Just Dubbelfel pratade Shriver mycket om när jag såg henne "live" på Internationell Författarscen i oktober 2009. Hon var där för att marknadsföra boken, som egentligen kom ut före hennes genombrott med Kevin men som inte blev översatt till svenska förrän långt senare. Jag blev oerhört fascinerad av Shriver som människa, framför allt av hennes skärpa och kanske också hennes sätt att inte be om ursäkt. Sedan dess har jag länge tänkt att jag måste läsa Dubbelfel, och trots att jag har haft boken i hyllan i flera år har det dröjt ända tills nu, för jag vet hur krävande hennes romaner kan vara.
Dubbelfel handlar om Willy Novinsky, en av de mest hängivna tennisspelare som någonsin varit på väg uppåt. Hon har spelat tennis sedan hon var fem och har aldrig velat bli något annat än proffs. Hon älskar tennis så till den grad att hon inte kan skilja på sig själv och sporten, och ingenting verkar kunna stoppa henne från att snart kunna livnära sig på sin passion. Så träffar hon Eric Oberdorf, en spelare som inte plockat upp en racket förrän han var arton. Han ser tennis som något han gillar att hålla på med, och något han kan tjäna pengar på en tid innan han blir för gammal för sporten. Allt i Willy och Erics gemensamma liv andas tennis - de möts på en tennisbana, förlovar sig på en tennisbana och gifter sig på en tennisbana. Så länge Willys ranking är mycket högre än hennes mans kan hon acceptera honom - men ju bättre han blir, desto svårare får Willy att glädjas över hans framgångar. När han till sist går om henne har rivaliteten mellan dem som spelare flyttat in också i deras relation.
Det jag gillar så skarpt med Shriver är att hon, utan att väja, tar sig an de mest vämjeliga av de mänskliga sidorna. Kevin handlar om en misslyckad mor och om att inte älska sitt barn, Dagen efter om ett havererat äktenskap och en otrohetsaffär. I Dubbelfel utforskar hon avundsjuka, skadeglädje och missunnsamhet i ett förhållande där det är meningen att man ska stå på den andres sida och jobba som ett team, där det inte är acceptabelt att hata den andres framgångar. Willys eskalerande elakheter mot Erics vinster och hur hon definierar sig själv genom sina prestationer är en intressant och väldigt skrämmande studie i mänsklighet, en slags överdriven bild av det som många kanske någon gång känt.
Dubbelfel är också en intressant bok när det kommer till tävlingsmentalitet och egenvärde, likväl som i maktspelet och orättvisan mellan könen. Willy, som tagit ett mansnamn hellre än att bli kallad för det feminina Wilhelmena och som satsar allt i en tenniskarriär där hon kommer tjäna avsevärt mindre än en man med samma yrke, blir ofta tillbakahållen av det simpla faktumet att hon är kvinna. Att Eric har bättre fysiska förutsättningar och alltid kommer att vara fysiskt starkare, snabbare och längre, är något hon har svårt att komma över. Om de vill ha barn är det hennes karriär som ryker, och hon kämpar med att inte bli sedd som den framgångsrika mannens lilla fru. Att boken tar upp detta känns också typiskt Shriver, och att se de feministiska frågorna koncentrerade till tennisplanen gör att man funderar ordentligt på dem ur helt nya vinklar vilket är både viktigt och intressant.
Att Eric dessutom tränat betydligt kortare tid och inte ens älskar sporten gör Willy rasande, och hon är ganska sällan en sympatisk karaktär. Också detta är något jag känner igen från Shrivers andra romaner och som jag verkligen uppskattar. Det är på något vis uppfriskande att läsa om den här intensiva, besatta kvinnan som bryter mot alla de äktenskapliga tabun som man förknippar partnerskap med, trots att hon också blir bitter och elak i sin desperation. För det är viktigt att understryka vilken obehaglig bok Dubbelfel är. Det definitivt inte en feelgoodroman, snarare tvärtom, och dess kärna består av så nattsvarta skuggor att det bitvis är svårt att läsa den.
Språket i boken är också det typiskt Shrivers stil - det är svällande och informativt, kompakt och fullt med svårsmälta ord och färgstarka liknelser. Det är mycket språket som gör att jag måste samla mig innan jag påbörjar en bok av Shriver, för det kräver ganska mycket av sin läsare och går in på detaljer som nästan blir överflödiga. Ändå är det i denna orgie i detaljer och småsaker som Shriver lyser, och det är därifrån hela boken blir så stark och intensiv. Men det gör inte att boken blir mer lättläst. Jag måste erkänna att jag hade svårt att komma in i den här boken, och svårt att tro på dialogerna som ofta är alltför uttänkta, långa och liksom för textliknande för att kännas riktiga. Jag tycker också det är lite drygt med all tennis när jag själv är så oerhört ointresserad och oinsatt -men vad förväntade jag mig egentligen när jag plockade upp en bok med en tennisbana på framsidan?
Kort sagt; Dubbelfel är en enormt intressant bok, med teman som sportslighet, relationer, förväntningar, underläge och feminism i centrum. Men det är en väldigt mörk och ganska svårläst bok, även om den är fängslande när man väl kommit in i den. Absolut läsvärd, men lite svår både språkligt och rent emotionellt.
"Double Fault", 1997
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar