Veckans recension: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren

Skorpan har inte ens fyllt tio år och ändå ska han dö. Hur kan livet få vara så orättvist? Han ligger bara hemma i kökssoffan och hostar och hostar, och kan inte ens resa sig upp. Han kan inte gå i skolan och kan inte leka med de andra barnen ute på gården. Hans liv vore riktigt hemskt, om han inte hade haft Jonatan.
Jonatan är Skorpans storebror. Det är Jonatan som kommit på det där med Skorpan, för egentligen heter han ju Karl. Skorpan kan inte riktigt förstå varför Jonatan tycker så mycket om honom, han som bara ligger i soffan hela dagarna och hostar, inte särskilt vacker och med alldeles skeva ben.
Jonatan, å andra sidan, han är så vacker! Alla mammas kunder säger att han liknar en sagoprins, och det gör han. Han är precis lika god och snäll och vacker som en prins ur sagorna. Hela kvällarna sitter han hos Skorpan och berättar historier. Han berättar om Nangijala. Det är dit som Skorpan ska när han snart ska dö. Det säger Jonatan – då kommer han att komma till Nangijala, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid.
Och visst kommer han dit, men inte på det sätt som han tänkt sig. Men nu finns där allt som han nånsin önskat sig – Jonatan. Det är det enda som Skorpan egentligen bryr sig om, att få vara med sin älskade bror. I Nangijala är allting härligt. Skorpan och Jonatan bor på Ryttargården och Skorpan har till och med fått en egen häst och kaniner. I Nangijala kan han och Jonatan sitta och meta hela dagarna.
Men allt är inte så idylliskt som det verkar. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, och där har mörkret sänkt sig. Den onde Tengil sätter skräck i människorna som bor där, med sina arméer och det stora vidundret Katla. Och nu ska Jonatan ge sig iväg för att hjälpa till! Han ska lämna Skorpan kvar. Men hur ska Skorpan bara kunna vänta? Han kan inte bara sitta hemma och vänta på en bror som kanske aldrig kommer tillbaka! Men han är ju så feg – han kommer aldrig våga ge sig iväg efter Jonatan.
Men så kommer han på en sak som Jonatan sagt; Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jag vet egentligen inte varför jag inte läst Bröderna Lejonhjärta förrän nu. Det har förmodligen något att göra med att man växt upp med den här sagan – sett den på film, framförallt. Den har följt en genom barndomen även om man inte läst den själv, precis som Pippi och Emil och Ronja Rövardotter och alla andra av Astrid Lindgrens karaktärer. Men så tänker man ju ändå att även om jag vet hur sagan slutar, även om jag känner till den, så måste jag läsa den. Det är en svensk barnklassiker och man borde läsa den. Så det gjorde jag. Och det är jag glad för. Jag tycker om den, och trots att den är skriven för barn på ett enkelt och naivt sätt så är själva berättelsen väldigt mycket vuxnare. Det handlar inte bara om gott och ont, utan också om att vara modig, om döden och om att våga saker man egentligen inte törs. Om att mod inte nödvändigtvis betyder att man inte är rädd.
Det är en vacker berättelse som samtidigt som den är sorglig är väldigt mysig. Den är helt enkelt vemodig, och jag kan nästan höra Astrid Lindgrens röst när jag läser.
Skorpans tro på att han inte är värd något är sorglig och samtidigt så otroligt relevant. Det ger boken trovärdighet. Att allting berättas från Skorpans synpunkt avväpnar en, hans oskyldighet gör att hela boken blir så lätt att ta in. Hans idealisering av sin storebror gör Jonatan till just den hjälte som vi är vana vid att se, men aldrig så att man blir trött på stereotypen.
Boken är både mäktig och berörande, och på slutet känner jag att tårarna kommer. Kort och gott är det här en barnbok som också vuxna har mycket att hämta ifrån.

”Bröderna Lejonhjärta”, 1973

Veckans recension: Harry Potter och hemligheternas kammare av J.K. Rowling

När Harry Potter börjar sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom efter ett hemskt sommarlov, dröjer det inte länge förrän skräcken sprider sig bland lärare och elever – någon eller något har börjat förstena mugglarfödda elever!
Myten om Hemligheternas kammare och Salazar Slytherins arvtagare börjar berättas igen, om hur monstret i den gömda kammaren slapp löst för mer än femtio år sedan. Men vem är det som öppnat kammaren en andra gång?
Är det vem Harry, Ron och Hermione är övertygade om – Draco Malfoy? Eller är det vem alla andra tror det är – Harry Potter själv?
Till skolan har också en ny lärare i försvar mot svartkonster dykt upp – Gyllenroy Lockman, en uppblåst, egoistisk och utseendefixerad man som hela tiden tror att Harry vill bli mer berömd än vad han är.
Harry träffar också Draco Malfoys far Lucius Malfoy, och husalfen Dobby som på de mest desperata sätt försöker få Harry att återvända till Dursleys på Privet Drive där han är i säkerhet.
När skolan hotar att stänga och Dumbledore blir tillfälligt avsatt som rektor beslutar sig Harry för att han måste hitta Hemligheternas kammare för att få ett slut på attackerna mot de mugglarfödda barnen.
Men vad har Tom Dolders dagbok med det hela att göra? Och vems hotfulla, viskande röst är det som Harry ständigt hör innanför väggarna…?

