Sena nätter

Så har man återigen offrat sin nattsömn för en bra bok. I love those nights!

Jag har legat vaken och läst Den andra pojken av Willy Russell, som jag kan rekommendera till alla som någonsin känt sig lite utanför. Eller mycket utanför. Eller alla som bara gillar Morrissey, vilket var det huvudsakliga skälet till att jag plockade upp boken från början.

Jag får skriva en recension när jag kommer hem från årets Valborgsfirande :)

Om man nu bara kunde komma loss med Moment 22 också. Har fått tips om att läsa den tillsammans med Sveriges Radios bokcirkel, det är kanske en idé?
http://sverigesradio.se/sida/ljud/1385974

Veckans recension: Allt för min syster av Jodi Picoult

Jag har redan på förhand förstört min läsning av Allt för min syster, eftersom jag råkat se filmen först (utan att ha en aning om att det var en bok från början, ska tilläggas). Efteråt fick jag höra ganska många upprörda läsare som klagade på slutet i filmen och därmed inte drog sig för att berätta hur boken slutade. Suck. Men jag har ändå läst Allt för min syster.

Varför, kan man ju fråga sig då. Jag har länge undvikit boken trots att jag tyckt den verkat intressant, men bestämde mig till sist ändå för att ge den en chans – det är ju knappast bokens fel att jag blivit spoilad, liksom.

Och även om min förhandsvetskap tar bort precis alla spänningsmoment i hela romanen, så gillar jag den. Mest gillar jag den för att den presenterar ett unikt etiskt dilemma. Den kretsar kring familjen Fitzgerald – mamma, pappa, och tre barn, varav den äldsta dottern Kate är allvarligt sjuk i leukemi. Hon har i princip legat på sin dödsbädd sedan två års ålder, och hennes tillstånd påverkar konstant hela familjen.

Hur långt är man egentligen villig att gå för att rädda sitt barns liv? När det står klart att Kate inte kommer överleva utan donator, bestämmer sig föräldrarna för att skaffa ytterligare ett barn, ett barn som är en perfekt genetisk matchning mot storasyster Kate. Resultatet är Anna, som tretton år senare går in på en advokatbyrå för att stämma sina föräldrar och få rätten till sin egen kropp.

Just detta är vad som gör Allt för min syster intressant i mina ögon. Jag tror aldrig jag läst en bok med ett så krångligt etiskt dilemma i förut, eller ens hört talas om det (om jag nu inte räknar den satans filmatiseringen förstås). Man får tydligt se de smärtsamma slitningarna inom familjen, först på grund av Kates ständiga sjukdomskamp som präglar tillvaron för dem alla, och sen de friktioner som uppstår när Anna deklarerar att hon inte längre vill donera delar av sin kropp till sin syster. Anna älskar sin familj och vill inte förlora dem, men samtidigt kommer hon vara skulden till sin systers död. Hennes föräldrar älskar henne, men kan inte välja sida mellan sina två döttrar. Det är väldigt bra beskrivet och det, mer än något annat, får boken att kännas verklig för min del.

Allt för min syster är skriven i jagform, men växlar perspektiv mellan kapitlen. Vi få följa inte bara Anna utan också Sara, mamman i familjen, vars kapitel ofta fungerar som tillbakablickar för att ge en bakgrund åt Kates sjukdomshistoria. Andra berättare inkluderar Brian, fadern, storebror Jesse som blivit det osynliga, ”oanvändbara” barnet och allt mer ägnar sig åt kriminella aktiviteter. Sedan har vi Annas advokat Campbell, och så hennes utsedde gode man, Julia.

Och här kan vi ju komma in på bokens sidospår, nämligen Campbell och Julia och hela den onödiga kärlekshistoria som utspelar sig i periferin. Jag personligen fattar inte alls varför författaren skulle ha med det här. Det är inte så att det är sämre än resten av boken på något vis, men jag tycker bara den här sidoberättelsen är så plågsamt onödig. Ärligt talat bryr jag mig inte särskilt mycket om Campbells hemligheter eller varför Julia är så avvisande mot honom. Jag vill bara läsa vidare om familjen Fitzgerald, cancern och rättsprocessen mot sina egna föräldrar, för det är det som jag tycker är intressant. Det är det jag tycker borde vara bokens fokus.

