Recension: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Precis som I kroppen min av Kristian Gidlund och Gul utanpå av Patrik Lundberg, så har jag läst Den allvarsamma leken till den bokcirkel jag är med i. Jag kom först i kontakt med den här boken när jag pluggade litteraturvetenskap i Lund, men trots att det pratades mycket om den stod den aldrig med på någon litteraturlista. Sen dess har tanken på att jag verkligen borde läsa den följt med mig, särskilt efter att jag har fått höra hur bra den ska vara.

Boken följer Arvid Stjärnblom, som i unga år förälskar sig i den nittonåriga Lyda Stille. Men de blir aldrig gifta och tillfället går dem förbi. Istället möts de igen många år senare när de båda är gifta på annat håll, och först nu har de mod och beslutsamhet nog att göra känslorna dem emellan till verklighet. Men Lydia är inte längre flickaktig och blyg, och relationen dikteras inte längre helt av Arvid - vilket skapar konsekvenser som han inte är beredd på.

Det är intressant, detta med Arvid Stjärnblom. Romanen berättas utifrån hans synpunkt och det är hans känslor som beskrivs, och därför är det ibland lätt att känna med honom. Men eftersom boken aldrig moraliserar över varken Arvids eller Lydias val att vara otrogna blir det också nödvändigt för läsaren att själv ta ett steg tillbaka och fråga sig vem som är boven i romanen, vem som gör rätt och vem som gör fel. Det är naturligtvis något som var kontroversiellt att göra när Den allvarsamma leken kom ut, år 1912. 

Karaktärerna blir intressanta för att ingen av dem är särskilt sympatiska, och man undrar om de egentligen är kära i varandra eller bara i den bild de har av varandra sedan de var unga. Men det är också svårt att bry sig särskilt mycket om någon av dem när man inte kan sympatisera med dem, och det ligger en stor distans mellan läsaren och karaktärerna. Delvis kan man kanske förklara bort Arvids beteende med den mall och de förväntningar som fanns för män under den tidsperioden, men när jag läser andras recensioner av boken förvånar det mig att så många sympatiserar med honom och ursäktar honom som den oskyldige som lider i sin olyckliga kärlek till en grym kvinna, eller som ett offer för ödets nycker. För mig är han en ytterst obeslutsam person som undviker att gifta sig med Lydia när han först har chansen, som halkar in på sitt yrke på ett bananskal och som låter slumpen styra hans handlingar istället för att själv ta de beslut som kommer påverka hans liv.

På andra sidan står Lydia, som är betydligt mer framåt och som tar sitt liv i sina egna händer när hon märker att det inte går som hon vill. Hon går inte att styra på det sätt som Arvid förväntar sig, och kanske är det också lite däri som hennes stora dragningskraft ligger. Men inte heller hon är särskilt sympatisk som karaktär. Det känns väldigt modernt och dessutom skönt att Söderberg aldrig dömer henne på det sätt som "osedliga" kvinnor ofta blir dömda i äldre litteratur, utan läsaren blir den som får bestämma om hon ska dömas eller ej.

Den allvarsamma leken utspelar sig i Stockholm, och miljöskildringarna är en stor del av romanen. De är skarpa och vackra, och hade man bott i Stockholm hade det nog gett boken en hel dimension som jag säkert går miste om. Den vilar också mycket på dåtidens stora händelser, som kungens död, Titanics förlisning och andra nyhetsrapporter som ger boken färg och liv, en knivskarp blick in i en dåtid som aldrig kommer igen. Språket är enkelt men aldrig simpelt, utan stilfullt och exakt med en del äldre ord och uttryck som jag tycker ger berättelsen färg, snarare än att de gör den svårare. 

I slutändan så kan jag uppskatta Den allvarsamma leken för sättet den är skriven på, där läsaren hamnar i en mer aktiv roll och där alla karaktärer är väldigt mänskliga. Det är ett intressant drama som blir både en tidsskildring och en olycklig kärlekshistoria som är lätt att applicera också på modern tid. Men jag tycker inte att den är så bra som alla har lovat mig - också här ett offer för mina höga förväntningar.

"Den allvarsamma leken", 1912