Trevlig helg!

Nu åker jag bort över helgen! Men jag är tillbaka på måndag med en recension av Ett öga rött. Ha det bra tills dess!

Från Tove Jansson till något helt annat

Nu läser jag Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, mitt val till terminens bokcirkel. Och så matchar jag omslagets orientaliska tema med mitt fina, lika orientaliska bokmärke (som är lite opraktiskt att ha med i väskan men väldigt fint).  Det är en riktigt bra bok än så länge. Vad läser ni?

Recension: Det osynliga barnet och andra berättelser av Tove Jansson

De som följer den här bloggen hyfsat regelbundet kommer kanske ihåg hur länge jag letade efter den här boken när den gått ur tryck - alltså inte bara boken i sig utan i den här upplagan, så att hela serien skulle gå ihop i hyllan. Efter mycket om och men fick jag tag på den via ett antikvariat, om än för mer än dubbla priset. Det har tagit mig ett tag med att komma mig för med att läsa den också.

Det osynliga barnet är en samling med nio fristående berättelser som utspelar sig i och omkring Mumindalen. De handlar om Snusmumriken och hans vårvisa som blir avbruten av ett litet kryp, om Homsan som upptäcker att fantasier kan kännas lika verkliga som verkligheten och om Filifjonkan som är rädd för katastrofer, och många fler. Och så handlar det förstås om Ninni, det osynliga barnet som kommer till Muminfamiljen för att hon ska bli synlig igen. Men hur botar man osynlighet?

Eftersom Det osynliga barnet är en novellsamling skiljer den sig en del från de andra böckerna i serien, som alla är romaner. Men skillnaderna är ändå inte särskilt stora - berättelserna om Mumindalen fungerar utmärkt i kortare format också, och det är, som vanligt, så väldigt roligt att läsa Mumin. Inte bara för att berättelserna i sig är bra, utan för att det ligger så mycket i dem. De handlar alla om mänskliga rädslor inför livet, dolda under en myllrande sagostämning som sprudlar av liv.

Jag är särskilt förtjust i novellen Filifjonkan som trodde på katastrofer, som landar i att rädslan för saker och ting är värre än tinget i sig. Titelnovellen Det osynliga barnet är också väldigt fin, om hur en hemsk uppfostran får en liten flicka att nästan alldeles försvinna. Andra av mina favoriter är Hemulen som älskade tystnad och Granen, där Muminfamiljen väcks ur sitt ide och får reda på att julen är på väg. Men vad är julen? När kommer den och vad vill den?

Genom att lyfta allvarliga frågor genom sina finurliga karaktärer blir det här berättelser som inte bara är roliga att läsa, men som dessutom känns viktiga. Och som alltid när det gäller Tove Jansson finns det ett stort mått av vemod och mörker också här, till och med i de gladaste av berättelserna, som gör de här böckerna så passande för både barn och vuxna. De fungerar så väl på så många olika plan.

Dessutom märker jag hur oerhört tidlösa de här böckerna är - det är väldigt sällan de känns daterade, trots att de börjar bli gamla vid det här laget. Förutom en del gammalmodiga ord finns det få saker som går att sätta en tidsstämpel på. Kanske telefonledningarna och att Muminpappan dricker öl (det skulle han nästan säkert inte få göra om boken publicerades idag).

Det osynliga barnet är definitivt en av mina favoritböcker i den här serien, och även om alla böckerna om Mumin går att läsa fristående, så tror jag att den här fungerar extra bra utan att man behöver ha läst någon av de andra först. Men för de som är som jag (lite som en noggrann Hemul) och vill läsa böckerna i ordning, så blir nästa bok Pappan och havet.

"Det osynliga barnet", 1962

Litteratur-merch?

Just nu gillar jag min Call of the Wild-tröja lite extra mycket. Den är både den skönaste och den varmaste tröjan jag äger. Dessutom är den så himla fin! Jag har fått lite dille på litteraturreleterade grejer igen. Har ni något tips?

