Nya Harry!

Idag, på självaste Harrys och J.K. Rowlings egen födelsedag, släpps ju nya Potterboken Harry Potter and the Cursed Child. Jag har med glädje följt midnattssläppet på Science Fiction-bokhandelns Instagram (ibland blir jag sur över att inte bo i Stockholm får jag säga), men för mig tror jag det dröjer lite innan jag tar mig in till stan för att köpa den. Har ni fixat den ännu?

Recension: Leo av Catharina Bergsten

Den här boken har jag lånat från bibblan där jag jobbar - många gånger har jag skyltat upp den eftersom jag gillar omslaget, och när jag sedan läst på baksidan har jag tyckt att den verkat bra. Sedan har tiden gått och gått utan att jag lånat den. Men nu, till sist, när jag försöker fylla sommaren med välskriven svensk litteratur, så har den äntligen blivit läst.

Femårige Joar är svårt sjuk i leukemi och förbereds för transplantation. När hans pappa Leo testar sig för att se om han passar som donator uppdagas det att han egentligen inte alls är biologisk far till Joar. Avslöjandet skakar om Leos liv ner i själva grundvalarna och påverkar hans relation till alla människor kring honom - hans fru, hans dotter, hans kollegor och vänner - och inte minst till Joar själv, som blir allt sjukare.

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta av Leo, som jag aldrig hört ett ord om och vars författare jag inte heller känner igen. Men det jag slagits av allra först i läsningen av den här romanen är att den är hemskt snyggt formgiven. Och vilken skillnad det gör för hela läsupplevelsen! Det här är en liten men hyfsat tjock bok, med sidnummer i marginalen och precis lagom långa kapitel. Layouten i sig gör att jag uppskattar läsningen ännu mer redan från början.

Men så gillar jag faktiskt boken i sig också, inte bara utseendet. Den är medryckande och lyckas hålla kvar mig som läsare trots att den egentligen inte handlar om någonting annat än Leos relationer till de runt honom. Det är en relationsroman rakt igenom, men den är en bra sådan. Jag gillar hur det hela tiden görs plats för människor i boken, både deras bra och dåliga sidor. Emellanåt kommer jag på mig själv med att tycka att en eller annan karaktär är inkonsekvent, men så inser jag: nej, de beter sig faktiskt bara som folk. Och det är kanske detta jag uppskattar allra mest; att karaktärerna är så plågsamt mänskliga med tydliga, osmickrande brister.

Leo själv är inte alls särskilt sympatisk - man förstår hans vrede men kan inte alltid förlåta den, och detsamma gäller alla andra karaktärer i boken. De känns riktiga, verkliga. De säger bra saker och dåliga saker och aldrig någonsin blir läsaren skriven på näsan angående vem som är god eller ond. Det får man bestämma helt själv, man får på egen hand tolka in vem som man sympatiserar med och inte. Det gillar jag väldigt mycket, för det gör Leo till en komplex bok som skapar utrymme för läsaren att själv bli delaktig.

Mycket av romanen består av dialog, som också den är en av bokens starkare sidor. Den känns nästan hela tiden verklig och trovärdig, och det är tack vare den som karaktärerna får sin mänsklighet och sitt djup, som i sin tur bär upp hela boken.

Man skulle kanske kunna tro att Leo också är en bok om cancer och svårt sjuka barn, men faktum är att sjukdomen (och Joar själv) inte alls står särskilt mycket i centrum. Detta är inte en bok om de sakerna, utan den fokuserar helt och hållet på Leo och de relationer han har. Kanske kan man tycka att perspektivet blir för snävt, men jag gillar det. Det känns som en välplanerad, koncentrerad och exakt roman som vet vad den vill uppnå och också gör det.

"Leo", 2014

Bra svensk litteratur efterlyses

Hörni, bästa läsare! Har ni någon riktigt bra svensk bok att tipsa om? Jag har upptäckt att jag liksom har abstinens efter min termin i England där jag knappt läste ett ord svenska, och insett att det jag vill läsa just nu är riktigt bra, svensk litteratur.

Nu har jag lånat hem både Sara Stridsberg och Thérese Söderlind, för att se om någon av dem kan falla mig i smaken. Men så funderar jag lite på Sara Lidman, Kerstin Ekman, Pär Lagerkvist. Något i den stilen. Har ni något tips?

