Me at library

Idag började jag göra min arbetspraktik på biblioteket där jag bor. Being surrounded by books is lovely :)
Jag har också läst ut Haruki Murakamis Kafka på stranden. Har Svarta vingar av David Almond som jag skulle vilja läsa, men för att få lite Halloween-känsla borde jag kanske ge mig på Lovecraft istället? Hm. Så många böcker, så lite tid.

Veckans recension: Just Kids av Patti Smith

Jag kan inte påstå att jag är ett fan av Patti Smith – jag har bara hört ett par låtar av henne och har aldrig intresserat mig särskilt mycket för henne som artist eller människa, även om jag tyckt hon verkar ganska fascinerande. Därför har jag svårt att förklara varför jag ville läsa Just Kids. Kanske för att jag fick höra att hon skrev bra. Kanske för att den fick pris. Kanske för att jag bara kände igen hennes namn när jag slog ihjäl tid på Centralstationens bokhandel och råkade läsa första raden.

För det är en första rad som heter duga. ”I was asleep when he died.” Så börjar Just Kids. Det är en väldigt vacker och lite sorgsen självbiografisk roman som fokuserar på Patti Smiths relation till Robert Mapplethorpe, hennes partner och vän.

Hon träffar Robert när hon som ung och fattig kommer till New York, och de blir genast involverade i en kärleksrelation, inte bara med varandra utan också med konsten. De har båda svurit trohet inför konsten, lovat att leva för den och bli konstnärer i ordets rätta bemärkelse. Robert och Patti passar varandra, de kompletterar och förstår den andra, och de hjälper varandra att utveckla sin konst. Men mot sig har de bristen på pengar. De lever fattigt och har svårt att hitta mat för dagen. Dessutom kämpar Robert med frågor om sin egen sexualitet som gör deras förhållande osäkert. De omger sig med andra konstnärer och udda människor, men deras förhållande till varandra är vad som utgör basen i deras tillvaro.

Det här är väl egentligen vad jag kan säga om vad boken handlar om – det är alltid svårt att beskriva livsskildringar eftersom de inte har någon egentlig ”handling”. Jag hade från början tänkt läsa den här boken på svenska, eftersom jag misstänkte att Patti Smiths språk kunde bli lite mer än jag kan hantera på engelska. Nu blev det inte så. Jag beställde boken från biblioteket via nätet, och eftersom den har samma titel på svenska som på engelska råkade jag reservera den engelska utan att inse det. Dock bestämde jag mig för att ge den ett försök.

Jag är både glad för detta och lite tveksam. Precis som jag misstänkt är språket i Just Kids svårt. Det finns massor med ord som jag inte vet vad de betyder eller inte riktigt förstår innebörden av, särskilt beskrivande ord som är för många för att slå upp och undersöka nogrannare. Samtidigt använder hon det engelska språket på ett så vackert sätt att jag är glad att jag inte läste den på svenska. Det är stört omöjligt att en översättning skulle kunna få fram allt vad den engelska versionen förmedlar. Ändå känns det lite som om jag gått miste om en del av innehållet tack vare att jag läste den på originalspråk.

Atmosfären i Just Kids är vad som gör den till en fantastisk bok. Att läsa om sextio- och sjuttiotalets New York är fascinerande, lite roande och ganska nostalgiskt, trots att jag aldrig varit i New York och inte ens föddes förrän trettio år senare. Det finns bara den där känslan av att saker var lite mindre komplicerade, lite mer genuina och lite mer mänskliga. Patti och Roberts livsstil känns som något taget ur en film, något tidstypiskt och magiskt från en tid då musiken och konsten genomgick historiska förändringar. Det är en smått fantastisk tid där ingenting verkar vara omöjligt – Patti kan mycket väl vända sig om inne på ett café och stå näsa mot näsa med Allen Ginsberg, eller sätta sig i en trappuppgång och bli påsprungen av Jimi Hendrix. Hon och Robert lever på bohemiskt vis medan andra konstnärsvänner och udda personer passerar runt dem, många av dem väldigt kända artister, sångare och konstnärer. Just Kids är beviset på att det var i New York som allting hände vid den här tidpunkten, staden var rockmusikens, konstens och drogernas pulserande hjärta.

