Veckans recension: My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran

När Hallies mamma plötsligt dör i en bilolycka kollapsar tillvaron för Hallie och hennes pappa, som blir väldigt sjuk. Doktorn säger åt Hallie att hennes pappa måste komma ifrån Kalifornien, och Hallie bestämmer sig för att övertyga sin pappa om att de ska flytta till hans barndoms Montana. Hallie gör det enbart för sin pappa och spelar glad och upprymd över flytten, när hon i själva verket älskar Kalifornien. Hon blir tvungen att lämna sin skola och sina vänner bakom sig och byter ut Kaliforniens soliga värme och citronträd mot snö, kyla och barrskog. Hennes skolgång måste skötas på distans eftersom det är för långt in till närmsta skola och hon får allt sitt arbete med posten. Livet i Montana verkar ensamt och mardrömslikt, med ingen annan att tala med förutom sin pappa.
Men allt förändras när hon räddar en vargvalp då dess mor dött. Hon börjar föda upp den lilla vargungen på flaska och han blir hennes enda vän i vildmarken. Hon kallar honom Sasha och älskar honom mer än vad hon någonsin förut älskat ett husdjur. I Sashas sällskap börjar ändå Montana verka mer lockande. Skogen som tidigare verkat så full av farligheter är i själva verket vacker och fridfull. Hallie hittar en vän i den handikappade grannflickan Birdie, men också en ovän i hennes bror John.
Men hon vet att hon inte kan hålla Sasha ifrån skogen. Han är i grund och botten ett vilt djur och han måste få ha sin frihet och sin stolthet. Ändå kan hon inte låta bli att älska honom som en hund, och hon vill inte tänka på den dag då han väljer skogen före henne. Men väl ute i vildmarken kommer hon inte heller kunna skydda honom. Jägare i trakten avskyr vargar och kommer göra allt för att döda hennes älskade vän, och hon vet inte vad hon ska ta sig till för att skydda Sasha.

Okej, jag erkänner det. Jag är en sucker för hundböcker. Jag har en rad dåliga ungdomsböcker om flickor och hundar bakom mig som alla varit mer eller mindre vedervärdiga, men som jag ändå dras till på grund av min enorma kärlek till hundar. Oftast är de så anonyma och intetsägande att jag inte bryr mig om att recensera dem, men det här är första gången jag läser en sådan bok på engelska, och here you go. Recension av dålig djurbok.
För det är vad My Wolf, My Friend är. Förutom det utomordentligt tråkiga och dåliga språket har jag svårt att se någon poäng överhuvudtaget med boken. Den är full av bred Montana-dialekt i dialogerna, stolpigt artiga uttryck (”you’re awfully nice to me!”) och inte minst har jag svårt att se Sashas stora roll i det hela. Trots att titeln och omslagsbilden tydligt talar om att den handlar om en varg, så tycker jag boken mest trampar vatten i sina skildringar av hur ensamt det är, hur snöigt det är, jobbet på farmen, och sällan om relationen mellan Hallie och Sasha. Det sägs nästan ingenting om vad de gör tillsammans mer än att hon brukar ha honom med sig, och i slutet som är avsett att vara så himla känslosamt känner jag inga som helst band till vare sig Hallie eller Sasha och tycker mest det är konstigt.
Sasha, ja. Jag snubblade nyss över en bruksanvisning i att måla just vargögon, så jag skrattade lite när bokens Sasha har blå ögon – vilket är genetiskt omöjligt såvida vargen inte har inslag av hund. Dessutom har han vit päls. Yeah sure.
Hallie å sin sida är en riktigt trist huvudkaraktär som inte verkar ha en egen vilja och som aldrig motiverar vad hon gör. Det är ständigt att ”hon bestämde sig”, men inte varför eller hur hon tänker.
Nej. Det här är en dålig bok. Eller, rättare sagt, en bok där jag mest höjer på ögonbrynen åt de stereotypa karaktärerna som är lika djupa som vattenpölar, och nästan skrattar åt de klumpiga beskrivningarna som gör mig besviken (som exempel kapitlet där Hallie spenderar timmar med att oroa sig över kon som ska kalva och sitter vid dess sida timmar i streck – och sen poff, plötsligt står det en kalv där utan att hon sett den födas). Det är klumpigt, dåligt och amatörmässigt, och boken verkar i stort sett vara en enda transportsträcka som slutar i ett ingenting. Inget konkret verkar hända och när det väl gör det, så upptäcker jag att jag inte vet så mycket om huvudkaraktärerna att jag ens bryr mig.
Och det här är anledningen till att jag inte brukar recensera de där bokklubbarnas dåliga djurböcker. Jag läser dem och sedan lämnar de inget som helst spår i huvudet på mig, så det är totalt onödigt att skriva om dem. De är dessutom lika intill förväxling, så den här får väl helt enkelt representera dem alla tills jag hittar en som står ut ur mängden.

