Nu har jag gett mig på Nattens lekar av Stig Dagerman. Det är en novellsamling, och som alltid har jag lite svårt för formatet, även om jag gillar berättelserna,. Det känns som om det är en bok jag kommer hålla på med ett tag. En snuskigt fin bok är det iallafall! Vad läser ni?
fredag 31 juli 2015
torsdag 30 juli 2015
Recension: Mr Mercedes av Stephen King
Ni som regelbundet följer mig här på bloggen vet vid det här laget hur svårt jag har för deckare, kriminalromaner och allting som faller i närheten av den kategorin. Det är en genre jag normalt undviker även om jag inser att det kanske gör mig inskränkt. Jag är bara så ointresserad. Men så kom min husgud King ut med den här boken, som onekligen är en kriminalroman på många sätt. Så för Stephen Kings skull gör jag alltså ett undantag.
Bill Hodges har nyligen blivit pensionerad från sitt jobb som polis, och hans liv känns tomt och meningslöst. Han funderar allvarligt på självmord - tills ett brev dyker upp i hans brevlåda. Det är från någon som påstår sig vara en av de mördare som Hodges aldrig fick fast - den galning som körde en stulen Mercedes rakt in i en folkmassa och dödade åtta människor. Det är ett fall som Hodges aldrig kunnat släppa och nu blir han i det närmaste besatt av att lösa gåtan med vem Mr Mercedes är. Det är en farlig lek, där det hela tiden är oklart vem som är jagad och vem som är den jagade.
Det här är en av väldigt få Stephen King-romaner som inte innehåller ett endaste övernaturligt element. Det är en regelrätt thriller, rakt upp och ned, och det visar sig att King fixar också detta utan minsta problem. Jag har som sagt mina dubier vad gäller deckargenren, och det händer att jag tycker att Mr Mercedes närmar sig det där jag verkligen hatar - stereotypen med den försupne polisen, en galning i en källare och en massa detektivarbete. Men det vägs upp av en del skräckelement och av att boken ändå är så pass spännande som den är.
För det är ju ändå Stephen King. Boken har det där som är så typiskt honom - drivet, om än ibland sävligare än vad jag skulle ha önskat mig - och inslag av ren skräck som jag verkligen uppskattar. Om det är något King verkligen kan, så är det att skapa skurkar man verkligen kan tro på och hata som om de vore levande, och Mr Mercedes är inget undantag.
Jag känner King och hans språk så väl vid det här laget att läsningen av Mr Mercedes känns ganska bekväm, som att gå en ganska välkänd väg utan några märkliga svängar eller hinder. Det är ett jämnt, detaljerat och preciserat språk och en väl utförd berättelse. Dock kan jag ibland undra om inte översättningen skaver en aning - emellanåt tycker jag att den engelska ordföljden liksom lyser igenom och det ger ett lite uppstyltat och svårsmält intryck. Det gör också en viss gubbighet som King har lagt sig till med och som är svår att bortse ifrån.
Men själva berättelsen gillar jag faktiskt mer än vad jag från början trodde att jag skulle göra, och jag gillar upplägget där an får följa både Hodges och Mr Mercedes. På det sättet vet man mer som läsare än vad karaktärerna gör, vilket bidrar till spänningen. Det råder inget tvivel om att King kan sina grejer och vet precis vilka knappar han ska trycka på. Framåt slutet blir boken extremt spännande och det är väldigt svårt att lägga den ifrån sig.
Mr Mercedes är också första delen i en planerad trilogi om Bill Hodges. Jag tycker det känns ganska kul eftersom King mest gett ut enskilda romaner och inga serier, om man bortser från hans opus Det mörka tornet. Om det är något jag uppskattar hos Kings enorma produktion är det framför allt att han inte är rädd för att prova på nya saker - från seriealbum till filmmanus och e-böcker. Att läsa något så ovanligt från honom som en trilogi thrillers får ändå anses vara rätt kul, även om jag inte är ett fan av genren i fråga. Alltså väntar jag nu på nästa del i serien, som inte kommit ut än, men som heter Finders Keepers på engelska. Vad svenska boken kommer heta återstår att se, men jag ska definitivt läsa den.
"Mr. Mercedes", 2014
onsdag 29 juli 2015
20 frågor
Jag hittade den här på engelska och tyckte frågorna var riktigt bra och intressanta. Har översatt (och ändrat en del) på egen hand, så det är fritt fram att stjäla! Men lämna gärna en länk till era svar bland kommentarerna!
Ja, det blir jag tyvärr. Det kan gå ganska bra på raksträckor, men så fort det svänger måste jag se upp och ut för att inte bli illamående. Tåg brukar dock gå bra, och som tur är åker jag betydligt mer tåg än bil.
2. Vilken författare har ett sätt att skriva som är helt unikt för dig, och varför?
Det finns många författare vars stil jag beundrar, men jag tror ändå att jag måste svara Donna Tartt. Jag är så grymt imponerad av hennes berättarstil, och framförallt hur hon lyckas med att vara otroligt detaljerad utan att någonsin göra mig uttråkad. Hon låter berättelsen ge sig av på små stickspår, men återvänder alltid till huvudintrigen i precis rätt ögonblick. Allt hos hennes skrivande gör mig svag.
3. Harry Potter-böckerna eller Twilight-serien? Försvara ditt val med tre punkter.
Ett: Harry Potter håller en jämn ton och kvalitet genom alla sju böcker (möjligen undantaget epilogen i bok sju), vilket inte kan sägas för Twilight. Två: Harry Potter har fantastiska karaktärer. Tre: För att citera Stephen King; "Harry Potter handlar om att se sin rädsla i vitögat, finna inre styrka och göra det rätta trots att det är svårt. Twilight handlar om hur viktigt det är att ha en pojkvän."
Ett: Harry Potter håller en jämn ton och kvalitet genom alla sju böcker (möjligen undantaget epilogen i bok sju), vilket inte kan sägas för Twilight. Två: Harry Potter har fantastiska karaktärer. Tre: För att citera Stephen King; "Harry Potter handlar om att se sin rädsla i vitögat, finna inre styrka och göra det rätta trots att det är svårt. Twilight handlar om hur viktigt det är att ha en pojkvän."
4. Brukar du bära böcker med dig? Vilken bok har du i din väska just nu?
Jag har i princip alltid en bok med mig, undantaget om jag har en massa annat tungt att släpa på. Jag är nog den enda människan som har en pocketbok med mig på utekvällen, men jag vill ju ha något att läsa på vägen hem, eller hur...? Just nu har jag ingen bok i väskan dock, utan den ligger på sängbordet (det är Stephen Kings Mr Mercedes).
5. Luktar du på dina böcker?
Vem kan låta bli? Jag luktar på både mina nya och gamla böcker, men mest de gamla. Ibland när jag får in något riktigt gammalt vackert band på biblioteket kan jag inte låta bli att sniffa lite i smyg...
6. Böcker som är med eller utan illustrationer?
När jag var yngre och rörde mig bort från barndomens böcker blev det plötsligt viktigt för mig att bara läsa böcker som inte hade bilder. Det fick mig att känna mig mer vuxen. Numera tycker jag dock att illustrationer - förutsatt att de är bra - verkligen kan ge en bok det där lilla extra. Särskilt tycker jag om när det är klassiker med originalillustrationer, eller när illustrationerna har någon särskilt koppling till boken. Som Djungelboken som delvis är illustrerad av Kiplings egen pappa, Maria Gripe vars man gjorde alla hennes omslag och illustrationer, eller böcker som är illustrerade av författaren själv. Det ger extra känsla och dimension.
7. Vilken bok älskade du vid första läsningen, innan du insåg att den inte var bra skriven över huvud taget?
Det finns många böcker jag älskade som tonåring men som jag aldrig skulle våga läsa om idag. Men mitt paradexempel är nog ändå Jean M. Auels serie om stenåldersflickan Ayla. Jag fick första boken av en släkting när jag var runt elva, tolv år gammal. Varför man tyckte att det var en lämplig bok för mig vet jag inte riktigt, med tanke på hur oerhört många och detaljerade sexscener hela serien innehåller. Men jag slukade alla fem böcker som fanns tillgängliga, trots att de allihop måste vara mer än 500 sidor långa.
När jag nu bläddrar i dem är det svårt att hålla sig för skratt för den plågsamt krystade dialogen, de alldeles fruktansvärt löjliga sexscenerna och den trista, beskrivande prosan. Det jag dock fortfarande uppskattar böckerna för är hur oerhört mycket research som författaren ägnat sig åt för att kunna skriva dem.
8. Har du någon lustig anekdot som involverar böcker från när du var liten?
När jag gick i sjätte klass kom jag för första gången i kontakt med Stephen King. Det var Den gröna milen jag läste, som är och förblir en av mina favoriter bland hans verk. Hur som helst satt jag och läste den på lunchrasten - i mitt minne ligger jag på en gräsmatta längs bort på skolgården. Jag var alldeles uppslukad av boken när jag plötsligt hörde någon ropa på mig långt bortifrån. Det visade sig vara min lärare som hängde ut genom fönstret på fjärde våningen, där mitt klassrum låg, och försökte fånga min uppmärksamhet. Rasten var nämligen slut för längesedan och jag hade inte märkt varken att det ringde in eller att alla elever på skolgården försvunnit. Ett bra betyg på boken, om inte annat...
9. Vilken är den tunnaste boken i din hylla och hur många sidor är den på?
Om jag räknar bort de få bilderböckerna jag har kvar i hyllan sen jag var liten, så är det novellen Den nya Isabel av Katherine Mansfield. Utan efterord är den bara 25 sidor lång.
10. Vilken är den tjockaste boken i din hylla och hur många sidor är den på?
Stephen Kings Det, som är 1188 sidor lång. Den är också den längsta boken jag någonsin läst.
11. Utöver att läsa, skriver du också? Skulle du vilja bli författare?
Ja, jag har skrivit ett par långa, romanliknande berättelser som fortfarande ligger i skrivbordslådan och väntar på att jag ska få tummen ur. Men jag börjar förlika mig med att jag är mer en läsande människa än vad jag är en skrivande människa.
12. När fastnade du för att läsa?
Jag har tyckt om att läsa ända sedan jag började kunna det på egen hand, men det var ett svalt gillande som verkligen blev eld och lågor när jag fick tag på Harry Potter och de vises sten. Det är ingen överdrift att säga att utan Harry Potter hade jag inte varit den jag är idag.
13. Vilken klassisk bok är din favorit?
Jag har många favoriter bland klassikerna, men få av dem har satt så djupa spår som Skriet från vildmarken av Jack London.
14. Var språk och svenska ditt bästa ämne när du gick i skolan?
Ja, utan tvekan. Jag var långt före i alla svenskaböcker ända sedan andra klass, och det har varit mitt bästa ämne under hela skolgången.
15. Om du skulle få en bok som du redan läst - och hatade - i present, vad skulle du göra?
Jag skulle förmodligen prata utan att tänka och säga att jag redan läst den och att den var "sådär" (särskilt om de, som de alltid gör, skulle se på mig och säga du har väl inte redan läst den va?) och det hela skulle sluta med någon halvt pinsam överenskommelse om att jag ska få kvittot så jag kan byta.
16. Har du något tips på en bokserie som liknar Harry Potter eller Hungerspelen, men som inte är lika känd?
För den som gillar Harry Potter skulle jag rekommendera Den mörka materian av Philip Pullman, som jag var dum nog att inte skriva någon recension på och därför minns ganska lite av, mer än att jag tyckte att den var fantastisk. Det är en trilogi som börjar med Guldkompassen, och som är en alldeles unik fantasyserie med tunga, skickligt behandlade ämnen - som ateism, döden, och själens existens. Den är fantastisk.