Jag kan ibland också tycka att skrivsättet och karaktärerna kommer farligt nära att vara trista och mediokra, men så räddar det Stora Etiska Dilemmat dagen. Det är väldigt intressant att läsa om den här situationen eftersom den är så emotionell, och helt och hållet olöslig. Vad väljer man? Att låta sin ena dotter utsätta sig för ett onödigt kirurgiskt ingrepp, eller låta sin andra dotter dö? Är det moraliskt acceptabelt att kräva rätten till sitt eget liv och sin egen existens, även om man måste offra någon annans? Och hur blir det när den som måste offras är ens egen syster?

Allt för min syster illustrerar en moralisk gråzon som är väldigt originell, för att inte nämna spännande att utforska. Därför borde ni läsa den. För trots att jag sett filmen, hört talas om slutet, och var beredd på i stort sett hela historien – så ligger jag lik förbannat vaken till sent på kvällen och gråter ögonen ur mig över de sista kapitlen.

”My Sister’s Keeper”, 2004

Bilder från Världsbokdagen

I måndags var det Världsbokdagen, vilket firades på mitt bibliotek med ballonger, evenemang och tårta hela dagen. Förutom musikframträdande och uppläsningar (från Skurups Folkhögskolas skrivarlinje och undertecknads egen härliga skrivcirkel), så blev det författarbesök av Björn Larsson. Således höjs antalet signerade böcker i min hylla till nio stycken. :)


Det var full rulle hela dagen. Här är ovan nämnda musikframträdande.

En pelare var framställd så att man kunde skriva meddelanden, citat och önskemål på den. En väldigt kul och bra idé! 

Chamilla Magnusson från min skrivarcirkel. Ni hittar henne här: http://blandbockerlivetmagin.blogg.se/

Björn Larsson pratade om sitt författarskap, galna fans och litteraturens vikt i samhället.

I väntan på den rätte

Hahahahaha, oh my god XD Lite finlitterär, bitter humor går alltid hem.

Veckans recension: Att göra upp eld/Månansiktet av Jack London

(egenhändigt tagen bild för omväxlings skull)

Jack London är en författare jag skulle vilja läsa så mycket mer av än vad jag faktiskt gjort hittills, eftersom Skriet från vildmarken är en av mina favoritböcker, och förmodligen den enda bok jag läst mer än åtta gånger. Varghunden är också en bra bok och jag är fascinerad av Londons insiktsfullhet när det kommer till den vilda naturen och dess lockelse och otämjbarhet. Hans livshistoria är intressant, men trots det har jag aldrig kommit mig för med att läsa Varglarsen eller den mer självbiografiska Martin Eden. Jag har hållit mig till de strikt hundfokuserade böckerna.

Alltså är de här två novellerna av London de första övriga verk jag läser av honom. Boken har jag fått tag på när biblioteket gallrade ut böcker, en blå bok nästan liten nog att gå ner i min ficka. Förlaget säger sig publicera ”entimmesböcker”, vilket förklarar att den går på bara 40 sidor.

Att göra upp eld är titeln på den första novellen, som handlar om en man som tvärtemot rekommendationerna givit sig av ut alldeles ensam i Alaskas hårda vinter. Temperaturen går neråt allt mer, till under fyrtio minusgrader. Med sig har mannen bara en varghund, mat för dagen och sina tändstickor.

Naturligtvis går det åt helvete för mannen i kylan, annars skulle det inte finnas någon berättelse att tala om. Den lilla novellen blir en kamp mellan människan och naturen, och man är inte alls säker på vad utgången kan tänkas bli. Att göra upp eld är mästerligt berättad, men extremt obehaglig. Faktum är att jag tycker den här novellen är värre att läsa än alla de Stephen King-noveller jag klämt i mig under årens lopp. Man kan liksom se hur läget bara blir värre och värre och man grimaserar med alla motgångar när man föreställer sig den extrema kylan och den överhängande olyckan. Det är som att se en bilolyckas hela förlopp utan att kunna varken stoppa händelsen eller kunna titta åt andra hållet. Den är dessutom berättad på ett så sakligt och beskrivande vis att det inte går att komma undan.

Att göra upp eld är, kort och gott, en liten novell som får mig att vrida mig i fantomplågor under läsningen. Det är för en gångs skull tur att berättelsen är så pass kort.