Recension: Disclaimer av Renée Knight

Nu minns jag inte riktigt hur jag fick nys om den här boken, men det var handlingen som tilltalade mig, riktigt skarpt. Jag kände dessutom att jag ville ha något lättläst och spännande, och Disclaimer kändes helt rätt för det.

När Catherine hittar en bok hon inte känner igen på sitt nattduksbord anar hon först inget oråd, utan börjar läsa. Men full av förfäran och växande skräck inser hon att boken handlar om ingen annan än henne själv, och händelser som hände henne för många år sedan. Händelser som är Catherines mörkaste hemlighet, något som hon kämpat för att glömma. Men inte nog med det - i boken finns också författarens fruktansvärda hämnd utskriven.

Ju mer jag läser, desto mer sällan händer det att en bok lyckas överraska mig. Det jag hoppades mest på i läsningen av Disclaimer var en bok som inte skulle vara förutsägbar, utan hålla mig på halster och låta mig gissa. Märkligt nog har den här romanen lyckats vara både spännande och förutsägbar på samma gång.

Den största styrkan hos boken, vari hela spänningen vilar, är just i frågan: vad har egentligen hänt i Catherines förflutna? I jakten på vetskap flyger sidorna förbi och Disclaimer blir en väldigt snabbläst, spännande bok. Det hjälper att baksidetexten inte avslöjar något och att Renée Knight hela tiden ger läsaren precis tillräckligt med information för att man ska vilja fortsätta läsa, men inte för att bli tillfredsställd. Boken är skickligt utförd och upplagd, och det är dess största styrka - till skillnad från språket som inte direkt bjuder på några större upplevelser, utan snarare är rätt torrt och trist.

Det är ungefär i mitten av boken, när det gångna händelseförloppet börjar vecklas ut, som jag börjar kunna räkna ut hur det egentligen ligger till. Resten av läsningen är en bekräftelse på att jag haft rätt, och det är inte dåligt, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var rätt tråkigt. Händelser som kändes spännande och intressanta i början av boken cementeras och när den spänningen försvinner läggs fokuset över mycket på karaktärerna. Och jag märker att jag då tappar engagemanget för ganska mycket, för karaktärerna är, tyvärr, inte särskilt välskrivna. De är schablonartade och ganska tunt tecknade, och även om de fyller sina roller helt okej och gör vad de ska inom ramen för berättelsen, klarar de inte att hålla upp berättelsen helt på egen hand.

Det jag också irriterar mig på en hel del i boken är hur överdrivet väl allting passar ihop, hur tillrättalagda alla händelseförlopp är. Det går hand i hand med språket och berättarstilen, som gärna blir alltför tillmötesgående. I slutet av romanen är det som att bara sitta ner och få allting förklarat för sig. Det är avslappnande läsning, men någon egen tolkning eller medverkan i berättelsen är bara att glömma. Det gör att boken tappar känsla och angelägenhet och blir mer av en redogörelse än en engagerande berättelse.

Men kanske väntar jag mig för mycket. Som en lätt, underhållande, och spännande psykologisk thriller gillar jag Disclaimer. Då och då påminner den mig svagt om Gillian Flynns Gone Girl, med bitar av ett pussel som långsamt läggs på plats. Det är en snyggt upplagd och planerad bok som håller läsaren på halster, men som tyvärr brister en del i språket. Men om man mest är ute efter en underhållande, lättläst och spännande läsupplevelse, så tipsar jag om Disclaimer utan att tveka.

"Disclaimer", 2015

Bästa jag sett

Jag satt på tåget till jobbet igår och fick syn på nyhetsskärmen, där jag läste den nog bästa nyhet jag sett på hela den här sommaren (som ju inte varit så munter rent nyhetsmässigt): det finns tydligen en årlig Ernest Hemingway lookalike-tävling i Key West i Florida där den gamle räven bodde, som avgörs på hans stammishak Sloppy Joe's Bar. Tävlingen har hållits i 36 (!) år och årets vinnare heter till och med Hemingway i efternamn, även om han inte ska vara släkt med Ernest på riktigt.