För de som gillar Hunger Games skulle jag nog tipsa om Scott Westerfelds trilogi som börjar med Ful. Precis som Hunger Games utspelar den sig i en postapokalyptisk värld där alla på sin sextonde födelsedag blir opererade så att de blir "snygga". Serien följer Tally, en ung tjej som bestämmer sig för att rymma istället för att gå igenom operationen, och på så sätt inser att hon lever i ett samhälle som utnyttjar sina medborgare. Serien är inte riktigt lika halsbrytande spännande som Hunger Games, men den är definitivt läsvärd och tar upp massor med viktiga ämnen.
Båda de här serierna har dessutom tjejer i huvudrollen, vilket jag tycker är ganska viktigt.
Jag är ganska förtjust i gamla ord som inte riktigt kan ersättas av våra nya. Som vederkvickelse, stundom eller annorstädes. Dessutom är jag svag för svenskans möjligheter att sätta ihop ord och skapa nya på ett sätt som man inte kan på till exempel engelska. Hur härligt är det inte att vi kan skriva ihop ord och få dem att betyda helt nya saker, som mångata eller morgongåva? Eller rentav sätta ihop tre ord och få till ord som provrumspanik. Fantastiskt!
18. Skulle du kalla dig själv för en nörd?
Jag är definitivt en boknörd. Jag är dock inte en nörd när det kommer till klassiska nördgrejer som tv-spel, serietidningar och datorer. Däremot är jag ett stort fan av ett par nördiga tv-serier, som Buffy the Vampire Slayer och Firefly (och jag försökte mig på Doctor Who ett tag - nördigare serie finns väl inte?)
19. Vampyrer eller varulvar?
Jag gillar båda, men har en soft spot för varulvar. Jag är väldigt fascinerad av dem, långt mer än av vampyrer som börjar kännas smått uttjatade (men jag älskar dig fortfarande, Anne Rice). Jag gillar hur rädslan för lykantropi - ett fancy ord för varulvism - i princip består av vår rädsla inför att vara djuriska, och jag tycker att själva kampen mellan djur och människa, natur och civilisation, verkligen dras till sin yttersta spets hos varulven. Dessutom fungerar de väl som metafor för smittsamma sjukdomar - som Professor Lupin i Harry Potter. Parallellerna till sjukdomar som aids är svåra att undvika där.
Tyvärr blir de dock mest löjliga på film, medan vampyrer behåller en helt annan känsla av klass och värdighet som är mer tilltalande. Men i bokform fungerar faktiskt varulvar ganska bra - jag gillar särskilt Kelley Armstrongs Bitten.
20. Föredrar du kärlekstrianglar eller förbjuden kärlek?
Jag hatar - alltså verkligen hatar - kärlekstrianglar. Det är oerhört uttjatat och en så himla tråkig och fantasilös grej att kasta in i berättelser bara för att skapa drama där det verkligen inte behövs någon. Särskilt ungdomsböcker gör sig skyldiga till det, och alltid är det en tjej som står där och ska välja mellan två snygga killar - en som är lite mer bad boy och en som är mer "mjuk". Det är helt jävla olidligt. Sluta, säger jag bara, och illustrerar det hela med den här lysande fanarten:
:
:
tisdag 28 juli 2015
Mockingjay del 2
Ni har väl förresten inte missat att trailern till sista Hunger Games-filmen har blivit släppt? Kolla in!
måndag 27 juli 2015
Måndag med Mr Mercedes
Så har jag gett mig på Mr Mercedes av Stephen King. Jag behövde något helt annat efter all Maria Gripe, och det här är definitivt hästlängder från Skuggan över stenbänken. Vad läser ni?
lördag 25 juli 2015
Recension: Skugg-gömman av Maria Gripe
Direkt efter förra boken i serien, Skuggornas barn, gav jag mig alltså på den fjärde och avslutande delen i Maria Gripes Skuggserie. Min relation till böckerna har varit lite sisådär, både upp och ned, men det förhindrar inte att jag är glad att jag läst ut serien i sin helhet.
När Skugg-gömman tar sin början har Carolin flyttat till Stockholm där hon arbetar som skådespelare. Yrket är hennes stora passion, och hon går helt upp i det. Men både det förflutna och framtiden gör sig påminda. Hur ska hon någonsin kunna få en fungerande relation till sin mamma? Syskonen som en gång var så viktiga för henne känns plötsligt långt borta - alla utom Berta förstås, som hon brevväxlar med. Och så möter hon Ingeborg, som snabbt blir hennes bästa väninna men som också verkar bära på en hemlighet. Dessutom rasar ett världskrig alldeles om knuten, och hon känner det som om hon är två personer samtidigt.
Jag blev förvånad och nästan lite besviken när jag började på den här boken och insåg att den är skriven enbart ur Carolins perspektiv. Den känns inte som en naturlig uppföljare till resten av böckerna, snarare som någonting som kommit till i efterhand. Den har inte heller samma stil eller upplägg, och är annorlunda på många sätt mot de andra tre böckerna. Om det varit en tv-serie hade det här varit spin-offen.
För mig blir det en ganska konstig förändring i både ton och känsla att övergå till Carolin. Det som jag uppfattat som en av seriens största styrkor var just att hon, trots sin starka personlighet, inte var berättaren. Jag gillade att hon fick lov att spela den lite mystiska Tintomara-rollen, i centrum men inte som berättare. Personligen tycker jag att det passade hennes karaktär bättre.
Själva förändringen i miljöer spelar också stor roll. I Skugg-gömman befinner vi oss i hjärtat av Stockholm, och serien har ändrat fokus som nu ligger allt mer på samhällsfrågor - kvinnokampen är mer central än någonsin, precis som andra sociala frågor. Men det stora temat i boken är ändå skådespeleriet och teatern. Den handlar mycket om att hitta sig själv genom roller och utvecklas som person genom konsten. Också drömmar, speglar och ödet har stora roller, som så ofta i Maria Gripes böcker.
Allra svårast har jag kanske för bokens förändrade upplägg. Tidigare har den här serien varit starkt bunden till Bertas jagperspektiv och hennes dagboksform, medan Skugg-gömman berättas både i jag-perspektiv - ofta i brevform - och tredjeperson, och till råga på allt också ibland i pjäsform. Det hela blir lite för rörigt för min del, särskilt eftersom jag har så svårt för böcker i brevform redan som det är. Att det här dessutom är seriens allra tjockaste bok på mer än 500 sidor gör inte heller läsningen lättare, och det ska erkännas att jag bitvis kämpat mig igenom boken bara för att ha serien läst.
Ändå har den naturligtvis sina poänger. Skugg-gömman är, precis som resten av den här serien, ovanligt komplex och filosofisk för en ungdomsroman. Gripe drar sig inte för att utforska tunga och ofta abstrakta ämnen i sina böcker, och det är en av hennes största styrkor. Det finns en tilltro till läsaren som jag verkligen uppskattar. Och trots sin rörighet är den här boken en skicklig skildring av en ung, stark kvinna under början på 1900-talet i Sverige, och precis som sina föregångare handlar den mycket om vikten av att vara sin egen person. För det tycker jag om den.
Men det ska inte stickas under stol med att jag bitvis har haft väldigt svårt för de stilistiska greppen i den här serien, och kanske mest av allt i den här sista delen. Men trots det är jag glad att jag läst den, eftersom den tillhör Maria Gripes mest uppskattade verk, och onekligen har sina starka sidor.
"Skugg-gömman", 1988
När Skugg-gömman tar sin början har Carolin flyttat till Stockholm där hon arbetar som skådespelare. Yrket är hennes stora passion, och hon går helt upp i det. Men både det förflutna och framtiden gör sig påminda. Hur ska hon någonsin kunna få en fungerande relation till sin mamma? Syskonen som en gång var så viktiga för henne känns plötsligt långt borta - alla utom Berta förstås, som hon brevväxlar med. Och så möter hon Ingeborg, som snabbt blir hennes bästa väninna men som också verkar bära på en hemlighet. Dessutom rasar ett världskrig alldeles om knuten, och hon känner det som om hon är två personer samtidigt.
Jag blev förvånad och nästan lite besviken när jag började på den här boken och insåg att den är skriven enbart ur Carolins perspektiv. Den känns inte som en naturlig uppföljare till resten av böckerna, snarare som någonting som kommit till i efterhand. Den har inte heller samma stil eller upplägg, och är annorlunda på många sätt mot de andra tre böckerna. Om det varit en tv-serie hade det här varit spin-offen.
För mig blir det en ganska konstig förändring i både ton och känsla att övergå till Carolin. Det som jag uppfattat som en av seriens största styrkor var just att hon, trots sin starka personlighet, inte var berättaren. Jag gillade att hon fick lov att spela den lite mystiska Tintomara-rollen, i centrum men inte som berättare. Personligen tycker jag att det passade hennes karaktär bättre.
Själva förändringen i miljöer spelar också stor roll. I Skugg-gömman befinner vi oss i hjärtat av Stockholm, och serien har ändrat fokus som nu ligger allt mer på samhällsfrågor - kvinnokampen är mer central än någonsin, precis som andra sociala frågor. Men det stora temat i boken är ändå skådespeleriet och teatern. Den handlar mycket om att hitta sig själv genom roller och utvecklas som person genom konsten. Också drömmar, speglar och ödet har stora roller, som så ofta i Maria Gripes böcker.
Allra svårast har jag kanske för bokens förändrade upplägg. Tidigare har den här serien varit starkt bunden till Bertas jagperspektiv och hennes dagboksform, medan Skugg-gömman berättas både i jag-perspektiv - ofta i brevform - och tredjeperson, och till råga på allt också ibland i pjäsform. Det hela blir lite för rörigt för min del, särskilt eftersom jag har så svårt för böcker i brevform redan som det är. Att det här dessutom är seriens allra tjockaste bok på mer än 500 sidor gör inte heller läsningen lättare, och det ska erkännas att jag bitvis kämpat mig igenom boken bara för att ha serien läst.
Ändå har den naturligtvis sina poänger. Skugg-gömman är, precis som resten av den här serien, ovanligt komplex och filosofisk för en ungdomsroman. Gripe drar sig inte för att utforska tunga och ofta abstrakta ämnen i sina böcker, och det är en av hennes största styrkor. Det finns en tilltro till läsaren som jag verkligen uppskattar. Och trots sin rörighet är den här boken en skicklig skildring av en ung, stark kvinna under början på 1900-talet i Sverige, och precis som sina föregångare handlar den mycket om vikten av att vara sin egen person. För det tycker jag om den.
Men det ska inte stickas under stol med att jag bitvis har haft väldigt svårt för de stilistiska greppen i den här serien, och kanske mest av allt i den här sista delen. Men trots det är jag glad att jag läst den, eftersom den tillhör Maria Gripes mest uppskattade verk, och onekligen har sina starka sidor.
"Skugg-gömman", 1988
fredag 24 juli 2015
Hoppsan
Varje gång man säger åt sig själv att spara pengar och inte köpa mer böcker - särskilt inte när man jobbar på ett bibliotek - så går man ändå och köper för att man inte kan låta bli. En snabbvisit i Malmö igår för att skaffa några nödvändigheter slutade med att jag också köpte H is for Hawk av Helen Macdonald, som jag hört mycket bra om och som jag dessutom gillar utseendet på.