Fredag med Lilla My och Stig

Idag tycker jag om Tove Jansson och Stig Dagerman extra mycket. Jag läser Det osynliga barnet och använder ett av mina bokmärken från Stig Dagermansällskapet, med det här helt fantastiska citatet. Vad läser ni i helgen?

Recension: Se till mig som liten är av Kaj Korkea-aho

Jag har tidigare läst Gräset är mörkare på andra sidan, Kaj Korkea-ahos andra roman. Och eftersom jag tyckte mycket om den tänkte jag att det kunde vara roligt att läsa också hans debutroman.

Kasper är tjugotre år och jobbar på ett köttlager där han kör truck. Det bästa med hans tillvaro är hans flickvän Lina, som är några år yngre och vars tro tar upp allt mer av hennes tid. När Linas mamma börjar lida av religiösa vanföreställningar och hamnar på mentalsjukhus blir Kasper alltmer orolig för att Linas engagemang i kyrkan kommer leda henne på samma väg. Samtidigt slåss Kasper med skuldkänslor och minnen som han förträngt, men som inte försvunnit.

Det är ganska svårt att förklara vad Se till mig som liten är handlar om på ett bra sätt. Kort sagt kan den nog beskrivas som en människas kamp mot omgivningens religiositet, men det finns betydligt mer i den än så. För trots att boken inte är särskilt lång (och inte på långa vägar lika tjock som Gräset är mörkare på andra sidan), så får den plats med massor på sina drygt 250 sidor.

Och det är egentligen det som jag blir mest imponerad av när det gäller boken - att den känns så genomtänkt, fullfjädrad, och i brist på bättre ord - kompetent. Alla trådar knyts samman, handlingen är väl utformad och i kombination med ett väldigt målande språk och en skicklig dialog blir det här en riktigt läsvärd roman.

Också i Gräset är mörkare imponerades jag av språket och karaktärerna, och detsamma gäller i hög grad också den här boken. I språket finns något som påminner mig om Stephen King - det är samma slags detaljrikedom (som ibland, det ska inte förnekas, går lite till överdrift), och det finns samma känsla för karaktärerna som får vara enkla människor utan att för den sakens skull bli stereotypa eller platta. Dock skapar de österbottniska miljöerna i boken en helt egen känsla som är unik för Korkea-aho. I kombination med en spännande, nästan thrilleraktig handling blir den här boken svår att lägga ifrån sig. Den är lättläst och engagerande, och ändå så pass komplex att den inte blir förutsägbar.

Jag gillar boken mycket, men det finns också saker i den som jag har mer svårt för. En av dem är symboliken, som bitvis är så tydlig att den blir överdriven. Och mest av allt har jag ganska svårt för slutet, som lämnar en annars snyggt hopknuten bok med ett alltför öppet avslut. Jag blir också osäker på var bokens budskap faktiskt landar - den känns ofta som en religionskritisk bok, men i slutet blir jag förvirrad över vad den vill framföra - finns det en gud, eller inte? Det hela blir ganska oklart och det drar ner helhetsbetyget på en annars väldigt bra roman.

Men på det stora hela är Se till mig som liten är en spännande bok som på ett stilsäkert vis hanterar sina teman kring religion och kärlek, och som gör det på ett sätt som är väldigt spännande och välskrivet. Personligen gillar jag nog Gräset är mörkare på andra sidan bättre, men jag kommer definitivt att hålla utkik efter mer av Kaj Korkea-aho, för jag har verkligen haft nöje av det jag läst av honom hittills.

"Se till mig som liten är", 2009

Ett amerikanskt psykfall i brevlådan

Oj oj oj! Kolla vad som kom i brevlådan idag! Jag är så himla taggad på att läsa den här boken. Mest bara för att se om den verkligen är så sjuk som jag fått höra (tydligen införde Australien 18-årsgräns på köp av den här boken när den kom). Och Bokbörsen ställer som vanligt upp när det lokala biblioteket inte når längre - en riktigt bra hemsida för er som letar begagnade böcker.