Tydligen är tävlingen inte det enda, utan bara en del i ett firande vid namn Hemingway Days. Andra aktiviteter är en tre dagar lång fisketävling och en novelltävling. Helt underbart!  Och titta så fina de är, gubbarna:

Trailer time!

Igår var som rena julafton när det kommer till trailers för filmatiseringar - hela tre stycken släpptes. Jag pratar såklart först och främst om den nya, långa trailern för Fantastic Beasts and Where to Find Them som släppts i samband med årets Comic-Con-mässa. Hur exalterad är man inte för detta?



Men så släpptes också (äntligen!) en teaser för säsong fyra av Sherlock - hett efterlängtad, den med:



Och som om inte det vore nog - en riktigt lovande trailer för tv-serien som görs av Neil Gaimans American Gods. Dags för en omläsning, skulle jag tro:

Helg med Renée Knight

Så här bra har jag det i helgen! Jag tar det lugnt, förbereder mig inför veckans jobb och läser Disclaimer av Renée Knight. Vad läser ni?

Recension: Snödrottningen av Michael Cunningham

Förra året upptäckte jag Michael Cunningham och han har snabbt blivit en av mina favoritförfattare, särskilt med sina böcker Ett hem vid världens ände och Kött och blod. Jag har varit mer besviken på de andra två böckerna jag läst av honom; När natten faller och Pulitzervinnaren Timmarna (smaken är som baken). Men jag har länge velat läsa hans senaste bok trots allt, och till slut har det blivit dags.

I en nedgången lägenhet i Brooklyn bor Tyler och hans bror Barrett tillsammans med Beth, Tylers döende flickvän. Barrett har nyss blivit lämnad av den senaste i en lång rad pojkvänner och på väg hem genom Central Park en kväll får han syn på ett mystiskt ljus som övertygar honom om att det finns någonting annat, någonting mer. Tyler vårdar Beth samtidigt som han försöker skriva en kärlekslåt till henne, men han inser att kreativiteten inte kommer infinna sig. Iallafall inte utan drogerna.

När jag läste handlingen på baksidan av Snödrottningen tänkte jag: yes! Här finns en bok som handlingsmässigt verkar ganska nära de böcker av Cunningham som jag läst och älskat förut. Och visst är det så - här finns de återkommande teman som jag börjat känna igen - okonventionella familjekonstellationer, komplicerade familjeförhållanden, bearbetandet av sjukdom och kärlek, allt mot kulissen av New Yorks mer sunkiga kvarter. Trots att det lätt skulle kunna kännas som bara ännu en variant på de böcker som Cunningham redan skrivit, känns det inte tråkigt. Han har nya saker att säga även om de teman han redan utforskat.

Men Snödrottningen är en långt mer konstnärlig roman än någon av mina favoriter ur Cunninghams bibliografi, och tyvärr faller den här boken mig inte alltid i smaken. Det beror mest på språket, och de kreativa vändningar som det tar. Det är ofantligt vackert, och jag vet nästan ingen som på samma sätt som Cunningham kan sätta fingret på så precisa känslor. Han lyckas imponerande ofta sätta ord på känslor och upplevelser som jag aldrig trodde att det alls kunde finnas ord för. Det beundrar jag djupt, och språket är egentligen det som håller mig fast - de komplexa meningarna, de knivskarpa betraktelserna (även om jag irriterar ihjäl mig på de många, onödiga parenteserna). Men det är språket som engagerar mig mer än vad karaktärerna själva gör. Det är tråkigt, för det gör Snödrottningen till en roman som jag uppskattar på ett estetiskt plan men inte på ett emotionellt. Den känns för uttänkt, för oorganisk och kylig, för att jag ska kunna knyta an till den på ett mer mänskligt sätt.

Handlingen hoppar också i tid väldigt mycket och också det experimenterandet är ingenting nytt för författaren, men då och då önskar jag mig att jag fick mer tid på mig med karaktärerna, en annan utveckling av händelserna för att jag som läsare ska få vara med. Men jag förstår samtidigt att det inte riktigt varit poängen med den här boken. Den är snarare ett konstnärligt experiment rakt igenom, och att tillfredsställa läsaren är inte dess första prioritet. Jag kan uppskatta det på sätt och vis eftersom det får Snödrottningen att bli en unik bok som inte riktigt går att jämföra med något annat. Ändå känner jag ibland en liten sorg över att jag som läsare inte riktigt får plats, att min roll snarare är en betraktares.