Jag borde kanske ha inväntat den svenska översättningen, men det var otroligt längesen jag läste något på engelska (den senaste boken jag läste på engelska var faktiskt I Know What You Did Last Summer - så långt tillbaka som i december). Och jag tror att jag kommer gilla den här. Vad är ditt senaste impulsköp?
torsdag 23 juli 2015
Har du läst?
Hittade den här hos Snowglitter och tyckte att den verkade rolig - och så får jag en ursäkt att lägga upp några av bilderna jag tog häromdagen. Häng på vetja!
...en bok med snö på omslaget?
Trollvinter av Tove Jansson!
...en bok som handlar om krig?
Några stycken - den allra senaste var den fantastiska Allt de bar av Tim O'Brien, om Vietnamkriget.
...en bok som är skriven av en finsk författare?
Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo är översatt från finska. Muminböckerna är väl också finska, men inte översatta, så jag vet inte om de räknas?
...en bok som är över 800 sidor?
Japp, och de flesta är av Stephen King. Till exempel 22/11 1963.
...en bok som har ett spöke som huvudkaraktär/har en stor roll?
Min spontana tanke var Spöket på Canterville av Oscar Wilde, men det är ju en novell. Men Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman passar väl in!
...en bok där någon av huvudkaraktärerna äger en affär?
Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. Det var väldigt längesen jag läste den, men den sitter kvar i minnet.
...en bok där någon av huvudkaraktärerna är fruktansvärt rik?
Fruktansvärt rik är han kanske inte, men Constantine från Kött och blod tjänar sig minst sagt en hacka.
...en bok som handlar mycket om djur?
Djungelboken av Rudyard Kipling - en av mina favoritböcker där det dessutom vimlar av djur!
...en bok vars titel innehåller ordet "En"?
Kanske Jag, En av David Levithan?
...en bok som utspelar sig på hösten?
Mja, någon riktig höstbok kommer jag faktiskt inte på, kanske för att jag inte brukar fästa mig så mycket vid klimatbeskrivningar. Men en bok som har fina årstidsskildringar är Hunden av Kerstin Ekman.
...en bok som knappt innehåller några glada inslag?
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule var sällsynt humorlös.
...en bok som handlar om bröllop?
Jag går faktiskt bet på den här! Kommer inte på en enda bok jag läst som fokuserar på ett bröllop.
...en bok som handlar om häxor?
Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
...en bok som utspelar sig på en ö?
Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström utspelar sig på Fårö, och jag fick läsa den medan jag bodde i Fårösund, så det var väldigt roligt (jag undviker medvetet att säga Robinson Crusoe, det är alltför uppenbart).
...en bok som har en karaktär som du kan känna igen dig själv i?
Hm, om jag känner igen mig själv vet jag inte riktigt, men jag kände så mycket för Theo i Steglitsan att jag kan sakna honom när jag tänker på boken. Kanske är jag egentligen mest kär i honom...
...en bok som utspelar sig i rymden?
Näe, det har jag nog inte (ännu en anledning att läsa Ensam på mars av Andy Weir märker jag).
...en bok som det finns ett mycket gammalt hus i?
Den lille vännen av Donna Tartt har ett gammalt fallfärdigt hus.
...en bok som handlar om en bokhandel?
Igen får jag nog svara Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón!
...en bok som i titeln innehåller något av de fyra elementen? (eld, vatten, luft, jord)
Flickan som lekte med elden, kanske?
Länka gärna i kommentarerna om du också svarar!
onsdag 22 juli 2015
För tillfället
Så har jag gett mig på Skugg-gömman, fjärde och sista delen i Maria Gripes Skuggserie. Fast jag kan inte direkt påstå att jag är frälst i den. Jag funderar faktiskt på att läsa den parallellt med Dagermans Nattens lekar för att lätta upp det hela. Vad läser ni?
måndag 20 juli 2015
Recension: Skuggornas barn av Maria Gripe
Så blev det alltså dags för bok nummer tre i Maria Gripes Skuggserie. Trots att jag fortfarande ställer mig milt tveksam inför hur hyllad den här serien blivit, så känner jag ändå att jag måste fortsätta och läsa den till slut.
Egentligen är det inte meningen att Berta ska vara på Rosengåva - hon vet för mycket om vad som händer bakom kulisserna. Ändå dras hon dit. Hon längtar tillbaka till slottet och framför allt dess märkliga invånare. Mest av alla saknar hon Carolin, sin hemliga syster. Men när hon besöker Rosengåva igen verkar allt om möjligt ha blivit ännu mer komplicerat. Släktingen Sofia gör anspråk på slottet för egen del, och relationerna som syskonen Rosilda och Arild har till Carolin - som de tror heter Carl - oroar Berta allt mer. Men vad kan hon göra? Vart hon än vänder sig har hon lovat att ingenting säga.
Mitt intryck av Skuggserien står sig ganska fast när jag läser Skuggornas barn, som är en stabil fortsättning på ... och de vita skuggorna i skogen. I den boken kändes det som om serien hittade en egen ton och fann sitt fotfäste, och det är på allt stadigare ben som serien fortsätter.
Skuggserien blir allt mer en berättelse om familj och blodsband, och om hur komplicerade sådana relationer kan vara. Samtidigt är den ordentligt insyltad i mystik och märkligheter, och det händer att jag får svårt att ta den på fullt allvar. Men samtidigt som den ibland nästan närmar sig en såpopera med alla sina familjeintriger - hemliga fäder, oväntade syskon, döda släktingar som inte alls är döda - så vägs det skickligt upp med det där typiskt Gripe-iska, det mystiska och dolda. Det är för den där sällsamma känslan som jag egentligen läser, för det svagt övernaturliga elementet som Gripe hanterar så väl. Med det halvt kusliga slottet Rosengåva som kuliss blir stämningen i boken ibland nästan fantasylik, där gränserna mellan levande och döda, mellan dröm och verklighet hela tiden blir allt suddigare.
Skuggornas barn kan också vara den mest komplicerade hittills av böckerna i serien, eftersom den jonglerar med ett ganska stort persongalleri, och till skillnad från de föregående böckerna växlar mer mellan sina miljöer. Det gör att samhällsfrågorna får en mer framträdande roll än vad man skulle kunna vänta sig. Det är naturligtvis den okonventionella Carolin som går i spetsen, med sin könsöverskridande identitet och frisläppta natur.
Carolin är i mångt och mycket seriens nav, även om böckerna berättas genom Berta. Carolin är den det mesta kretsar kring, men jag gillar att hon aldrig får lov att stå oemotsagd. Hon är lätt att tycka om och samtidigt lätt att irritera sig på, och en av bokens allra största förtjänster är hur väl Maria Gripe lyckas nyansera bilden av henne. Hon vacklar allt mer på sin piedestal och jag gillar hur hon framställs, allt mer som en hel person och mindre som en idol, i takt med att Berta kommer underfund med att också Carolin är en människa.
Men precis som med de förra böckerna har jag lite svårt för bokens berättande ton, hur så mycket sker utan att visas, bara genom en återgivning. Det ger mig som läsare en så åsidosatt roll att om det inte vore för intrigen hade jag inte haft mycket att engagera mig i. Det ger böckerna en platt, död känsla som inte går hand i hand med de fängslande karaktärerna, de rika miljöerna och den väl uttänkta intrigen.
När jag blev klar med Skuggornas barn tyckte jag också att det mesta i berättelsen kändes ganska uppklarat. Därför undrar jag vad som kommer hända härnäst, i Skugg-gömman. Det blir nog nästa bok att läsa...
"Skuggornas barn", 1986
Egentligen är det inte meningen att Berta ska vara på Rosengåva - hon vet för mycket om vad som händer bakom kulisserna. Ändå dras hon dit. Hon längtar tillbaka till slottet och framför allt dess märkliga invånare. Mest av alla saknar hon Carolin, sin hemliga syster. Men när hon besöker Rosengåva igen verkar allt om möjligt ha blivit ännu mer komplicerat. Släktingen Sofia gör anspråk på slottet för egen del, och relationerna som syskonen Rosilda och Arild har till Carolin - som de tror heter Carl - oroar Berta allt mer. Men vad kan hon göra? Vart hon än vänder sig har hon lovat att ingenting säga.
Mitt intryck av Skuggserien står sig ganska fast när jag läser Skuggornas barn, som är en stabil fortsättning på ... och de vita skuggorna i skogen. I den boken kändes det som om serien hittade en egen ton och fann sitt fotfäste, och det är på allt stadigare ben som serien fortsätter.
Skuggserien blir allt mer en berättelse om familj och blodsband, och om hur komplicerade sådana relationer kan vara. Samtidigt är den ordentligt insyltad i mystik och märkligheter, och det händer att jag får svårt att ta den på fullt allvar. Men samtidigt som den ibland nästan närmar sig en såpopera med alla sina familjeintriger - hemliga fäder, oväntade syskon, döda släktingar som inte alls är döda - så vägs det skickligt upp med det där typiskt Gripe-iska, det mystiska och dolda. Det är för den där sällsamma känslan som jag egentligen läser, för det svagt övernaturliga elementet som Gripe hanterar så väl. Med det halvt kusliga slottet Rosengåva som kuliss blir stämningen i boken ibland nästan fantasylik, där gränserna mellan levande och döda, mellan dröm och verklighet hela tiden blir allt suddigare.
Skuggornas barn kan också vara den mest komplicerade hittills av böckerna i serien, eftersom den jonglerar med ett ganska stort persongalleri, och till skillnad från de föregående böckerna växlar mer mellan sina miljöer. Det gör att samhällsfrågorna får en mer framträdande roll än vad man skulle kunna vänta sig. Det är naturligtvis den okonventionella Carolin som går i spetsen, med sin könsöverskridande identitet och frisläppta natur.
Carolin är i mångt och mycket seriens nav, även om böckerna berättas genom Berta. Carolin är den det mesta kretsar kring, men jag gillar att hon aldrig får lov att stå oemotsagd. Hon är lätt att tycka om och samtidigt lätt att irritera sig på, och en av bokens allra största förtjänster är hur väl Maria Gripe lyckas nyansera bilden av henne. Hon vacklar allt mer på sin piedestal och jag gillar hur hon framställs, allt mer som en hel person och mindre som en idol, i takt med att Berta kommer underfund med att också Carolin är en människa.
Men precis som med de förra böckerna har jag lite svårt för bokens berättande ton, hur så mycket sker utan att visas, bara genom en återgivning. Det ger mig som läsare en så åsidosatt roll att om det inte vore för intrigen hade jag inte haft mycket att engagera mig i. Det ger böckerna en platt, död känsla som inte går hand i hand med de fängslande karaktärerna, de rika miljöerna och den väl uttänkta intrigen.
När jag blev klar med Skuggornas barn tyckte jag också att det mesta i berättelsen kändes ganska uppklarat. Därför undrar jag vad som kommer hända härnäst, i Skugg-gömman. Det blir nog nästa bok att läsa...
"Skuggornas barn", 1986
söndag 19 juli 2015
Pärla ur hyllan: The Old Man and the Sea
Av alla de fina böckerna jag hittade på loppmarknaden igår, är det nog ändå The Old Man and the Sea som jag är gladast över att ha hittat. Jag äger den visserligen redan på svenska, men jag tycker att just den här utgåvan är så otroligt fin. Det är precis en sådan bok som jag älskar att ha i hyllan.
