Veckans recension: De rätta av Scott Westerfeld

Tally är speciell. Och hon är inte vilken specialare som helst – hon är en del av cuttersgänget, de speciella specialarna… Som en cutter har hon allt som gör henne skapad till en överlevare. Hennes skelett är okrossbart. Hon kan se på flera olika sätt, både i mörker och dagsljus. Hon har huggtänder och klolika naglar. Hon är stark och skrämmande vacker. Hela hon är ett vapen.
Och hon har allt – vänner och trygghet och den där förmågan att se allting på ett isigt sätt. Ändå är hon inte nöjd. Någonting fattas, något som värker inom henne och inte lämnar henne i fred – hon har inte Zane. Och hon saknar honom så enormt. Men när hon ser honom fylls hon av äckel. Zane är svag. Zane är vanlig. Han är inte speciell.
Hur kan hon tänka så? Han är samma kille som förut, när allt kommer omkring är det hon som är förändrad. Men hon kan inte hjälpa det. Hon ser ner på Zane, fylld av vämjelse. Men varför? Är det som hon själv tror, att doktor Cable programmerat om hennes hjärna när hon blev opererad till specialare, så att hon inte länge kan se på andra utan avsky?
Hennes bästa vän Shay går med på att hjälpa Tally. De ska få Zane att bli opererad till specialare. Sedan kan han och Tally få vara tillsammans. Men för att doktor Cable ska ta emot Zane och göra honom till en av dem, så måste Zane först bevisa sitt värde.
Tally och Shay iscensätter en rymning som ska få Zane att verka precis så särskild som det krävs för att bli speciell… en rymning som kommer få långt större konsekvenser än någon av dem kan ana.

De rätta är den tredje och sista boken i trilogin som följer på Ful och Ful eller snygg?.
Och jag har fallit för den här serien. Det har jag verkligen gjort. Alla de detaljer som finns med gör att jag låter mig själv sjunka ner i berättelsen och tro på den. All den framtida teknologin som beskrivs gör att allting blir fantastiskt – svävbrädor, krasharmband, smygdräkter – det hela är genialt och jag kommer på mig själv med att undra om den här serien inte kan vara en inspiration för framtida uppfinningar – särskilt sådana som värnar om miljön. För böckerna har faktiskt ett genomgående miljötema och många av metoderna som används av Tally och hennes vänner är så miljövänliga de bara kan bli. Inte minst bokens slut klingar av en miljövärnande ton.
En speciell grej med såväl den sista boken som med de förra, är att Tally inte är uppenbart god. Hon fortsätter att bana väg för de onda krafterna i berättelsen, medvetet eller ej. Som speciell är hon också mycket mer påtagligt ondsint än vad hon varit förr. Men, precis som de förra böckerna, så handlar Ful-trilogin mycket om val i livet, etiska dilemman där svaret kanske inte är så enkelt som man tror och där det till sist är upp till en själv och ingen annan.
De rätta är ett storslaget och gripande slut på en väldigt bra bokserie för unga. Jag tror att både ungdomar och vuxna har mycket att hämta från den här serien, och inte bara underhållning. Det här är tankeväckande. Det här ifrågasätter hela världsbilden för oss och väcker egna tankar om såväl uppenbara som underliggande saker. Serien har tagit ett steg bort från det enkla ”skönheten ligger på insidan” och blivit än mer komplicerad, än större. Det handlar inte längre bara om skönhet och ideal, även om det temat finns kvar till viss del. Det handlar också om rätt och fel, om evolution, naturen, krig, missämja och om att trotsa inte bara de överordnade utan också sig själv för att nå de mål man strävar efter. Det är överraskande, sorgligt och framförallt väldigt, väldigt bra.
Det är en sträckläsningsbok, och jag rekommenderar hela den här serien mycket varmt. För de som vill läsa mer om den här världen finns en fristående, ej översatt bok med titeln Extras.