Den andra novellen, med titeln Månansiktet, är desto mer fyndig, samtidigt som också den är hemsk. Den handlar om en man som verkligen, verkligen hatar sin granne, en man vid namn John Claverhouse. Allting hos Claverhouse är irriterande, inte minst hans stora månlika ansikte och hans enorma optimism inför alla motgångar. Hans konstant glada humör gör hans granne rasande, och till sist ser han ingen annan utväg än att ta död på John Claverhouse.

Månansiktet skulle kunna vara novellen om det perfekta mordet. Det är så påhittigt och roligt på något vis, samtidigt som allting bygger på en minst sagt morbid grund. Det är kul att London lyckas överraska läsaren trots att det är en historia på mindre än tio sidor. Att jag dessutom är en av dessa människor som blir fruktansvärt irriterad på människor som aldrig verkar bli nedslagna och som alltid ska vrida allting till det positiva gör inte hela historien sämre för min del...

Båda de här novellerna är verkligen fantastiskt bra berättade. Jag kan bli så glad åt små noveller, eftersom det är så annorlunda att läsa en novell mot att läsa en roman. Stephen King, som själv är en av de ytterst få populärlitterära författare som skriver noveller, benämner novellskrivandet som en konst på utdöende. Jag tycker visserligen att det kan bli för mycket att läsa flera noveller på rad, och långt ifrån alla jag läst har överhuvudtaget varit bra, men det finns något hos novellen som romanen inte har. En novell kan lämna ett enormt stark intryck som är imponerande med tanke på hur få sidor det rör sig om, och kanske just därför påminner mig novellen om litteraturens och skrivandets enorma kraft. Att göra upp eld och Månansiktet lämnar båda två intryck, som märket efter en fiktiv knytnäve.

To Build a Fire, 1908
Moon-face, 1902

Bokfrågor

Lite bokfrågor såhär på kvällskvisten är aldrig fel :)

Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Det är de författare jag "följer", till exempel Stephen King vars böcker jag alltid köper så fort de kommer ut på svenska. Annars handlar det nog om serier som jag väntar på, men har jag en gång börjat köpa en serie i pocket så vill jag gärna ha hela i samma format. Kalla mig pedantisk.

Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Förstaplatsen kniper Stephen King med stort försprång; jag har för närvarande 49 böcker av honom. På andra plats kommer Kelley Armstrong med 18 böcker, och nummer tre är J.K. Rowling med 17 böcker (Harry Potter har jag på både svenska och engelska, och sedan tillkommer hennes tre "faktaböcker").

Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset?
Blev tipsad om en bok som heter Fortfarande Alice av Lisa Genova, en fiktiv bok om en kvinna som diagnosticeras med tidig Alzheimer. Den var gripande, om än lite för faktainriktad på sina ställen vilket berättelsen led av. Men det kan jag ursäkta den.

Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Hm. Det är nog Jag är Zlatan som jag gav bort tillsammans med Dödssynden till min syster i födelsedagspresent. Två böcker som är så olika varandra de bara kan bli, kanske, men jag tror syrran kommer gilla båda. Förhoppningsvis.

Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej. Men har en hel drös böcker från biblioteket hemma (det är svårt att låta bli att ta hem intressanta böcker när man jobbar där...).

Vilken bok/böcker läser du just nu?
Just nu läser jag Moment 22 av Joseph Heller, vilket tar ovanligt lång tid. Men jag ska läsa ut den! Jag lovar. Jag kommer bli så fruktansvärt besviken på mig själv annars. Och den är faktiskt ganska rolig när allt kommer omkring, se bara här:

 

Veckans recension: Purpurfärgen av Alice Walker

För ett tag sen köpte jag som ni kanske minns ett Banned Books-armband. Jag lovade ju att läsa alla böcker som finns med på det, och Purpurfärgen är en av dem.

 Till skillnad från till exempel Harper Lees Dödssynden kan jag faktiskt förstå vad som ses som provocerande i Purpurfärgen. Den handlar om den svarta kvinnan Celie, som inte har någon alls att anförtro sig åt. För att lättare orka med sin vardag börjar hon skriva brev till Gud, den enda som lyssnar. Hon berättar om sin pappa som också är far till hennes barn. Om hur barnen tagits ifrån henne och att hon inte vet var de är. Hon skriver om sin försvunna men älskade syster Nettie, om förnedringen och om lidandet, för att på så sätt försöka lätta på sin börda.