Den här boken är tryckt 1953, om jag förstår boken rätt - bara ett år efter att den först gavs ut i USA. Tyvärr saknar den de fina illustrationerna som finns i min svenska utgåva, och den har inget skyddsomslag, om den någonsin haft ett. Det har jag dock anledning att tro, eftersom jag hittade en grej när jag kom hem och öppnade boken för första gången. Bland försättsbladen låg nämligen vad som verkar vara den urklippta omslagsbilden.
Varför den förra ägaren valt att göra så vet jag inte - kanske tyckte hen helt enkelt att boken var snyggare utan omslag. För den är verkligen vacker - och det allra finaste med den är kanske ryggen, som tyvärr är lite vattenskadad, men den ger boken ett särpräglat utseende också när den står i hyllan.
Framsidan är också fin, men inte lika unik:
Det som gör mig glad med boken är också att jag förmodligen kommer att läsa den. Jag tror att Hemingway i originalspråk skulle bli en helt annan upplevelse, och med sitt ganska korthuggna språk blir det nog inte heller en särskilt svår uppgift.
Boken har också dedikationen som syns på bilden. Många ogillar att ha böcker med andras namn i, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en del av bokens historia, en del av dess liv. Det är en av anledningarna till att jag är så svag för mycket gamla böcker - det känns som om de tagit del av massor, som om de genom att bara ha vistats med sina läsare blir genomsyrade av dem. Ju äldre böcker är, desto mer själ tycks de ha. Det här är definitivt en av de böckerna, och det känns fantastiskt att ha hittat den. Lite fler bilder för att jag inte kan låta bli:
lördag 18 juli 2015
Fynden från årets största loppis
Idag jobbade jag lördagspass på bibblan, och efteråt åkte jag till en av de största loppmarknaderna i Skåne - Janstorps årliga loppis som brukar dra tusentals personer. Jag åker mest för böckernas skull. Det är ruskigt billigt och man kan hitta riktiga guldkorn eftersom människor inte bara skänkt bort böcker de inte vill ha, utan mycket kommer också från dödsbon. Så här såg det ut kring bokborden:
Eftersom det är så ohyggligt mycket att välja på brukar jag bli ganska kräsen. I år bestämde jag mig också för att inte köpa så många hyllvärmare bara för att de är fina - man kan hitta rent enormt gamla böcker som är svåra att motstå eftersom de känns så personliga. Till exempel såg jag en hel del gamla skolböcker från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, och jag älskar att bläddra i sådana. Men jag vet ju att jag aldrig kommer läsa dem och att de bara kommer stå på hyllan, så jag försökte hålla mig i skinnet. Dock följde en med mig hem ändå, en läsebok som jag tänker göra ett eget inlägg om senare.
Men mina fynd då? Jo, jag kom hem med nio böcker sammanlagt, i princip bara klassiker. Förutom ovan nämnda skolbok som jag inte kunde motstå, så var det Havets hjältar av Rudyard Kipling, Frukost på Tiffany's av Truman Capote, tre böcker av Jack London ur samma serie, en vacker gammal utgåva av The Old Man and the Sea och Farväl till vapnen av Ernest Hemingway. Dessutom hittade jag en gammal utgåva av Gösta Berlings saga i ett skyddsomslag av kartong som inte är med på bilden. Tyvärr upptäckte jag att det bara var del ett, men den är ändå fin.
Har ni gjort några loppisfynd i sommar?
Eftersom det är så ohyggligt mycket att välja på brukar jag bli ganska kräsen. I år bestämde jag mig också för att inte köpa så många hyllvärmare bara för att de är fina - man kan hitta rent enormt gamla böcker som är svåra att motstå eftersom de känns så personliga. Till exempel såg jag en hel del gamla skolböcker från slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, och jag älskar att bläddra i sådana. Men jag vet ju att jag aldrig kommer läsa dem och att de bara kommer stå på hyllan, så jag försökte hålla mig i skinnet. Dock följde en med mig hem ändå, en läsebok som jag tänker göra ett eget inlägg om senare.
Men mina fynd då? Jo, jag kom hem med nio böcker sammanlagt, i princip bara klassiker. Förutom ovan nämnda skolbok som jag inte kunde motstå, så var det Havets hjältar av Rudyard Kipling, Frukost på Tiffany's av Truman Capote, tre böcker av Jack London ur samma serie, en vacker gammal utgåva av The Old Man and the Sea och Farväl till vapnen av Ernest Hemingway. Dessutom hittade jag en gammal utgåva av Gösta Berlings saga i ett skyddsomslag av kartong som inte är med på bilden. Tyvärr upptäckte jag att det bara var del ett, men den är ändå fin.
Har ni gjort några loppisfynd i sommar?
fredag 17 juli 2015
Recension: Allt de bar av Tim O'Brien
Det här är andra boken jag läser på väldigt kort tid som är så förskräckligt ful att man blir avskräckt, och som inte förtjänar ett sådant omslag över huvud taget (den förra är förstås Kött och blod). Men eftersom jag fått nys om boken via en rekommendation av den engelska utgåvan, som har ett långt mer smakfullt omslag, så lät jag inte framsidan slå ner mig.
Det är sent sextiotal och Tim O'Brien blir inkallad till Vietnamkriget. Det är ett smutsigt, meningslöst och fasansfullt krig i ett land som är så främmande att det verkar vara en egen varelse. I bushen kämpar han sig fram tillsammans med resten av medlemmarna i plutonen - killar som han kommer närmare än någon annan. De är alla så olidligt unga, och Tim inser att kriget han hamnat i är något som kommer att förfölja honom genom resten av hans liv. För hur gör man för att glömma? Hur gör man för att undvika döden när den när som helst kan komma?
Allt de bar går på sätt och vis att kalla en novellsamling - den är indelad i tjugotvå delar som fungerar som korta berättelser för sig, medan de tillsammans blir en helhet. Men eftersom de har sina karaktärer, omgivningar och teman gemensamt blir det svårt att se boken som en traditionell novellsamling, och samtidigt är den inte heller en roman. Istället blir det en krigsskildring som är uppdelad i fragment, vissa är längre, mer novellika berättelser, medan andra är kortare anekdoter.
Huruvida berättelserna i Allt de bar är självbiografiska eller ej är svårt att säga, och en av de saker som rent stilistiskt gör boken intressant. I början av boken står det att alla händelser är fiktiva, men att de kan ha "anknytning till författarens egna erfarenheter". Vad en sådan kommentar antyder är på sin höjd osäkert, men jag får intrycket av att många av personerna i boken har behållit sina riktiga namn och att en del händelser är rena hågkomster. Det är en del av vad som gör boken så oerhört stark, och på det stora hela gör det mig inte något att jag inte vet vad som hänt "på riktigt".
Boken tar också upp detta - hur sanning och dikt möts, hur författaren och soldaten försöker bli samma person, och i sprickan mellan sanning och påhitt existerar det som boken vill förmedla. Kanske beskriver O'Brien det bäst själv, när han skriver: "Det var inte båg och bluff, tvärtom: han ville sätta sådan fyr på sanningen att den blev så het att man kände precis det som han kände."
Men även om frågan om sanning och lögn är en av de många tänkvärda sakerna i den här boken, är det inte det viktigaste. Det viktiga är att det här är en sjuhelvetes bra bok. Den är plågsam men olidligt fängslande, den är hemsk i sin skildring av död och samtidigt oväntat full av liv, och den lyckas på ett knivskarpt sätt skildra krigets många ansikten - den hemska delen, den roliga delen, den tråkiga delen, den spännande delen.
Just Vietnamkriget är ett krig som jag inte läst särskilt många böcker om. Det känns som ett krig man hellre gör film av, och på många sätt ett krig som är långt bort. Men det gör mig bestört att inse att det fortfarande är ett väldigt nytt krig. Egentligen kan jag bara komma på att jag läst en enda annan roman som behandlar Vietnamkriget - Stephen Kings liknande verk Hjärtan i Atlantis. Det finns delar av den boken som är helt ägnade åt krigsskildringar och det är en bok som fungerar på ett liknande sätt, med noveller som knyts samman av sina gemensamma karaktärer.
Dock är Allt de bar en bättre krigsskildring. Den får mig att tänka på På västfronten intet nytt, som handlar om ett annat krig men som besitter samma känsla, samma skarpa egg som den här boken. Allt de bar är en hjärtslitande bok om ett fruktansvärt krig, skriven på en väldigt levande prosa som verkligen ringar in fasan, meningslösheten och den oundvikliga döden, men som också med lätthet skildrar den karga humorn, kamratskapet och begäret att leva.
Alltså: jag rekommenderar verkligen Allt de bar. Trots sitt fula svenska omslag är den en av de mest angelägna och välskrivna böckerna jag läst hittills i år, en bok som vill bända upp bröstkorgen och som blir så stark och närvarande just eftersom den hämtat sitt stoff från verkligheten.
"The Things They Carried", 1990
Det är sent sextiotal och Tim O'Brien blir inkallad till Vietnamkriget. Det är ett smutsigt, meningslöst och fasansfullt krig i ett land som är så främmande att det verkar vara en egen varelse. I bushen kämpar han sig fram tillsammans med resten av medlemmarna i plutonen - killar som han kommer närmare än någon annan. De är alla så olidligt unga, och Tim inser att kriget han hamnat i är något som kommer att förfölja honom genom resten av hans liv. För hur gör man för att glömma? Hur gör man för att undvika döden när den när som helst kan komma?
Allt de bar går på sätt och vis att kalla en novellsamling - den är indelad i tjugotvå delar som fungerar som korta berättelser för sig, medan de tillsammans blir en helhet. Men eftersom de har sina karaktärer, omgivningar och teman gemensamt blir det svårt att se boken som en traditionell novellsamling, och samtidigt är den inte heller en roman. Istället blir det en krigsskildring som är uppdelad i fragment, vissa är längre, mer novellika berättelser, medan andra är kortare anekdoter.
Huruvida berättelserna i Allt de bar är självbiografiska eller ej är svårt att säga, och en av de saker som rent stilistiskt gör boken intressant. I början av boken står det att alla händelser är fiktiva, men att de kan ha "anknytning till författarens egna erfarenheter". Vad en sådan kommentar antyder är på sin höjd osäkert, men jag får intrycket av att många av personerna i boken har behållit sina riktiga namn och att en del händelser är rena hågkomster. Det är en del av vad som gör boken så oerhört stark, och på det stora hela gör det mig inte något att jag inte vet vad som hänt "på riktigt".
Boken tar också upp detta - hur sanning och dikt möts, hur författaren och soldaten försöker bli samma person, och i sprickan mellan sanning och påhitt existerar det som boken vill förmedla. Kanske beskriver O'Brien det bäst själv, när han skriver: "Det var inte båg och bluff, tvärtom: han ville sätta sådan fyr på sanningen att den blev så het att man kände precis det som han kände."
Men även om frågan om sanning och lögn är en av de många tänkvärda sakerna i den här boken, är det inte det viktigaste. Det viktiga är att det här är en sjuhelvetes bra bok. Den är plågsam men olidligt fängslande, den är hemsk i sin skildring av död och samtidigt oväntat full av liv, och den lyckas på ett knivskarpt sätt skildra krigets många ansikten - den hemska delen, den roliga delen, den tråkiga delen, den spännande delen.
Just Vietnamkriget är ett krig som jag inte läst särskilt många böcker om. Det känns som ett krig man hellre gör film av, och på många sätt ett krig som är långt bort. Men det gör mig bestört att inse att det fortfarande är ett väldigt nytt krig. Egentligen kan jag bara komma på att jag läst en enda annan roman som behandlar Vietnamkriget - Stephen Kings liknande verk Hjärtan i Atlantis. Det finns delar av den boken som är helt ägnade åt krigsskildringar och det är en bok som fungerar på ett liknande sätt, med noveller som knyts samman av sina gemensamma karaktärer.