Recension: Tretton skäl varför av Jay Asher

Precis som Om jag stannar hittade jag den här boken på en boktipslista över böcker som påminner om The Fault in Our Stars. Och precis som de två böckerna är också Tretton skäl varför en bok om livet och döden för tonåringar.

När Clay får ett paket fullt med kassettband förstår han först ingenting alls. Det finns sju band, alla numrerade. Men när han spelar upp det första får han en chock - tjejen som pratar på banden är Hannah Baker. Tjejen från skolan som han alltid gillat - Hannah som begått självmord för några veckor sedan. Hannah berättar att hon talat in tretton berättelser som berör tretton personer. Alla är medskyldiga till hennes död, och nu skickas banden från den ena till den andra. Och Clay är en av dem. Kan han verkligen ha bidragit till att Hannah tog livet av sig?

Jag gillar idén och upplägget på den här boken väldigt mycket. Själva konceptet är intressant, och jag tycker dessutom att den är snygg rent estetiskt;  play- och paussymboler får stå för styckeindelningarna i boken och varje kapitel är ett nytt kassettband. Hela romanen är uppbyggd kring Hannahs band rent estetiskt såväl som handlingsmässigt. Dock känns det emellanåt som en idé som funkat bättre för en film än en bok - trots att allt som Hannah säger är skrivet i kursiv stil och Clays tankar inte är det, så händer det att jag blandar ihop de två jagperspektiven. Dessutom tror jag att kusligheten som en död människas röst inger hade nått publiken bättre genom en film än genom en bok.

Naturligtvis är det en ganska tung bok, men det säger nästan sig självt. Resan som Clay beger sig ut på när han börjar lyssna på Hannahs band är emotionell, och full av både ångest och dåligt samvete. Mest av allt upplever jag Tretton skäl varför som en slags varningsbok. Själva bokens budskap landar i att också de minsta saker kan få oerhörda konsekvenser, och att alla som ser vad som händer utan att göra något åt det är lika skyldiga.

Men det är också där som jag får lite problem med boken. Emellanåt känns den alltför mycket som en bok som alla lärare vill att man ska läsa i högstadiet för att undvika mobbing. Den känns överdriven, som en pekpinne. Men jag förstår ju samtidigt grejen, och det är snyggt upplagt i boken - hur små, små saker samlas på hög för Hannah, och hur det sedan utvecklas till en snöbollseffekt som ingen kan få stopp på.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över Hannah och hennes hämndbegär, hennes önskan att ge tillbaka också till de människor som är lika utsatta som hon själv är. Jag har svårt att sympatisera med henne och hennes sätt att betrakta sig själv som offer från första början. Som läsare relaterar jag bättre till Clay, som ständigt undrar varför Hannah väljer att inte prata ens med de människor som ställer upp för henne. Men därför blir boken också intressant - hur kan man prata med någon som redan bestämt sig för att ingen kan hjälpa? Hur kan man hjälpa någon som inte vill ha hjälp? Vems fel är det, egentligen, och vems ansvar?

Boken tar upp många saker som är viktiga saker att fundera över, och säkert är det här en bok som passar i klassrum och i skoldiskussioner. Det är en bok som handlar om vikten av att sträcka ut en hand medan tillfälle finns, och inte ångra sig i efterhand. Men jag uppfattar också Tretton skäl varför som en bok om slumpen eller ödet, en bok som vill visa hur alla människor och händelser hänger samman med varandra.

Så visst finns det saker jag gillar med boken. Mest av allt gillar jag nog ändå idén - kassettbanden som skickas runt mellan eleverna, väntan på vad den döda Hannah ska anklaga dem för. Det är en slående idé, men en idé som inte alltid fungerar fullt ut. Ändå är Tretton skäl varför en hyfsad bok, läsvärd och med viktiga teman och händelser att fundera över och diskutera. Men en personlig favorit blir det knappast för min del.