I sina brev skriver hon om Mister A, mannen hon blir bortgift med, och om det hårda livet hos honom. Han har fyra barn som avskyr henne, han slår henne och älskar henne inte – han har aldrig ens velat ha henne. Den enda han vill ha är Shug Avery, den otämjbara bluessångerskan han en dag har med sig hem. Shug är inte som någon annan Celie träffat. Hon går sin egen väg och gör bara det hon själv vill. Shug väcker något inom Celie som alltid funnits där, och som långsamt börjar växa för att så småningom kräva sin rätt.

Vanligtvis brukar jag ha svårt för romaner i brevform – jag tycker det blir för mycket stillasittande berättande, för lite action och dialog, och för mycket filter genom den som skriver. Men i Purpurfärgen är det faktiskt annorlunda. Det finns något ställe där jag blir lite trött, men eftersom breven är så korta blir boken ovanligt lättläst. Den flyter på, på ett väldigt otvunget och rakt sätt.

Celies röst genom boken är väldigt tydlig och personlig. Hon är obildad och stavar dåligt (här måste jag ifrågasätta hur bra den svenska översättningen egentligen är när det kommer till Celies talspråk – jag har en känsla av att översättningen inte alls gör originalet någon rättvisa), men hon är inte dum. Det är ett smart drag av författaren att låta henne skriva dåligt samtidigt som hon lyckas förmedla alla känslor och alla händelser på ett så känslosamt vis att stavningen bara gör det hela verkligare för läsaren.

Celies berättelse är från början så mörk att man nästan känner sig kvävd. Det är så eländigt och så fruktansvärt att det nästan känns som om man läser Pojken som kallades det igen. Men det som är så härligt med den här boken är att den liksom lyfter. Från sitt mörka, hemska hål reser sig en Celie som en stark, självständig kvinna med hopp om att bli lycklig. Hela boken är som en uppåtstigande båge och när den är slut är jag faktiskt på gott humör.

Visst finns det partier i boken som jag måste läsa om för att få ordentlig kläm på, men på det stora hela är det här en fantastisk roman på flera vis – framförallt på grund av vad den vill säga. Och hur bra den förmedlar sitt budskap utan att någonsin skriva läsaren på näsan. Man älskar Shug Avery, man känner sympati med Celie, och brinner för feminismen, antivåldet och antirasismen tillsammans med dem.

Att Purpurfärgen blivit förbjuden på så många håll är i sig inte särskilt konstigt (om man nu utgår ifrån att det inte är konstigt att förbjuda böcker i första taget). Inte nog med att den beskriver de fattiga svartas lidande i 1930-talets USA, där gränsen mellan svarta och vita är benhård – den innehåller också radikala utlåtanden om vad gud och gudomlighet är, kvinnlig frigörelse och homoerotik – saker som alltid har varit kontroversiella. Men det är just detta som gör boken så viktig. Den borde strykas från förbjudet-listan och istället sättas upp på listan över böcker som alla borde läsa. För precis som den förut nämnda Dödssynden kan den i flera fall tjäna som en väckarklocka, och kanske till och med som en käftsmäll. Purpurfärgen är ett lysande exempel på hur litteratur kan bli mer än en berättelse, hur en bok kan väcka tankar och känslor som man inte hade en aning om existerade. Purpurfärgen är inte bara en roman, utan ett mentalt vapen. Läs den, och tillgodogör dig ammunitionen.

 ”The Color Purple”, 1982

Moment 22 och manlighet

Jag läser en hel del böcker parallellt just nu, något jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka ta mig igenom Joseph Hellers Moment 22, men lättar upp det hela lite genom att läsa annat samtidigt. Har just avslutat fackboken På Y-fronten intet nytt eller jakten på den nya mansrollen av Peter Eriksson. Och jag som brukar säga att jag aldrig läser fackböcker! Den här gick lika lätt att läsa som en roman (och definitivt lättare än Moment 22). Väldigt intressant och jäkligt rolig läsning. Här får ni en illustration ur den bara för att den var så bra:

Veckans recension: Varghunden av Jack London

Jack Londons Skriet från vildmarken är, och kommer förbli, en av mina absoluta favoriter. Jag läser den om och om igen och kan den princip utantill. När man är så förälskad i Skriet från vildmarken som jag är, så är det ett måste att man ska läsa Varghunden. Dessa två böcker är visserligen fristående, men hör ändå tätt ihop – Jack London kallade dem för ”companion novels”.