”Specials”, 2006

Veckans recension: Min hund Rex av Arthur Holman

När Londonpolisen bestämmer sig för att prova att ha hundar i tjänsten år 1950 är Arthur en av de som anmäler sig som intresserad. Han har erfarenhet av hundar och tycker det verkar intressant att dressera en till polishund. Hans tidigare hundar har båda hetat Rex, och då han får veta att en av hundarna som ska delas ut heter inget mindre än Rex III, så bestämmer han sig för att detta är hunden han ska ha.
Rex III visar sig vara en vacker schäfer, tecknad i gult och svart. Han är en av de finaste hundar som Arthur stött på, och han börjar genast träna honom till de olika saker som en polishund bör kunna.
När Rex träder i tjänst har man aldrig hört talas om polishundar förr, och det finns ingen speciell upplagd träning. Arthur står själv för den, och lär Rex vad han själv anser är viktigt. Bandet mellan honom och hunden blir oerhört starkt, och när Rex är färdigtränad lyder han Arthurs minsta vink. Han tar inte emot order eller mat av någon annan än Arthur, och kommer till hans undsättning utan en sekunds tvekan. Vid Arthurs order hejdar han och håller fast misstänkta, eller spårar och hämtar tappade saker med mänsklig vittring. Han är en imponerande hund – vacker och lydig och som på order kan hoppa två och en halv meter.
Och hemma har Arthurs familj också fäst sig vid hunden. Han har en bestämd plats i alla deras hjärtan.
Rex’ karriär är strålande och han anses vara den bästa hunden vid polisen. Under sina år i tjänst hinner han göra över hundra arresteringar och få mängder med utmärkelser. Han blir till och med filmstjärna och får träffa kungligheterna – men framförallt motbevisar han alla de som tvivlat på hundarnas förmåga.

Min hund Rex är den sanna berättelsen om en av världens första polishundar, och en av de främsta orsakerna till att polishundarna blev en sådan succé. Första gången jag läste den här boken var jag tolv, kanske tretton år. Jag lånade den från biblioteket och den har hängt kvar i mitt minne eftersom jag tyckte så mycket om den. Efteråt har jag försökt hitta den på biblioteket igen, men det har varit som om boken aldrig existerat. Så kom jag att tänka på den för några dagar sedan, sökte lite på internet och hittade den till slut, på en hemsida som sålde begagnade böcker.
När jag nu läser den för andra gången, hundratals böcker senare, så slår det mig hur många fel och brister den faktiskt har. Språket är ganska klumpigt och den är faktiskt en aning trist i alla upprepningar som berättar om brottslingarna Rex är med om att ta fast. I början får jag en lite skrytsam känsla av den, och eftersom jag tränar mycket hund själv inser jag att träningen av Rex inte har varit så lätt som författaren ibland, medvetet eller ej, ger en bild av. Men just för att jag tränar mycket själv så förstår jag också av resultaten att döma vilken oerhörd mängd energi, tid och engagemang som Arthur lagt ner på sin hund, och det beundrar jag.
Naturligtvis gör det stora avståndet i tid att jag får svårare att relatera till händelserna i boken. De utspelar sig trots allt på 1950-talet, i ett London som ligger sönderbombat efter kriget. Gentlemannamässig artighet gäller, och det ålderdomliga språket gör också sitt. Alla de kriminella omnämns som ”banditer” och boken är full av ord som ”ty” och utryck som ”aderton månader”.
Boken är en slags självbiografi, men redan på titelbladet får man veta att det här är ”Berättelsen om polishunden Rex III – berättad av hans förare Arthur Holman”. Alltså kan man se det som hundens biografi snarare än författarens. Och boken lämnar faktiskt ganska mycket att önska om man ville läsa mer om Arthur själv. Boken är strikt inriktad på jobbet som polis, och samarbetet mellan förare och hund. Den radar upp Rex’ bedrifter i en spännande återberättning, men det finns samtidigt stor distans till allting som har med livet utanför jobbet att göra. Familjelivet är ett exempel – även om familjen nämns en hel del, så är det inte förrän i de sista kapitlen som vi ens får veta vad Arthurs fru heter i förnamn.
Nu verkar jag kanske väldigt kritisk, men det är jag faktiskt inte. Boken har svagheter, visst, men när jag väl läst ut den är jag berörd till tårar. Jag är i upplösningstillstånd genom sista kapitlet och epilogen, och gråter som ett barn när jag slår igen pärmarna. De allra sista sidorna bär upp boken till helt nya höjder som gör att jag förlåter den allting som jag reagerat negativt på när jag läst. Men jag understryker att om du inte är hundälskare eller jobbar som hundförare vid polisen, så är det här inte en bok du kommer tycka om. Det vågar jag mer eller mindre svära på, eftersom den är så pass bunden till Rex och hans bedrifter.
Men för mig bevisar Min hund Rex inte bara hundars oerhörda duglighet, utan också att bandet mellan hund och människa är en av de mäktigaste och mest berörande upplevelserna en människa kan vara med om – oavsett om det är på stenåldern, femtiotalet eller på tjugohundratalet.