"13 Reasons Why", 2010

Helgläsningen

Idag har jag börjat på Tretton skäl varför av Jay Asher, ännu en ungdomsbok som jag tyckte verkade bra. Samtidigt är jag hundvakt och surfar i nätbokhandlar efter böcker som inte går att köpa längre i vanlig butik.

Dessutom hämtade jag hem alla böcker till terminens bokcirkel igår, så det blev en riktig haul! Första boken ut är Ett öga rött, vilket också råkar vara den bok som jag valde ut. Vad läser ni?

Recension: Circle av Dave Eggers

Jag upptäckte den här boken när jag läste en recension av den i lokaltidningen, och jag tyckte att idén verkade intressant. Det är ju verkligen högaktuellt med internet och dess påverkan på samhället som vi känner till det, nu mer än någonsin.

Mae Holland är ung, driven och karriärslysten - och har precis fått jobb på Circle. Circle är världens mest inflytelserika internetföretag, med full tillgång till sina användares alla uppgifter, och därmed också full kapacitet att påverka dem. Mae blir genast förälskad i sitt nya jobb, i de ultramoderna miljöerna, felfriheten - att jobba på Circle är som att befinna sig i en utopi där allting fungerar precis som det ska, dygnet runt. Och företaget har visioner - och medlen att förverkliga till och med de mest långsökta projekt. Det är visioner som snabbt går åt revolutionerande håll, och Mae blir en nyckelperson i företaget. Men hur mycket klarar en människa av att veta? Hur stort inflytande bör internet ha över livet? Kanske finns det trots allt en baksida av Circle?

Jag både gillar och ogillar den här boken av flera olika anledningar, och det gör det ganska svårt för mig att reda ut var boken egentligen landar för mig. Men först och främst är Circle en bok som rent genremässigt hamnar nära en dystopi, med uppenbara nickningar åt Orwells håll. Men samtidigt är den inte alls en framtidsvision - ju mer jag läser, desto mer inser jag att vi mer eller mindre redan lever i den värld som Dave Eggers beskriver i sin bok. Bokens företag Circle är igenkännbart som en blandning av våra egna internetgiganter - Google, Facebook, Twitter och YouTube, allt i ett, och många av bokens uppfinningar känns bara som varianter på de vi redan omger oss med.

Kanske är vår egen värld inte riktigt lika extrem, men det går att känna igen sig i den här boken på ett sätt som både gör mig lite illa till mods och lite trött, för jag tillhör inte dem som tror på att internet håller på att förstöra vårt samhälle och kontakten mellan människor. Jag är i grunden väldigt positivt inställd till nätet och till delandet av information, och jag är väldigt fascinerad av det medium som nätet faktiskt är. Men det är ett komplext medium med flera olika sidor och massor av oanade konsekvenser, och det är just de konsekvenserna som Circle tar upp. För vad händer med oss som människor när vi börjar bygga upp våra liv kring skärmar istället för människor, och när vi eliminerar alla alternativ? Är det verkligen positivt att veta allt, och behöver vi veta allt? Det är frågor som i dagens informationssamhälle är viktiga att fundera över.

Allt detta är vad som gör romanen Circle intressant och rolig att läsa. Det som jag ogillar med boken är mindre dess idéer och teman och mer dess utförande. För den här boken tar evigheter på sig att över huvud taget komma igång. Det dröjer ända tills 300-sidorsstrecket innan något verkligt intressant händer - fram tills dess är boken byggd på bakgrundsinformation, platta karaktärer och ett ganska mediokert språk. Dessutom innehåller den en slags kärlekstriangel som är så tröttsam och dåligt genomförd att jag skulle vilja kräkas lite. Det, i kombination med att den är skriven utan någon kapitelindelning, gör att jag vid flera tillfällen är nära att lägga boken ifrån mig, och det är först i del två av boken som själva storyn faktiskt kommer igång. Och jag tycker inte att det ska dröja mer än hälften av en bok innan den blir riktigt intressant. Jag tror att Circle hade tjänat på att kortas ner och snävas ihop en hel del.