Kort sagt; jag gillar Snödrottningen för det skimrande språket, men jag upplever aldrig en genuin koppling, den tar sig aldrig in ordentligt under huden. Men det är en hyfsat tunn bok som går ganska fort att läsa, och det gör att det ändå inte känns som bortkastad tid att ta sig igenom den. Om inte annat rekommenderar jag den för formuleringar som denna: "Beth /.../ som han blev kär i så ögonblickligen att han påminde om ett djur i fångenskap som länge utfodrats med vad dess skötare trodde var artens naturliga föda och sedan av misstag en dag fick något det faktiskt åt, i vilt tillstånd."

"The Snow Queen", 2014

Sista lediga dagen på länge

Idag har jag min sista lediga veckodag innan jag på allvar börjar vikariera ordentligt - i augusti kommer jag jobba sex dagar i veckan för det mesta. Inte särskilt långa pass, men ändå. Idag tar jag det alltså bara lugnt, planerar lite inför nästa termin, och läser Michael Cunninghams Snödrottningen. Vad läser ni?

Recension: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Förra året läste jag min första bok av Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol som jag genast föll för. Jag visste redan då att jag ville läsa mer av henne, och dessutom rekommenderar jag varmt att kolla upp hennes TED-talks We Should All Be Feminists och The Danger of a Single Story.

Som ung studentska får Ifemelu chansen att lämna Nigeria för att studera på universitet i USA. Flytten till en annan världsdel blir omvälvande på flera sätt - inte bara orsakar kulturskillnaderna problem, men det är först i USA som Ifemelu blir tilldelad epitetet "svart". Hon blir medveten om alla de sätt som rasism tar sig uttryck, både i det öppna och i det dolda, och startar en uppmärksammad blogg som fokuserar på rasfrågor. Men bakom sig i Nigeria har hon också lämnat sin tonårskärlek Obinze, som hon verkar oförmögen att släppa hur lång tid som än går.

Jag väntade med att läsa den här rätt långa romanen tills jag var på semester och verkligen behövde en lång bok att ha med mig på planet och på stranden. Men precis som En halv gul sol är Americanah inte en bok som känns särskilt lång, trots att den är på mer än femhundra sidor och spänner över många år. Det beror mest på hur skicklig Adichie trots allt är på att skriva, på att levandegöra sina karaktärer in i minsta detalj och hålla läsaren kvar i det engagemang som det skapar. Det gör boken förvånansvärt lättläst.

Dock tycker jag att det är svårt att hålla isär Americanah från En halv gul sol medan jag läser. Det märks tydligt att det är samma författare, samma stil och samma stuk, trots att romanerna skiljer sig mycket åt i handling. Jag försöker verkligen att inte jämföra de två, men det är väldigt svårt. Men medan En halv gul sol fokuserar på Biafra-krisen och är nästan helt bunden till Nigeria, är Americanah en bok som pendlar mellan USA och Nigera, och som fokuserar på kulturskillnader, rasism och de krockar som uppstår när Ifemelu konfronteras med USA:s både bra och dåliga sidor.

Det hela är intressant och aktuellt, men jag upplever ändå att Americanah på vissa sätt är en mindre engagerande läsupplevelse än vad En halv gul sol var. Kanske beror det på att jag den här gången hade så hemskt uppskruvade förväntningar att jag faktiskt blivit en smula besviken - inte mycket, men lite. Kanske beror det på att boken hoppar fram och tillbaka i tiden en hel del, vilket gör att vissa vändningar i handlingen tappar sin spänning - man vet redan att Ifemelu kommer att återvända till Nigeria, man vet att hon kommer återuppta kontakten med Obinze redan efter ett par sidor. Jag upplever det som smått klumpig berättarteknik eftersom det tar udden av resten av handlingen, och det är väldigt synd.

Ändå kan jag inte påstå att Americanah på minsta sätt är en dålig bok - tvärtom. Den är väldigt, väldigt bra, och bärs upp av Adichies fantastiska språk, de välutvecklade karaktärerna som alltid får stå i fokus, de knivskarpa betraktelserna av USA i kontrast mot Nigeria. Romanen skär igenom bilden av Afrika som frodas i västvärlden och lyckas vara kritisk och arg utan att bli bitter. Det är genombra läsning som verkligen fångar in läsaren och det har varit en perfekt bok att läsa på planet, på stranden - och överallt annars också.

