av den mystiske Hemming måste hon försöka hitta Daniel – innan tiden rinner ut.

Att jag vet vem författarinnan till boken är och att jag träffat henne (om än väldigt flyktigt) gör att jag, irriterande nog och mot alla bokens beskrivningar, inte kan låta bli att se henne framför mig när jag föreställer mig Udda. Men efter ett tag får jag helt enkelt försöka se förbi den detaljen och låta mig föras med av berättelsen istället.
Jag gillar den här boken. Att Sverige behöver mer fantasy från svenska författare verkar äntligen ha gått upp för någon mer än mig, för boken är utgiven av ett splitternytt svenskt fantasyförlag – Styx. Jag hade kunnat jubla och kyssa väggarna. Att boken utspelar sig i Sverige och i en stad så nära mig gör att jag känner en närhet till den som jag verkligen uppskattar. John Ajvide Lindqvists böcker må utspela sig i Sverige de också, men i Stockholm – en stad som jag bara besökt en enda gång. Därför är Udda verklighet en roman som tar fantasyn till mig istället för mig till fantasyn, vilket är exalterande kul.
Vad gäller språket i boken växlar det mellan att vara svinbra, okej och i vissa fall lite väl amatörmässigt. Det blir aldrig dåligt, för boken hämtar sig nästan alltid direkt, men på några ställen hakar jag upp mig. Det känns på något konstigt sätt som om den är lite för influerad av det engelska språket, som om den gärna vill använda det engelska sättet att beskriva och dela upp och i enstaka fall även försvenska de engelska orden. Det funkar inte alla gånger. Särskilt en konstig hantering av kommatecken är något som jag irriterar mig på.
Men vad är egentligen det att sitta och anmärka på? Det här är svensk fantasy! Det här är fantasy i Malmö! Och den är inte dålig!
Nej, det är den verkligen inte. Jag har fallit för genren urban fantasy väldigt hårt, och kan inte låta bli att älska mixen av hamnskiftare och moderna hjältinnor, orakel i toppen av Turning Torso och mystiska personer bakom allt det vardagliga. Det är så nära att det går lätt att föreställa sig. Och sedan är ju tanken på att Malmö har en hemlig värld väldigt, väldigt tilltalande…
Bokens upplägg påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritböcker; Neil Gaimans Neverwhere. Där liksom här finns den hemliga undre världen, befolkad av magiska människor som bara lever till hälften i vårt moderna samhälle. Det är särskilt den betonade användningen av hemliga dörrar som knuffar iväg mina tankar till Gaimans bok.
Som avslutning kan jag säga såhär; jag tycker verkligen om Udda verklighet. Den är inte en av de bästa böcker jag läst, men om författarinnan fortsätter hålla den här stilen kan jag tänka mig att nästa bok lär bli det.

”Udda verklighet”, 2010

Veckans recension: Frostbitten av Kelley Armstrong

Elenas liv verkar ha blivit allt det hon någonsin velat ha; en familj, trygghet och – ja, hon kan äntligen erkänna det – lycka. Hon är fortfarande världens enda kända kvinnliga varulv, men trots det har hon en given plats i the Pack, och inte nog med det – hon har just fått reda på att Jeremy, the Packs ledare, planerar att göra henne till sin efterträdare.
Det är lite mer än vad hon är säker på att hon vill ha. Men Jeremy börjar bli till åren, och det finns ingen annan som skulle passa eller ens kunna mäta sig med Elena. Hon tänker fortfarande mycket på det, och på ett visst brev hon fått som kastar henne tillbaka till åren av osäkerhet och en känsla av hjälplöshet, när Jeremy skickar henne och Clay till Alaska på ett uppdrag. De ska göra några olika saker – de ska hitta den unge varulven Reese som är på flykt, men också se till gamla medlemmar av the Pack som inte hört av sig på länge. Jeremy börjar bli orolig för dem och vill veta om något hänt. Dessutom har tre personer dödats av vargar i Alaskas vildmark, men the Pack tvivlar på att det är riktiga vargar som är skyldiga.
Så Clay och Elena ger sig av in i Alaskas kärva vinterlandskap och börjar undersöka fallet. Men för varje fråga de får svar på, dyker fler upp. De upptäcker snart att det finns oroande många varulvar i staden Anchorage, och med deras uppdykande har tre män dött och unga flickor har försvunnit spårlöst.
Clay och Elena undersöker situationen närmare och måste söka sig långt in i det otämjda landskapet. Men något verkar inte riktigt stämma. Det finns något mer i skogen, något vilddjurslikt som verkar vara mer myt än sanning. Är det denna best som dödat människorna, eller gruppen med varulvar som de fått upp spåret på? Samtidigt som fallet visar sig bli långt mer komplext och mer farligt än vad de räknat med, gnager gamla mardrömslika minnen på Elenas undermedvetna, och hon blir alltmer känslomässigt involverad. Och så är det ju det där om ledarskapet. Hon och Clay har alltid varit jämlika. Hur ska deras relation bli om en av dem måste leda och den andra följa…?

Som tionde boken i romanserien och trettonde om man räknar in antologierna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld är det också den fjärde boken där Elena är huvudperson. Det är ett väldigt kärt återseende, måste jag säga. All Otherworld-litteratur är bra, men det är ändå romanerna som ger den mest ultimata upplevelsen. Elena och Clay är det mest oslagbara paret i serien, och Elena är en fantastiskt rolig person att läsa om. Hennes dilemman känns så mänskliga och ändå är hon mer en superwoman än någonting annat. Trots sina krafter och djuriska sidor lyckas hon vara en karaktär som går väldigt lätt att relatera till och som känns väldigt mänsklig.
Jag har längtat väldigt mycket tills jag fick läsa Frostbitten, och den gör mig inte alls besviken. Den är en precis lika rolig mix av genrer som de andra böckerna har varit; det är känslomässiga dilemman blandade med fartfylld action och passionerad kärlek, allt med den övernaturliga twist som jag älskar. Kelley Armstrong fortsätter att kunna överraska mig, med berättelser som alltid vrider sig åt oväntade håll. Jag kan inte räkna ut vad som ska hända, och för mig, som läser så mycket att jag ofta kan räkna ut hur berättelsen kommer utvecklas, är det väldigt roligt att läsa en bok som inte går efter ett klassiskt upplägg. Det blir dubbelt så kul att läsa när man inte riktigt vet var historien kommer sluta, hur allt hänger ihop.
Det gör mig dock förvånad när jag upptäcker att inte mindre än tio år förflutit i Otherworld-universumet sedan Bitten. Elena är fyrtio år gammal och Clay närmar sig de femtio. Det känns konstigt när paret i mitt huvud alltid känts så väldigt unga. Men jag uppskattar känslan av verklighet som detta också ger – hur personerna fortsätter utvecklas med böckerna och inte bara står och stampar på samma ställe.
Med den här senaste boken har jag också förstått att förlaget ändrat seriens titel från Women of the Otherworld till bara The Otherworld Series. Mer om det går att läsa på författarinnans hemsida. Det är en positiv förändring, eftersom det öppnar dörren för fler böcker, berättade av manliga karaktärer. Det gör också att de två novellsamlingarna jag nämnde förut faller in mer naturligt i serien.
Till sist kan jag säga att det var värt att vänta på Frostbitten. Det är en fantastisk bok och jag inser återigen varför jag är förälskad i den här serien. I nästa bok får vi möta en karaktär som aldrig varit huvudperson förut, men som vi känner ända sedan andra boken; Savannah Levine börjar nämligen bli vuxen och kommer berätta nästa bok, med titeln Waking the Witch.

”Frostbitten”, 2009