Men bokens sista tredjedel ungefär, är faktiskt väldigt spännande, och skrämmande. Och det är faktiskt värt läsningen, för frågorna boken lyfter är ändå viktiga. För Circle handlar inte om en diffus framtid, den handlar om nuet. Och även om jag ändå vidhåller att internet är någonting positivt, så är det viktigt att komma ihåg att nyansera sin bild, och kanske framför allt - att då och då ta en paus.

"The Circle", 2013

För en regnig dag

Förresten så finns det en hyfsat ny filmatisering av Om jag stannar, den senaste boken jag recenserade. Jag vet egentligen inte om jag är så intresserad av den, men här är trailern för er som kanske är det! Och man vet aldrig - med den här sortens regnvinter utanför blir vilken film som helst intressant.

Dagens läsning

Goddagens! Nu läser jag Circle av Dave Eggers, en (typ) dystopisk roman om farorna med nätet. Samtidigt som jag bloggar, ironiskt nog. Men nu blir det snart uppehåll för ett dubbelpass på bibblan. Vad läser ni?

Förresten

Ni missar väl inte dokumentärserien om Astrid Lindgren? Den finns i tre delar på SvtPlay till den sista januari, och jag tipsar verkligen om att se den!

Recension: Om jag stannar av Gayle Forman

Jag stötte på den här boken när jag läste igenom en lista över böcker som liknar The Fault in Our Stars. Och jag är alltid pigg på att prova nya ungdomsböcker. Tyvärr fick jag bara tag i den här boken på svenska, vilket är lite synd - jag försöker i största möjliga mån att läsa ungdomslitteratur på originalspråk numera.

Sjuttonåriga Mias liv krossas på bara några sekunder. Ena stunden sitter hon i bilen med sin familj och i nästa är ingenting kvar - inte hennes tuffa mamma, hennes punkiga pappa eller hennes gulliga lillebror. Den enda som överlevt bilolyckan är hon. Hon ser sig själv utifrån, svårt skadad, och medan hon transporteras till sjukhuset och läkarna kämpar för att hålla henne vid liv inser hon att beslutet är hennes. Hon måste välja om hon vill dö eller stanna kvar i ett liv där hon förlorat allt.

Om jag stannar utspelar sig under tjugofyra timmar, men är uppbyggd på växlande nutid och tillbakablickar. Själva konceptet med den här boken är väldigt intressant och ganska originellt - Mia upplever sig själv utifrån och kan betrakta världen omkring sig, på ett sätt som påminner om scenariot i Flickan från ovan. Det funkar, men mest som språngbräda för bokens filosofiska tema.

Den stora frågan i boken är förstås om Mia ska välja att stanna eller försvinna. Och ärligt talat räcker det inte riktigt för att hela boken ska kännas spännande. Visst är den lättläst och engagerande och på sina ställen väldigt sorglig, men jag tycker att det saknas någonting. Kanske är det att boken är väldigt kort, knappt 200 sidor, och sällan djupdyker i de teman om livet och döden som den tar upp. Det hela blir lite slätstruket, om än aldrig dåligt.

För det är ju fint, det är ju sorgligt. Det engagerar mig bara inte särskilt mycket. Om det är översättningen som sätter upp en vägg eller om boken faktiskt är ganska platt vet jag inte riktigt. Men jag tycker inte riktigt att någon av karaktärerna känns spännande eller minnesvärda, trots att karaktärsteckningen är hyfsad, och handlingen lutar sig så mycket på sin grundfråga "livet eller döden" att hela läsningen liksom bara blir en väntan på Mias beslut. Hennes liv innan olyckan blir ganska ointressant, liksom kärlekshistorien med pojkvännen Adam. Man vet ju vart det kommer leda, och det finns bara två sätt som boken kan sluta på.