"Americanah", 2013

Semester med Adichie

Nu är jag hemkommen från Spanien där jag spenderat en vecka med att sola, bada, och läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En perfekt bok att ha med sig på planet och på stranden, faktiskt. Men en grej hände som jag aldrig förr varit med om med en helt ny bok - sidorna började lossna! Jag köpte boken bara för någon vecka sedan och jag är inte en särskild våldsam läsare, så jag blev väldigt förvånad när det plötsligt började trilla ut sidor. Synd är det iallafall, för en sida kan jag inte hitta längre. Den fladdrar väl för spanska vindar numera. Som tur är hade jag iallafall hunnit läsa just den sidan som försvann, men det stör mig ändå att ha en bok i hyllan som saknar en bit, hur liten den än må vara.

Jag hann iallafall läsa ut Americanah (recension dyker upp imorgon), och påbörja Snödrottningen av Michael Cunningham. Vad läser ni?

Sex sommarfrågor

1. Har du någon bok som får dig att tänka på sommaren?

Muminböckerna av Tove Jansson känns ganska somriga för mig. Det är något med fantasifullheten, blandningen mellan sorgsenhet och glädje, och äventyrslustan. 

2. Nämn en bok som har ett gult omslag.En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är väldigt gul!

3. Vilka böcker vill du verkligen hinna med att läsa i sommar?Jag vill mest läsa så mycket romaner det bara går, eftersom jag kommer börja plugga igen till hösten, och jag vet ju hur det blir med läsandet då. Men böcker som jag tänker att jag verkligen vill ta mig tid till är Snödrottningen av Michael Cunningham, The Handmaid's Tale av Margaret Atwood, Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro, och Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Och så vill jag ju läsa ut H is for Hawk, men har tappat lusten till den boken ganska mycket.

4. Tipsa om en bok som utspelar sig på ett kallt ställe som går att kyla ner sig med i värmen!En av de kallaste böckerna jag vet är Expeditionen: Min kärlekshistoria, den vackra, vemodiga och dessutom sanna fackboken om Andréexpeditionen till Nordpolen.

5. Vilken bok vill du läsa på stranden i sommar?Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie planerar jag att läsa på stranden!

6. Vilken bokserie hoppas du på att läsa i sommar?För en gångs skull tror jag inte att jag har någon serie planerad. Det känns faktiskt lite skönt.

Tonade omslag

Jag märkte att jag av en slump läst tre böcker på kort tid som alla har omslag i tonad färgskala och en skuggartad person som motiv. Titta bara - Djupa ro, Du, bara, och Yuko har alla omslag med en tonad färg och en lite mystisk gestalt som lurar i bakgrunden. Lite roligt är dock att de alla är så hemskt olika! Från sorgsen ungdomsbok om döden, till kärlekskrank smörighet, till skräck enligt konstens alla regler. Snygga är de alla tre iallafall, tycker jag.

Recension: Yuko av Jenny Milewski

Det var när jag var på bokmässan i höstas som jag gick på ett seminarium om skräck och psykologi. Medverkande var John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Jenny Milewski. Lindqvists Rörelsen och Strandbergs Färjan såg jag till att läsa kort därefter, men med Yuko har det dröjt ända tills nu.

Det är nittiotal i Linköping och Malin blir överlycklig när hon äntligen får ett studentrum i en korridor. Hon har väntat på dagen då det riktiga studentlivet ska börja, och nu verkar den till slut ha kommit. Glad och förväntansfull flyttar hon in i sitt studentrum i Ryds Allé och bekantar sig med sina korridorskamrater. Men snart märker hon att någonting inte riktigt står rätt till - de andra verkar dölja något. Vem bodde egentligen i Malins rum förut? Varför står det grejer kvar i hennes källarförråd? När oförklarliga saker börjar hända i korridoren spricker Malins dröm om det glada studentlivet. Istället måste hon försöka få reda på sanningen om vad som egentligen hänt, och ännu viktigare - hur man får det att sluta.

