En av anledningarna till att jag väntat så länge med att läsa Den gamle och havet är att jag nästan varit lite rädd för den. Den inger liksom en sådan respekt, trots sina knappt hundra sidor. Förutom Berg som vita elefanter har jag inte läst någonting av Hemingway, och jag har varit rädd att jag inte skulle tycka om den här boken.
Men jag borde inte ha oroat mig. Just mitt exemplar har ingen sammanfattning av handlingen på baksidan, och att få ge sig in i den här boken utan att veta någonting om vad den handlar om har varit en stor fördel.
Den gamle fiskaren Santiago har inte fått någon fångst på mer än åttio dagar. Den unge pojken han lärt upp har blivit tvingad ombord på en annan båt som inbringar mer fångst, och den gamle bestämmer sig för att bege sig ännu längre ut i hopp om att få in en fisk som kan vara värd alla de dagar han kommit hem tomhänt. Och med sitt livs fångst på kroken börjar en kamp på liv och död mellan människa och djur.
Upplägget på Den gamle och havet är förvånansvärt enkelt och avskalat. Med sin korta längd, sitt sparsamma persongalleri och enda viktiga storyline påminner boken mer om än novell än om en roman. Detta är inte negativt - det gör den lättläst och enkel att ta till sig, men jag är ändå förvånad. Min bok är på 96 sidor, och då tar ändå de stora illustrationerna upp mycket plats på var och varannan sida.
Språket är avskalat och lätt att läsa, men utan att för den sakens skull bli tråkigt. Det får färg av de gammalmodiga orden som finns åtminstone i min utgåva av boken från början på sextiotalet - delfiner heter dolphiner och citroner heter limoner, bland annat, vilket är roligt och lite udda. Annars är språket sakligt men pricksäkert och det påminner mig om det hos Jack London som jag uppskattar väldigt mycket, som skapar stora effekter genom att vara väldigt exakt och lågmält.
Också tematiken kring människa och natur är någonting som Den gamle och havet har gemensamt med Jack London, och det är mer fängslande än vad man skulle kunna tro att läsa om den gamle mannen och hans kamp mot fisken, som under större delen av boken befinner sig under ytan uto synhåll. Striden mellan dem är på liv och död, men det finns en oerhörd respekt och beundran i relationen mellan jägare och byte - under den utdragna kampen börjar den gamle sympatisera och fundera över fisken som han har på kroken, och det moraliska i jakten och dödandet. Men relationen till fisken präglas samtidigt av värdighet och stolthet. På så sätt blir Den gamle och havet inte en roman som sätter människa mot natur för att se vem som ska vinna, utan snarare en bok som vill peka ut människans plats i naturen och öka vår respekt för det vi har omkring oss.
Jag blev väldigt förtjust i Den gamle och havet - den är betydligt mer lättläst än vad jag hade förväntat mig och handlingen är förvånansvärt medryckande i sin enkelhet. Det är både en psykologisk roman mästerligt skriven ur den gamle fiskarens torftiga men sympatiska perspektiv och en spännande bok där man väntar för att få se vem av de två som ska vinna. Det finns många underliggande teman som gör att boken känns komplex och större än vad den verkar, och det är kul att få tänka efter lite som läsare utan att berättelsen blir mer svårförstådd för det. Den är både vacker och vemodig och jag gillar stämningen i den.
Jag rekommenderar verkligen Den gamle och havet - med sitt novelliknande upplägg tar den inte alls lång tid att läsa och det är en väldigt bra och läsvärd roman som lyckas väcka stora tankar med väldigt små medel.
"The Old Man and the Sea", 1952
jag håller inte med.
SvaraRadera