Dock är Allt de bar en bättre krigsskildring. Den får mig att tänka på På västfronten intet nytt, som handlar om ett annat krig men som besitter samma känsla, samma skarpa egg som den här boken. Allt de bar är en hjärtslitande bok om ett fruktansvärt krig, skriven på en väldigt levande prosa som verkligen ringar in fasan, meningslösheten och den oundvikliga döden, men som också med lätthet skildrar den karga humorn, kamratskapet och begäret att leva.
Alltså: jag rekommenderar verkligen Allt de bar. Trots sitt fula svenska omslag är den en av de mest angelägna och välskrivna böckerna jag läst hittills i år, en bok som vill bända upp bröstkorgen och som blir så stark och närvarande just eftersom den hämtat sitt stoff från verkligheten.
"The Things They Carried", 1990
torsdag 16 juli 2015
En av de få gånger det känns bra att läsa krigsskildringar
Mitt bland all framtidsångest - för er som missat det så är det antagningstider - så känns det oväntat bra att läsa Allt de bar av Tim O'Brien. Den handlar nämligen om Vietnamkriget. Och plötsligt får jag perspektiv på mina egna problem. Vad läser ni?
onsdag 15 juli 2015
Recension: ... och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe
Jag var väl egentligen ganska lagom förtjust i Skuggan över stenbänken, som inte riktigt levde upp till sitt rykte enligt min mening. Men eftersom jag älskar Maria Gripe och tycker att hon är en av de främsta författarna som Sverige någonsin haft - jag överdriver inte ens - så tyckte jag ändå att jag skulle ge också nästa bok i Skuggserien en chans.
Efter att ha fått veta Carolins hemlighet tror Berta att de ska komma närmare varandra. Hon är ju den enda som vet vem Carolin egentligen är! Men det blir nästan tvärtom - relationen mellan dem blir allt mer spänd. Men så kommer de på en bra idé - för att få lära känna varandra bättre ska de bege sig ut och arbeta som pigor, bara de två. Men inte heller det blir som Berta tänkt sig. Istället för att hamna på en vanlig bondgård får de plats på slottet Rosengåva. Här ska de vara sällskap åt de två ungdomarna Arild och Rosilda, som växt upp isolerade i det mörka och deprimerande slottet. Berta märker snabbt att Rosengåva är ett ställe som döljer massor av hemligheter, och ju längre tid hon och Carolin spenderar där, desto mer mystisk verkar både platsen och de människor som vistas där vara.
Jag måste säga att jag, precis som med första boken, upplevde ... och de vita skuggorna i skogen som ganska seg - åtminstone till en början. Det beror kanske mer på mig själv och att jag inte haft någon riktig ro att läsa, än på boken i sig, men det går ändå inte att undvika att de här böckerna faktiskt har ett ganska långsamt tempo. Flera gånger har jag funderat på om jag skulle lägga ifrån mig boken och istället läsa något annat, och se om jag kunde återkomma till den här senare.
Men så hände det något. Ungefär i mitten av boken börjar jag plötsligt hitta det som jag dittills saknat. När Berta och Carolin till slut hamnat på Rosengåva och börjar lära känna människorna som bor där dyker det upp - det mystiska, det filosofiska, det sällsamma. Det där som jag förknippar så starkt med allt jag läst tidigare av Maria Gripe, det som gör att hennes böcker blir så unika. Anledningen att jag håller hennes verk så högt.
Miljöerna och karaktärerna känns plötsligt så typiska henne, och ... och de vita skuggorna i skogen blir precis det jag önskade mig att den här serien skulle vara. Nästan omärkligt tar den steget från att vara ett halvintressant familjedrama till någonting betydligt större och bättre. Den blir en bok som rör sig i ett mystiskt och skuggigt gränsland mellan det verkliga och det överjordiska, mellan det synliga och det dolda. Här framträder plötsligt Gripe i all sin styrka, med intressanta och mystiska karaktärer, hemligheter som inte går att räkna ut i förväg, och kanske framför allt den fantastiska förmågan att skapa stämning med hjälp av det som inte hörs och inte kan ses.
Ändå måste jag vidhålla att jag har svårt för hur de här böckerna är skrivna - det är mer än något annat det berättande stuket i dem som gör det så svårt att bli helt meddragen i berättelsen. De lider av att så mycket berättas istället för att visas. Det gör att boken antar en träig och stel ton som är svår att ta sig förbi. Kanske är det att de börjar åldras, och inte gör det särskilt väl som ungdomsböcker?
Ändå tycker jag mycket om alla de ämnen som ... och de vita skuggorna i skogen tar upp. Förutom att det är en spännande berättelse med gåtor och mystik är det en bok som tar upp så oväntade saker som könsidentitet och sexualitet - och det i en bok som utspelar sig under 1910-talet! Dessutom är det en välskriven skildring av hur svårt det är att förhålla sig till personer man älskar, i synnerhet dem man beundrar. I Bertas ögon framstår framför allt Carolin som fantastisk på alla sätt, och det är skönt att se hur hon i den här boken börjar inse att hon själv också har ett värde, inte bara Carolin. Om det fortsätter på den här vägen tror jag att den här serien kan bli en riktigt bra uppväxtskildring. Jag håller tummarna för det, och ska se till att snart läsa bok nummer tre; Skuggornas barn.
"... och de vita skuggorna i skogen", 1984
"... och de vita skuggorna i skogen", 1984
måndag 13 juli 2015
Sociala medier-taggen
Den här enkäten hittade jag hos BokBeate, och tyckte att den verkade ganska rolig. Gör den du med!
1. Twitter - En kort favoritbok
En av mina favoritböcker är Spring! Fanny, spring! av John Reynolds Gardiner. Den är runt åttio sidor lång och det spelar ändå ingen roll, för jag gråter alltid när jag läser den. Jag borde verkligen göra en omläsning och en recension på den här på bloggen.
2. Facebook - En bok alla andra fick dig att läsa
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Den hade jag aldrig läst om det inte vore för allt bra som folk sa om den (och om det inte vore för att jag behövde något mer lättsmält efter att ha pluggat litteraturvetenskap i ett år).
3. Tumblr - En bok du läste innan den var populär
Twilight, faktiskt. Jag praktiserade på förlaget som gav ut den, och fick den som avskedspresent när jag slutade, tillsammans med några andra böcker. Jag hade ingen aning om vad det var för bok, men tyckte rätt bra om den. Ett par år senare exploderade hela grejen, med filmer och fortsättningar och precis alla hade en åsikt.
4. Myspace - En bok du inte kommer ihåg om du tyckte om eller inte
Böcker jag inte skriver recensioner på minns jag mycket sämre, så det är nog någon gammal bok. Men oftast hänger det ändå kvar någon slags känsla, vare sig den är positiv, negativ eller bara mittemellan.
5. Instagam - En bok som är så fin att du vill instagramma den
Jag älskar gamla böcker, och då särskilt sådana med vackra ryggar. De är alltid så fina i hyllan, man behöver liksom inte ta ut dem för att man ska komma ihåg att de är vackra. En serie sådana böcker är Tusen och en natt som jag har i åtta band, dock utan att ha läst dem i sin helhet.
6. YouTube - En bok du önskar skulle bli gjord till en film
Istvillingar skulle bli en riktigt bra thriller/skräckfilm, tror jag. Annars, som vanligt - om nån kunde göra en tv-serie i stil med Game of Thrones av Stephen Kings Det mörka tornet-serie, så skulle det vara värt en hel del.
7. Goodreads - En bok du rekommenderar till alla.
Steglitsan av Donna Tartt, förmodligen. Den rekommenderar jag fortfarande till höger och vänster.
1. Twitter - En kort favoritbok
En av mina favoritböcker är Spring! Fanny, spring! av John Reynolds Gardiner. Den är runt åttio sidor lång och det spelar ändå ingen roll, för jag gråter alltid när jag läser den. Jag borde verkligen göra en omläsning och en recension på den här på bloggen.
2. Facebook - En bok alla andra fick dig att läsa
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. Den hade jag aldrig läst om det inte vore för allt bra som folk sa om den (och om det inte vore för att jag behövde något mer lättsmält efter att ha pluggat litteraturvetenskap i ett år).
3. Tumblr - En bok du läste innan den var populär
Twilight, faktiskt. Jag praktiserade på förlaget som gav ut den, och fick den som avskedspresent när jag slutade, tillsammans med några andra böcker. Jag hade ingen aning om vad det var för bok, men tyckte rätt bra om den. Ett par år senare exploderade hela grejen, med filmer och fortsättningar och precis alla hade en åsikt.
4. Myspace - En bok du inte kommer ihåg om du tyckte om eller inte
Böcker jag inte skriver recensioner på minns jag mycket sämre, så det är nog någon gammal bok. Men oftast hänger det ändå kvar någon slags känsla, vare sig den är positiv, negativ eller bara mittemellan.
5. Instagam - En bok som är så fin att du vill instagramma den
Jag älskar gamla böcker, och då särskilt sådana med vackra ryggar. De är alltid så fina i hyllan, man behöver liksom inte ta ut dem för att man ska komma ihåg att de är vackra. En serie sådana böcker är Tusen och en natt som jag har i åtta band, dock utan att ha läst dem i sin helhet.
6. YouTube - En bok du önskar skulle bli gjord till en film
Istvillingar skulle bli en riktigt bra thriller/skräckfilm, tror jag. Annars, som vanligt - om nån kunde göra en tv-serie i stil med Game of Thrones av Stephen Kings Det mörka tornet-serie, så skulle det vara värt en hel del.
7. Goodreads - En bok du rekommenderar till alla.
Steglitsan av Donna Tartt, förmodligen. Den rekommenderar jag fortfarande till höger och vänster.
söndag 12 juli 2015
Helgens bok
Helgen slår jag ihjäl med att jobba, och läsa Maria Gripe. Men det går rätt långsamt. Och högen växer...
lördag 11 juli 2015
Rena julafton
Idag hämtade jag ut ett spännande bokpaket med som jag beställt i veckan. Det finns få saker som är så roliga som att få paket, oavsett om man vet vad som är i dem eller ej! Den här gången var det Stephen Kings senaste, Mr Mercedes, och Stig Dagermans novellsamling Nattens lekar som jag ska ge mig på när tillfälle ges. Jag har så mycket böcker på lut just nu att det skulle kunna räcka i månader. Men jag känner att jag vill ta tag i mer Dagerman snart. Vad läser ni?
torsdag 9 juli 2015
Recension: Kött och blod av Michael Cunningham
Jag vet, jag vet - det här är en väldigt ful bok. Men man ska inte döma boken efter omslaget, och det gäller verkligen i det här fallet. Efter att ha läst och älskat Ett hem vid världens ände kom jag fram till att jag verkligen måste läsa mer av Michael Cunningham, och då gav jag mig på När natten faller, och jag blev väldigt besviken. Men eftersom jag tyckte så hemskt mycket om honom första gången, bestämde jag mig för att ge honom en chans till. Och tur var det.
Kött och blod är en släktkrönika, där man får följa familjen Stassos, från 1935 till 1995. Som ung man emigrerar Constantine från Grekland till USA och gifter sig med den kyligt vackra Mary. Från ingenting bygger han upp en förmögenhet och samtidigt en familj. Man får följa äldsta dottern Susan och hennes alltför tidiga äktenskap, den trotsige sonen Billy vars homosexualitet orsakar hårda drabbningar med fadern, och yngsta syskonet Zoe som lever ett utsvävande liv i New York, omgiven av udda figurer. Genom åren utvecklas deras liv, deras relationer, deras kärlek och hat till varandra.
