Recension: Livbåten av Charlotte Rogan

Det första som måste sägas om den här boken är att den är så himla snygg. Den har precis ett sådant format som jag gillar, lite mindre och mer kvadratisk. Den har rundade sidkanter, snyggt typsnitt och till och med ett sånt där gammaldags bokmärke i form av ett rött snöre som sitter fast i bokens rygg. Kort sagt är det rent estetiskt en väldigt tilltalande bok som man gärna läser bara för att den är fin.

Men man ska inte döma boken efter omslaget, ens om det är vackert. Livbåten är uppbyggd som en tillbakablick ur den unga kvinnan Grace Winters perspektiv. 1914 sjunker oceanångaren Empress Alexandra och hon är en av de få överlevande som trängt ihop sig i en överfull livbåt som nu driver omkring på det oändliga havet. Tillsammans med de 38 andra överlevande dras hon in i en kamp mot inte bara naturen själv, utan också de maktstrukturer som börjar utvecklas ombord på den lilla båten. Moral och etik slängs bokstavligen överbord när Grace och hennes medpassagerare finner sig själva i en situation där de måste välja mellan andras överlevnad och sin egen.

Det här är andra boken om skeppsbrutna människor till havs som jag läser på mindre än ett år - jag tänker naturligtvis på Berättelsen om Pi som jag fortfarande har färsk i minnet. Men där slutar också likheterna. Där Berättelsen om Pi är en smått fantastisk berättelse med många ljusa och filosofiska inslag, så är Livbåten en mörk, psykologisk thriller som vill utforska människan i sin mest blottade situation. Det handlar om överlevnad och makt, om gruppdynamiken som fort förändras när livbåtens passagerare måste göra uppoffringar för att andra ska överleva. Under dagarna i livbåten utforskar Grace mänsklighetens allra lägsta och mest djuriska drifter, där bildning och pengar slutat att spela roll och bara de mest viljestarka har en chans till överlevnad.

Att boken är uppbyggd som en tillbakablickande dagbok gör den väldigt lättillgänglig, trots att huvudpersonen är från en helt annan tid och har ett helt annat sätt att se på världen. Faktiskt är det sättet att skriva genom Graces ögon som jag ser som bokens allra största styrka. Jag har inga som helst problem med att se henne som en riktig och komplex person, och sättet att beskriva hennes tankar, förhoppningar och önskningar är beundransvärt träffande. Jag tycker också om hur den lyckas kännas trovärdig mot sina karaktärer samtidigt som den ifrågasätter den tidens samhälle. Graces språk känns troget henne som karaktär och tiden hon lever i på ett väldigt snyggt sätt.

Däremot tror jag att jag hade för högt uppskruvade förväntningar på den här boken. Jag trodde att den skulle vara jättebra, och visst är den läsvärd, spännande och väldigt välskriven, men den når mig inte på det sätt som jag förväntat mig att den skulle göra. Jag tror att det beror mycket på att jag trots allt känner mig ganska distanserad från Grace, och också för att jag genom hela boken har svårt att skilja karaktärerna åt. Båten har från början 39 personer, och jag tycker nog att boken fungerat lika bra eller bättre om den varit centrerad kring färre karaktärer, för nu har jag svårt att hålla isär många av dem och det är ofta som namnen inte nämns särskilt ofta, och när de till sist dyker upp har jag glömt vem de var eller vad som utmärkte dem. Det är egentligen bokens största nackdel, för det bidrar till att jag har svårt att känna sympati för karaktärerna när jag inte minns vem som är vem.

Men det är en väldigt originell och unik roman som utforskar en bit av mänskligheten som vi helst blundar för - vad som händer när vi konfronteras med att välja oss själva före andra. Kommer vi vara beredda att döda för att själva leva? Hur långt är man egentligen beredd att gå för att få leva bara några minuter till? Och vad händer när rika och välbärgade människor som är vana vid att alltid få som de vill sätts i ett scenario där ingenting av deras rikedomar eller rykte längre kan hjälpa dem?

Att författaren valt att sätta sina karaktärer i en så enormt utsatt situation gör att det riktas en strålkastare på just detta, och i det ligger allt mitt intresse för boken, och i min mening allt som gör den bra. Därför blir jag också ibland besviken när jag tycker att boken kunde fokusera mer på de sakerna än vad den ibland gör. Men jag skulle definitivt rekommendera Livbåten alla dagar i veckan, även om den inte hamnar på toppen av min egen lista.

"The Lifeboat", 2012