Recension: Muminpappans memoarer av Tove Jansson

Det var förra sommaren som jag bestämde mig för att läsa igenom Tove Janssons Muminserie - jag som på något vis helt missat Mumin under min uppväxt och läste min första Tove Jansson-bok på skrivarlinjen förra året, vid 22 års ålder. Då läste vi Sent i november, den sista boken i Muminserien, och jag blev så gripen av den att jag kände mig tvungen att börja från början och läsa allt i rätt ordning. Jag började alltså med Småtrollen och den stora översvämningen, och fortsatte med Kometen kommer och Trollkarlens hatt. Men så började jag på Muminpappans memoarer och fastnade. Det har dröjt ända tills nu innan jag drog ut bokmärket från förra sommaren och började om.

Det är mitt i sommaren och Mumintrollets pappa har blivit förkyld. Där han ligger utan något att göra bestämmer han sig för att skriva sina memoarer, och han beskriver sin gråa uppväxt på barnhemmet för upphittade Mumintroll, hans rymning därifrån, och mötet med vännerna Fredrikson, Joxaren och Rådd-djuret. Tillsammans är de med om hisnande äventyr ombord på båten Haffsårkestern.

Jag vet inte varför just Muminpappans memoarer var den bok som jag fastnade i - men jag tycker inte alls att den är lika bra och rolig som de andra böckerna jag hittills läst i serien. Kanske är det för att jag inte kan sympatisera särskilt mycket med Muminpappan, som är skrytig och uppblåst - karaktärsdrag som nog går den yngre läsaren över huvudet. Dessutom är poängen med hans memoarer att de kanske inte är helt sanna alla gånger, och då tycker jag det blir jobbigt och tråkigt att läsa, när det är meningen att inte allt har hänt på "riktigt".

Kanske är det att ta i lite när det gäller en bok för barn om ett troll ombord på en båt, jag vet. Men det finns en angelägenhet och ett mörker i de föregående böckerna som jag inte hittar på samma sätt i den här boken. Den är lite av en parodi på memoarer och de människor som skriver dem, och jag har svårt för det upplägget. De stycken som jag gillar mest är de som händer "i nuet", det vill säga pauserna som uppstår där Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken avbryter pappans läsning för att ställa frågor. Kanske är det för att det är de karaktärerna som jag känner sedan innan och som jag helst vill återvända till.

Men det hindrar ändå inte Muminpappans memoarer från att vara en välskriven, fantasifull och vacker liten bok. Den är väldigt citerbar, som vanligt när det gäller Tove Jansson, och det finns vissa karaktärer, känslor och händelser som är så djupa och mörka att man drar efter andan. Som vanligt är det detta som är den stora behållningen med att läsa Mumin, och det är ändå en väldigt kort bok som inte tar lång tid att läsa om man bara bestämt sig.

Så, för mig är det inte den här boken som är seriens topp, men jag gillar fortfarande tonen, den unika stämningen och det fantasifulla som är så utmärkande för Tove Jansson. Jag kan fortfarande inte fatta att det tagit mig så här lång tid att upptäcka den här serien, och jag ser fram emot att läsa näsa bok, Farlig midsommar. 

"Muminpappans memoarer", 1968 (tidigare Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv, 1950)