Till en början kände jag mig lite tveksam inför Kött och blod - ännu en tjock släktkrönika så nära inpå Hundra år av ensamhet? Jag hade en känsla av att det kunde bli alldeles för stort och tjockt och jobbigt. Men så fort jag öppnat boken och sett hur den var upplagd var jag såld.
Boken är nämligen konstruerad kring årtalen, där varje kapitel är ett år, och på det sättet får man följa familjen utan att det någonsin blir en jobbig överhopning av detaljer. Man tittar liksom in till dem, får se brottstycken av deras liv och långsamt byggs den större bilden upp. Många nyckelscener lämnas åt läsarens fantasi, som bröllop, barnafödslar eller dödsfall, och på det sättet skapar boken en mystik som jag verkligen uppskattar, samtidigt som den på ett skickligt sätt visar hur tiden går.
Det som är så dumt med att läsa böcker av författare som man förut läst riktigt bra verk av, är att man ofrånkomligen sitter och jämför dem. I det här fallet är det svårt att låta bli att dra paralleller mellan Kött och blod och Ett hem vid världens ände. Just här är det också så enkelt att göra det, eftersom böckerna har ganska snarlika teman - båda handlar om familj, familjedynamik och de ömtåliga men sega banden man har till dem man är bunden till via blodsband. Också homosexualitet står förstås på tapeten, och det märks att Cunningham är präglad av åttiotalets aidsepidemi eftersom också den återkommer här.
Men även om de två böckerna är ganska lika finns det ändå en annan känsla av tyngd i Kött och blod. Det är en stor, ambitiös roman på många sätt, och den äger ett mer genomtänkt upplägg, den är mustigare och mer utfylld än sin föregångare på ett sätt som gör att den känns mer komplett. Det är en bok som säkert hade kunnat bli en ganska trist och pretentiös släktkrönika i händerna på en mindre skicklig författare. Men nu är det Cunningham vi pratar om och hans språk och karaktärsteckning är det som verkligen gör den här romanen. Det är personerna i den som får mig att sträckläsa i timtal, den mänskliga men orädda porträtteringen av deras svagheter, deras kärlek, deras hemligheter och hämndbegär. Jag går upp i dem, varenda en, och kan inte släppa boken längre stunder. Den är fantastiskt bra, helt enkelt.
Dock kan jag förstå den som vill poängtera att språket kanske ibland blir en aning överambitiöst - det finns partier där jag tycker att man hade kunnat skruva ner det hela ett par grader, när orden liksom börjar cirkla kring sina egna resonemang och inte riktigt kommer någonvart. Dessutom har jag samma problem här som med Ett hem vid världens ände - ibland kan jag inte låta bli att tycka att alla karaktärer har väldigt liknande röster och syn på livet, och det gör att de emellanåt rörs ihop lite i mitt huvud.
Men på det stora hela älskade jag verkligen Kött och blod. Det är en riktigt, riktigt bra bok som jag har velat läsa i hela tiden, precis i min smak vad gäller karaktärer och språk, som är bokens viktigaste ingredienser. Det är en vacker, väldigt välskriven och stundtals intensivt sorglig bok, om livets pina och storslagenhet. Och framför allt är det en bok om de komplicerade, invecklade och svårhanterliga banden vi har till dem vi står allra närmast - vårt eget kött och blod.
"Flesh and Blood", 1995
"Flesh and Blood", 1995
onsdag 8 juli 2015
Att vara mellan böcker
Igår kväll läste jag ut en så väldigt bra bok! Så bra att jag vaknade med den fortfarande i tankarna, som en slags angenäm baksmälla. Vilken det är får ni veta imorgon, då kommer en recension.
Men nu har jag beslutsångest igen. Att läsa bra böcker gör att kraven blir så mycket högre på nästa. Och listan med böcker är så lång att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Med nästa del i Maria Gripes Skuggserie? Någon av de gallrade böckerna jag nyss köpt? En klassiker? Något helt annat?
På samma gång som jag ogillar tveksamheten måste jag ändå säga att jag samtidigt tycker om den. För det finns ingenting jag gillar så mycket som att vara fri att välja precis vad jag vill läsa, hur och när som helst. Det är en frihet som egentligen inte är så självklar som man tror - för min egen del känner jag mig fjättrad när jag pluggar och måste läsa utvalda böcker, men på många håll i världen är det omöjligt att läsa vissa böcker. Det är viktigt att minnas det, tror jag, mitt i all futtig beslutsångest.
Men nu har jag beslutsångest igen. Att läsa bra böcker gör att kraven blir så mycket högre på nästa. Och listan med böcker är så lång att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Med nästa del i Maria Gripes Skuggserie? Någon av de gallrade böckerna jag nyss köpt? En klassiker? Något helt annat?
På samma gång som jag ogillar tveksamheten måste jag ändå säga att jag samtidigt tycker om den. För det finns ingenting jag gillar så mycket som att vara fri att välja precis vad jag vill läsa, hur och när som helst. Det är en frihet som egentligen inte är så självklar som man tror - för min egen del känner jag mig fjättrad när jag pluggar och måste läsa utvalda böcker, men på många håll i världen är det omöjligt att läsa vissa böcker. Det är viktigt att minnas det, tror jag, mitt i all futtig beslutsångest.
tisdag 7 juli 2015
Recension: Istvillingar av S.K. Tremayne
Det var efter att ha sett den recenserad med gott omdöme hos Vargnatts bokhylla som jag bestämde mig för att läsa den här boken. Jag tyckte att det lät som något jag skulle vara intresserad av, och efter en lång, lång väntan kom äntligen min reservation in på biblioteket.
Sarah och Angus har länge verkat ha den perfekta familjen. Deras sexåriga tvillingdöttrar Lydia och Kirstie är bedårande och så lika att till och med föräldrarna själva har svårt att skilja dem åt. Men den lyckliga fasaden rämnar på ett ögonblick när Lydia faller från en balkong och dör. Efter ett år är familjen fortfarande söndertrasad av sorg, och i jakt på en nystart bestämmer de sig för att flytta till en isolerad ö utanför Skottland. Men livet på den stormiga ön blir inte alls som de hoppats. Kirstie börjar envist hävda att hon i själva verket är Lydia, att föräldrarna tagit fel på vem av dem som dött. Och medan äktenskapet börjar spricka växer sig också tvivlet - kan de verkligen ha begravt fel dotter? Förtvivlat försöker Sarah komma till botten med vad det var som egentligen hände den där dagen när Lydia - eller Kirstie - dog.
Istvillingar är som en blandning mellan flera olika sorters genrer - den är till viss del en thriller, gränsar rentav till en mordgåta, och samtidigt är den en spökhistoria och en skräckroman. Oftast rör den sig ledigt mellan de olika genrerna, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att den kunde bestämma sig. Den påminner mig en del om Öppnas i händelse av min död, kanske mest i stil och skrivsätt, men det finns också en liknande karaktärsteckning och teman.
Boken berättas mestadels från Sarahs jagperspektiv, men ibland bryts det av med Angus i tredjeperson. Upplägget påminner om Gone Girl - också den här boken vilar ganska mycket på att sätta de två parterna i en relation mot varandra och låta läsaren vackla mellan att tro på än den ena, än den andra. Det är ganska effektivt, men ändå har jag räknat ut på ett ungefär hur det kommer sluta när jag är halvvägs igenom boken. Därmed inte sagt att den inte bjuder på överraskningar, för det gör den. Och jag gillar faktiskt storyn för det mesta, men det skaver ändå lite för mig.
Kanske är det för att det hela känns så filmiskt - den karga men vackra ön som kuliss, den sönderfallande familjen, det kusliga huset, de lite otäcka tvillingarna. Det hela är som hämtat ur samma låda som varje skräckfilmsmakare grävt upp grejer ifrån i åratals tid. Jag känner igen miljöerna, karaktärerna, symbolerna - de är bara omkastade i en lite annorlunda ordning. Jag kan riktigt se framför mig hur den här boken skulle funka som en nagelbitare till skräckfilm. Personligen kan jag dock tycka att det hela blir lite för generiskt ibland - jag har svårt att tro på det, jag har svårt att se någon av karaktärerna som särskilt verkliga när de hela tiden verkar röra sig efter ett manus.
Jag tror att min halvt om halvt avoga inställning också beror lite på hur boken är skriven. Kanske är det översättningen som gör det - boken kanske skulle kännas mer skrämmande på originalspråk - men jag tycker sällan att det finns en ordentlig tyngd bakom orden. Och, jag vet att det är löjligt, men ändå, så stör jag mig enormt på att betonade ord står i versaler och inte kursivt, och på användningen av dubbla och ibland tredubbla frågetecken. Det hela ger mig ett så oerhört amatörmässigt intryck och sänker kvaliteten på en annars hyfsat välfungerande text.
Ändå kan jag inte på allvar säga att jag ogillar den här boken. För det är en bra historia. Den är fängslande och lättillgänglig och går väldigt fort att läsa. Jag vet så många som förmodligen skulle tycka att det var en riktigt bra bok. Och jag tycker om hur den eskalerar, hur den går från smått olustig till ordentligt läskig, och jag tycker att handlingen mitt i sin stela manuskänsla ändå är hyfsat originell. Framför allt gillar jag hur hopknuten den blir på slutet och att den aldrig faller för frestelsen att berätta för mycket för läsaren.
Istvillingar är helt enkelt en bra konstruerad spänningsroman, men för mig höjer den sig aldrig så pass att den blir riktigt, riktigt bra. Det är en rak underhållningsbok, och som sådan fungerar den onekligen. Men den saknar det där lilla extra som skulle få mig att verkligen falla - om det är språk, karaktärer eller handlingen som gör det är svårt att säga.
"The Ice Twins", 2015
Sarah och Angus har länge verkat ha den perfekta familjen. Deras sexåriga tvillingdöttrar Lydia och Kirstie är bedårande och så lika att till och med föräldrarna själva har svårt att skilja dem åt. Men den lyckliga fasaden rämnar på ett ögonblick när Lydia faller från en balkong och dör. Efter ett år är familjen fortfarande söndertrasad av sorg, och i jakt på en nystart bestämmer de sig för att flytta till en isolerad ö utanför Skottland. Men livet på den stormiga ön blir inte alls som de hoppats. Kirstie börjar envist hävda att hon i själva verket är Lydia, att föräldrarna tagit fel på vem av dem som dött. Och medan äktenskapet börjar spricka växer sig också tvivlet - kan de verkligen ha begravt fel dotter? Förtvivlat försöker Sarah komma till botten med vad det var som egentligen hände den där dagen när Lydia - eller Kirstie - dog.
Istvillingar är som en blandning mellan flera olika sorters genrer - den är till viss del en thriller, gränsar rentav till en mordgåta, och samtidigt är den en spökhistoria och en skräckroman. Oftast rör den sig ledigt mellan de olika genrerna, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att den kunde bestämma sig. Den påminner mig en del om Öppnas i händelse av min död, kanske mest i stil och skrivsätt, men det finns också en liknande karaktärsteckning och teman.