Detta bidrar också till den namedropping som boken till stor del består av. Det är genom hela romanen extremt mycket namn överallt, namn på personer Patti och Robert känner, bor tillsammans med, inspireras av eller har förhållanden med, och det blir ibland väldigt svårt att hålla reda på vem som är vem. När jag märker att jag känner igen en handfull av dem från litteraturvetenskapen eller musikens värld blir jag osäker på hur många som är eller var kända personer och vad jag missar genom att inte känna till dem. Det är nog svårare för mig som är född i Sverige på nittiotalet att känna igen dessa namn, än för människor som har en relation till sextio- och sjuttiotalet, och det gör mig lite ledsen att jag inte känner till så många. Det blir också svårt att hålla reda på dem alla och till sist ger jag bara upp och läser vidare medan jag försöker att inte haka upp mig så mycket på personerna i periferin.

För främst är det ändå Robert som står i centrum. Det är honom boken handlar om, honom och hans konst, genom ögonen på en av de personer som kände honom allra bäst. Genom deras svårigheter – de ekonomiska problemen, Roberts sexuella ambivalens, svårigheterna att bli upptäckt som konstnär – så lutar sig Patti och Robert alltid på varandra på ett sätt som skapar en vacker och vemodig vänskapsberättelse. Ibland är det roligt, ibland är det tragiskt, men framförallt är det fascinerande och rörande.

Under litteraturvetenskapen jag studerade diskuterades ofta bilden av författaren, bilden av poeten och konstnären och hur vår syn förändras från tidevarv till tidevarv. I vår tid lever vi delvis kvar i ett arv efter romantiken, där man ansåg att poeten var lite av en övermänniska, en person som skulle ägna sig helt och fullt åt Konsten med stort K och på så sätt komma närmare universum och Gud. I Just Kids är det den romantiska bilden av konstnären väldigt tydlig – det talas om att konstnären håller Guds hand, och bilden av Patti och Robert som lever på svältgränsen, som ibland stjäl mat för att slippa gå hungriga, som tar droger och som svurit konsten sin trohet och lojalitet går mer än väl ihop med den bohemiska, romantiska bilden av konstnären. De livnär sig på poesin, sången, fotograferingen, målandet, och tecknandet mer än någonting annat. Det är en livsstil man både kan avundas och förfäras av. Jag personligen undrar om ett sådant sätt att leva skulle vara möjligt idag, eller om det är något som hör till det förflutna. Jag frågar mig om det är ett korkat sätt att leva, en flummig, destruktiv livsstil som delvis glorifieras i boken, eller om det är något att sträva efter att uppnå, just detta att leva för ett syfte som "Konsten".

Hursomhelst är Just Kids en vacker skildring av kärlek och vänskap, samtidigt som den är en guldgruva för alla som intresserar sig för Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller båda två. Men boken är också en mer eller mindre fantastisk beskrivning av ett årtionde som betytt allt för konsten och musiken – berättad av någon som befann sig i själva hjärtat av förändringen.

”Just Kids”, 2010

Mer gallrat

Gallrade biblioteksböcker is the shit, alltså. Idag hittade jag inte mer än tre (3!) böcker av Stephen King som jag - ve och fasa - saknade. Låt mig bara klargöra det här med att King inte direkt är underrepresenterad i min bokhylla - jag hittar extremt sällan böcker av honom som jag inte har. Så jag blir alltså väldigt glad när jag hittar någon jag inte äger. Enda problemet nu är att hitta plats till de här tre tegelstenarna i min överbefolkade hylla:
- Lida, i ganska slitet skick men fullt läsbar och knappast fulare än mitt pocketexemplar av Varsel.
- De två delarna av samlingen Nattmaror och drömlandskap, utgivna på ett ganska klumpigt sätt av något litet förlag som heter/hette Replik. En av böckerna är ganska trasig, men igen - fullt läsbar och det är det viktigaste.
Antalet böcker av Stephen King i min bokhylla uppgår nu till 48.

Veckans recension: Mannen under trappan av Marie Hermanson

Är det bara jag som hatar när böcker slutar längst ner på en sida? Ni vet, så att man tror att det finns en sida till, men så när man vänder blad så visar det sig att boken redan är slut? Det känns alltid så himla snopet, tycker jag. Det händer på sista sidan i Mannen under trappan, en bok jag letat efter ett tag och som jag till sist hittade billigt på en loppmarknad. Jag är överlag väldigt intresserad av svenska böcker med fantasyinslag, särskilt de som inte är direkt inriktade på barn och ungdomar. Antalet sådana böcker är försvinnande få, och jag tycker om att se bevis på att de alls existerar.

Boken handlar om Fredrik, som tillsammans med sin fru Paula och sina två små barn nyss har flyttat in i ett nytt hus. Nytt för dem, vill säga – det är ett stort, gammeldags hus, i perfekt skick som de fått till ett mycket lägre pris än de förväntat sig. Huset verkar nästan för bra för att vara sant, så vackert beläget och med allt de kunnat önska sig som en familj. Det enda problemet är ljuden som kommer från skrubben under trappan. Vad kan det vara? Råttor? Fredrik får svaret när han en tidig morgon kommer ner i hallen och det står någon där. En kortväxt, märklig man som säger sig bo under trappan och heta Kwådd.

Fredrik försöker på alla sätt få ut den objudna hyresgästen från huset, utan att lyckas med annat än att hamna på kant med den lille mannen, som alla andra i huset på något underligt vis verkar tolerera...

Jag gillade inte riktigt den här boken förrän i de sista kapiteln. Den känns långsam, ganska innehållslös och tråkig till en början, med extremt fantasilösa kapitelnamn till råga på allt, till exempel ”Första mötet”, ”Testet” eller ”Den droppande kranen”. Det hela känns ganska trist och förutsägbart när man redan fått en rubrik att gå på, dessutom en som skulle kunna höra hemma i en skoluppsats. Boken ägnar sig också alltför mycket åt en massa berättande, massor av förklaringar av förflutet, känslor, tankar och annat som stoppar upp berättelsen. Jag menar inte att jag tycker illa om detta, bara att det är lite väl mycket text om hur Fredriks barndom såg ut, en massa sidor om hur han och Paula träffades – saker som visserligen är relevanta för karaktärerna, men som blit tråkiga att läsa om när de inte på ett direkt vis påverkar berättelsen man läser just nu.

Dock ändrar jag åsikt litegrann i slutet, när jag börjar inse vart berättelsen är på väg. För medan jag varit upptagen med att störa mig på hur tråkigt det är med allt passivt berättande har det skett en ganska intressant karaktärsutveckling som jag inte märker förrän den är väldigt framträdande. Det uppskattades, även om det såklart vore ännu roligare om jag sluppit irritera mig på långtråkigheten först.

Jag gillar också hela grejen med att leka med den gamla myten kring hustomtar. Jag är själv ganska intresserad av den, och eftersom den är så typiskt svensk är det kul att det faktiskt skrivits en roman kring temat – det är ju förmodligen ingenting som skulle ha kunnat skrivits på ett annat språk. På grund av det känns Mannen under trappan originell och rolig att läsa.

När jag lägger ihop mina intryck av Mannen under trappan kommer jag fram till att den känns ganska medelmåttig, men med en handling som jag gillar som känns originell och spännande. Tyvärr känns den samtidigt långtråkig och lite väl malande på ett sätt jag ogillar.

Resultatet? Den är läsvärd, men inget måste.

”Mannen under trappan”, 2005

Taggarna är fixade

Taggarna, eller etiketterna, fungerar nu ordentligt :) Så nu kan ni söka på t.ex en bok, en författare eller ett tema, typ "litteraturvetenskap", "harry potter" eller "recension". Det ska iallafalll funka nu! :D

Döden i Venedig och annat kul

I onsdags köpte jag två gallrade böcker på mitt kommunbibliotek - Stolthet och fördom av Jane Austen och en samling som rätt och slätt heter Världens bästa noveller. Den senare är helt fantastisk. Den innehåller väldigt många noveller, alla skrivna av de "riktigt stora". Jag kände igen flera namn och verk från litteraturvetenskapen. Massor av dem! Jag blev alldeles till mig :)

En av de som var med i boken är Döden i Venedig, och den blev jag nästan allra gladast över eftersom den inte finns i nytryck. Trodde jag - för igår åkte jag till Malmö och som den ohjälpliga boknörd jag är så kunde jag inte låta bli att gå in i sådär fyra bokhandlar. Och gissa - en helt ny upplaga av Döden i Venedig var det första jag såg. Det är himla kul med klassiker som kommer ut i nya snygga upplagor, måste jag säga.

Regnbågslitteratur

Av en ren slump har jag råkat läsa tre ungdomsböcker i rad som alla behandlar homosexualitet; Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan, Den andre Will Grayson av John Green och David Levithan, och så nu idag Regn och åska av Håkan Lindquist.