”Sasha, My Friend", 1969

Veckans recension: Andarnas hus av Isabel Allende

När Esteban Trueba ligger för döden är han mycket gammal och tärd av de politiska stridigheter som råder i Chile, där han och hans familj levat och där han alltid haft gott inflytande, fram till dess att militärdiktaturen blev ett faktum. Tillsammans med sin dotterdotter Alba och med hjälp av sin hustrus gamla anteckningsböcker börjar han skriva ner berättelsen om Rosa, den sköna, Clara den klärvoajanta, om barnen Blanca, Jaime och Nicolás, och om sitt älskade barnbarn Alba. Det är en berättelse som tar sin början i den sjöjunfrulika Rosas död, och i Rosas syster Clara, en flicka som är full av egenheter. Hon äger övernaturliga gåvor; hon kan spå och få saltkaret att flytta sig utan att röra vid det. Hon gifter sig senare med Esteban, men är aldrig riktigt hans. Hon svävar ständigt i en värld dit ingen annan har tillgång, där hon pratar med andar och får föraningar om framtiden. Clara och Estebans första barn är en dotter som får namnet Blanca – den kanske enda normala unge som fötts i släkten Trueba, tycker Estebans syster. Esteban själv är alltid uppfylld av ett raseri större än honom själv, och han har inte mycket till övers för varken sin dotter eller de två tvillingpojkarna Jaime och Nicolás som sedan föds. Han älskar bara Clara, och så den gamla familjefarmen Las Tres Marías som han bygger upp från grunden.
Berättelsen som han och hans barnbarn skriver ned handlar om tre generationer kvinnor, om Clara, Blanca och Alba, och det är en berättelse om ambitioner, om krossade drömmar, förstörda äktenskap och olycklig kärlek. Vi får följa dem genom åren och se dem växa upp, tillsammans med männen som älskar dem och deras roller i Chiles allt blodigare historia.

Nu har jag skrivit om den här recensionen fyra eller fem gånger och helt enkelt kommit till slutsatsen att jag inte kan förklara vad Andarnas hus handlar om på ett bra sätt. Jag hittade titeln på en lista över böcker att läsa innan man dör, och när jag sedan kände igen den på en bokrea köpte jag den.
Det är en lång, ganska lugn berättelse som egentligen inte har någon spännande underliggande röd tråd – inget brott som ska lösas eller hemligheter som ska förklaras. Det här är en berättelse om de tre generationer kvinnor som omger Esteban Trueba och hur de levde. Det är inte en bok jag jäktar mig fram i, och i början hade jag lite svårt att hitta en handling i boken, eftersom den rör sig över en väldigt lång tidsperiod. Om författarinnan inte slängt in sina flaggor av olika slag – de där små ledtrådarna till vad som kommer hända – så vet jag faktiskt inte om jag orkat läsa den till slut.
Persongalleriet i den här boken är nog det som jag njuter allra mest av. Från den utomjordiskt vackra Rosa till den övernaturliga Clara, från den rasande Esteban till den förnuftiga Blanca och de två tvillingarna Jaime och Nicolás som är lika olika som natt och dag, och så Alba som rycks med av revolutionen och det fria folkets rätt. Hur alla personer är sina egna och har starka personligheter ger boken en krydda som är väldigt välkommen. Sättet som varenda en av de olika personerna verkar spela roll för familjen Trueba är väldigt skickligt gjort, och varje karaktär är av stor betydelse.
Något som däremot förvirrar mig en del är att landets namn aldrig nämns. Först läste jag något flyktigt om Barcelona och spanska och tog för givet att boken utspelar sig i Spanien. Sedan dyker inkaindianer upp och jag börjar fatta att vi inte befinner oss i Europa, utan i Sydamerika. Jag börjar långsamt förstå att boken förmodligen utspelar sig i Chile, men det tar lång tid eftersom jag inte är vidare bekant med landets händelser och inga årtal nämns. Jag irriterar mig lite på det, men det bidrar såklart också till att boken blir mer tidlös, fri från årtal och namn som kan binda den vid något.
Jag tycker också om boken mycket mer så länge den inte handlar om politiken och det militära övervåldet. Jag förstår att detta är något som är tätt sammanlänkat med landet, men jag tycker på något sätt att boken går ifrån sin ton när det börjar vankas politik, marxism och militärkupp. Det är absolut inte dåligt, men det skiljer sig mycket från resten av berättelsen i min mening. Kanske är jag helt enkelt för ung för att förstå den turbulens som skedde i den här delen av världen när boken skrevs, så att jag inte riktigt kan ta det till mig? Eller är jag bara mer mottaglig för vardagens bekymmer? Jag vet inte riktigt.
Andarnas hus är en väldigt bra bok som jag vet är mångas absoluta favorit, men för mig är den inte en av de böcker man är tvungen att läsa innan man dör. Den är läsvärd, men längre än så sträcker jag mig inte.