”My Dog Rex”, 1970

Veckans recension: Ful eller snygg? av Scott Westerfeld

Tally Youngblood är snygg. Hon lever sitt problemfria liv en problemfri värld, där hennes största bekymmer är hur hon ska kunna bli medlem i ett gäng och vilka kläder hon ska ha på sig på nästa fest.
Men under ytan, långt bortom räckhåll, under hennes tankar, har hon en känsla av att någonting inte stämmer.
När hon får besök av en fuling som hon på något sätt känner igen börjar hon ana att hon måste ta reda på någonting. Någonting viktigt.
Tillsammans med Zane, en av snyggingkillarna som liksom är annorlunda, så börjar hon utforska den del av sitt liv som hon nästan, men inte helt, glömt bort. Hennes tid som ful.
Men myndigheterna har ögonen på Tally, och snart är hon och Zane fångna av sina kommunikationarmband som inte går att ta av. De svälter sig själva i hopp om att till slut kunna dra av armbanden och kunna fly, ut till Smokeborna som väntar på Tally. Till dess kan de bara föra ordlösa och lågmälda konversationer, och låtsas att de är lika hjärnblåsta som resten av staden – för armbanden är avlyssnade. Det är svårt att konspirera när det inte går att tala högt, och att få med sig ett gäng snyggingar som knappt kan tänka på egen hand är näst intill omöjligt.
Dessutom ställer personerna som står Tally allra närmast till problem. Shay förvandlas från en trevlig men känslofylld tjej till någon som helt styrs av hämndbegär och bitterhet. Tallys starka känslor för Zane blandas med de otydliga minnen hon har av sin förre pojkvän, David, som fortfarande väntar på henne.
Och vad är egentligen fel med Zane? Någonting håller på att hända med honom, något fruktansvärt som Tally verkar ha skulden för.
Och myndigheterna i staden fortsätter hålla ett öga på dem. Allting verkar omöjligt… men nog måste det väl finnas en väg ut?