Det är intressant att se hur olika man kan behandla det här - de två första böckerna har David Levithans signatur och han är känd för att ha starka gay karaktärer med i sina böcker. Och jag måste säga att han gör det bättre än Håkan Lindquist. Regn och åska var lite väl smörig för min smak, och det hände liksom inte mer än att två killar blev kära. Jaha, liksom, och sen då? Men ja, den är väl lite smågullig sådär som kärleksböcker kan vara. Personligen föredrar jag nog Levithan, som i Nick & Norahs oändliga låtlista och Den andre Will Grayson skriver med humor och oändligt mycket mer flyt. Skulle vilja läsa mer av honom - kanske någon av de böcker han skrivit själv och inte tillsammans med andra.

De här böckerna fick mig iallafall att tänka på andra romaner med gay karaktärer i, och jag ville dela med mig av lite tips: Jag gillade Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm, som utspelar sig under medeltiden i Sverige och har en homosexuell (eller bisexuell?) kille i en av huvudrollerna. Dansa på min grav av Aidan Chambers minns jag också som en bra bok även om det är evigheters evighet sen jag läste den. Och så Ett ufo gör entré av Jonas Gardell förstås.

Det verkar vara mer populärt att skriva om bögar än om lesbiska, men om jag inte har helt fel för mig så handlar Från en annan planet av Tamara Bach om två tjejer.

Veckans recension: Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling

Den sista Harry Potter-boken. Tio år efter Harry Potter and the Philosopher’s Stone kommer alltså boken som ska avsluta det hela, slutet på serien som bokstavligt talat förtrollat världen. Förväntningarna var enormt stora, framförallt från de riktigt rabiata fansen som skapat egna teorier, diskuterat karaktärer och skrivit fanfiction.

Jag var själv aldrig riktigt medlem av den mer extrema kretsen av Harry Potter-fans – jag har föredragit att hålla den här serien på en ganska personlig nivå där min uppfattning inte kan bli störd av andras. Anledningen är att jag älskat de här böckerna så mycket, att de betytt mer för mig än någon annan serie någonsin gjort, och därför håller jag i dem så hårt jag bara kan. Utan Harry Potter skulle jag inte vara den jag är, och så enkelt är det. Jag har allt att tacka J.K. Rowling för. Allt.

Jag kommer ihåg när jag köpte den sista boken, på svenska, och började läsa med den där känslan av enorm glädje som kommit med varje bok, och en väldig sorg eftersom det hela skulle komma till ett slut. Att Harry växt med mig och serien växt upp i samma takt som jag har bidragit stort till att den hängt sig kvar så vid mig. Den har följt mina steg, alltid varit på min nivå, och att serien tog slut innebar också att jag förlorade något jag haft sedan jag var nio år – en vän och följeslagare, om man så vill.

Att tänka att Harry är borta är förstås bara trams egentligen. Harry Potter försvinner inte, varken han eller hans universum – det finns alltid där att återvända till. Som J.K. Rowling själv uttryckte sig – ”Hogwarts kommer alltid finnas där och välkomna dig hem.”

Men Deathly Hallows var nog en av de svåraste böckerna att börja på, just eftersom jag var så medveten om att det skulle vara definitivt slut sedan. Jag försökte verkligen hålla igen lite när jag läste boken första gången, försöka få den att vara länge. Jag lyckades extremt dåligt – jag läste ut boken på två dagar. Med den engelska versionen har jag lyckats hålla mig något längre, men det är ändå en fantastiskt gripande och spännande bok, precis som de föregående.

Allting som Harry kämpat för är på väg mot sin upplösning. Dumbledore är död – den siste som stått mellan Harry och Voldemort är borta. Harry, Ron och Hermione har lämnat Hogwarts, sina familjer och all trygghet bakom sig för att ge sig ut på en jakt efter Voldemorts fyra kvarvarande horrokruxer, tingen som innehåller delar av Voldemorts splittrade själ. De måste förstöras innan Voldemort själv kan bli dödlig, innan Harry kan förinta honom för evigt.