Att jämföra Om jag stannar med The Fault in Our Stars är ganska omöjligt tycker jag - det enda de två böckerna har gemensamt är egentligen att de handlar om tonåringar, livet och döden. John Green är en betydligt skickligare författare än Gayle Forman, vars språk inte lämnar mig på långa vägar lika berörd.

Kort sagt är Om jag stannar en bok som bygger på en originell men enkel grundidé som inte riktigt räcker hela vägen, åtminstone inte för mig. Det är en bok som saknar djup och trots att den är sorglig lämnar den mig ändå märkligt oberörd. Men jag vill heller inte kalla den för en dålig bok - den har sina förtjänster och är värd att prova på. Jag upplever den dock som en medioker roman, uppburen av en intressant grundidé, och inte mycket mer.

"If I Stay", 2009

Söndagsfika

Idag är det en slö söndag och jag har fikat med Gayle Formans Om jag stannar. Vad läser ni?

Recension: Väckelse av Stephen King

Så skönt det har varit att läsa Stephen King igen! trots att jag läst så mycket av honom lyckas jag glömma bort det mellan gångerna, hur mycket jag gillar hans sätt att skriva, hans berättartekniker och historier. Och innan jag börjar måste jag bara påpeka hur snygg den här boken är - omslaget har ett matt metalliskt skimmer som jag verkligen gillar.

Väckelse tar sin början på sextiotalet, när Jaime Morton bara är sex år. Det är då han för första gången träffar Charlie Jacobs, ortens nya präst. Jacobs blir en duktig och omtyckt man i trakten, inte minst av Jaime. Men när prästens liv slås i bitar av en tragedi och han flyr staden verkar det som om det är sista gången de ses. Flera år senare, när Jaime är en heroinmissbrukande trettioåring korsas deras vägar igen. Och den här gången blir han oåterkalleligen indragen i Jacobs stora besatthet - elektriciteten, och de dolda krafter han påstår sig ha funnit i den.

Som med så många av Kings romaner gillar jag verkligen Väckelse - fram till ungefär de sista tjugo sidorna. Att spåra ur framåt slutet har nästan blivit något jag förväntar mig av Stephen King numera, och tyvärr är Väckelse inget undantag.

Det är väldigt, väldigt synd, för jag tycker verkligen om det som boken bygger upp - jag är svag för jagperspektiv och tillbakablickande böcker, och Väckelse har både och. Bokens första halva är en skickligt utförd uppväxtskildring, och de färgstarka beskrivningarna av sextio- och sjuttiotalet är så bra att de får mig att tänka tillbaka på 22/11 1963 - en av Kings allra bästa böcker i mitt tycke. 

Väckelse är dessutom en väldigt, väldigt spännande bok som är oändligt svår att lägga ifrån sig. King kan sina grejer vid det här laget och vet precis vilka knappar han ska trycka på. Språket är snyggt och skickligt och brister aldrig. Framförallt är han är fantastisk på att skildra det där vardagliga, de små detaljerna som får alla karaktärer att framstå som så levande.

Men boken är på många sätt ännu en tegelsten i väggen av Kingböcker på hyllan - ganska lik de andra, på både gott och ont. De teman som boken behandlar är inte unika - religionen, vetenskapen och nyfikenheten på livet efter döden känns igen från hans tidigare böcker, så långt tillbaka som i Jurtjyrkogården och Carrie. 

Framför allt är Väckelse en bok om religion och vetenskap, och som ställer de två mot varandra. Flirtandet med Mary Shelleys Frankenstein och hyllningen till klassisk skräcklitteratur är tydlig på mer än ett sätt. Men i kampen mellan tro och vetenskap blir Väckelse också en bok om kampen mellan godhet och ondska, som vill påminna om att båda delar existerar. Det är vackert och skickligt utfört och det håller felfritt, tills upplösningen kommer och jag blir lite besviken. Jag ska inte avslöja någonting, men jag hade föredragit om King inte valt att ösa på fullt så frikostigt med mardrömsbilder. Jag blir så mätt på det och det känns faktiskt lite billigt. Det drar ner betyget på en bok som annars är väldigt, väldigt bra. Det är definitivt en av de böcker som hamnar på den övre biten över listan av vilka som är hans bästa.