Jag tänker inte ens nämna den horribla översättningen av titeln. Jag skulle bli alldeles för upprörd.
Andra delen i serien om Tally Youngblood och den hjärnbefriade vackra framtiden är en direkt fortsättning på förra boken, som heter Ful. Det känns knappt alls att det är en ny bok, som det ibland kan göra i serier, utan som en och samma. Det finns liksom inget hopp, varken i kvalitet eller sätt att berätta – det uppskattar jag.
Det är en spännande äventyrsroman för unga som får hjärtat att bulta och ögonen att spärras upp. Seriens originella handling gör det omöjligt att förutse alla händelser, vilket är ovanligt för mig numera. Trots att jag uppskattar serien och tycker den är väldigt spännande tvivlar jag på om jag kommer läsa färdigt den. Det känns lite ledsamt eftersom jag nu, såhär direkt efter andra boken, skulle ha kastat mig över den tredje delen. Men intresset svalnar medan man väntar på nästa bok, och det gör mig osäker.
Jag kommer också på mig själv med att ständigt vilja bläddra framåt, precis som i den förra boken. Det är svårt att låta bli när historien varvar ner och tar det lugnt ett tag.
Jag tror att den här bokserien är en av de allra bästa inom genren för ungdomar just nu. Den är originell, spännande, överraskande och skriven så att man enkelt förstår. Det finns inga oklarheter mer än handlingens egna mysterier.

”Pretties”, 2005

Veckans recension: Revolutionary Road av Richard Yates

Frank och April Wheeler är lyckligt gifta, har två barn och bor i ett gulligt litet hus i en stillsam förort på gatan Revolutionary Road. Eller, så ser det i alla fall ut på håll.
Bakom den skinande fasaden ser det helt annorlunda ut. Frank är fångad i sitt trista, meningslösa jobb på ett kontor och April avskyr livet som hemmafru. Och inte minst är deras relation till varandra väldigt komplex, och ingen av dem vet om det de egentligen känner för varandra är kärlek. Eller om det någonsin varit det.
Båda två drivs av själviska begär och har blivit beroende av den andres svagheter. Deras äktenskap är ett komplicerat spel som bara handlar om att försätta den andra i underläge. Utåt sett vill de framstå som speciella, inte som resten av den förtappade hop människor som befolkar gatan Revolutionary Road och Revolutionary Hill.
När maktkampen dem emellan når nya höjder bestämmer de sig för att göra ett sista försök att få ett bra liv, att hitta sig själva och förverkliga sina drömmar…

Revolutionary Road utspelar sig på femtiotalet och är skriven på ett sätt som kan uppfattas som svårförståeligt och kanske till och med uppblåst. Det är många svåra ord och komplicerade meningsutbyten, inte minst i de filosofiska dialogerna som ständigt basunerar ut på vilka sätt som USA håller på att gå under. Trots det, eller kanske just därför, blir effekterna slående. Dessutom finns det ett slags svart humor i många delar av boken som jag kommer på mig själv att le åt.
Men boken är en sådan roman som kräver mycket av läsaren. Det är inte en bok jag skulle vilja kalla en spänningsroman eller en bok som man sträckläser. Det är en bok som kräver att man själv går in under den egoistiska ytan på huvudpersonerna för att helt och hållet förstå, och som på det sättet blir djup men samtidigt går att tolka på så många olika sätt.
Jag tror inte att vem som helst kan plocka upp den här boken och uppskatta den. Det händer inget konkret, utan det är snarare ett stormigt händelseförlopp som vi följer inom ett mycket sjukt äktenskap. Det är mer en analys av en relation som långsamt går mot undergång än något annat. Många skulle nog inte orka med det tunga språket, utan tycka boken var tråkig.
Jag själv vet inte riktigt. Jag tycker absolut inte att boken är dålig, men den är också så kritisk mot just det amerikanska samhället att jag tycker det är svårt att förstå om man inte faktiskt bor där. När jag väl läst ut boken kan jag inte riktigt bestämma mig för en åsikt; den berörde mig inte på det sätt jag skulle ha velat, men samtidigt har den varit en intressant läsupplevelse som står i kontrast till många andra böcker. Det jag uppskattar allra mest är nog de levande karaktärerna som känns väldigt genomtänkta och äkta. De beskrivs precis som resten av boken i en överdrivet pessimistisk ton som framhäver alla deras svagheter, och kanske är det just det som gör att det känns kul att läsa om dem.
Nästa steg? Att se filmen, såklart.

”Revolutionary Road”, 1961