Problemet är att jakten på horrokruxerna verkar dömd att misslyckas från början. Harry har ingen aning om var de skulle kunna vara, eller vad de skulle kunna vara för den delen. Han vet inte ens hur man ska kunna förstöra dem om han väl hittar dem. Att han är på flykt från ett allt mer korrupt samhälle som satt ett pris på hans huvud gör inte det hela lättare. Det hela tär på vänskapsbanden mellan honom, Ron och Hermione, och Harry börjar tvivla på Dumbledores motiv. Men vem ska kunna göra slut på Voldemort en gång för alla om inte Harry, den Utvalde, den som profetian handlar om? Att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.

Deathly Hallows är utan tvekan den mörkaste boken i serien, och även om döden varit närvarande så långt tillbaka i serien vi kan minnas, så har den aldrig varit så här påtryckande förr. Parallellerna till vårt eget samhälle och vår egen värld går igen i Harrys magiska trollkarlssamhälle, och vi inser att problemen är desamma vare sig vi är mugglare eller trollkarlar. Framförallt finns det paralleller att dra från Hitler till Voldemort, den teori om övermänniskor som förenar dem, terorin om ”renhet” och tanken att en viss typ av människor är mer värda än andra.

Men, utan att säga för mycket, så är det här också den bok i serien där det genomgående temat med kärlek och martyrskap får sin utlösning, där vi inser att den djupaste och starkaste magin av alla är en som inte är reserverad bara för trollkarlar, utan är en slags magi som vi alla kan utöva, mugglare som trollkarl - kärlek.

Men mer än något annat är Deathly Hallows en vacker avslutning där vi får svar på de stora frågorna som följt oss genom serien, och där alla trådar knyts samman. Det är utan tvekan en av de bästa avslutningar på en serie som jag läst, helt i stil med resten av böckerna. J.K. Rowling imponerar ända in på slutet, och får mig att både skratta och gråta över den här boken, som är så mörk men som ändå bär på såväl humor som sitt budskap om vikten av kärlek, vänskap och moral.

Slutet lyckas vara både så oväntat och så snyggt som man någonsin hade kunnat hoppas på, och känslan jag har när jag slått igen boken är att slutet är bittersweet. Och ”bittersweet” är nog en känsla som alla läsare av Harry Potter känner igen sig i när det kommer till Deathly Hallows. Vi har längtat och sett fram emot den här boken så länge, och ändå finns det en sådan ambivalens inför den, eftersom det efteråt inte finns någon återvändo.

Att ha läst Harry Potter-serien på första gången på engelska har varit en ganska speciell upplevelse för mig. På många sätt har det varit som att återuppleva Harry Potter ur ett lite annorlunda perspektiv, som om jag läst berättelsen genom ett färgat fönster och bytat från rött till blått. Det är annorlunda, även om historien undertill är likadan. Och ja, den engelska originalversionen är såklart bättre. Hade jag bara kunnat få den här engelska texten i den fantastiska layouten som de svenska omslagen utgör hade upplevelsen för mig varit perfekt.

J.K. Rowling har med den här serien lämnat något i arv till bokälskare över hela världen. Det är en berättelse där karaktärerna har lämnat sidorna med mer kraft och på fler sätt än vad Rowling någonsin hade kunnat föreställa sig när hon skrev den första boken om pojken i skrubben – pojken som slutar som inte bara trollkarlsvärldens största hjälte genom tiderna, utan också som vår hjälte. Harry har blivit vår räddare, vårt hopp, vår ledsagare. Och han kommer fortsätta vara det för mig, precis som han kommer vara det för miljontals andra läsare som läst eller kommer läsa Harry Potter. Han och hans vänner är odödliga som ett av litteraturhistoriens största fenomen någonsin, och har blivit det av alla de rätta anledningarna. Harry Potter kommer för mig alltid vara Det. Den Perfekta bokserien. De böcker som inga andra någonsin kommer kunna slå.

Det här är inte sista gången jag läser den här serien. Jag kommer läsa Harry Potter-böckerna om och om igen, det är jag helt och fullt säker på. Jag skiter i att jag låter sentimental när jag säger det här, men den är en tidlös serie som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta, tills den dag jag dör.

”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007

Bokfrågor

Är man arbetslös så är man.

1. Vilken bok i dina hyllor har du haft längst?
Jag tror att det är någon av de gamla Pippi Långstrump-böckerna som mamma brukade läsa för mig och min syster när vi var små.

2. Vad läser du just nu?
Jag läser Horn av Joe Hill. Är visserligen bara på sidan 75 men jag gillar den hittills - den handlar om en kille som vaknar upp efter en utekväll inte bara med baksmälla utan med två horn utväxande ur huvudet. Recension dyker upp!