Boken berättas mestadels från Sarahs jagperspektiv, men ibland bryts det av med Angus i tredjeperson. Upplägget påminner om Gone Girl - också den här boken vilar ganska mycket på att sätta de två parterna i en relation mot varandra och låta läsaren vackla mellan att tro på än den ena, än den andra. Det är ganska effektivt, men ändå har jag räknat ut på ett ungefär hur det kommer sluta när jag är halvvägs igenom boken. Därmed inte sagt att den inte bjuder på överraskningar, för det gör den. Och jag gillar faktiskt storyn för det mesta, men det skaver ändå lite för mig.
Kanske är det för att det hela känns så filmiskt - den karga men vackra ön som kuliss, den sönderfallande familjen, det kusliga huset, de lite otäcka tvillingarna. Det hela är som hämtat ur samma låda som varje skräckfilmsmakare grävt upp grejer ifrån i åratals tid. Jag känner igen miljöerna, karaktärerna, symbolerna - de är bara omkastade i en lite annorlunda ordning. Jag kan riktigt se framför mig hur den här boken skulle funka som en nagelbitare till skräckfilm. Personligen kan jag dock tycka att det hela blir lite för generiskt ibland - jag har svårt att tro på det, jag har svårt att se någon av karaktärerna som särskilt verkliga när de hela tiden verkar röra sig efter ett manus.
Jag tror att min halvt om halvt avoga inställning också beror lite på hur boken är skriven. Kanske är det översättningen som gör det - boken kanske skulle kännas mer skrämmande på originalspråk - men jag tycker sällan att det finns en ordentlig tyngd bakom orden. Och, jag vet att det är löjligt, men ändå, så stör jag mig enormt på att betonade ord står i versaler och inte kursivt, och på användningen av dubbla och ibland tredubbla frågetecken. Det hela ger mig ett så oerhört amatörmässigt intryck och sänker kvaliteten på en annars hyfsat välfungerande text.
Ändå kan jag inte på allvar säga att jag ogillar den här boken. För det är en bra historia. Den är fängslande och lättillgänglig och går väldigt fort att läsa. Jag vet så många som förmodligen skulle tycka att det var en riktigt bra bok. Och jag tycker om hur den eskalerar, hur den går från smått olustig till ordentligt läskig, och jag tycker att handlingen mitt i sin stela manuskänsla ändå är hyfsat originell. Framför allt gillar jag hur hopknuten den blir på slutet och att den aldrig faller för frestelsen att berätta för mycket för läsaren.
Istvillingar är helt enkelt en bra konstruerad spänningsroman, men för mig höjer den sig aldrig så pass att den blir riktigt, riktigt bra. Det är en rak underhållningsbok, och som sådan fungerar den onekligen. Men den saknar det där lilla extra som skulle få mig att verkligen falla - om det är språk, karaktärer eller handlingen som gör det är svårt att säga.
"The Ice Twins", 2015
måndag 6 juli 2015
Sommarläsningen
Precis som alla andra får väl jag också göra sommarläsningsenkäten!
1. Förra sommarens bästa bok?
Steglitsan av Donna Tartt, utan tvekan. Jag läste den på semester i Slovenien och kunde omöjligt släppa den.
2. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Jag ändrar ju mig hela tiden, men just nu är det Istvillingar av S.K. Tremayne som jag nyss hämtat ut från biblioteket, ...och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe, Kött och blod av Michael Cunningham, Pappan och havet av Tove Jansson, och så kanske En bön för Owen Meany av John Irving.
3. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Det skulle väl vara Skattkammarön av R.L. Stevenson, den har jag haft i åratal och ändå aldrig läst.
4. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
Altanen i en av de jättesköna stolarna som går att luta sig tillbaka i.
5. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
I sängen, som vanligt.
6. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag har höga förhoppningar på Irving, som jag inte läst tidigare. Kraven är rätt höga för Cunningham också, med tanke på hur bra jag tyckte om hans Ett hem vid världens ände. Jag nöjer mig inte med mindre.
7. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Bara för att jävlas: alla som ska på husvagnssemester kan läsa Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist.
8. Strand eller hängmatta?
En hängmatta hade inte varit fel! Dessvärre äger jag ingen, så jag får sätta hoppet till stranden.
9. Deckare eller roman?
Romaaaaaan.
10. Favoritgenre?
Just nu gillar jag storslagna utvecklingssromaner, men annars är det som alltid skräck som gäller.
Tagga tre personer!
1. Förra sommarens bästa bok?
Steglitsan av Donna Tartt, utan tvekan. Jag läste den på semester i Slovenien och kunde omöjligt släppa den.
2. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Jag ändrar ju mig hela tiden, men just nu är det Istvillingar av S.K. Tremayne som jag nyss hämtat ut från biblioteket, ...och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe, Kött och blod av Michael Cunningham, Pappan och havet av Tove Jansson, och så kanske En bön för Owen Meany av John Irving.
3. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Det skulle väl vara Skattkammarön av R.L. Stevenson, den har jag haft i åratal och ändå aldrig läst.
4. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
Altanen i en av de jättesköna stolarna som går att luta sig tillbaka i.
5. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans?
I sängen, som vanligt.
6. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag har höga förhoppningar på Irving, som jag inte läst tidigare. Kraven är rätt höga för Cunningham också, med tanke på hur bra jag tyckte om hans Ett hem vid världens ände. Jag nöjer mig inte med mindre.
7. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Bara för att jävlas: alla som ska på husvagnssemester kan läsa Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist.
8. Strand eller hängmatta?
En hängmatta hade inte varit fel! Dessvärre äger jag ingen, så jag får sätta hoppet till stranden.
9. Deckare eller roman?
Romaaaaaan.
10. Favoritgenre?
Just nu gillar jag storslagna utvecklingssromaner, men annars är det som alltid skräck som gäller.
Tagga tre personer!
söndag 5 juli 2015
Gilla Booksessed på Facebook!
Långt om länge har jag skapat en egen Facebook-sida för bloggen. Väldigt länge har jag länkat till mina recensioner från min egen, privata Facebookprofil, men jag tyckte att det kunde vara bra att ha en sida som också de som inte är vän med mig kan följa om de vill.
Facebook-sidans syfte är helt enkelt att göra det lättare för den som vill få uppdateringar om vad som händer på bloggen, utan att behöva gå hit och kika varje dag. Jag kommer att lägga upp länkar där varje gång jag lägger upp en ny recension, och när jag gör en del viktiga inlägg.
Jag skulle bli jätteglad om de som vill går in och gillar bloggens sprillans nya sida!
Facebook-sidans syfte är helt enkelt att göra det lättare för den som vill få uppdateringar om vad som händer på bloggen, utan att behöva gå hit och kika varje dag. Jag kommer att lägga upp länkar där varje gång jag lägger upp en ny recension, och när jag gör en del viktiga inlägg.
Jag skulle bli jätteglad om de som vill går in och gillar bloggens sprillans nya sida!
lördag 4 juli 2015
Recension: Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
Jag har alltid varit lite rädd för att läsa Hemingway - det är ett så stort och respektingivande författarnamn. Problemet med sådana är att man känner sig väldigt dum om man inte gillar dem. Men förra sommaren gav jag mig äntligen på Den gamle och havet och tyckte väldigt mycket om den - betydligt mer än vad jag vågat hoppas på. Så hittade jag Och solen har sin gång på en utförsäljning av gallrade böcker, och tyckte att jag kunde ge också den en chans.
Boken handlar om Jake Barnes, som tillsammans med en grupp vänner reser från Paris till Pamplona för att närvara vid fiestan och tjurfäktningarna där. Men inom gruppen råder spänningar - flera av männen är förälskade i Brett Ashley, den enda kvinnan i sällskapet. Under fiestan präglas gruppens liv av kopiösa mängder alkohol och en jakt efter något som kan stilla den underliggande desperationen de alla känner.
Också Och solen har sin gång är en svår bok att återge handlingen ur, eftersom den främst vilar på allt som händer under ytan, och det som inte sägs. Utanpå är det en smått kaotisk skildring av några människors intensiva drickande och käbblande, medan det undertill ligger något annat och kokar. Fram sipprar en distinkt desperation, ett tyst lidande som alla karaktärer kämpar för att glömma bort.
Det är en roman som är väldigt präglad av Hemingways säregna berättarstil, nästan helt utan några beskrivningar av känslor och med en smått lakonisk ton som för mig gör att karaktärerna på ett paradoxalt sätt känns både väldigt långt borta och väldigt nära. Hemingway är otvivelaktigt en mästare när det kommer till undertext, men ändå är jag inte alltid säker på att jag är helt med på vad det egentligen är som boken vill ha fram.
Den beskrivs som en bok om "den förlorade generationen" - de som efter första världskriget är oförmögna att hitta någon slags ro och istället driver omkring, rotlösa och olyckliga, och i tjurfäktningarna försöker de hitta en ersättning för krigets våld. Jag är inte säker på att jag köper den tolkningen av boken rakt av, även om jag tycker att den är tilltalande. Jag upplever den inte som en bok som handlar särskilt mycket om krig eller effekterna av det, utan snarare som en bok om ett sökande efter en mening och efter kärlek, men med en växande övertygelse om att ingenting i slutändan spelar någon roll. Det finns en nihilistisk, uppgiven ton genom hela boken, kanske just eftersom det inte finns särskilt mycket känslor eller tankar beskrivna, bara dialog och handlingar. Dessutom slår den mig som en bok som handlar mycket om traditionell manlighet och problemen med att leva upp till den. Allt detta med tjugotalets europeiska kaféliv som kuliss.
Och solen har sin gång består till minst en tredjedel enbart av dialog, och även om jag tycker om det - det är lättläst och särskilt en snygg gestaltning av drucket tjafs - så kan jag stundtals irritera mig ordentligt på röran i det hela - vem säger vad? Ibland måste jag gå tillbaka flera rader för att få någon rätsida på vem som är på vilken sida i konversationerna - och när det rör sig om mer än två karaktärer åt gången är det bara att ge upp och följa med. Samtidigt bildar detta ett ganska tilltalande kaos som går hand i hand med resten av bokens ton. Emellanåt glimtar det också till av en minst sagt underhållande, svart humor som jag verkligen uppskattar.
Hur som helst känner jag mig inte särskilt frälst av Och solen har sin gång. Jag upplever en stor distans till karaktärerna och allt de säger, och även om jag gillar Hemingways berättarstil som verkligen inte liknar något annat, och som känns otippat modern med sina korta, koncisa meningar, så räcker det inte riktigt för att jag verkligen ska ta till mig den här romanen. Personligen tycker jag att stilen tog sig bättre uttryck i Den gamle och havet, men jag kan ändå tänka mig att läsa mer Hemingway i framtiden.
"The Sun Also Rises", 1926
Boken handlar om Jake Barnes, som tillsammans med en grupp vänner reser från Paris till Pamplona för att närvara vid fiestan och tjurfäktningarna där. Men inom gruppen råder spänningar - flera av männen är förälskade i Brett Ashley, den enda kvinnan i sällskapet. Under fiestan präglas gruppens liv av kopiösa mängder alkohol och en jakt efter något som kan stilla den underliggande desperationen de alla känner.
Också Och solen har sin gång är en svår bok att återge handlingen ur, eftersom den främst vilar på allt som händer under ytan, och det som inte sägs. Utanpå är det en smått kaotisk skildring av några människors intensiva drickande och käbblande, medan det undertill ligger något annat och kokar. Fram sipprar en distinkt desperation, ett tyst lidande som alla karaktärer kämpar för att glömma bort.