När den är som allra bäst är Väckelse vardaglig, kärleksfull och full av ett nostalgiskt vemod som hugger i hjärtat. När den är som sämst andas den billiga skräcktrick. Men som sagt - King kan sina grejer och jag har varit fantastiskt fast i den här boken och bara velat läsa vidare. Som alltid är han lätt att relatera till, och som alltid läskig på det där sättet som jag verkligen gillar, och som alltid är han så otroligt underhållande, även när han inte är bra. Jag har aldrig tråkigt med Stephen King, och det gäller också Väckelse.

"Revival", 2014

Favoritbokmärket

Har jag förresten visat upp mitt fina bokmärke? Jag köpte det i somras när jag var i Slovenien, vid sjön Bled som är otroligt vacker. Där ligger ett slott med fantastisk utsikt, och när jag var där besökte jag en liten souvenirshop som tryckte sina egna böcker, kort och bokmärken på gammaldags vis. Jag köpte det här som souvenir, och det är nog ett av mina favoritbokmärken nu (och jag har hyfsat många vid det här laget).

Använder ni bokmärken? Och har ni någon favorit?

Nattläsning

Vad gör man när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om? Äta choklad och läsa Stephen King låter som det bästa alternativet, tycker jag. Jag är bara trettio sidor in i Väckelse, men är redan hooked. Hoppas nu att den levererar hela vägen också! Vad läser ni?

Recension: Ormen av Stig Dagerman

Äntligen, säger jag bara. Äntligen är jag färdig med den här boken! Det var när jag besökte bokmässan i Göteborg som jag köpte den från själva Stig Dagermansällskapets monter. Med tanke på hur mycket jag älskade Bränt barn har jag länge velat läsa ännu en roman av Dagerman, och det blev Ormen - hans debutroman från 1944.

I Ormen får man följa flera olika karaktärer, främst värnpliktiga i en kasern. En av dem fångar på impuls en orm, som sedan blir symbolen för den förlamande fruktan som de alla känner. Hur handskas man med en sådan rädsla? Alla har egna gränser för när trycket blir för stort.

Det är väldigt svårt att beskriva vad Ormen handlar om på ett ordentligt sätt. Den ursprungliga baksidetexten är skriven av Stig Dagerman själv, och den lyder: "Författaren utför en undersökning över hur skräcken får en samling människor i sitt våld och hur de reagerar under trycket, var och en efter sina förutsättningar. Den tes han vill fastställa är att det främst gäller att erkänna den primitiva urångesten, den får icke förnekas. Ett samliv med ångesten är den enda livsform som kan skänka människan åtminstone någon liten möjlighet att uppleva sig själv."

Och jag är väl lite av åsikten att en bok som behöver en sådan text för att kunna förklara sig själv inte riktigt nått hela vägen fram. För herregud vad jag har haft svårt för att läsa den här boken! Den är en debutroman och bär märken därefter, men det är mer än bara dess ojämnhet som stör mig. Det är själva bristen på handling, den konstanta osäkerheten inför vad som faktiskt händer och vad som inte gör det. Boken är en svårbegriplig blandning av hallucinationer och realism som gör mig oerhört förvirrad som läsare.

Ormen är indelad i två delar - den första heter Iréne och beskriver en dag i den unga Irénes liv. Den andra delen heter Vi kan inte sova och består av flera mer fristående kapitel där vissa är väldigt starka, andra mer svårbegripliga. De övergripande teman som stämmer in på både Iréne och Vi kan inte sova är ångest, skräck och själva svårigheten i att leva.