”La Casa de los Espíritus”, 1982

Veckans recension: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Pesten slår hårt, snabbt och obarmhärtigt över Sverige år 1350. Ylva Ulvsdotter är den enda överlevande ur sin familj, kanske i hela byn. Förtvivlad och ensam flyr hon ut i vildmarken för att undkomma, med bara varghunden Vargtass som sällskap. Hon kan inte förstå. Hennes älskade far, hennes mor, hennes systrar och lillebror, alla är de döda. Hon är ensam överlevande, men det hon helst av allt vill göra är att dö. Att dö och få komma till himmelriket och träffa alla de sina igen. Hur ska hon kunna leva kvar på jorden om hon inte har sin familj? Vem ska ta hand om henne, hur ska hon överleva på egen hand?
Tillbaka till byn kan hon inte gå. Där finns bara död. Men Ylva har inte varit länge i vildmarken förrän hon stöter på en underlig pojke. En yngling i hennes ålder, men så märklig att hon undrar om han inte är något skogsväsen. Han ser ut som en ängel. En ängel med svarta lockar och blå vargögon. Men han är stum. Inte ett ord säger han. Och i hans ögon brinner en eld som Ylva inte kan förstå. Det är en eld som närs av hat, en hämndlystnad som gör Ylva rädd. Frågorna surrar. Vem är han? Vad heter han? Var kommer han ifrån? Varifrån kommer alla hans ärr? Han vill inte bli vidrörd och inte ett ljud ger han ifrån sig.
Men de har bara varandra. Tillsammans måste de försöka överleva.

Själva tjockleken på den här boken kan verka skrämmande. Det är en massiv bok på nära 600 sidor, full med en lite främmande gammeldags dialog och uttryck. Men det är ingen svårläst bok. Den är indelad i så många delar och kapitel att den blir väldigt lättläst. Faktum är att den nog bara är hälften så lång som den ser ut att vara. Just den här indelningen irriterade jag mig en del på i början; många gånger känns den inte logisk. Varför göra en blankrad när handlingen ändå fortsätter direkt i nästa stycke? Jag förstår inte, men det gör i alla fall boken oväntat lätt att läsa. Dessutom är den spännande. Den är riktigt, riktigt svår att släppa.
Ylvas syn på världen är ganska roande med jämna mellanrum. Hennes vardag styrs av vidskepelse och tron på inte bara religion, utan också på underjordiska folk, varulvar och andra övernaturliga hot. Det ger en bra och trovärdig insikt i livet under medeltiden, och jag beundrar författarinnans researcharbete.
Samtidigt som boken är intressant ur ett historiskt perspektiv är den också oväntat aktuell. Jag var rädd att den inte skulle kännas relevant för mig, men där hade jag verkligen fel. Trots att den utspelar sig under medeltiden och pesten, så tar den upp förvånansvärt aktuella ämnen, bland annat homosexualitet. Den behandlar oförståelsen kring homosexualitet och könsroller och är väldigt nära inpå. Dessutom finns andra, mer tidlösa element också med – boken handlar om vänskap, om mod, kärlek, sorg, hämnd, misshandel och om banden till en annan människa.
Det är en väldigt bra bok för alla åldersgrupper som jag varmt kan rekommendera. Trots att jag kan räkna ut en del av handlingen som en yngre person kanske inte skulle klara av på samma sätt, så uppskattar jag boken väldigt mycket. Den är skickligt skriven på ett sätt som ger en bra och förvånansvärt trovärdig känsla av medeltid, men som ändå aldrig blir svår att förstå.
Det enda jag tycker är negativt är slutet. Man får inga svar. Det känns som om man glömt publicera de sista kapitlen av boken, och det gör mig otroligt besviken. Men jag hoppas att det bara är en cliffhanger och att en fortsättning är på väg. För jag gillade den här boken extremt mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra.