3. Vad läste du senast?
Igår läste jag ut Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Det var en riktigt mysig ungdomsbok faktiskt, jag gillade den.

4. Vad ska du läsa sedan?
Tror det blir Den andre Will Grayson av John Green och David Levithan.

5. Vilken bok verkade alla utom du gilla?
Jag skäms lite för att säga det, men jag tyckte inte att 1984 var särskilt bra. Jag fattar ju vad den handlar om och att det är intressant, men den har gapande hål i storyn som jag har svårt att komma runt, och karaktärerna är platta som kartongbitar. Om jag måste välja en favorit av George Orwell tar jag Djurfarmen istället.

6. Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa?
Vredens druvor av John Steinbeck. Herregud, har till och med köpt den.

7. Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa?
Under kupolen av Stephen King. Jag hoppas att den kommer i november, annars blir jag ledsen. Det fanns rykten om att tredje delen av Abarat-serien av Clive Barker skulle komma också - om så är fallet så kastar jag mig över den.

8. Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags?
Det där är farligt! Men jag ska inte förneka att jag ibland, mot bättre vetande, sneglar lite på de sista sidorna.

9. “Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant?
Det beror helt på vems tack det är. De flesta är dödligt tråkiga och sådant man inte läser, men Stephen King är fantastiskt rolig i alla sina för- och efterord.

10. Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
Så länge det blir Harry Potters värld byter jag plats med vem som helst. Absolut vem som helst, låt mig bara se Hogwarts!

11. Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa?
Charlaine Harris. Jag är ett stort fan av True Blood men har inte läst böckerna i skräck för att jag ska tycka illa om tv-serien sen. Call me a pussy.

12. Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan?
Tog ju studenten för inte alltför länge sedan, så jag tippar på sådär alla.

13. Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor?
Jag brukar ta biblioteksböcker med mig utomlands. Men jag tror att Den gröna milen av Stephen King är den av mina böcker som varit utomlands mest, dock i två olika upplagor. Min mamma fick först tag i den på Rhodos. Några år senare läste jag den och lånade ut den till en kompis som tog med den till någon annan grekisk ö, om jag inte minns fel. Eftersom den stackars pocketboken inte riktigt överlevde det, så fick jag en version i hårda pärmar sen, som följt med mig till Italien där den blev läst av både mig och min syster.

14. Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare?
Nej. Jag gillade alltid att läsa böcker i skolan. Men jag har märkt att många avskyr Flugornas herre på grund av att de tvingats läsa den i skolan. Jag tror verkligen att det är en grymt dålig idé att tvinga på folk böcker de inte vill läsa.

15. Stephen King eller Anne Rice?
Vad förväntar ni er? Stephen King såklart! (men jag gillar verkligen En vampyrs bekännelse).

16. Begagnade eller sprillans nya böcker?
Spelar ingen roll alls. Skulle tro att det är lite fifty-fifty i min bokhylla.

17. Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken?
Det har hänt två gånger. Den första är Dansar med vargar av Michael Blake. Läs aldrig den boken. Filmen är så mycket bättre. Den andra är Vårbedrift av Stephen King, där filmen är känd som Nyckeln till frihet eller The Shawshank Redemption. Men till böckernas försvar ska det också sägas att jag sett filmerna först.

18. Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på?
Nej. Haha.

Rekommendera en bok eller en serie:
Åh. Varför ställer ni mig inför detta? Jag är så lojal mot så många böcker! Men okej då, jag ska nämna en som inte kommit upp bland svaren till de här frågorna - Den hemliga historien av Donna Tartt. Den är mästerlig.

Veckans recension: Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling

Om jag ska utse den bok i serien som jag gillar minst, är jag rädd att den här är först på listan. Jag vet inte riktigt varför, för den är ändå totalt suverän. Kanske är det att det hände så himla mycket i förra boken och det händer så mycket i nästa, att den här inte riktigt håller samma takt. Jag vet helt enkelt inte.

Vad jag vet är att den är betydligt mörkare än de föregående böckerna. Voldemort har nu gjort sin existens känd i trollkarlssamhället, och skräcken sprider sig. Ingen kan vara säker, och man kan inte lita på någon. För Harry, som har utmålats som en galen tonåring som bara vill bli sedd, förändras nu situationen radikalt när han istället blir symbolen för hoppet. Nu är han inte längre pojken som överlevde – nu är han den utvalde. Trollkarlssamhället hoppas förtvivlat att han är den som är skickad att göra slut på mörkrets herre för gott.