Det är en roman som är väldigt präglad av Hemingways säregna berättarstil, nästan helt utan några beskrivningar av känslor och med en smått lakonisk ton som för mig gör att karaktärerna på ett paradoxalt sätt känns både väldigt långt borta och väldigt nära. Hemingway är otvivelaktigt en mästare när det kommer till undertext, men ändå är jag inte alltid säker på att jag är helt med på vad det egentligen är som boken vill ha fram.
Den beskrivs som en bok om "den förlorade generationen" - de som efter första världskriget är oförmögna att hitta någon slags ro och istället driver omkring, rotlösa och olyckliga, och i tjurfäktningarna försöker de hitta en ersättning för krigets våld. Jag är inte säker på att jag köper den tolkningen av boken rakt av, även om jag tycker att den är tilltalande. Jag upplever den inte som en bok som handlar särskilt mycket om krig eller effekterna av det, utan snarare som en bok om ett sökande efter en mening och efter kärlek, men med en växande övertygelse om att ingenting i slutändan spelar någon roll. Det finns en nihilistisk, uppgiven ton genom hela boken, kanske just eftersom det inte finns särskilt mycket känslor eller tankar beskrivna, bara dialog och handlingar. Dessutom slår den mig som en bok som handlar mycket om traditionell manlighet och problemen med att leva upp till den. Allt detta med tjugotalets europeiska kaféliv som kuliss.
Och solen har sin gång består till minst en tredjedel enbart av dialog, och även om jag tycker om det - det är lättläst och särskilt en snygg gestaltning av drucket tjafs - så kan jag stundtals irritera mig ordentligt på röran i det hela - vem säger vad? Ibland måste jag gå tillbaka flera rader för att få någon rätsida på vem som är på vilken sida i konversationerna - och när det rör sig om mer än två karaktärer åt gången är det bara att ge upp och följa med. Samtidigt bildar detta ett ganska tilltalande kaos som går hand i hand med resten av bokens ton. Emellanåt glimtar det också till av en minst sagt underhållande, svart humor som jag verkligen uppskattar.
Hur som helst känner jag mig inte särskilt frälst av Och solen har sin gång. Jag upplever en stor distans till karaktärerna och allt de säger, och även om jag gillar Hemingways berättarstil som verkligen inte liknar något annat, och som känns otippat modern med sina korta, koncisa meningar, så räcker det inte riktigt för att jag verkligen ska ta till mig den här romanen. Personligen tycker jag att stilen tog sig bättre uttryck i Den gamle och havet, men jag kan ändå tänka mig att läsa mer Hemingway i framtiden.
"The Sun Also Rises", 1926
fredag 3 juli 2015
Åh, Stig!
Kommer ni ihåg de vackra bokstöden jag dreglade över för evigheter sen? De har kommit med en ny författare - och till min stora glädje är det en av mina stora favoriter. Det är Stig Dagerman!
Andra som finns att köpa är bland annat Shakespeare, Selma Lagerlöf, Virgina Woolf, Astrid Lindgren, Nils Ferlin... till och med Carl von Linné. De går att köpa på till exempel Litteraturmagazinet.
Andra som finns att köpa är bland annat Shakespeare, Selma Lagerlöf, Virgina Woolf, Astrid Lindgren, Nils Ferlin... till och med Carl von Linné. De går att köpa på till exempel Litteraturmagazinet.
torsdag 2 juli 2015
Recension: Skuggan över stenbänken av Maria Gripe
Första gången jag gav mig på den här boken gick jag i högstadiet, och den kom varmt rekommenderad. Dessutom gillade jag Maria Gripe sedan innan - fortfarande räknar jag hennes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia till mina favoritböcker. Och det senaste året har jag börjat återupptäcka Maria Gripes storhet, med böcker som I klockornas tid och Glasblåsarns barn. Därför tyckte jag att det vore dumt att inte läsa hennes uppskattade Skuggserie, som börjar med den här boken.
Berta är det näst äldsta syskonet av tre i en välbeställd familj i början på 1900-talet. År 1911 är det dags att anställa en ny jungfru, och Carolin kommer in i deras familj som en frisk fläkt. Hon är ung, duktig och blir genast omtyckt av alla i familjen utom hushållerskan Svea, som inte kan tåla någon som konkurrerar med henne på hennes egen mark. Men Carolin är också väldigt hemlighetsfull. Varför döljer hon sin bakgrund för familjen? Vem är den unge mannen som syns i staden och som är så lik henne? Och vad är det för fotografi hon visar - med en flicka framför en stenbänk där en mörk skugga faller?
Som sagt vet jag att jag läste eller försökte läsa den här boken när jag var tretton eller fjorton år. Jag tror inte att jag läste den hela vägen igenom, för den fängslade mig inte särskilt då - absolut inte på samma sätt som de andra böckerna jag läst av Gripe. Ändå är det märkligt hur många detaljer som kommit tillbaka till mig medan jag läst den här boken, trots att det är tio år sen sist jag försökte mig på den. Om jag inte läste ut den måste jag iallafall ha skummat eller läst någonting om den, för jag upptäckte att jag faktiskt visste vad det stora mysteriet bestod av.
Det är lite synd, för jag tror att boken skulle ha varit betydligt mer spännande om jag inte varit medveten om vad som skulle hända. Samtidigt är jag ganska glad att jag läst om Skuggan över stenbänken - inte bara för att jag vill bekanta mig mer med Maria Gripes författarskap, utan också för att det finns mycket i den som känns ganska vuxet och som jag nog inte skulle ha uppskattat för tio år sen.
Där liknar den visserligen många av Gripes andra böcker, som inte drar sig för att ha väldigt vuxna konflikter och tankar trots att de riktar sig till en ung publik. Eftersom Skuggan över stenbänken utspelar sig på 1910-talet har kvinnor ännu inte rösträtt i Sverige, och ett av bokens teman är onekligen tidig feminism och kvinnlig frihet, som är tydlig särskilt genom Carolins nytänkande argument mot den mer konservativa Svea. Klass och skillnaden mellan att vara rik och fattig är också viktigt i boken, där huvudpersonen Berta för första gången måste möta någon som kritiserar hennes rika, skyddade liv. Där väcker boken viktiga frågor till liv.
Men samtidigt kan jag förstå varför jag inte riktigt gillade boken första gången jag läste den. Det finns egentligen ingen spännande handling, utan det handlar om familjens liv och deras inbördes konflikter med varandra och hur de förhåller sig till Carolin, denna nya kraft i huset, och vad hon kan tänkas dölja. Jag kan förstå att jag tyckte det var tråkigt att läsa om när jag var tretton, och eftersom boken dessutom är skriven ur Bertas jagperspektiv får den en känsla som av memoar eller dagbok. Därmed sker också mycket av handlingen i berättande ordalag utan att faktiskt visas, vilket jag inte alltid tror gagnar boken. Ibland irriterar det mig också att dialogen är så svår att skilja från den berättande texten.
Ändå tycker jag om Skuggan över stenbänken. Den är måhända inte så actionfylld, men det behöver den heller inte vara. Dock fängslar den mig inte alls på samma sätt som en del av Maria Gripes andra böcker. Men jag ska läsa vidare i serien och se om jag inte kan få upp ångan då. Bok två har titeln ...och de vita skuggorna i skogen.
"Skuggan över stenbänken", 1982
Berta är det näst äldsta syskonet av tre i en välbeställd familj i början på 1900-talet. År 1911 är det dags att anställa en ny jungfru, och Carolin kommer in i deras familj som en frisk fläkt. Hon är ung, duktig och blir genast omtyckt av alla i familjen utom hushållerskan Svea, som inte kan tåla någon som konkurrerar med henne på hennes egen mark. Men Carolin är också väldigt hemlighetsfull. Varför döljer hon sin bakgrund för familjen? Vem är den unge mannen som syns i staden och som är så lik henne? Och vad är det för fotografi hon visar - med en flicka framför en stenbänk där en mörk skugga faller?
Som sagt vet jag att jag läste eller försökte läsa den här boken när jag var tretton eller fjorton år. Jag tror inte att jag läste den hela vägen igenom, för den fängslade mig inte särskilt då - absolut inte på samma sätt som de andra böckerna jag läst av Gripe. Ändå är det märkligt hur många detaljer som kommit tillbaka till mig medan jag läst den här boken, trots att det är tio år sen sist jag försökte mig på den. Om jag inte läste ut den måste jag iallafall ha skummat eller läst någonting om den, för jag upptäckte att jag faktiskt visste vad det stora mysteriet bestod av.
Det är lite synd, för jag tror att boken skulle ha varit betydligt mer spännande om jag inte varit medveten om vad som skulle hända. Samtidigt är jag ganska glad att jag läst om Skuggan över stenbänken - inte bara för att jag vill bekanta mig mer med Maria Gripes författarskap, utan också för att det finns mycket i den som känns ganska vuxet och som jag nog inte skulle ha uppskattat för tio år sen.
Där liknar den visserligen många av Gripes andra böcker, som inte drar sig för att ha väldigt vuxna konflikter och tankar trots att de riktar sig till en ung publik. Eftersom Skuggan över stenbänken utspelar sig på 1910-talet har kvinnor ännu inte rösträtt i Sverige, och ett av bokens teman är onekligen tidig feminism och kvinnlig frihet, som är tydlig särskilt genom Carolins nytänkande argument mot den mer konservativa Svea. Klass och skillnaden mellan att vara rik och fattig är också viktigt i boken, där huvudpersonen Berta för första gången måste möta någon som kritiserar hennes rika, skyddade liv. Där väcker boken viktiga frågor till liv.
Men samtidigt kan jag förstå varför jag inte riktigt gillade boken första gången jag läste den. Det finns egentligen ingen spännande handling, utan det handlar om familjens liv och deras inbördes konflikter med varandra och hur de förhåller sig till Carolin, denna nya kraft i huset, och vad hon kan tänkas dölja. Jag kan förstå att jag tyckte det var tråkigt att läsa om när jag var tretton, och eftersom boken dessutom är skriven ur Bertas jagperspektiv får den en känsla som av memoar eller dagbok. Därmed sker också mycket av handlingen i berättande ordalag utan att faktiskt visas, vilket jag inte alltid tror gagnar boken. Ibland irriterar det mig också att dialogen är så svår att skilja från den berättande texten.
Ändå tycker jag om Skuggan över stenbänken. Den är måhända inte så actionfylld, men det behöver den heller inte vara. Dock fängslar den mig inte alls på samma sätt som en del av Maria Gripes andra böcker. Men jag ska läsa vidare i serien och se om jag inte kan få upp ångan då. Bok två har titeln ...och de vita skuggorna i skogen.
"Skuggan över stenbänken", 1982
onsdag 1 juli 2015
Sommar på riktigt?
Om man får tro kalendern har det blivit juli - det märks inte så mycket på vädret, även om jag har kunnat sitta ute och läsa en del. Men förhoppningsvis blir det snart varmare också. I månaden som gick läste jag ovanligt många böcker - allt som allt blev det nio recensioner på trettio dagar. Inte illa, tycker jag. Nu får jag försöka hålla ångan uppe resten av sommaren också.
Hur som helst ska månadens favorit presenteras, och för juli månad blir det Om du vågar av Megan Abbott som redan står högt på min årslista över de bästa böckerna.
Annars händer det inte så mycket i juli, mer än att jag kommer jobba mer på biblioteket, och så får jag reda på om jag kommit in till någon utbildning till hösten. Men läsandet ska jag väl ändå kunna hålla uppe! Just nu har jag börjat läsa Och solen har sin gång av Hemingway, så blir det recension av Skuggan över stenbänken imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)