Medan Skriet från vildmarken handlar om en tam, civiliserad hund som hittar vägen tillbaka till ursprunget och vildmarken, så är Varghunden dess spegelroman. Den handlar om den vilda varghunden som blir civiliserad. Hunden ifråga är till tre fjärdedelar varg, och föds i det vilda för att sedan bli upptagen i ett indianläger som valp. Där blir han kallad för Vittand på grund av att han ständigt visar sina vita huggtänder. De andra hundarna i lägret stöter ut honom och han lär sig tidigt vad som krävs för att han ska överleva. Under en svår och ogästvänlig uppväxt blir Vittand hård som granit och segare än garvat läder. Han är ensam och otillgänglig, kvicktänkt och snabb som blixten. Hans mest utmärkande drag är hans aggressivitet och obarmhärtighet – han dödar varje hund som ger sig på honom och drar sig inte heller för att bita människor om det behövs. Han vet inget annat. Ingen har någonsin visat honom ömhet eller kärlek – dessa begrepp existerar inte i Vittands värld.

Genom boken får vi följa Vittands utveckling och hans liv, och vi får se hur omgivningen och särskilt människorna runt honom formar honom till en vresig och spänd hund, en varelse som balanserar på gränsen mellan det vilda och det civiliserade, ända tills vågskålen slår över helt.

Varghunden är en betydligt längre roman än Skriet från vildmarken, och kanske är det delvis därför som jag inte tycker att Varghunden får riktigt samma grepp om mig. Jag har alltid uppskattat hur mäktig och gripande Skriet från vildmarken lyckas vara trots sina få sidor. Här blir det istället en hel del upprepningar och beskrivningar av Vittands psyke som får ta väldigt stor plats, och även om det är bra så irriterar det mig lite. Men så läser jag också en svensk översättning. När jag tidigare läst Skriet från vildmarken har jag reagerat på hur olika översättningarna till svenska är, och köpte till sist den engelska för att kunna studera originaltexten. Min engelska bok innehåller både Call of the Wild och, som Varghunden heter på engelska, White Fang, så medan jag läste den här boken har jag då och då läst om samma stycke i det engelska originalet. Det är otroligt hur mycket bättre den här texten gör sig på engelska. Ändå håller jag mig huvudsakligen till den svenska på grund av den lite gammeldags svårlästa engelskan, men sanningen är att jag suttit med både den svenska och den engelska boken sida vid sida under den här läsningen, och det har påverkat min uppfattning av boken.

Varghunden är till stor del en beskrivande bok, eftersom man läser ur Vittands perspektiv. Upprepningarna kan bli lite långtråkiga, och för mig som redan vet mycket om hundars beteende kan saker som är fascinerande istället tråka ut mig lite. Men något som aldrig upphör att imponera mig med Jack Londons hundberättelser är hur hundarna aldrig blir mänskliga, utan faktiskt förblir djur. Jag tror också att just djurperspektivet har bidragit till att det är just dessa två böcker, Skriet från vildmarken och Varghunden, som blivit klassiker i högre grad än hans andra böcker, eftersom perspektivet gör böckerna betydligt mer tidlösa.

Fascinationen inför vildmarken och dess kraft är lika stor i Varghunden som i Skriet från vildmarken, och Londons kunskap om både markerna och djuren skapar en obeveklig, karg men ändå vacker och mäktig stämning, som genomsyrar båda dessa romaner. Att jag är en obotlig hundälskare gör mig också överdrivet svag för de här två böckerna.

Men jag har, som ni kanske märkt, väldigt svårt att läsa Varghunden som en helt fristående bok. Likheterna med Skriet från vildmarken, och min kärlek till den boken, gör att jag inte kan låta bli att hela tiden jämföra de två och leta paralleller. Jag gillar Varghunden skarpt, men för mig når den inte upp i de höjder som Skriet från vildmarken når – rysningarna nerför ryggraden saknas, hjärtat som vill tränga sig ut ur bröstet för varje beskrivning. Kanske hade jag funnit detta om jag läst den engelska versionen hel och hållen? Jag vet inte, men det ska definitivt undersökas längre fram.

”White Fang”, 1906

Älska King

Ligger vaken och läser den sista novellen i Stephen Kings samling Strax efter solnedgången. Den heter Sitta i skiten och handlar, passande nog, om en man som blir instängd i en omkullvält bajamaja.

Bajamajor, lastbilar, katter, träningscyklar - you name it. Den här mannen kan skriva en skräcknovell av precis vad som helst. Det som är imponerande är att de med väldigt få undantag faktiskt är bra.