”Månskensvargen”, 2009

Veckans recension: Benrangel av Stephen King

Mike Noonan är författare på väg uppåt. Hans böcker går åt som smör, han har två hus och Johanna, sin underbara fru. Men allting, hela hans liv, kollapsar när Jo plötsligt dör. De är båda unga och ingen hade väntat sig att hon skulle dö, särskilt inte på ett så meningslöst och tragiskt sätt.
Chocken gör Mike avdomnad i fyra år. Han skriver inte längre – han lider av en så svår skrivkramp att han får andnöd och kräkningsanfall så fort han sätter sig vid datorn. Han lever inte, utan går genom livet som en död. Till slut bestämmer han sig för att flytta till sommarstugan, kallad Sara Skratt efter den svarta sångerska som levde där för nästan hundra år sedan, vars kännetecken var hennes hesa skratt. Mike har inte varit i det lilla huset vid sjön Dark Score på över fyra år – faktiskt ännu längre, nu när han tänker tillbaka på det.
När han flyttar dit börjar mystiska saker genast hända. Mike räddar Kyra, en treårig flicka, från att bli överkörd och träffar hennes mamma, den mycket unga Mattie Devore. Han blir genast indragen i den vårdnadstvist som är på gång mellan Mattie och hennes svärfar, den stenrike gamle datoringenjören Max Devore. Devore har bestämt sig för att han vill ha sin sondotter till varje pris.
Mike börjar också ana att hans döda fru höll något hemligt för honom de sista månaderna av sitt liv. Han upptäcker att hon varit i Sara Skratt utan att han visste något om det, att hon höll saker hemliga för honom som han aldrig trott henne om. Fyra år efter hennes död måste Mike försöka handskas med det faktum att Jo verkat leva ett hemligt liv, något som gör honom djupt sårad och förvirrad. Vad gjorde hon i Sara Skratt under sin sista tid i livet?
Samtidigt som han flyttar in börjar Mike också märka att det finns någon mer i Sara Skratt än bara han själv – någon eller något som skriver meddelanden med kylskåpsmagneterna, ringer i den lilla pinglan som hänger runt det uppstoppade älghuvudets hals, och som hemsöker hans sömn.
Allt det – Mattie som han börjar känna sig dragen till, hennes dotter, alla Jos hemligheter, och spökerierna i hans hus – verkar till sist leda tillbaka i tiden, till den riktiga Sara Skratt…

Det tog lång tid innan jag läste Benrangel, och det beror till störst del på att jag försökt läsa den en gång innan, men gett upp eftersom jag tyckte den var så otroligt dryg. Till sist lånade jag återigen boken från biblioteket, mest för att de inte hade någon av de andra böcker jag ville läsa – och sträckläste den. Att ta mig igenom bokens nästan femhundra sidor tog mig mindre än tre dagar.
Visst, jag kan nog säga att den är en aning dryg, rentav långtråkig på sina ställen. Men det är en del av bokens ton. Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång på riktigt, men samtidigt tror jag inte att boken skulle ha fungerat lika bra om den varit snabbare. Den smyger sig liksom på en, och den blir faktiskt otroligt kuslig på sina ställen.
Boken är både en kärleksberättelse, en spökhistoria och en mer filosofisk bok. Den handlar om sorgen efter en död livskamrat, om att hitta tillbaka till livet, om kärleken till ett barn och om skräckinjagande, övernaturliga ting. Men det övernaturliga känns så himla rätt. Det är en stor del av berättelsen och känns inte inslängt, inte forcerat eller hastigt påkommet. Alla trådar binds ihop i slutändan, och kanske är det vad som gör boken till en så enastående bra roman. Mystiken är tät och man frågar sig hela tiden vad som egentligen pågår – vad höll Jo på med? Varför vill Max Devore ha sitt barnbarn? Vad är hans motiv? Vem var egentligen Sara Skratt, och vad hände med henne?
Samtidigt som den är ganska läskig är det också en mycket varm och kärleksfull berättelse om ett förlorat äktenskap, en författares plågsamma skrivkramp, nytt hopp och skaparglädje.
Jag tipsar varmt om den här boken, som känns både originell och välskriven. Visst kan den vara långsam och kanske är vissa av partierna lite väl utflippade, men i slutändan är boken ändå det som utmärker Stephen King för mig – väldigt, väldigt bra.

”Bag of Bones”, 1998