Jag kände inte till Jenny Milewski innan jag besökte seminariet på bokmässan, och alltså är Yuko mitt första möte med hennes författarskap. Jag tycker genast om det. Jag blir oerhört glad över att läsa svensk, renodlad skräck som dessutom är skriven av en kvinna. Nej, Yuko är inte alls det bästa jag läst - boken lider då och då av att bli berättad snarare än visad, och det händer att berättelsen blir tunn. Ändå finns det ett driv och en spänning i handlingen som verkligen håller mig kvar.

Särskilt gillar jag hur boken flirtar med skräckpremisser som man känner igen - här finns blinkningar åt hela collegeskräckgenren, åt japanska spöken á la The Ring, och åt våra svenska spöktraditioner, men allt är snyggt infört i en svensk miljö som ger boken en helt egen ton. Det gör att Yuko på sätt och vis inte liknar något annat jag läst, trots att den noga håller sig inom ramarna för hur skräck ska presenteras och berättas. Kanske är det just det jag också gillar, att boken både håller sig till de välkända mönstren men samtidigt gör det hela spännande genom att förlägga allt till en ny miljö.

För just att ha en studentkorridor som miljö gillar jag väldigt mycket. Kanske beror det på att jag själv är student och känner mig väldigt nära den typen av plats, vilket ger läsningen ytterligare en dimension för mig. Men jag gillar också hur  valet av plats sömlöst flyter ihop med karaktärer och spökhistoria, hur förvånansvärt öppen miljön är för alla möjliga sorters händelser. Det är oväntat, och just därför också så roligt och spännande.

Skräck är också en genre som inte behöver vara särskilt komplicerad för att vara effektfull, och också det är Yuko ett bevis på. Berättelsen är inte särskilt sofistikerad eller invecklad och behöver inte heller vara det. Jag beundrar Milewski för att hon så väl utnyttjar de klassiska elementen och inte (åtminstone inte så ofta) låter dem gå till överdrift, och hur hon låter berättelsen stå i centrum, utan onödiga berättartekniker eller språkliga krumbukter. Till och med när det blir lite trist gör det mig inte så mycket, för Milewski är ändå duktig på att dra ihop allting på ett snyggt sätt rent handlingsmässigt.

En grej jag dock irriterar mig mycket på i läsningen är hur dåligt formgiven boken är. Den är utgiven av Styxx förlag och sättningen av texten är inte alls snygg eller lättläst, typsnittet är fult och själva formatet på boken känns billigt. Det ger boken en amatörmässig utstrålning som den faktiskt inte förtjänar.

Men - jag gillade Yuko mycket. Det har varit uppfriskande att läsa så regelrätt skräck, särskilt i ett svenskt sammanhang, och även om den inte är den mest komplexa eller mest intressanta roman jag läst, så har den varit tillräckligt skrämmande, underhållande och spännande. Och ibland behövs det inte mer än så.

"Yuko", 2015

Från kärlek till raka motsatsen

Jag tyckte nästan att jag blev kletig av att läsa Anna Ahlunds Du, bara, så nu har jag gått över till ren och skär skräck för att hämta mig lite. Det är Jenny Milewskis Yuko som jag har velat läsa hur länge som helst, och jag känner redan hur roligt jag tycker det är att läsa skräck. Dessutom svensk sådan! Och kolla, det är en sån där bok med snygga svarta kanter också. Vad läser ni?

I packtagen

Imorgon bär det av till Spanien för min del! Det ska bli hur roligt som helst, och jag ska bara koppla av och njuta av värmen, läsa på stranden, och turista en del. Men så är det ju det där med vilken bok man ska ta med sig - det ska ju vara något som är bra, helst i pocket och gärna långt nog för att räcka hela veckan.

Jag tror att det får bli Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som är 586 sidor lång. Med lite tur räcker den tills det är dags att åka hem igen. Men för att vara på den säkra sidan får Michael Cunninghams Snödrottningen också följa med. Alltså ser min stökiga väska ut så här (jag lovar att jag ska vika allting).

Hur brukar ni tänka när ni packar böcker?

Recension: Du, bara av Anna Ahlund

Jag kommer inte ihåg vart jag först såg den här boken, men på något vis måste jag ha uppfattat att det var ungdom och homosexuell kärlek och det räckte för att jag skulle ge den en chans. Särskilt eftersom jag ville ha något mer lättläst och engagerande så här på sommaren, och eftersom den här boken är helt ny.