Från cd till kassettband till...

Alltså... biblioteket bjuder verkligen på överraskningar ibland. Eftersom jag går igenom varenda bok och sätter chip i dem så är det nu jag som gräver fram alla underligheter. Igår höll jag på med hyllan I, det vill säga böcker om musik. Och det gick bra fram till att jag kom till handböckerna för att spela instrument.

Det är väl ganska naturligt att en instruktions-cd följer med. Jag har till och med speciella chip jag kan sätta på cd-skivor. Inget konstigt med det. Sedan öppnar jag en handbok i hur man spelar piano och hittar ett kasettband. Jag tyckte det var lite kul och bibliotekarierna bestämde att det skulle få vara kvar. Fem minuter senare öppnar jag en bok vid namn Ta ton och hittar ingenting mindre än en vinylskiva. Ni kan ju föreställa er min min. Gud, jag önskar att jag hade haft med mig kameran.

Pärla ur hyllan: Min skattkammare, del 1 - 10

För flera år sedan flyttade min farmor till en mindre lägenhet, och gjorde sig då av med många av sina böcker. Jag fick då välja och vraka bland de böcker hon skulle slänga, och den här serien om fem böcker var ett givet val. De är en av de första versionerna av vår svenska klassiker Min skattkammare. De här fem böckerna innehåller två böcker i varje band, och publicerades 1954 respektive 1955.

Framsidorna är tråkiga och neutrala, men det vägs upp av de vackra ryggarna och inte minst alla illustrationer inuti böckerna. Som ni kanske vet, så är Min skattkammare uppbyggd enligt barnets utveckling, så att man ska kunna gå vidare till nästa nivå i takt med att barnet blir äldre. Alltså börjar den första boken med mycket bilder, enkla rim och ramsor och korta sagor. I den sista boken är det betydligt längre texter, inte lika mycket bilder och mer faktainriktat för ett barn som går i skolan – en text har faktiskt titeln Från elden till atomkraften.

Att bläddra i de här böckerna är väldigt nostalgiskt, inte bara på grund av de retro bilderna i tvåfärgstryck utan också för att många rim och ramsor och barnsånger som man själv fick höra som barn finns med. Klassiska bröderna Grimm-sagor som Hans och Greta, Rödluvan och Askungen finn med, liksom, Absjörnsen och Moe, H.C. Andersen och många, många andra kända namn. Delar av romaner finns också inkluderade, passande beskurna så att de inte är hemska – till exempel våldsamt censurerade delar ur Bambi och Black Beauty (översatt till Vackre Svarten).

Böckerna innehåller också mycket material som vi idag skulle ha sett som rasistiskt. Sagan om Lille Svarte Sambo finns naturligtvis med (och inkluderar ordet ”niggerpojke”, faktiskt), precis som en hel del andra berättelser om ”negrer” – naturligtvis illustrerade med femtiotalets typiska schabloner. Det gäller inte bara svarta människor heller, utan även kineser och indianer. Det blir en intressant kontrast med dessa kontroversiella ord och barnsagorna de finns med i, men som min farmor påminde mig om; det var inget som någon tänkte på.

Det tråkiga med mina böcker är att de blivit så illa behandlade. Min farmor har fyra barn, som i sin tur har minst två barn vardera – det säger sig självt att de här böckerna är misshandlade. Särskilt den första boken för de yngre barnen är trasig – ryggen är lös, boken börjar på sidan 25 och massor med sidor är trasiga eller helt utrivna. Detsamma gäller de andra böckerna, om än inte i lika hög grad.

Men jag är ändå väldigt glad att jag har de här böckerna. Dels för att de är lite av släktklenoder, och dels för att de är väldigt roliga att bläddra i, även om de saknade sidorna gör mig lite ledsen. Särskilt illustrationerna är fantastiska. Och så fräschar man ju upp minnet av Ekorrn satt i granen, Trollmors vaggsång och (naturligtvis) barnens egna psalmer och kvällsböner.

Veckans recension: Abarat - Absolute Midnight av Clive Barker

När jag – efter att nästan ha förlorat hoppet om att Abarat-serien någonsin skulle avslutas – fick nys om att den tredje delen äntligen var på väg, åtta år efter att andra boken publicerats, så ringde jag det svenska förlaget för att höra när den skulle komma på svenska. Svaret var en besvikelse – inte alls. Serien har sålt för dåligt i Sverige för att den ska ges ut i sin helhet. Alltså fick jag nöja mig med att ha de två första böckerna i serien på svenska, och tredje delen på engelska.