Nummer två i serien om den unge trollkarlen Harry Potter och hans äventyr är väldigt spännande och gripande. Boken är inte en av de starkaste i serien men presenterar karaktärer och föremål som kommer ha stor betydelse inför de nästkom-mande böckerna.
Jag tycker att i den andra boken hittar berättelsen en ton som varar ända till sista boken, den allvarliga grunden, de utströdda bitarna av humor som emellanåt får en att skratta högt och den trovärdiga berättartonen.
Mer fragment av det förutbestämda öde som Harry har framför sig avslöjas och man blir helt enkelt tvungen att läsa vidare i nästa bok, Fången från Azkaban, för att finna svaren på varför Harry överlevde, hemligheterna bakom Voldemorts ondska och kanske även komma lite närmare Harrys egna föräldrar, Lily och James Potter.

”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998

Veckans recension: Kom närmare av Sara Gran

Amanda lever ett näst intill perfekt liv. Hon är arkitekt på väg uppåt, har en man som hon älskar och en vacker vindsvåning. Det är livet som hon alltid velat leva.
Sedan börjar allt gå snett. Det är ett mönster, men det märker inte Amanda från början. Knackanden i den fina lägenheten, fler gräl med sin make Ed… Amanda tror det är en fas.
Tills boken Demoner förr och nu dimper ned i brevlådan utan att hon beställt den. I den finns ett test: ”Är DU besatt av en demon?”
Från början tycker Amanda att allt i boken är nonsens, något hon kommer skratta åt senare… tills hon börjar få minnesluck-or, konstiga drömmar och röster i huvudet. Snart är det inte så roligt längre.
Amanda börjar röka igen, dricker, skolkar från jobbet, stjäler saker och är otrogen mot sin man. Hon inser långt om länge att hon inte är ensam i sin kropp – Naama är där.
Amanda forskar, går till terapeuter och andliga rådgivare. Men vansinnet slutar inte – det blir värre. Barn och djur drar sig undan henne. Och bit för bit fortsätter Naama ta över Amanda, som blir fånge inuti sin egen kropp och bara kan se och våndas över det kaos som demonen inuti henne ställer till med.

Kom närmare är en otroligt stark och trovärdig skräckroman som genast griper tag i en och drar med en i strömmen. Att den är skriven i jagform förstärker bara ”det kunde ha varit jag”-känslan som ofta försvinner i skräckböcker. Man kan känna nackhåren resa sig och hur det pirrar i magen när man läser om Amandas helvete. Det är en bok som är bra utan att behöva vara lång - Kom närmare har bara 185 sidor.
En bok om undergång, rädsla och det tillfredställande i att göra saker man inte borde. Fenomenalt lästips!

”Come Closer”, 2003

Veckans recension: Förbannelse av Richard Bachman (Stephen King)

Billy Halleck är en advokat på väg uppåt. Han har en fru och en dotter och ett dyrt hus i den lilla staden Fairview, där den vackra illusionen döljer de rika människornas lidande.
Så kommer ett följe zigenare till staden. De uppträder och blir snart bortkörda igen, precis som de blir från varje stad och av alla människor.
Men innan de ger sig av råkar Billy köra över och döda en av dem.
Hans skuldkänslor är stora och hans liv knakar i fogarna en kort tid. Rättegången mot honom leds av en av hans vänner, och han blir frikänd utan något straff alls. Staden vill inte ha något att göra med zigenarna och bryr sig inte om att rättegången var orättvis och domaren jävig.
Så zigenarna bestämmer sig för att straffa Halleck själv. Den äldste av dem rör vid Billys kind och viskar ett enda ord.
Magrare.
Kort därefter börjar Billy, som varit väldigt överviktig under en stor del av sitt liv, att gå ner i vikt. Till en början är han glad och tillfreds med det, och det är hans fru också. Tills han upptäcker att han bara fortsätter gå ner. Och gå ner. Det spelar ingen roll hur mycket han äter; vågen visar att han ändå går ner orimligt mycket.
Billy börjar snart förstå att det har något med zigenarna att göra. Något med den gamle Taduz Lemke. Och medan hans fru slår sig ihop med den lokala doktorn för att försöka få honom inlagd på sjukhus och förklarad mentalt instabil, så vet Billy bättre. Han måste försöka hitta den gamle zigenaren och få honom att upphäva förbannelsen innan det är alldeles för sent.

Jag har inte läst Stephen King på ett tag och jag förvånas över hans berättarskicklighet och originalitet. Som alla av hans Bachman-böcker är Förbannelse mer samhällskritisk än någon av Kings ”egna” romaner, och det är genom hela boken ganska oklart vem som egentligen är den ”onda”. Är det zigenarna som vill få Billy att betala för det som hela det amerikanska samhället gör mot utbölingar som dem? Eller är det Billy själv, som representerar all den oförståelse och allt det hat som zigenarna får utstå? Vad är rätt och vad är fel?
Det är intressant och det går att applicera på så många olika samhällsskikt. Kanske är det mest störande om man bor i USA, men jag kan ändå känna av bokens budskap när jag läser.
Boken har en krypande känsla av obehag. Det är ingen skräck i den bemärkelse att det blir blodigt och mörkt, utan snarare en hemsk omvänd känsla av det man är van vid. Det är effektfullt och jag gillar det. Kanske är inte det här en av Kings bästa romaner, men den har en twist som är intressant och fortfarande aktuell.
Det förstör visserligen lite att jag sett filmen innan jag läste boken, men trots det tror jag att ingen kan påstå att överraskningsmomenten inte är bra.
Karaktärerna är som vanligt det som King lyckas bäst med och som hela boken bygger på. Alla från Billy Halleck till Taduz Lemke är väldigt levande. Min favorit måste ändå vara Ginelli, som praktiskt taget osar av karisma.

”Thinner”, 1984