Och de har mer rätt än de tror. Nu har Harry kunskap om profetian som förutsäger att han måste döda Voldemort eller dö själv, och nu handlar det bara om beredskap inför det möte som måste ske mellan honom och hans föräldrars mördare. För tillfället är han trygg på Hogwarts skola, omringad av det skydd som Albus Dumbledore utgör. Men både han och hans rektor vet att det är ett dödläge som inte kommer vara länge. Och för att kunna döda Voldemort måste Harry ta reda på vem denne trollkarl egentligen är och hur han blev den han blev...

Som ni förstår själva är själva grundplåten för den sjätte boken extremt mycket mörkare än förut. I Half-Blood Prince har vi uteslutit ”om” – nu är det istället en fråga om när. Men som vanligt med Harry Potter så har boken väldigt många lager. Det finns humor som får mig att skratta högt flera gånger och det finns en allt allvarligare romantisk handling. Dessutom visar Half-Blood Prince också hur mycket våra karaktärer växt upp och vilka dilemman de kommer bli tvungna att möta. När Voldemort nu återvänt betyder det mycket inte bara för Harry, utan också för alla de andra som är beredda att slåss – på båda sidor. Gränserna mellan gott och ont har aldrig varit suddigare än nu.

Half-Blood Prince är på många sätt en förberedelse, ett slags avstamp för både Harry och oss som läsare. Rowling briljerar med sitt sätt att blanda in det förflutna med nuet på ett sätt som få författare klarar av, och som ger Harry (och oss) så mycket mer att stå på. Det är helt enkelt en stor upptrappning, samtidigt som det finns sidoberättelser som är bokens egna.

Vad jag njuter mest av är just faktumet att vi börjar få se precis vilken person Harry är, vilka hans mål är, och hur han växer upp att bli den ende som kan rädda världen han lever i, världen som räddat honom från livet hos familjen Dursley när han var elva år. Jag älskar att se hur han har gått från pojken i skrubben under trappan till den unge mannen som beslutar sig för att han är redo att göra allt i sin makt för att rädda dem han älskar. Det är så imponerande bra skrivet.

Sluten blir också sorgligare och sorgligare för varje bok, lite mer bittersweet för varje gång. Jag har bara lust att kasta mig över den sista delen, Deathly Hallows, men jag vill samtidigt inte eftersom jag vet att när den boken är slut, så kommer jag ha den där hungern inom mig, den där som bara kan mättas med en rejäl dos Harry Potter. Det finns helt enkelt inget annat som verkligen går upp mot att läsa de här böckerna, inget som kan ersätta dem. Läsa om Harry Potter, det är nog något som jag kommer hålla på med lika mycket nu som när jag är åttio år gammal.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005

Currently in ReadingMode

What the title says. Jag läser massor just nu; den här veckan har jag läst ut Just Kids av Patti Smith, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell, Mannen under trappan av Marie Hermansson, och så har jag börjat på En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Wow, inte ens jag visste att det var så många förrän jag räknade upp dem sådär.

Veckans recension: Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling

Den femte boken i serien om vår världsberömde trollkarl är också den tjockaste. På svenska slår den på inte mindre än tusen sidor – den engelska pocketversionen ”bara” 960. Men så händer det ju också ganska mycket.

Harry är rasande på behandlingen han får av Dumbledore under sommaren – han sitter fast på Privet Drive, där han inte nås av några nyheter från sin egen värld, där han plågas av mardrömmar om natten då han såg Voldemort komma tillbaka, och ingen verkar vilja berätta för honom vad som verkligen händer. Det är först när han utsätts för dödsfara som någon reagerar och tar honom ifrån hans moster och morbror.

Han upptäcker snart att Dumbledore inte legat på latsidan – han har under sommaren återsamlat vad som kallas Fenixorden, en grupp människor som redan börjat planera hur de bäst ska kunna besegra Voldemort. Så långt är allt väl, men det riktiga problemet ligger hos ministeriet. Trolldomsministern vägrar blankt inse att Voldemort är tillbaka och sprider rykten om att Dumbledore är senil och Harry själv är galen.