Nu är Abarat – Absolute Midnight inte sista delen i serien, heller. Enligt den pålitliga källa som internet utgör så ska det utkomma två böcker till innan serien är komplett, med titlarna Abarat – The Dynasty of Dreamers och Abarat – The Eternal. Om det kommer dröja lika lång tid innan fjärde boken kommer återstår väl att se.

Att gå över från svenska till engelska mitt i en serie är natutligtvis inte en helt ideal situation, särskilt inte i en serie där många av namnen också kräver översättning. Svårast att hålla reda på har varit bröderna John, åtta personer i en, som alla heter John, kombinerat med något personlighetsdrag (på svenska till exempel John Dryftig, John Spjuver, John Slasker och så vidare). Jag har försökt lösa det hela genom att kolla upp namnen på internet och göra en lista – lite overkill kan väl tänkas, men jag gillar helt enkelt inte att inte ha koll på vem som är vem.

Trots språkövergången tycker jag mig ändå se att boken är lika välskriven på engelska som jag uppfattat den på svenska. Dock finns det flera saker som gör mig ledsen och lite besviken när det kommer till den tredje delen i den här serien, som jag hittills älskat oförbehållsamt. Det känns nästan som om Clive Barker själv glömt vad han skrev sist, hur karaktärerna betedde sig och vilken storyline som gällde. Boken börjar med att Candy bestämmer sig för att försöka skilja sig själv och prinsessan Boa åt, och döm om min förvåning när det visar sig att prinsessan Boa är ond.

Hallå, vad hände? Att hon är elak förändrar den här berättelsen i grunden. Plötsligt fattar jag inte motivet som hittills legat till grund för hela den här berättelsen – att Candy sammanförts med Boa för att bevara denna rena, komplett goda själ. Var kom ondheten ifrån om jag får fråga? It makes no sense whatsoever, och inte finns det någon acceptabel förklaring heller.

Hursomhelst så krestar den tredje bokens handling mycket kring Moder Brokig, eller Mater Motley som hon heter på engelska, och hennes plan att försänka Abarats öar i ständig midnatt, för att själv bli kejsarinna över hela arkipelagen.

Jag har tidigare berömt den här serien för att man inte kan räkna ut vad som ska hända i förväg, och det stämmer också här, men av någon anledning tycker jag det blir för mycket i den här boken. Den vindlar hit och dit på ett vis som är på gränsen till ologiskt. Det händer saker hela tiden, och det blir av någon anledning för mycket. Jag är inte säker på varför – kanske är det det engelska språket som gör att jag ligger lite efter med att fatta precis alla detaljer, eller också är det faktiskt en overload av händelser. Visserligen har serien alltid balanserat på gränsen till det absurda och ologiska, men när saker händer utan att jag riktigt fattar vitsen med varför de händer eller till och med hur de händer, så blir jag ledsen. Jag älskar ju den här serien så mycket! Varför går den åt helvete?

Det känns som om Clive Barker i den tredje boken gör sig av med storylines och karaktärer som man trodde skulle komma att spela en stor roll, för att istället introducera allt fler nya saker, nya händelser, nya karaktärer – det verkar som om han vill skriva om berättelsen för att han ändrat riktning (eller inte vet var serien är på väg). Flera gånger tycker jag att karaktärer förändrats i sin personlighet, att det händer saker som inte tjänar något syfte alls, eller som tjänar till att ta död på saker som jag trott var betydelsefulla. Kanske är det Barkers vis att röra om bland korten och vända allt uppochned, men jag gillar det inte. Att säga att jag är besviken på Abarat – Absolute Midnight är ingen lögn. Men jag måste också klargöra att det beror på att jag jämför den med de tidigare två böckerna, som inte är en nådig måttstock med tanke på hur jag avgudar dem. Den är fortfarande en spännande bok, ett fantasyäventyr utan vare sig gränser, regler eller like. Den tangerar fortfarande på gränsen till det skräckinjagande på ett sätt jag älskar.

Nej, allt jag har att säga om Absolute Midnight är inte negativt. Den är ju trots allt fortfarande en del av den här fantastiska serien. Men om jag ska få viljan att läsa den fjärde delen när den kommer ut, så krävs det faktiskt mer än så här från Barkers håll. Skärp dig.

”Abarat – Absolute Midnight”, 2011