Veckans recension: Moab is my Washpot av Stephen Fry

Stephen Fry. Åh gud, Stephen Fry. Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med honom från början, men nu har han kvalat in på listan över mina idoler (där han finns tillsammans med J.K. Rowling och Stephen King). Mest har jag sett QI som han är programledare för, men sedan jag sett alla avsnitt har jag nördat ner mig i intervjuer, dokumentärer, klipp, sketcher och naturligtvis också böcker av Stephen Fry. Min slutsats hittills är att den här människan borde vara världspresident.

Ni kanske minns att jag läste Lögnaren och var sådär måttligt imponerad? Nu bestämde jag mig för att istället prova på Frys första självbiografi, Moab is my Washpot – som faktiskt är väldigt lik Lögnaren, på mer än ett sätt. Fry delar inte bara flera karaktärsdrag med Lögnarens Adrian, utan alla omgivningar och väldigt många omständigheter verkar vara direkt hämtade ur Stephen Frys eget liv. Vid sju års ålder skickas han iväg till en internatskola, och inser tidigt att han inte är bra på saker som gör elever populära. Han är inte duktig på sport, han kan inte sjunga och han är inte snygg. Det enda han verkar vara bra på är studier och framförallt ord. Han blir tidigt något av lärarnas mardröm – högljudd, kvicktänkt, rapp i käften och irriterande. Han utvecklar också en äventyrslust som får honom att ständigt bryta mot reglerna och hela tiden ljuga – ett beteende som så småningom kommer få honom relegerad och till sist också dömd till fängelse.

Moab is my Washpot kom ut första gången 1997, och är därför något ofullständig som självbiografi, vilket är ganska irriterande när man vet hur mycket den här människan hunnit med sedan boken skrivits. Å andra sidan sträcker sig boken bara till den punkt där Fry (eller Stephen? Man är nog på förstanamnsbasis med någon sedan man läst om deras barndom, självmordsförsök och sexliv skulle jag tro) just fått reda på att han ska få ta proven för att komma in på Cambridge, och väljer att utesluta det som kommer senare – berömmelsen och kändisskapet till exempel. På många sätt är Moab mer en biografi över Stephens skolgång snarare än hela hans liv.

Det finns en sak som är irriterande med den här boken, och det är att den förutsätter väldigt mycket kunskap hos läsaren – inte bara vem Stephen Fry är, utan också vad han är känd för, vem han jobbat med, och sist men inte minst kräver den enormt mycket kunskap om den brittiska skolgången, brittisk kultur och för den delen kunskap om England i sig. Det är helt enkelt inte en bok för någon som inte bor i United Kingdom, och det märks. Det är förmodligen också anledningen till att bara Lögnaren blivit överstatt till svenska, och resten av Stephen Frys böcker får man snällt läsa på originalspråk.

 

Skolgången slår mig som nästan skrattretande stereotypsik. Jag trodde bara det var Hogwarts som såg ut så här, men här märker jag verkligen att Englands skolor faktiskt ser ut som Hogwarts. Det är extremt märkligt för mig som svensk, och till och med ganska roande. Elevhem, prefekter, matsalar, frukost, skoluniformer, sjöar och lärare som bor på skolan – här har ni hela baletten, hämtad ur verkligheten. Herregud, säger jag bara. Det hela är extremt främmande för mig, men samtidigt ganska tilltalande på det där väldigt brittiska viset. Det är roligt att läsa om, trots att det känns så långt bort och gammalmodigt för min del.

 

Som väntat när boken är skriven av en komiker så är Moab is my Washpot väldigt rolig på sina ställen. Det är en av bokens största behållningar, eftersom jag annars faktiskt inte tycker att den är så himla bra. Visst fattar jag att jag inte kan vänta mig att en självbiografi ska ha samma underhållningsvärde som en roman, men samtidigt finns det mycket som Stephen Fry gör i den här boken som får mig att sucka som läsare. Först och främst avviker han från ämnet så otroligt ofta. Och det hade väl varit helt okej, om det inte vore för att det ofta handlar om saker jag inte alltid förstår och ofta om saker som är så brittiska att jag inte ens får chansen att förstå dem. Han ägnar sig ofta åt att citera hela stycken ur andra böcker som handlar om historiska människor jag aldrig hört talas om, ägnar sidor åt att definiera olika ord (som hälsa och queer) och hoppar ofta fram och tillbaka i tid på ett sätt som ibland gör mig osäker på vad som händer när. Det gör att boken ger ett enormt spretigt intryck, och det är väldigt synd.

 

Dessutom blir jag, som alltid när det kommer till självbiografier, osäker på hur mycket jag kan lita på författaren. Hur kan han komma ihåg den här konversationen? sitter jag och tänker när han blir utskälld av rektorn vid elva års ålder. Hur kan han minnas allt detta, när jag själv knappt minns i vilken ordning mina minnen från skolan kommer?

 

Men trots att Moab is my Washpot är spretig, trots att den är förvirrande och trots att jag inte alltid är med på noterna så gillar jag den här boken. Den var inte så bra som jag trodde att den skulle vara och inte så upplysande som jag önskat, men Stephen Fry kan onekligen skriva, och att läsa om hans liv ger mig ännu mer förståelse och respekt för vem han är. Jag önskar bara att han inte uteslutit mig som läsare så mycket, för det är ofta så det känns - som om boken är skriven för någon annan än mig.

”Moab is my Washpot”, 1997