Året på Hogwarts blir det värsta dittills för Harry, som plötsligt befinner sig i en sits där i princip alla elever på skolan verkar tro att han är en farlig galning. Vad värre är – ministeriet har börjat lägga sig i skolans affärer och har skickat dit Dolores Umbridge, som snart gör livet till ett helvete inte bara för Harry, utan för alla inom skolans väggar. Harrys försök till att övertyga eleverna om Voldemorts återkomst möts av yttersta motstånd från alla håll och till råga på allt verkar Dumbledore undvika honom. Svåra skolprov, mystiska drömmar och kärlekstrubbel gör inte heller livet enklare...

Många läsare verkar ha svårt för den femte boken på grund av flera saker – att den hemska Professor Umbridge är beskriven så att man hatar henne med varje fiber under läsningen, och att Harry är på ständigt dåligt humör. Jag har dock alltid sett Order of the Phoenix som en av mina favoriter i serien, fast jag kan för guds skull inte riktigt redogöra för varför. Kanske för att Harry genomgår en väldigt viktig uppväxtfas i just den här boken, eller för att den ytterligare för oss mot den mörkare delen av serien. För mig växer Harry verkligen upp i Order of the Phoenix, och som alltid är det inte smärtfritt. Jag tycker om att Rowling gör Harry så ytterst mänsklig, så väldigt sårbar och som vilken annan tonåring som helst mitt bland allt det magiska. På många sätt är detta Harry Potter-seriens absoluta styrka – all den mänsklighet som gör att läsaren får lätt att identifiera sig och se sig själv i detta ganska främmande parallella universum.

Order of the Phoenix slår an tonen för resten av serien på ett väldigt tydligt sätt. Precis som de andra böckerna har vi förstått något viktigt när boken är slut, något som förändrar bilden av vad Harry måste möta. Med Prisoner of Azkaban insåg vi hur suddiga linjerna mellan gott och ont kunde vara och lärde oss att allt inte är som det verkar. I Goblet of Fire genomgick vi ett plågsamt uppvaknande där han-som-inte-får-nämnas-vid-namn återvände och vi såg vem fienden verkligen är för första gången. Med Order of the Phoenix, däremot, får vi se hur korrupt den här världens regering faktiskt är, vi får se maktlystenhet, paranoia och behovet av att kontrollera hela trollkarlssamhället. Och när boken är över har vi fått reda på mer om Harrys förflutna och framtid – hans öde om man så vill.

Som alltid bjuder också boken på massor med humor mitt bland det växande mörkret, en av anledningarna till att jag älskar den här serien så mycket. Flera gånger skrattar jag högt åt dialogen eller när jag läser vilka bisarra saker studenterna lyckas med under sina lektioner – som när Ron av misstag förvandlar en tallrik till en stor svamp under sina slutprov utan en aning om hur det gått till, eller lärarnas tysta medgivande åt att ge Umbridge vad hon förtjänar.

Femte boken är också så tjock att en omläsning ger mig väldigt mycket. Jag läser i regel mina favoritkapitel om och om igen i de här böckerna, men den här boken är så tjock att det finns massor med detaljer jag glömt eller inte lagt märke till förr när jag läser de kapitel jag inte kan ord för ord. Det är uppfriskande och kul. Det finns faktiskt så mycket jag skulle kunna säga om Order of the Phoenix att jag med lätthet skulle kunna spoila hela läsningen för någon som inte haft nöjet att bekanta sig med den här boken än, så jag måste lägga band på mig och avsluta här. Låt mig bara säga att Harry Potter aldrig kommer sluta fascinera mig.

”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003

Amnesty

Idag har jag handlat begagnad bok på Amnesty i Hörby - det blev Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Har läst den förr, men jag tycker mycket om den och har inte ägt den själv förrän nu. Lyckades dessutom få tag på den inbundna versionen som har bilder, inte bara pocketutgåvan.
Nån som är intresserad av vad den handlar om? Det är den självbiografiska boken som Nancy Spungens mamma skrev efter att Nancy blivit knivmördad av sin pojkvän Sid Vicious då hon var tjugo år gammal. Den handlar om hur familjen under hela Nancys liv kämpar med hennes vanföreställningar och märkliga beteende, utan att kunna hjälpa henne. Hon försvinner in i en värld av droger, punkrock och skvallerpress. Det är först efter att hon är död som familjen får veta att Nancy förmodligen lidit av schizofreni.
Av alla sanna skildringar jag läst så tror jag att den här är min favorit.