Det är sommar och sextonårige John och hans storasyster Caroline är ensamma hemma i lägenheten. John spenderar sitt lov med att umgås med sin bästa kompis Elli, och åt att hjälpa Caroline snärja det senaste objektet för hennes förälskelse; en kille vid namn Frank. Men när John får träffa Frank på riktigt vänds allting upp och ned. Medan sommaren fortsätter djupnar konflikter och blir till sprickor mellan John, hans syster och hans bästa vän, samtidigt som han kommer allt närmare Frank. Eller gör han?

När jag lånade den här boken på biblioteket reagerade jag på det lilla hjärtat som klistrats fast på ryggen, som tydligt markerar att Du, bara är en bok på tema kärlek. Och när jag läser inser jag att det här är en bok som är mycket mer kärlek än vad jag var ute efter, eller ens gillar. Jag föredrar när kärlek finns med lite i bakgrunden, men jag tycker inte att det är intressant nog för en hel roman.

Det gäller i hög grad den här boken. Jag tycker helt enkelt inte att relationen mellan John och Frank är tillräckligt spännande eller engagerande för att fylla upp hela den här romanen. Att jag dessutom ogillar triangeldraman så oerhört starkt gör konflikten mellan John och hans syster extremt uttjatad redan från början, även om jag kan uppskatta att boken ändå försöker vända och vrida på handlingen för att undkomma de värsta relationsklichéerna.

Men tyvärr innebär det inte att kärleksklichéerna undviks. Herregud, vad jag har himlat med ögonen medan jag läst den här boken. Åt alla de förutsägbara replikerna, åt de ofattbart löjliga beskrivningarna av Franks ögon ("svarta som ett natthav där blixten slagit ned"), åt scener som tagna ur en romantisk biofilm. Allt det gör att jag läser boken med en känsla av att allting i den är lite för bra för att vara sant, och det gör att den blir väldigt svår att tro på. Dessutom finns det förvånansvärt många sexskildringar i boken, något jag visserligen kan uppskatta eftersom boken aldrig väjer för de mer intima detaljerna och låter sexualiteten vara en tydlig del av relationen, men som samtidigt då och då närmar sig erotik på ett lite påträngande sätt.

Du, bara är också en debutroman och det märks. Tempot är långsamt, och trots att boken anstränger sig för att föra handlingen framåt känns den ganska ofta illa upplagd, med karaktärer som bara nätt och jämnt känns verkliga nog för att väcka min sympati. Språket är helt okej men inte mycket mer, det finns inte något i det som direkt utmärker sig varken åt det ena eller det andra hållet.

Det jag dock verkligen gillar med Du, bara är att den gör precis som den ska och inte fokuserar alls på homosexualitet. Inte en enda gång funderar John över sin sexualitet, inte en enda gång är det någon annan som ifrågasätter det heller. Det är uppfriskande, det känns modernt och fräscht och rätt. För ovanlighetens skull är det inte homosexualiteten som är problemet, det orsakar inte en tillstymmelse till konflikt. Det beundrar jag boken mycket för.

Kort sagt är jag inte särskilt imponerad av Du, bara, utan för mig har det varit en ganska tråkig läsupplevelse som inte bjudit på mycket nytt. Jag tror att det är en bok jag strax kommer ha glömt det mesta ur, tyvärr.

"Du, bara", 2016

Mer ungdomslitteratur

Jag jobbar en massa och försöker hitta en riktigt bra bok - det känns som om det är svårt, jag blir bara kräsnare och kräsnare. Men nu är jag halvvägs igenom Anna Ahlunds Du, bara. Det är ännu en ungdomsbok med tema homosexualitet, och jag gillar den sådär hittills. Vad läser ni?

Recension: I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en bok som existerat på min radar ett tag, och som jag fått lust att läsa eftersom jag hört att den skulle vara så bra.

Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin plötsligt blir svårt sjuk. Deras dotter föds med kejsarsnitt och Karin svävar mellan liv och död. Tom springer mellan avdelningarna på Karolinska sjukhuset, mellan sin nyfödda dotter och sin döende Karin. När han kommer hem är han ensam med ett spädbarn och en överväldigande sorg, och dessutom med en pappa som snabbt blir allt sjukare.