I bokens efterord citeras många av de recensioner som boken fick då den först publicerades, och många är översvallande positiva. Men jag känner igen mig mest i en av de som är negativa; som menar att "handling och personer mestadels flyter ut i töcknig symbolism", och "i långa avsnitt är boken närmast oläslig på grund av sin förskruvade stil och sina krystade metaforer". Precis så känner jag det, och det är synd, för det finns massor av karaktärer i den här boken som har en enorm potential, men som jag aldrig får något grepp om - som ja, helt enkelt flyter ut i töcknig symbolism.

Därmed inte sagt att allting i boken är heldåligt, för rent språkligt är Ormen en fantastisk roman, och det är mycket på grund av de otroliga formuleringarna och intensiteten i språket som jag tvingar mig att läsa vidare. Men det är ändå ett långt grumligare språk än det som sedan återfinns i Bränt barn, och Ormen blir en bok vars handling tappar bort sig i språket, i de poetiska liknelserna och metaforerna. Och det är oerhört synd, för som sagt - det finns en sådan potential. Bitvis funkar den här boken felfritt - jag älskar symboliken i den fångade ormen som sedan blir allas skräck i mörkret, och det finns avsnitt som fängslar och drar mig med.

Men det är inte tillräckligt. Alltför ofta kommer jag på mig själv med att inte fatta vad som händer - dog just den där karaktären eller var det någon slags metafor? Sammanfattningsvis uppfattar jag den här boken som en ung författares första, tafatta romanförsök. Jag har kämpat mig igenom den här romanen för att jag vill ha den läst, och jag måste medge att det är en lättnad att kunna lägga undan den. Jag är visserligen glad att jag läst den, för Stig Dagermans språk har en särskild plats hos mig, men det ska bli otroligt skönt att gå över till något annat nu.

"Ormen", 1945

Tillskott i hyllan

Äntligen! Igår var jag på inköpsrunda på Emporia i Malmö och nu har jag till slut fått tag på Kings nya, Väckelse - det sista exemplaret i butiken. Dessutom spenderade jag massor med tid på Myrornas avdelning för begagnade böcker och hittade en jättefin inbunden variant på Skriet från vildmarken och Varghunden i en och samma volym, en jättefin bok från 1930-talet.

Dock är jag ganska besviken på Myrorna faktiskt - förutom Skriet från vildmarken hittade jag en bok om John Bauer och hans målningar som jag ville köpa, men - tro det eller ej - Myrorna ville ha 125 kronor för den. Jag älskar att handla begagnade böcker, och det finns ytterst få ställen som tar mer än 30 spänn för en begagnad bok (om man inte räknar antikvariaten, som har en helt annan standard). Men 125 kronor? För en limmad bok från 1979? Jag fattar inte.

Så nej, det blev ingen bok om John Bauers målningar för min del. När jag kom hem blev jag dessutom irriterad på att man på Myrorna satt ett klistermärke rakt på det marmorerade pappersomslaget till Skriet från vildmarken. Som nu ser ut så här, tack vare klistret på prislappen.

Pottertisha

Så, ikväll känner jag mest för att visa upp min Quidditch-t-shirt som jag köpte på Harry Potter the Exhibition i somras. (Quidditch är för övrigt den enda sport utöver agility som jag alls bryr mig det minsta om).

Och så har jag städat min bokhylla lite grann och rensat ut lite böcker som tar upp mer plats i hyllan än i mig, och som får en andra chans på Röda korset eller hos mina vänner (som jag skamlöst prackar på slitna klassiker när jag fått tag på snyggare dubbletter). Passade på att stämpla lite mer med mitt ex libris och det är faktiskt märkligt hur sällan man hanterar sina böcker, trots att man tittar på dem varje dag. Och så dammiga de blir!

Välkommen till 2015

Så blev det visst januari. Jag fortsätter kämpa med Ormen och har samtidigt lånat hem Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är och noveller av Ray Bradbury från biblioteket. Vi får se om jag lyckas hålla mig ifrån dem tills jag läst ut Dagerman.

Månadens favorit i spalten till höger blev Hunden av Kerstin Ekman, en av förra årets mest minnesvärda böcker. Vad läser ni?