Recension: Björnstad av Fredrik Backman

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Fredrik Backman - trots att, eller kanske just för att, hans tidigare böcker varit sådana stora hits har jag känt mig extremt ointresserad. Dessutom läser jag väldigt sällan humoristiska böcker - de lockar mig bara inte. Men så fick jag syn på Björnstad på biblioteket när den var alldeles ny. Läste på baksidan och upptäckte förvånat att jag faktiskt ville läsa den. Som vanligt tog det lång tid innan det faktiskt blev av, men nu sitter jag här. Och har läst ut min första Backman-bok.

Björnstad är en liten ort mitt ute i skogen, och en stad det går allt sämre för. Ekonomin är i botten, arbetslösheten är hög och invånarna har svårt att se en framtid. Det enda de har är hockey. Björnstad samlas varje helg kring sin ishall och upplever något som liknar hopp. Om juniorlaget lyckas kanske ett nytt hockeygymnasium byggs i Björnstad. Och med det - nya invånare, nytt köpcentrum, nya möjligheter. I Björnstad är hockey mer än bara hockey - det är allt. Juniorlaget består av ett gäng killar som spelar med allas framtid på sina axlar. Där finns stjärnskottet Kevin, som sjutton år gammal redan upplever en idolstatus. Där finns Amat, som kämpar i motvind. Sportchefen Peter och hans familj, och den drivna tränaren David. Navet i alla deras liv är ishallen. Men när ett brott begås drivs det lojala laget isär, rivaliteten skapar sprickor - och en hel stad är villig att blunda om det betyder samma sak som att vinna.

Jag blev förvånad över hur uppslukad jag trots allt varit av Björnstad. Jag har inte bara läst på kvällarna, utan också på bussen till jobbet och på lunchrasterna - och däremellan har jag önskat att jag kunde sätta mig ner och läsa ännu mer. Det var längesedan jag kände så, och det har varit en härlig känsla.

Det jag drogs till i den här boken var framför allt handlingen, det slutna universumet, det psykologiska i lagmentalitet och lojalitet. Trots att jag aldrig i mitt liv varit intresserad av hockey eller ens sport lyckas boken engagera mig också i det. Det påminner mig en del om Megan Abbotts bok Om du vågar, som hade liknande teman kring lagmentalitet, men i ett cheerleading-universum. Trots att jag inte var intresserad av cheerleading drogs jag med, och detsamma gäller Björnstad. Bara det är en bedrift.

Boken är också skickligt strukturerad kring ett relativt stort persongalleri. Trots att boken ofta växlar mellan perspektiv gör den ett imponerande bra jobb med gestaltningen, och jag blandar aldrig ihop någon av karaktärerna. Inte heller glömmer jag vad en enda heter under läsningen, och det är rätt ovanligt när det finns så många av dem som dessutom har mycket gemensamt - de är sportchefer, tränare, direktörer, sponsorer - för att inte tala om ett helt lag. Perspektivväxlandet tillför också mycket i boken, eftersom så många karaktärer kommer till tals och bildar en väv av personligheter. Tillsammans blir det en trovärdig bild av staden som skär från de rikaste till de fattigaste, med alla deras önskningar och brister.

Framför allt gillar jag bokens teman kring lagmentalitet, den odödliga lojaliteten mellan jämnåriga som drillats sedan barnsben, och vad man tillåter duktiga människor att komma undan med. Boken handlar också mycket om hur tankarna går i en liten ort när någon blir utpekad, om föräldraskap och familjerelationer, allt i skuggan av hockeyn som växt tills den blivit något mer än bara ett fritidsintresse. Den har blivit en framtid, inte bara för killarna i laget utan för alla i staden. Det är extremt intressant.

Dock tycker jag rätt ofta att boken drar på väldigt stora växlar som gör att handlingen ibland blir lite för bra för att vara sann. Då är det främst språket som är boven i dramat - det är, milt sagt, dramatiskt. Det är många stora ord, många slående meningar, hela boken genomsyras av en högt uppskruvad språklig intensitet. Det gör visserligen läsningen stark och drabbande väldigt ofta, men lika ofta upptäcker jag att jag börjat bli immun mot tekniken eftersom den är närvarande hela, hela tiden. Det gör att kraften i den tappas, och när det är som värst upplever jag rentav boken (och ibland också dess karaktärer) som melodramatisk. Det blir för mycket, helt enkelt, och det är synd. Visst har den också inslag av humor, som ibland fungerar och ibland inte.

Men sammanfattningsvis är jag ändå imponerad av Björnstad. Jag trodde inte att jag skulle gilla den så mycket som jag ändå gjorde. Visst har den några brister, men jag ursäktar den för det, för det som är bra i den väger med råge upp. Intressant är att den också är första boken i en serie. Om det blir mer läst om Björnstad för min del får jag nog se, men chansen finns definitivt.

"Björnstad", 2016