Jag brukar gilla deppiga böcker, men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är för mycket till och med för mig. Boken är trots allt sann, det som händer i den har hänt på riktigt, och den vetskapen gör läsningen förfärligt tung. Jag förstår att boken också vill vara en vacker skildring av det ljusa mitt i allt det svarta, men jag tycker aldrig att det ljuset riktigt når mig.

Faktum är att bokens deppighet nästan gör mig avskräckt - medan jag läser börjar jag tycka allt mindre om Tom, börjar liksom värja mig mot all den sympati som boken verkar kräva av sin läsare. Istället för att sympatisera och gråta blir jag helt enkelt avstängd.

Det slår mig att jag kanske inte tycker att den här berättelsen är något som jag bör läsa eller ha tillgång till. Det känns alltför privat, för personligt. Stundvis är det som att läsa någons dagbok, den är inte skriven för någon läsare utan för författaren själv. Och jag måste frågar mig själv om varför behovet av att läsa något sådant här existerar. Varför har så många sagt att I varje ögonblick är en så himla bra bok? Kanske handlar det om ett slags nyfikenhet, ett worst-case-scenario som går att vältra sig i av ren sensationslystnad. Den känslan gör att jag ibland upplever den här boken, eller åtminstone min egen läsning av den, som lite äcklande.

Att tycka så är förstås kontroversiellt, eftersom detta ändå är någons riktiga liv, någons verkliga upplevelser. Ändå finns det, trots bokens smakfulla omslag och lite lyriska språk, något som får mig att känna att den inte är någonting mer än en snyggt paketerad snyftbok som inte åstadkommer mycket mer än den naturliga reaktionen "Jävlar vad fruktansvärt." Det finns mycket lite i boken som egentligen överraskar eller gör det hela litterärt - för det är den alldeles för privat.

Språket i boken gör också sitt för att jag ska tycka att den är sådär. Den är skriven med en stark poetisk klang - Tom Malmquist har tidigare gett ut diktsamlingar - och i ett slags stream of conciousness-stuk där det mest irriterande är att all dialog är inskriven i styckena. Väldigt ofta tappar jag kollen på vem som säger vad och inte ens omläsningar gör det hela bättre. Också här känns det som om bokens starka personliga prägel har påverkat språket - det finns delar som känns enormt onödiga och som hade kunnat tas bort helt, och jag tror helt enkelt att den här typen av redogörelse inte går att redigera ordentligt i för någon som varit med om det som boken handlar om.

I slutändan är jag lite förvånad över min egen negativa reaktion på boken, som jag ändå trodde att jag skulle uppleva som finstämd, sorglig och vacker. Istället har den känts påträngande, som om den trycker ner det jag redan känner i halsen på mig. De sista sidorna är de vackraste i boken, bara där känner jag mig påverkad på sättet jag hade väntat mig. I övrigt är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en bok jag inte uppskattar särskilt mycket, främst för att den är så påträngande mörk och snyftig, och jag har helt enkelt inte känt mig mottaglig för det.

"I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv", 2015

Malmös sci-fi-bokhandel

Nu när jag är hemma i Skåne igen passade jag såklart på att besöka Science Fiction-bokhandeln i Malmö, som flyttat in i nya fina lokaler medan jag varit i England. Väldigt länge har ju just Malmös filial varit den minsta, men titta så fint de har det nu! Fler besök blir det helt klart i sommar.

Tjena juli

Juni gick verkligen fort! Men så har jag också hunnit med en hel del; jag har avslutat mitt första läsår på Göteborgs universitet, med allt vad det inneburit, och så har jag flyttat tillbaka hem från England och börjat jobba igen.

Plugget tyngde ner första delen av månaden, men sen jag kom hem har jag läst fyra romaner och en novell - inte dåligt, tycker jag ändå. I juli lär det bli ännu mer läsa av, särskilt eftersom jag ska utomlands i en vecka och måste ha något att läsa både på flyget och på stranden. Jag funderar på att ta med mig Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som är tjock nog att räcka hela veckan.

Månadens favorit för juli månad blir Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers, en ungdomsbok som jag tyckte väldigt mycket om.

Vad planerar ni att läsa i juli?